Recension Karesuandokniven Pältsa

 

-  en stor liten kniv

Ytligt sett är Karesuandoknivens senaste och numera enda fällbara tillskott i katalogen tämligen traditionell. Det som syns först är endera det mycket snygga trähandtaget eller det rejäla läderfodralet beroende på hur kniven bärs. 

Om man sedan noterar att det är en lock back och att den därtill har en typisk "skandinavisk" slipning så verkar kniven enkel att kategorisera. Återstår bara att se om den är lika effektiv som den ser ut kan man förledas att tro men då bedrar man sig. Den här kniven bjuder på mer än så och det finns finesser att upptäcka. 

Karesuandokniven Pältsa

Det här är inte Karesuandoknivens första försök att göra fällknivar. Jag har dock inte varit i kontakt med deras tidigare bidrag till området kallade Nallo och Singi. Det var något med dem som inte lockade mig måste jag erkänna. Modellerna kändes inte så genomarbetade var det intryck jag fick från bilder. 

Annat är det med Pältsa. Här har vi en kniv som är mycket väldesignad och andas kompetens redan på avstånd. Därtill har man tagit hjälp av experter på området. Att bygga fällknivar är nämligen mer komplicerat än att tillverka fastbladare. Därför är det här ett samarbete mellan Italienska Fox Knives och Karesuandokniven där de förstnämnda står för själva mekanismen. 

Sedan står Karesuandokniven för norrländskt "know how" i övrigt och adderar även tradtionella material som renhorn, trä och läder. Slutresultatet blir en både snygg och gedigen kniv. 

Pältsa är till synes enkel men döljer finesser

Kortversion: Karesueandokniven Pältsa - Tradition möter modern teknik i skön harmoni. En brukskniv som är lika sympatisk att betrakta som att nyttja. 

Blad

Utseendemässikt är det här bladet så svenskt eller möjligen skandinaviskt det kan bli. Formen är en drop point utan excesser. Längden är väl avvägda 75 mm och höjden 20 mm. Det är proportioner som känns igen från mer än en liten klassisk jaktkniv från den här delen av världen. Sedan har man valt att hålla ned tjockleken till anmärkningsvärda 2 mm vilket  jag är mycket glad för. Det förbättrar skäregenskaperna väsentligt jämfört med om det lagts på en millimeter vilket många tillverkare gör idag av någon outgrundlig anledning. Måhända är orsaken alla förstörelsetest som hittas på Youtube. Men för normal knivanvändning behövs inte mer. I alla fall inte på en liten fickkniv.  

Bladet är en lika enkel som duglig drop point 

Karesuandokniven har i mitt tycke tidigare tagit lite genvägar vad beträffar stålval. Särskilt har det varit fallet om pris adderats till ekvationen. En ovana de nu frångått. Pältsa kan fås i ett flertal olika varianter och bladstålen varierar beroende på vad som väljs. I versionen med Micarta-handtag hittas 12C27 vilket är  ett  något enklare stål men det är en något enklare kniv rent generellt. Utöver det finns även Pältsa med blad i både ELMAX och Damasteel Nordic Light. Det sistnämnda hittas i den allra mest exklusiva utgåvan i serien. Förutom att vara mycket snyggt så är det mönstervällda stålet rostfritt. 

Men i den här kniven hittas ett annat riktigt kompetent knivstål från svenska Damasteel i form av RWL-34. Här uppskrämt till kring 61 HRC vilket är utmärkt! Nu har jag ingen apparatur för att undersöka hårdhet men med tanke på hur bladet uppträder över tid har jag ingen anledning att misstro uppgifterna.

Bladet i det här utförandet är gjort i svenskt RWL-34

Sedan är slipningen ett kapitel för sig. Ett positivt sådant. Fabrikseggen på det här exemplaret var ruskigt bra. Oerhört vass, jämn och centrerad. Dessutom verkar  härdningen hålla vad den lovar då den håller skärpan riktigt länge. Själva slipfasen är vad som numera brukar kallas skandinavisk eller en nollegg utan sekundäregg om man så vill. Det vill säga endast en slipfas. 

Den typen av slipning kan ibland medföra vissa nackdelar. Exempelvis att de har en tendens till att spräcka frukt som äpple och material med liknande textur istället för att skära dem. Vanligen är de överlägsna när det kommer till att hantera trä i olika varianter. Men, och det är ett stort men, det finns sätt att kringgå nackdelarna. En av dem har man som sagt nyttjat här. Karesuandokniven har förstått att bladet skall vara tunt! Den egenskapen gör att det här är en veritabel fickskalpell, fast med mycket bättre stål än kirurginstrument brukar ha. 

Det märks när kniven sätts i arbete. Som vanligt har kniven fått följa med på jobbet och där hittas diverse förpackningsmaterial i stora mängder. Särskilt när leveranserna anländer på måndagar blir det mycket kartong och plast som skall hanteras. Pältsa är mycket bra även för den sortens uppgifter. Det tunna bladet glider igenom kartong utan särskilt mycket motstånd. Det gäller även tjockare dubbelväggiga lådor kan konstateras. Handtaget är förvisso litet men ger tillräckligt med stöd för att användaren skall kunna lägga lite tryck bakom snitten när så behövs. 

Det som hindrar den från att vara en riktigt bra "jobbkniv" för mig är att den kräver två händer för att öppna. Ofta står jag där med en trekilos påse krossade tomater i en hand och då vill jag gärna fälla ut bladet med andra handen. Här måste jag tänka på att öppna kniven först, sedan greppa både det som skall skäras och kniven. Inte omöjligt men jag har vant mig av med det momentet kan jag notera. 

I övrigt skär Pältsa precis som väntat, dvs förbaskat bra i trä. Det gäller både färska björkslanor och torrt virke. En frekvent och tung uppgift som mina fickknivar utsetts för är att putsa kastknivstavlor. Det innebär att alla torra flisor kring bullseye måste avlägsnas. Det är som att raka en Ent. Och det klarar den här kniven väl trots sitt lilla format. 

Handtag

Det första som syns är förstås det snygga trämaterialet i skollorna. Den här kniven har ett handtag av masurbjörk vilket ger den personliga ådringen. Inget trähandtag är förstås det andra likt och särskilt gäller det den här typen av trä. Tycker man av någon outgrundlig anledning inte om det så finns istället bok att tillgå eller Micarta för den som föredrar konstmaterial. Trähandtaget är behandlat med bivax för övrigt. 

Handtaget är 98 millimeter långt, 14,3-17,9 mm tjockt och bygger som mest 23,9 mm på höjden. Inte en enormt stor kniv med andra ord men väldigt "lagom" vilket även det känns svenskt. 

Handtaget är välformat och ger ett bra grepp

Sedan kommer vi till en av de där sakerna jag antydde i början av recensionen. Att kniven bjuder på mer än vad som är synligt. Det är nämligen ett par saker som är extremt ovanliga och möjligen helt unika. Det handlar om materialkombinationen i handtaget. Ramen är nämligen gjord i kolfiber! Knivar helt eller delvis i det materialet har jag förstås men inte en konstruerad på det här viset. Särskilt inte när mellanlägget inte är gjort vare sig i kolfiber eller av trä utan i renhorn! Även det en första för mig. 

Här syns den ovanliga kombinationen av en back lock, delvis öppen rygg och ett mellanlägg

Resultatet är både snyggt och lätt. Kombinationen av kolfiber och trä ger dessutom en vridstyv kniv som inte flexar. Inte ens när man skär tungt som i torrt trä. 

Handtaget är inte stort men fungerar till mina händer i storlek large. Men det är precis

Handtaget på Pältsa är tredimensionellt format så till vida att det inte bara har ett litet fingerskydd mot bladet till, en utbuktning på mitten och en liten näbb längre bak utan även sväller på mitten. Totalt sett ger det ett mycket gott grepp. 

Storleken räcker till även för mina händer sin storlek large men vet man med sig att man har mycket stora labbar så är kniven möjligen för liten. I övrigt är handtaget inte så kraftigt format att det omöjliggör något grepp. Tvärtom fungerar alla de mest frekventa greppen utmärkt. 

I handtaget hittas även ett hål för fånglina och kniven kommer som synes med en lädersnodd som försetts med en dekorativ pärla gjord av renhorn. 

Öppning och lås

När det kommer till öppning är Pältsa så traditionell den kan bli. Man tager sina två händer och fäller ut kniven helt enkelt. Inga flipperfenor, front flippers, tumknoppar eller bladhål. Det skulle för övrigt bara ha stört den avskalade rena estetiken. Det sticker dessutom ut tillräckligt med blad för att man skall kunna nypa kring det utan att behöva addera en nagelskåra. En detalj jag gärna klarar mig utan. Den samlar mest på sig skräp i största allmänhet. 

Det sticker ut tillräckligt med blad för att ge ett gott grepp när kniven skall fällas ut

Känslan när kniven öppnas är mycket sympatisk med ett blad som glider lätt och smidigt. Men så var det sannerligen inte från början. När jag fick kniven var det illa. Pivotskruven var hårt åtdragen och kniven kändes både seg och lite "grusig" i gången. Bladet var trots det inte centrerat. Det kändes en smula nervöst men var dock problem som lätt löstes genom att släppa på trycket i den justerbara pivotskruven och sedan dra åt den lite igen. 

Det tillsammans med en viss tids nötning har gett gott resultat. Nu är kniven mycket sympatisk att hantera och gången är mjuk och smidig. 

Låser gör kniven  med en back lock

Låset är en back lock som nämnts tidigare och som sådant sköter det sig bra. Det håller bladet i ett fast grepp och det är lätt att släppa. Ibland kan fjäderstyrkan bli så kraftig att det nästan är smärtsamt att släppa den typen av lås men icke i det här fallet. Sedan är alla knivar utrustade med back locks en smula känsliga för smuts. En bit ludd i låshacket och bladet låser inte som det skall. Det är dock mycket lätt åtgärdat. 

Att bära

Pältsa tillhör de där knivarna som kommer med ett läderfodral. Möjligen beroende på att kniven saknar clip. Ett tillbehör som många nu för tiden anser vara helt oumbärligt. Men faktum är att det finns fördelar med att vara utan dem också. Frånsett att knivar vanligen är snyggare utan så är förbättras ergonomin. Inget clip, inget skav i handen. 

Pältsa kommer med ett kraftigt välsytt fodral

I fodralet förvarar jag dock mest kniven när den befinner sig i en väska. Mest för att skydda kniven mot skavande metallföremål som nycklar och dylikt. När jag bär Pältsa är det oftast fritt i en jack- eller byxficka. Det är nämligen inte en särskilt stor kniv som handtagsmåtten ovan skvallrade om. Men ännu bättre är att det är mycket lätt kniv. 

En kniv med ett tämligen tunt blad, ram i kolfiber, mestadels öppen i ryggen och försedd med träskollor blir heller inte tung. Totalvikten ligger på 68 g! Det är imponerande oavsett vilket fällkniv vi talar om. Särskilt en med det här bekväma handtaget. 

Det kombinerat med de väl rundade hörnen gör Pältsa tämligen bekväm i en ficka. Dock finns det sedvanliga problemet som uppstår om en kniv utan clip placeras i en byxficka, att de gärna vill lägga sig på tvären. Men det kan undvikas om fodralet nyttjas. Det är gjort av högkvalitativt läder och är välsytt. Locket snäpper på plats med en kraftig tryckknapp och bältesfästet tar bälten upp till fem centimeters bredd. 

Sammanfattningsvis

Karesuandoknien Pältsa är en resultatet av en förnämlig mix av tradition och nytänkande i mina ögon. Att kombinera de enkla och harmoniska linjerna hos en klassisk svensk jaktkniv med vad det innebär i både ergonomiskt och praktiskt hänseende med modern teknik är ett excellent drag. Mest nytta gör förstås det fina RWL-stålet medan kolfiberramen ger en mjuk gång även utan lager och bidrar därtill till en lätt kniv. Renhornet i mellanlägget är mest en kul detalj men som även binder samman kniven med både trakten där den är gjord och äldre tider. Ett snyggt och roligt tillskott. 

Pältsa är en riktigt sympatisk liten fickkniv

För mig var dock inte den positiva slutsatsen given. Jag hade inga tidigare erfarenheter av fällknivar från det norrländska företaget och varför därför nyfiken. Särskilt som deras knivar inte tillhör lågprissegmentet. Det är trots allt premiumknivar tillverkade delvis för hand i Sverige. 

Prisläget varierar lite beroende på vilken version som väljs. Den lyxigaste kostar närmare sjutusen men då får du ett riktigt exklusivt damaskstål på köpet. Den enklaste utgåvan hamnar kring tvåtusen kronor. Det här är mellanutgåvan med en prislapp kring tretusen kronor. 

Karesuandokniven Pältsa är en utmärkt följeslagare på sommarens alla äventyr!

För de pengarna får du dock en kniv med ett par rejäla fördelar. De praktiska har jag varit inne på med ett utmärkt blad i ett förnämligt stål och ett handtag med god ergonomi. 

Utöver det gör proportionerna kniven mycket attraktiv. Flera jag visat kniven för och som fått känna på den har uttryckt det i olika positiva ordalag. Och däri ligger nog något av hemligheten, den här kniven har "det" i form av en charm som är något svår att beskriva. Det gör den förstås till en utmärkt present till vilken jägare, friluftsmänniska eller knivintresserad person som helst. 

Jag rekommenderar den varmt!

Karesuandokniven

Specifikation:

Längd utfälld: 170 mm

Längd hopfälld: 98 mm

Vikt: 68 g

Bladlängd: 75 mm

Godstjocklek: 2 mm 

Bladstål: Damasteel RWL-34

Handtag: trä, masurbjörk på kolfiberram

Lås: back lock

Producerad av: Karesuandokniven, tillverkad i Sverige, delvis Italien

/ J - tänker på midnatsssol

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Ny kniv - QSP Capybara

Den tidigare mest exklusiva kniven från QSP i min samling är Legatus. Nu har den fått konkurrens. Modellen som tar upp kampen om tronen kallas Capybara. En nykomling som bjuder på flera intressanta detaljer och ett tilltalande formspråk. Allt kryddat med exklusiva material. Vem som designat den är mig obekant då det är en "in-house"-design av något slag. 

QSP Capybara

Utseendet är förstås inte detsamma mellan de båda modellerna. Men materialen är i mångt och mycket det även om Capybara är aningen mer arbetad. Båda knivarna ståtar med något så avancerat som M390-stål i bladet. Här uppskrämt till 59-61 HRC. Så mycket bättre blir det helt enkelt inte. Annorlunda kan det bli men just nu inte så mycket häftigare vad gäller prestanda. Såväl Legatus som Capybara har blad som löper på keramiska kullager. Finishen är i det här fallet en satin, ett utförande som för övrigt är aningen dyrare än alternativet som är ett stentumlat blad. 

Sedan återfinns Titan i bådde handtagssidor, fullern i handtagsryggen samt i det frästa clipet. Det gäller även det båda knivarna. En annan likhet är att knivarna har intarsior i titanet av flerfärgad mönstrad kolfiber som återfinns inte bara på presentationssidan utan på båda sidor av handtaget. 

Sedan blir Capybara mer avancerad. Här återkommer nämligen samma material även i kragen kring pivotskruven samt i tumknopparna. Det senare är rätt ovanligt. Därtill har back spacern fått sig ett fräst mönster och detsamma gäller delar av handtaget som synes. 

Capybara är en av de mest exklusiva knivarna i QSPs katalog

Som kan noteras är QSP Capybara en kniv som kan beskrivas såsom varandes cremè de la cremè. ett hopplock av det bästa materialen. Det har matchats med en smakfulldesign med harmoniska proportioner och svepande linjer och en "action" som i klass med de bästa. Lägg därtill goda skäregenskaper, Inte minst som bladet är rejält skålslipat och därmed skär rätt väl trots en tilltagen grovlek. 

Det skall bli mycket spännande att lära känna den här kniven men om första intryck är något att döma av så blir det en synnerligen sympatisk bekantskap. 

QSP Knife

/ J - spinner som en katt

#knivesandbikes #knivigtvarre

Recension QSP Hedgehog

 

-  där satt den!

Den här kniven från QSP kallad Hedgehog är inte deras första men väl andra försök att göra en slip joint om jag inte missminner mig. Och vilket lyckat försök det blev sedan. Är ni intresserade av hur bra en modern fällkniv av den här typen kan vara skall ni läsa vidare. Om ni inte är det kan ni ändå läsa vidare så ni vet vad ni missar!

QSP Hedgehog

Kategorin har kommit att kallas "modern traditionals" och även om de stora märkena till en början framstod som en smula tveksamma till fenomenet så har nu de flesta minst en kniv av den sorten i sitt utbud. På det viset är inte QSP några nydanare när de nu släppt sin Hedgehog. Men i gengäld gör de det hela mycket bra. Den första slip joint-kniven de släppte var Falcon som jag tidigare recenserat. Det är en duglig, välgjord och snygg kniv men på vissa parametrar får den se sig rejält slagen av Hedgehog. 

Kniven kan räknas in i kategorin "modern traditionals"

Twitterversion: Andra gången gillt, heter det inte men kunde göra då QSP Hedgehog är en fullträff vid andra försöket att fullända en slip joint

Blad

Det här knivbladet är en av de saker som gör det här till en modern tolkning av en klassisk knivtyp. Bladformen är nämligen inte helt renodlad. Någon kallade det för en wharncliffe, vilket jag inte alls håller med om. Snarare är det ett coping-blad som någon försett med en rudimentär spets. Oavsett vad man utgår från så hamnar man i att bladet är en "modifierad"-någonting. 

Bladet är en smula svårkategoriserat men erbuder en rak egg och en halv spets

Storleken på detta någonting uppgår till en längd av 73 mm med en höjd av 20 mm och en tjocklek på 3 mm. Det är inget stort blad med andra ord. 

För att matcha det är även märkningen liten och diskret. QSPs logga hittas i miniatyr på ricasson och på motstående sida kan ståltyp utläsas. Riktigt stiligt utfört. På det planet har det här märket utvecklats rejält. Finishen i övrigt är en högblank satin. En finish som är bra till det mest förutom att det är fingeravtrycksmagnet. 

Stålet som hittas i  den här kniven är svenskt i form av Sandvik 14C28N. Ett utmärkt val för en kniv i den här prisklassen. Särskilt när man som här valt att härda det något hårdare än vad som vanligen görs. Nu kan jag inte avgöra exakt vart i spannet 59-61 HRC den här kniven hamnar men den håller eggen tämligen väl så intrycket är att den kanske ligger i mitten. 

Det intrycket förstärks av hur kniven är slipad. Prototyperna och de knivar som recenserades tidigt på nätet var tydligen flatslipade. Det är inte produktionsversionen som ni ser här. Den är tämligen kraftigt skålslipad längs hela bladets höjd. Det ger ettt blad som mäter ca 0,4 mm bakom eggen. Det är riktigt bra. Särskilt som bladets godstjocklek är tre millimeter och övergången dit är hela två centimeter. Ni hör själva åt vilket håll det barkar när det gäller skäregenskaper. 

Den raka eggen är gjord av Sandvik 14C28N

Med det i bakhuvudet är det kanske inte konstigt att den här kniven skär så bra att man blir lycklig bara man tänker på det. Det är nämligen inte alls alla fällknivar man kan säga det om trots tillgången till alla moderna material. Trenden som numera inte ens är en trend med "tactical" som prefix dröjer sig kvar.  

Det märktes direkt ur lådan då det inte var några svårigheter att få håret på armarna att mer eller mindre ramla av. Inte heller att skära några snygga s-kurvor i papper var några problem. Småtest som indikerar vartåt det lutar. Sedan måste väl erkännas att stålet förvisso är tämligen hårt men det är ändå 14C28N vilket innebär att det inte håller skärpan hur länge som helst. Lite underhåll med strigel och bryne krävs. 

Produktionsversionerna av Hedgehog är skålslipade

Sedan dess har kniven fått erkänna färg genom användas frekvent. Inte bara av mig utan även av sambon som samtycket både till de egenskaperna och det genomsympatiska handtaget. 

Bladformen ger tillgång till en spets trots att kniven är försett med en rak egg. En detalj som är mycket uppskattad från min sida. Det underlättar förpackningsöppningar och gör att du kan peta naglarna eller pilla ut en speta med kniven också om andan faller på. 

Men i huvudsak skär man med den är kniven och den raka eggen med sin skålslipning biter i allt. Det spelar faktiskt inte så stor roll vad det är. Så länge det inte handlar om att bända eller sticka för hårt i saker är det här ett utmärkt blad. 

Handtag

Handtaget är lika välgjort som bladet och är nästa del som bidrar till att det här är en så bra kniv.  Möjligen kan det sägas vara något för litet för den med enorma händer men annars genomsympatiskt. Måtten är 95 mm x 13 mm x 20 mm sett till längd,bredd och höjd. 

Ett till synes enkelt men förträffligt handtag. I den här versionen i lyxig kolfiber

Det som gör det här till ett bra handtag är de små men väldigt väl utförda detaljerna. Till dem hör t ex den svagt krökta ryggen, att handtaget sväller en aning mot slutet och inte minst de välvda sidorna. 

Sidorna finns att få i ett par olika material varav det är är den lyxigare utgåvan vilket innebär "golden carbon fiber". Det är en kolfiber med någon komponent som gör att den i vissa ljus glittrar svagt i guldgult. Sedan har sidorna arbetats rejält. Förutom att de är rundade har de fått ett kraftigt mönster s k "Ansø pattern" som är estetiskt men även förbättrar fästet rejält. Därutöver har kniven ett "bolsterdel" mot framkanten till där ytan är slät. 

I slutet av handtaget hittas ett fånglinehål av enklare typ. Inte ett måste vad mig anbelangar men kanske mer välfunnet på den här kniven än många andra då en kniv som ofta ligger löst i fickan kanske behöver fiskas upp. 

Konstruktionen är typisk för en slip joint med en kraftig ryggfjäder och en stålram. En som på traditionellt vis inte är viktreducerad. Men det underlättar att hålla kniven ren på insidan så det är inget jag har invändningar emot. Möjligen då att det förskjuter balansen bakåt. Den återfinns för övrigt exakt där övergången från den släta till mönstrade delen av handtaget. 

Sidorna är skruvade på plats utanpå ramen med två stycken T6-skruvar utöver T8-pivotskruven. Den senare är på sedvanligt QSP-vis D-formad och endast skruvad från ett håll. På presentationssidan hittas istället deras triangellogotyp. Den som numera indikerar att kniven tillhör deras lite finare sortiment. 

Så långt storleken tillåter är det här ett riktigt bra handtag

Formen på handtaget är tämligen rak vid första anblick men ryggen har den där nästan perfekta krökningen som gör att den ligger bra i handen. På samma vis samverkar att det är bredare mot aktern till och mönstret till att skänka bättre fäste.

Den rättframma profilen gör att alla grepp verkligen fungerar och de rundade formerna formligen smälter in i handen. Inte minst märks det på den mjuka bakänden på handtaget. Och här går det inte att sticka under stol med att en del av den framgången består i avsaknaden av clip!

Öppning och lås

Eftersom hela poängen med Hedgehog är att det är en slip joint så öppnas kniven förstås bäst med två händer. Det finns förvisso även flipperknivar som saknar lås nuförtiden men då kan de knappast räknas till den här kategorin. Bladet har förvisso försetts med en nagelskåra lång nog att tangera en fuller/blodränna men den använder jag inte mycket. Som nagelbitare är jag inte mycket för den typen av finesser. Endera kan jag greppa bladet eller så är jag inte förtjust i kniven för att uttrycka det enkelt. 

När det kommer till slip joints så talar man om "walk and talk". Där walk är själva gången, hur bladet känns på väg in respektive ut. Här är den känslan i topp, det blir inte mycket  bättre. Mycket beroende på att det här är ett av de områden som kniven moderniserats. Istället för att låta bladet löpa direkt mot ramen som är vanligt på äldre tiders knivar* används på Hedgehog fosforbronsbussningar. 

I stängt läge kan inte ryggfjädern kännas alls och knappt urskiljas med blotta ögat

Nästa del av "walk and talk" handlar om ljudet kniven ger ifrån sig vilket är kopplat till kraften i ryggfjädern samt utformningen av bladbasen och eventuellt mittstopp. Första delen av rörelsen fram till halvvägsstoppet skulle jag sätta till ca 6,5 (av 10) och resten något lättare, ca 6. Det hade faktiskt varit att föredra om det varit tvärtom då det är den sista biten som avgör hur mycket ryggfjädern håller emot när kniven skall fällas ihop. Men Hedghog sköter fortfarande den uppgiften med den äran. 

Sedan finns ytterligare en finess i den här kniven som adderar till att den är en modern traditonal och det är den i ramen inbyggda stoppinnen för bladet. Äldre knivar har inte den finessen och är de inte extremt välbyggda finns ofta risken att eggen vid hopfällande slår emot insidan av handtaget, bultar eller ryggfjädern varpå eggen skadas. Det kan inte ske här. Stopppinnen möter bladet framför ricasson. Traditionalister gillar inte dylika påfund men de uppskattar å andra sidan sällan kinatillverkade knivar alls om man skall vara petig. Själv tycker jag att det är ett utmärkt tillägg!

I stängt läge finns en tendens till att man kan känna övergångarna mellan ryggfjäder och material och ännu lite mer i halvöppet läge. Men det är mest kameran som avslöjar

Dylika knivar stängs bäst med två händer. Men vill du göra det med en hand går det bra. Pressa bara med pekfingret hårt längst ut på bladet och låt bladet falla tillbaks till halvvägsstoppet. Vrid sedan kniven i hand för att avsluta stängningen med tummen. Var då noga med att hålla bort fingrarna från bladskåran. Hedgehog stänger med auktoritet den sista biten. 

Kvaliteten på en slip joint kan påvisas genom att studera hur ryggfjädern arbetar och ser ut i de olika positionerna. Här är det utmärkt. I stängt läge finns en extremt liten kant mellan ram och ryggfjäder. Den är svår att se men kan kännas om du drar en nagel över ryggen. I mellanposition gäller detsamma och i öppet läge är ryggen helt slät. Det går knappt att urskilja övergångarna med ögat och inte heller känna dem. Snyggt arbetat!

Att bära

Hedgehog är inte en särskilt tung kniv trots att ramen inte är lättad. Orsaken är förstås främst att den är liten men även att kolfibern i handtaget är mycket lätt. Det ger en totalvikt på strax över åttio gram. Sedan är sidorna rundade som sagt och detsamma kan sägas om övriga delar av kniven. Den vassa kanten på ovansidan på bladet är i princip helt dold och orsaker därmed inte heller några problem. Sammantaget gör det att det här en kniv som lätt försvinner i en ficka. Möjligen kan puristen invända att den är något tjockare än vad några traditionella knivar är. Men i gengäld har en del av dem flera blad och då gäller ändå inte den regeln. 

När inte Hedgehog bärs löst i fickan använder jag det här fodralet

Men det är löst i en ficka eller i ett fodral som kniven måste bäras. I enlighet med den traditionella delen av kniven har den nämligen inget clip. I det här fallet har jag inget emot det. Jag vet att det finns de som är närmast religiösa i sin inställning till clip men den gruppen tillhör inte jag. 

Jag alternerar mellan att bära den här kniven löst i en ficka på en t ex en hoodie eller i jackan alternativt i ett fodral från MKM som jag använder. Det har en kraftig magnet som gör att det går att fästa på insidan av en byxfickan. Ett umärkt fodral för övrigt. 

Sammanfattningsvis

För att åstadkomma en bra fällkniv i segmentet, "slip joints", finns det några grundkrav som måste uppfyllas. En är att ha ett blad som faktiskt skär riktigt bra. Det kanske alla fällknivar borde ha men så är  inte alltid fallet och här är det ett måste då du helst inte skall sticka eller bända med den här typen av knivar alls. Därefter krävs ett bra handtag lämpad för sagda uppgift för att kunna nyttja fördelen med den egenskapen. Därutöver behöver man en ryggfjäder som är stark nog för att användaren inte skall känna sig nervös när kniven används. För att påvisa byggkvalitet och bidra till den tryggheten behövs förutom bra passning i materialen rent generellt även en ryggfjäder som är väl inpassad. Sedan gör det förstås inget om kniven ser bra ut också!

Alla de här kraven uppfylls med råge av Hedgehog. Särskilt tydligt blir det vid just ryggfjädern då det  är lätt att det smyger sig in små glipor mellan den och ramen så att ljus skiner igenom om man granskar den noga. Det är inte fallet här. Inte ens om man håller upp kniven mot en ljuskälla. Det är således ett gediget bygge. Det gäller för övrigt alla andra områden också, inte minst övergångar mellan material, känsla i kniven och fabriksegg. 

Sedan måste tillstås att den ser bra ut. Utöver ovan nämnda finns fler mer detaljerade kriterier som adderar till epitetet "modern traditional". 

"Better knife, better Life" är QSPs slogan och det kanske ligger något in den?

En kniv som Hedgehog skiljer sig från äldre tiders slip joints på ett par punkter, det rör områden som att 

• Materialen är moderna vilket innebär ett kompetent rostfritt stål och sidor i avancerad kolfiber
• Kniven har glidlager i fosforbrons
• Här hittas en stoppinne för att förhindra att bladet slår i insidan på handtaget
• Konstruktionen är skruvad vilket gör att kniven kan demonteras 
• Justerbar pivotskruv möjliggör att glapp kan åtgärdas och gången trimmas

Den traditionella delen innebär i sin tur att 

• kniven saknar lås
• inte har försetts med clip 
• har en bladform som drar åt det traditionella hållet

Sedan är det bara för dig att fundera på om det sistnämnda punkterna är en fördel eller en nackdel. Det skänker nämligen även enkelhet till kniven samt gör den något mer socialt acceptabel. Utseendet är ickeaggressivt och tvåhandsöppningen signalerar "fickkniv" och inte "vapen" i allmänhetens ögon. 

QSP Hedgehog är helt klart en utmärkt kandidat för den som söker en slip joint för EDC-bruk

Det skall erkännas att den här kniven på idéstadiet kämpade lite i motvind då jag egentligen inte gillar den här bladformen. Trots det ville jag ge den en chans. När det sedan görs så här bra är det bara att ge upp och erkänna sig besegrad. Man kommer långt med charm, ett utmärkt ergonomiskt handtag och ett blad som skär som en laser. Särskilt som materialen är väl välda och priset överkomligt. Priserna varierar från ca 550 till 800 kr beroende på utförande och inköpsställe. 

Med tanke på resultatet av den här satsningen från QSP kan jag inget annat göra än att rekommendera den här kniven. 

QSP Knives

Specifikation:

Längd utfälld: 168 mm

Längd hopfälld: 95 mm

Vikt: 81g

Bladlängd: 73 mm

Godstjocklek: 3 mm

Bladstål: Sandvik 14C28N, HRC 59-61

Handtag: "golden" kolfiber

Lås: inget, slip joint

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina

/ J - klurar på om lås egentligen behövs?

* Men även knivar som Victorinox nyttjar den konstruktionen. Det är inte fel att tillverka knivar på det viset men gången blir sällan lika mjuk som med lager i någon form.

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Recension QSP Legatus

 

-  när endast det bästa är gott nog

Förvisso är inte det här QSPs första utflykter till den högre sfären bortom de enklaste knivarna. Färskt i minne finns modeller som Hamster och Puffin. Knivar som jag tidigare recenserat här på bloggen. De knivarna jämte de äldre modellerna Kylin och Songbird är byggda med titan i handtagen och S35VN i bladen vilket tillsammans med QSPs höga kvalitetsnivå utgör ett solitt fundament. 

Men de allra högsta nivåerna har endast besökts med Woodpecker och Mustang tidigare. De ståtar båda med M390-stål i bladen och Mustang med Raffirbehandlat trä och mammuttand i handtaget. Tämligen exklusiva material med andra ord. 

Såpass exotiska inslag hittas inte i den här kniven men hantverk på samma nivå, ett lika fint bladstål och inte minst en sofistikerad design. Kniven jag talar om är som rubriken säger QSP Legatus.

QSP 136-B Legatus

QSP tillhör de företag som till största delen säljer "in house"-designade knivar vilket får som konsekvens att den person eller det designteam som står bakom formgivningen därmed förblir anonyma för de flesta. 

Så är inte fallet den här gången. Till Legatus har man lånat in muskler från DBW eller Dutch Blade Works som det skall utläsas. Den tongivande personen när det gäller själva designarbetet på deras knivar är knivmakaren Toni Oostendorp. I det här specifika fallet har han samarbetat med Cees Kaan och resultatet blev den här kniven som de gjort specifikt för QSP.

Legatus är ett resultat av samarbete mellan QSP och DBW

Twitterversion: När QSP flexar sina muskler genom att para sin produktionskvalitet och de bästa materialen med en DBW-design så blir resultatet så spektakulär som Legatus!

Blad

Ett knivblad är förstås en knivs hjärta på något vis. Den del som avgör vilken attityd kniven har sett till formspråk och inte minst vad den är bra till. I det här fallet, det mesta. För att uppnå det behövs en flexibel bladform och då ligger en drop point alltid nära till hands. Här har utseendets tweakats lite genom en tumramp som gör att bladet nästan ser ut att ha en "harpunform". Ett element som förstärks genom en lång falskegg. Sedan utmärks bladet av att det är tämligen brett med sina 3,2 centimeter. 

Drop point-bladet är gjort av M390 och av det får man generösa mängder då bladet är 86 mm långt och 3,8 mm tjockt och relativt högt

Det är ett mått som skall ställas i relation till längden som i sin tur är 86 mm. Förhållandet gör att bladet ser något större ut än vad det faktiskt är. Bladgodset är 3,8 mm tjockt. Det ger ett mycket stabilt blad. Finishen är en mycket välgjord tvåtons-satin. Märkningen består av QSPs logotyp på en sida jämte ståltyp och på motstående sida hittas DBWs dubbla triangelmärkning. 

Det flatslipade bladet tunnas ut till 0,5 mm bakom eggen. Det ger ett blad som är starkt och skär bra. Men i ärlighetens namn kunde det vara ännu tunnare då M390 är ett stål som tål det. Men i dessa tidevarv använder tillverkarna ofta både hängslen och livrem. De är mer rädda att få dåligt rykte för att en produkt inte håller den behandling de utsätts för i extremtester på Youtube än att de skall skära optimalt. Med det sagt skär Legatus bra. Det är bara det att den kunde varit ännu bättre!

Fabrikseggen får appropå det godkänt även den.* Vass och relativt jämn får jag väl tillägga med tanke på asterisken. För att underlätta framtida underhåll så har bladet ett rejält kombinerat finger/sharpening choil, alltså ett urtag vid övergången mellan ricasso och blad. I det här fallet för det med sig det goda att varje tendens till s-formad egg undviks. Det är också en fördel vid framtida omslipning. Men med tanke på stålet lär inte det hända särskilt ofta. 

På baksidan hittas DBWs logotyp

Legatus är en mycket sympatisk kniv att arbeta med. Den uppträder nämligen som den ser ut, dvs enkelt men sofistikerat. Översatt till arbete betyder det att du inte behöver fundera så mycket. Allt bara fungerar. Ett exempel på det är att spetsen är exakt där man förväntar sig när man skall sticka i något. 

Eggen utgörs av en tämligen lång kurva vilket underlättar både långa snitt och användande där man skär mot ett plant underlag. Många knivrecensenter förespråkar idag wharncliffe-blad för vad de kallar "utility cuts" eller snitt där endast spetsen används som på en brytbladskniv. Själv är jag inte fullt lika förtjust i den tekniken särskilt inte då det endast är spetsen som blir slö eftersom det i princip bara är den som används. Ett knep när man exempelvis skall skära upp tejpade kartonger är att vända kniven upp och ned och använda baksidan av spetsen istället när så tarvas. 

Det här är ett mer flexibelt blad enligt mig. Du kan använda det på samma vis men du kan även skära mot exempelvis en bit planka eller en skärbräda vilket är mycket svårt med en rak egg. Sedan inbjuder bladets robusta proportioner tillsammans med det rejäla handtaget och det stabila låset till att använda kniven något hårdare än vad dess fina yttre antyder att den klarar. M390-stålet biter bra i både tunnare snören via rep upp till tjockare tamp. Detsamma gäller jeanstyg och jute som jag testat kniven på. 

Av samma skäl är kniven inte alls oäven att skära i trä med. Nu är kanske inte helmetallnivar mitt främsta val för friluftsliv men Legatus är solid nog och eggen biter bra i även i torrt, hårt trä. Desstutom har kniven visat sig hållbar. 

Handtag

Handtaget på Legatus utmärks av att det är stort och rymligt, det känns generöst på något vis. Konstruktionen är rättfram och följer mallen för den här typen av kniv. Materialet är titan och därtill är det ett par rejäla bitar vi talar om. Tjockleken på sidorna är hela 4 mm och därtill är de inte lättade på något vis. Inga frästa fack eller urborrade sektioner på insidan men väl på utsidan där ett par intarsior återfinns. 

De i sin tur hittas på båda sidor vilket inte alltid är fallet oavsett prisklass på kniven. De är gjorda av ett material jag inte stött på tidigare. Det är en kombination av färgad G10 som varvats med kolfiber till ett marmorliknande mönster. Gillar man inte de sidorna finns kniven även att få med vanlig svart kolfiber. Inläggen är gjorda så att de höjer sig en millimeter över resten av handtagssidan. Det är för övrigt den enda rundningen som finns. Sidorna är i övrigt platta. Däremot är alla kanter föredömligt väl gjorda. På den här kniven finns inte en enda skarp kant. Ja, förutom eggen då. 

Det rymliga handtaget är gjort i titan med inlägg av ett G10/kolfiber-material

Sidorna är skruvade med två stycken T6 utöver en justerbar pivotskruv med T8-huvud. Dimensioner som nästan blivit standard på knivar idag. I ryggen hittas en partiell backspacer i vilken ett fäste för fånglina finurligt gömts. Inläggen i sidorna är förresten skruvad de med, fast från insidan vilket ger en renare utseende. 

Sidorna är hela 4 mm grova. Ryggen är som synes delvis öppen

Handtaget är som sagt substantiellt och översatt till mått innebär det en höjd på 23-28 mm och en tjocklek på 13 mm över ryggen. Längden är 12 cm för kniven i hopfällt läge. Av det är strax under tio centimeter tillgängligt utrymme för handen. 

Ett stort och bekvämt handtag att både hålla i och arbeta med

Sedan kan snabbt konstateras att Oostendorp vet vad han pysslar med. Den krökta ryggen på handtaget följer handens kurvatur på ett förnämligt vis och kniven ligger mycket bra i handen. Sabelgrepp fungerar förstås utmärkt med tummen på den därför avsedda rampen. Det går även bra att smyga fram med ett pefinger i urtaget i bladet för detaljarbete eller att flytta bak handen till ett stadigt hammargrepp. Enda problemet med det sistnämnda är att som med alla knivar med någon form av "choil" eller fördjupningar i bladet då blir långt mellan hand och egg. I det här fallet 2,7 cm. Det ger något mindre kontroll. 

De rundade formerna tillåter även omvända grepp som när du täljer mot dig eller håller kniven som en ishacka. De kraftiga handtagssidorna ger också mycket yta mot handen vilket minskar trycket när du applicerar kraft i snitten.

Öppning och lås

Legatus är en flipperöppnad kniv och den funktionen är helt enkelt utmärkt. Enkel att "hitta" i bemärkelsen att fingret inte behöver befinna sig i någon särskild vinkel för att rörelsen skall fungera. Du behöver heller inte fundera på om du skall dra fingret bakåt eller trycka en smula nedåt. Den är också stor nog att få fäste mot, något som underlättas av tvärgående räfflor för övrigt. 

Legatus bjuder på en mycket välfungerande flipper-öppning

Farten på bladet får också godkänt. Särskilt med tanke på att bladet är relativt tungt på grund av bredden och tjockleken. Men fina keramiska kullager och detent-kula i samma material är en god hjälp på vägen. Motståndet är också väl avvägt. Det gör att det inte går att missa att fälla ut bladet samtidigt som hastigheten som sagt blir duglig. 

Ramlåset är mycket stabilt och välgjort

Vid första anblick ser det ut som låset skulle vara svårt att släppa men det är det inte

Ramlåset som den här kniven är utrustat med är extremt stabilt. Det finns inte minsta tillstymmelse till rörelse i bladet när det faller på plats, vare sig i höjd- eller sidled. Och precis som skruvstorlekar finns det två låsdetaljer som närmast är standardiserade för den här typen av kniv idag och de är ett översträckningsskydd och en låsarmsförstärkning i stål. Båda återfinns på Legatus och båda är väl utförda. 

Att släppa låset är lättare än man vid första anblick kan tro. Här saknas nämligen räfflor, avfasningar och fördjupningar för att underlätta förfarandet. Istället har man förlitat sig på att bladgodset är grovt vilket ger mer utrymme för tummen. Sedan är motståndet väl anpassat samtidigt som låsarmen höjer sig aldrig så lite över motstående sida. Det ger god komfort och ergonomi när man arbetar med kniven samtidigt som det räcker till för att man skall komma åt låset. 

Att bära

"En välvillig best" skulle Legatus kunna beskrivas som i fickan. Mycket är gjort rätt för att underlätta bärandet av den här kniven. Det gäller exempelvis de mjuka yttre konturerna bortsett från flipperfenan då. Ett exempel på det är hur bladet i infällt läge helt smälter ihop med framänden av handtaget. Ett annat och viktigare är hur rundad bakänden är vilket gör att det inte känns obehagligt när handen dunsar i kniven som den ibland plägar göra. 

Sedan gör de relativt släta sidorna att kniven är lätt att både dra och stoppa undan. De sliter heller inte i onödan på klädesplaggen de ligger an mot. 

Clipet är av titan och matchar knivens utseende väl men vad bättre är, det fungerar bra också

Sedan är inte Legatus särskilt tung för att vara stor och grov. Men de 148 grammen vågen visar gör den inte till en lättviktare heller. 

Det är det som tillsammans med de faktiska måtten gör den till en best. Handtaget är trots allt 12 centimeter långt och närmare 1,5 cm brett. Det är inget man trollar undan. Särskilt inte som clipet gör att en bit av handtaget sticker upp ur en ficka. 

Det går inte att trolla bort en så här pass stor kniv

I det här fallet är det faktiskt en positiv detalj. Inte för att kniven skall bli "lättare att dra" vilket jag anser är ett pseudoargument utan för att det beror på clipet är väl format och placeringen fyller ett syfte.

För att passa resten av knivens lyxiga tema är det ett fräst titanclip. Men man har valt att låta bakre änden på fästet vara vinklat i relation till utsidan. Vad det gör är att det skapar en gradvis överång till handtaget varpå clipet helt smälter in i detsamma. Et voilá, ingen "hotspot" när du använder kniven, clipet känns inte alls i handen om du inte verkligen verkligen försöker klämma åt handtaget och samtidigt vrider. En god design helt enkelt. 

Även de andra kriterierna för ett bra clip är uppfyllda, spetsen är inte vinklad utåt, spänsten är stark nog för att hålla kniven på plats men inte så att man måste brottas med den när den skall upp och rampen för att få kniven på plats är duglig. Den är inte perfekt eftersom den är tämligen låg och detsamma gäller utrymmet under clipet. Så de tjockaste vinterjackorna och arbetsbyxorna passar de inte till men väl allt annat. 

En notis kan dock göras om att clipet inte kan skiftas till vänster sida. Det sitter där det sitter om man inte avlägsnar det helt. 

Sammanfattningsvis

Legatus är en tämligen speciell kniv. Inte minst i QSPs katalog. Den är en av de största fällknivarna de har i sortimentet och även en av de lyxigaste. Materialen är genomgående på topp vilket syns i bladstål, handtag, inlägg i sidorna och clip. 

Men lyxen märks inte minst i kvalitén både på utförandet och på själva formgivningen. Här finns gott om detaljer som tillsammans bildar en slags positiv kritisk massa. Det är på det viset som en enhet kan bli större än de enskilda delarna.  

Legatus är en bra EDC-kniv, fast stor

Exemplen på sådana detaljer är många men själva handhavandet, känslan när kniven öppnas och stängs är ett sådant. Flipperfenan bara fungerar och detsamma gäller låset. Ingen tillvänjning och inkörsperiod krävs, allt är rätt gjort från början. Sedan finns det mindre detaljer som att bakänden på clipet har fått helt rätt fasning, att bladet smälter ihop med framänden på handtaget i hopfällt läge, att alla kanter och hörn är mjukt rundade, att inläggen är extremt välgjorda och skruvade på plats från insidan. Ytterligare exempel är en fin fabriksegg, ett bra utfört sharpening choil och utmärkt bladcentrering.

Därtill skall läggas en genomgående god ergonomi. Kniven är både skön att hålla i korta stunder och jobba med under något längre tid. Lika viktigt är att kniven skär bra och det gör den. Det gäller vare sig du använder Legatus som EDC-kniv eller faktiskt släpar ut den i skogen på äventyr. Trots sin fina kostym är den inte rädd för att skita ned sig.

Möjligen kan två saker invändas. En är att bladet kunde vara tunnare. Det är 3,8 mm tjockt och där spelar de 0,2 mm upp till jämna fyra faktiskt roll. Bladet blir grovt nog för att kännas stabilt även om 3,5 mm räckt det också. De sista tiondelarna är ett designelement och inte en funktion. Den andra är, när vi ändå talar om dimensioner, att kniven kunde varit en aningen tunnare bakom eggen. Det är en brist den delar med i princip alla knivar på marknaden med några få undantag.** Som det är nu skär Legatus mycket bra men den kunde briljerat!

Märkningen är värd en extra eloge. På en sida hittas QSP loggan jämte bladstål och på den andra DBWs logotyp. Informationen är dock proportionerlig mot bladets storlek. Något som kanske slarvades med i början men nu är både den detaljen jämte placeringen snyggt utförda. Därtill är jag svag för en snygg tvåtons-satin som i det här fallet. 

Legatus är en lyxkniv som även levererar god prestanda

Slutligen kan sägas att det här är en kniv jag tycker mycket om. En av mina favoriter bland de QSP-knivar jag har. Och det vill inte säga lite eftersom jag vid det här laget har rätt många. Men visst, smakar det så kostar det. Legatus är inte deras billigaste modell och den kostar kring 3500 i Sverige.*** 

Men för pengarna får du både ett funktionellt verktyg och en orgie i lyx och inte minst  ett mycket tilltalande utseende. 

Specifikation:

Längd utfälld: 206 mm

Längd hopfälld: 120 mm

Vikt: 148 g

Bladlängd: 86 mm

Godstjocklek: 3,8 mm

Bladstål: M390, HRC 59-61

Handtag: Titan med kolfiber/G10 inlägg

Lås: Frame lock

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina

/ J - förtjust

* Då har jag inte för vana att mäta om eggvinklarna är hundraprocent konsekventa. Ett ämne som nyligen addresserats av en Youtube-kanal vid namn Canadian Cutting Edge, CCE. Ämnet är intressant men har man slipat knivar utan system med fasta vinklar vet man att det är närmast omöjligt att hålla exakt vinkel hela tiden. Länken till inlägget hittar du här!

** Personligen tror jag att en stor delförklaring hittas i hur fort nyheter, framförallt dåliga sådana, sprids på internet. Blir en knivmodell samankopplad med något negativt är det svårt att i efterhand tvätta bort stämpeln. 

*** Priserna hämtade från Knivshop.se (3.499 SEK) samt Lamnia.com (3648 SEK) 2022-10-12

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre