Dagens bild nr 272 "Två avigheter och en kniv"

Två rosor, inte perfekta, inte nyutsprungna och fan ta mig inte skära utan bitna av tidens tand. Ändå vackra och med en historia. Kanske kort, möjligen stormig, vem vet. Riktiga rosor. Som livet självt. 

I det icke helt perfekta hittas det som väcker intresse. En murad vägg erbjuder mer en gråmålad dito. En tavelvägg är mer intressant än en tegelvägg. Det finns saker att upptäcka och varefter man gör det vidgas horisonten. Som livet självt. 

Detsamma gäller människor. Den polerade ytan är ointressant eller åtminstone inte lika spännande. Två avigheter som hittar varandra. 

I avighet, amen. 

"Two Deviations and a Knife"

Det spännande och lite aviga kan om det är positivt beskrivas som charm kanske. Det är i så fall något som även den här kniven besitter. Om det ens går att säga så om en kniv. I vilket fall som helst är det en Spyderco Techno designad av den polske knivmakaren Marcin Slysz. 

Det är är den första iterantionen sedan kom den i en nyutgåva som jag av ett par tre skäl anser vara en sämre kniv. Dessutom försvinner det charmiga om man försöker göra om det hela för att sälja mer. Men det är bara vad jag anser. 

Nu är lunchen slut så nu skall jag sluta tänka på avigheter och återgå till att laga Texas chili. 

/ J - i tänkartagen

#knivesandbikes #knivigtvarre

Fredags-EDC LXXVI Ingen Corona

Ur led är tiden eller åtminstone samhället under dessa omständigheter. Vi får alla göra vad vi kan för att dra vårt lilla strå till stacken. Kollektivt kanske vi kan åstadkomma det som ingen individ kan. I det här fallet hålla oss friska. 

Av det skälet befinner jag mig därför i hemmiljö fram till den 26 november. Det mesta av kommunens verksamheter där jag bor går på sparlåga. Det som först framstod som något äventyrligt är inte helt roligt i längden kan jag konstatera. Det på grund av pandemin redan haltande sociala livet blev nu ytterligare torftigare. 

Det goda det för med sig är man man kan ta en riktig öl till lunch. Det är inte varje dag det fungerar. 

"No Corona but a Newcastle"

Det innebar också att jag fick använda en av mina två EDC-knivar för dagen. Som ni troligen vet är kapsylöppnarna på Victorinoxknivar riktigt bra. Den här råkar för övrigt sitta på en Pioneer X, den nya i familjen, den utrustad med sax. 

Den andra kniven tarvar väl heller ingen introduktion för den genomsnittlige knivtoken. Det är förstås Spydercos vid det här laget utgångna Spyderco Techno. En för dem klassisk Marcin Slysz design. Några fler knivar har jag inte på mig men om jag sträcker mig vidpass en meter i någon riktning så har jag några hundra andra att välja på å andra sidan. Det får väl räcka. 

Glad fredag och skål på er!

/ J - friskvårdare

Skottdagskniv

Man blir ju helt förvirrad. Eller man och man, jag blir helt förvirrad. Vanligen brukar jag presentera mig som datumdyslektiker men det här är ännu värre. Plötsligt är det för många dagar i en månad också. 

Allt bara för att tropiska år och kalenderår inte matchar. Dags för en revolution, paradigmskifte och en ny kalender. Den Johnianska kalendern föreslår jag lite blygsamt. Där tar vi inte hänsyn till detaljer som månader, veckor och dagar utan håller förhåller oss aningen friare till koncptet tid. 

Fördelen med det hela är emellertid att man kan utse en skottdagskniv. Det får bli Spyderco Techno som tilldelas den äran. 

Spyderco Techno, skottdagskniv 2020

Bilden är en äldre sådan och jag tror att den möjligen publicerats även här någon gång i forntiden. Men jag gillar den så den får vara med idag också. Det är något med kombinationen av blodröd ros, svart läder och titan. 

Någon får gärna övertala mig till att jag behöver "tvåan" också. Av någon anledning har jag fått för mig att jag inte skulle uppskatta den lika mycket som sin föregångare. Bladet är förvisso snyggt men det där lilla rudimentära fingerskyddet den försetts med ser ut att stjäla utrymme från greppytan. Det är ett stort NO NO för mig eftersom jag med nöd och näppe får plats på handtaget som det är. 

/ J - förvirrad

Saker man upptäcker

Över tid upptäcks ibland detaljer som inte alltid är direkt uppenbara. Saker som gör att att saker och ting växer eller sjunker i värde. Det kan gälla livet i stort och även den här intressesfären, knivar. 

Det är därför jag är lite misstänksam mot hela konceptet "table top reviews". Ni vet sorten på YouTube där de mest produktiva kanalerna trycker ut en video om dagen. Hur hinner man då pröva och känna på det man recenserar? Svaret är enkelt, det gör man inte. Extra tydligt blir det när någon vänder en kniv i handen framför kameran och säger "den här fungerar bra även i sabelgrepp" utan att ha använt kniven alls. Jag ryser ofta då jag riktigt ser hur de där grova räfflorna de just lagt tummen på kommer att gnaga in i skinnet så fort man trycker in bladet i en bit trä. Men det finns förstås olika sätt att göra saker på. 

Men vissa saker låter sig inte upptäckas på några veckor heller. I förlängningen märker man emellertid vad som irriterar eller är en källa till glädje. 

Ibland kanske man inte ens vet orsaken till varför vissa knivar bärs ofta och andra inte alls. Äger man bara ett par eller kanske EN kniv är det inget större problem förstås. Då tar man den eller de man har. 

I de fallen kan man även misstänka att den enda kniven endera är mycket mycket noga utvald för att vara så ultimat som möjligt. Alternativt att ägaren faktiskt inte bryr sig alls. Men då läser man högst troligt inte knivbloggar heller så de individerna kan bortses från i det här fallet. 

Artisan Cutlery Osprey, "överraskningslös" - en kniv jag inte har några problem med alls. 
Förvisso tycker jag inte om den överhuvudtaget men det var inget som fårvånade eller irriterade mig.

Andra knivar är helt uppenbart varför man inte bär. Som gott exempel kan Kershaw Strobe tjäna. Trots att en känd knivmakare, Matt Diskin, står bakom modellen är slutresultatet hemskt på många vis. Visst, det är en budgetkniv men det är inte bara enkla material som plastiga skollor som spökar utan delar av själva designen. Men det som ger nådastöten är clipets utformning. Trots att jag försökt kröka till det samt slipa ned och runda av spetsen så pekar det forfarande utåt även om det nu är avsevärt mycket bättre. Det både känns rejält i handen och fastnar i allt när kniven sitter i fickan. Ett riktigt nedköp. Så mycket att kniven i princip aldrig burits efter att den testades. Därför återkom jag aldrig med något mer utlåtande om den kniven som jag lovade när det begav sig runt 2014. Jag gillar den helt enkelt inte.   

Ett riktigt skitclip enligt mig. Då är ändå den spetsen avkortad samt rundad av mig

En kniv i en helt annan prisklass är Extrema Ratios BF2CD. En kniv jag recenserat här på bloggen med tämligen goda vitsord. Jodå, jag gillar fortfarande kniven men ett par saker har kommit att irritera mig en smula. En är "nästantantospetsen" vilken är svårslipad. Det bevisas genom att den inte ens var särskilt vass från fabrik med mycket tvärare eggvinkel än resten av bladet. Men även i det här fallet är det clipet som spökar mest. Vid första testen är det nästan perfekt för mig som uppskattar "deep carry" även om jag vet att inte alla delar den uppfattningen. Utseendet passar ihop med kniven och funktionen är utmärkt. Eller nästan utmärkt ska jag säga. Alltför ofta händer det nämligen att kniven sjunker ned över fickkanten som då lägger sig över bakänden på handtaget. Det eftersom clipet är fäst på andra sidan handtaget, ett så kallat "loop over clip". Då sitter kniven plötsligt fast när man skall hala fram den. Ingen större mening att ha ett clip då. Bältesfodral är i så fall att föredra. 

Hur man gör ett nästan perfekt clip Extrema Ratio-style. När kniven gör så här tappar du den inte. 
Men du drar den inte heller med en hand!

Det kan också handla om enkla missar i produktionen. När jag testade QSP Phoenix upptäckte jag efter ett tag att det fanns ett mindre jack i eggen. Inget konstigt med det. Det är lätt hänt när man arbetar med en kniv. Jag stålade bort det och tänkte inte mer på det. Kniven lades bort till förmån för nya testobjekt. Men så fick jag för mig att bära den igen och vips. Där var ett nytt jack. Trodde jag, det visade sig vara "samma" jack eller i alla fall på exakt samma ställe. Det är lite för mycket för att vara en slump. Vid närmare granskning verkar det som bladet faktiskt slår i en av skruvarna i ramen på vägen in. Det är nu påpekat för tillverkaren som svarade att det rättats till. Men det var inte så illa att det är något som upptäcks med en gång. Även i det fallet behövdes tid.  

Jacket som inte ville försvinna

Andra knivar är mer svårförklarliga när det gäller varför de inte hittar ned i fickan. I mitt fall är Kizer Gemini en sådan. Jag gav den ett tämligen lysande omdöme när den kom och jag står fast vid det. Det ÄR en mycket bra EDC-kniv och några större fel finns inte om man gillar TFFs (Titanium Frame Lock Flippers) förstås. Men det jag inte riktigt uppskattar är att handtaget bara är en aning för litet för mig. Något för tunt för längden alternativt för kort för tjockleken. Det vill säga inget av måtten är "fel" men för mig blir det ändå inte helt rätt. Och det är något jag först kommit på efter lång tid.

Kniven som det inte finns några fel på men som ändå inte bärs särskilt frekvent. Handtaget är en smula för litet för mina händer

Sen finns mer generella drag som man med tiden lär sig att man uppskattar hos en kniv eller som tvärtom påverkar negativt. Personligen har jag exempelvis kommit på att enbart vikt inte behöver vara negativt för mig vad gäller knivar. Fördelningen av sagda vikt är desto viktigare i mitt tycke. En välbalanserad kniv känns ofta lättare och kvickare helt enkelt oavsett faktiska gram. Det gäller även hur vikten fördelas när kniven i stängd och bärs i fickan kan tilläggas. 

Tjocklek är en annan detalj som har större inflytande än enbart vikt. Jag har ingen emot vikten hos en Spyderco Police i stål till exempel eftersom den är extremt slank och glider lika lätt ned i en ficka som en sup vid julbordet. En Cold Steel Voyager däremot är som att ha en falukorv i fickan. Generellt föredrar jag tunnare fickknivar av det skälet. I gengäld ger de nästan alltid sämre komfort i handen. 

Falukorv, någon? CS Voyager vs Spyderco Police. Knivarna är i övrigt ungefär lika stora

Somliga knivar förvånar åt andra hållet. Spyderco Techno var en sådan för mig. Egentligen borde jag inte bära den så ofta eller uppskatta den som jag gör. Den är liten och knubbig, har för tjockt blad och är tung i relation till bladlängd. Men i gengäld kan sägas att den inte är tung i absoluta tal och att det kraftiga bladet är fullt flatslipat och att kniven inte har något "finger choil" vilket gör att man trots det ringa formatet kan ta i rätt bra nära handtaget om det behövs. Sen gör kombinationet av ett väl fungerande clip, den hala titanytan och den diskreta längden att kniven lätt gömmer sig i en ficka. Sen har den "it", charm eller kalla det vad ni vill. 

Exempel på knivar som överraskat positivt, Spyderco Techno och Cold Steel Hold Out III

En annan doldis som vuxit över tid är den synnerligen enkla Cold Steel Hold Out III. På ytan inget märkvärdigt alls men jäklar i min låda så kompetent den är. Den känns i princip inte alls när den bärs och det som utmärker den mest är den suberba balansen.

Exemplen är många fler men jag håller där. Har ni några knivar som överraskat åt ett eller annat håll  eller som ni av någon anledning inte uppskattar fast ni "borde"?

/ J - i analystagen

Fredags-EDC XXVIII

Regn, mycket regn och en del blåst står på vädergudarnas program idag. Åtminstone gäller den  beskrivningen för södra Sverige. För något dygn sedan närmare tio minusgrader. Ur led är tiden och så även vädret tycks det. Jag tillhör de där väderberoende människorna. De som påverkas av bristen på sol och ljus. Därför gillar jag generellt inte vintern. Optimisterna brukar lyfta fram de där jäkla tre dagarna som innebär torr luft, fem minusgrader, rimfrost på träden och en stor sol på blå himmel. Så ser det sällan ut. Inte där jag bor i alla fall. 

Jag vill ha ljus!

"Friday, No Doubt"

I brist på sol på himmeln får man stoppa en i fickan. Därför återfinns inte mindre än två stycken i klockfickan på jeansen, det vill säga en "Two Sun Firefly". En intressant liten skapelse då den har extra allt. Det är en flipper med nästan dold flippertab, den har lager och detent i keramiskt material, den har gummibussningar i pivotskruven, handtag i titan och den har ett "superstål" - M390 etc. Sedan kan man verkligen diskutera nyttan av det stålet i den kniven. Och det ämnar jag göra vid tillfälle, diskutera alltså. 

Huvudkniv idag är en annan liten knubbis i form av Spydercos numera klassiska Slysz-designade Techno. Den är rätt aktuell i dagarna mest för att den utgått men fått en efterträdare i Techno 2 som nyligen haft premiär. Med på färden följer även min trofasta följeslagare från Fenix, T5Ti även kallad "Halberd". Mycket bra penna för övrigt. Den går till och med att skriva med! 

Sen vill jag bara önska alla en hjärtinnerligt god fredag!

/ J - höstar ned sig

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Fredags-EDC XIX

Fredag igen. Tiden går och endast knivar består. Eller det vete tusan men det är klart att samlar man på flintknivar så. Minns att mina första svärföräldrar hade några riktigt fina sådana, av museikvalitet upphittade i Danmark på femtiotalet. Brukade känna och titta på dem och beundra hantverket. De kunde sina saker på stenåldern också. Välbalanserade och riktigt vassa. Inte illa efter några tusen år! 

Idag är det lite modernare. Inte mindre än 2 x CPM S30V. Jo, det råkar vara det i den här versionen av Techno även om jag har för mig att CTS XHP är vanligare. 

"Sturdy Carry"

Dagen till ära bär jag två knubbisar. Förutom Spyderco Techno har en Shaman hittat sin plats. Den är och förblir en favorit som ständigt återkommer. En jäkla sympatisk bekantskap helt enkelt. Sen får de båda samsas med en liten Leatherman som hänger i en bälteshälla. Det är saxen jag vill åt. Allt skall inte skäras av helt enkelt. 

Det här skrivs på en lunchrast och efter den är det dags att bege sig ut i värmen igen. Växjö ståtar med över trettio grader i skuggan även idag. Inte som förra veckans värmerekord då termometern var uppe och snuddade vid 34 jäkla grader! Det händer bara inte att den är staden ligger i topp i sol- och värmeligor. Normalt återfinns vi i botten i samma division när det gäller nederbörd som Borås och någon mätstation i Lappländska fjällen. 

Intressant är att det enligt prognoserna uppges att "imorgon blir det svalare". Det har det sagts hela veckan och det har inte inträffat än. Runt tjugofem har utlovats. Rena svalkan vilket vore ytterst välkommet. 

/ J - halvsmält

Dagens bild nr 129 "Samband"

De här två knivarna har två saker gemensamt. Vad som avses är inte helt lätt att lista ut och därför ber jag att få återkomma till det. 

På vad sätt de inte är lika är desto mer påtagligt. En av knivarna är tillverkad i Italien, den andra i Taiwan. Designern till den förstnämnda är fransman och den andre polack. En kniv har träskollor den andra sidor i massiv titan. Den ena saknar låsfunktion, den andra har ett ramlås. Ett blad öppnas via hål i bladet det andra via en förlängd tang. Stålen är N690 respektive S30V från Europa och USA. Ett blad är tunt och smäckert det andra tjockt och massivt. Den ena bladet har satinfinish det andra är tumlat. Ja och så kan man fortsätta. 

"Connection"

För de som inte vet är knivarna för övrigt Fox Bastinelli Slim Dragotac "Piemontes" och Spydercos Techno. De är designade av Bastien Cove från Bastinelli Knives respektive Marcin Slysz.

Vad är de då de har gemensamt? Tja, ett par saker faktiskt men det jag hade i åtanke är att de är:

1. Knivar som höjer sig över mängden i och med det att de inte ser ut som alla andra. Det trots att Techno borde vara en "sill", dvs en grå heltitankniv.

2. Knivar jag gillar skarpt, trots sina olikheter. Vad de har i överflöd är charm och personlighet och det är inte alla fickknivar man kan säga det om.


/ J - subjektivisten

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Fredags-EDC XI

Och så har då ytterligare en vecka börjat lida mot sitt slut. Arbetsvecka bör väl betonas. Fast när jag tänker efter inser jag att det är fasligt många yrkesgrupper och människor som jobbar även helger, även jag en gång i tiden. Så då vete f-n vart veckan befinner sig i för tillstånd och vart i den kalendariska soppan fredagen befinner sig. 

Min vecka är åtminstone snart slut. Det är även jag kan tilläggas. En veckas jädra feber gör ingen vare sig glad eller pigg. Sen har livet bjudit på sina törnar som det understundom plägar göra. Själen har fått blåmärken. Därför hoppas jag innerligt att ni alla har det så mycket bättre på den fronten! 

I vilket fall vill jag passa på att önska er alla en trevlig och kanske vass helg! 

Dagens skarpa kompanjoner på bilden består av:

• en arg japan, varför vet jag inte men namnet är "Raging Jap", och modellen RJ5
• en lugnare amerikansk polack i den Slyszdesignade Spydercoklassikern Techno
• samt en helt avslappnad jänkare i form av Leathermans Skeletool CS

De två nedre är högst troligen bekanta för de flesta men den övre kniven tror jag inte många känner till. Likt sin Spydercokollega på bilden är den trots Japanskt ursprung tillverkad i Taichung. Och utan att föregripa kommande recension allt för mycket kan jag intyga att kvaliteten motsvarar ursprungsorten. Det är en riktigt välbyggd liten gynnare som bjuder på glädjande små detaljer här och var och någon liten kulturkrock. Allt förpackat i ett EDC-vänligt format. 

Spännande är det hur som haver med ett nytt märke från Japan tycker jag. 

/ J - funderar kring fredagars placering i veckan


#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 116 "Techno och en ros"

Jag blev nöjd med den här bilden. Den passade sig på något vis och fotot blev godkänt med mina primitiva mått mätt. Det är inte så att jag använder reflektorer och ljusboxar och dylikt. Ett bord och en kamera eller mobil får räcka tills vidare.

En ros som ursprungligen gavs till min käraste på hennes födelsedag fick ackompanjera en styck Spyderco Techno. 

"Techno and a Rose"

Om den här Slysz-designen kan annars säga att det är en kniv som jag egentligen inte borde tycka om. Den är för liten, knubbig och för tjockhudad förlåt tjockbladad. Därmed är den inte det optimala skärverktyget. Emellertid skär den bättre än man kan tro och det duger gott i sammanhanget. Den är även någorlunda diskret i fickan trots sin relativa tyngd. Men, som jag skrev i recensionen, den besitter charm. Den är välbalanserad och har ett harmoniskt formspråk något som inte alla knivar i den här klassen besitter. 

Annars vill jag nog mest önska de som läser det här en god måndag, en fortsatt trevlig vecka och eventuellt semester om det är sådan på gång!

/ J - måndagsharvar

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension Spyderco C158Ti Techno (Little Big Knives)

- till sist hittade den hem

Techno är ännu en kniv som när den sorteras hamnar i kategorin "bättre sent än aldrig" för min del. Därmed vill jag betona att jag sannerligen inte är den första att tycka något om den här kniven. Den har funnits på marknaden ett bra tag. Men nu har jag införskaffat den från Knivshop.se i samband med test av ett par nyare knivar som de tidigare presenterade Spyderco Nirvana och ZKC A01. 

Originalet från den polske knivmakaren Marcin Slysz heter "Mouse". Det namnet har jag tidigare avhandlat här på bloggen då det av någon förunderlig anledning är ett mycket vanligt namn på knivar.

Spyderco C158Ti "Techno"

I Spydercoversion som för övrigt är mycket troget förlagan fick den istället namnet "Techno" och är vid det här laget en modern klassiker. Särskilt som den har ett distinkt utseende och format som gjort den till en företrädare för en grupp knivar som ibland refereras till som "Little Big Knives", knivar som är tänkta att kunna hantera uppgifter större än vad formatet antyder. Det brukar även innebära att de är "overbuilt" eller kraftigt dimensionerade i relation till sin storlek. Dessvärre avspeglas det ofta i prislappen. Båda egenskaperna stämmer väl in på Techno och är ett par av skälen till att jag länge avhöll mig från att stifta närmare bekantskap trots goda vitsord från många håll. 

En liten knubbis som växer efter hand. måhända slutar den som en Bowie?

Således är det dags att diskutera en kniv som säljer på mer svårdefinierade värden än att vara bäst "pound for pound" för att använda en boxar- och fightingterm. Mouse, förlåt Techno har sina fördelar och gör inte bort sig på något enskilt område men är inte heller bäst på något. Istället har den "det" som det brukar heta.

Blad

På sin hemsida skriver Spyderco att den här kniven var deras första serieproducerade kniv som nyttjade CTS-XHP-stål. Det stämmer inte på det här specifika exemplaret då bladet är gjort av det för dem betydligt vanligare CPM S30V. Det visar att det är en senare version då de bytt ut stålet. Något oklart vad som ligger till grund för stålbytet. 

Ett mycket grovt droppointblad i S30V som försetts med en lyxig satinfinish

Bladet är fullt flatslipat eller om man skall vara exakt så nära man kan komma utan att faktiskt ha full flatslipning. En liten parallell yta finns vid bladbasen och ovan hålet. Techno är faktiskt inte så attans grov bakom eggen som man vid första anblicken kan förledas att tro även om allt är relativt. Det är det som räddar kniven från att vara en katastrof. Men det avser jag att grundförutsättningarna för att en kniv med ett bladgods på hela 4,5 millimeter som inte mäter mer än sex och halv centimeter på längden och två och en halv på höjden skall skära bra inte är de bästa.

Formen är en droppoint där nosen pekar nedåt  för att möta buken vilket ger en bra spets. En egenskap jag uppskattar i synnerhet vid förpackningsöppning som är en vanlig sysselsättning för mina fickknivar. 

Sammantaget en för "every day carry" eller dagligt bruk mycket duglig bladform. Sen har bladet ett litet "choil" för att underlätta slipning vilket är tacknämligt eftersom det gör att man kan slipa bladet i hela dess längd och därmed utnyttja den egg som faktiskt finns.

Hur uppträder Techno när den faktiskt används? Tja, exakt som förväntat. Den klarar sig men är inget ess direkt. Jag skall inte vara allt för elak då den gör allt den skall men kanske inte lika bra som knivar med mindre flashiga utseenden.

Det flatslipade bladet är på en sida märkt med Marcins Slysz logotyp jämte tillverkningsplats

Fabrikseggen är som fallet alltid är med knivar från Taichung, Taiwan mycket bra och godkänt vass redan från början. Den rakar hår med visst tryck och kan skära tidningspapper. Fast...nä, inte särskilt bra. Den börjar skära papper varpå fysikens lagar träder in och säger att kilar inte är bra till det varpå den börjar riva. När jag sen tacklar en bunt kartong av olika dimensioner så är det samma sak där. Handtaget duger gott, det korta bladet ger adekvat hävstång för att ta i och skärpan i eggen biter som den skall varpå fysiken åter gör sig påmind. I det här fallet betyder det att kartongerna dör i långa strimlor precis som avsett men att det inte går så lätt som det kunde ha gjort. Liknelser som en varm kniv genom smör är inte aktuella.

Techno är inte den bästa kniven för att skära i trä med heller. Det är inte formatet som ställer till det på den punkten. Bladet är faktiskt nästan identiskt i storlek med Mora Eldris bara för att ni skall få en uppfattning. Däremot har den här kniven mer än dubbelt så grovt blad som Moran och lägg därtill flatslipning. Det senare gör att bladet gärna vill "glida" när man skär, det biter inte så bra. Det betyder förstås inte att det är omöjligt att skära trä med den. Återigen, den är bara inte optimerad för ändamålet.

Till förpackningsöppning av allehanda slag, vilket i min värld är en frekvent förekommande uppgift för fickknivar är Techno däremot bra. En stark men ändå duglig spets, det vill säga vass nog samt att kniven är relativt lätt att öppna och stoppa undan gör att jag ger bättre betyg på den här punkten.

Handtag

Man tager två rejäla bitar titan av god kvalité. Därefter skruvas de samman och mellan dem placeras en "backspacer" av lysande blå G10 och där har du ditt handtag till Techno. För att avrunda det hela förses handtaget med en kraftigt dimensionerad från utsidan dold stoppbult och avrundas med ett wireclip.

Kniven är demonterbar för den som önskar rengöra den efter att fått in skräp i handtaget. På den punkten är jag dock inte lika anal som en några Youtube-recensenter som kan döma ut hela knivar för att de är svåra att ta isär. Jag har sällan akuta behov av det helt enkelt. Vanligast är att jag gör det för att få en bättre uppfattning om hur knivar är konstruerade inför skrivande och recenserade. Den mesta skit går för det mesta att skölja ur om man nu inte styckar djur med sin kniv och det här är knappast en jaktkniv. Att ständigt skruva isär knivar för underhåll är till stora delar ett otyg som uppstått för att a) man behagar stoppa kullager i dem och b) för att somliga knivtokar gillar att pilla med sina ägodelar.

En delvis sluten konstruktion där en lysande blå backspacer i G10 skruvats mellan två bitar titan

Technoergonomi - vad skall man säga om den? En hel del tror jag. Däribland att handtaget faktiskt är lite väl kort beroende på handstorlek förstås. För mig är kniven en trefingerskniv i flera grepp eller kanske mer exakt tre och en kvartsfinger om nu något sådant hade funnits. Men som sådan ger den för all del gott grepp. Det beror på den i sammanhanget väl tilltagna grovleken. Här fungerar det överdimensionerade materialen och "overbuilt"-konstruktionen väl och skänker därmed stöd åt epitetet "Little Big Knife".

Sen kan jag få ett relativt bekvämt fullt fyrafingers hammargrepp också om pekfingret placeras nära bladbasen. Men då kan man även skära sig vilket jag gjort. Något jag inte märkte förrän i efterhand. 

Placeras tummen ovanpå bladet, framför de därför avsedda räfflorna får man mycket bra kontroll på bladet och kan ta i rejält. Med andra ord fungerar även ett "phillipino grip" mycket väl och likaså det något mer avslappnde "saber grip". För att kunna använda det blir man i det här fallet nödgad att skjuta kniven framåt så att bakänden på handtaget vilar inne i handflatan varpå man placerar pekfingret i urtaget för hålet och tummen ovanpå bladet. 

Handtaget ligger förvånansvärt bra i handen men hade tjänat på att var liiite längre

Utseendet kännetecknas av en grov stentumling som ytterligare mjukar upp de redan fasade kanterna på handtaget. Den mörkare titanytan ger en välkommen och attraktiv kontrast till bladets blanka polerade satin. Handtagets yta döljer repor tämligen väl vilket är tur. Trots att jag för det mesta är snäll mot mina knivar och att det här exemplaret inte är särskilt gammalt har den fått dels det som brukar omnämnas som "patina" det vill säga en jäkla massa småskav men även någon kraftigare repa som jag inte ens vet varifrån den kom. Troligtvis är en nyckel boven i dramat.

Det här är ytterligare ett av de områden där titan egentligen är ett sämre material än säg G10 eller Micarta. Därtill får läggas någon som är aktuellt för stunden, kyla. Metallhandtag är kallare att hålla i när det blir kallt. Oftast är det inget problem då knivar av det här slaget förvaras i fickan men det blir det om kniven används längre tid utomhus eller i kallförråd vilket var aktuellt för mig häromdagen och man kanske lägger ifrån sig kniven en stund under arbetets gång. 

Öppning och lås

Det är alltid trevligt om fällknivar kan öppnas på ett smidigt vis. Därvidlag är Techno riktigt bra. Spydercohålet på det här kniven har fått sig en lätt fasning vilket gör det något mjukare än på modeller tillverkade i Japan eller Italien som i allmänhet brukar ha vassare kant. Det senare ger bättre fäste men kan upplevas något ofärdigt. Här är finishen perfekt utförd vilket emellertid ställer högre krav på vart hålet befinner sig för att öppningsrörelsen skall bli både mjuk och effektiv utan att fingret slinter. Den här kniven kan öppnas både lugnt och kontrollerat eller med en snärt av tummen om så önskas. Den så kallade "spydercoflicken" med långfingret är däremot svår att nyttja eftersom ramen delvis täcker hålet från vänster sida. Det gör även att vänsterhänta inte gagnas det minsta av utformningen. Det här är dessvärre inte en kniv för er. 

För högerhänta har däremot en rejäl fördjupning i handtagssidan inkorporerats i designen för att underlätta åtkomst.  

Ett stort och lättåtkomligt hål för den högerhänte

Förutom finish och placering av hålet underlättas öppningsrörelsen av att hålet är extra stort då det mäter 13 mm i diameter vilket är väl tilltaget i relation till knivens övriga mått. Techno har sen tacksamt nog inte försetts med kullager. Här är det glidlager i brons som gäller. Funktionen och känslan är riktigt sympatisk i mitt tycke. Det vill säga mjuk och jämn utan att vara friktionslös. Tänk "Sebenzamjuk" och några förstår vad jag menar.

Likt Sage 2 är den här versionen av ett R.I.L-lås eller ramlås rena propagandan för hur ett sådant skall göras. Trots att låsarmen inte är stålskodd eller har försetts med översträckningsskydd fungerar det helt felfritt. Geometrin är helt enkelt nära perfektion. Låset klickar på plats med ett mycket tillfredsställande "klack" och släpps lika lätt som förväntat av en Taichung-kniv. 

Ett gott exempel på hur ramlås i titan skall utföras

Därmed behöver det nästan inte nämnas men det finns inte ens en antydan till vare sig glapp eller spel i bladet i öppet läge. Allt annat hade varit förvånande och gjort mig mycket besviken måste jag medge. Särskilt som kniven lanseras som en "Little Big Knives" vilket förpliktigar vad gäller inte minst låsstyrka.

Att bära

Överlag extra kraftigt byggd, knubbig och i relation till sin storlek aning tung. Techno skulle kunna vara en katastrof i fickan men är inte det. Faktum är att den inte är illa alls. Vikten är väl fördelad och kniven väger inte så mycket i absoluta tal, vi talar om hektot här. Inte heller måtten är alltför avskräckande. Det är bara i grovlek som kniven är påtaglig. Den enda gången Techno "förlorar" är när den jämförs med alternativ som har ungefär samma bladlängd och sen relaterar till övriga mått. 

Den längre versionen av Spydercos wireclip, här i grått utförande

En annan sak som verkligen gör sig i det här fallet är clipet. Spydercos wireclip är generellt ett av mina favoriter även om jag vet att det inte faller alla i smaken. Det är diskret och fungerar utmärkt. Glider över byxkanter lätt och smidigt men håller ändå knivar på plats. Här har det fått en blästrad grå yta som ger en till handtaget matchande färgton och gör det extra osynligt eller snarare ger ett mindre "knivigt" intryck för den som ser det. 

Den här versionen fungerar dock inte riktigt lika bra som på t ex Dragonfly 2. Det här är den större och därmed mindre styva varianten av wireclipet och det gör att det tenderar att glida något i sidled på Technos relativt glatta titanyta. Det lämnar märken, även kallade "snail trails" i titanet. Sen gillar jag inte känslan av att det kan röra sig i sidled.

Techno är synnerligen diskret i fickan

Technos clip är också ett så kallad "deep carry", clipet låter kniven dyka djupt ned i fickan. Några hävdar att knivar svårligen kan dras då *. I ärlighetens namn förstår jag inte hur de misslyckas. Jag var tvungen att fundera över hur jag själv gör. Det är ett sådant där automatiserat beteende jag måste utföra för att kunna beskriva. Tummen placeras på insidan av fickan så djupt som behövs för aktuell kniv och samtidigt låter jag pekfingret på utsidan glida ned till och kröka sig runt spetsen på clipet - et voilá, ett bra grepp mellan tumme och pekfinger som inte behöver justeras innan utfällning på de flesta knivar. Undantag finns alltid. 

Sammanfattningsvis

Det Techno besitter i stora mått är charm och personlighet. Den säljer troligen mer på det än absoluta egenskaper. Det är inget fel på dem heller men skall man vara krass så är hela formatet egentligen tämligen meningslöst. En spetsig formulering javisst men det finns egentligen ingen logisk anledning till att förse en så liten kniv med godstjocklek och lås motsvarande tre gånger så stora knivar. Faktum är att fyra och en halv millimeter tjocka blad står upp mot de flesta stora klyvare, Bowies och andra knivar ämnade att processa ved och flå bufflar med. Här återfinns det på en kniv med sex centimeters egglängd. Allt för att uppnå ett visst utseende. Det är således andra hänsynstaganden än de praktiska som ligger bakom det valet.  

Spyderco har gjort vad man kan för att få den att skära så bra som möjligt och har där närmat sig gränserna för formatet. Men de finns där och kan inte överträdas. Men en full flatslipning och en väl utförd egg underlättar. 

...men så var den snygg!

På plussidan återfinns att Techno genomgående håller extremt hög kvalitetsnivå. Något som bland annat syns i de oerhört små toleranserna, den högklassiga finishen på bladet och känslan i öppning och lås. Jag vill nog påstå att du får bege dig långt in i customträsket för att hitta en kniv som slår den på fingrarna när det gäller passning och byggkvalité. På det området är Techno helt enkelt mycket mycket bra.

Kniven är även välbalanserad och mycket neutral i handen. En egenskap som gör att viken känns mindre och trollar lite med den. Sen får väl erkännas att ergonomin är bra givet begränsningarna men inte bäst i klassen.

Techno - en kniv som är en aning större än vad måtten antyder

Det negativa är egentligen formatet som i sig är diskutabel och det faktum att det är en liten, relativt dyr kniv. Riktpriset från Spyderco (MSRP) ligger på hela 329.95$ och redan på andra sidan pölen går kniven loss på närmare tvåtusen kronor och när moms, frakt och tull tillkommer klättrar priset ytterligare.

I skrivande stund kan emellertid kniven köpas från Knivshop.se för 2640 kr. Vilket får ses som ett mycket bra pris då det ligger under Spydercos eget riktpris och ungefär vad en privatimport från de billigaste källorna kostar!

Med det sagt kan tilläggas att Techno ändå är en helt underbar liten pjäs vilket kanske inte är helt logiskt. Men utöver den gedigna konstruktionen är det utseendet som främst lockar, i alla fall mig. 

Jag stämmer därför numera in i hyllningskören och rekommenderar den varmt som ett styck vasst charmtroll för allehanda vardagsuppgifter. Den är praktisk nog samtidigt som den är tillräckligt intressant för att ge ägaren det där "lilla extra" som är svårt att definiera och förmedla i ord.

Specifikation:

Längd utfälld: 152 mm
Längd hopfälld: 87 mm
Vikt: 102 g
Bladlängd: 65 mm varav 59 mm egg
Godstjocklek blad: 4,4 mm
Bladstål: CPM S30V
Handtag: 6AL4V titan
Lås: ramlås, "R.I.L" - Reeve Integral Lock

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Taichung, Taiwan



/ J - blir charmad

* En "kändis" på Youtube som brukar framhålla det så ofta han kommer åt är Jim Skelton. Extra intressant eftersom hans knivar ofta är stora som hus. Hur han missar dem när de skall halas fram för att eventuellt clip skulle vara av en viss konstruktion övergår mitt förstånd. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Fredags-EDC V

Idag kör vi med dubbla titaner! Eller njae, en är stor och en liten. Så en maffig dvärg och en stor titan är väl mer korrekt. Fast båda knivarna huvudsakligen tillverkade i titan. 

Det är "testing time" och inom kort kommer såväl recensioner på de här som på Spydercos Nirvana och lite annat smått och gott. Men dagen till ära så körs den här kombinationen. Ficklampan får hänga med då den används till att hitta cykellås i vintermörker men nu även fått utökade småroller när den ändå befinner sig i fickan. Sist användes den till att leta kommunmöbler i svart kallförråd.

 Det är en Thrunite och deras "Hi Ti"-modell i någon slags julutgåva. Hur som haver är den mycket bra i kategorin "AAA-lampor". Skall återkomma med en presentation av den!

"Let's Run"

Båda knivarna från Knivshop.se kommer att behållas. De är var och en på sitt personliga vis riktiga juveler. De glittrar förföriskt där i knivgruset trots sitt kamouflagegrå yttre. Den ena och större med riktigt bra balans och ännu bättre ergonomi och den mindre med charm i stora mängder. Kanske mer charm än fulländat formgivning. Men den har något visst som tilltalar åtminstone mig. 

För den som inte helt känner igen dem trots ryktbart yttre är det Zero Tolerance 0220 Ansö och Spydercos Techno som ursprungligen var en Slyszdesign vid namn "Mouse".

/ J - on the highway to helg

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Vikt

Jag ämnar dryfta ett spörsmål med er - vikt. Återigen får väl tilläggas men det här gången något betydligt mer intressant än min egen, nämligen knivars.

Om vi får tro vad vi lärt oss i skolan har saker och ting en massa. Det borde rimligen gälla även knivar. Sen blandar man in gravitation någonstans om jag minns rätt och vi får tyngd. Tyngd kan man lägga i ord och den kan fördelas mer eller mindre bra i knivar. 

Knivars vikt kan nämligen vara ytterst bedräglig och inte alls enbart knuten till gram och hekton. 

Funderingen kring ämnet startade när jag stoppade min nyförvärvade Spyderco Techno i fickan. Den skall prövas, utvärderas och recenseras åt Knivshop.se. Bäst jag stod där och vägde den i handen dök den här texten oförhappandes upp i huvudet. Jag är rätt bra på att uppskatta vikter på grund av arbetserfarenheter tidigare i livet då det ingick att hantera en våg ett par timmar om dagen. Men är det så enkelt när det handlar om knivar?

Spydercos Slyszdesignade Techno

Vad väger en kniv egentligen?

Tanken som dök upp var att det finns olika sätt att betrakta det hela. Minst tre som jag kom på. Ni kanske har fler förslag?

ABSOLUT VIKT är nog det första såväl jag som de flesta tänker på.  Det är talet du vanligtvis hittar under rubriken "tekniska specifikationer" på olika föremål och när det gäller knivar återges det inte sällan i gram alternativt ounces (oz) beroende på vart den införskaffas. Med digital exakthet upplyser köksvågen mig om att Techno väger in på 101 gram i det här fallet.

Ett sätt att se det

Så långt är det hela mycket odramatiskt. Mer intressant blir det om sen funderar på om det är en lätt kniv eller en tung kniv? Låt mig förklara vad jag menar eftersom det ligger till grund för resten av tanken och de andra kategorierna. 

Förvisso är begrepp som lätt och tung relativa i sammanhanget och avhängigt av vad man själv har för preferenser och därför kan både lätt och tung vara "rätt" svar på frågan om vilken kategori den kniv man håller i tillhör. Men vissa referensramar kan man ha och extremerna är som vanligt lättare att känna igen än gränsvärdena.

Exempel på lätta knivar, oavsett hur man resonerar och vad som läggs i begreppet: 

Spyderco Des Horn, Maserin Gourmet och Al Mar Falcon UL

Knivarna på bilden är lätta oavsett vad någon säger. Det är ett enkelt fysikaliskt faktum då det är tämligen svårt att få dem att väga mindre utan att minska storleken eller göra dem bräckliga. Därför blir det svårt att i ett samtal hävda att de är tunga då de väger in på, från vänster till höger, 55g, 87g respektive 42 gram. Därtill upplevs de lätta men det är att gå händelserna något i förväg. 

Motsatsen är inte heller så svår att identifiera. En fällkniv kan nog sägas börja få mer substans när de väger över ett och ett halvt hekto och kanske bli tung när den närmare sig 170-180 gram. Men jag vill vara tydlig med att vi fortfarande tassar i gränstrakter där ingen konsensus råder på grund av olika referensramar. Det som är helt normalt att bära omkring på för någon är orimligt för någon annan.

I de här trakterna kanske en fällkniv börjar räknas som tung? OKC RAT1 144g, 

Buck 110 Hunter, 208g och Real Steel Takin 178g

Men på samma vis som det är svårt att hävda att en Al Mar Falcon UL är tung är det orimligt att hävda att Linton Tigershark med sina 384 g är lätt. Fällknivar som ligger närmare halvkilot än hektot är bojsänken oavsett vad någon tycker. Jovisst, du kan hävda det liksom att jorden är platt och i båda fallen lär du få svårt att vinna gehör.

Mittemellan, lätt och tung: Techno 101g, Falcon UL 42g och Tigershark 384g

Så visst finns det lätta och tunga fällknivar. Det är bara gränsområdet dem emellan som är lite oklar.

Vilket för oss in på nästa kategori. Den vi alla känner igen från stunderna då vi får en ny kniv i handen som vi köpt via rekommendationer men aldrig känt på. Trots att man läst in sig på specifikationer, läst recensioner och kanske sett något Youtubeklipp blir man ändå ofta förvånad. 

Det handlar om UPPLEVD VIKT.

Initialt är det något som påverkas av förväntningar och framförallt det visuella intrycket. Hur kniven ser ut helt enkelt. En kniv kan se massiv ut men materialval och konstruktion kan göra att intrycket förvillar. Lek med linjer och perspektiv, lättade ramar, kolfiber och titan kan uträtta underverk på området.

En annan mycket viktig faktor är hur den faktiska vikten är fördelad, hur välbalanserad kniven är. Det gäller både när den är hopfälld och utfälld, i fickan eller när den hålls i handen. Jodå Technon är sett ur det perspektivet fortfarande relativt lätt. Inte omöjlig på något vis. 

Därefter närmar vi oss RELATIV VIKT. Det handlar i alla enkelhet om vikt i relation till storlek. Om valutan är gram så är frågan vad jag får för mina investerade medel. 

Vi tar mitt exempel Techno igen. Jag säger "för hundra gram egglängd, tack" och får i det här fallet 60 millimeter. Det placerar den ungefär i samma klass som Pingo från samma tillverkare  som väger in på 53 gram. Så en dubbelt så tung kniv bjuder här på några millimeters mer egglängd, fem för att vara exakt.

Vad får jag för egglängd för mina gram? "Gourmet" ovan bjuder på en decimeter blad för 87 g

Då kan jag nästan höra invändningarna komma. Det är äpplen och päron som jämförs. Techno är ju så mycket starkare. Jag vet inte om det stämmer riktigt men för skoj skull kan vi ta ytterligare två helt andra knivar som jämförelseobjekt. En väsentligt större Spydercokniv i Endura 4 som faktiskt väger 7 gram mindre än Techno trots sitt massiva storleksövertag. Den har utöver FRN-skollor en intern stålram och ett stabilt lås. Ja, men lika stark som Techno är den inte kanske någon invänder. Istället för att diskutera det i evighet adderar vi en Cold Steel FinnWolf till ekvationen. Den väger nämligen exakt lika mycket som Enduran och likt den erbjuder den mer blad än Technon. Troligen ett minst lika kraftigt också då godset förvisso är något tunnare men slipningen gör att det är mer stål genomgående i bladet. Den har också ett Tri-Ad lås varpå diskussionen om låsstyrka dog.

Jodå, det går bygga lätt och starkt. Vikten är fortfarande relativ

Så är Spyderco Techno en lätt eller tung kniv?

Svaret är att den är både och! I absoluta tal vill jag hävda att den är neutral. Ett hekto i fickan är inte överdrivet mycket för en fickkniv för min del och jag tror att många håller med om det Även den upplevda vikten är godkänd. Den känns som ett hekto. Därtill ett godkänt balanserat sådant vilket underlättas av att den är kort. Möjligen gör yttermåtten att ögat narras till att tro att den borde vara lite lättare. Den mäter ju inte mer än drygt femton centimeter i strumplästen. 

Men så kommer vi till den relativa vikten. Då är det bara att konstatera att den här kniven är tung! För mitt hekto får jag inte mer än drygt sex centimeter blad vilket kan jämföras med säg en Maserin Gourmet som bjuder på en decimeter blad för betydligt mindre vikt. Tehcno tillhör kategorin knivar som ibland kallas "Little Big Knives" och är även vad som benämns "overbuilt" d v s kraftigare dimensionerad än vad som är strikt nödvändigt. Bladet är bastant och kniven har tjurnacke. 

Frågan är kanske vad olika knivar väger ställt i relation till sin storhet. Men det är nu en helt annan fråga. 

/ J - överväger

Dagens bild nr 19

För att göra alla och envar förbryllade finns det många knivar på marknaden som döpts till "Mouse". Uppenbarligen ett populärt namn att skänka små eggredskap. Redan på åttiotalet hade jag en liten billig kinakniv med det namnet. Den var en kopia av eller kanske till och med en förlaga för en modell från Spanska Joker som har ett flertal möss med olika päls på programmet än idag. En sådan köpte jag för länge sedan till min dåvarande fru för övrigt. Den  tog en av katterna över då det visade sig att de är galna i lukten av olivträ. Men det är en annan historia. 

Förlagan till Spydercos modell "Techno" är kanske mer känd i sammanhanget och  är en customkniv från Marcin Slysz med namnet, ja - ni har nog gissat det - MOUSE.

Sen finns den här kniven tillverkad av Bladetech och som synes formgiven av Tim Wegner. För att komplicera det hela ytterligare är den i sin tur övertagen från just Spyderco vars modell C49* var mer känd som - Mouse! 

"Peel an Orange"

Kniven finns i ett flertal versioner med olika bladkonfigurationer och färg på handtagen och just den här är vald för att addera färg till knivhögen. Stålet är AUS8 och kniven är faktiskt flatslipad. Den ser kanske fickvänlig och duglig ut. Men det tycker inte jag att den är så det är en kniv som inte bärs alltför ofta. 

/ J - låter fällan slå igen

(Kniven finns presenterad här!)

*RÄTTELSE! Tack vare uppmärksam läsare har jag fått information om att "Mouse" i det här fallet hade modellbeteckningen CX11! "My mistake" då jag tog uppgiften ur huvudet. C49 är i själva verket Tim Wegner Jr.


#aliaspostmortem #knivigtvarre