Knivrecension OKC Dozier Arrow

- Sade någon dolk?

Dozier Arrow är en kniv som fick mig att studsa till när jag först såg den. Varför då undrar vän av ordning? Jo, till det yttre påminner den utan tvekan om en äldre Benchmademodell jag gärna velat ha på den tiden det begav sig, den Pardue-designade "350". Lägg därtill att Arrow döljer bladet på samma vis som en gammal Gerber CF och att den bär Doziers signum - ett enkelt välformat och inte minst funktionellt handtag.

Om du sedan adderar OKCs kvalitetskontroll, tänk "RAT" till soppan och sedan kryddar med ett dugligt stål och ett tilltalande pris så har du förhoppningsvis en välsmakande anrättning även om förpackningen inte tilltalar alla.

OKC 9100 "Dozier Arrow"

Första intryck är alltid intressanta och det gäller inte bara knivar utan prylar i allmänhet. Herrejäklar var den första tanken som kom för mig när den här lådan öppnades. Kniven var något mindre än jag trott men det var inte det som föranledde reaktionen. Det kom sig av två andra egenskaper. Det ena var hur oerhört sträva G10-sidorna var. Det finns grovt sandpapper som tar betydligt mindre. Det andra var vikten. Kniven väger inte mycket i relation till sin storlek och är därtill helt neutralt balanserad vilket gör den riktigt kvick i handen. Endast positiva första intryck med andra ord. 

Blad

Bladet bidrar starkt till helhetsintrycket och hela poängen är att den skall se snabb och dolkig ut och det gör den. Annars är fallet detsamma med Dozier Arrow som med Lionsteels Daghetta - en lek med linjerna. Det är egentligen en spearpoint det handlar om och slipningen är inte helt symmetrisk även om bladet är det. Det gör kniven mer praktiskt orienterad än vad första anblicken avslöjar. 

Eftersom bladet i det här fallet är helt dolt i handtaget i stängt läge så finns möjligheterna att slipa båda eggarna som så önskas.

Det finns inte så många fällknivar som gömmer hela bladet i handtaget när de är hopfällda,

Dozier Arrow i sällskap med Gerber CF

D2 verktygsstål och här syns hur man trollat med slipningen för att göra kniven mer praktisk

Annars bjuder kniven på ett flatslipat blad som mäter strax över nio centimeter på längden och som försetts med en tilltalande halvpolerad satin som ytbehandling. Godstjockleken är modesta 2,8 millimeter vilket förklarar varför kniven skär någorlunda trots relativt låg slipfas.

För min smak är det något för mycket text på bladet. Mycket av det beror på att OKC likt många andra tillverkare har en  förtjusning i att tala om att det är en "first produktion run". Något som möjligen kan ha visst intresse för några få samlare men på en enkel  produktionskniv som den här känns det bortkastat. Den är på intet sätt unik. 

Ett attraktivt blad som dock vore mycket snyggare utan text

Stålet är D2 vilket är ett i knivsammanhang rätt vanligt vertygsstål och något som Dozier använder frekvent även på sina customknivar. Det är ett val som jag kan tycka är något udda men inte helt uppåt väggarna för en fickkniv. Fördelarna är bland andra att det är mycket uthålligt vilket därmed bjuder på en vass egg när man behöver det även om kniven inte underhålls frekvent.

Här har man emellertid valt att inte härda det hårdare än 57-59 HRC vilket är lågt för D2 så det återstår att se hur väl stålets inneboende positiva egenskaper förvaltats. 

Mot uthålligheten skall nämligen ställas att D2 inte är "rostfritt". Förvisso är det mer rosttrögt än de flesta andra verktygsstål men det är ändå något av en nackdel att ha dessa i fickknivar, åtminstone teoretiskt. Allt av det enkla skälet att fickknivar bärs nära kroppen vilket framgår av namnet. De är därmed också utsatta för en del fukt och svett. För att undvika fläckar behöver man därför se över sitt blad ibland och kanske skänka det lite omtanke och en smula olja. 

Kunde inte låta bli att driva lite med alla tuffa "hard-use"-test på nätet där man hugger knivar genom motorhuvar. 
Jo, Dozier Arrow klarade mogen frukt galant. Men det hade gått att mosa nektarinen med en gaffel också

Direkt i ur låda till hand är kniven "mediumskarp". Den rakar hår, men visst motstånd och det krävs lite vinkel på eggen om ni vet vad jag menar. Papper tar den men det är inget man skär schabloner ur tidningspapper med. När man sedan arbetar i kartong bekräftas det jag tidigare trodde. 

Handtaget duger gott och bladet glider förtjänstfullt igenom materialet så länge tumknoppen undviks vilket är lättare än befarat för övrigt. Däremot är inte uthålligheten riktigt i topp jämfört med vad jag förväntar mig av D2. Men å andra sidan är det kanske inte en kniv tänkt för mattläggaren. 

En direkt jämförelse med  Lionsteels "Daghetta" kan göras eftersom den har ett snarlikt blad, endast något smalare och med samma stål. Italienaren skär dock sämre i t ex grönsaker eftersom geometrin på Dozier Arrow är bättre. Den är tunnare bakom eggen helt enkelt.  

Penetrerar saker gör Arrow som en....eh, dolk! Det vill säga bra. Nu har jag inte slaktat vår lilla Hyundai för att ta reda på låsets begränsningar utan mer stött kniven mot kartong och några träd. Det går bra om man är måttligt arg på växtlighet

Handtag

Handtaget på Dozier Arrow kännetecknas av långt driven symmetri vilket tilltalar åtminstone mitt öga i det här fallet. Det enda som avviker från detta är skruven som håller ihop handtaget samt själva tumknoppen som måste placeras någonstans. Här infälld i handtaget. 

Så symmetriskt som det går och försedd med en fräst dekoration i form av Doziers pil

Konstruktionen är ett under av enkelhet med tillhörande rena utseende. Kniven saknar ram och handtaget består av två bitar G10 som hålls samman med en enda skruv utöver pivotskruven. Därtill har själva stoppbulten fästs i bladet och därmed är även den dold. Det ger en öppen konstruktion som är lätt att hålla ren från t ex fickludd och som ser bra ut. 

Eftersom bladet är tunt och G10-sidorna inte är alltför kraftiga de heller så är kniven inte mer än en centimeter tjock. Det ger en kniv om väger in på svältfödda 82 gram! På något forum läste jag nyligen ett inlägg av en skribent som genast skulle skicka tillbaks kniven då den av det skälet inte "gick att lita på" samt att den flexade under användning. Jag kan lugna alla på den punkten och säga att det gör den inte under normalt bruk.  Arrow är inte tänkt som campingkniv.  Du kan få sidorna att nästan mötas om du placerar fingrarna mitt på kniven och tar i tills knogarna vitnar. Men det är ungefär som att säga att ett fiskespö är opålitligt för att det flexar. 

Den som oroar sig över friktionen i handtaget på sina knivar kan i det här fallet sova tryggt om natten. Det här är den strävaste G10 jag överhuvudtaget stött på. Cold Steel - släng er i väggen. Den här varianten kändes som sandpapper storlek femtio när den hölls i första gången. Fördelen är uppenbar - i kombination med det för handtagsformen naturliga fingerskyddet ger det utmärkt grepp och därmed ingen risk för att slinta ens med våta händer. Nackdelen är lika tydlig den. Det går inte att ha kniven i en byxficka utan att materialet, särskilt under clipet totalt massakrerar textilier. Det här är i ursprungsskick en shortsdödare noterade jag i förbifarten.

Fram med sandpapper och finlira till önskad textur "et voila" - ett fungerande handtag. Naturligtvis går det att ordna med slitage också men det tar tid och lär kosta pengar i form av nya kläder. 

Attans vilket rivjärn. Funkar bra i handen men även att riva parmesanost på

Formen som sådan är mycket enkel vilket innebär att handtaget också fungerar i så gott som alla grepp. Undantaget är när kniven fattas i nypan. Fingerskyddet och tumknoppen är då helt enkelt i vägen. Det följer så att säga med formen och kan upplevas något begränsande vid "småpill".

Öppning och lås

Kniven öppnas med en tumknopp. På några ställen på nätet har jag sett att det står att den är dubbelsidig. Det är den inte! Det här kan snarare vara en av de mest "högerhänta" knivar jag stött på. Enkelsidig tumknopp, lås som definitivt inte lämpar sig för vänster hand och ett clip som inte är flyttbart gör att vänsterhänta personer som inte är fingergymnaster bör se sig om efter andra alternativ.

Tumknoppen är något svår att komma åt till en början då den i princip är helt i nivå med handtaget. Men med lite motoriskt minne så fungerar den riktigt bra. Bladet löper mycket lätt och har en tendens att vilja flyga fram tack vare en väl avvägd "detent". Däremot framgår det med all önskvärd tydlighet att den här kniven är riktad mot "EDC"-bruk och inte är någon form av självförsvarskniv, vilket jag är tacksam för, därtill är den alltför fipplig att fälla ut. Särskilt om det skall försökas med våta och kalla händer eller med handskar på. Under de förutsättningarna hade jag inte valt den här kniven alls. 

Tumknoppen är nästan dold där den sitter. Men den går att nå och då flyger bladet upp

Vanligtvis är jag smått allergisk mot tumknoppar som återfinns långt ut på bladet när kniven är utfälld. Dels är det fult men framförallt tenderar de till att vara i vägen vid vissa typer av skär, läs "genomgående". Men det här är ett av få fall då placeringen är befogad. Tumknoppen sitter så långt in mot skaftet som överhuvudtaget är möjligt för att den skall gå fri från handtagets fingerskydd under öppningsrörelsen.

Tajtare än så här kan inte det inte bli, tumknoppen går precis fritt

Väl ute hålls bladet på plats av en linerlock i stål. Samma smidiga excellenta funktion som jag hoppats på efter tidigare kontakter med OKCs knivar. Konstruktionen är lite speciell då låsarmen är "nested" det vill säga sammanfogad med själva handtagssidan på samma vis som t ex Spyderco Military. Det låser stabilt, inget flex, inget glapp eller spel och är lätt att släppa. Så vill jag ha ett lås. Finns det "starkare" varianter? Oh ja! Behöver jag det? Oh nej, inte på den här typen av kniv i alla fall då jag sällan eller aldrig känner mig nödgad att hugga hårt i saker och ting med fickknivar.

OKCs variant på en "nested linerlock"

 Vill jag göra hål i något brukar jag snarare göra en borrande rörelse med spetsen. Det som är viktigt då är att det inte finns tendenser till "lockslip", det vill säga att låsarmen börjar vandra under belastning. Det är ett problem som kan förekomma om linerlocks inte är välkonstruerade. I det här fallet håller både spets och lås för en del arbete. Det testades genom att kniven användes för att borra och bräcka mig igenom en hög med nedkapad syrén jag fått över i trädgården.

Att bära

Dozier Arrow är synnerligen komfortabel att ha på sin person. Återigen, knivrackaren väger in på 82 gram och är därtill tunn så det förslår med sin lilla centimeters tjocklek över magen. Det är för övrigt inte särskilt bred heller vilket innebär att det inte är mycket kniv att släpa på. Kniven hade kunnat vara en dröm i fickan om det inte vore för ett par detaljer. En har redan berörts i och med det oerhört sträva materialet i sidorna. En annan har med clipets utformning att göra. 

Den är slank sa Bill, Magert, sa Bull

OKC tycker nämligen att man skall få valuta för sina surt förvärvade slantar och skickar därför med massor av extra stål. På något annat vis kan jag inte tolka varför man på köpet även får ett gigantiskt clip. Det täcker 2/3 av handtagets längd vilket för mig är smått obegripligt. Utseendet är inte helt oävet om man bortser från att det är för stort och ser ut att komma från en billig kinesisk kniv som ofta missar det här med måttanpassning Men positivt är att det är enkelt format och återigen, symmetriskt. 

Funktionellt för all del. Men varför så mycket av det?

Själva funktionen däremot får godkänt, inte minst som clipet inte känns i handen vid användning. Sen följer det knivens generella linjer och är centrerad på ett sexigt vis. Det bidrar till att kniven ser mer "dolkig" ut. Gott så. Men det är stort, sade jag det?

Sammanfattningsvis

Ibland gillar jag spolformade saker som dolkar. Varför vet jag inte men det har nog med symmetrin att göra. De är härligt polariserande - endera uppskattar man estetiken eller så gör man det inte. Sen var det här med hur praktiska de är. Det kan synas märkligt att rikta in sig mot "EDC"-segmentet av knivar med en så här spetsig tingest.

Det är då man kallar in Bob Dozier, mannen som mestadels är känd för dugliga jaktknivar i olika varianter. Då blir resultatet i sammanhanget så här pass bra. Man utgår från ett bra stål, det trollas lite med slipningen, godsstjockleken hålls nere och vips har du en fullt duglig skärmaskin trots ett något aggressivt utseende. 

Det är på det området den här kniven överraskar mest då den faktiskt är "ok" till det mesta. Men det är inte en täljkniv, det kanske har framgått vid det laget. Jag betonar det då verkar finnas några där ute som anser att alla knivar som inte skär bra i trä är urusla och att alla knivar bör jämföras med en Morakniv på det området. Det kan man göra men sådär i förbifarten kan jag säga att de i sin tur är usla när det kommer till att själva "fällaihopbiten".

Dozier Arrow är stilfull på något vis

Sen är det synnerligen attraktivt med en kniv som väger in på flugvikt, 82 gram, samtidigt som den bjuder på ett blad på över nio centimeter kapabelt D2.

Vem skall släpa omkring på en dolk i fickan? I det här fallet alla som uppskattar estetiken men ändå eftersträvar lite mer vardaglig funktion än hos en Fairbairn-Sykes replika. Dozier Arrow är nämligen tämligen användbar när det kommer till de flesta vardagliga småsysslor som att skära av saker, öppna förpackningar, paket och lådor.

En kniv för den som gillar symmetri i fickan

Dozier Arrow är däremot inte den "bästa" fickkniven på något vis enligt mig. Därtill är bladformen för extrem och handtagets "parerskydd" är för mycket i vägen. De övriga måtten gör den inte heller till det första valet om man snidar dalahästar och täljer pinnar till krattor på fritiden som sagt.

Men den är genomgående trevlig och jag tycker om den måste jag medge. Det gjorde även en icke knivtokig vän till mig som köpte en tämligen omgående efter att ha sett bilderna jag lade ut på Instagram. Utseendet lockar!

Här en länk till OKCs produktsida för Dozier Arrow!


Specifikation:

Längd utfälld: 208 mm
Längd hopfälld: 116 mm
Vikt: 82 g (vägd av mig)
Bladlängd: 92 mm
Godstjocklek: 2,8 mm
Bladstål: D2, 57-59 HRC
Handtag: G10
Lås: Linerlock

Producerad av: OKC - Ontario Knife Company, tillverkad i Taiwan



/ J - spetsar tillvaron

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre