U.K.A.T. världsmästerskap, del 3

 - tävlingarna börjar

Det var äntligen dags. Dags för teorier att omsättas i praktik och träning att förvandlas till tävling på högsta nivå. Ett rätt stort steg för mig då jag endast tävlat i SM och Soulthrower Open tidigare. Men den senare är förvisso en liten men ändå en internationell tävling som lockar goda kastare. 

Eftersom man på VM får tävla i nästan vilken ordning man vill får kastaren själv välja vad som passar bäst. Jag tänkte mig att starta med något relativt enkelt för att få en känsla för situationen och banorna. Det kan tilläggas att det var mycket varmt de här dagarna. Temperaturen låg mellan tretttio och trettiofem grader och det skulle tillbringas kring tio timmar om dagen utomhus. Det resulterade i mer än en solbränna och något fall av solsting bland de tävlande. 

Dag ett - Games

Dessa ständigt närvarande tävlingsnerver. Jo, jag vet att det gäller även för andra. Men i mitt fall kan de vara närmast förlamande. Jag kan helt enkelt mer eller mindre glömma bort vilken teknik jag använder eller snarare borde använda. Det hände exempelvis på SM för något år sedan då jag missade första kastet från 3m i rotationskastning. Jag menar inte i miss som i en trea istället för en femma utan i som "knivenliggerpåmarkenmiss". Något som nästan inte går att lyckas med. Sådana incidenter kan få vem som helst nervös!

För att hantera det försökte jag tänka på vad min kloka bror sade till mig när vi talades vid innan jag åkte, han sade "ha kul"! Sedan lade han till att jag inte har något att bevisa. Allt som går bra är en bonus. Helt korrekt tänkt men svårare att implementera. Det fanns dock i bakhuvudet.

Men nu var det dags att dra igång. Games var en god inledning och min tanke var att öppna med rotationsgrenar för att de både är enklare och inte ligger mig fullt lika varmt om hjärtat som no spin. Men det gick ändå som det gick. 

Rörligt mål

Öppnade gjorde jag med rörligt mål av det enkla skälet att jag aldrig sett grenen tidigare och således inte hade några krav på mig sjävl överhuvudtaget. Det blev någon träff och någon miss. Inget att skriva hem om men inte heller något att gråta över. En femtioåttonde plats blev det till slut. Mycket utrymme för förbättring med andra ord. 

Den första grenen för mig blev Moving Target

Bättre gick det för Richard Karlsson från Sverige som lyckades erövra en bronsmedalj vilket var riktigt roligt! Liksom i andra sporter smittar stämningen av sig när det går väl för teamkamrater. Nu var ribban liksom lagd. Fast det visste jag inte vid det laget kan väl tilläggas. Tävlingsdagen hade precis dragit igång. 

Den första medaljen till Sverige, ett brons, bärgades av Richard Karlsson i Moving Target

Siluettkastning

Uppföljningen blev Siluett då tremeterskastning egentligen är lätt. Men så var det tävling och det faktum att den här heraldiska gripen som utgjorde tavlan var en av de svårare målen på länge skulle det visa sig. Några av de runda ringarna befann sig mer eller mindre inuti vingarna vilket medförde att minusträffande ständigt hotade. Jag gjorde inget vidare ifrån mig med ett par snabba träffar följt av en serie missar som dock alla var mycket nära. Men nära skjuter ingen hare och det bättrar framförallt inte på poängställningen. Precisionen var inte där och först när jag mot slutet slappnade av satt tekniken. De tre sista kasten dunkades i rask följd in i tavlan och på rätt ställe men då var det så dags. 

Resultatet blev en tjugonde plats i den här grenen. Upp till medaljplats var det tjugofem poäng eller ytterligare fem träffar. Absolut ingen omöjlighet, särskilt inte som jag kastade fyrtiofem på förra SM men det gick inte den här dagen. 

Trick-kastning efter tävlingarna men här syns den knepiga siluetttavlan

Sedan kan tilläggas att siluett även kastas med yxa. Ställde upp gjorde jag men kastade hellre än bra. Yxorna hade jag haft i två veckor och siluett med yxa har jag aldrig kastat. Eftersom man som sagt kan få minuspoäng i den här grenen och målet var avancerat så slutade jag på minus trettio poäng vilket ledde till 84e plats av 131 tävlande i grenen. Fördelen med det är att jag lär förbättra mig till nästa gång. 

Visst jag kunde fått högre poäng genom att vara taktisk och inte kasta alls eller snarare se till att missa på de svårare cirklarna men hur roligt är det?

Speedthrowing

I speedthrowing hade jag faktiskt ett mål, nämligen att slå mig själv. Jag har inga knivar att träna med på hemmaplan så det har jag aldrig gjort men jag har tävlat i grenen på ett par SM i rad. Alltid med resultatet 11 godkända knivar. Den här gången gick det relativt bra och jag lyckades sätta 16 i tavlan men dock var tre utanför träffytan så resultatet blev 13. Vilket fortfarande var ett personbästa så resultatet fick betraktas som godkänt om än blygsamt. Det räckte till en 36e plats. De som är bäst i grenen står och nöter och det är faktiskt inget jag någonsin kommer att göra. Så roligt tycker jag inte att det är. Men det är imponerande att se vilken hastighet de kommer upp i. 

Plankan

Nästa gren på programmet var den av många fruktade "Plankan". Den består av just en planka som lutar bort från kastaren och på den finns nio sektorer som skall träffas. Ett poäng närmast kastaren och upp till nio som mest. Närmaste sektorn befinner sig på tre meters avstånd och sedan ökar det till cirka sju meter. Svårigheten består i att avstånden inte är exakt utmärkta men främst i att träffytan lutar markant. Kastar man rotationskastning är risken för överrotation och därmed miss överhängande. Därför valde jag No Spin. 

Den fruktade plankan

Efter ett par inledande bra kast med träffar på mittensektorerna var känslan god och poängen godkända. Tyvärr följdes det upp med ett par missar varav någon kanske kunde ha undvikts. Även här saknas övning och jag kommer nog att ordna en planka på hemmaplan för att kunna träna. Mina 18 poäng räckte även i den här grenen till en 20e plats.

Acejet Master

Utöver de mer sedvanliga grenarna fanns en specialare eftersom Acejet var huvudsponsor av evenemanget. I det här fallet skulle man kasta "Bo Shuriken", alltså raka kaststjärnor från tre och fem meter. Det har jag aldrig gjort förut och jag är inte helt vän med hur lätta de är rent generellt. Men min insats räckte till en nionde plats totalt. Upp till medaljplats var det fyra poäng så med lite övning är det inom räckhåll även om jag inte tror att den här specifika grenen lär återkomma. 

Hunter

Så återstod då ytterligaren en gren jag aldrig sett kallad "Hunter". Det var en rätt knepig gren skulle det visa sig. Kastaren befinner sig i en ring och skall med tre knivar träffa åtta olika mål som dels befinner sig på okänt avstånd och dels är olika utformade. Storlek, form och inte minst lutning varierar. Särskilt de där träffytan lutade bort från kastaren var svåra. Du ser alltså inte målet du skall träffa!

Till svårigheten tillkom att det var rätt mycket publik vid den här banan. Det var många som var nyfikna på tävlingsformen. Men vid det här laget var jag både trött och varm. Dessutom hade det inte gått så vidare värst bra tidigare och förväntningarna på att en för mig okänd gren skulle göra skillnad fanns inte. Men eftersom som nyckeln till bra kastning är att slappna av gick det över förväntan. 

För mig var inte situationen särskilt olik från de gånger jag kastar ute i skogen mot diverse objekt. Jag lyckades skrapa ihop fyrtio poäng. Det retliga var att jag prickade dem längst bort och fick någon snöplig miss på en av de enklare tavlorna. Något som senare skulle visa sig avgörande. Först visste jag inte om mitt resultat var bra eller dåligt även om jag tog ledningen för stunden.  

I väntan på den första prisceremonin, den som blev ett antiklimax för mig

Senare fick jag veta att det skulle räcka till första plats efter det att dead-line vid klockan sex hade passerats. Det upplyste mig en av de andra svenskarna om. Jag vågade emellertid inte riktigt tro på det eftersom det skulle ge mig ett guld! Och mycket riktigt, när prisutdelningen senare gick av stapeln sparades Hunter till sist och det konstaterades att så det var så många som sade att de inte "hunnit" kasta just den av alla grenar varpå den förklarades öppen även dagen efter. Så gick det med det potentiella guldet. Särskilt som jag inte hade en aning om vilka som återstod eller hur bra de var. 

Den andra svenska medaljen bärgad. Ett silver till mig i Hunter

Men det skulle visa sig att endast en person kunde kasta bättre och fick ETT jäkla poäng mer än  mig. Men ett silver var bärgat! Därmed var mitt VM redan mycket över förväntan även resultatmässigt.  

I väntan på nästa dag

Första tävlingsdagen var således till ända. Den hade varit mycket varm, hektisk, underbar och full med intryck som skulle sorteras. Redan nu insåg jag att det inte skulle bli något problem med att somna på kvällen. Eller det var vad jag trodde. Hradek Kralove hade lite överraskningar för besökarna just den här helgen skulle det visa sig. 

Nu var det bara resten kvar. Dag två innebar de "tunga" grenarna som Walk Back  i både yxa, kniv och No Spin samt precision och distans i dessa discipliner. Samtidigt hade det börjats med kvalificeringar för både "Duellkastning" och Coutanque. I det första gick det inget vidare för mig av samma skäl som i en del andra, jag har aldrig testat dem. Kasta från fodral är jag bra på och jag missar mycket sällan men det aldrig gjorts med timer förut. Min tid var ungefär trettio procent sämre än de snabbaste. Men i Coutanque lyckades jag på något märkligt vis vinna de första matcherna och gick vidare i turneringen. 

Men mer om det i nästa inlägg!

/ J - silvermedaljören