Recension Lionsteel Q4ttro

 

-  en lyxig EDC-kniv från Italien

Lionsteel släppte för ett antal år sedan en kniv vid namn T.R.E där namnet stod för "Three Rapid Exchange" och syftade till de tre öppningsmetoderna samt en finess som innebar att både flipperfenan och plattan som agerade tumknopp kunde skruvas bort. Den betraktades som såpass innovativ att den belönades med utmärkelsen "Overall Knife of the Year" det året. 

Det var 2015 och vad kan vara mer passande att till dess tioårsjubileum 2025 släppa en modell som både är en hyllning samtidigt som den är ännu lite mer på alla plan.  

Kniven fick namnet Q4ttro. Både namn och stavning ger en fingervisning om vad det handlar om. Men mer om det senare. 

Lionsteel Q4ttro

Precis som föregångaren och en majoritet av knivar i Lionsteels katalog är den designad av Molletta, vars riktiga namn är Michele Pensato*. Är man bekant med hans verk är det  inte svårt att spåra både hans designelement och Lionsteels specialiteter i den här kniven. Jag tänker bland annat på detaljer som rundade bladryggar och det mikromönster som hittas på titansidorna.

Vad gäller teknik ligger även Q4ttro i framkant vad gäller material och till viss del innovationer även om den inte kommer i närheten av det rymdskepp i Lionsteels katalog som är ROK**. 

Jag har tidigare recenserat T.R.E som den här kniven är en uppföljare till även om den varianten jag har, märkligt nog, saknar det system som gett den dess namn. 

Q4ttro är resultatet av ännu ett samarbete mellan Lionsteel och Molletta. På bilderna ovan är den ena flipperfenan avlägsnad

Som vanligt vad gäller Lionsteelprodukter finns även Q4ttro i flera utföranden. Den här är gjord helt i titan men annars finns modellen även med presentationssida i Micarta, G10 eller kolfiber. Det kan nämnas att G10 och Micarta-utförandena en back spacer i G10 istället för titan.

Kortversion: Lionsteel Q4ttro, en mycket sympatisk EDC-kniv gjord av exklusiva material fast kanske med en öppningsmetod för mycket. 

Blad

Bladformen är inte unik på något sätt vare sig för knivar i allmänhet eller för Lionsteel. Proportionerna andas dock Molletta även om det har lite mindre buk än vad hans knivar vanligen har. Att det är en drop point framgår tydligt och utseendet förstärks av den lilla falskegg som både understryker linjerna och tunnar ut spetsen vilket gör den mer effektiv. Det som är utmärkande för bladet är förstås den markanta nagelskåran som i det här fallet är fallet går igenom bladet och bildar ett smalt rektangulärt hål. Det fyller två funktioner, något jag återkommer till. 

Bladet är 84 mm långt med en tjocklek på 3,8 mm vilket är tämligen väl tilltaget för en så här liten kniv. Höjden på bladet är 25 mm. 

Finishen på bladet är en tvärgående halvblank satin. Märkningen finns där men formatet är väl valt, det vill säga litet och relativt diskret. På presentationssidan hittas Lionsteel-loggan samt Maniago och ståltyp. På motstående sida återfinns texten "Molletta".

Som oftast med knivar från Lionsteel så är bladryggen rundad. Det gäller även övergången mellan blad och fästet för flipperfenan. Allt exempel på omsorg om detaljer, något de är bra på. 

Stålet i den här kniven håller samma höga klass som alla andra material eller vad sägs om CPM Magnacut?

Likt de andra ingående materialen i den här kniven så är bladstålet av högsta kvalitet eller vad sägs om CPM Magnacut? Det är något av det senaste som folk, eller snarare de människor som hittas on-line, talar om. Ett så kallat superstål med de egenskaper som hör till det epitetet. Det innebär att det är mycket rosttrögt samtidigt som det både kan ta och bibehålla skärpan exceptionellt väl. Men de positiva egenskaperna slutar inte där. Det här pulverstålet är därtill segt vilket är en egenskap som är svår att förena med de andra. Det innebär att jack i eggen inte uppstår i första taget. Något som inte gäller för alla rostfria stål. 

En annan smått unik egenskap är att Magnacut till skillnad från andra högpresterande stål som S90V och M390 är relativt lätt att slipa. Anledningen är mindre krom, både bildligt och bokstavligt, karbiderna är mindre vilket gör det lättare att underhålla och procenthalten är lägre. Hur som haver talar vi om crème de la crème här, bland det finaste du kan ha i en fällkniv.

Men det är förstås förutsatt att stålet är rätt härdat och värmebehandlat. Något som Lionsteel vid ett par tillfällen fått kritik för tidigare under åren. Men jag måste medge att jag inte haft några problem med deras knivar. Det tror jag kan ha med att göra att när jag testar knivar använder jag dem bara, förvisso komprimerat och väsentligt mer än jag skulle göra annars. Men jag försöker aldrig "döda" dem med vansinniga utmattningstest eller se vart gränserna går för de ingående materialen genom att provocera dem till dess att de går sönder. Jag testar inte heller knivar med egen Rockwell-testare och andra maskiner. De får de metallurgiskt intresserade ägna sig åt.

Här uppges hårdhetsgraden till 60,5 - 62,5 vilket torde vara gott nog för det här stålet. Jag har heller inte märkt att det skulle vara mjukt på något vis.

Q4ttro har en stilren drop point med något mindre buk än en del andra modeller från Molletta

Men viktigare än materialval kan geometri och slipning vara och på den punkten måste jag ge lite negativ kritik. Lionsteel har inte riktigt vågat lita på materialet och göra det tillräckligt tunt bakom eggen. I nuläget mäter Q4ttro kring 0,7 mm. Magnacut klarar definitivt av att vara tunnare. Jag skulle vilja se den siffran närmast halverad eller åtminstone ned under 0,5 mm.  

Q4ttro skär inte dåligt då fabrikseggen var vass nog men den skär inte heller så bra som den skulle kunna ha gjort. 

Men överlag är den här bladformen och storleken optimal för EDC-bruk i mitt tycke. Det finns både rak egg och buk att arbeta med. Det senare är viktigt i min bok då det underlättar arbeten mot plana underlag. Du kan exempelvis inte göra små "rocking cuts" med en helt rak egg. Storleken gör att det finns tillräckligt med egg för de flesta sysslor jag kan komma på utom de allra tyngsta. Men då kanske det ändå är läge att växla upp till en fastbladad kniv. 

Vidare gillar jag spetsen som är vass nog för de där småsakerna jag använder den till. Den är tunn utan att vara för klen. 

Även om Q4ttro inte har den bästa eggeometrin så hjälper den fulla flatslipningen till att  göra så bladet glider igenom de flesta material med lätthet. Särskilt gäller det vardagsmaterial som kartong och olika varianter av plast. Att kniven har ett fint stål märks då det gått lång tid mellan underhållen. Jag såg dock vid författandet av den här recensionen att jag faktiskt fått ett litet jack i eggen. Något som jag skall slipa bort och i samband med det fundera på om jag skall reprofilera bladet en smula. 

Handtag

Om bladets främsta egenskap var det ypperliga materialet kan detsamma sägas om handtaget. Materialet är titan och det går igen i både sidor, back spacer och clip. I presentationssidan finns därtill en intarsia av flerfärgad kolfiber. Men det typiska för den här kniven är ändå inte det utan hur det behandlats. Här finns både stora och mindre detaljer att granska. 

Ett handtag helt i titan vilket även inkluderar back spacern. I presentationssidan hittas sedan ett inlägg av "marble fat carbon fibre"

Lionsteel har många integraler på programmet men Q4ttro tillhör inte dem. Istället utgår den från två vanliga titansidor i det här utförandet. Fast egentligen är de inte så vanliga, de är nämligen mer bearbetade än flertalet knivar. 

Det mest uppenbara är att det här handtaget är eloxerat i en brun/brons-ton. Sedan kan konstateras att presentatsionssidan har en fräst fördjupning för att husera en dekorativ kolfiberplatta. Det syns även att tid lagts på att runda och fasa kanterna. Till och med insidan på bladskåran har Lionsteel valt att runda på ett föredömligt vis. Ett ställe som annars missas ibland. Allt är helt enkelt mycket välgjort. 

Allt är titan, från de fint rundade sidorna med sitt mikromönster till den "flytande" back spacern

Detsamma kan sägas om hur fästet för clipet hållits minimalt och inte minst att man trots att kniven inte är en tungviktare har valt att ändå lätta den på insidan. Ett hål finns under kolfibret och till och med låsarmen är lättad. Ytterligare en detalj i handtagssidan är den trekantiga pivotskruven. Det gör förstås att den inte snurrar fritt om spänningen i bladet behöver justeras. En annan är att man valt att en "landningsbana" för pekfingret när flipperfunktionen används. Ingen vass kant där heller utan en fördjupning som gör att fingret landar mjukare. 

Det finns många detaljer att studera på Q4ttro som hur väl fasade kanterna är där pekfingret landar efter man använt flipperfenan, clipets infästning eller den trekantiga pivotskruven. 

Orgien i detaljer slutar inte där, nämnas bör också att alla skruvar är dragna från ett håll. De som håller ihop kniven, vilka är tre till antalet är av Chicago-typ för att inte gängorna skall dras rakt in i titanet. Storleken är T6. Ja, förutom pivotskruven då som är av storlek T8. De enda skruvarna som som är dragna in i titanet är de som håller fast kolfiberplattan. Den är för övrigt också av god kvalitet. Den enda invändningen om man nu skall ha en sådan är att kanterna på den känns rätt tydligt.

Runt alla finns en förstärkning som ett huvud i metallen. Hela handtaget har också fått ett fint mönster som dels gör kniven mer visuellt intressant samtidigt som det ger lite taktil feedback. Jag skulle inte gå så långt att jag påstår att greppet blir mer stabilt av det.

Först nu kommer vi till back spacern som även den är gjort i samma eloxerade titan som resten. Dessutom är den vad som ibland kallas för "flytande", den har en form som inte täcker hela ryggen utan lämnar delar öppen.

Handtaget är enkelt, tämligen rakt och välformat varpå alla grepp fungerar

Storleken kan jämföras med TRE då handtagen har stora likheter sinsemellan. Här är allt dock en aning större vilket innebär en längd på 112 mm, en tjocklek på 12 mm samt en höjd på runt 25 mm. Den fyller således handen bättre än sin föregångare.

Storleken medför även att alla fyra fingrar ryms på ett förträffligt vis. Även om själva handtagets konstruktion och detaljer är avancerade så är inte formen det. Den är snarare bedrägligt enkel på det där viset när det är väldesignat och bara fungerar. Det innebär att alla kan nyttjas. Det gäller vare sig du håller kniven i ett vanligt hammar- eller sabelgrepp, vänder den upp eller i omvända fattningar. Den går lika bra att hålla i nypan som i näven. Välgjort helt enkelt.

Öppning och lås

Förutom fina material och omsorg med detaljerna är det på det här området som Q4ttro är tänkt att briljera. Den ståtar med inte mindre än fyra olika sätt att öppna kniven. Två eller kanske t o m tre av dem kan tillskrivas nagelskåran/hålet i bladet. Två av dem är kopplade till de dubbla flipperfenorna. Frågan som genast inställer sig är "fungerar de bra?" eller handlar det om kvantitet över kvalitet? 

Här hittas en delförklaring till knivens namn, den kan öppnas på inte mindre än fyra olika vis!

Först kan kniven öppnas med två händer. Det går geschwinnt genom att greppa runt skåran som ger för ändamålet gott fäste. Inga konstigheter. Samma hål agerar även bladhål á la Spyderco. Givet hur smalt det är så är vi inte på samma nivå i funktion kan sägas direkt. Man måste träffa rätt och pressa tummen rätt hårt nedåt mot själva bladet för att uppnå den friktion som krävs. Sedan går det dugligt. Bladet löper trots allt på kullager. Sedan gäller samma regel som med del andra knivar med den här typen av lås, du får absolut inte placera ett finger på låsarmen. Det extra trycket gör att det är mycket svårt att få ut bladet. 

Samma skåra/hål gör också att den som är lite fingerfärdig kan nyttja en snärt med pekfingret på andra sidan för att få ut bladet. Inte heller här är funktionen perfekt. Motståndet är trimmat för att de två andra metoderna skall fungera. Men träffar du rätt går det trots allt bra.

Även Q4ttro har Lionsteels "REF"-system vilket innebär att flipperfenan kan avlägsnas

Sedan går det knappt missa de två flipperfenorna. En är elegant, den andra ful. En går att avlägsa en är fast. Den vanliga eller den på ryggen vilket du föredrar är utrustad med ett så kallat REF-system vilket är Lionsteels namn på en avtagbar flipperfena. Utan den blir kniven generellt mycket snyggare men då det är det bästa sättet att öppna kniven på satte jag tillbaka den. Men perfekt är den inte. Rätt liten och en smula kantig i formen. Det är i och för sig bättre än att fingret glider av. För att vara Lionsteel är den tämligen välfungerande men snärtiga öppningar har aldrig varit deras forte.

Frontflippern är jag däremot ingen varm anhängare av. Lägger du kniven på sidan i handen och planerar hur du skall gå till väga fungerar den. Men den är vare sig liten eller diskret. Troligen för att den måste vara stor vilket i sin tur beror på att toppen redan är upptagen vilket gör att den hamnar längre ned i relation till pivotskruven vilket påverkar geometrin.

Så visst, fyra öppningar och alla fungerande men kanske ingen som är allra bäst.

Den här kniven har ett välfungerande ramlås 

Låset är desto enklare. Det är ett välgjort ramlås i titan med alla därtill hörande attribut, det vill säga utbytbar låsarmsförstärkning i stål med ett översträckningsskydd. Det finns inte så mycket mer att säga än att det fungerar väl. Bladet hålls på plats utan rörelse i någon riktning och det är lätt att komma åt låsarmen när låset skall släppas tack vare den generösa utskärningen i handtagssidan. 

Att bära

Q4ttro väger in på 106 gram. Inte särskild tung och tidigare sade jag att handtaget var 11,2 cm långt. Inget att vara rädd för det heller. Så totalt sett är det här en kniv som är bekväm att ha i fickan. Förvisso sticker det ut metalldelar som en mindre flygplanskyrkogård i framänden men ingen av dem fastnar i saker. Den större pekar ju nedåt i fickan, så förvara inget mer där, och den andra är tämligen låg om än något för kantig för min smak. 

Ytan i sin tur är inget som inverkar på vare sig drag eller undanstoppande av kniv. Titanets mikromönster påverkar inte den biten av handhavandet. 

Clipet är ett fräst titanclip som väl matchar knivens utseende och som dessutom fungerar bra

En annan positiv egenskap är att clipet, trots att det är ett fräst titanclip, fungerar utmärkt. Ibland stöter man på varianter av den lösningen som i princip är en metallkrok. Det gäller inte här. Det är ett elegant clip som väl matchar knivens utseende. Inte minst som det fått samma färg som resten av handtaget samt samma mönster.

Sedan har man från Lionsteels sida valt att enbart fästa den med en skruv men den tar hjälp av en liten tapp som gör att clipet inte vrider sig i sidled.

Funktionen är avhängig av att man valt att hålla det tunt. Det gör att spänsten är tillräcklig för att det enkelt skall gå att föra över exempelvis kanten på en jeansficka. Den klarar det mesta i tygväg men kanske inte mycket tjockare än så.

Sammanfattningsvis

I mitt tycke är Lionsteel Q4ttro en rätt säregen kniv. Jag visste delvis vad jag gav mig in på då jag har fler knivar från dem som är signerade Molletta. Men en del saker var trots allt överraskningar. Att jag skulle förvänta mig en mycket arbetad kniv där alla ytor är mönstrade, fasade och slipade visste jag. Att materialen var av högsta kvalitet skvallrade specifikationen om. Det gällde framförallt bladstålet i det här fallet då Magnacut förvisso inte är helt nytt på marknaden men var tämligen oprövat i sammanhanget när den här kniven släpptes förra året. 

Presentationstexterna gav också en antydan till om vad som kunde förväntas av hur kniven kunde öppnas. Det var förstås något jag var nyfiken på!

Q4ttro är en förträfflig EDC-kniv, här tillsammans med den kniv som den hyllar och som föregick den, TRE. 

Men på det området får jag nog ge lite negativ kritik. Fler valmöjligheter behöver inte alltid betyda bättre. Dels finns risken att motståndet i bladet inte är optimalt för någon öppningsmetod. Dels att kniven känns "plottrig" i framänden med hela fyra olika öppningsmetoder varav två är flipperfenor. Ett litet tillägg är att jag faktiskt tycker att den detaljen ävn är mindre tilltalande rent visuellt. 

Flera metoder ställer också till det för den vane knivanvändaren då man helt enkelt kommer på sig med att tveka när det skall väljas. Det går dock att träna sig till. Ett tag körde jag med tumhålet utan fenan på ryggen, fast det är den som fungerar bäst så den åkte på igen. 

Jag kan nog inte låta bli att komma till slutsatsen att i det här fallet är det nog mer en idé som skulle förverkligas än ett övervägt beslut grundat på nödvändighet. TRE skulle hyllas och det igenom både MER och FLER som i större och med ytterligare en öppningsmetod. 

Sedan tycker jag nog att Lionsteel inte nyttjat den fulla potentialen hos Magnacut. Våga gå fullt ut och hålla eggen tunn är mitt råd även den här gången. Det här är trots allt en liten, nja inte så liten, fällkniv för EDC-kniv bruk och inget som man skall bygga vindskydd med. Men det finns säkert någon galen Youtuber som lyckas knäcka ett blad. Den typen av recensioner bidrar tyvärr till att en del tillverkare gör knivar därefter. 

Lionsteel Q4ttro har fått hänga med mig ända in i hösten

Men om Lionsteel Q4ttro kan också sägas att den har ett kvalificerat handtag med god komfort. Möjligen skulle jag inte gå så långt som att kalla den ett mästerverk när det gäller ergonomi, det reserverar jag för en annan kniv från Lionsteel, nämligen TM1. Men mycket bra är det. Även formen på bladet ger en mycket kapabel EDC-kniv. 

Att den därtill är snygg att se på (bortsett från front flippern) gör heller ingenting. Sammantaget en mycket potent kniv med massor av detaljer att studera och glädjas över för den som är knivintresserad. Därför rekommenderar jag den till de som söker en avancerad fällkniv med de absolut bästa materialen och som inte riktigt är som alla andra. Den har "det" i form av personlighet. 

Riktpriset på hemsidan ligger på €320 och i butik i europa på från det priset och uppåt. 

Lionsteel 

Specifikation:

Längd utfälld: 200 mm

Längd hopfälld: 112 mm

Vikt: 106 g (vägd av mig, uppgiven vikt 92g men jag misstänker det är för Micartaversionen )

Bladlängd: 84 mm

Godstjocklek: 3,8 mm

Bladstål: CPM Magnacut

Handtag: Titan

Lås: Frame lock

Producerad av: Lionsteel, tillverkad i Italien

/ J - unnar sig italiensk lyx

* Han är både knivmakare och designer och ligger bakom de flesta av de mer avancerade modellerna från Lionsteel. Totalt har det blivit närmare sextio (!) modeller om man räknar in alla varianter. Några exempel är fastbladare som Acha, T-serien, M-serien, B40 med flera och fällknivar som SR11, ROK, SR22, TM1, Skinny och förstås T.R.E.

** Det finns fog för att kalla Lionsteel ROK för världens tekniskt sett mest avancerade fällkniv

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Ny kniv - Artisan Cutlery Revel

Jag har redan tidigare konstaterat att Artisan Cutlery är ett företag som kan förvalta en god design från Ray Laconico. Tidigare har jag nämligen testat och recenserat en kniv kallad för Prado från Artisans systermärke CJRB.

Den här gången är kniven något lyxigare i sitt utförande med handtag i titan. Modellen kallas för Revel och jag kan redan nu avlöja att jag är positivt inställd.

Artisan Cutlery Revel

Revel är en tämligen stadig pjäs med ett i mitt tycke snyggt clip point-blad som mäter hela 90 mm på längden. Tjockleken på bladet är 3,2 mm vilket inte är överdrivet givet bladets storlek för övrigt. 

Stålet som använts är ett pulverstål som Artisan tagit fram själva och beteckningen är AR-RPM9. Mina erfarenheter av det här stålet är hittills goda. Jag skulle lite slarvigt jämföra det med varianter som VG10 eller 14C28N. 

Det som utmärker den här kniven förutom utseendet och den rätt djärva bladformen är att handtaget är gjort i titan. Det gör förstås kniven lättare vilket i sin tur påverkar balansen. I det här fallet till det bättre. Revel känns mycket kvick i handen. 

Ett annat bestående intryck är att den är mycket lätt att båda öppna och stänga. Den har med andra ord god "action" som det brukar heta i modern svengelsk terminologi. 

Låstypen följer nästan naturligt av handtagsmaterialet och är därmed en frame lock. En exemplariskt utftförd sådan. 

Revel är resultatet av ett samarbete med Ray Laconico

Hela kniven är 205 mm lång men tack vare att den är tämligen tunn och öppen i ryggen väger den in på låga 113 g. I det här utförandet skall tilläggas. Gillar man inte titan eller bara önskar en mindre prislapp finns Revel även med FRN-handtag med samma bladstål. Där kan även väljas mellan flera färger. 

Sedan finns både titan- och FRN-varianterna med så lyxigt stål som S90V eller till och med i Magnacut i begränsad utgåva för den som vill ha en mer avancerat stålkomposition. 

Artisan Cutlery har med Revel fått till ytterligare ett gott samarbete med Laconico och det skall bli spännande att se vad som följer i framtiden även om de vid det här laget har ett flertal knivar signerade honom. En fördjupad presentation följer i kommande recension av den här kniven. 

Artisan Cutlery

/ J 

#knivesandbikes #knivigtvarre

Recension Ferramonster Glideman

 

-  en både ny och spännande bekantskap!

FMK eller Ferramonster Knives som det utläses är ett relativt nytt märke på marknaden. Eller för att klargöra det hela. Namnet är nytt men inte företaget. De startade som ett flertal kinesiska märken som OEM-tillverkare redan för många år sedan men har nu beslutat att ta steget ut och släppa knivar under eget namn. 

En så länge har de släppt tre knivmodeller varav den här kallas Glideman.

Ferramonster Glideman

 

Som många moderna tillverkare har Ferramonster släppt Glideman i flera versioner. Dock inte så många som somliga gör. Här har man nöjt sig med fyra varav det här kanske är den mest anonyma. Jag valde den för att jag tyckte det sobra utseendet matchade designen väl. 

Annars finns kniven även med blått titanhandtag, ett anodiserat dito eller med svart blad. Den sistnämnda har en lätt bronston på det annars grå titanhandtaget.

En ny kniv på marknaden med lite extra allt, Glideman

Kortversion: Ferramonster Glideman, kniven som bjuder på något extra. Extra bra skäregenskaper, extra god ergonomi och extra bra tryck i flipperfenan

Blad

Det går inte att komma ifrån att den här kniven lånat designelement från andra kända knivmodeller. Inte så att den är en kopia av något men den känns bekant. Inte minst gäller det bladformen där det finns några familjära storheter med liknande utseende. I grund och botten talar vi dock om en modifierad Wharncliffe. En ganska kraftig modifikation då eggen är krökt och ryggen har fått sig en kurvatur. 

Ytterligare designelement hittas i en uttalat falskegg och så förstås bladhålet samt ett "forward choil". Med andra ord finns det ganska mycket att betrakta. 

Här hittas en tämligen kraftigt modifierad Wharncliffe

Bladet är 84 mm långt, lite beroende på hur man mäter. På hemsidan anges 77 mm/3.05". Det är 3,2 mm tjockt samt 30 mm högt som mest. 

Materialet som använts är M390. Ett för de flesta bekant stål vid det här laget då det använts i extremt många fällknivar av lite finare slag. Men det finns en orsak till det, det är helt enkelt mycket bra. Särskilt när det som här härdats lite hårdare. Uppgivet spann är 60-62 HRC vilket är där det bör vara. I annat fall får man inte ut lika mycket av sitt toppmaterial. 

Bladet har en fin satinfinish och är omärkt sånär som på bladstålet

Men det får man här. Särskilt som sekundäreggen är cirka 21 mm hög och bladet så tunt som 0,3 mm bakom själva primäreggen. Det ger goda förutsättningar för att Glideman skall vara en riktigt kapabel fickkniv vilket den också är. 

Faktum är att den är en fröjd att hantera i de flesta material. Jag blir alltid lika glad när teoretiska fördelar även återspeglas i praktiken. När det handlar om födoämneshantering är det storleken på bladet som sätter gränserna, inte geometrin eller materialet. Kniven skär förträffligt men bladet är inte så långt och det är brett. 

När man närmar sig andra material är det däremot utmärkt. Kartong och den allestädes närvarande plasten är en fröjd att skära. Det går lätt och bladet håller skärpan mycket lång tid. 

Spetsen är tillräckligt uttalad för att den skall vara riktigt bra till att både punktera saker med samt till att öppna paket. Där uppskattar jag faktiskt falskeggen också då jag ofta vänder kniven upp och nedför att inte eggen skall skära upp det som är inne i den kartong som öppnas. Sist var det fem kilo hasselnötter på jobbet. Dem vill man inte ha på golvet efter att ha skurit sönder förpackningen av misstag. 

Sedan är det här en bra kniv på det hela taget och det gör att den även biter bra i trä. Eggen är vass, bladet tunt bakom men ändå starkt vilket gör det relativt enkelt att skära även i hårda material. En liten varning är dock på plats. Bänd inte med ett tunnare flatslipat blad som du gör med exempelvis en Morakniv när du lossar bladet från träämnet. 

Sammanfattningen är emellertid det här en riktigt praktisk liten gynnare!

Handtag

Lås mig presentera några grundläggande mått först. Handtaget mäter totalt 10,5 cm på längden varav endast 7 cm är tillgänglig greppyta för fingrarna. Den ökas däremot till 9 cm om man till det adderar den rundade nedre delen av bakänden. Tjockleken landar enligt mitt skjutmått på 12,7 mm. 

Om det till de blygsamma måtten adderas ett fräst clip och ett distinkt stort hål för fäste av fånglina så väcktes i alla fall mina farhågor om att det här handtaget inte skulle passa mig alls! Det kändes för litet och som om det tagits för många hänsynstaganden. Men sällan har jag varit så glad över att ha fel som i det fallet! Låt mig förklara varför. 

Handtaget är av 6AL4V-titan

Som en passus kan  nämnas att back spacern som inkorporerar det stora hålet är gjort i titan. Å andra sidan gäller det allt utom blad och lager på den här kniven.  Förvisso en metall som är väsentligt mycket lättare än stål men trots allt borde det skänka en viss tyngd åt hela skapelsen. Här gör det inte det och en av de saker man reagerar på är hur lätt kniven känns. Något av den känslan kan tillskrivas god balans. 

Men en annan stark bidragande faktor är att sidorna inte är massiva utan försedda med rejäla fickor på insidan. Ytterligare en kvalitetsstämpel då det tar tid och kräver viss tankemöda för att det skall göras på rätt sätt. Det vill säga inte försämra balans eller minska styrkan. 

Backspacern och clipet bidrar faktiskt till att handtaget känns fylligare

Styrkan kommer förstås från materialet och konstruktionen är inte unik på något vis. Den består av två sidor titan sammanfogade i två punkter genom en back spacer utöver den justerbara pivot-skruven. Förresten, inte unikt men mycket ovanligt är dock två saker. Det ena är att alla skruvar, inklusive den på som håller låsarmsförstärkningen på plats, är i storlek T8. Det för med sig två positiva saker, dels så behöver du bara en mejsel för att underhålla eller justera din kniv. Det andra är att det brukar betyda att skruvhuvudena blir lite mer rejäla och därme svårare att dra runda. Det kan behövas i det här fallet då skruvarna är gjorda i titan! Ett tämligen exklusivt grepp på en produktionskniv.

I övrigt kan sägas att sidorna är flata men att de är kraftigt fasade runt om. Glideman saknar dessutom helt vassa hörn eller kanter. Allt är rundat och polerat inklusive uppenbara ställen som kanterna på flipperfenan men även på mer dolda platser som hörnet som uppstår framtill där låsarmen skurits ut från handtagssidan. 

Glideman är en välbalanserad kniv som är mycket bekväm i de vanligaste greppen

Men åter till varför jag hade fel. Ferramonster Glideman är helt enkelt fenomenal i hand givet knivens storlek. Börjar vi med ett standard hammargrepp faller pekfingret på plats bakom fingerskyddet som det skall. Sedan följer lång- och ringfinger naturligt. Sedan tar platsen slut eller inte riktigt. Lillfingret landar nämligen på den rundade bakkanten på ett förträffligt vis. Sedan kommer de verkliga trolleritricken. Spetsen på mitt ringfinger tar spjärn mot hålet för fånglinan på ett utmärkt sätt. Då har jag storlek large (11) i handskar. Men ännu bättre är att eftersom fånglinefästet är smalare än handtaget i stort så rundar det handtaget bättre än om det inte varit där. Det toppas med att clipet inte känns alls. Förlåt, det var inte sant, det förbättrar greppet genom att hjälpa till att runda handtagets profil. 

Flyttas sedan tummen upp på räfflorna ovanpå bladet i ett sabelgrepp så är greppet fortsatt lika bra. Vinkeln på pekfingret ändras men där hjälper de rejäla fasade kanter som finns. 

Samma sak kan sägas om pekfingret landar på den utmärkt formade fördjupningen på bladryggen. Även då fortsätter resten av handtaget att kännas lika bekvämt. 

Men den är lika sympatisk i alla andra fattningar också!

Sedan har vi den där fördjupningen i bladet, ett "finger choil". Det är inte min favoritlösning men skall man ha en är det är ett utmärkt exempel på när det verkligen fungerar. Med pekfingret där hamnar tummen nu istället uppe på bladryggen och återigen ger det ett förträffligt grepp. 

Utöver det kan Glideman med lätthet användas i ett grepp i nypan då handtaget inte är alltför tjockt. Även omvända grepp är fullt godkända. Ni vet när man vänder eggen mot kroppen för att tälja lite tyngre eller med spetsen nedåt för att hacka i något. 

Öppning och lås

Glideman är en kniv som kommer med multipla öppningsmetoder. Jämte den uppenbara flippern så kan den förstås öppnas med två händer alternativt med hjälp av det hål som finns i bladet. 

Men det skall sägas direkt att det här främst är en kniv vars blad skall fällas ut med flipperfenan. Det som avslöjar den är hur pass hårt trimmad detent-kulan är. Men när du väl lärt dig att tummen skall ges så lång hävstång som möjligt genom att placeras i änden av hålet eller att man inte får tveka med pekfingret så fungerar de metoderna väl även de. Det går emellertid inte snärta ut bladet med tummen utan i det fallet är det en "slow roll" som gäller, lugnt och metodiskt. 

Flipperfenan är lätt att använda och fungerar mycket väl

Önskas mer fart är det flipperfenan som gäller och då talar vi riktigt bra fart! En av de snabbare jag stött på helt enkelt. Till en början är bladet rätt lätt med sitt "choil", sitt hål och den höga slipningen. Sedan skall läggas till de fina kullagren som bladet löper på och som grädde på moset en god geometri. Det innbär både att fenan är lätt att "hitta" med det menas att fingret inte behöver famla efter den samt att fästet är gott. Det sistnämnda är säkerställt med några väl utförda räfflor. 

Bladhålet är också dugligt men inte lika effektivt som flipperfenan

Ytterligare ett plus är att du inte behöver fundera på hur du skall närma dig fenan. Dra, tryck eller något däremellan  - allt fungerar. 

Låset är helt enkelt riktigt bra

Bladet hålls på plats av ett exemplariskt utfört ramlås. Det är förstås gjort i titan och med det följer att det även har en låsarmsförstärkning som tillika agerar översträckningsskydd och det är gjort i stål. En av ytterst få detaljer på den här kniven som är utförda i det materialet som sagt. 

Funktionen motsvarar precis de krav jag har på en kvalitetskniv i det här prisläget. Bladet uppvisar inga tendenser till rörelse i någon riktning och låsarmen glidet vare sig under belastning från rätt eller fel håll. 

Till berömmet kan läggas att det är så här enkelt ett lås skall kunna släppas! Det finns utrymme för att nå låsarmen och trots att där inte finns något som förstärker fästet får tummen gott grepp om den fasade ytan när låsarmen flyttas. 

Att bära

Jag brukar med en dåres envishet hävda att de flesta kvalitets knivar är bra på något och är det bra på det mesta har de en Achilles-häl. Skall man nu slå ned på något så är det här jag hittar de invändningarna. 

Det är inte det att kniven är tung, för det är den inte. Min våg stannar på 108 gram för Glideman. Den är heller inte stor, det har jag också slagit fast. En längd på 105 mm är inte avskräckande och detsamma kan sägas om tjockleken. 

Clipet av titan är snyggt och bekvämt i handen men lämnar lite övrigt att önska

Sidorna är av hyfsat välpolerad titan så de erbjuder inget motstånd i sig när kniven skal dras eller stoppas undan. Så vad är då problemet?

Som synes är rampen/läppen blygsam och utrymmet under clipet heller inte mycket att skryta med. Spänsten är dock god

Egentligen är det inte så mycket ett problem som resultatet av några designval. Det som fick mig att ösa beröm över handtagskomforten spelar in här. De flesta är knutna till clipet och dess placering. Clipet är som allt annat av titan och hålls på plats med två skruvar monterade i tandemformering. Så rör i sidled gör det inte. Det är bra. 

Men det är också ett mycket platt clip vilket gör det bekvämt när man håller i kniven som sagt, särskilt som det inte har någon spets som pekar åt fel håll. En annan egenskap som gör att det inte orsakar hot spots i handen är att det sitter en bit in på handtaget i relation till dess yttersta spets. Även det är bra. 

Anonym är Glideman inte där den sitter.
Det är nästan så man är rädd att den skall ramla ur fickan

Av utförandet följer dock att rampen inte är särskilt stor och därmed inte helt lätt att föra över tygkanter. Det låga utrymmet under clipet passar inte alla tygtjocklekar och placeringen gör att kniven är rejält synlig i fickan. Det sticker upp nästan en tum eller 2,3 cm i det här fallet vilket är tilltaget givet det blygsamma formatet på kniven. Sedan bidrar uttunningen av låsarmen till att krångla till det ytterligare då den återfinns på utsidan av handtagssidan och inte på insidan. Där fastnar gärna tyg om det är mjukt. 

Sammantaget är därmed inte Glideman helt enkel att stoppa undan och när man gjort det syns den ändå.

Sammanfattningsvis

Det finns detaljer eller områden som avslöjar huruvida en kniv är bra eller dåligt designad och hur välbyggd den här. I det här fallet riktigt välbyggd. Jag brukar citera ett uttryck som säger att perfektion är många små saker gjorda korrekt. Det är nästan fallet här. Men de största bitarna är på plats och nästan alla fallgropar har undvikits.  

Exempel på sådana detaljer kan vara vassa hörn där låsarmen skurits ut från titansidan, någon sådan finns inte här. Det kan vara clip som trycker mot handen när man använder kniven, ocentrerade blad, eggar som nästan tittar ut på baksidan och hotar att skära användaren, låsarmar som är svåra att nå och tunga att släppa, flipperfenor med konstig geometri så man måste lära sig att använda dem och så vidare. 

Inga av dessa misstag hittas här!

Glideman är en förträfflig fickkniv för "EDC"-bruk

I princip finns därför inget negativt att säga om kniven. Eller snarare mycket lite men det som finns kan påverka vad man använder kniven till. Det gör så i mitt fall. 

Det som kan invändas handlar mestadels om personliga preferenser vad gäller exempelvis bladform eller utseende eller i det här fallet mer specifikt användarens inställning till modifierade Wharncliffes och "forward finger choils". De är trots allt dominerande inslag. 

Men min främsta invändning är clipet som sådant. Då det inte är helt enkelt att stoppa undan kniven så förhindrar det mig att använda kniven i mitt arbete. I de situationerna är hela poängen att dra kniven, öppna något och sedan kvickt stoppa undan den med en hand igen. I den andra hålls ofta dets om öppnats, inte sällan en 2,5 kilos påse med krossade tomater eller dylikt. Det är inte en helt enkel procedur med Glideman eftersom clipet ibland vill fastna mot byxkanten på lite olika vis. Öppnade plastpåsar med innehåll går inte att lägga ifrån sig varpå jag får lägga ifrån mig kniven istället för att sedan återkomma och stoppa undan den. 

Därför föredrar jag Glideman som allmän "EDC"-kniv eller vardagskompanjon utanför jobbet där den egenskapen inte är lika viktig för mig. 

Ferramonster Glideman gör sig bra i alla väder men kanske särskilt i vårsol

I övrigt är nämligen Ferramonster Glideman en alltigenom sympatisk bekantskap och något säger mig att det inte var den sista kniv från dem jag kommer recensera. Det här är en kniv som är gediget byggd i utomordenliga material och där man gjort ett par briljanta val som att låta bladet vara både hårt och tunt bakom eggen. Det gör att den här kniven skär riktigt bra. En egenskap som matchas av ett bekvämt handtag som tillhör de där som trollar lite med formatet och bjuder på bättre komfort och ergonomi än vad måtten säger. Bra där Ferramonster!

Av de skälen kan jag inte annat än att rekommendera den här kniven. Särskilt inte om du känner för att ha något som inte alla andra har. 

Ferramonster Knives

Specifikation:

Längd utfälld: 182 mm

Längd hopfälld: 105 mm

Vikt: 108 g (vägd av mig, uppgiven vikt 105g/3,77oz)

Bladlängd: 85 mm

Godstjocklek: 3,2 mm

Bladstål: Böhler M390

Handtag: Titan

Lås: Frame lock

Producerad av: Ferramonster Knives, tillverkad i Kina

/ J - mycket nöjd med sin nya bekantskap

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Fredags-EDC CXXXII

En summering av veckan ger vid handen att det blivit mycket matlagning. Nu kanske det inte är så konstigt då jag ändå jobbar som kock. Men ändå. Det medför förstås att knivar används mycket frekvent. Dels köksknivarna men även fickknivarna får sin dagliga dos av arbete. Det som står på meny för dem är förpackningsöppning. 

Världen består av mycket plast och kartong kan nämligen konstateras. Men de knivar som använts allra mest den gågna veckan är som oftast kastknivarna. Veckan har så här långt bjudit på kring åtta  timmars träning. Mer lär det bli i helgen om vädret bara bjuder till. Förra veckan blev det kring tio och en halv timme. 

I fickan hittas den här nykomlingen från QSP Knives

En av de knivar som får hoppa in som impromptu förpackningsöppnare kommer från QSP och är en av de senaste från dem kallad Variant PE. Kniven är en så kallad "Swayback" vilket är ett traditionellt fickknivsmönster som innebär att handtaget har en banansväng åt "fel" håll. Det gör att kniven nästan ligger bättre i omvänt grepp för att skära uppåt som när man kapar rep till exempel. De är inte allt för vanliga som moderna fällknivar. Spyderco gjorde en variant som gjorde succe i vissa kretsar men var tämligen dyr och därmed inte för alla. Den här kniven är väsentligt mycket mer budgetorienterad kan tilläggas.  

I övrigt är det också en titandag då såväl penna som ficklampa är gjord i det materialet. Ficklampan känns faktiskt en smula överflödig så här års. Men den finns där i väsklocket tillsammans med någon Victorinox och lite annat smått och gott. Jag tillhör inte dem som har en halv verktygsväska samt ett medicin-kit med mig vart jag går. Ni vet som den där trenden att många som lägger upp bilder på Instagram inkluderar en polygrip i sin "EDC". Vad tusan skall man ha den till? Visst har jag dylika tänger, flera stycken faktiskt men de får stanna i verktygsboden hemma. 

/ J - börjar anta fredagsform

#knivesandbikes #knivigtvarre

Ny kniv - Variant PE

Det här får nog betraktas som en lite udda fågel i QSP-katalogen likväl som i min samling. Modellen heter Variant PE.

Det första som är udda är att det är en "swayback". Egentligen en knivform som hittas i traditionella mönster men här översatt till modern form. Det innebär i all enkelhet att handtaget böjer sig lätt uppåt. Åt "fel" håll i mitt tycke. Jag vill alltid vända på dem för att de skall ligga bättre i handen. Nu är dock den detaljen inte så extremt uttalad i det här fallet men ändå. 

Kniven kommer med QSPs sedvanliga klistermärken

Ytterligare en detalj som överraskar på Variant, i alla fall i det här utförandet är att det trots titan i handtaget är en liner lock! Oftast brukar tillverkare välja en frame lock i det fallet. Men här har metallen endast använts som material i skollorna. Under dem hittas en traditionell ram. Önskas annat material finns kniven för övrigt att tillgå med både G10 och Micarta i handtaget. Därmed är de tre vanligaste moderna materialvalen täckta. 

Sedan är det inte helt vanligt att kombinera en swayback med en front flipper men det har man gjort här. Därtill hittas även ett bladhål för att öppna kniven med. Det känns dock lite som en efterkonstruktion kan jag avslöja redan nu. Men jag återkommer till varför i kommande recension. 

QSP Variant PE

I övrigt går kniven lätt och smidigt att öppna inte minst som bladet löper på keramiska lager. Bladet är en typisk wharncliffe även om den är lätt modifierad då eggen faktiskt har en svag böj till skillnad från arketypens helt raka egg. Stålvalet är inget avancerat, här hittas svenskt 12C27. Den som använt en klassisk Morakniv vet vad det är! 

Designern bakom de här något udda kombinerade detaljerna är Jacob Lundquist. Så i det här fallet har QSP valt att samarbeta med någon utanför det egna designteamet. 

QSP Knife

/ J - utmanar sin egen smak

#knivesandbikes #knivigtvarre