Knivrecension Lionsteel Daghetta

-  en kniv till kaffet

Någonstans tror jag att jag skrev "ibland köper jag knivar för att matcha mitt kaffe". Det ligger något i det hur märkligt det än kan låta. Det här är en italiensk kniv som köptes mycket för att den är elegant, lite som en välgjord espresso och för att jag var nyfiken på Lionsteel som märke. De saknade representant i samlingen vid tidpunkten för införskaffandet och sådana brister måste rättas till.

En kniv till kaffet?

Lionsteel etablerade sig på världsmarknaden med bland andra modeller som "Ti-Spine" och "SR-1" vilka båda är knivar där handtaget är "integraler" det vill säga gjorda i ett stycke, ursprungligen titan. Sen knoppade den senare modellen av sig till enklare utföranden i aluminium, gjordes i flera storlekar och följdes upp med ett samarbete med Spyderco som lyfte fram formgivningen i knivar som "LionSpy" och "Lil' LionSpy". De tillverkar även knivar åt ett flertal andra märken, däribland DPx.

På senare tid har Lionsteel släppt exempelvis modellen "TRE" vilket är en akronym som står för "Three Rapid Exchange" och syftar till hur möjligheterna att öppna kniven kan alterneras för att matcha olika länders lagstiftning och individers tycke och smak. I år har de dessutom lanserat en "kameleontkniv" där handtaget ändrar färg efter temperatur kallad "KUR".

Lionsteel "Daghetta"

Dagens kniv har däremot en annat formspråk än de ovan uppräknade exemplen. De är kraftiga, nästan knubbiga och försedda med breda blad medan "Daghetta" närmast ser ut som en dolk vilket inte alls är långsökt. Bakgrunden "Max" hade i åtanke när han designade den här kniven var en fällbar variant av den italienska militärens historiska "Dagha".

Den ligger även tämligen nära en annan känd, något mer bruksorienterad kniv från Lionsteel nämligen "Opera" som även den är designad av "Max" eller Massimo Salice Sanna som han egentligen heter.

Blad

Bladet är bland det första som drar till sig uppmärksamheten på den här slanka uppenbarelsen. Det mäter åtta centimeter på längden och ser vid första anblick ut som klassiskt symmetriskt tveeggat dolkblad. Men det rör sig snarare om ett spearpointblad som om det fått lite mer buk övergått till en klassisk droppoint. Det trollas nämligen lite med linjerna vilket gör den mer bruksorienterad än vad första anblicken ger vid handen. Slipningen är inte helt symmetrisk och kniven är flatslipad från lite drygt halva bladets bredd och från en godstjocklek på tre millimeter.

Inte spel för gallerierna men väl lek med linjerna. Bladet är inte helt symmetriskt

Det ger en tämligen stark egg men försämrar skäregenskaperna något jämfört med om bladet varit exempelvis fullt flatslipat istället. Vad du däremot får är en stark och ytterst kompetent spets. Kniven är därmed en utmärkt paket- och förpackningsöppnare.

Bladet är gjort av D2 verktygsstål

Stålvalet är D2 vilket förefaller lite märkligt men även det är en snegling åt det praktiska snarare än det utseendemässiga. Det här "semi-rostfria" verktygsstålet är känt för att ta och hålla en egg bra, vara mycket hårt och därmed kräva sin arbetsinsats vid omslipning samt kunna korrodera under vissa förhållanden. Jag måste erkänna att den här kniven inte burits tillräckligt mycket för att tarva en omslipning. Eggen har fått sig en duvning eller två på strigel vilket räckt för att återställa skärpan.

Inte oväntat påminner bladet en del om en av mig tidigare recenserad kniv OKC Dozier Arrow. Även den dolklik med D2 i bladet. Men där slutar likheterna. Daghetta är något grövre, har en flatslipning samt något slankare blad vilket gör profilen annorlunda.

Och faktiskt kan man bli lite positivt överraskad när man arbetar med kniven. Till lättare uppgifter vill säga men begränsningarna sitter mer i handtaget än i bladet. Kniven biter hyfsat bra i de flesta material när man väl hittat vinkeln som är lite brantare än jag är van vid. Flatslipningen underlättar men motverkas något av den låga slipfasen vilket gör att den uppträder en smula som en grövre kniv. Men skär gör den genom såväl papper, papp och kartong. Däremot utgör den helt raka formen på h andtaget inte den bästa grunden för en arbetskniv. Som det är nu får man kompensera bristen på vinkel med handleden istället. 

Handtag

Det här utförandet har handtagssidor i aluminium. Daghetta finns även i lyxutförande där skollorna istället är gjorda av en komposit baserat på G10 och kolfiber. Det enklaste utförandet har sidor av enbart G10. Den versionen tilltalade dock inte mig då jag tyckte att de såg lite "billiga" ut på bild. Sen är de helt platta i profil och jag föredrar generellt välvda skollor ur komfortsynpunkt.

Kraftigt räfflade skollor i aluminium bjuder den här versionen på

Med facit i hand tror jag emellertid att den varianten är bättre och hade varit att föredra. Trots materialet föreställer jag mig att den är betydligt lättare att få upp och ned ur fickor än den här versionen. Ribbmönstret på aluminiumskollorna i kombination med clipets överdrivna styrka sliter hårt på både tyg och humör. Det är emellertid ingen risk att du tappar den här kniven ens om du försöker.

Handtagssidorna är för övrigt fästa med skruvar med vanliga torxhuvuden och kan demonteras. Under dem hittar du bland annat pivotskruven om du vill komma åt den för justering eller rengöring.

Komforten är tämligen rättfram då formen  på handtaget är okomplicerad. Det är en pinne, varken mer eller mindre och som sådan fungerar den halvbra i alla grepp. Den briljerar inte men det sticker heller inte ut knölar på fel ställen oavsett handstorlek. 

Men jag skulle inte sträcka mig så långt som till att det här är en täljkniv. Det är inte heller den kniv jag främst sträcker mig efter när travarna av kartong eller möjligen högarna av grenar skall processas. 

Öppning och lås

Daghetta öppnas med dubbelsidiga tumknoppar. De är relativt lätta att komma åt mest beroende på att de sticker ut en bit utanför handtaget och att toppen på dem är en smula kantig. Det är tur det för annars sitter de något för nära handtaget för att funktionen skall vara optimal. Men det är knivens utformning och det dolklika bladet som sätter ramarna där. Ett smalt blad ger inte mycket utrymme för att laborera med tumknoppens placering.

Tumknoppen är relativt lättåtkomlig men sitter nära handtaget

Själva öppningsrörelsen är mjuk men inte lätt. För att öppna bladet måste nämligen kraften i det mycket bastanta låset övervinnas. Trots det går det att snärta upp bladet med tummen om så önskas. Men det kräver en smula övning och koncentration och är inget som görs nonchalant i förbifarten.

Låset är såvitt jag vet unikt för Lionsteel. De har valt att kalla det "TOL, Tactical Operation Lock System" och upplevs av mig som ett mellanting mellan ett Axis-lås från Benchmade och en klassisk lockback. Låset släpps nämligen med en genomgående bult men  själva låsarmen är monterad på ryggen av kniven.

Hur är funktionen? Här finns en del att säga. Låset upplevs extremt bastant och den solida känslan kommer från det mycket förtroendeingivande snäppet när låsarmen faller på plats i kombination med den helt stumma känslan i bladet. Inget glapp eller spel även när spetsen på bladet greppas och kniven provoceras hårt. På det området får det mer än godkänt.

Lionsteels eget "TOL - Tactical Operation Lock"

Dessvärre känns det lika solitt när det skall släppas. Den genomgående bulten vill gärna kila fast ibland även när jag som nu slitit på kniven ett tag. Det sker inte varje gång men när det händer gör det låset besvärligt att släppa. Sen är ändarna på själva bulten en smula kantiga vilket förvisso ger bra grepp men det sliter på fingertopparna. När stängningsrörelsen väl påbörjats håller den starka låsarmen emot en del vilket även det gör bladet tyngre att stänga även om gången i sig är mjuk. Känslan är märkligt bekant för den som hanterat Cold Steels "Tri-Ad Lock". 

Sammantaget är den här kniven inte direkt smidig att öppna och stänga vilket drar ned helhetsbetyget något. Mot det skall ställas att själva låsfunktionen är mycket god.

Att bära

Det här med clip behärskar inte Lionsteel till fullo. Åtminstone inte om det här är representativt. Det som är den stora nackdelen är att spetsen på det annars synnerligen diskreta clipet är något vinklat utåt. Det förenklar förvisso nedförandet över aktuell textilkant men det sticker även ut i tomma luften och vill skrapa i allt man kommer åt. Det är märkligt vad några millimeter i de här fallen kan spela stor roll.

Ett långt men ändå tämligen diskret clip vars utformning lämnar en del övrigt att önska

Dessvärre känns det även i handen vid vissa fattningar. Så länge kniven hålls i "hammargrepp" är det lugnt men om man låter handen glida bak något och placerar tummen på ovansidan av bladet på de därför avsedda frästa spåren så trycker plötsligt clipet in mjukdelarna vid basen av pekfingret på ett obehagligt sätt. 

En enkel lösning hade varit att kapa av det en bit. Enligt mig är clipet för långt. Hela längden krävs inte för att hålla kvar kniven i fickan. Särskilt inte med det här handtaget. De markanta räfflorna i aluminiumskollorna parat med det något för starka clipet håller kniven på plats men gör även att Daghetta närmar sig några Cold Steelmodeller när det gäller att äta byxtyg. Det blir dyrt i längden. 

Övriga proportioner gör det till en bra fickkniv annars. Kniven är tämligen tunn, inte så bred och väger in på 120 gram. Ingen extrem lättviktare men väl inom spannet för en god fickkniv. Tyvärr bjuder kniven även på föda till en av mina käpphästar. Den har en utstickande tämligen kantig bladbas, något jag inte alls uppskattar. Återigen är det formatet som "spökar". Jag tror inte att den går att gömma mycket bättre med ett så här rakt handtag. Det betyder emellertid inte att jag tycker bättre om den detaljen för det. 

Sammanfattningsvis

Det är en eklektisk kniv på det viset att gammalt möter nytt. Linjerna är klassiska men utförandet och materialen är synnerligen moderna och låset är nytänkande. I det här fallet en rätt lyckad kombination som dock kunde höjas några snäpp om ett par saker förbättrades. Jag tänker närmast på clipet som borde kortas, göras mjukare samt få en mindre utstickande spets. Sen behöver inte mönstret på handtagssidorna vara fullt så aggressivt. Det går knappt få fram kniven utan att få med sig halva byxan som det är nu. Låset skulle även det behöva mjukas upp något för lättare handhavande.

Kanske hetare än bra, Lionsteel Daghetta

Men trots invändningarna är det en tämligen bra kniv. Den är välbyggd i bra material. D2 är ett kompetent stål och "TOL"-låset håller bladet på plats med auktoritet. Men bladformen och den låga slipfasen gör att den här kniven inte skär så effektivt som ett flatslipat blad i samma storlek gör. Det biter heller inte i trä så bra som t ex en skandinavisk slipning. Med Daghetta är det tydligt att praktiska aspekter fått stå tillbaks något till förmån för estetiska val.

"Daggerstyle" För den som strävar mot fällknivssymmetri

Jag ser därför främst Daghetta som en snygg kniv där du förvisso får en duglig kompanjon för fickan rent generellt men där design och utförande faktiskt är dess främsta tillgång. En kniv till kaffet!

Köper du den här kniven gillar du troligen modeller som den av mig tidigare recenserade OKC Dozier Arrow, Benchmade 530,531 och 3550 och andra fällknivar som flirtar med dolkformatet men som ändå är någorlunda praktiska.

Specifikation:

Längd utfälld: 190 mm
Längd hopfälld:110 mm
Vikt: 120 g
Bladlängd: 80 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: D2
Handtag: Aluminiumskollor på stålliners
Lås: TOL

Producerad av: Lionsteel, tillverkad i Italien


/ J - är inne på det italienska spåret

#aliaspostmortem #knivigtvarre