Dagens bild nr 81 "Bröder"

Det anrika amerikanska företaget Buck har några mycket kända modeller på sitt program. En kniv som ofta dyker upp på vita duken och på TV är deras "119 Special". En Bowiekniv som gärna används som rekvisita i skräckfilmer bland annat*. 

Ännu mer kända är de förstås för sin fällkniv "110 Hunter". En ikon som inspirerat otaliga efterföljare, varianter, kopior och kloner. Kalla dem vad ni vill. Den var en av de första knivarna i sitt slag och den bidrog kraftigt till den moderna fällknivens utveckling. Somliga vill även hävda att den skulle vara upprinnelsen till den första "taktiska fällkniven", en genre som idag till stor del dominerar fällknivsutbudet i sina olika former.  

En inte fullt lika känd modell är lillebror till sagda kniv kallad "112 Ranger". Det är i princip samma modell i mindre format. Den minskade storleken gör emellertid att balans och känsla i hand är markant olika. Att hålla i föredrar jag nästan Ranger medan balansen är något bättre i Hunter. Båda är dock baktunga som tusan och förresten klumpiga största allmänhet. Det märks att det inte är någon modern konstruktion det handlar om.

Det märkliga är att vikt ibland lever kvar som ett argument för kvalité när det gäller prylar. Det gäller inte bara knivar. Om ni inte tror mig kan ni ju fundera på varför B&O brukade göra sina fjärrkontroller i någon zinklegering i syfte att göra dem tyngre.

Trots moderna material och möjlighet att bygga styrka utan vikt så hävdar många att till exempel knivar som är "för lätta" inte inger förtroende. Häromdagen stötte jag på fenomenet när en person på ett forum skulle retuerna en Dozier Arrow från OKC för att den saknade liners och därmed kändes för vek. Jag kan säga att den tanken INTE existerar i exempelvis cykelvärlden. Förutom entusiaster föredrar ingen järnhäckar framför kolfiberspjut på vägen. Och jag lovar, håller moderna kompositmaterial för att dåna ned för alper i hundra kilometer i timmen så håller de för att skära kartong med. 

"Brothers"

Exemplaren av "112 Ranger" på bilden är inte helt original. Den nedre är en jubileumsmodell. Det innebär inte så mycket förutom att den har den infällda medaljongen i sidan som säger just det. Den köptes av mig någon gång under nittiotalet i en lokal jaktbutik om jag inte missminner mig. Den butiken för inga andra knivar än EKA Swingblades idag vilket jag tycker är en sorglig utveckling.  

Den övre kniven är en av mina "Hot Rods", en upphottad autokonverterad Buck. Snabb som en iller och mycket välgjord. Dock har den inte den extrema finishen som min andra fjäderdrivna Buck har. Den här har också antydan till sidospel i bladet. Något som emellertid är lätt fixat på den här typen av kniv utan moderna påfund som justerbara pivotskruvar. Man tager bara och knackar med en hammare på bolstret till önskad spänning uppnås. Rekommenderas: lägg något emellan annars blir resultatet fula märken i mässingen. 

Jag funderade länge och väl på om min knivsamling inte skulle må bra av en klassisk version från Bucks Custom Shop. Där kan man nästan plocka ihop vad som helst. Kombinationen vitt älghorn med nickelsilverskollor och något schysst stål vore inte dumt. Eller svart buffelhorn i greppet eller...fast de planerna är lagda på is för stunden. 

/ J - lacking bucks

* Även om kniven i t ex "Scream" är en modifierad "120". De är dock snarlika förutom storleken. "119" ersatte "120" av just det skälet. Många framförallt jägare, ansåg att den var för stor med sitt 8" blad. 



#aliaspostmortem #knivigtvarre