Ny kniv - Civivi Sentinel Strike II

Ärligt talat visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av den här kniven. Förvisso hade jag tagit del av specifikationerna innan jag slog till. Men som bekant är det inte alltid de ger samma bild som verkligheten. Det är märkligt det där, jag är ändå rätt erfaren i sammanhanget. 

Några detaljer hade jag tagit fasta på, som att bladet var av Nitro-V, att kniven hade ett Button lock och att kniven kan öppnas på flera vis. Något som för övrigt framgår av bilderna. 

Modellen jag talar om är som rubriken avslöjar Sentinel Strike II från numera välkända Civivi.

Civivi Sentinel Strike II

Bladet är som sagt gjort av Nitro-V vilket är ett i mitt tycke mycket kompetent stål. Men vad jag inte var beredd på var hur tunn bakom eggen den här kniven är. Civivi har valt att utgå från ett blad som inte är mer än 3 mm tjockt och sedan lagt till en riktigt bra slipning avslutat med en superb fabriksegg. 

Slipningen är rätt avancerad då det här är något av ett mellanting mellan en drop point och en tanto. Det finns en om än mycket svag sekundär spets som på en tanto och slipningen är tjockare framåt spetsen till för att förstärka den. 

Längden på bladet är tilltagen med 94 mm vilket bidrar till en totallängd på kniven på närmare tjugotvå centimeter eller 218,7 mm för att vara exakt. 

Det som dock överraskar mest är hur lätt kniven är för sin storlek. Det kan tillskrivas ett tunt blad som sagt som sedan kombinerats med ett handtag i aluminium. Ett som därtill fått en variant av integrerad back spacer. Den är gjort i ett helt stycke FRN och täcker ryggen helt. 

Vågen stannar på kring 104 g och kniven är dessutom mycket välbalanserad vilket gör att den känns mycket kvick och smidig att hantera. 

En rätt stor kniv som överraskar genom att vara mycket lätt och välbalanserad

Sedan var det alla öppningsmetoder. Som vanligt med knivar med den här typen av lås kan man hålla in låsknappen och snärta fram bladet. Sentinel Strike II har därtill en väl fungerande flipperfena för den som föredrar den öppningsmetoden. För att komplettera den finns dessutom tumknoppar som alternativ. 

Ett gammalt beprövat tvåhandsgrepp fungerar naturligtvis det också liksom att snärta fram bladet med ring eller långfinger på baksidan av handtaget. Allt möjligt tack vare god geometri samt mycket vältrimmad detent-kula och fina keramiska kullager. 

De första intrycken av den här kniven är både överraskande, som i att jag som vanligt missbedömt storleken, samt mycket positiva. Tunn bakom eggen ja,  men det här är en riktig skärmaskin. Visserligen har det gällt det mesta Civivi släppt de sista åren men den här lovar något extra. Det är något jag ämnar ta reda på och återkomma med i en framtida recension. 

Civivi Knives

/ J - missbedömer

#knivesandbikes #knivigtvarre

Ny kniv - Civivi Starflare

Att jag föll pladask för det här utseendet kanske den som följer mitt Instagramkonto förstår. Där dyker det nämligen med ojämna mellanrum upp en kniv som jag verkligen gillar i form av Spydercos Des Horn. Vad har den med den här skapelsen kallad Starflare från Civivi att göra?

Jämför ni utseendet förstår ni genast varför. Båda har distinkta Wharncliffe-blad och överlag en tydlig estetik som inkluderar linjer från handtaget som går igen i bladet. Någon kommenterade när jag lade upp en bild att de var lika och de måste tillstås. Men i samma andetag måste sägas att Starflare är ännu mer lik en kniv av Wimpff som för övrigt serieproduceras av Schweiziska Klötzli. Uppenbarligen har även Des Horn hämtat inspiration därifrån.

Det må vara hur det vill med den saken. Slutresultatet är i vilket fall som helst mycket slående. Det finns många små detaljer att undersöka på Starflare. 

Civivi Starflare

Men förutom de övergripande formerna och det mycket spetsiga bladet har knivarna inte mycket gemensamt. Jo, en sak till, de är båda mycket välgjorda. Civivi brukar vara duktiga på det här med "action"/handhavande men den här gången har de överträffat sig själva. Låset är ett exemplariskt utfört "button lock" och lager har aldrig varit mjukare tror jag. Förvisso har jag vant mig vid den känslan från det här företaget men den här kniven tar det hela ett steg längre. Det gör att kniven är extremt mjukt att båda öppna och stänga. 

Sedan är många detaljer precis som de skall, det gäller exempelvis hur allt är slipat och rundat. Det och proportionerna gör kniven riktigt bekväm att hålla i. Handtaget är 11,7 cm långt och hela kniven mäter strax över 20 cm totalt. Även clipet fungerar väl och tumknopparna hittas där de förvänats, bara för att nämna något. 

Sedan kommer vi till något ännu viktigare och det är att bladet är riktigt tunt bakom eggen så det skär förbaskat bra också. Sedan är det inte överdrivet tjockt från början heller för den delen, det mäter 3 mm till en längd av 84 mm. Så det är inte en riktigt liten kniv heller men vikten är låga 98 g. 

Den var snygg också, sade jag det?

Civivi Knives

/ J - nyknivsmyser

#knivesandbikes #knivigtvarre

Recension ANV Z400

Häromsistens recenserades en fällkniv med ett blad inspirerat av en köttyxa. Jag skrev då att bland mer opraktiska bladtyper så är det inte min favorit och att i sådana fall skall det vara mer spetsiga förlagor som är aktuella för att tilltala mig. Här är en sådan från tjeckiska ANV, Acta non verba Knives, kallad Z400. En kniv som bjuder på inspiration från en klassisk dolk. 

ANV Z400

Ibland hör jag de som hävdar att en dolk måste vara tveeggad för att räknas som en sådan. Det är nu inte riktigt sant då det historiskt sett finns ett otal dolkar med endast en vässad sida. Ett känt sådant exempel är kategorin Rondelldolkar. Sedan finns det dem som inte har några eggar alls. Men det är ett annat kapitel. 

Fällknivar av den här typen är ytterst sällan dubbeleggade. De kan inte vara det av det enkla skälet att en del av bladet är blottat i hopfällt läge.* ANVs bidrag till kategorin kallad Z400 är ett utmärkt exempel på en fällbar dolk som trots sitt symmetriska utseende endast är slipad på en sida. 

Z400 bjuder på svenskt stål i ett blad tillverkat i Tjeckien

Twitterversion: ANV Z400, ett får i ulvakläder eller snarare en EDC-kniv gömd i dolkförpackning.

Blad

Den symmetriska bladformen är vad som definierar den här kniven. Det och att bladet är något större än man kan få för sig genom att enbart studera bilder. Det mäter 100 mm på längden, är strax över 25 mm brett och tjockleken är 3,5 mm. Ett tämligen rejält blad med andra ord eller åtminstone långt. 

Utöver formen kännetecknas det här bladet av en genomgående skåra utskuren i bladet. Finishen kan som ofta är fallet med ANVs produkter fås i ett par olika varianter. I det här fallet är det en snygg stentumling som sedan halvpolerats. Alternativet är ett med DLC-beläggning svärtat blad. Märkningen består av ANVs stiliserade logotyp på en sida och namn, tillverkningsland och ståltyp på den motsatta. 

En decimeter långt, symmetriskt slipat blad men med endast en egg

Stålet man använder sig av är från Uddeholm i form av Sleipner. Det är egentligen ett verktygsstål tillhörande samma kategori som D2 men uppges vara mer rosttrögt än de stålen. Det har också något finare struktur och är något segare. Nu är det lite av mer akademiskt intresse i en dolk som även kan användas som EDC-kniv. Men att det även är något mer lättslipat kan vara av intresse.  

Fabrikseggen var snyggt utförd men kunde fått vara vassare

Särskilt som fabrikseggen förvisso var duglig men inte på topp. Den var jämn och symmetrisk vilket är en god början. Men den var inte vass nog. Något man själv kan råda bot på men där kunde ANV ha ansträngt sig något mer. 

Vid användning känns kniven precis ut som den ser ut. Bladgeometri är en av de viktigaste aspekterna för hur en kniv uppträder. Det trumfar ofta stålkvalitet och ibland härdning. Här blir geometrin onekligen lidande av formatet. Eftersom det här är ett flatlipat blad blir Z400 rätt tjock bakom eggen, ca 0,8 mm. Det är nästan oundvikligt med en så låg slipfas som 12 mm om man inte väljer att skålslipa kniven. Men i gengäld blir bladet betydligt tunnare och därmed skörare då. 

Nej, nej, nej, karvar i trä gör man helst inte med den här kniven

Mycket bättre! Inga kast men jag har provhuggt med kniven

Naturligtvis påverkar de siffrorna hur kniven uppträder i dagligt bruk. Mer ärligt uttryckt, den är inte den bästa på att skära i vissa ämnen som papp, kartong och liknande. Något bättre går det när det handlar om hårdplast, mjukare golvmatta samt remmar, buntband och dylikt. Då räcker det med en skarp egg och geometrin påverkar inte prestandan lika mycket.  Lika tydligt är det att kniven penetrerar väl. Så att "avliva" plastkartonger eller sticka hål i petflaskor och plastdunkar etc går som en dans. 

I köket får den inte ens komma in. En kniv som ståtar med en mycket låg flatslipning, i praktiken en sabelslipning med brant eggvinkel samt inkluderar en stor springa mitt i bladet och därtill har parerskydd som sticker ut har inte riktigt där att göra. Förutom att öppna paket och skära bort plast runt ost med då. Till paketöppning är den bra.

För skoj skull tog jag ut några träbitar i trädgården för att karva i. Vi låter det vara vid det. Den här kniven talade till mig efter att den nafsat lite på träet sen kom både jag och kniven fram till att det var onödigt arbete för oss båda. 

Handtag

ANV låter köparen bygga ihop sin egen kniv på hemsidan. Det innebär att man kan välja mellan olika varianter på handtagsmaterial. Det som kan ses på bilderna är "Dural" vilket är vad de kallar aluminiumlegeringen de använder sig av. Önskas mer fäste kan man istället välja G10 som kan fås i flera olika färger. 

Formen på handtaget följer bladet och är därmed droppformat samt symmetriskt. Något som förstärks av clipets placering i mitten och den fördjupning som löper längs mitten av handtagssidorna. Sidorna är mjukt välvda och kanterna slipade och rundade på ett bra vis. Inga vassa kanter på den här kniven. 

Handtaget är både snyggt och bekvämt samt aningen halt

Konstruktionen är speciell då ANV även på den här modellen endast använder sig av en liner på låssidan. I övrigt är det handtagssidorna som står för stabiliteten. Sedan är kniven endast sammansatt med två skruvar, själva pivotskruven för bladet och en i änden på handtaget. Den senare fyller ett flertal funktioner då den simultant agerar både distans, fäste för låsarmen och fästpunkt för clipet. Det ger ett mycket rent utseende och därtill en kniv som är ett skolboksexempel på vad som menas med "öppen i ryggen". Eftersom insidan är slät är det därför extremt lätt att göra rent kniven om man nu behöver det. 

Mer öppen än så här blir inte en fällkniv

Aluminiumhandtaget är hårdanodiserat vilket ger en tålig yta som också är rätt hal. Det som ger fäste är istället handtagsformen i sig. Fördjupning för pekfingret ger stöd och sedan sväller handtaget på mitten för att fylla handen varpå det sedan smalnar av mot bakänden till. Skåran som återfinns på mitten av sidorna är förvisso dekorativa men det är även där fingertopparna hamnar när man sluter handen rund handtaget och de bidrar därmed till bättre grepp. 

Det rymliga handtaget möjliggör de flesta grepp

Handtaget  på Z400 är stort och rymligt. Det mäter hela 128 mm när kniven är hopfälld och så mycket som 12 cm av det är greppyta eller kanske till och med något mer då fingerskydden är vinklade framåt. Således är det inga problem att få plats. Det leder även till att alla vanliga grepp fungerar. Främst gäller det hammargrepp som blir utmärkt tack vare att handtaget sväller på mitten och frånvaron av skarpa kanter och hörn där tumvecket möter handtaget. Även sabelgrepp med tummen bakom det övre fingerskyddet fungerar bra på grund av det långa handtaget och de fint rundade hörnen på parer/fingerskyddet. 

Sedan kan en tumme eller ett pekfinger placeras på bladryggen om man sträcker fingret en bit men eftersom den sidan är tunn på grund av falskeggen så ger den inte mycket stöd. Det går förstås även utmärkt att vända på handtaget och använda kniven med eggen riktad mot kroppen då det är symmetriskt. Även i ett grepp a la ishacka fungerar handtaget. Då handtaget är platt så kan även en tumme placeras ovanpå pivotskruven och kniven på så vis hållas i nypa för sidledes snitt. 

Sen kan tilläggas att för den som söker ett grepp med optimal friktion rekommenderar jag istället att välja G10-versionen. 

Öppning och lås

Z400 är en kniv som öppnas på två vis. Främst är det en flipper och som det agerar det övre fingerskyddet. Det är vinklat bakåt på ett utmärkt vis och trots att flipperfenan inte är överdrivet stor fungerar den väl. Det gäller både om du pressar nedåt (push button) eller drar fenan bakåt (light switch). En smula hal är den då den saknar räfflor men funktionen är ändå tillfredsställande. Det går att halka av med pekfingret med det händer sällan. 

Kombinationen av det från ANV medföljande fettet och teflonlagren gör den här kniven mycket mjuk i gången. Så här långt har jag inte upptäckt någon nackdel med att inte ha glidlager i starkare brons. Tvärtom har kniven blivit märkbart mjukare att hantera över tid. Vad det visar är att alla knivar inte behöver vara likadant byggda för att fungera. Läs "försedda med kullager". 

Ett fingerskydd agerar "flipperfena" och den andra fungerar som "wave"-funktion

Sedan öppnas kniven även på ett andra vis. Det är där de två självlysande iläggen kommer in. De hittas på modell Z100 i flipperfenan, på Z200 i fördjupningen i bladet och här på Z400 återkommer den detaljen på båda fingerskydden. De markerar vart kniven skall öppnas. Det förklarar den gröna självlysande punkten på flipperfenan men inte den på det nedre skyddet. Men det är så enkelt som att den agerar "wave-funktion" om man vill. Om kniven bärs långt bak i fickan och dras snett bakåt kommer bladet att fälla ut sig automatiskt på vägen ut. Personligen är det inget jag är särskilt förtjust i men det kan lätt undvikas genom att inte dra kniven snett bakåt eller flytta fram den något. 

En liner lock som är udda på så vis att den är mycket stabil för högerhänta
men inte för vänsterhänta

Låset är en liner lock men inte av den vanligaste typen. Liksom på andra fällknivar från ANV bygger den på en ensidig liner som även agerar låsarm. En ovanlig men inte unik lösning. Den är sedan fäst vid den bakre av de två skruvar som håller samman handtaget. 

Funktionen är genomgående mycket bra med ett litet undantag. Låsarmen är stark nog och fjädrar bra vilket gör att den faller på plats med starkt och förtroendeingivand ljud. Ett ljud som för övrigt förstärks av aluminiumhandtaget. När låsarmen väl är i position håller den bladet på plats utan spel eller glapp. Men här kommer undantaget in. För att låset skall  bli enkelt att släppa och det är det, så höjer sig låsarmen över resten av handtaget. Det gör att om kniven hålls i ett fast grepp med vänster  så flyttar sig låsarmen aldrig så lite och en smula spel i höjdled uppstår då man vickar på bladet med höger hand. I högerhandsfattning är det tvärtom. Där hjälper fingrarna till med arbetet och någon tendens till att låsarmen glider (lock slip) finns inte överhuvudtaget. 

Att bära

Den här kniven är en av få relativt stora knivar som är lättburna. Den enda som ligger den i fatet är längden på nästan tretton centimeter hopfälld. Men i övrigt är handtaget slankt med 12 mm tjocklek och inte överdrivet brett heller trots parerskydd. Över dem mäter den 42mm men själva handtaget endast 29 mm som bredast. 

Sen är den här kniven lätt med sina 115g. G10-versionen är dessutom ytterligare några gram lättare. Det är inte mycket för ett blad på en decimeter skall påpekas. 

Wire clipet är fäst i bakkant på den enda skruven och är flyttbart

Främst är det dock materialet och clipet som gör att kniven bärs lätt och ledigt. Den hårdanodiserade aluminiumytan ger inte mycket friktion när kniven skall ned eller upp ur en ficka. Fingerskydden finns där och ibland händer de att de vill fiska upp något. Särskilt på vägen upp och eftersom de är gjorda för att agera "wave" så får man vara medveten om det. Det är det jag har emot den sortens funktion generellt. En vacker dag tänker man inte på det och då är olyckan framme. 

I fickan syns Z400 inte alls

Clipet är av samma typ som återfinns på Z100. Det innebär ett "deep ride loop over clip". En långt engelskt namn för att beskriva ett wire-clip fäst i bakänden på handtaget och som låter kniven sitta djupt ned i fickan. Så djupt att inget av handtaget syns faktiskt. Eftersom materialet i clipet dessutom är tunt så är det så diskret som en kniv kan bli i det fallet. 

Appropå tunt så kunde clipet faktiskt fått vara kraftigare. Som det är nu så glider det en smula i sidled och det skrapar aluminiumytan. Dessutom kan det böja sig om det får en hårdare smäll. Så långt har jag smällt i det ett par gånger men haft turen att träffen varit lös nog för att clipet skall fjädra tillbaks. 

Clipet är flyttbart till vänster sida men som jag sade låset är inte helt pålitligt då så jag kan inte rekommendera denhär kniven för den vänsterhänte trots de ambidextriösa öppningsmetoderna. 

Sammanfattningsvis

Den här knivtypen är inte den vanligaste på marknaden. Det händer att dolkinspirerade fällknivar dyker upp från stund till annan men alla märken har dem inte och de tillhör troligen inte bästsäljarna. Det finns förstås en förklaring till det. Ett blad med den här formen är inte det ultimata i alla sammanhang. Om nu inte alla situationer kräver att man sticker kniven i något. Men med det  sagt finns det andra kvaliteér som kan locka till köp. Inte minst för den som endera samlar på knivar eller åtminstone innehar fler än en. När det som är "mest praktiskt" redan är införskaffat kan man ge utlopp för andra begär att styra inköpen. Ett sådant är estetik. På det området är jag personligen svag för en snygg dolk. Det är precis vad ANV Z400 är. 

Utöver utseendet bjuder Acta non verba Knives med Z400 återigen på en välbyggd kniv med en rad för märket kännetecknande detaljer. Den innehåller flera av de element jag presenterade i min recension av den mer vardagsbetonade modellen Z200. Dit hör exempelvis hur de valt att markera var eller snarare hur knivarna öppnes genom att förse dem med självlysande ilägg. De har även en konstruktion som känns igen med endast två skruvar som håller ihop kniven, en ensidig liner som även agerar lås och wire-clipet med sin unika infästning. Sedan återkommer även teflonbussningar istället för dito i brons eller kullager. Jag nämner det då jag vet att det är en röd flagga för somliga. Men med en smula slitage och en klick av det  medföljande fettet blir kniven allt smidigare och snabbare över tid. Jag känner därför inte att den här kniven behöver kullager för att bli riktigt kvick. 

Acta non verba Z400 är en kniv som inte gör sig väl i skogen men som kan användas för EDC-bruk

Som stål har ANV valt Sleipner. Att det skall vara mer rosttrögt än D2 är mer en teoretisk tanke än en praktisk visade det sig. Det var några varma veckor under den här sommaren när kniven testades vilket resulterade i några mindre rostangrepp på bladet nära ricasson och på flipperfenan. Verktygsstål som D2 och Sleipner brukar ibland kallas "semirostfria" men min erfarenhet är att det påståendet skall tas med en nypa salt. Eller förresten inte då de tenderar att få värre fläckar av det. Använd istället lite olja för att underhålla dem från stund till annat så slipper man bekymret. Till den här kniven hade jag nog föredragit ett mer rostfritt stål som N690.

Sedan kunde skärpan på fabrikseggen kunde varit bättre. Det känns som man tänkt "det är ändå en dolk, ingen kommer faktiskt att använda den" och gett upp lite på den fronten. Det går snabbt att åtgärda själv men jag föredrar om tillverkaren leder vägen i det fallet. 

Z400 köper du på grund av utseendet. Annars finns även Z200

Eggvinkeln och den övriga geometrin som följer med bladformen och hur den genomförts leder till att den som söker den mest praktiska EDC-kniven skall man med fördel välja en annan kniv ur ANVs sortiment. Företrädesvis modeller som Z100 eller Z200.

Den här kniven väljer du av andra skäl, främst utseendemässiga. Du väljer den för att du gillar ett klassiskt dolkblad och gärna använder en sådan som EDC-kniv även om det innebär vissa eftergifter på prestandasidan. För även om det inte är en kniv för friluftsbruk eller ens vid grillen så fungerar den förstås till allt småpill som tarvar en vass egg och en god spets. Det är först när du arbetar med en kniv, när du verkligen skall skära något som begränsningarna visar sig. Ja och sedan är den inte det minsta diskret utan tvärtom så "skriker" utseendet en smula och kräver uppmärksamhet. Så det är inte en kniv du halar fram bland kollegorna på företagsutflyktens team-building dag första dagen på nya jobbet. 

Sen skall tilläggas att som vanligt är det här en mycket välbyggd kniv. Alla kanter och hörn är rundade där de skall, skruvar är av god kvalitet, bladet är centrerat och så vidare. Kvalité från Böhmen i Tjeckien helt enkelt. Mycket snyggt packeterad kvalitet dessutom!

ANV Knives

Specifikation:

Längd utfälld: 230 mm

Längd hopfälld: 128 mm

Vikt: 115 g (aluminiumversionen, vägd av mig)

Bladlängd: 100 mm

Godstjocklek: 3,5 mm

Bladstål: Sleipner

Handtag: Aluminium

Lås: Liner lock

Producerad av: ANV, tillverkad i Tjeckien

/ J - 

* Några få undantag finns som t ex Gerbers CF och andra knivar där hela bladet är dolt i handtaget i hopfällt läge.

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Ny kniv - ProTech TR3

Pro-Tech är ett märke som alltid haft en viss positiv klang i mina öron. Jag vet inte riktigt varför. Eller jo, det vet jag egentligen. Jag har alltid gillat stiletter och fjäderdrivna knivar. Bland dem finns det ett antal märken som var mycket i ropet när jag började titta på knivar på internet en gång i tiden. Stora namn som Benchmade och Microtech men även mer specialiserade märken som Dalton och Piranha. Men bland de där högteknologiska märkena har alltid Pro-Tech funnits. 

Faktum är att en fråga som kan ställas är om det finns någon som gör en bättre sidöppnad automatkniv än Pro-Tech? Inte customtillverkad utan tillgänglig som produktionskniv i rimlig prisklass menar jag då. 

Pro-Tech TR3

Den här modellen kallad TR3, vilket är kort för Tactical Response 3, är en riktig klassiker i Pro-Techs sortiment. En kniv som inte gör mycket väsen av sig sett till det yttre men där alla detaljer är väl genomtänkta. Kniven öppnar med auktoritet och bra snärt. Bladet är enkelt och väl fungerande men bäst är att ergonomin är exemplarisk. Allt förpackat i ett format som är mycket lätt att bära omkring på. 

Materialen som hittas i den här kniven är aluminium i handtaget, 154CM i bladet och lås/aktiveringsknapp är en plunge/button lock. 

Det är här är en genompraktisk kniv och av det skälet en av få som kallas "tactical" som jag faktiskt kan se att den används av de personer den riktar sig till, det vill säga insatspersonal av olika typer. "First responders" talar man om i reklamen och då avses poliser, militärer, ambulanssjukvårdare, räddningstjänst, sjöräddning med flera. 

Ja, och sen alla kniventusiaster som bara vill ha en riktigt bra kniv med viss coolhetsfaktor då. En recension blir det så småningom!

/ J - knapptryckare

#knivesandbikes #knivigtvarre

Knivrecension Kershaw Launch 4

 - Liten men naggande god

Det var ett tag sedan jag recenserade en kniv från Kershaw noterade jag. Sist det begav sig var det en kniv i deras "Launch-serie" vilka är fjäderdrivna knivar. Jag ämnar fortsätta på det spåret idag. Men om Launch 5 var en stor rejäl kniv så är dagens objekt desto mindre. Den är vad som kallas "California legal" vilket innebär att den har ett blad som mäter under 2" vilket blir runt fem centimeter med riktiga mått. Modellen kallas Launch 4. 

Kershaw 7500 BLK Launch 4 

Den förra kniven i serien jag presenterade var ett resultat av ett samarbete mellan Ernest Emerson och Kershaw med för honom karaktäristiskt utseende. Launch 4 däremot är ett typiskt exempel på en inhouse-design. Designteamet har i det här fallet lyckats ovanligt bra men det kan bero på att linjerna är tämligen generiska för typen av kniv. Det medför att den är relativt symmetrisk med ett spetsigt blad som drar åt dolk-hållet. Det gör också att den påminner om andra knivar i samma format som exempelvis Pro Tech Stinger. Launch 4 har därmed ett tämligen tidlöst utseende.  

Launch 4 i två olika färgställningar

Twitterversion: Kershaw Launch 4, en liten välgjord kniv med stort bett

Blad

Launch 4 har ett blad som mäter in på 4,8 cm vilket är just under den gräns på två tum som är måttet som styrde designen. Formen är egentligen en drop point men det spetsiga utseendet i kombination med att det är nästan symmetriskt gör att det drar åt spear point/dolk hållet. Det förstärks av den kraftiga falskeggen som bladet försetts med. Själva slipningen är av sabeltyp och sträcker sig till ungefär halva bladets höjd. 

Ett litet spetsigt knivblad är vad Launch 4 bjuder på

Bladstålet på den här lilla rackaren är det samma som på alla knivar i serien vilket innebär ett amerikanskt CPM154. Det är alltså den finare pulverversionen av det gamla 154CM från Crucible. Stålet i den här kniven är överlag sympatiskt. Det är rostfritt men kan trots det erhålla fläckar ibland har jag noterat på andra knivar i samma material. Av det skälet har jag inget emot beläggningen på det här bladet även om jag generellt föredrar andra ytbehandlingar, läs ej svärtade. Beläggningen är för övrigt en mycket hållbar DLC-yta. Styrkorna hos CPM154 är dock märkbara även här. Det är ett stål som är lätt att få riktigt vass och det hållet skärpan någorlunda väl. Inte som de absolut bästa stålen men i gengäld är det mycket lätt att underhålla. Det här här är en egg som svarar mycket snabbt i kontakt med en strigel. 

Stålet är en gammal klassicker i lyxutförande CPM154

Vad gäller användning betraktar jag det här mest som en kniv inriktad mot blandat småpill. Ja, "småpill" är det vetenskapligt etablerade termen. Inte sällan kan det innebära smärre ingrepp på den egna personen som att pilla bort en ruva eller avlägsna en speta. Eller oftare att öppna ett paket, skära plast, ta bort en etikett från en ny tröja, avlägsna lite lim som kommit utanför vad jag nu limmade. Till sådant är den här kniven riktigt bra. Särskilt som den är liten och diskret och därmed kan användas utan dra blickarna till sig i närheten av andra. 

Att skära kartong och liknande är den inte lika bra till. Bladet är förvisso starkt nog då det är litet och kompakt och det är vasst men det är trots allt rätt kraftigt och det är mycket stål bakom eggen (nära en mm) så någon riktig skärmaskin är det inte. Orsaken står att finna i geometrin. Tre millimeters grovlek låter kanske inte extremt kraftigt men ställt i relation till ett blad på under fem centimeter i längd och med en slipfas på under en centimeter är det tilltaget. Särskit när bladet inte är fullt flatslipat. 

Storleken gör den dessutom mer eller mindre diskvalificerad till att skiva en tomat eller dela ett äpple med. Såtillvida du inte vill såga dig igenom frukt eller grönsaker med många omtag och därtill fylla hela pivotområdet med tillhörande fjäder med fruktsaft.  

Handtag

På handtaget märks att Kershaws Launch-serie är gjorda i USA. De osar kvalitet. Som alla modeller har Launch 4 en hel rygg som bildas av de två halvorna som utgör handtaget. Den är så välgjord att kniven närmast framstår som en integralkniv. Sidorna är skruvade med två skruvar som nästan inte syns där de gömmer sig i kanten av clipet. Ja, och sen har du en justerbar pivotskruv förstås. 

Materialet är aluminium som  fått en hårdanodisering som ger en lätt kritaktig känsla. Den ger också fäste. Kniven finns i en lång rad färger och den jag har råkar vara svart. Den gröna tillhör min dam som även hon uppskattar modellen. 

Handtaget är hårdanodiserad 6061-T6 aluminium

Alla kanter på kniven är väl fasade för att inte orsaka några vassa kanter. Det är dessutom gjort i två steg vilket ger en rundad känsla på sidorna. 

Handtaget utgörs av två halvor fästa med två skruvar utöver pivotskruven

Formen på handtaget kännetecknas av enkelhet. Det är också genomtänkt och smart gjort. Trots tämligen subtila kurvor är det en kniv som är bekväm att hålla i. För mig är det här en ren "trefingerskniv" men en bra sådan. Handtaget känns som det är gjort för att hållas i "overhand pinch grip" eller i nypan på samma vis som en kockkniv. I det här fallet innebär det med tummen placerad över pivotskruven. Det ger god kontroll både när man skär nedåt men framförallt mot sig. En utmärkt detalj är att i det här greppet hjälper vecket på clipet till att ge bättre fäste om kniven. 

Launch är så liten att  den kan gömmas inuti handen

Som ni ser är kniven lätt att gömma i handen till dess att den behövs. Och trots att den bara hålls med tre fingrar och saknar greppförstärkande detaljer och mönster så känns den relativt bekväm och säker att greppa. 

Öppning och lås

Som påpekades inledningsvis är det här en automatkniv. Det medför att den öppnas med en knapp. Det är även den som utgör låset på den här kniven. Knappen är den som hittas strax bakom pivotskruven. Den höjer sig någon millimeter över ytan för att man skall kunna känna den även om man inte ser vart den är. Det är dock ingen risk att den öppnas av misstag då den kräver ett distinkt tryck för att aktivera mekanismen.

En knapp både för att fälla ut bladet och släppa låset

Det som ger kraften till den här lilla kniven är en spiralfjäder. På den här typen av automatknivar sitter de lindade runt pivotskruven. Det är för övrigt inte den enda fjädern i en dylik konstruktion. Om ni plockar isär dem bör ni veta att det sitter en liten rackare i själva tryckknappen också vars funktion är att hålla den ute. Tappar ni en sådan i säg en ryamatta, kan det ta ca en timma att hitta den igen. Bara så att ni vet. 

Sen är den här typen av kniv inte försedd med vare sig kul- eller glidlager utan det är förhöjning i själva sidorna som står för den biten. En konstruktion som fungerar utmärkt. Den här kniven har inget glapp eller spel i någon riktning då bladet är utfällt. Låset är som sagt ett "button"- eller "plunge"- lock vilket inte är ovanligt på automatknivar. Särskilt inte på Kershaws Launch-serie där samtliga modeller har den låstypen. För att släppa låset trycker du helt enkelt in samma knapp som aktiverade bladet. Det som hör till stiletter/automater är att du måste övervinna fjäderkraften på vägen in vilket gör att det enklast sker med två händer. 

Sen kan tilläggas att det här är en hårtslående liten bantamviktare. Fjäderkraft i relation till det lilla bladet ger ett riktigt snabbt blad och distinkt ljud. 

Att bära

Av tämligen uppenbara skäl är det här en mycket diskret kniv att bära. Längden på åtta centimeter är inte avskräckande. Och även om handtaget inte är den tunnaste för storleken så är inte heller de andra måtten mycket att orda om. Bredden är som mest 23 mm längst fram på handtaget. Tjockleken är 12 mm. 

Clipet är stort i relation till resten av kniven vilket är bra i det här fallet

Clipet är ett tämligen vanligt sådant och blir givet knivens ringa format tämligen stort. Det är jag dock tacksam för. Mindre clip har en tendens att inte fungera lika bra. Och det här varianten är faktiskt utmärkt. Läppen är stor nog för att vara praktisk, spänsten håller kvar kniven och inte minst känns inte clipet i handen. Tvärtom, som jag skrev om tidigare, bidrar det till att göra greppet säkrare. Det är inte ett "deep carry"-clip men det gör inget. Kniven är så liten att det är en fördel om den inte sitter så djupt att man behöver gräva efter den när den skall halas fram. 

Även vikten är diskret. Launch 4 väger in på låga 55 gram. Ett litet blad och två bitar aluminium väger inte mycket. 

Sammanfattningsvis

Bladet är som sagt gjort för att vara lagligt även i de jurisdiktioner som tillåter fjäderdrivna knivar men endast om de understiger en viss längd. Just i Californien råkar den gränsen vara fem centimeter och då det är en folktät delstat och därmed en viktig marknad för en amerikansk tillverkare så fick det styra storleken på den här kniven. Men uppskattar man estetiken men vill ha den i större format så finns både Launch 8 och 12 att tillgå. 

Fördelen med formatet är uppenbar. Kniven fungerar utmärkt att bära med sig i en ficka som komplement till något större. Skall man skära av ett snöre, öppna ett brev eller paket, punkterna en förpackning eller andra små uppgifter så behövs oftast inte några fällbara svärd.   

Launch 4 är en utmärkt fickkniv som därtill ser bra ut

Kershaw Launch 4 är en mycket stabil kniv inte minst tack vare låset. Button locks har varit lite styvmoderligt behandlade bland knivtillverkare men används frekvent av bland annat Hogue Knives och Pro Tech för att nämna några. Här är det mästerligt utfört med resultat att det lilla bladet nästan känns som det satt på en fastbladad kniv. 

Men även materialval i både blad och handtag och inte minst sättet arbetet är utfört på ger ett intryck av kvalitet. Det är en övergripande känsla när man hanterar alla knivar i Kershaws Launch-serie och så även här.

Kershaw Launch 4, en liten kniv lika elegant som en liten espresso

Det är även en elegant design tillverkad med mycket hög precision. Om du söker en liten kniv och tilltalas av utseendet kan det här vara en kniv för dig. "Kan" skriver jag då det är ett visst pysslande med att importera den här sortens knivar då de inte får säljas i vanliga butiker i det här landet.*  

Specifikation:

Längd utfälld: 130 mm

Längd hopfälld: 81 mm

Vikt: 55 g (vägd av mig) 51 g enligt Kershaw

Bladlängd: 48 mm

Godstjocklek: 3 mm

Bladstål: CPM154, DLC behandlat

Handtag: Aluminium, 6061-T6

Lås: Button lock

Producerad av: Kershaw, tillverkad i USA

/ J - sätter sprätt på tillvaron

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

* Vilket för övrigt är helt obegripligt då vilken kökskniv som helst alternativt Morakniv är väsentligt mycket farligare om de missbrukas som vapen. Men det är ett ämne för en annan diskussion. 

Ny kniv - Kershaw Launch 1

Inte kan jag räkna heller. Först kom nummer 2, följd av nummer 4. De kompletterades senare med en nummer 5. Den sistnämnda var också grön fast i en annan nyans. De första två svarta. Vad tusan är det för ekvation?

Det råkar vara ordningen i vilken jag köpt mina Kershaw Launch.

Kershaw Launch 1

Den sista var också den första. Kershaws första då och inte min. Samt grön, sade jag det, förvirrad, jag?

Launch är Kershaws samlingsnamn för den kollektion av USA-tillverkade automatknivar de släppt de senaste åren. Jag tror de är upp i 12 till antalet om jag inte missminner mig. I serien finns allt från knivar med rent bruksutseende, via "California legals" med blad under 2 tum till stilettliknande knivar.

Nummer ett råkar vara en stor stadig kniv. Fast stadig som i att den känns stabil för den är mycket lätt för sin storlek och därtill neutralt balancerad så den känns mycket kvick i hand. Jag tycker mig också se  vissa likheter med en annan Kershawmodell kallad Knock Out. Det de har gemensamt är att de är tunna och relativt höga i handtaget med breda blad. Sen sitter handtaget vinklat i relation till bladet på båda.

Handtaget är av aluminium och görs av två halvor vilket gör att det ovanifrån nästan ser ut som en "integral". Bladet är av CPM 154-stål. Trevliga material och ett sympatiskt utseende. Återstår att se om kniven som helhet är en lika positiv bekantskap. 

/ J - räknar vidare

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Knivrecension A.G.A. Campolin Zero

-  modern traditionalist

Att förnya genrer brukar vara populärt i musiksammanhang. Det har även spritt sig till knivvärlden vad det verkar. För några år sedan kom de första "modern traditionals" som de kallas på engelska. Det vill säga klassiska knivmönster fast tillverkade i moderna material och med modern teknik. Ofta en slipjoint, någon Barlow eller liknande med tillägg av skruvade konstruktioner och titan. Några tillverkare gick steget längre och lade till egna modeller och därifrån har fenomenet vuxit. Idag har de flesta större märken minst en kniv i den här kategorin på programmet.

Men en klassisk typ av kniv som inte sett lika mycket av den förnyelsen är den italienska stiletten. Visst, någon modell av de vanliga swivel bolster-knivarna har försetts med svart blad och därefter kallats tactical. Någon annan modern variant av sidsprättare har fått antydan till fingerskydd av rundad typ och sen har det varit bra med det. Men något riktigt försök utanför custom-scenen har däremot inte varit aktuellt. Inte förrän en av mästarna på området stiletter A.G.A. Campolin släppte sin Zero för ett par år sedan (2017).

A.G.A. Campolin Zero

A.G.A. Campolin är annars kända för att göra synnerligen klassiska knivar i alla storlekar och format. De har allt från den typiska modellen av stilett via swing-guards till någon modell från Sicilien och liknande. De har även moderniserat sitt utbud genom att exempelvis slå ihop en klassiskt italiensk stilett med en lever lock-mekanism vilket inte är helt vanligt.* Men alla de modellerna har trots allt varit knivar med en äldre typ av konstruktion med mässingsramar, nitade konstruktioner och naturmaterial i handtagen. Mer traditionella än moderna således.

Zero är något helt annat som ni snart skall se!

Zero, stilletten för 2000-talet

Twitterversion: Klassisk italienskt märke tar ett nytt grepp på en lika klassisk som mytomspunnen knivmodell, stiletten

Blad

Bladen till den här kniven kan fås i två olika utföranden. Ett som drar åt det mer praktiska hållet då det är av "bajonett-typ" även om falskeggen är så pass liten att det snarast rör sig om ett helt flatslipat blad. Den andra typen som syns här är mer av ett typiskt stilettblad. Det vill säga ett symmetriskt dolkliknande blad slipat på en sida. Så långt inget ovanligt med den här kniven.

Måtten är även de ytterst traditionella. Stiletter brukar sorteras efter totalängd där 23 och 28 cm eller om man så vill 9 och 11 tum är de vanligaste storlekarna. Med den nomenklaturen är den här kniven en 9 tums kniv men i praktiken är den något kortare, den mäter 22 cm med ett blad på 10 cm. Grovleken på godset är 3,5 mm och bredden på bladet är 16 mm. Långt och smalt som sig bör med andra ord.  

En för knivtypen karaktäristisk bladform 

Inte heller finishen på bladet avviker från det vanliga. Dylika knivar har ofta polerade blad och så även den här. Bladformen understryks genom att bladet har en kraftig blodränna eller fuller som det heter på engelska. Ett uttryck som för övrigt är väsentligt mer korrekt. Poängen med dylika rännor är inte att avleda blod utan görs numera endast för att vara dekorativa. Annars var funktionen en gång i tiden dels att lätta framförallt svärd men även knivar samt göra dem starkare. 

Det flatslipade bladet på Zero har en slipfas på ca 8 mm.

Något som däremot är ovanligt och det första som får den här kniven att avvika från det gängse och göra den mer modern i sitt tilltal är valet av stål. Vanligtvis brukar man inte bry sig nämnvärt om vilket stål den här sortens knivar förses med. Eller rättare sagt de väljs utifrån att de skall vara lätta att bearbeta eftersom utseende vanligen går före funktion och det betyder konkret allt från 420J2 till 440A så länge det handlar om produktionsknivar.

Men inte i det här fallet. Här har man valt Böhlers N690Co. Ett modernt stål som  återfinns på en hel del fällknivar, främst med ursprung i Europa.  

Stålet, N690Co kommer från Böhler/Uddeholm 

Kombinationen av ett modernt och gångbart stål och en mycket kraftig konstruktion gör att den här kniven faktiskt kan användas rent praktiskt även om förstås den flatslipade versionen är mer lämpad för det.

Fabrikseggen var väl inte så mycket att hänga i granen. Jämn var den förvisso och någorlunda vass. Men det är också tvär som en yxa. Delar av det kan naturligtvis förklaras av den generella geometrin. Men lite flackare vinkel kunde eggen fått. Sen är spetsen inte mycket att hänga i granen. Här har sliparen gått på säkerhet och låtit den vara närmast rundad för ökad styrka.  

Handtag

Formen på handtaget känns även den igen från andra knivar av den här typen. Det innebär en kniv med dubbla bolster, svängda fingerskydd och ett kurvigt grepp. När det är så här kurvigt brukar det ibland räknas som en "getingmidja" eller wasp handle.

Men där upphör allt traditionellt. Ramen är av tämligen grovt dimensionerat stål och skollorna är i det här fallet av aluminium. De kan även fås i ett antal olika färger. Förutom den här färgglada lila finns den i allt från rött och orange till grönt, brunt och förstås svart. Zero kan även fås i kolfiber för den som föredrar det.

Kostymen är traditionell men inte utförandet som är skruvat och inkluderar aluminium

Sen är även själva konstruktionen moderniserad. Det innebär att hela kniven är ihopsatt med skruvar istället för nitar. Det gäller inte bara handtagen utan även bolster och förstås pivotskruven som därmed är justerbar. De vanligare nitade konstruktionerna får man "justera" genom att försiktigt knacka på pivotniten med en hammare. Här görs det istället enkelt med en torx T8. 

Kniven är tämligen grov över ryggen. Här hittas för övrigt
den enda märkningen på kniven

Zero är en mycket välbyggd kniv på ett gammeldags vis. Det betyder mycket metall och en solid konstruktion. En del av det är tämligen naturligt givet vilken typ av kniv det handlar om. En stilett driven av bladfjädrar är generellt mer utsatt för krafter än vad en kniv med en spiralfjäder är. När bladet är stängt är hela ramen utsatt för det tryck de alstrar.

Handtaget är långt nog för att lätt och ledigt rymma hela handen. Det är också förvånansvärt bekvämt

Aluminiumsidorna bidrar med en smula fäste då de har den där något kritaktiga känslan som aluminium kan förses med. Annars ger det kurviga handtaget ett förvånsvärt bekvämt grepp i sig. Särskilt som det är tämligen grovt och därmed fyller handen bättre. Sen är den här kniven likt många andra bekvämare utan clipet monterat. Det är inte den värsta syndaren på området men det känns i handen efter ett tag.

Balansen däremot är inte mycket att hänga i granen. Baktung är bara förnamnet. Balanspunkten återfinns ungefär mitt på handtaget eller inte riktigt. Mitt i den runda försänkningen för hävstången för att vara mer exakt. 

Öppning och lås

Öppningsmekanismen på den här kniven är både gammal och ny. Gammal på så vis att just lever locks är en riktigt gammal lösning på fjäderdrivna knivar. De är emellertid vanligare på tyska dito än italienska. Däremot är den som sades inledningsvis inte så vanlig på stiletter utan förekommer oftare på klassiska fickknivar med pennblad. Så den här applikationen är nyare även om andra exempel finns. Sen kan den här typen av lever eller hävstång som vi säger på svenska aktiveras antingen genom att fällas upp framåt eller bakåt. På Zero är det framåt som gäller.** 

Så här ser hävstången ut i utfällt läge, redo att släppa ut bladet

Det som gör lever locks speciella är att en enda hävstång sköter inte mindre än tre funktioner. För det första agerar den säkring i både öppet och stängt läge. Kniven kan helt enkelt inte avfyras av misstag. På det området är den väsentligt mycket säkrare än alla moderna glidspärrar. För det andra används den för att fälla ut bladet och för det tredje utgör den även låset.

Åtkomsten för själva spaken eller hävstången är enklare för dem som fälls ut åt andra hållet, det vill säga bakåt. Då låter man kanten på dem sticka ut några millimeter framför bolstret varpå ett finger lätt kan hitta dem. Här befinner sig den istället i en fördjupning i handtaget varpå på man får lirka in mjukdelen på tummen för att få ut den i färdigläge. Det är dock mycket enkelt gjort tack vare en liten böj på toppen av hävstången.

När man väl pressare ned den händer det grejer! Den här kniven har bra tryck i fjädrarna. Ja, ni läste rätt, det skall vara plural. A.G.A. Campolin har nämligen valt att förse den här kniven med en dubbel uppsättning bladfjädrar för att få mer tryck i mekanismen men även för utökad livslängd. Det blir rätt mycket krafter som skall kontrolleras i en sådan här kniv som sagt. 

Här syns de dubbla fjädrarna som skickar ut bladet

Farten är rejäl och ljudet massivt och något dovt. Kniven skulle förstås kunnat vara ännu snabbare om den fått kullager till exempel. Men på det området är den här kniven mer traditionellt byggd. Den har nämligen inga lager alls. Inte minsta lilla glidlager utan bladet löper direkt mot ramen. Det ger dock mycket kontaktyta mellan blad och handtag och därmed en väldigt solid kniv. Dock går det inte givet att det är en fjäderdriven kniv att spänna pivotskruven för hårt eftersom det till slut hindrar rörelsen. Sen kan väl tilläggas att det handlar om polerat stål mot polerat stål så ytorna är tämligen hala i vilket fall.

Tack vare den här konstruktionen är kniven extremt stabil åt alla håll. Zero play skulle man lite vitsigt kunna uttrycka det. Det är utan tvekan den kniv av den  här typen jag äger som är mest stabil. Fullt jämförbar med andra moderna fällknivar.  

Att bära

Även på det här området har kniven fått sig en överhalning och ett modernt tillägg. Zero har försetts med clip! En riktigt ovanlig finess i sammanhanget. Utöver det följer kniven formatet tämligen väl även när det kommer till hur den känns att bära. I det här fallet innebär det att yttermåtten är långa och slanka, hörn och kanter väl rundade vilket borde göra den diskret. Men det finns ett pars saker som dödar diskretionen, förutom färgen då. Dels är handtaget grovt med sina 15 mm vilket gör att det känns i fickan men framför allt är vikten påtaglig. 

Ett modernt tillägg till kniven, ett flyttbart och framförallt avtagbart clip

Clipet som sådant är rätt grovt vilket gör det starkt. Det behövs eftersom det är mycket kniv som skall hållas på plats. I det här fallet väger kniven in på stadiga 170 gram. Det gör att Zero sannerligen inte är någon lättviktare. Men det är inte så konstigt med tanke på all metall som återfinns i handtaget. Ramen är tilltagen, ryggen måste vara sluten på den här typen av kniv, hävstången är av stål, bolstren är massiva och sen har vi de dubbla fjädrarna gömda inuti kniven. Det blir mycket stål som dessutom paras med sidor i aluminium.

Tröttnar man på clipet vilket jag ofta gör av utseendeskäl så kan det tas bort och ersättas med en därför avsedd metallplatta. En finess som jag uppskattar. Kniven kan för övrigt bäras både med spets uppåt eller nedåt. Om man byter håll får man skifta skruvarna i sidan då de är olika långa för att nå igenom clipet alternativt täckplattan. 

Sammanfattningsvis

Zero är en unik pjäs såtillvida att det inte finns många om ens några konkurrenter beroende lite på hur man räknar. Antalet tillverkare av kvalitetsknivar av den här typen är inte enormt och de som finns är ofta mer inriktade på Out The Front-knivar av olika slag. De som därtill är gjorda med moderna material inklusive bättre bladstål och med modern teknik är ännu färre. Det exempel jag kommer på närmast är amerikanska ProTech och deras modell "Don". Men den är i det mesta en modern kniv vill jag hävda då det mest är de dubbla fingerskydden och den slanka profilen som sneglar åt det traditionella hållet. I övrigt har den kniven helt moderna teknik både vad gäller fjäder, lås och aktiveringsknapp. Detsamma gäller Kershaw och deras relativt nya Launch 8 som är mycket lik Don i det mesta.

Zero har många detaljer som anknyter till knivtypens historia. Det visuella är förstås det som märks först där mått, proportioner och formgivning är lätta att känna igen. Bladet är en decimeter långt och smalt med ett tveeggat utseende, handtaget runt tolv centimeter med ett tämligen runt tvärsnitt och kniven har klassiska dubbla bolster. Lägg därtill detaljer som att både de och bladet är polerat samt de krökta fingerskydden och du har en arketypisk stilett/switchblade. 

Ett klassiskt utseende som dock fungerar även till vardags

Även mekanismen är typisk med sin bladfjäderkonstruktion. Mindre typisk är emellertid att kombinera den med en lever lock som därtill fälls framåt. Ännu mer unikt är att förse kniven med moderna detaljer som justerbar pivotskruv, demonterbar ram med skruvade aluminium/kolfiber-skollor, modernt bladstål och ett clip. 

Havet skulle kunna vara utanför Sicilien men nu råkar det vara Båstad. Zero gör sig på något vis vid ett hav

I vilket fack skall då en kniv som Zero sorteras i den moderna knivfloran? Jag vill nog hävda att den skall räknas som en modern traditional. A.G.A. Campolin har gjort samma sak med en klassisk stilett som t ex Lionsteel gjort med en traditionell Barlow. Trimmat den med modern teknik och moderna material. Prislappen hamnar runt 205-215€ beroende på utförande. Ännu något mer för kolfiberutförandet. Sen finns numera för den som tycket att den här är klen en större variant kallad Zero+.

A.G.A. Campolins Zero är mycket lätt att rekommendera för den som söker en kniv med ett klassiskt utseende men som faktiskt även går att använda rent praktiskt även om jag i så fall starkt rekommenderar det andra bladalternativet. Därtill sparkar kniven lika hårt som en åsna och har ett karaktärisktiskt ljud för den som uppskattar sådana detaljer. 

Specifikation:

Längd utfälld: 220 mm

Längd hopfälld: 125 mm

Vikt: 170 g

Bladlängd: 100 mm

Godstjocklek: mm

Bladstål: N690Co

Handtag: aluminiumskollor, stålram

Lås: Lever lock

Producerad av: A.G.A. Campolin, tillverkad i Italien

/ J - gillar blad som har bråttom

* Även om det gjorts förut genom den något enklare "Leverletto" designad av Bill D Shivs. Campolin har också en version kallad Dominus. 
** En mer känd knivmodell med samma lösning kommer från tjeckiska Mikov. Deras basmodell som på senare tid fått namnet "Predator" öppnas på samma vis. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre