Stålsnobberi

Ett inlägg på ett Spydercoforum häromdagen föranledde följande tankar från min sida angående knivstål. Det som slog mig var att stålsnobberiet i vissa fall gått över styr, ja enligt mig då kanske skall förtydligas. Men låt mig förklara vad jag menar.

Man efterfrågar maximal prestanda oavsett vad knivens tänkta användningsområde är. Lite som att säga att det är nödvändigt med Bugatti Veyrons W16-motor för att åka och handla när det faktiskt är sämre än nästan alla andra förekommande alternativ. Att man sen "villhöver" vissa saker är en helt annan fråga. 

Sakfrågan handlade om en karambit, ni känner till modellen - liten kniv av modellen tigerklo med ursprung i sydostasien och därifrån rätt spridd. Som så ofta härstammande från ett jordbruksredskap i form av en liten handskära men därifrån även parallellt utvecklad som ett rent vapen i regionen. Sedermera en populariserad "självskydds"- och samlarkniv, numera oftast fällbar och mycket spridd i bildform inte minst genom TV- och datorspelsvärlden. 

Det aktuella stålet, Spydercos japanska VG10

Det som eftersöktes i tråden var ett "uppgraderat stål". På en karambit? Smaka på de orden igen och ställ sedan frågan, varför? Till saken hör att den aktuella kniven, SpyderHawk redan är försedd med VG10 i bladet så det är ingalunda ett lågbudgetstål modell zinkbleck.

Exakt vad är det som skall göras med en fällbar karambit med ett blad på sex centimeter som tarvar att det håller skärpan längre och är hårdare eller slagtåligare än VG10?

Kniven är ju helt värdelös till allt utöver a) samlande b) tränandet av former (som inte tarvar vasst stål alls) samt c) kartongöppnare. Även om kniven mot förnuft och sans skulle användas till "självskydd" är VG10 synnerligen väl valt. Det står emot korrosion orsakat av blod tämligen väl vilket är tydligt i köksknivsapplikationer. Troligen hamnar det på bladet efter att någon viftat för mycket med kniven framför spegeln och satt den i sitt eget lår. 

Men det pekar på en intressant utveckling som jag vill belysa: det jag väljer att kalla "Stålsnobberi". Det är förstås en synnerligen löst hållen term, inte exakt på något vis men ändå talande och med det avser jag:

fenomenet att vilja ha ett visst stål i bladet oavsett 

vad kniven är tänkt att användas till. 

Med ökad prislapp kommer förstås kravet på bättre material. Till viss del jag kan förstå fenomenet och jag är inte helt oskyldig själv. Som vanligt blir det tydligt om man överdriver. Jag har heller ingen lust att betala tusenlappar för en kniv med handtag i enkel plast och ett 420J stål för att dra saken till sin spets. Men det finns en gräns åt andra hållet också. När "villhöver" närmast övergår i dumhet. Smörknivar blir inte bättre i CPM S110V för att raljera lite. Plast eller ene är att föredra. Men ni förstår kanske vad jag menar? Det händer frekvent att folk vill se vissa stål i knivar trots att de för ändamålet kanske till och med är sämre än billigare alternativ. 

Gränsen för vad som anses "fint" flyttas dessutom hela tiden. Inget konstigt med det. Utvecklingen rör på sig, oklart om den går "framåt" men ändå. Det märkliga är att det som var bra igår inte ens anses fungera idag.

Snabbkurs i stålevolution hos moderna fällknivar

Låt mig exemplifiera delar av utvecklingen för stålanvändning i framför allt fällknivar genom följande nedslag:

Amerikanska 440C var länge betraktat av många som ett "top of the line"-stål. Ett av customknivmakare mycket omhuldat stål som än idag används tämligen flitigt på den fronten. Men gemene man tycks blanda ihop det med 440A av någon anledning och tror därmed att det är mycket simpelt sett till egenskaper vilket inte stämmer. Därför kan det inte stå på ett fällknivsblad längre oavsett hur lämpligt det är eller ej. Det förknippas med "billigt" och därmed "inte lika bra".

Samma öde rönte Takefus VG10 som tidigare betraktades som ett "superstål" och nu av många (på knivforum o dyl nota bene) anses mediokert vilket det sannerligen inte är. Inte för det ändamål det togs fram d v s trädgårdsredskap och sedermera köksanvändning. Det är ett ypperligt stål för kockknivar. Blir vasst som tusan, är relativt lätt att slipa och är rosttrögt. Det är inte alls lika vanligt i "high end-knivar" längre även om det återfinns i knivar från Spyderco gjorda i Japan, Kizers Vanguard-serie och många Böker Plus-modeller för att nämna några.

Spyderco arbetar med många stålvarianter, från topp: 8Cr13MoV, HAP40/410, CPM S30V, HAP40/410, VG10

Samma öde rönte japanska Hitachis ATS-34 som i princip är detsamma som Crucibles 154CM för övrigt. Det senare fick ge vika till förmån för pulvervarianten CPM 154. Det är således viktigt i vilken ordning du hittar bokstäverna C och M när det gäller Crucibles stålsorter eller snarare om det ingår ett P eller ej. Det är det som avslöjar om det är ett pulverstål eller inte. 

Därefter kom eran när S30V var kejsare på tronen och bland många stora knivtillverkare som använde det flitigt bland sina toppmodeller syntes inte minst Spyderco. Fast mest känd för det är förstås CRK då stålet togs fram genom ett samarbete mellan Chris Reeve och Crucible.

Det är ett riktigt bra allroundstål enligt min mening men idag talas det oftare om CPM S35VN istället. Mycket beroende på att nya kinesiska "lyxmärken" som Reate, Kizer, Stedemon, WE-knives med flera använder det som stapelstål i sina fällknivar. Det återfinns även numera i den kända CRK modellen "Sebenza". Nu är CRK kända för att vara en smula konservativa så de lär troligen inte byta i första taget oavsett vad som dyker upp på stålhorisonten.    

Men andra "finmärken" måste förstås vässa argumenten (!) ännu lite mer. De lyder ofta:

Crucible: CPM 20CV, CPM S90V, CPM S110V,

Böhler/Uddeholm: M390. Elmax, Sleipner,

Carpenter; CTS 204P

och

Hitachi: ZDP-189!

Superstål, CPM-20CV från Crucible Industries

Ytterligare ett känt högkvalitativt stål, Elmax från Böhler/Uddeholm

Det finns förstås fler sorter och variationer på stålkartan och det hela är lite av en snårskog att orientera i. Särskilt när tillverkarna ofta kopierar varandra när det kommer till komposition. Från början var t ex Hitachis ATS-34 en kopia av 154CM som ett tag blev mer populär än föregångaren som då legat i träda ett tag. Därefter vaknade intresset för det amerikanska stålet åter till liv och inte minst återfinns det bland många Benchmademodeller.

På samma vis ligger amerikanske Carpenters 204P väldigt nära det europeiska M390 i komposition och dök som genom en händelse upp efter det att Böker/Uddeholms framgång var ett faktum. Deras N690Co är i sin tur ett svar på japanska VG10 och så vidare. 

Knivstål må inte stå för några enorma volymer hos tillverkarna. Men det för med sig en viss prestige kan jag misstänka. Det handlar mycket om produktutveckling och att visa framfötterna. Sen finns det ju fler applikationer att nyttja dem i än bara fickknivar förstås.

Tillbaks till sakfrågan 

På det hela taget är egentligen stålvalet av mindre intresse då många tillverkare genast förstör ett ståls inneboende kvalitéer genom att förse dem med eggar som inte tar tillvara på dem. Alltför många faller offer för den rådande "overbuilt"-trenden. Det vill säga de överdimensionerar knivarna för säkerhets skull bara för att det säljer inte för att de annars skulle gå sönder. Visst finns det klara mottrender också, men ändå.

Med usel geometri, för mycket stål bakom eggen och för tjocka blad skär knivar inte bra! Vad spelar det då för roll att det är "SUPERSTÅL" som CPM S35VM, S90V, S110V eller M390 i eggen? Enklare, billigare knivar med bättre skäregenskaper springer ändå åttor kring dem när det kommer till användbarhet. 

Därmed inte sagt att jag inte uppskattar en del av egenskaperna som följer med dessa stål. De har många kvalitéer som jag tycker om som extrem skärpevaraktighet och förmågan att ta en skarp egg samtidigt som de ändå inte påverkas så lätt av korrosion.  

Men det finns även tydliga  nackdelar och det är främst två jag tänker på. De är närmast hopplösa att underhålla annat än med diamantstenar och slipsystem med fasta vinklar. Att försöka skärpa en kniv härdat bortåt eller över 60HRC görs inte med lätthet. Har de dessutom en s-formad egg/recurve eller en kombinations/compound-egg så blir det ännu mer komplicerat.

Därtill ökar priset på knivarna eftersom materialen förstås är dyrare i sig samt att de är mer svårbearbetade under tillverkningsprocessen. Det är den största invändningen jag har eftersom det spär på prisspiralen uppåt. Särskilt när de används slentrianmässigt i någon form av mellaprissegment där alla idag verkar sträva mot att bli "mid-tech".    

Visst finns det knivar som tjänar på uppgradering av stål. Ett av de mer talande exemplen tycker jag Cold Steels övergång till CTS XHP från AUS8 är. Många av deras modeller är gjorda för att brukas och då tjänar de på ett stål som håller skärpan längre även om det som tidigare sagts skall balanseras mot hur svåra de blir att underhålla. Men när rena stötvapen som "Ti Lite alu" uppdateras på kuppen får det lätt ett löjets skimmer över sig. Vad exakt skulle man göra med den kniven som tarvar mycket uthållighet? Ta en närmare titt på eggvinklarna på det bladet och minst ett ögonbryn kommer hissas om du vet något om knivar. 

Vad vill jag ha sagt med detta?

Det jag efterlyser är att man i ännu högre utsträckning använder sig av för uppgiften lämpliga stål snarare än sådana som gör sig bra på en specifikation eller är modenycker.

Historien visar att det går bra att "trolla" med tämligen enkla stål med rätt behandling. Buck är kända för hur de med hjälp av P Boss härdat sitt 420HC och Al Mar har mycket bra knivar i AUS8. Många köksknivar, framför allt Tyska, är gjorda i enkla rostfria stål som Krupp 1.4116. Japanska diton har inte sällan odefinierade "Kromstål" av olika slag eller VG5 eller VG10 i eggstålen när de inte förses med kolstålsvarianter som "White- och Bluesteels"*. Sedan kan tilläggas att nästan hela den franska produktionen av regionala knivar är försedda med endera kolstål eller 13c26 och 12c27-stål från Sandvik och de fungerar förträffligt bra både i bruk och på bild.

Al Mar förvaltar egenskaperna hos AUS-8 mycket väl

Hur ett stål härdas och vilken geometri och slipning som är aktuell spelar större roll än stålsorten i sig vill jag nog hävda. Inom rimlighetens gräns förstås. 

Vad skulle jag då stoppa i nämnda karambit?

Om man ser till hur de är tänkta att användas så är det några egenskaper jag skulle eftersträva:

• Det skall vara mycket motståndskraftigt mot rost. Jag vill ha ett stål som inte får fläckar och rostar eftersom kniven troligen kommer bäras ofta och mycket nära kroppen och därmed utsättas för fukt och svett. Alternativt samlas det på knivtypen och då ligger kniven i ett skåp varpå stålsort är närmast av akademiskt intresse. 

• Det skall vara estetiskt. Det är viktigt att det går att behandla så det ser bra ut. Det gör inget att det är lätt att få till olika finish på materialet: satin, polerat eller blästrat beroende på tycke och smak.  Är utseendet viktigt? Jo faktiskt och särskilt på den här typen av kniv. Återigen, om det inte viftas med den så är samlandet huvudfunktion. Och ja, jag anser det vara ett legitimt användningsområde. Det jag vänder mig emot är när man låtsas att samlarknivar är något annat.**

• Behöver det skära alls? Jodå, det är trots allt en kniv vi talar om även om vissa av skapelserna inom genren endast med tvekan kan sammankopplas med knivar. Eggföremål ligger ofta närmare till hands som benämning. Men de behöver inte ha extremt hållbara eggar eller bli riktigt vassa. Stålet behöver därför inte vara särskilt hårt, bättre då om det tål en smäll eller två. Således bör det vara slagtåligt/segt och hellre rulla eggen än chippa den. Det är svårare att reparera om det saknas stora bitar. Vafalls, vad menas? Jo, serru om man faktiskt kommer åt något med kniven och den är mycket mycket skarp riskerar alltid eggen att skadas, det gäller särskilt om man övar med den och kanske till och med tappar kniven, trots ringen. Då behöver eggen återställas och det kan bli besvärligt med "superstål". Därför är ett mjukare, segare stål att föredra. 

Med det konstaterar jag att en karambit går utmärkt att tillverka i flera material. 

• Billig lösning: 420J2 eller 440A. Lätt att bearbeta, rosttrögt. Det går att göra snyggt men håller inte skärpan om du så andas på det men vad spelar det för roll? Sen kan man vara historiskt korrekt och då ligger ett enklare kolstål eller till och med ett återanvänt stål nära till hands. Många äldre asiatiska bruksknivar är gjorda av gamla lastbilsfjädrar.
• Mediumdyr lösning: Varför inte VG10 som var aktuellt från början. Du kan skära med kniven om du nu vill öppna en många buntar kartonger eller självförsvarsdöda massor av rep. 
• Dyrt: Dräm till med titan som i en Tora Tactical Knives "Dragon". Kniven kan i princip inte användas praktiskt alls trots karbidegg. Materialet uppfyller dock flera andra kriterier, främst är det extremt lätt, tål slag och rostar inte i vanlig mening. Sammantaget en bra klo för "självförsvar". Nackdelen är att det inte kan fås i vilken finish som helst och därmed tappar i utseende. Dock synnerligen gångbar för den som gillar rå titan eller de varianter det kan anodiseras till. 

Ett modernt material att göra Karambits i, titan

Men vad som är helt meningslöst är att stoppa i ett "superstål" som skär bra och länge som M390 eller ZDP-189. Sprödare, känsligare och helt fel oavsett vad somliga tycker. 

En brasklapp: Man kan förstås ha vilka material man vill i vilka knivar som helst. 

Men då kallas det för "konstknivar" eller "artknives" och samma människor som samlar på karambits och flipperknivar värjer sig ofta mot att sammanföras med de överarbetade tårtglaserade knivarna med guld och glitter på som även de samsas i den genren. Men trots allt är det just vad de är. För hur man än vänder och vrider på det är inte en kniv med Chad Nichols damascus i bladet, mammutbete eller zirconioum i scollorna och timascusclip bruksföremål. Du kan möjligen om du anstränger dig hitta några som använder en dylik kniv. Men det blir en smula anekdotisk bevisföring. De är för dyrbara helt enkelt.

Det användandet av (överdrivet) dyra material gör är att det driver upp prisnivån generellt. För den med begränsad budget är det alltid ett tråkigt scenario. Därför är jag blir glad när jag ser tillverkare som använder "lämpligt" stål i sina knivar. Alltså ser till användningsområde och helhet inklusive pris istället för att blicka mot trender och det senaste.

Samtidigt finns det klara fördelar med dagens "knivlandskap". Det har aldrig funnits så mycket att välja på och marknaden sväller för varje dag. Där återfinns knivar för de flesta smaker och plånböcker och för varje trend uppstår till slut en mottrend.

Därför kan många områden ses växa parallellt som "titanframelockflippersonbearings", "overbuilt tanks", "bushcraft", "traditionals", "frictionfolders", "ethnic" och så vidare. Det är en utveckling jag finner glädje i.

/ J - tycker till igen


* Vi bortser här från specialvarianter som "Super Blue"
** Ett lysande exempel är Microtechs "Jagdkommando". Den säljs med mystiska argument om "sårkanalers storlek" och hur svårt det är att sy igen hål orsakade av den. Med andra ord hur "farlig" den är. Kniven eller vad den skall kallas omges med myter påspädda av folk som inte vet vad de talar om. Mycket komiskt då den aldrig använts någonstans till någonting. Det är en kul skrivbordsprodukt som även är ett mycket gott hantverk för att demonstrera tillverkningsskicklighet. Och som sådan är det ett utmärkt, i vissa ögon ett häftigt samlarobjekt. Gott så, det räcker. Men snälla låtsas inte att det är något annat. 

 #aliaspostmortem #knivigtvarre