Funderingar kring trender i knivvärlden, del 1

- "Bushcraft"

Trender de komma och gå endast stålet det bestå. 

Sålunda skulle man kunna skalda om man var lagd åt det hållet. Det jag har i åtanke är trender i knivvärlden i största allmänhet. Det finns förstås inte en utan många och kring rörelser inom alla områden uppstår ofta motrörelser så även i det här fallet. 

Men inte mycket är nytt under den stekande överlevnadssolen och inte sällan är det mest ytliga förändringar det handlar om. Ett gott exempel på den företeelsen är namnbyte. Det innebär i korthet att man tar befintliga ting, i det här fallet knivar och förser hela grupper med nya och trendiga namn. Et voilá har man uppfunnit en helt ny genre. Det är för övrigt ännu mer populärt i cykelkretsar - ett annat område inom vilket jag är aktiv. Men det är ett sidospår. 

"Bushcraft"-knivar?

Idag skall vi tala om ett sådant område, "Bushcraft" och angränsande "Survival". Engelsk terminologi blir det eftersom den dominerar vilket tydliggörs av att vi saknar uttryck för "bushcraft" i vårt språk.

Det beror troligen på att nästan alla klassiska mindre knivar vi av hävd använder här uppe i Skandinavien för allt uteliv kan sorteras i det facket. 

Men när TV-figurer med olika ambitionsnivå började dyka upp på Discovery och andra kanaler så sköt försäljningen av vissa knivmodeller i taket. Mest känd i sammanhanget är troligen Bear Grylls som tidigt visade sig med en customkniv från Rob Bayley. En kniv som för övrigt såg riktigt kompetent ut. Tyvärr fanns den inte i enklare utförande men det skapade en marknad. Något som Grylls förstås insåg och offrade sig på Mammons altare och skiftade till ett samarbete med Gerber och kränger nu via dem allt från sågar till tandborstar* i svart och signalorange under eget namn. 

Samma väg gick den något mer seriöst framtonade Les Stroud som gjorde sig känd för den breda allmänheten genom program som "Beyond survival", "Survive This" och det mest kända "Survivorman". Även han inledde ett samarbete med en knivproducent, i det här fallet Camillus. 

Men även något mer allvarliga herrar som Ray Mears gick i samma fotspår som han troligen luktat sig till via någon uråldrig teknik från ursprungsbefolkningen i Delaware och började sälja knivar marknadsförda i sitt namn. Här talar vi dock om en annan nivå vad gäller kvalitet.  "Ray Mears Bushcraft knife" är en variant av en "Woodlore Knife" och den lirar i en helt annan division än de föregående exemplen kan vi väl säga.

Fler herrar finns förstås, för det är alltid herrar och ibland dem kan nämnas deltagarna i "Dual Survival" där en av de tidigare medlemmarna i den överlevande duon var Cody Lundin som ofta syntes med en klassisk Mora nr 1 i en rem runt halsen. En av hans efterträdare Matt Graham svingar en Condor Primitive Bush Knife. Även den kniven har vuxit i popularitet efter framträdandet. Man skall inte underskatta TVs genomslagskraft även i diversifieringens tidevarv. 

Även Sverige hakar på och även om vi endast svenska krusbär har så gäller det inte "Bushcraft"-knivar. Det hade vi inga alls. Det vill säga innan Mora döpte om halva sitt sortiment. Det är ju inte så att vi saknar typen av knivar direkt. Det är ju efter många Finska, Norska och Svenska mönster som den typen av knivar formgetts. Det är klassiska puukos, leukus och jakt- och friluftsknivar som fått stå modell och den traditionen förvaltas väl av alla våra duktiga knivsmeder och knivmakare. 

Utmärkande är att de inte är lika monstruöst stora och grova som "överlevnadsknivar" av olika slag tenderar att vara och att de nästan undantagslöst är försedda med "scandi grinds", det vill säga en vanlig sabelslipning med endast en slipfas. Dess för- och nackdelar finns anledning att återkomma till.**

Således blev många av Moras knivar "Bushcraft"-knivar och genom att göra några av modellerna snäppet grövre och förse dem med svarta detaljer och eldstål så transformerades de till "överlevnadsknivar" också. Senare kom mer specialiserade modeller med "Garberg" i täten. Den är såvitt jag vet Moras första heltångekniv. Eller nja, min FMM permissionsbajonett är också en sådan men inte direkt en överlevnadskniv. 

Även kända fällknivstillverkare har hakat på och stora märken som Spyderco har numera ett flertal varianter av fastbladare i sitt digra modellprogram och av dem är några inriktade på just "Bushcraft".

Vilket osökt för oss in på fällknivar. Det eftersom de i samarbete med tidigare nämnda Ray Mears släppte "Wolfspyder" härförleden. Till skillnad från hela namnbytesaffären av fastbladare är det här mer outforskat territorium i historien, att göra fällknivar med markanta scandigrinds som bland annat skall gå att tälja med. 

Spyderco var sannerligen inte först för ovanlighets skull. De är ofta tidigt ute med nyheter annars. Snarare tvekade de ett tag och höll upp ett pekfinger i luften innan beslutet togs. Naturligtvis hade EKA liknande modeller på programmet sedan länge även om de fuskat med slipningen. Ett exempel är deras Swede 88 som jag har i två versioner. En med flatslipning och en med skålslipning. Men skall vara helt ärlig är de inte rena "skandinaver" utan har en tydlig primär och sekundärslipning. Vilken som är vilken beror på om man använder sig av svensk eller anglosaxisk terminologi. Alltid lika roligt och förvirrande när det skall redas ut.  

Trots att de är "Ekor" är de inte äkta skandinaver - när det kommer till slipning vill säga

Hyfsat tidiga var däremot finska Enzo med bland annat Birk 75 och dess storebror Borka 90. Jag köpte Birk i just den här konfigurationen för att jag ville ha en fällkniv med den här typen av egg. Annars finns den som flatslipad också för den som föredrar det. 

Även Cold Steel hakade på tåget med sin FinnWolf, en kniv jag tidigare recenserat. Den kallade jag för "fällbar Morakniv" i min sammanfattning av intrycken. 

Cold Steels FinnWolf och EnZos Birk 75 är exempel på fällknivar i den här stilen

Sen har olika kända märken följt efter och nu finns liknande knivar att tillgå från bland andra TOPS med sin BOB, Real Steel bjuder på "Bushcraft", och även Victorinox Hunter drar åt samma håll. 

Parallellt har hederliga "Survival Knives" också fått sin beskärda del av utveckling. De har förstås alltid funnits. Det var lite därför människan kom på att vassa skärvor av flinta och obsidian är praktiska. Emellertid fick knivtypen en rejäl skjuts framåt med Stallones "Rambo"-filmer. Allt eftersom åren gick växte knivarna i den filmserien till gigantiska proportioner. Det var med dem som stora Bowie-knivar med ihåliga skaft fick sitt stora genombrott. Ni som var med på åttiotalet vet vad jag talar om. 

Modernt nog var den sista av Ramboknivarna förvisso störst men smidd i "Forged in Fire"-anda det vill säga hastigt och grovt och utan ihåligt skaft. Resultatet blev en tung och kort machete.  

Annars finns det grovt räknat två skolor inom överlevnadsknivområdet. De mindre och stabila tingesterna som Fällknivens numera klassiska F1 som för övrigt delvis är inspirerad av Cold Steels SRK som var en tidigare kniv av samma typ. Det finns förstås otaliga fler exempel. 

Den andra skolan bygger vidare på Bowietraditionen och innefattar större, grövre knivar som inte bara skall gå att spänta ved med utan i princip välta träd och slakta en björn och några bufflar med. Jag skall inte raljera för mycket över storlek då det helt enkelt är en idé om att ersätta kombinationen yxa/såg och mindre kniv med ett knivblad istället.

Ett mellanting återfinns faktiskt i skandinavisk samisk/finsk tradition också med dubbelknivar och stora leuku-huggare för ris, snår och ved parat med en mindre kniv för t ex öronmärking av ren eller vad man nu känner för att göra med den.  

Trendspaningen är nog mest att man inom industrin anammat idén att saluföra gamla produkttyper under nytt namn. Det för med sig det goda för oss kniventusiaster att utbudet av kompetenta och dugliga knivar inom området ökat och en ny subgenre faktiskt tillkommit - fällbara "Bushcraft"-knivar. Detta även om det kan argumenteras för att alla kraftigare fällknivar förstås kan och har använts för det ändamålet redan tidigare. Det kan även hävdas att de alltid kommer att vara underlägsna sina fastbladade kusiner inom det här användningsområdet. Detta särskilt som poängen med en vikbar kniv, att den är smidig att stoppa i fickan tappar lite av sin betydelse ute i skog och mark. 

Några av de knivar jag använt mest under åren som gått. Moran är dock en reinkarnation, en ersättare

Men vad man föredrar kokar ned till att som så ofta handla om tycke och smak. Sen baseras den biten ofta på det primära användningsområdet. Jag är ingen jägare så jag föredrar generellt spetsigare knivar med mindre buk än vad dylika knivar oftast har till exempel. 

Under en längre tid använde jag primärt min Spyderco Military som vandringskniv eftersom den visst kan tälja en pinne trots att det är en fällkniv samtidigt som den med sitt flatslipade blad faktiskt går att skära såväl tomat och lök med. Den är också lätt vilket är en egenskap jag värdesätter högt när jag vandrar. Jag är ingen anhängare av extra vikt då jag menar att det dödar vandringslusten. Men lika ofta har det varit en Brusletto Hunter, Mora Companion, ML Caper eller Karesuandokniven Järven som varit aktuella. De är alla bättre på trä men sämre till matlagning o dylikt än Militaryn. Som sagt, de tänkta sysslorna får styra vad som väljs. 

Sen är det förstås skillnad mellan oss entusiaster och de som endast har EN kniv, hemska tanke. Vi behöver förstås inte en kvadriljon knivar, det går säkert att överleva i världen ändå. Men roligt är det! 

/ J - överlever med nöd och näppe

* tandborstar kanske är att ta i, fast f-n vet.
** tack vare den ytterst generöse anonyme välgöraren som återkommer ibland så kan jag jämföra två stycken knivar från Enzo, Necker 70 med flat- respektive scandigrind.