En rapport från UKAT VM 2026, del fyra

Så begynte den sista dagen. Oj, vad det lät allvarligt och det kanske det var på sätt och vis. Om några timmar skulle det här äventyret ta slut minns jag att jag tänkte. Det kändes en smula vemodigt och lite märkligt då jag gått och sett fram emot det här världsmästerskapet så länge.

Snart var det över, 2026 års VM i italienska Carpi

På programmet hittades den här lördagen företrädesvis längdkastning i de olika disciplinerna. Något jag är notoriskt dålig på. Dels har jag inte tekniken men till mitt försvar skall tilläggas att jag aldrig övat särskilt mycket på det. Dock har det förekommit träning på momentet inför VM men problemet är att eftersom jag kastar på vanliga ändträtavlor och inte ett plank så är träffytan där hemma kring 60 cm i diameter. Det skall jämföras med de 100 cm som reglerna stipulerar. Det betyder i klartext att när jag tränar så handlar det nästan lika mycket om att sikta som att hålla koll på rotationen och kasta långt.

Ordningen var densamma som tidigare. Först ut var kniv. Till skillnad från SM så fanns i Carpi en övningsbana bredvid själva tävlingstavlan. Det var dock ett plankmål till skillnad från den andra som bestod av en gigantisk skiva att för mig okänt träslag. Först blev det en kvick inkastning på ordinarie uppvärmningsbana borta i allén då jag byter knivset till den här grenen. Här är det mina Nobu från Bullseye Blades som gäller. De har en  mycket sympatisk flykt och är långa nog för att jag skall tycka att rotationen är relativt lätt att beräkna. Borta på åkern gick sedan den fortsatta inkastningen bra. Efter ett par tre vändor lyckades jag sätta en kniv från ca 15,80. Det är där någonstans mitt personbästa ligger. Så mycket mer var nog inte att hoppas på. Kunde jag upprepa det skulle det här bli en bra dag. 

Dags för uppvärmning eller snarare inkastning igen

Sedan var det dags att tävla. Jag liksom de flesta fick vänta i en rejäl kö eftersom det bara fanns ett tävlingsmål och grenen kan ta lite tid då man måste fundera lite mellan kasten. Dessutom tar mätningen längre tid än det tar att räkna poäng vid precisonskastning. 

Kniv

Som vanligt brukar jag sätta ett "säkerhetskast" från minsta tillåtna avstånd. På VM är det sju meter och på SM fyra meter.* Mitt första kast satt. Nu var jag i alla fall igång och kvalificerad för nästa zon. Vanligen brukar nio meter vara en transportsträcka med de här knivarna då kastet skall vara exakt som på sju meter för att lyckas. Men på något vis lyckades jag missa två kast. Troligtvis handlade det om nerver men faktum är att jag inte minns varför. I gengäld drog jag till med en träff i första försöket från 7-10 meter, det mätte 11,27. Allt enligt plan, jag väljer alltid det avståndet (11,30-11,40 m) för att kunna kasta från handtaget. Nästa zon, 13-16 meter, var säkrad. Nu var det läge för att bättra på resultatet med de två sista kasten i nuvarande zon. Först en miss och sedan ett stick från 12,75 m. Det något udda avståndet kräver att man klurar lite på hur fort man roterar kniven.

Mitt resultat i långdistans kniv

Nu var jag emellertid framme vid de längder där jag brukar missa även på träning. Ofta tar det slut kring 13,50m. Det gjorde det även den här gången. Efter att i andra kastet uppnått 13,29 meter var det stopp. Förvisso klar för 16-19 meter men tre misslyckade försök från 17,5 m avrundade min insats. Lite surt att jag kastade längre på uppvärmningen men å andra sidan var det inte ett dåligt resultat med mina mått mätt. Det räckte till en något överraskande 8: e plats vilket jag är nöjd med.

No Spin

Nu kan man tro att eftersom jag främst är No Spin-kastare så är det här en favoritgren. Men jag kan avslöja att så inte är fallet. Mitt personbästa på träning är blygsamma 11,30 meter och ännu kortare på tävling. Här har jag inget att hämta. Turligt nog börjar No Spin på från kortare distanser än kniv så första zon är 4-7m. Där drog jag in ett kast på 4,48 för att vara på den säkra sidan, det vill säga klar för nästa zon. 

Men det var nu det stora debaclet började. Jag kastade snabbt ett kast som missade. Inget konstigt i det förutom att någon borta vid domarbordet hade invändningar. Jag förstod inte varför men efter att ha lyssnat på italienska ett tag framgick att de menade att jag kastat för många kast. HELT obegripligt. Tvärtom hade jag ett kast kvar inom zonen. UKAT-reglerna är enkla, du har tre kast inom varje zon och det längsta av dem räknas. Missar du alla tre är du ute, sätter du ett är du vidare till nästa zon. Dessa regler hade dessutom upprepats vid genomgång av tävlingsledaren på torsdag morgon innan tävlingarna startade. Men tydligen hade de UNDER tävlingens gång bestämt sig för att ändra reglerna, troligen för att arrangörerna låg långt efter tidsschemat och ville skynda på tävlingarna. Det började mörkna vid det här laget. Nu skulle man automatiskt flyttas till nästa zon så fort man satte en kniv. 

Till slut fick det kastas i mörker i ljus av bilstrålkastare

Det är komplett vansinne av två skäl. För det första så blir avståndsskillnaderna enorma. Tänk att du sätter en kniv från 7,05 meter och sedan får du inga mer kast förrän på 10 meter. Det är som om höjdhopp skulle höja med trettio centimeter i taget. Det andra är att man ändrar fan inte regler under pågående tävling!! Jag blev alltmer högljudd och irriterad, folk diskuterade på italienska, jag försökte få fram någon som kunde engelska då de pratade över huvudet på mig. När någon kom och översatte vad jag sade men funktionärerna såg de fortfarande ut som frågetecken. Den biten var uselt skött! Särskilt som jag fick vänta i nästan tjugo minuter innan jag fick fortsätta. 

Då var jag arg och det är aldrig bra. Emellertid lyckades jag få in det andra kastet från 7 m. På ren ilska kastade jag ett "power-kast", lite som att du kastar en baseball och lyckades dra in den sista kniven från 7,81. Sedan kastade jag ut mig på 10 meter, som jag i princip alltid gör. Jag kan verkligen inte kasta långt med No Spin. Resultatet räckte till en 16e plats kan väl nämnas i förbifarten. 

Yxa

Om yxkastningen är inte mycket att orda. Den gick ungefär så bra som den kan. Det anmärkningsvärda är att jag kastar ungefär lika långt med yxa som med kniv för tillfället. Efter fem kast slutade jag här på 13,67 m och en 22a plats. Placeringen är jag faktiskt nöjd med. Tävlingen formligen kryllar av duktiga yxkastare från många länder och dem kan jag inte slå. Men jag kastade ungefär så bra som jag kan för närvarande vilket var målet. 

Vid sidan om allt hade jag under de här tre dagarna hunnit spela några matcher Coutanque inklusive en premiär i det helt nya dubbelformatet där jag parade ihop mig med Flora från Julitta. Vi lyckades vinna en match och bjuda bra motstånd i två som vi dock förlorade vilket gjorde att vi inte avancerade efter gruppspelet. Men kul hade vi och då skall väl sägas att vi knappast har det här spelet som första val när det tränas. 

Några sista tankar

Det blev ett märkligt VM för min del. Kastningen gick sämre än förväntat. Med det menar jag i relation till hur mycket tid jag faktiskt lagt på träning och de resultat jag brukar prestera där. Även med avdrag för tävlingssituationen och nerverna så borde jag kastat bättre. På tre meter visade jag ju att det faktiskt går! Det var också den guldmedaljen som räddade mitt mästerskap. 

Glad guldmedaljör med tufft motstånd

Det har inget med någon annan att göra och inte heller med medaljer. Men det var ett av få resultat som var i paritet med vad jag kan. Jag kastar vanligen strax över 100 poäng i No Spin och med vanligt "tävlingsavdrag" borde jag legat något högre men det förstördes av en obegriplig "drop". Men när jag kastade som jag kan kom även en god placering.

Skall hela min insats sammanfattas ser den ut som följer. Först kan sägas att man får poäng på alla delmoment, även de man inte kastar i eller tränar.** Det är något man får ta i beaktande. Men för närvarande är jag nr 21 på UKATs rankinglista.

Medaljen och knivarna som användes för att bärga den, Throwingzone Pathfinder

I de individuella grenarna blev mina bästa placeringar:

• 1a, 3m No Spin
• 8a, Hunter 
• 8a, långdistans kniv
• 11a, 3m kniv
• 12a, Walk Back No Spin

Därtill kan nämnas en 21a plats i Speed Throwing trots att jag enbart kastar det på VM och SM eftersom jag saknar möjlighet att träna. Ett personbästa sattes även i en annan gren som jag heller inte tränar och det är Duel. Jag förbättrade min kvaliceringstid till 1.32 s vilket gav en 17e plats. De 16 bästa gick vidare till själva duellerna. 

Efter hemkomst

Väl hemkommen efter semester och ett par intensiva veckor med en ny utbildning och slutförande av min idrottsledarkurs så är det nu dags att börja kasta igen. Eller det gör jag lite då och då utöver träningen med VXO Sportkastning. 

Sedan höll jag på att glömma, det var även ett SM någon månad efter hemkomsten från Italien. Det gick rätt bra och jag lyckades bli svensk mästare i både No Spin och kniv i år. Det var också ett tag sedan men kanske skulle jag skriva något om det också.  

/ J - over and out 

*Anledningen är att alla ska kunna vara med. 

** Det är lite som det faktum att jag inte blev "bästa kastare" i årets SM trots att jag vann både Walk Back No Spin och Walk Back kniv vilket gör att jag är svensk mästaere i både kniv och no spin i år. Då kan man tro att man även är bästa knivkastare i SM men icke då. Varför kan man undra, jo jag kastar exempelvis inte Double Bit vilket av någon märklig anledning ingår i det här mästerskapet. Yxorna är svindyra och få kastar idag men ändå räknas grenen in i totalpoängen. 

En rapport från UKAT VM 20236, del tre

Så begynte då tävlingsdag nummer två. Fredagsfrukosten blev en repris på gårdagen. Således avrundades den med en rejäl dubbel espresso. Förhoppningen var väl att min kastning den kommande dagen skulle bli lika stark som kaffet och lämna en god eftersmak i munnen. 

En förhoppning som även innebar att gårdagen skulle glömmas. Blev det så? Nja, det vete tusan. Med tanke på att det trots allt blev en medalj till slut skall jag väl inte vara helt missnöjd. Det är inte alla som kommer hem med en sådan. Men vägen dit och hur det gick till gör att jag inte är helt tillfredsställd ändå. Det fanns så mycket mer att hämta, särskilt givet hur mycket jag tränat. Generellt var min insats usel. Kastningen gick upp och ned som den värsta åktur på en nöjespark.

Vald utrustning: Throwingzone Pathfinder för No Spin, Zitoon Le primitif rotation för Walk Back och Bullseye Blades Nobu för långdistanskastning. För Duel valdes Zitoon Dague commemorative. 

Men det är att gå händelserna i förväg. Redan på morgonen innan frukost hade jag skickat iväg några kast på en närmast tom uppvärmningsarena. Känslan var långt från perfektion men ändå duglig. Det var mest för att få igång musklerna och kastarmen. Den riktiga inkastningen gjordes senare inför varje moment som krävde en ny disciplin. Det är trots allt skillnad på att kasta kniv, kniv från fodral, No Spin och yxa. Varmt var det och någon uppvärmning av musklerna behövdes knappast, det är mer för att få tankarna på rätt plats och fundera lite kring detaljer. 

Min ordning hade jag bestämt i förväg. Det skulle börjas med precisionsdistanserna i kniv för att sedan glida över till walk back. Den turordningen skulle därefter upprepas med no spin och yxa var det tänkt. 

Lugnet före stormen, en tom tävlingsarena

Snabbt gick det att konstatera att värmen var påtaglig och att det fanns de som inte mådde bra av den. Jag hade som nämnts i tidigare inlägg övat på liknande förhållanden så det bekom mig inte så illa. Men som för alla andra sög det ändå musten ur mig och tröttheten infann sig till slut. Men inledningsvis var jag snarare övertaggad utan att märka det.

Rotationskastning

Första delmoment, rotation 3m finns inte så mycket att säga om. Jag kastade några poäng under vad jag brukar på träning vilket resulterade i 98 poäng. Men inte ens mina bästa träningsresultat räcker till guld på den här nivån. Jag har inte svårt att träffa på det avståndet men väl att bibehålla koncentrationen den tid det tar vilket brukar ge mig mellan 101-103 p. Resultatet räckte till en elfte plats.

Från nästa distans, 5 m sattes 69 poäng, vilket är ett resultat bäst att glömma. Det är inte gångbart helt enkelt. Bullseye-femmor blandades med någon etta och tvåa och inte mindre än tre nollor. Skitdåligt resultat för mig då jag borde legat kring nittio poäng. Därmed blev jag därför inte bättre än 29a i grenen

Något bättre placering blev det på 7m där jag slutade på en 15e plats. Det trots fyra rejäla plumpar i protokollet i form av drops. Vanligen brukar jag inte ha någon även om träffarna ibland spretar från den här distansen. Det värsta var att det allra första kastet var en av dem. Det satte tonen för humöret och därmed resten av kastningen.

Min plan var att en solid insats från 3,5 och 7 meter skulle lägga en god grund för kommande Walk Back. Eftersom jag redan börjat med drops från fem meter fanns rejäla sprickor i den grunden.

Det avspeglade sig genast och framförallt första halvan gick åt skogen. Exempelvis satte jag serien 3 5 1 från tre meter i andra omgången och TVÅ poäng från sju meter i samma vända! Anmärkningsvärt uselt för att vara mig. Från tre meter skall det vara 5 5 5 och inget annat. Därefter skärpte jag mig något men då hade det redan satt sig på psyket. Jag ville mest bli klar, glädjen var som bortblåst. Slutpängen blev 175 att jämföra med de 240-250 jag brukar kasta på träning och personbästa är högre än så. 

Väntans tider, snart dags för min tur

Därefter återstod två discipliner. En jag knappt behärskar och är helt novis i vilket innebär väldigt låga förväntningar och en där jag är flerfaldig svensk mästare samt hade två VM-medaljer sedan tidigare. Det vill säga yxa respektive No Spin. En avslappnad del och en som faktiskt innebär en del prestige.

No Spin

Först ut av de två var No Spin. Dock ändrades kastordningen. Mest för att jag nu kände mig osäker och ville ha fler kast på tävlingstavlorna innan det var dags för 3m där jag skulle försvara förra årets insats. 

Men allt blev till en mardröm. Det började inte så illa, 5 4 4 i de tre första kasten från 3m. Inte perfekt men heller inte helt ovanligt när nerverna spelar in. Det går att förbättra i senare omgångar. Sedan 4 4 4 vilket är något lägre från 4m än vad jag ska. Det är dock fortfarande ett helt godkänt resultat. Sedan gick det snabbt utför. Någon mental kollaps gjorde att jag verkligen inte kunde kasta från de längre distanserna den här dagen. Allt låste sig, snittet från sju meter slutade på 1,1 poäng! 

Under hela tävlingen höll jag ihop de korta distanserna och misslyckades på de längre. Till slut kom jag knappt fram till tavlan. All teknik var som bortblåst, all träning ogjord och jag kunde inte lösa problemet där jag stod. Jag kände mig verkligen uppgiven. 

Besviken var jag men försökte ta fasta på att jag trots allt fick en del poäng från 3 och 4 meter. Det var det jag kunde fokusera på när det nu var dags för den stora insatsen. Jag skulle försvara min guldmedalj från Tjeckien 2025. Med andra ord fanns mer att förlora än att vinna. 

På träning brukar jag sätta kring 100-102 poäng, förra året blev det 95 p på VM. Här blev det några färre. Exakt vad det beror på vet jag inte. Men att jag var spänd i kombination med att tavlorna som egentligen var mycket bra, blev riktigt hårda när solen sken på dem en hel dag. Det som sänkte resultet var en "trea" samt, det hemska, en droppad kniv! Trots det får man väl säga, blev det 93 poäng. 

Ett visst lugn infann sig. Jag visste inte då vad de poängen skulle räcka till men jag kunde åtminstone säga att jag gjort ett dugligt resultat. Vad alla andra gör kan jag inte påverka.

Om jag hoppats att det skulle smitta av sig på de två andra distanserna så blev jag besviken. Ynka 53 p och en 15e plats från fem meter är inget jag ämnar skryta om. Sju meter blev rena farsen. Efter en stund var jag så uppgiven att jag i princip slutade kasta. Resultatet blev skrattretande lågt med 13(!) poäng och en 34e plats. Känner någon en bra sportpsykolog?

Yxa

Insatserna på det här området är mer av ett konstaterande. Jag har inte kastat särskilt mycket yxa i mitt liv, läs ett drygt år och har inte haft de bästa förutsättningarna för att träna yxa heller. Poängen i precisionsmomentet blev 68 p från 3m, 58 p från 5m, respektive 25 p från 7m poäng vilket belönades med platserna 70, 57 och 65. I Walk Back blev det 184 poäng vilket var en liten miss då jag hoppats slå mitt eget blygsamma tävlingsrekord på  213 p. Ett mål som var fullt rimligt men missades.

På kvällen var det dags för VM-middag

Efter kastningen var jag först lite moloken. Det kändes som jag verkligen missat min chans. Den här våren och sommaren hade jag verkligen haft alla möjligheter att träna mycket och tämligen stor del av det hade gått väl. Särskilt hade jag tränat på ett par saker som nu fallerat, distans No Spin.

Samtidigt hade jag försvarat mitt guld i samma disciplin. För andra året i rad var jag guldmedaljör vilket innebär att jag i min bästa stunder troligen kan kasta No Spin med viss precision. 

Det som återstod inför lördagen var dels Coutanque och långdistans i samtliga discipliner. Det och lite samlade tankar kommer i den sista delen.

/ J - i berg och dalbanan

Rapport från U.K.A.T. VM 2026, del 2

Så var det då äntligen dags. Tävlingsdag nummer ett av tre i UKAT 2026 World Cup, det ögonblick jag hade tränat för hela våren och försommaren. Risken för att vara en smula överladdad föreligger alltid, åtminstone i mitt fall. Det hade emellertid gått bra så långt och kvällen innan hade som jag beskrev i del 1 fallit väl ut. 

Nu var det torsdag morgon. Sömnen hade väl varit sådär och när mobilen talade om att gå upp var jag inte vidare värst utvilad. Fast ändå laddad måste medges. En riktigt bra italiensk dubbel espresso ordnade tillvaron till det bättre. 

Klubb-banéren börjar komma upp

Upplägget var sådant att första dagens tävlingar innebar "Games" i olika varianter. Ett utmärkt sätt att starta i mitt tycke då det lämnar de "tyngre" grenarna som Walk Back och långdistans till senare. Särskilt det sistnämnda och med yxa kan faktiskt göra att man exempelvis sträcker sig och då är det mesta efter det kört. Bra att genomföra sist med andra ord. 

Ytterligare en morgonpigg kastare, Angelo Krebs a k a flying_blades på IG som ville ha några kast innanför västen före frukost

Själv valde jag att starta med Siluett kniv. Idén var att den kändes mindre viktig för mig än exempelvis "Hunter" där jag hade en silvermedalj från förra VM att försvara. Sagt och gjort, jag kastade in mig med mitt set rotationsknivar, Le primitif rotation från Zitoon Knives. Det kändes efter omständigheterna, jag var en smula spänd, rätt bra. Men jag noterade att tavlorna under natten blivit något hårdare. Det var som sagt varmt även om inte solen hunnit värma ordentligt än.

Tyvärr visade det sig att det inte gällde tavlorna som utgjorde siluetten. De hade uppenbarligen hängt uppe längre och därtill var de inte använda. Ofta används plankor till den  här grenen men här var det ändträtavlor staplade på höjden. Jag gjorde nybörjarmisstaget att vilja ha en gren avklarad på morgonen så jag var igång. Men det gjorde att jag gick ut som fjärde man och tavlorna var dessvärre ovattnade och framförallt riktigt hårda nya som de var. Inslitna tavlor är som bekant väsentligt mjukare. 

Det gjorde att jag fick en smula panik. Mitt första av tre provkast satt knappt i tavlan. Det andra var hårdare med träffade en extra hård yta och STUDSADE baklänges ut igen! Fan, fan, fan var vad jag tänkte. Mitt problem är att de här knivarna är tämligen tjocka och det gäller särskilt spetsen efter det att jag slipat ned dem över tid. Det trots att jag vässat dem inför VM. I original är de längre och framför allt spetsigare. 

En bedräglig tavla som skulle visa sig bli min nemesis

Därefter gick det åt skogen för att var ärlig. Jag nyttjade mer kraft, vilket förvisso gjorde att knivarna satt men även att siktet på de två första kasten var ca 10 cm för högt. Det överkorrigerades i tredje kast och min första -10 p var ett faktum. Det var inte förrän under de sista kasten jag funderat ut tavlan med tre raka fullträffar men då var det så dags. Slutresultat blev därför just -10 poäng. Ett uselt resultat och inte alls den inledning jag tänkt mig. Dessvärre påverkar sådant även den totala rankingpoängen som räknas på alla moment. Exempelvis gav det här resultat plats nummer 100. Jag återkommer i ett senare inlägg med samtliga mina placeringar och ranking. 

En sådan inledning är bara att glömma och sedan sikta på nästa gren. Dagen var ju inte över än! Som sådan valdes "Speed Throw". En rotationsgren vilket var idén men prestigelös för mig då jag endast kastar det på mästerskap eftersom jag inte kan träna i förväg, knivar för ändamålet saknas. Mitt mål var att slå 13 sittande knivar som var det tidigare personbästa. men det lyckades inte utan samma resultat tangerades igen! Men det var jag inte missnöjd med. 

När virvlande redskap ändå var aktuellt klarades även siluett yxa av efter en stunds inkastning. Även det gick sådär, men förväntningarna på mig själv var inte höga. Jag är en riktig nybörjare på yxa. 

Någon som är väsentligt mycket bättre än mig på yxa är Simon Wall från Sverige

Värre var det då med de nästkommande två grenarna som jag faktiskt vill prestera väl i. Det handlar om Nine target men främst Hunter där jag som sagt hade en medalj att försvara. Inte heller det föll väl ut. Jag kastade dugligt vilket innebar 33 poäng vilket till slut gav mig en 8e placering. Åt medaljerna kunde jag inget göra den här gången. Det kändes en smula snopet måste erkännas. 

Men det skall tilläggas att banan var både märklig och en smula trist. För det första var den inte varierad alls. Den bestod enbart av avsågade stubbar men olika lutning på snittet. Inget  som avvek utöver det. Men värre var att alla förutom ett eller två var långdistansmål (6-8 meter) vilket definitivt gav dem som kastade hårt en stor fördel. Sedan blev det inte bättre av att ett visst fusk förekom trots att detta påpekades för arrangören. De vågade dock inte säga till. 

I den här grenen är det nämligen meningen att du inte skall få se och framförallt inte öva på banan före genomgången. Men några fiffiga deltagare kom på att om man går och hämtar Coutanque-tavlor som skulle användas senare under dagen och lägger upp dem i olika vinklar på en fotbollsplan och sedan tränar en halvtimme så blir det bättre. Det märktes delvis på prispallen!

Plankan eller Nine target som den egentligen heter blev en sisådäraffär för mig. Medelpoäng gav en medelplats. Det vills säga tjugotvå poäng och en 21a plats. Men en eloge till Zusanna från Tjeckien som lyckades slå alla oavsett klass genom att sätta ALLA poäng. Vete tusan om det hänt förut! 

En Hunter-bana som inte alls föll mig i smaken

En annan gren jag aldrig tränat på och endast kastat en gång är rörligt mål. Det märkes då mitt resultat på 19 poäng räckte till en 41a plats. Inte mycket att säga om det. Möjligen att jag skall kasta No Spin istället för rotation nästa gång. 

Detsamma kan sägas om Duel fast med den skillnaden att jag där var riktigt nöjd. En gren jag inte tränar och endast kastat med maskin två gånger tidigare. Min personbästa sänktes från 1.48 s till 1.32 s vilket gav en 17e plats. De sexton bästa gick vidare till de riktiga duellerna. 

Morgondagens utmaning väntade runt hörnet, både bokstavligt och bildligt!

Så var då tävlingarna igång och berg- och dalbanan hade börjat. Något dugligt resultat som i Speed throwing, Hunter, även om det var under förväntningarna och Nine target blandades med bottennapp som siluett kniv samt personbästa i Duel. 

Känslan var dock att koncentrera mig på morgondagen då det var dags för mina tänkta paradgrenar i Walk Back kniv men framförallt No Spin, både Walk Back och precisionskastning. Det var nu all min träning skulle avspegla sig var det tänkt. 

/ J - var i alla fall i gång

Rapport från U.K.A.T. VM 2026, del 1

 - eller alla vägar leder till...

Kanske de inte leder till Rom nuförtiden men i alla fall till Italien. Det var där eller närmare bestämt i staden Carpi och Hotell Garbada i dess utkant som årets stora knivkastningsevenemang ägde rum. Flera hundra kastare från ett tjugotal länder drabbade samman för att göra upp om äran och medaljerna. Allt under U.K.A.T.s regler. Det finns andra organisationer men såvitt jag vet ingen lika stor och som täcker lika många länder.

Det känns plötsligt avlägset där jag nu sitter i min lilla trädgård för en stunds "vapenvård". Faktum är att del av ärren i form av rost sitter i sedan resan. Jag har inte använt mitt tävlingsset Pathfinders sedan dess. Men väl träningsuppsättningen får väl tilläggas. Jag blickar redan framåt mot nästa helg och SM som avgörs då. 

Äntligen var det dags!

Men först skall alla intrycken från Italien smältas och några av dem sättas på pränt. Ett bestående intryck var förstås värmen. Den var påtaglig men inte extrem när själva tävlingarna ägde rum men klättrade stadigt veckorna efter det till att nå kring fyrtio grader eller strax därunder när vi lämnade Pisa. Det är några grader för mycket för mig personligen kan konstateras. 

När anlände var det emellertid någon liten grad svalare än förra året i Tjeckien. Dock talar vi fortfarande om plus trettio grader i skuggan. Någon som inte är så farligt om du ligger under ett parasoll på stranden eller sippar på en kaffe i skuggan. Men en tävlingsdag kanske sträcker sig utöver ett tiotal timmar totalt. Från inkastning till prisutdelning. Av dem tillbringas många i väntan och kastning i direkt sol. Det tar på vätskebalansen och krafterna vilket klart påverkar koncentrationsförmågan. 

På grund av värmen och det något längre avståndet avstods egen bil som färdmedel den här gången. Istället flög min fru och jag från Köpenhamn till Bologna där vi plockade upp en hyrbil. Det var för övrigt vår första kontakt med nämnda värme. Bolaget som tvättade bilarna åt hyrbilsfirman hade nämligen temporärt, får  man hoppas, slarvat bort just den bilen vi skulle ha. Så det blev två och en halv timmes väntan innan en annan kunde kvitteras ut. 

Alla resor börjar någonstans. Den här med lokalbussen från kvarteret ned till Växjö station

Inte egen bil den här gången

Sedan gick det raskare. Från Bologna till Carpi är det inte många mil och trafiken var förhållandevis lugn. Väl framme var det dags att inkvartera sig i  ett enkelt  men väldigt stort hotellrum. Ett som tack och lov hade bra AC. 

Hotell Gabarda i Carpi är återigen skådeplatsen för en stor knivkastartävling

Vy från hotellrummet. Tävlingsbanorna befinners sig femtio meter till vänster bakom en häck. Tyvärr kunde man inte gå där då man kom direkt in i kastriktningen så det blev en halv kilometes omväg

Det var nu redan kväll och efter att ha sagt hej till vänner samt både gamla och nya bekantskaper var det dags för för mig att känna lite på måltavlorna. Jag hade redan läst mig till att materialet skulle vara vit poppel. Ett synnerligen bra träslag så länge det är färskt och vattnat. Det skulle sedemera ställa till en hel del problem skulle det visa sig. 

Uppvärmningsarenan befanns sig i en svalkande allé som dock käkade knivspetsar till fruktost om du missade

Uppvärmningstavlorna var av lite enklare slag

Men inte den här första provkastningen. Nu var tavlorna nya. Uppvärmningsarenan var lagd i en allé vilket både skänkte skugga samt en hel del sten på marken. Det senare upptäcktes efter en kort stund då ett missat kast gjorde att en av mina splitter nya No Spin-knivar hamnade på marken och därmed var den första spetsen körd. Inte mycket men ändå, jag som tänkt hålla dem i toppskick. Så bra höll den planen. 

Tavlorna var dock lika mjuka och fina som jag hoppats på och inkastningen kändes mycket bra. Jag testade mina tre knivset. Jag hade ett för No Spin som också skulle fungera till games som Hunter och Plankan samt två för rotationskastning. Dels ett för Walk Back och så ett annat set för långdistans och sju meter precision. Jag återkommer till varför. Sedan medfördes ytterligare en kniv med fodral för Quick Draw/Duel. 

Dags att låta mina Pathfinder leda vägen ännu en gång

Alla knivarna bet bra i tavlorna. Humöret var på topp och stämningen lika god som vanligt. Som jag brukar säga, det blir något visst  i luften när man samlar  många människor med samma intresse på en liten yta. Sedan spelar det ingen roll om det gäller motorsport, en musikfestival eller knivkastning. 

För att fira det hela anmälde jag mig till Coutanque-turneringen och köpte en T-shirt. Sedan kände jag mig redo. Mest för att äta men ändå. 

Förutsättningan inför de kommande tre dagarna såg mycket goda ut. Särskilt som jag faktiskt hade tränat en hel del inför begivenheten. Som jag skrivit om tidigare här på bloggen hade jag till och med smygtränat på värme så gott det går i Sverige. Mycket mer kunde jag  inte göra vid den här tidpunkten. 

Men den här tillställningen skulle bli en berg- och dalbana för mig skulle det visa sig. Något jag ämnar förtälja om i del två. 

/ J - var förväntansfull

En tomhet

För tillfället lider jag av kraftig abstinens. En som därtill är särskilt svår att komma till tals med då få botemedel finns. Jag lider av nonkastiensis. Ett tillstånd som uppstår till följd av en den chockerande frånvaron av knivkastning. 

Sommartider, kasttider

Vid det här laget hade undertecknad hoppats på att våren skulle börja visa små tecken på att vara i antågande. Så förhåll det sig exempelvis förra året och året innan dess. I år är det på ett annat vis. Snön är, om än inte tjock, så i all fall närvarande och temperaturerna de senaste nätterna har legat mellan -15 och -20 grader. På dagen lite varmare men istället har temperaturerna ackompanjerats av en stadig och iskall vind på mellan fem och tio sekundmeter med byar över det. Så har det varit i flera veckor nu. Den enda fördelen med det är att solen följde med på köpet. Så ljusare är det i alla fall. 

Sakernas tillstånd känns lite sorgliga. Februari 2026

Nu hjälper det inte mitt kastande det minsta. Snön täcker träningsarenan, tavlorna är djupfrysta isklumpar och knivarna för kalla att hålla i. Visst går det att kasta något enstaka kast. Det kan man alltid göra på någon död stubbe i skogen. Men träning tillåter inte omständigheterna. Det vill säga att stå och nöta saker man inte är så bra på eller detaljer som man vill förbättra. 

Träning i sluteta av förra säsongen

Något som gör det hela än mer frustrerande är att jag inte kan undvika att ta del av alla vänner, konkurrenter eller vad man nu vill kalla andra kastare som tränar antingen inomhus eller i ett klimat varmare än här. 

Kastarvänner är de allihop men ordet "konkurrent" dyker osökt upp då flera av dem ämnar ställa upp i samma U.K.A.T-VM som jag själv kommande sommar. Då evenemanget äger rum i norra Italien, närmare bestämt Carpi så lär inte vädret utgöra några hinder. Fast fan vet i dessa tider. Måhända blir det skyfall och översvämningar. 

I vilket fall som helst så kan jag inte undgå att se de framsteg de gör. Roligt för dem men lätt ångestframkallande för mig. 

SM-tavlor  från 2025, förhoppningsvis blir det fler SM för mig

Det främsta målet för 2026

Utöver det så brinner jag för att få igång den nystartade men än så länge slumrande sektionen i VAIS betitlad Växjö Sportkastning. Själva träningsverksamheten är förstås väderberoende men det finns en del annat att göra på vägen. Nu skall det införskaffas tavelmaterial samt timmer till ett par stadiga tavelställningar. Kanske till och med någon för distanskastning och eventuellt för siluettkastning. Vi får se vad det blir. 

/ J - kastaren

U.K.A.T världsmästerskap, del 4

- Tävlingarna fortsätter

Det har gått en tid sedan de där extremt varma tävlingsdagarna i Hradek Kralove. Världsmästerskapen varade i dagarna tre från 26e till 28e juni. Därmed är minnena inte helt så klara som jag önskat. Det märker jag nu när jag skall sätta några av dem på pränt.

Men vissa saker minns jag med all önskvärd tydlighet. Till exempel nyss nämnda värme. Den är dessutom en bidragande orsak till min framgång i alla fall en gren. Sedan var det den där medaljen. Den minns jag!

Världsmästerskap i Hradec Kralove

Trots att det är svårt att lära gamla hundar sitta eller i det här fallet få den här gubben att ta på sig en keps och lite solskyddsfaktor så fick jag med mig någonting från dagen innan. Den som ägnats åt games. Det var att knivarna är mycket svårhanterade när värmen är som värst. Särskilt gäller det No Spin har jag noterat. Tyvärr fick det stort genomslag på resultaten även den de här två dagarna. Nu var det nämligen dags för den riktiga kraftmätningen. 

Walk Back

Yxa

De viktigaste grenarna under hela VM är trots allt Walk Back i de tre disciplinerna, yxa, kniv och No Spin. Det var också de jag satsade på fast med synnerligen olika ambitionsnivåer. Först kan sägas att jag bryr mig mycket lite om vad andra åstadkommer för resultat. Det är inget jag kan påverka. Men min egen insats är desto viktigare och jag blir riktigt besviken när jag inte lever upp till mina egna förväntningar.  

Yxorna jag kastar med är Rinaldi Ceratops i custom-version från Throwingzone. Därifrån kommer även mina No Spin-knivar

Målet i yxa var helt enkelt att slå mig själv. Inte särskilt svårt eftersom jag bara har ett eller två resultat totalt och knappt något från träning heller. Det fanns definitivt inget nedplitat med de nya yxorna eftersom de anlänt några veckor innan tävling. 

Men det som skulle slås var 213 poäng som personbästa eller åtminstone resultatet från tidigare SM. Det som kastats med lånade yxor. Det var tyvärr jag inte i närheten av den här dagen. Nerverna gjorde sig påminda och poängen blev därefter. Jag fick låga 157 p vilket placerade mig på 66e plats i startfältet. Anledningen var att någon yxa hamnade på marken. Hemma har jag noterat att "no stick" med yxa är tämligen svårt. Normalt är problemet för mig som nybörjare "finliret", att kasta med hög precision, inte att sätta yxan i tavlan. 

Kniv

I Walk Back kniv hade jag större förväntningar på mig själv. Mitt personbästa på träning är 260p.  Att slå pers på mitt första VM var förstås inte att räkna med. Det hade för övrigt räckt till guld i så fall då vinnaren slutade på 252 p i år. Sedan är alltid poäng på tävling något som påverkas av de rådande omständigheterna. Det är trots allt en utomhussport vi ägnar oss åt. 

Men målet var klart, en bit över 200p ville jag uppnå. Så blev det inte utan resultatet blev 191 p vilket förvisso gjorde mig till näst bäste svensk i grenen och gav mig en 35e plats. Det som jag fann irriterande var att jag kastade om än inte bra så åtminstone dugligt på de kortare distanserna men uselt på de längre. Något som gnager eftersom jag vet varför. Jag återgår till ovanor och nybörjarfasoner när jag blir stressad. Små tics läggs till tekniken, sådana jag vet är fel. 

Även om jag nu faktiskt inte kände mig stressad måste tilläggas. Det har nämligen tränats en del extra från sex och sju meter inför VM med viss framgång. Det fanns i bakhuvudet. Nästa steg är att lyckas ta fram det när det verkligen gäller!

No Spin

Det här är grenen jag tränat för. Den jag på pappret är mest känd för. Nu återstod bara att göra det bästa av situationen. Men så blev det inte riktigt. Faktum är att det blev fiasko. Poängen skrevs till 155 och det gav en 16e plats. Orsaken var att allt sket sig under kastningen. 

Solen hade gjort sig. Som alla andra blev jag nämligen svettig. Det i sig utgjorde inte något enormt problem. Bara att torka sig och byta tröja. Men ett par kast in i omgången upptäckte jag att knivarna inte släppte från händerna! Det gick bara inte att få dem i rätt riktning. De satt liksom kvar och kasten började dyka nedåt och åt vänster som när man släpper för sent fast jag försökte tänka på den detaljen. Ett par kast gick åt skogen. Visst var jag svettig men inte så överjäkligt.

Uppvärmning från 6m. Lite spretiga vinklar men annars ok

Goda råd var dyra men en snabb lösning fanns. Marken där vi befann oss var extremt sandig och det var mycket fin och extremt torr sand. Så den gick att torka händerna på. Något som fler än jag kommit på. Tyvärr hjälpte inte det fullt ut. Jag bad domaren om tillstånd att lämna banan för att tvätta av händerna vilket jag fick men inte heller det fungerade. Kanske beroende på att jag inte hade vatten i närheten utan citronsaft. Förvisso utan socker men ändå. 

Paniken var nära och kastningen blev därefter. Särskilt gick det åt skogen på de längre distanserna. Jag har svårt för dem ibland ändå och nu gick det inte alls. Då blir man spänd och litar inte på sin teknik varpå en ond nedåtgående spiral inletts. 

Efteråt skulle det visa sig att det blivit ytrost på knivarna och närmast en kletig beläggning bestående av fukt och damm. En kombination som inte var bra alls. Något jag verkligen skall ta med mig till nästa tävling, oavsett väder. Det är extremt svårt att kasta när inte "släppet" kommer när det skall.

Precisionskastning från tre, fem och sju meter

Yxa

Precisionsmomentet i yxa gick ungefär som väntat. Det vill säga utfallet var omöjligt att förutsäga i och med att jag egentligen inte kastar yxa. "Än" skall väl tilläggas då jag har börjat. Men poängen 89, 64 och 62 från respektive distans placerade mig 46a, 64a och 62a. Inte mycket att orda om då de flesta andra faktiskt tränar den här disciplinen. Jag var  nöjd med att få resultat som sedan kan förbättras. Det kan tilläggas för att få guld på exempelvis tre meter krävdes inte bara perfekt resultat, 105 poäng, utan dessutom särkastning mellan tre deltagare som alla lyckades med den bedriften. Det säger något om klassen på motståndet. Det är inte bara att hämta medaljer om nu någon trodde det. 

Kniv

Sedan var det samma gren och avstånd fast med en kniv i handen. Även här krävdes full pott för att vara med i gulddiskussion från 3 meter. Således var inte jag inblandad, det är nivåer jag inte ens nått på träning så det var knappast en besvikelse. Det närmaste jag kommit är 104p vid ett antal tillfällen.

Även i år har jag nya tävlingsknivar och det kanske inte heller är det bästa receptet för framgång eftersom framgångsformeln lyder något i stil med "använd en sorts knivar, kasta en disciplin och bemästra den först". Det är nu inte riktigt min grej som kastar allt som inte sitter väggmonterat. 

Årets tävlingsknivar kommer från franska Zitoon och heter Le primitife rotation

Grundkänslan när jag klev in på banan efter att ha gett domaren mitt score-kort var dock god. Men precisionen och därmed lugnet infann sig inte. Resultatet blev mediokra 83 p vilket är riktigt dåligt för min del. Jag kastar alltid mellan 95-103 på träning. Så runt de hundra är normalt för mig. Därmed borde åtminstone 90-95 vara görbart även i dylika sammanhang. Men så fungerar inte tävlingslogik. Det skall göras där och då!

No Spin

Nu har jag med flit valt att inte berätta allt i kronologisk ordning den här gången. Anledningen till det var att jag faktiskt fick en smart idé även om den inte höll hela vägen ut. Debaklet med de svettiga knivarna som jag berättade om ovan utspelade sig på förmiddagen. 

Men redan på morgonen efter en relativt kvick uppvärmning på det halvtomma övningsfältet rev jag av precisionsmomentet i No Spin. Anledningen var enkel. Jag ville undvika att kasta för många moment när det var som varmast. Därtill tyckte jag att det var en bra uppvärmning inför kommande Walk Back. 

Vinnarna fick en graverad kniv av huvudsponsorn AceJet

Det gjorde att 3m precision i No Spin faktiskt lyckades bättre än i rotation. För alla som inte vet kan jag meddela att vanligtvis betraktas som väsentligt mycket svårare attt kasta utan rotation än med. Att få högre poäng där är ovanligt. 

Fortfarande var resultatet inte enligt plan då det var att sätta minst 100 p. Vanligen ligger jag kring det när jag tränar hemma. Men faktum var att jag efter ett par halvdana träffar med någon fyra och någon femma lyckades komma in i en godkänd rytm. Efter de tjugoen kasten hade det skrapats ihop 95 p. Vid det tillfället hade jag ingen aning om vad det kunde räcka till placeringsmässigt. Morgonstund gjorde att många kastare av olika kaliber återstod. Flera av dem har väsentligt mycket tyngre meriter än jag. Därmed antog jag att par namnkunniga personer skulle passera mig i resultatlistan.

En bitvis nervös och mycket lång väntan vidtog. Dagen förflöt, resultat strömmande in och offentliggjordes på en stor skärm varefter de registrerats. 

Det kändes onekligen bra, mitt första VM-GULD!

Det visade sig till slut att ingen lyckades kasta fler poäng än jag, ingen alls faktiskt. Precis som med Hunter trodde jag först inte på resultatet och vis av erfarenheten väntade jag med glädjeyttringar. Men ett guld var ett faktum och det kom i mitt första VM! Jag blev faktiskt inte tokglad först, det var nämligen lite svårt att ta in för mig. Det tog ett par dagar innan det sjönk in. 

Distanskastning

Att kasta långt är en konst i sig. Dessutom något som jag inte behärskar alls. Mina blygsamma peronliga rekord i alla discipliner vittnar om den saken.  Därför hade jag modesta ambitioner som mest sträckte sig till att åstadkomma resultat i de tre disciplinerna. 

Resultatet i yxa var cirka halva avståndet jämfört med vinnaren. Mina 10,43 m i yxa gav en 46e plats. 

Det följdes upp med 22a plats i No Spin med 7,15 m eller vanligt tävlingsavstånd om man så vill. Dags att börja öva mer på den detaljen. Men man hinner inte träna på allt lika mycket och just det här har jag heller inte tavlor till. Det gör att när jag tränar hemma måste jag sikta lika mycket som jag fokuserar på att kasta långt. Det är inte optimalt. Därtill finns lite sten och elände bakom tavlorna så missar jag riskerar yxor och knivar att tappa såväl eggar som spetsar. 

Bäst gick det faktiskt i långdistans kniv där jag satte en kniv från 11,35 vilket är ungefär vad jag gör på träning och därmed var jag nöjd med insatsen. Resultatet blev en 13e plats. Vinnaren kastade kring 19 meter och för medalj behövdes kring 17 meter. Därmed mycket långt över min förmåga. Mitt personbästa på träning är endast 13,40m. 

Återstoden

Det som var kvar var två rätt spektakulära grenar. En duell och ett spel. I duellkastningen försvann jag redan i kvalet. Att dra från fodral är jag tvärsäker på då jag brukar leka med det på  hemmaplan. Men snabbheten har aldrig övat på vare sig med eller utan signal/mätutrustning. Om jag minns rätt fick jag kring 1,5s i tid och den som slog ut mig låg kring 1,2s. För att ta sig vidare tror jag man var tvungen att ligga kring sekunden blankt. Tiderna skiljer sig lite åt mellan vilka regler man utgår ifrån. I U.K.A.T.-sammanhang skall tummen ligga mot halsgropen i redoposition. Av det skälet är de inte lika extrema som en del som kan ses on-line. 

Det är dock en rolig och publikfriande gren att kolla på och jag skulle kunna tänka mig att öva lite om möjlighet fanns. I resultatlistan är jag uppskriven på plats 69. 

Duellkastning på tid. Här står Marcus Pehart redo

I Coutanque avancerade jag faktiskt då jag på något förunderligt sätt vann mina första tre matcher. Någon form av kval till åttondelsfinal eller något sådant ledde det till. Där åkte jag ut men fick trots allt inte storstryk, tvärtom var den matchen så jämn att herren jag förlorade mot undrade om jag brukade spela. Sanningen är att jag gjort det i två turneringar förut på de svenska mästerskapen. Där slutar erfarenheterna. 

Finalmatchen i Coutanque var inte lika spännande som vägen dit 

Så ser en världsmästare ut! Simon Wall från Sverige

Det roligaste som återstod på den fronten var annars att följa en annan svensk, Simon Wall som gick fram som en bulldozer även mot de mest namnkunniga konkurrenterna. Någon match var mycket jämn, andra var det inte. Väl i finalen var det faktiskt aldrig något snack om saken. Simon kopplade greppet rätt tidigt och höll ledningen till slutet. Där kom Sveriges andra guld! 

Mot nästa VM

Det är lätt att konstatera att den här upplevelsen gav mersmak på flera plan. Den gav lust att fortsätta träna och för stunden är det helgens svenska mästerskap som väntar. Men bortom det hägrar nästa års VM som går av stapeln någonstans i norra Italien om ryktena stämmer. Det är inte helt officiellt än såvitt jag vet. Men det gav även bränsle åt den glöd som ligger bakom viljan att bli bättre. Jag vill bli en bättre kastare helt enkelt. Det finns så mycket att träna på!

Två VM-medaljer gav mersmak. Det motiverar till mycket mer träning. Jag ämnar försöka försvara medaljen och aspirera på mer!

Att ta två medaljer varav ett guld kändes knappast görbart innan jag åkte till Tjeckien. Det gör det knappt nu heller kan jag tillägga. Sportkastning eller knivkastning om man så vill är beskaffad som alla andra små sporter. Det kanske inte finns tiotusentals utövare i varje land. Men täten/eliten/de bästa, de är på plats i alla sporter, var så säkra. Att få förmånen att tävla med och emot alla dem är en ära. 

Men lusten är väckt och mycket vill ha mer. Så jag har alla planer att vara på plats även nästa år. Då tänker jag vara en mycket bättre version av mig själv. Jag är trots allt nybörjare på att träna sporten även om jag delvis har ägnat mig åt den halva livet. 

/ J - guldmedaljören

U.K.A.T. världsmästerskap, del 3

 - tävlingarna börjar

Det var äntligen dags. Dags för teorier att omsättas i praktik och träning att förvandlas till tävling på högsta nivå. Ett rätt stort steg för mig då jag endast tävlat i SM och Soulthrower Open tidigare. Men den senare är förvisso en liten men ändå en internationell tävling som lockar goda kastare. 

Eftersom man på VM får tävla i nästan vilken ordning man vill får kastaren själv välja vad som passar bäst. Jag tänkte mig att starta med något relativt enkelt för att få en känsla för situationen och banorna. Det kan tilläggas att det var mycket varmt de här dagarna. Temperaturen låg mellan tretttio och trettiofem grader och det skulle tillbringas kring tio timmar om dagen utomhus. Det resulterade i mer än en solbränna och något fall av solsting bland de tävlande. 

Dag ett - Games

Dessa ständigt närvarande tävlingsnerver. Jo, jag vet att det gäller även för andra. Men i mitt fall kan de vara närmast förlamande. Jag kan helt enkelt mer eller mindre glömma bort vilken teknik jag använder eller snarare borde använda. Det hände exempelvis på SM för något år sedan då jag missade första kastet från 3m i rotationskastning. Jag menar inte i miss som i en trea istället för en femma utan i som "knivenliggerpåmarkenmiss". Något som nästan inte går att lyckas med. Sådana incidenter kan få vem som helst nervös!

För att hantera det försökte jag tänka på vad min kloka bror sade till mig när vi talades vid innan jag åkte, han sade "ha kul"! Sedan lade han till att jag inte har något att bevisa. Allt som går bra är en bonus. Helt korrekt tänkt men svårare att implementera. Det fanns dock i bakhuvudet.

Men nu var det dags att dra igång. Games var en god inledning och min tanke var att öppna med rotationsgrenar för att de både är enklare och inte ligger mig fullt lika varmt om hjärtat som no spin. Men det gick ändå som det gick. 

Rörligt mål

Öppnade gjorde jag med rörligt mål av det enkla skälet att jag aldrig sett grenen tidigare och således inte hade några krav på mig sjävl överhuvudtaget. Det blev någon träff och någon miss. Inget att skriva hem om men inte heller något att gråta över. En femtioåttonde plats blev det till slut. Mycket utrymme för förbättring med andra ord. 

Den första grenen för mig blev Moving Target

Bättre gick det för Richard Karlsson från Sverige som lyckades erövra en bronsmedalj vilket var riktigt roligt! Liksom i andra sporter smittar stämningen av sig när det går väl för teamkamrater. Nu var ribban liksom lagd. Fast det visste jag inte vid det laget kan väl tilläggas. Tävlingsdagen hade precis dragit igång. 

Den första medaljen till Sverige, ett brons, bärgades av Richard Karlsson i Moving Target

Siluettkastning

Uppföljningen blev Siluett då tremeterskastning egentligen är lätt. Men så var det tävling och det faktum att den här heraldiska gripen som utgjorde tavlan var en av de svårare målen på länge skulle det visa sig. Några av de runda ringarna befann sig mer eller mindre inuti vingarna vilket medförde att minusträffande ständigt hotade. Jag gjorde inget vidare ifrån mig med ett par snabba träffar följt av en serie missar som dock alla var mycket nära. Men nära skjuter ingen hare och det bättrar framförallt inte på poängställningen. Precisionen var inte där och först när jag mot slutet slappnade av satt tekniken. De tre sista kasten dunkades i rask följd in i tavlan och på rätt ställe men då var det så dags. 

Resultatet blev en tjugonde plats i den här grenen. Upp till medaljplats var det tjugofem poäng eller ytterligare fem träffar. Absolut ingen omöjlighet, särskilt inte som jag kastade fyrtiofem på förra SM men det gick inte den här dagen. 

Trick-kastning efter tävlingarna men här syns den knepiga siluetttavlan

Sedan kan tilläggas att siluett även kastas med yxa. Ställde upp gjorde jag men kastade hellre än bra. Yxorna hade jag haft i två veckor och siluett med yxa har jag aldrig kastat. Eftersom man som sagt kan få minuspoäng i den här grenen och målet var avancerat så slutade jag på minus trettio poäng vilket ledde till 84e plats av 131 tävlande i grenen. Fördelen med det är att jag lär förbättra mig till nästa gång. 

Visst jag kunde fått högre poäng genom att vara taktisk och inte kasta alls eller snarare se till att missa på de svårare cirklarna men hur roligt är det?

Speedthrowing

I speedthrowing hade jag faktiskt ett mål, nämligen att slå mig själv. Jag har inga knivar att träna med på hemmaplan så det har jag aldrig gjort men jag har tävlat i grenen på ett par SM i rad. Alltid med resultatet 11 godkända knivar. Den här gången gick det relativt bra och jag lyckades sätta 16 i tavlan men dock var tre utanför träffytan så resultatet blev 13. Vilket fortfarande var ett personbästa så resultatet fick betraktas som godkänt om än blygsamt. Det räckte till en 36e plats. De som är bäst i grenen står och nöter och det är faktiskt inget jag någonsin kommer att göra. Så roligt tycker jag inte att det är. Men det är imponerande att se vilken hastighet de kommer upp i. 

Plankan

Nästa gren på programmet var den av många fruktade "Plankan". Den består av just en planka som lutar bort från kastaren och på den finns nio sektorer som skall träffas. Ett poäng närmast kastaren och upp till nio som mest. Närmaste sektorn befinner sig på tre meters avstånd och sedan ökar det till cirka sju meter. Svårigheten består i att avstånden inte är exakt utmärkta men främst i att träffytan lutar markant. Kastar man rotationskastning är risken för överrotation och därmed miss överhängande. Därför valde jag No Spin. 

Den fruktade plankan

Efter ett par inledande bra kast med träffar på mittensektorerna var känslan god och poängen godkända. Tyvärr följdes det upp med ett par missar varav någon kanske kunde ha undvikts. Även här saknas övning och jag kommer nog att ordna en planka på hemmaplan för att kunna träna. Mina 18 poäng räckte även i den här grenen till en 20e plats.

Acejet Master

Utöver de mer sedvanliga grenarna fanns en specialare eftersom Acejet var huvudsponsor av evenemanget. I det här fallet skulle man kasta "Bo Shuriken", alltså raka kaststjärnor från tre och fem meter. Det har jag aldrig gjort förut och jag är inte helt vän med hur lätta de är rent generellt. Men min insats räckte till en nionde plats totalt. Upp till medaljplats var det fyra poäng så med lite övning är det inom räckhåll även om jag inte tror att den här specifika grenen lär återkomma. 

Hunter

Så återstod då ytterligaren en gren jag aldrig sett kallad "Hunter". Det var en rätt knepig gren skulle det visa sig. Kastaren befinner sig i en ring och skall med tre knivar träffa åtta olika mål som dels befinner sig på okänt avstånd och dels är olika utformade. Storlek, form och inte minst lutning varierar. Särskilt de där träffytan lutade bort från kastaren var svåra. Du ser alltså inte målet du skall träffa!

Till svårigheten tillkom att det var rätt mycket publik vid den här banan. Det var många som var nyfikna på tävlingsformen. Men vid det här laget var jag både trött och varm. Dessutom hade det inte gått så vidare värst bra tidigare och förväntningarna på att en för mig okänd gren skulle göra skillnad fanns inte. Men eftersom som nyckeln till bra kastning är att slappna av gick det över förväntan. 

För mig var inte situationen särskilt olik från de gånger jag kastar ute i skogen mot diverse objekt. Jag lyckades skrapa ihop fyrtio poäng. Det retliga var att jag prickade dem längst bort och fick någon snöplig miss på en av de enklare tavlorna. Något som senare skulle visa sig avgörande. Först visste jag inte om mitt resultat var bra eller dåligt även om jag tog ledningen för stunden.  

I väntan på den första prisceremonin, den som blev ett antiklimax för mig

Senare fick jag veta att det skulle räcka till första plats efter det att dead-line vid klockan sex hade passerats. Det upplyste mig en av de andra svenskarna om. Jag vågade emellertid inte riktigt tro på det eftersom det skulle ge mig ett guld! Och mycket riktigt, när prisutdelningen senare gick av stapeln sparades Hunter till sist och det konstaterades att så det var så många som sade att de inte "hunnit" kasta just den av alla grenar varpå den förklarades öppen även dagen efter. Så gick det med det potentiella guldet. Särskilt som jag inte hade en aning om vilka som återstod eller hur bra de var. 

Den andra svenska medaljen bärgad. Ett silver till mig i Hunter

Men det skulle visa sig att endast en person kunde kasta bättre och fick ETT jäkla poäng mer än  mig. Men ett silver var bärgat! Därmed var mitt VM redan mycket över förväntan även resultatmässigt.  

I väntan på nästa dag

Första tävlingsdagen var således till ända. Den hade varit mycket varm, hektisk, underbar och full med intryck som skulle sorteras. Redan nu insåg jag att det inte skulle bli något problem med att somna på kvällen. Eller det var vad jag trodde. Hradek Kralove hade lite överraskningar för besökarna just den här helgen skulle det visa sig. 

Nu var det bara resten kvar. Dag två innebar de "tunga" grenarna som Walk Back  i både yxa, kniv och No Spin samt precision och distans i dessa discipliner. Samtidigt hade det börjats med kvalificeringar för både "Duellkastning" och Coutanque. I det första gick det inget vidare för mig av samma skäl som i en del andra, jag har aldrig testat dem. Kasta från fodral är jag bra på och jag missar mycket sällan men det aldrig gjorts med timer förut. Min tid var ungefär trettio procent sämre än de snabbaste. Men i Coutanque lyckades jag på något märkligt vis vinna de första matcherna och gick vidare i turneringen. 

Men mer om det i nästa inlägg!

/ J - silvermedaljören