Knivrecension EnZo Birk 75

- Den perfekta fickkniven del 24 

Birk 75 är en kniv som funnits på min radar under en längre tid. Ända sen den kom faktiskt vilket nu hunnit bli fem år sedan. Det som lockade var dels de enkla rena linjerna och dels möjligheten att få kniven med "skandinavisk" slipning. Intresset från min sida blev inte mindre efter införskaffandet av FinnWolf från Cold Steel som delar den egenskapen med Birk. Barndomens Moraknivar har gjort att jag alltid haft en särskild relation till den typen av egg. 

EnZo Birk 75

För att fortsätta det finska spåret kändes det därför naturligt att lägga ytterligare en kniv till samlingen som faktiskt är designad där. Formspråket är en direkt översättning från en traditionell "Puuko", vilket ju betyder "kniv" på finska, till fällknivsformatet. Märket är "EnZo" vilket är det finska företagets Brisas eget husmärke. De säljer annars allt som har med knivslöjd och knivmakande att göra. 

Klassiska linjer i fällknivstappning

Jag skrev "designad" i Finland av det enkla skälet att hela kniven inte görs där. Produktionen sker i Taiwan vilket är fallet med många kvalitetsknivar. Det gäller exempelvis knivar från Cold Steel och några av de finaste Spydercomodellerna.

Blad

I bladet återfinns alltid en knivs själ men i det här fallet kanske mer än vanligt då det mer eller mindre definierar Birk. Formen visar vad den hör hemma geografiskt och historiskt samt vilken typ av kniv det rör sig om. Det säger med andra ord en hel del. 

Ett blad säger mer än tusen ord -  i det här fallet i enkla ordalag

Den talande formen är vad som i engelsk text refereras till som ett "normal-" eller "straight back"-blad. I det här fallet mäter det sju och en halv centimeter på längden med en godstjocklek på tre millimeter. Bladet känns dock större mycket beroende på att det är relativt grovt för sin längd tror jag. Det kan jämföras med knivar från SanRenMu som ofta har den här längden med tillhörande godstjocklek på två millimeter som standard vilket även gäller mer kända Opinel no8. Mer extrem är EKA Swede 88 som på samma bladlängd är nere på 1,7 millimeter.

Bladet mäter tre millimeter över nacken men upplevs grövre

Typen av blad gör även att det är relativt mycket stål i det vilket både är och känns mer robust. En clippoint har generellt mindre material i bladet av uppenbara skäl. Om det sen kombineras med en hög skålslipning och kanske en falskegg så får man förstås ett tunnare och därmed betydligt lättare blad än vad som är fallet här.  

Bladformen i kombination med typen av slipning var dock det främsta skälet till att jag intresserade mig för den här kniven. Den finns även med full flatslipning för den som föredrar det som alternativ. Båda varianterna har sina för- och nackdelar. 

Finishen är en enkel snygg satin och bladet har föredömligt lite text på sidorna. En relativt smakfull logga som säger "EnZo" och minimal text som upplyser om ståltyp - "D2" är det enda som återfinns. 

D2 - ett mycket hårt verktygsstål

Vilket för oss in på ståltypen. D2* är ett verktygsstål som inte är rostfritt även om det ibland räknas som "halvt rostfritt". Vill man ha kniven mer motståndskraftig mot korrosion så finns även S30V att tillgå som alternativ. D2 är ett stål jag inte har någon personlig erfarenhet av sen tidigare och det skall därför bli intressant att se hur det uppträder över tid, hur det håller skärpan, hur det är att slipa om och vilken typ av egg det tar i det här utförandet. Som vanligt är förstås härdning och geometri av yttersta vikt för ett blads egenskaper, inte sällan lika viktigt som stålet i sig. 

Det som skall bli mest intressant att se hur det är att slipa. Stålet har rykte om sig att var tufft att skärpa när det väl blivit slött, det är oftast jäkligt hårt. I det här fallet har EnZo valt att hålla det till 60-61HRC vilket borde göra att det håller skärpan länge.   

En av de vassaste fabrikseggar jag stött på. Något som alltid förhöjer det första intrycket

Originaleggen på Birk 75 var ruskigt bra. Utan tvekan en av de vassaste knivarna jag upplevt direkt från fabrik tillsammans med min gamla Spyderco Military. Den rakar hår med lätthet och strimlar papper med ett svagt väsande. Att skära tunt papper är ingen utmaning för en bra kniv förstås men ljudet när det görs brukar vara avslöjande. Däremot får erkännas att vid närmare granskande var eggen en smula rå. Ett par drag på en strigel för att polera den kändes nödvändigt.

De enklare uppgifterna som att raka hår, strimla papper och annat för att testa originaleggen klarade kniven med högsta betyg.

Men området där den verkligen briljerar är inte helt oväntat täljande och karvande i trä av olika slag. Det är lätt att kontrollera vinkeln mot träet med den här typen av egg och det gör att det går att styra hur mycket den skall bita. Stålet känns riktigt bra i sammanhanget och har inte rostat ännu men då har jag också oljat in det för att undvika korrosion. 

Nacken är inte rundad på något vis. Det gör att bladet ser mer distinkt ut rent visuellt och det gör även att den fungerar utmärkt ihop med tändstål vilket är populärt att inflika i recensioner nuförtiden. Tilläggas bör att jag själv förvisso använder tändstål men ihop med den medföljande skrapan istället.

Den kantiga ryggen gör att det känns lite i tummen alternativt tumvecket beroende på fattning efter ett tag när man arbetat med kniven.

Handtag

Som så ofta med moderna fällknivar finns även Birk i flera varianter. I det här fallet kan man få handtag med skollor i svart eller grön Micarta, polerad G-10, trä och som i det här fallet kolfiber. Det finns även varianter med bolster. En detalj som utmärker den här kniven är att det är möjligt att byta skollorna. Brisa är trots allt leverantörer av knivmaterial vilket avspeglar sig i de många valmöjligheterna. 

Det här exemplaret har skollor av kolfiber med mycket lyster i

Strukturen på kolfibern är inte helt slät utan upplevs något sträv vilket ger ett gott grepp. Det påminner mycket om känslan hos Spyderco Sage 1. Såpass att om man börjar kika på detaljer som hur kniven är hopsatt, poleringen av ramen, distansernas utformning och andra detaljer så är det inte utan att man undrar om de inte är tillverkade i samma fabrik.

Konstruktionen är enkel och beprövad byggd på en stabil stålram med 1,2 millimeters grovlek på vilken skollor är skruvade. Ramen är öppen med hela fyra stycken distanser förutom pivotskruven som sammanhållande punkter. Pivotskruven är lite speciell då den är dold under skollorna och även om den är justerbar måste delar av kniven demonteras för att komma åt den. Det ger ett renare utseende men gör underhållet lite mer komplicerat. I gengäld måste medges att en väl avstämd kniv inte skall behöva "underhållas" särskilt mycket. 

Det här är generation två av den här kniven och till skillnad från den ursprungliga Birk så sticker inte ramen längre ut utanför handtagssidorna och tumknopparna är lättare att nå efter att skollorna försetts med fördjupningar för ändamålet.

Ett rättframt handtag med lågmält designspråk

Formen på handtaget ger ett stadigt grepp men jag upplever det som något för fyrkantigt för att ta i med under en längre tid. Jag var även orolig för den öppna ryggen, en lösning som ibland ger upphov till ökat tryck mot handen vid arbete. Just den detaljen känns emellertid inte besvärande på den här kniven. 

Jag hade däremot gärna sett att ryggen varit något mer rundad. Av vad jag förstått gäller det versionen med grepp i micarta och det var ett av skälen till att jag från början var mest intresserad av den kniven. Men så råkade den här dyka upp till ett bra pris och det går som sagt att byta skollorna om andan faller på. 

Kniven är försedd med ett rejält hål för fäste av fånglinor av olika dimensioner. Jag misstänker att den populära "550"-fallskärmslinan passar utan att jag har prövat. 

Öppning och lås

Birk är relativt trög att fälla ut när den är ny. Troligen beroende på en tämligen hårt åtdragen pivotskruv. Att justera den kräver som sagt att man demonterar skollorna först men jag får nog göra det trots allt. Som den är nu är den något seg i känslan när man smyger fram bladet. Om man däremot applicerar lite tryck med tummen flyger bladet ut utan problem. 

Numera mycket lätt åtkomliga tumknoppar som gör att kniven är lätt att fälla ut

Väl ute gör dock de tighta toleranserna och ett liner-lås i stål att kniven upplevs extremt stadig. Det finns inget glapp eller spel som förväntat på en kniv i den här prisklassen. Många föredrar "frame-locks" eller "Reeve integral lock" som det egentligen heter men jag gillar nästan linerlocks bättre. Mycket beroende på att de kan gömmas bättre och därmed inte syns lika väl. Du får inte en "presentationssida" och en baksida på kniven. Funktionsmässigt upplever jag ingen större skillnad om de är välkonstruerade vilket är fallet här. 

Kniven låser med en stabil linerlock i stål

Bladet är emellertid tungt att släppa. Liten yta och stark låsarm ligger bakom det och kniven bjuder på en brottningsmatch innan den ger sig. Generation två har försetts med fördjupningar i handtaget för att underlätta åtkomst av tumknopparna vilket även ger bättre åtkomst av låsarmen. Men det är ingen stor yta det handlar om så det känns i tumspetsen. Det är inget lås man hanterar med blöta eller kalla fingrar kan sägas och det är förstås en nackdel för en kniv med den här inriktningen. 

Det får vägas mot fördelen med den lösningen som är att det inte finns någon risk att låset släpps av misstag när man vrider handen till exempel. Samma tanke återfinns exempelvis på Spydercos Gayle Bradley.

Efter att ha burit kniven ett tag har jag konstaterat att det inte är pivotspänningen som orsakar att bladet känns något segt och till med "hackigt" när det skall smygas fram långsamt. Det är den oerhört starka låsarmen som ligger an mot tangen som känns. Släpper man den löper bladet mjukt som en oljad iller.

Att bära

Ytterligare en detalj som ändrats i och med den här årgången är att den nya placeringen på clipet låter kniven sitta betydligt djupare i fickan än tidigare. En detalj jag verkligen uppskattar. Särskilt med en kniv som inte mäter mer än decimetern hopfälld. Balansen i fickan blir på så vis bättre. Det är även konstruerat så att det passar grovt tyg vilket gör att jeans och liknande material inte är ett problem. Det finns dessvärre en nackdel med den utformningen på clipet vilket jag återkommer till. 

Ett clip som gör att kniven försvinner djupt ned i fickan, både säkert och diskret

Jag har sett olika uppgifter gällande vikten på kniven. Brisa anger själv vikten till 95 gram, uppgifter på 105 och 110 gram förekommer också. Orsaken är att vikten naturligtvis påverkas av vilket handtagsmaterial som använts samt vilken bladkonfiguration som valts. Enligt min våg väger den här kniven 108 gram.

Små toleranser som synes och en för sin storlek tämligen tjock kniv

Väl i fickan upplevs dessvärre kniven en aning större än vad den är. Det är framförallt det relativt fyrkantiga och grova handtaget och bredden på clipet som ställer till det. Den totala bredden på kniv inklusive clip uppgår till 20 millimeter.

Att hala fram kniven och stoppa undan den efter uträttat värv fungerar dock utmärkt. De relativt släta sidorna och en väl avvägd spänst i clipet borgar för det.

Kniven är som sagt aningen bred över ryggen vilket å andra sidan gör den bekvämare att arbeta med.

Sammanfattningsvis

Det här är en tämligen speciell kniv då den och storebrormodellen "Borka" delvis fyller en nisch som inte är utsatt för så hård konkurrens än - fällknivar med "scandigrind".  De gör dem lämpliga för "wood- and bushcraft" vilket numera verkar vara den korrekta termen på diverse forum för allmänt utomhusbruk. Det är således en tämligen ovanlig fågel i skogen. De knivar jag kan komma på som konkurrerar i segmentet är någon modell från norska Helle och den tämligen nysläppta FinnWolf från Cold Steel. Men då skall tilläggas att den här kniven sett till material och byggkvalité lirar i en annan division. 

Det första som slår en när man hanterar den här kniven är nämligen att fit och finish är i absolut toppklass. Som tidigare sagts påminner konstruktionen och byggkvalitén mycket om Spydercos Sage-serie från Taichung Taiwan och det är inget dåligt betyg.

Trots att den inte är billig känns den därmed ändå prisvärd. 

Birk 75 - en kniv jag verkligen gillar!

Hur är den då som fickkniv? På den punkten känner jag mig en smula splittrad. Den är både elegant, välbyggd och kompetent. Men - och det finns ett men den får utpräglade egenskaper tack vare slipningen och i fickan känns kniven lite för fyrkantig för min smak. 

Istället ser jag den som en utmärkt fällbar skogskniv i lyxförpackning. En mer illuster version av tidigare recenserade Cold Steels FinnWolf helt enkelt även om Birks pappa "Bork 95" ligger närmare den kniven i storlek.

Jag skulle säga: köp den om du söker en elegant fällkniv som är extremt stabilt byggd med högsta tillverkningskvalité i bra material och som lämpar sig extra väl till träbearbetning av olika slag.

Köp den inte om du söker en mer allroundbetonad fällkniv där det ingår exempelvis matberedning hemma eller ute. Välj i så fall den flatslipade versionen istället. 

Här en recension från en av mina favoritrecensenter på nätet, Stefan Schmalhaus.

Specifikation:

Längd utfälld: 176 mm
Längd hopfälld: 105 mm
Vikt: 108 g (vägd av mig)
Bladlängd: 75 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: D2, 60-61HRC, satin
Handtag: kolfiberskollor på stålram med 1,2mm grovlek
Lås: Linerlock

Producerad av: EnZo, Finland - tillverkad i Taiwan



/ J - Finlandsnöjd

* Den som vill ha en bra kort sammanfattning av knivstål kan med fördel ta del av den här presentationen.
  Och vill man fördjupa sig betydligt mer i det specifika stålet läser man den här artikeln.