Det är vår - släpp käpphästarna fria!!

- mitt stall, del 1

Ja, riktigt ännu är det väl inte vår dessvärre även om den förmodas vänta där borta i fjärran. Snarare är det väl tvärtom då det här är årets mörkaste vecka. Men käpphästarna de växer sig stora och starka närda på kraftfoder inlåsta i mitt knivstall under vintern. Det var några dem jag tänkte tygla idag.

Ni vet småsaker. De där vi ibland hänger upp oss på. Småsaker som ibland till och med blir till storsaker. 

Smaken brukar liknas vid baken och de faktorer som är viktiga och avgörande för val av eggverktyg för en person är inte alltid desamma för en annan. Det är troligen därför det numera finns ett närmast oändligt utbud av olika knivar och knivtyper. Allt för att passa olika tycke och smak. Därför rekommenderas att den här texten inmundigas med en nypa salt. 

Men oavsett prisläge och modell finns det ett antal mer eller viktiga detaljer och större delar för den delen som jag tittar på. Hur stor vikt jag lägger vid de olika delarna varierar från stund till annan och dessutom är jag ibland befriande inkonsekvent. Men en viss stringens återfinns oftast. 

Sen kan de här detaljerna samverka på ett bra eller ibland olyckligt vis. Som när negativa egenskaper förstärker varandra. Exempel när man först råkar ut för ett trilskande ramlås för att därefter upptäcka att kniven är försedd med specialhuvud på pivotskruven som dessutom är "Loc-Titad" in absurdum. 

Utan inbördes ordning kommer här därför ett antal stora "NEJ" för min del. Jag är nyfiken på att höra om ni håller med eller om ni har andra hästar i hagen. Några i min egen har för all del rymt.

Så mycket häst i en och samma kropp!

Stallet inbegriper några olika raser och vi skall här granska några av dem. 

Vi kikar först på några praktiska draghästar som står stadigt på massiva hovar. Ardenners och Nordsvenskar. De första tre vill inte ens ut ur stallet. Det handlar om allmän funktion:

• Den asociale - fickkniven som inte vill umgås med fickor. Oftast handlar det om kombinationen handtagsmaterial, struktur och clip. Det kan vara grov G10 eller för mönstrade grepp som bjuder på extrem friktion. Ibland handlar det om utanpåliggande fördjupningar på låsarmar som döljer sig under clipet precis där byxkanten hamnar. Ibland vill de inte ens ned i fickan utan stegrar sig direkt. Ibland är de blyga likt tjuren Ferdinand och vågar sig inte fram ur fickan när de väl är tjudrade. 

• Lindansaren - våghalsen som balanserar på fickkanten. Ofta kopplat till små och knubbiga skapelser med clip som inte är "deep carry". Är de därtill tunga har de en tendens att röra sig ficka och inte sitta still. Knivar skall helst inte kännas när de inte används. Ibland förvandlar sig "Lindansaren" till sitt alter ego "Rymmaren" och avviker helt sonika för att ibland inte återses igen.

• I-balken - saknar totalt spänst. Det handlar om stelopererade clip. Det finns två typer av dem: skulpterade och för tjocka fjäderclip. Jag skiter högaktningsfullt i hur mycket titan, timascus och unobtatium det går att skulptera för att åstadkomma något som inte fungerar. Clip på knivar har EN funktion och det är att hålla kniven på plats och på köpet göra den mer lättåtkomlig. Jag vill inte heller ha dem så oförstörbara att de inte fjädrar alls. 

• Den velige - bjuder på glapp eller spel i bladet. Det finns nästan inget mer irriterande än fällknivar som inte riktigt vet åt vilket håll bladet skall fällas och därmed inte känns stumma i utfällt läge. Sen finns det grader i infernot. Från sladdertasken till vindflöjeln, d v s den "lealöse" till den som inte vet vartåt den skall peka även vid lätt provokation. 

• Det permanenta låset - är närmast av engångstyp. Den typen som givit upphov till begrepp som "lockrock" och "lockstick" och som måste åtgärdas med "sharpies" samt "slitas in" till döddagar innan de fungerar. De kanske skulle passerat under radarn om det nu inte fanns lås som fungerar utmärkt redan från början. Även de gjorda i titan. 

• Bodybuildern - ser mer ut än den är med stabila axlar och dålig uthållighet. Varför i hela friden skall fällknivsblad vara fyra, fem eller kanske sex millimeter grova? Fällbara bräckjärn är ändå en utopi då de fortfarande är försedd med en led. Sen missar de poängen med en kniv - den skall kunna skära saker! Många blandar dessutom ihop det med skärpa. Även ett nittiograders hörn kan bli mycket vasst, det skär för den skull inte bra.

• Den distanserade - här är det långt mellan tanke och handling, det är avstånd mellan hand och egg. Ofta för att ge ökad "reach", räckvidd. Fällknivars uppgift är inte i huvudsak att nå längre förutom i rena självförsvarsapplikationer. I övrigt blir det bara besvärligt med försämrad kraft och kontroll som följd. Med ytterst få undantag utgör de bra machetes. 

• Mr Ricasso - lider av lätta mindervärdeskomplex och kompenserar det med stora ricassos/anslag. Det är ofta en av orsakerna till punkten ovan. Måhända kan det vid något tillfälle vara påkallat av utseendemässiga skäl eller för att förenkla produktion men i allmänhet är det en styggelse. Det stjäl från bladets egglängd och gör att man måste skära längre ut från handen med försämrad hävstång som resultat.

• Den spretige -  pekar än hit än dit. Tumknoppar/plattor och andra öppningsrelaterade detaljer placeras för långt ut på bladet. Med diverse skrot som sticker ut från det samma hindras effektivt genomgående skär i exempelvis födoämnen och de är dessutom som gjorda för att trassla in sig i saker som kartong, rep och tyg. Håll öppningsanordningar så nära handtaget det går tack!

• Den diffuse - vet inte vad han vill eller snarare kan. Knivblad har främst två funktioner: att skära och att sticka. Sen kan de till nöds användas till en uppsjö andra uppgifter. Men det är inte därför de primärt existerar. Om det inte mycket medvetet handlar om t ex en flåkniv så blir jag mest irriterad på blad utan spets. Med en sådan kniv bryter man nästan handleden om man försöker penetrera en plastförpackning eller dylikt. Att sticka små hål i något är inte att tänka på. Därför har jag mycket svårt att förstå trenden med s k "Pocket Cleavers". där man med små fällknivar härmar köttyxans bladform utan att få dess funktion. Enbart ett utseendemässigt grundat val som mest får mig att skaka på huvudet.  

• Fingergiljotinen - är självförklarande. Har man missat att det är en dylik man umgås med görs det bara en gång. Något som diskuterats i en separat text! Må vara hur häftigt som helst att leka med när man sitter i tv-soffan. Men att hantera dem i mörker eller under kalla våta omständigheter är inte alls lika roande. Jag gillar mina fingertoppar och vill inte att bladet skall komma farande och bita av dem så fort låset är släppt. 

• Mr Unikum - drivs av hävdelsebegär. De har gärna en ovanlig frisyr eller avvikande kläder, i det här fallet "hardware". Skruvar, särskilt pivotskruvar görs då i någon specialkonfiguraration som gör det halvt omöjligt att nyttja det faktum att skruvarna förväntas vara justerbara. Kära tillverkare, det går att göra så också men då skall det vara nitade konstruktioner som inte kan vibrera loss på något vis. 

Det var några av de kreatur som kan återfinnas bak stängda dörrar vid den här årstiden. I senare delar skall vi stifta bekantskap med fler. De nervösa fullbloden som måhända egentligen är målade kameler, småponnys och en och annan åsna.  Vi skall även sitta upp i sadeln för att se hur de uppträder både under dressyr och när de sträcker ut i full galopp.


Rid lugnt i vintermörkret!!

/ J - Stallmästaren



#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre