Släpp käpphästarna fria, del 3

Den första delen i den här serien publicerades i vintermörkret, den andra skenet av tilltagande vårsol. Nu är sommaren här och det har blivit dags för del nummer tre. 

Världen består inte bara av arbetshästar. Det finns utställningsexemplar också har jag förstått. För den delen kan det även hända att även en robust krake vill kamma manen från stund till annan och visa upp sig på catwalken eller i hagen.

Ibland blir resultatet bra men inte sällan blir det tokigt. Lite som att sätta kromade fälgar på en hjullastare.

"The Strongest Lock" Det finns alltid någon som är starkare. "Den ängsliga" kommer senare...

Allt som glimmar är inte pulverstål som det heter eller kanske borde heta i den här branschen.

Sen vill jag passa på att påpeka att allt det här skall tas med en rejäl nypa salt. Jag sparkar åt alla håll, även på mig själv. Jag har förstått på några kommentarer på tidigare inlägg att det ett par personer tagit illa vid sig. Det är knivar vi talar om, jag vill bara påminna om det!

Vi närmar oss de som skulle kunnat vara fullblod men ofta visar sig vara målade kameler. Det handlar om utseende: 

• Anslagstavlan - är en expressiv sate. Gillar att uttrycka sig med hela eller halva noveller på bladet. Fenomenet har spritt sig från t-shirts med tryck enligt tanken "all reklamplats är god reklamplats". Tillverkaren finner det därför nödvändigt att inkludera det mesta som normalt återfinns i tekniska specifikationer eller produktblad på sin kniv, gärna på bladet om det går att klämma in. Det kan förutom märke och logotyp vara formgivare, eventuell medproducent, ståltyp, patentnummer, kullagervariant och ibland t o m rockwellresultat i anslagstavleformat. Allt för att vi skall ha något att läsa när vi strimlar kartong och skivar korv. 

• Loggan - är ett syskon till Anslagstavlan men vars inriktning är mer specialiserad och därför koncentrerar sig på företagets namn eller varumärke. Upprepning är nyckelordet. Gärna på allt som eventuella fodral, handtag, clip etcetera. Går det inte att applicera det på flera ställen kan man istället inkorporera det i mönster som sen används på skollor eller handtag. Uppfinningsrikedomen är stor. Allt för att kunden inte av misstag skall glömma bort vilken kniv vederbörande råkar ha inhandlat.  

• Hallicken - är individen som inte vet när han borde sluta. Uttrycket "less is more" ingår inte i vokabulären. Vederbörande får till enstaka detaljer som var och en för sig vore eleganta eller åtminstone roliga. Sen blir det bara fler och fler...och ja, fler. I desperation tas alla existerande knep till för att synas. Det är inte en eller två detaljer som adderas till munderingen utan samtliga. Hål i bladet, snyggt - vi tar tre. Nej förresten dubbeldäckare är kaxigare, vi lägger till ytterligare en rad med hål med sex stycken eftersom nio är mer än ett. Varför nöja sig med en egg när man kan ha två? En "Compound grind" löser det. När det ändå hålls på lägger vi till fler material i handtaget då ett naturligtvis är för lite. Förresten, de måste vara mönstrade också. Gärna i olika mönster så det "händer lite" och glöm inte olika ytbehandlingar. Äh, vad f-n vi tar en tredje finish på clipet och "backspacern" när vi ändå gasar på. Slutresultat - tja, det glänser och är i alla fall till glädje för alla skator. 

• Påfågeln - närbesläktad med hallicken. En prålig figur som kråmar sig och är skränig men inte särskilt duglig till något annat än att posera. Den är emellertid något mer tillbakalutad och kan trots allt bre ut stjärtfjädrarna om så tarvas. Knivvärldens svar på Liberace. Viktigt är att bladet är i någon form av damaskerat stål och att handtaget innehåller minst en variant av mokuti eller timascus, gärna båda materialen. Om de sen är blanka och i guld blir det ännu bättre. 

• Sillen - är tvärtom de två föregående så anonym att den knappt går att urskilja från massan. Alltid gjord i titan. Nästan alltid grå. Ramlås är obligatoriskt liksom "steel insert" och "overtravelstopp". Den öppnas alltid med hajfena och löper ängsligt på lager rädd att inte passa in. I sin iver att vara uniform ser den ut som en sill. En silvergrå fisk i ett mycket stort stim. 

• Hemvärnsmannen - vill av hela sitt hjärta vara yrkesmilitär. Klär sig därför gärna i pansarvärnsoliv eller målar streck på valda delar av sin lekamen. Verkar inte inom den profession han så hett eftertraktar men talar gärna och ofta om den. Det har vid närmare granskning visat sig att flera av dem inte ens är karl för sin hatt eller kanske snarare basker och faktiskt inte varit helt sanningsenliga kring sin bakgrund.

• Mr Anabola - står för "mycket snack och liten verkstad". Även här är ytan viktig. Ser stor och stark ut men har när han synas närmare i sömmarna lite för brett akterkastell efter alla hormoner och därtill en mycket, mycket liten......egg.  Dock är han bärare av stora muskler som dock visat sig bestå av mestadels luft. Ibland är den här karaktären förenlig med Hemvärnsmannen i samma uniform. Bakgrunden för den hybriden är känt diskoband från sjuttiotalet. 

• Den målade grisen - är egentligen en rätt robust skapelse under ytan men känner sig lite identitetslös vilket ofta löses med stora mängder glitter och smink. Lite som en muskulös transa. Bakom fasaden kan dock dölja sig en galt med betar. Ibland är det dock bara miss Piggy. 

• Dubbelgångaren - är förvillande lik något man sett förut, lite som att lyssna på melodifestivalen. Det beror oftast på att de är just det, upprepningar. Ibland har det "lånats" precis i slutstadiet av en utvecklingsprocess. Fenomenet är stort i öst där  knivkaraoke är en populär företeelse men en icke föraktlig grupp tillverkare inkluderande några jättar i väst hakar på trenden ibland eftersom de skulle känna sig utanför annars. Men då är det mer lättsmält pop det handlar om.  

• Den piercade - En punkig varelse. Känner längtan efter att stansa hål överallt vare sig det passar eller ej. Grunden var rätt och det börjades med ett ergonomiskt ställningstagande med något vasst som skär bra adderat i andra änden. Men sen går man understundom vilse på vägen. Eftersom man måste ha hål i allt för att bli igenkänd ingår "body modification" i konceptet och stora sladdriga örsnibbar blir ibland resultatet. Då kan ingen skönhetskosmetik i världen rädda utseendet. 

/ J - botaniserar vidare i knivdjungeln

Släpp käpphästarna fria, del 2

Nu har det passerat ett tag sedan sist och vi närmar oss därmed våren så sakteliga. Någon besvärlig vintervecka ämnar säkert ära oss med sin närvaro även här nere i södern men ändå. Jag såg en halvtrasig hårdrockgitarr i skyn, "Flying V" igår. Det visade sig vara gäss på ingång. 

Annars märks det i knivstallet där otåligheten växer och det finns naturligtvis fler ystra fålar än de som presenterades i den första delen av den här miniserien. Ibland återfinns en och samma egenskap till och med i samma ök och långvarig korsavel har gjort att det inte alltid är lätt att se skillnad på de olika individerna. Men om ni spanar noga kanske ni kan urskilja några av era personliga favoriter!

Bilden döpt till "It's only a Mirage". Tänk att så många fel kan klämmas in i en och samma kniv!

Här nedan introduceras några fler karaktärer som döljer sig därinne i stallets dunkel och idag skall vi ägna oss lite mer åt själva framförandet. Hur det känns att sitta upp i sadeln och greppa tyglarna. Dagens tema med variationer rör ergonomi.

• Handdödaren - biter utan tvekan den hand som föder den. Hungriga clip igen, i det här fallet de som enträget skär in i handen. När knivar används skall clip inte påverka ergonomin mer än nödvändigt och framförallt inte gräva sig in mjukdelarna i handen. Det handlar om grundläggande formgivning och inte raketforskning. Bland missdådarna återfinna såväl stora som små märken, dyra som billiga knivar om vart annat. Ännu märkligare är att det finns exempel på tillverkare som i en stund gör rätt för att i nästa synda grovt trots att kompetensen borde dröja kvar. 

• Vandalen - har en ytterst avog inställning till resten av världen. Clipet som förstör sin omgivning är ett fenomen närbesläktat med den ovan nämnda Handdödaren men tar vid där den ger upp. Spetsen är helt enkelt något vinklad utåt. Redan någon grad och några millimeter för mycket räcker. Bildörrar, dörrkarmar, stolar, soffor eller vad som råkar komma i vägen ligger då risigt till liksom bärarens humör och i förlängning plånbok. 

• The Jimpmaster - är en exotisk art som hittat hit från andra breddgrader och är taggigare än ett piggsvin. Det handlar om överdriven "jimping", för mycket och/eller för grov. Av någon märklig anledning tror hälften av alla tillverkare av moderna knivar att de främst skall användas av folk iklädda boxhandskar som jobbar med vaselinframställning. Det må vara hänt på stora och buffliga knivar som rymmer en handskbeklädd hand. Men på en normal fickkniv är det bara fånigt. Se även "Tallkotte".

• Vågen - är mjuk, elegant samt - fel. Det handlar om "Choils" som skjuter handen bakåt på handtaget vilket är en styggelse. Fördjupningar bör formas efter fingrar samt underlätta grepp. Det sker oftast bäst i halvcirkelform. Ser de ut som en våg riktad bakåt på handtaget tvingar de handen att migrera på ett oönskat vis. Vanligt misstag av formgivare som inte kan något om ergonomi eller bara totalt glömt sig i ivern att åstadkomma vackra former.

• Höken - ger dig ett tjuvnyp. Av någon för mig outgrundlig anledning uppstod simultant på ett par ställen idén om att kroka en "flippertab" framåt i stängt läge vilket bildar en näbb. De som hittade på det glömde då åt vilket håll den pekar när kniven är öppen samt hur det känns om man faktiskt använder kniven alternativt byter grepp på kniven till omvänd fattning. Den gnager då pekfinger eller äter tumveck som den hungrigaste rovfågel.

• Nittiogradaren - tvärilsk individ på kant med alla. Den här typen är ofta till åren kommen vilket avspeglar sig i vissa klassiska mönster. Det är knivar med utstickande bladtang som gör illa handen redan när kniven är i fickan. Ibland påkallar handtagsformen den här nödlösningen men för det mesta är det lathet hos den som ritat kniven. Det är i allmänhet inte svårt att se till att det inte finns vassa hörn på en kniv i hopfällt läge. Kan man inte undvika att det sticker ut kan man vanligtvis runda av den. Eller så skiter man i alltihop och låter en vass kant orsaka blodvite på händer och döda fickor. 

• Hackspetten - arbetar hårt i det fördolda. Medan "Nittiogradaren" inte sällan är ett problem på klassiska knivar är det här en modernare företeelse. Det handlar om stora "flippertabs" som likt ryggfenorna på späckhuggare stolt sträcker sig mot himlen. De tar man till när man inte kan geometri och behöver mycket hävstång för att kompensera det och alltför tunga blad. I fickan kräver de "lebensraum" eljest avlivar de det mesta som kommer för nära, må det vara telefoner, plånböcker eller nycklar.  

• Rymdskeppet - hälsar dig välkommen till Star Trek. Skapelser där upphovsmannen möjligen kvinnan eller nej, förlåt aldrig kvinnan, försöker få in så många vinklar som möjligt i syfte att få sitt verk att framstå som futuristiskt. Målet tycks vara att det inte skall finnas en enda harmonisk linje i kniven eller en kurva som har något med en mänsklig hand att göra. Understundom lyckas man i sitt uppsåt och då döps raskt skapelsen efter valfri figur i pastelldoftande tv-serie från åttiotalet. 

• Igelkotten - bör endast strykas medhårs. Handtag så sträva att de tarvar handbeklädnad för att användas längre än några få minuter. Eftersom det är ett känt faktum att alla handtag omedelbart förvandlas till blöta tvålar i händer som ser ut som sällabbar måste de göras oerhört sträva. Därför förses hela ytan med små taggar strävare än en kotunga.

• Svampbob fyrkant - är kantigare än man kan tro. Figuren överraskar genom att inte alls vara så mjuk i kanten som första intrycket ger vid handen. Det handlar om handtag som till stora delar är ergonomiska men som plötsligt avslöjas och visar sig ha vassare kanter än vad som kunde anas från första början.

/ J - ryktar vidare

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Det är vår - släpp käpphästarna fria!!

- mitt stall, del 1

Ja, riktigt ännu är det väl inte vår dessvärre även om den förmodas vänta där borta i fjärran. Snarare är det väl tvärtom då det här är årets mörkaste vecka. Men käpphästarna de växer sig stora och starka närda på kraftfoder inlåsta i mitt knivstall under vintern. Det var några dem jag tänkte tygla idag.

Ni vet småsaker. De där vi ibland hänger upp oss på. Småsaker som ibland till och med blir till storsaker. 

Smaken brukar liknas vid baken och de faktorer som är viktiga och avgörande för val av eggverktyg för en person är inte alltid desamma för en annan. Det är troligen därför det numera finns ett närmast oändligt utbud av olika knivar och knivtyper. Allt för att passa olika tycke och smak. Därför rekommenderas att den här texten inmundigas med en nypa salt. 

Men oavsett prisläge och modell finns det ett antal mer eller viktiga detaljer och större delar för den delen som jag tittar på. Hur stor vikt jag lägger vid de olika delarna varierar från stund till annan och dessutom är jag ibland befriande inkonsekvent. Men en viss stringens återfinns oftast. 

Sen kan de här detaljerna samverka på ett bra eller ibland olyckligt vis. Som när negativa egenskaper förstärker varandra. Exempel när man först råkar ut för ett trilskande ramlås för att därefter upptäcka att kniven är försedd med specialhuvud på pivotskruven som dessutom är "Loc-Titad" in absurdum. 

Utan inbördes ordning kommer här därför ett antal stora "NEJ" för min del. Jag är nyfiken på att höra om ni håller med eller om ni har andra hästar i hagen. Några i min egen har för all del rymt.

Så mycket häst i en och samma kropp!

Stallet inbegriper några olika raser och vi skall här granska några av dem. 

Vi kikar först på några praktiska draghästar som står stadigt på massiva hovar. Ardenners och Nordsvenskar. De första tre vill inte ens ut ur stallet. Det handlar om allmän funktion:

• Den asociale - fickkniven som inte vill umgås med fickor. Oftast handlar det om kombinationen handtagsmaterial, struktur och clip. Det kan vara grov G10 eller för mönstrade grepp som bjuder på extrem friktion. Ibland handlar det om utanpåliggande fördjupningar på låsarmar som döljer sig under clipet precis där byxkanten hamnar. Ibland vill de inte ens ned i fickan utan stegrar sig direkt. Ibland är de blyga likt tjuren Ferdinand och vågar sig inte fram ur fickan när de väl är tjudrade. 

• Lindansaren - våghalsen som balanserar på fickkanten. Ofta kopplat till små och knubbiga skapelser med clip som inte är "deep carry". Är de därtill tunga har de en tendens att röra sig ficka och inte sitta still. Knivar skall helst inte kännas när de inte används. Ibland förvandlar sig "Lindansaren" till sitt alter ego "Rymmaren" och avviker helt sonika för att ibland inte återses igen.

• I-balken - saknar totalt spänst. Det handlar om stelopererade clip. Det finns två typer av dem: skulpterade och för tjocka fjäderclip. Jag skiter högaktningsfullt i hur mycket titan, timascus och unobtatium det går att skulptera för att åstadkomma något som inte fungerar. Clip på knivar har EN funktion och det är att hålla kniven på plats och på köpet göra den mer lättåtkomlig. Jag vill inte heller ha dem så oförstörbara att de inte fjädrar alls. 

• Den velige - bjuder på glapp eller spel i bladet. Det finns nästan inget mer irriterande än fällknivar som inte riktigt vet åt vilket håll bladet skall fällas och därmed inte känns stumma i utfällt läge. Sen finns det grader i infernot. Från sladdertasken till vindflöjeln, d v s den "lealöse" till den som inte vet vartåt den skall peka även vid lätt provokation. 

• Det permanenta låset - är närmast av engångstyp. Den typen som givit upphov till begrepp som "lockrock" och "lockstick" och som måste åtgärdas med "sharpies" samt "slitas in" till döddagar innan de fungerar. De kanske skulle passerat under radarn om det nu inte fanns lås som fungerar utmärkt redan från början. Även de gjorda i titan. 

• Bodybuildern - ser mer ut än den är med stabila axlar och dålig uthållighet. Varför i hela friden skall fällknivsblad vara fyra, fem eller kanske sex millimeter grova? Fällbara bräckjärn är ändå en utopi då de fortfarande är försedd med en led. Sen missar de poängen med en kniv - den skall kunna skära saker! Många blandar dessutom ihop det med skärpa. Även ett nittiograders hörn kan bli mycket vasst, det skär för den skull inte bra.

• Den distanserade - här är det långt mellan tanke och handling, det är avstånd mellan hand och egg. Ofta för att ge ökad "reach", räckvidd. Fällknivars uppgift är inte i huvudsak att nå längre förutom i rena självförsvarsapplikationer. I övrigt blir det bara besvärligt med försämrad kraft och kontroll som följd. Med ytterst få undantag utgör de bra machetes. 

• Mr Ricasso - lider av lätta mindervärdeskomplex och kompenserar det med stora ricassos/anslag. Det är ofta en av orsakerna till punkten ovan. Måhända kan det vid något tillfälle vara påkallat av utseendemässiga skäl eller för att förenkla produktion men i allmänhet är det en styggelse. Det stjäl från bladets egglängd och gör att man måste skära längre ut från handen med försämrad hävstång som resultat.

• Den spretige -  pekar än hit än dit. Tumknoppar/plattor och andra öppningsrelaterade detaljer placeras för långt ut på bladet. Med diverse skrot som sticker ut från det samma hindras effektivt genomgående skär i exempelvis födoämnen och de är dessutom som gjorda för att trassla in sig i saker som kartong, rep och tyg. Håll öppningsanordningar så nära handtaget det går tack!

• Den diffuse - vet inte vad han vill eller snarare kan. Knivblad har främst två funktioner: att skära och att sticka. Sen kan de till nöds användas till en uppsjö andra uppgifter. Men det är inte därför de primärt existerar. Om det inte mycket medvetet handlar om t ex en flåkniv så blir jag mest irriterad på blad utan spets. Med en sådan kniv bryter man nästan handleden om man försöker penetrera en plastförpackning eller dylikt. Att sticka små hål i något är inte att tänka på. Därför har jag mycket svårt att förstå trenden med s k "Pocket Cleavers". där man med små fällknivar härmar köttyxans bladform utan att få dess funktion. Enbart ett utseendemässigt grundat val som mest får mig att skaka på huvudet.  

• Fingergiljotinen - är självförklarande. Har man missat att det är en dylik man umgås med görs det bara en gång. Något som diskuterats i en separat text! Må vara hur häftigt som helst att leka med när man sitter i tv-soffan. Men att hantera dem i mörker eller under kalla våta omständigheter är inte alls lika roande. Jag gillar mina fingertoppar och vill inte att bladet skall komma farande och bita av dem så fort låset är släppt. 

• Mr Unikum - drivs av hävdelsebegär. De har gärna en ovanlig frisyr eller avvikande kläder, i det här fallet "hardware". Skruvar, särskilt pivotskruvar görs då i någon specialkonfiguraration som gör det halvt omöjligt att nyttja det faktum att skruvarna förväntas vara justerbara. Kära tillverkare, det går att göra så också men då skall det vara nitade konstruktioner som inte kan vibrera loss på något vis. 

Det var några av de kreatur som kan återfinnas bak stängda dörrar vid den här årstiden. I senare delar skall vi stifta bekantskap med fler. De nervösa fullbloden som måhända egentligen är målade kameler, småponnys och en och annan åsna.  Vi skall även sitta upp i sadeln för att se hur de uppträder både under dressyr och när de sträcker ut i full galopp.


Rid lugnt i vintermörkret!!

/ J - Stallmästaren



#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre