Kakor och knivar

- faktoidernas uppgång och kanske fall?

Inledningsvis vill jag påpeka att även jag anser att det ÄR skillnad på stål och stål, bara så att ingen missförstår mig. För att ta ytterligheter så är 3Cr13MoV eller 420J inte lika exklusiva som säg 20CV eller M390 av en rad olika skäl.  

MEN och det är ett viktigt men, inte ens de extremerna på skalan innebär att de dyra stålen per automatik är bättre i alla lägen. Det är nämligen avhängigt vad de skall användas till, hur stålet härdats, värmebehandlats och inte minst vilken geometri bladet försetts med och till sist hur slipningen genomförts. Ett konkret exempel: Innan L200 och liknande stål dök upp på marknaden är ett billigt polerat 420-stål ett betydligt bättre material för en dykarkniv än vad M390 är. 

Äntligen har det emellertid börjats höra några försiktiga röster, ja förresten inte SÅ försiktiga om jag skall vara ärlig vad gäller nyttan av ett ståls komposition kontra hur det hanteras i tillverkningsprocessen fram till dess att det är ett färdigt blad redo att användas i en kniv. 

Ett lysande exempel är den (än så länge) lilla YouTube-kanalen driven av "SuperSteel Steve". Ett annat bidrag kommer från "Cedric and Ada" somer ägnar sig åt andra sorters praktiska tester. Detta kompletteras av de tredjehandstester som "LuvthemKnives" låter göra av diverse knivar och märken. Där undersöks om bladen verkligen är korrekt märkta samt Rockwell-tester för att se hur hårda de faktiskt är. Hårdheten återges som bekant som ett spann, säg mellan 58-60HRC och det är stor skillnade mellan låga 58 och höga 59. 

Överst 14C28N som tydligen inte går att använda för att det är "billigt". I mitten "godkända" S35VN och nederst S30V  
som många i knivcommunityn på nätet anser vara "tråkigt", inget att hetsa upp sig över. Jo, det har blivit ett argument

Det kan tilläggas att till och med kändisar som Nick Shabazz har börjat om inte backa så i alla fall medge att han är "stålsnobb". En term som börjar bli alltmer etablerad i den trånga krets som utgör knivsamlare på nätet. Den grupp även vi tillhör, du som läsare av den här bloggen och jag som skribent. Anledningen att jag nämner honom är att han börjat bli rejält inflytelserik och det är till honom många tillverkare skickar knivar för att få dem recenserade. Han är inte ensam med det finns en handfull recensenter på Youtube som fått extra stort genomslag. Det är olyckligt menar jag när sådana personer passerar hela grupper av stål med replikerna "good to go" eller "nothing to be excited about". 

Vad jag talar om är den närmast instinktiva lusten att sträcka sig efter argumentet att "bara kniven hade si eller så stål" så vore allt väl. Det är allt som oftast åsikter som inte är grundande i någon som helst empiri nämligen. Istället för man vidare vad någon annan sagt. Någon som i sin tur gjort detsamma. 

I grund och botten menar jag att det handlar om att vissa knivar betingar höga priser och därmed förväntar sig köparen att de ingående materialen skall hålla en viss standard eller snarare prisnivå. Det argumentet kan jag i grund och botten köpa. Det tråkiga är emellertid att det medfört att goda material per automatik anses vara sämre för att de är billigare vilket helt enkelt inte är sant. Det handlar om "guilty by association" eller i det här fallet att eftersom 14C28N finns i knivar från Kershaw så skall det minsann inte sitta på min kniv från XXX. Sen spelar det ingen roll vad det faktiskt presterar. 

Det gäller för övrigt inte bara bladstål. Titan är inte med nödvändighet bättre än aluminium i handtag till exempel. Det kan vara det och det har vissa egenskaper som kan vara att föredra med det gäller inte alla. Bland annat är aluminium lättare bara för att nämna en fördel det har. 

Det nya "innestålet" D2. Här i knivar från Lionsteel, Two Sun och Enzo

Vad som hänt är att jäkligt många framförallt på Youtube, Instagram och forum argumenterar för att vissa stål är oerhört mycket bättre än andra. Alltför ofta bygger de åsikterna på rent teoretiska resonemang. Sett till stålets komposition borde de vara bättre helt enkelt. Och eftersom samlare av fällknivar ofta betalar en rejäl slant för sina eggredskap så ska stålet banne mig vara de bästa. Det har inte med faktiska egenskaper att göra eller om det används alls. För den typen av brukande som skulle testa gränserna för stålets förmåga kommer dessa knivar aldrig i närheten av. Det är lite som känslan att ha 500 hästkrafter i en bil för gatubruk misstänker jag även om liknelsen kanske haltar lite. 

Tyvärr fungerar vi människor så att om ett påstående upprepas tillräckligt många gånger och hörs från flera håll så blir det en "sanning" eller snarare faktoid i det här fallet. Här handlar det om ståls prestanda i olika sammanhang. 

Stål som numera anses vara "lågbudget" eller snarare har degraderats till det i det här sammanhanget är exempelvis 440C, VG10, N690 och 12C27/14C28N. De sistnämnda kända stål från Sandvik. De är inte minst de stål som gjort sig kända som "Moraknivsstål" även om 14C28N utvecklades i samband med ett annat stort namn i branschen, Kershaw. Sandviksstålen återfinns även i väldigt många europeiska knivmärken, exempelvis en stor del av produktionen av franska regionala mönster. Sen gäller att eftersom framför allt jänkare är jäkligt patriotiska så betraktas av någon anledning deras "budgetstål" nästan alltid som bättre än andras. Således får 420HC mindre skit än 8Cr13MoV (kinesiskt) och 1.4116 (tyskt). På samma vis anses 154CM bättre än AUS8 (japanskt). 

Det är här kakorna kommer in i bilden. Med det menar jag att det inte spelar någon roll hur bra och välbalanserad ett recpet och degen eller smeten är om inte utformningen och gräddningen av bakverken håller samma nivå. Detsamma gäller för knivstål. 

Det är det Supersteel Steve visat med ett par tydliga exempel. I hans många tester börjar mönster skönjas. Till exempel att härdningen av stålen är viktigare än kompositionen av desamma. Spyderco till exempel experimenterar väldigt mycket med olika stålsorter men trots många exklusiva stål presterar de inte alltid så väl som väntat. De är inte dåliga på något vis men heller inte så mycket bättre än andra. Orsaken tycks vara att de hålls relativt mjuka i många fall. Så oavsett vilket stål bladet gjorts av är hårdheten ofta densamma vilket verkar avspegla sig i de tester han gör.  

Det här med hårdhet gäller även andra märken och stål. Som exempel kan tas VG10 som betraktas som ett "enkelt" stål. Mycket tror jag beror på att det hålls för mjukt i fällknivar för att klara misshandel. Då vill man hellre att eggen viker sig än splittras. Ofta är hårdheten inte mer än 57-58HRC. Som kontrast kan nämnas att i de japanska köksknivar jag har med samma stål hålls det en bra bit över 60HRC. Det gör skillnad det!

Billigt stål? De här knivarna från JCK och Hattori tillhör sannerligen inte de enklaste köksknivarna. Men i eggen hittas VG10

På samma vis har Super Steel Steve visat att 12C27 som är ett stål utvecklat enbart för knivar blir oerhört mycket mer slitstarkt när hårdheten höjs. Detta på grund av finare struktur i stålet trots att det i övrigt är "enkelt" sett till komposition. Han lyckades få det att prestera i paritet med S30V som är ett väsentligt mer komplicerat och dyrare stål. Det är för övrigt ett annat stål utvecklat för bruk i knivar i ett samarbete mellan Chris Reeve och Crucible. 

Med det i bakhuvudet kan man fundera på varför S35VN sägs vara så mycket bättre än S30V och numera anses vara en slags "miniminivå" för finare fällknivar. Är knivarna ännu lite dyrare så "skall" det vara M390 från Böhler/Uddeholm eller helst 20CV från Crucible då det senare är amerikanskt. 

Vad gäller faktiska prestanda verkar det vara så att när tillverkare lärt sig att optimera egenskaperna hos de stål de använder sig av så höjs även kvaliteten genomgående. Det gäller exempelvis för Benchmade och deras S30V som presterar mycket bra. Men så gjorde även den lilla bulgariska tillverkaren Manly som med sitt svenska 12C27 var i nivå med de resultaten.

Jag har med tiden faktiskt börja fästa något mindre betydelse vid vilka stål knivar är gjorda av. Till en viss gräns förstås, vissa stål hör inte hemma i knivar helt enkelt utan finns bara för att de är sänker produktionskostnader för tillverkarna.

Och när jag tänker efter så ligger det nog i linje med en Skandinavisk tradtion. Det är sällan eller aldrig jag hört någon prata mycket om vilka stål knivar från Helle, Marttinni, Brusletto, Karesuandokniven eller andra liknande har utan mer om hur de uppträder.

Jag har hört en storjägare till släkting prata om hur väl en Puma 4-star klarar att flå en hare eller ett rådjur. Vilket stål det är i kniven är jag inte säker på att han vet eller bryr sig om.  

/ J - the man of steel


#knivesandbikes  #knivigtvarre