SM i sportkastning 2024

 - Några högst personliga reflektioner

Det har nu gått några dagar sedan årets svenska mästerskap gick av stapeln och lite av intrycken börjar formera sig. Först och främst kan konstateras att det alltid är trevligt att träffa "den utökade familjen" och ta del av den stämning som råder bland kastare. Det är lite festivalkänsla, den där som infinner sig om man samlar ett gäng trevliga människor med samma intresse på en begränsad yta. Sedan blir inte saken sämre av att vi nu är två i familjen som börjat kasta.

Till och med vädret ställde upp på 2024 års SM i sportkastning i Arboga

Inledningsvis vill jag även säga att känslorna vad gäller de egna prestationerna på årets SM är en smula kluvna. Å ena sidan är jag fantastiskt nöjd med utfallet. Det inte bara motsvarade förväntningarna utan trumfade dem. Jag återkommer till det.

Men å andra sidan var inte mina resultat mycket att skryta med. Nu skall för all del ett par saker vägas in i det resonemanget. En sak är att tävling är tävling och träning är träning. Förvisso en floskel men värd att framhållas ändå. Det andra är att ingen tävling är den andra lik. Väder, vind och allmän dagsform spelar alltid in för alla deltagare. Om man inte heter Mondo Duplantis förstås. Då gäller inga regler alls. 

Sportkastning

En liten passus för den som inte är insatt i terminologin. Sportkastning är alltså tävlingsformen av yx- och knivkastning. Skall den jämföras med övrig sport så ligger friidrott nära till hands då det är ett paraplybegrepp. I grund och botten finns tre discipliner. De är kniv rotation, No Spin och yxkastning. Yxan i det här fallet är en liten kastyxa eller tomahawk. Den skall inte förväxlas  med en "Double Bit", dvs den typ av större dubbeleggade yxor du kastar med två händer. 

Sedan påminner själva tävlandet en smula om tiokamp. Främst är det Walk Back som är huvuddisciplin och det är den som avgör vem som blir mästare i respektive gren. I Sverige i det här fallet. Det går till så att man kastar tre knivar/yxor per distans mot tre tavlor. Avstånden är 3,4,5,6 och 7 meter. Allt detta upprepas fyra gånger. Det ger sammantaget 60 kast och en teoretisk maxpoäng på 300. Tavlorna är poängsatta 5 p för mitten/bulls eye och sedan 4,3,2,1 för respektive ring. Flest poäng vinner förstås. 

Därtill läggs distanskastning och i vissa mästerskap kastning från fasta distanser, oftast 3, 5 och 7 meter. De senare är emellertid inte SM-grenar för närvarande.

Siluettkastning kan se ut på det här viset. Prickarna skall träffas i nummerordning vilket ger fem poäng. En träff i siluetten ger minus tio poäng 

Utöver det finns ett antal "Games" som är mer eller mindre förankrade i historia och tradition. De här lekarna eller grenarna ligger lite vid sidan om de huvudsakliga tävlingarna. De som är aktuella för tillfället är Siluett, Mountain Man, Speed Throw och "Nine Target" populärt kallad Plankan. På senare tid har även Coutanque tillkommit. Ordet är en fransk ordlek där couteaux och petanque mixats, alltså orden för knivar och boule/petanque vilket beskriver spelet utmärkt.

Tävlingsdag 1, lördag

Rotation, kniv

Efter invigningstal av Marcus Pehart från Arboga Sportkastningsklubb och traditionsenlig nationalsång var det dags. Ordningen är rotationskastning på lördag förmiddag följt av No Spin på eftermiddagen och yxa på söndagen. Parallellt med det här löper övriga grenar.

Kastandet sker i heat och därmed även uppvärmningen. Vid det här laget är jag familjär med "Meken" och kastbanorna där varpå jag inte är lika beroende av lång uppvärmning numera. Tiden var därmed mer än tillräcklig. 

Tävlingar på Idrottsplatsen "Meken" i full gång

Vädret var detsamma som alltid i Arboga. Det vill säga det regnade småspik på fredag kväll när vi anlände och på lördagen var det soligt och sympatiskt med lite vind. De yttre förutsättningarna var närmast optimala. Därtill var mitt humör gott och stämingen generellt på topp. Uppvärmningskasten med mina WL Custom Blade Spinning Butchers gick utmärkt. Några slarvmissar blev det som alltid  men inget som avskräckte på något vis. Framförallt kände jag mig någorlunda avslappnad. Jag tyckte mig vara redo såväl fysiskt som mentalt. 

Väl stående framför tävlingstavlorna hade förstås pulsen tilltagit. Men jag fick inte det hjärnsläpp som hände på föregående tävling, Soulthrower Open. Nu gick det mer "normalt" till om man får uttrycka det så. Med det tillägget att jag generellt fick för många drop där kniven hamnade på marken. Nio stycken närmare bestämt. Ett par tre stycken är mer normalt under en omgång för min del. Några kan tillskrivas tävlingssiutationen men ett par hade kunnat undvikas bara genom att "vårda" kasten bättre. I mitt fall genom att ta det lugnare mellan kasten och bättre tänka igenom vad jag vill uppnå. Med min teknik tjänar jag ofta på att sänka tempot. Gärna mycket. När jag tycker att det går långsamt är det läge att halvera den farten. Lugnt men bestämt är ledorden både vad gäller tiden mellan kasten och själva tekniken. Särskilt gäller det rotationskastning. 

Det som gick bra var att jag på ett bättre sätt lämnade missarna bakom mig och tänkte framåt, på nästa kast. Jag hoppades uppnå en bit över tvåhundra poäng vilket ligger inom rimlighetens gräns för mig. Mitt träningsbästa är för närvarande 260p. Nu blev det 198 p vilket är dugligt ställt i relation till det stora antalet droppar, dvs helmissar. 

No Spin

På eftermiddagen var det dags för den andra stora begivenheten. Kanske den största för mig personligen då jag trots allt var försvarande mästare i grenen. Vi talar således om Walk Back No Spin vilket har blivit min lilla specialitet och grenen jag gärna ville vinna. Intressant i sammanhanget är dock att det är svårt att veta hur det står till med dagsformen bland närvarande kastare. Grenen är såpass färsk att många gör stora personliga framsteg bara mellan de olika tävlingarna. Nivån är därför svår att gissa sig till på förhand. På samma vis tillkommer även nya deltagare vilket skänker spänning även det. 

Uppvärmningen gick faktiskt riktigt bra för min del. Även på de långa distanserna, sex och sju meter. De var min Akilleshäl vid förra tävlingen och det hade tränats lite extra på det av det skälet. Låt oss säga att det inte märktes på tävlingsarenan. Men det är att gå händelserna i förväg. 

Inledningskasten gick nämligen dugligt. Något miss kom med de flesta knivar hamnade i rätt riktning även om siktet var en smula vingligt. Det vill säga poängen spretade mer än vanligt. Tävlingsnerver är allt jag säger! Särskilt nu när jag skulle bevisa något för mig själv och därtill dra nytta av träningstimmarna som lagts ned under sommaren. 

Men sedan hände något, IGEN! Inte riktigt lika illa som förra gången men nästan. Jag började missa. Nu pratar vi inte om en miss eller två utan drop, på drop på drop. Den här gången blev jag inte arg utan mest uppgiven och faktiskt en smula ledsen. Den känslan var svår att bortse från. Helst ville jag gå av planen. Längtade bort ett tag. Mitt i solen och allt det roliga. 

De långa distanserna satt inte alls som på träning. Inte ens med avräkning för tävlingssituationen. Sedan smittade det av sig även på kortare avstånd. En stund skall tilläggas. Jag lyckades koncentrera mig en smula bättre mot slutet och drog in några bra kast särskilt på tre och fyra meter. Troligtvis räddade det situationen kan jag konstatera så här i efterhand. Så något hade den mentala förberedelsen gett. Men det där är något jag måste tänka igenom. 

Tävlingsdag 2, söndag

Yxa

Söndagen främsta aktivitet är yxkastning i olika former. Något som  jag förvisso ägnat mig vid två tidigare tillfällen men då med lånade yxor och noll koll på allt. Nu hade vi egna yxor med oss, jag och min kära fru. Men de har bara ägts i någon dryg vecka varpå det inte hunnit bli så mycket träning med dem. 

De nylingen införskaffade yxorna och en mugg sportdryck i form av kaffe. Yxorna är de så frekvent använda Cold Steel Norse Hawk. En bra nybörjaryxa helt enkelt

Fördelen med det är att förväntningarna hålls låga. Alla poäng blir så att säga en bonus. Fast inte riktigt skulle det visa sig. För på träning missar jag sällan helt med yxa, alltså så den hamnar på marken. Kanske en av sextio till sjuttio kast vid den Walk Back-träning jag har hunnit genomföra. Nu på uppvärmningen i Arboga blev det några fler men fortfarande relativt få. Men sedan var det tävlingssituationen igen. Då kom missarna. Men nu var det lättare att hålla sig lugn då jag ändå inte förväntat mig några särskilda resultat. Jag ville bara slå mitt förra rekord vilket jag även gjorde. 

Men om yxor generellt är lättare att sätta i tavlan än knivar så är de även svårare att sikta med. I alla fall tycker jag det. Det är relativt enkelt att få poäng men knepigt att få många poäng kan det uttryckas. Så det blir nästa steg att öva på. 

Bäst av alla lyckades, som ofta, Marcus Pehart som drog till med 256 p om jag inte missminner mig. Det är ett riktigt bra resultat även med internationella mått mätt. Så skall en yxa, om inte slipas, så i alla fall kastas. 

Själv är jag inte riktigt där efter mina totalt sex gånger jag kastat. Jag minns inte exakt resultat men cirka hundra poäng lägre skulle jag tro. Men roligt och mycket överraskande var dock att jag lyckades skicka iväg samt sätta en yxa på ett avstånd som räckte till tredje plats i långdistanskastning. DET hade jag inte väntat mig! Jag har inte ens bestämt mig för vilken skaftlängd jag skall ha än och därmed hur yxan skall greppas på de olika avstånden. 

Medaljer

Det är på den här fronten det blev ett lyckat SM för min del. Resultatet i rotation kniv räckte till en tredje plats. Det var samma två kastare före mig den här gången som förra gången det begav sig. Kan jag bara bättra på tävlingsnerverna kan jag pressa dem lite grann tror jag. Grunden finns där. Men det är mycket som skall stämma och det finns fler som har samma problematik som jag och kan kliva fram.  

Något mer överraskande blev det även ett silver i långdistans kniv. Men det är klart, de knivarna jag använder känns "säkra" på vissa avstånd och det gäller upp till 11 meter. Sedan har jag inte testat på längre avstånd och aldrig övat på ett plank. Något som jag insett att jag måste börja med.

Det blev medaljer även i år!

På kortare avstånd gick det också bra vilket resulterade i ett silver i Siluettkastning kniv efter en särkastning. Det är en tävlingsform som genomförs från tre meter. 

Vad beträffar No Spin var det förstås seger i Walk Back som hägrade och något jag i princip avskrev efter den usla insatsen. Jag undkom dock med blotta förskräckelsen och lyckades bärga guldet. Men det där håller inte i längden. 

Däremot gick det mycket bra i Siluett No Spin där jag erhöll ett guld till. Förutom de trettiofem poäng jag fick så var det bud på tio till. Träffar där spetsen grävde sönder planket på rätt ställe för att sedan falla till marken. Jag hade vässat knivarna i år och till nästa gång kommer jag nog vässa dem ytterligare för att de skall stanna kvar lite till. 

Knivarna som gjorde skillnad i år var Zitoon Big NoReload. Med dem i hand kan jag titulera mig svensk mästare i No Spin

Det sista lilla bronset kom efter tävlande i den fruktade plankan. Det handlar om att kasta nio knivar mot en kraftigt lutande planka. Då den är både hård och vinklad är det inte helt lätt att sätta knivarna överhuvudtaget. Jag nyttjade No Spin-teknik vilket fungerade dugligt. Bäst i den här grenen var emellertid en av juniorerna. En liten tjej som drämde dit oss vuxna så det stod härliga till. Så kan det gå! Det bådar gott för framtiden. 

Nu blir det inte mer tävlande för mig i år. Om man nu inte råkar räkna Rick Lembergs On Line-tävling "Aim Games" förstås. Den hade jag tänkt att delta i. Den förra missades på grund av att jag kastar utomhus och det var närmare en halv meter snö när den förra utmaningen ägde rum. Därför lockar den här lite extra. 

/ J - knivkastaren