Knivrecension Lionsteel Daghetta

-  en kniv till kaffet

Någonstans tror jag att jag skrev "ibland köper jag knivar för att matcha mitt kaffe". Det ligger något i det hur märkligt det än kan låta. Det här är en italiensk kniv som köptes mycket för att den är elegant, lite som en välgjord espresso och för att jag var nyfiken på Lionsteel som märke. De saknade representant i samlingen vid tidpunkten för införskaffandet och sådana brister måste rättas till.

En kniv till kaffet?

Lionsteel etablerade sig på världsmarknaden med bland andra modeller som "Ti-Spine" och "SR-1" vilka båda är knivar där handtaget är "integraler" det vill säga gjorda i ett stycke, ursprungligen titan. Sen knoppade den senare modellen av sig till enklare utföranden i aluminium, gjordes i flera storlekar och följdes upp med ett samarbete med Spyderco som lyfte fram formgivningen i knivar som "LionSpy" och "Lil' LionSpy". De tillverkar även knivar åt ett flertal andra märken, däribland DPx.

På senare tid har Lionsteel släppt exempelvis modellen "TRE" vilket är en akronym som står för "Three Rapid Exchange" och syftar till hur möjligheterna att öppna kniven kan alterneras för att matcha olika länders lagstiftning och individers tycke och smak. I år har de dessutom lanserat en "kameleontkniv" där handtaget ändrar färg efter temperatur kallad "KUR".

Lionsteel "Daghetta"

Dagens kniv har däremot en annat formspråk än de ovan uppräknade exemplen. De är kraftiga, nästan knubbiga och försedda med breda blad medan "Daghetta" närmast ser ut som en dolk vilket inte alls är långsökt. Bakgrunden "Max" hade i åtanke när han designade den här kniven var en fällbar variant av den italienska militärens historiska "Dagha".

Den ligger även tämligen nära en annan känd, något mer bruksorienterad kniv från Lionsteel nämligen "Opera" som även den är designad av "Max" eller Massimo Salice Sanna som han egentligen heter.

Blad

Bladet är bland det första som drar till sig uppmärksamheten på den här slanka uppenbarelsen. Det mäter åtta centimeter på längden och ser vid första anblick ut som klassiskt symmetriskt tveeggat dolkblad. Men det rör sig snarare om ett spearpointblad som om det fått lite mer buk övergått till en klassisk droppoint. Det trollas nämligen lite med linjerna vilket gör den mer bruksorienterad än vad första anblicken ger vid handen. Slipningen är inte helt symmetrisk och kniven är flatslipad från lite drygt halva bladets bredd och från en godstjocklek på tre millimeter.

Inte spel för gallerierna men väl lek med linjerna. Bladet är inte helt symmetriskt

Det ger en tämligen stark egg men försämrar skäregenskaperna något jämfört med om bladet varit exempelvis fullt flatslipat istället. Vad du däremot får är en stark och ytterst kompetent spets. Kniven är därmed en utmärkt paket- och förpackningsöppnare.

Bladet är gjort av D2 verktygsstål

Stålvalet är D2 vilket förefaller lite märkligt men även det är en snegling åt det praktiska snarare än det utseendemässiga. Det här "semi-rostfria" verktygsstålet är känt för att ta och hålla en egg bra, vara mycket hårt och därmed kräva sin arbetsinsats vid omslipning samt kunna korrodera under vissa förhållanden. Jag måste erkänna att den här kniven inte burits tillräckligt mycket för att tarva en omslipning. Eggen har fått sig en duvning eller två på strigel vilket räckt för att återställa skärpan.

Inte oväntat påminner bladet en del om en av mig tidigare recenserad kniv OKC Dozier Arrow. Även den dolklik med D2 i bladet. Men där slutar likheterna. Daghetta är något grövre, har en flatslipning samt något slankare blad vilket gör profilen annorlunda.

Och faktiskt kan man bli lite positivt överraskad när man arbetar med kniven. Till lättare uppgifter vill säga men begränsningarna sitter mer i handtaget än i bladet. Kniven biter hyfsat bra i de flesta material när man väl hittat vinkeln som är lite brantare än jag är van vid. Flatslipningen underlättar men motverkas något av den låga slipfasen vilket gör att den uppträder en smula som en grövre kniv. Men skär gör den genom såväl papper, papp och kartong. Däremot utgör den helt raka formen på h andtaget inte den bästa grunden för en arbetskniv. Som det är nu får man kompensera bristen på vinkel med handleden istället. 

Handtag

Det här utförandet har handtagssidor i aluminium. Daghetta finns även i lyxutförande där skollorna istället är gjorda av en komposit baserat på G10 och kolfiber. Det enklaste utförandet har sidor av enbart G10. Den versionen tilltalade dock inte mig då jag tyckte att de såg lite "billiga" ut på bild. Sen är de helt platta i profil och jag föredrar generellt välvda skollor ur komfortsynpunkt.

Kraftigt räfflade skollor i aluminium bjuder den här versionen på

Med facit i hand tror jag emellertid att den varianten är bättre och hade varit att föredra. Trots materialet föreställer jag mig att den är betydligt lättare att få upp och ned ur fickor än den här versionen. Ribbmönstret på aluminiumskollorna i kombination med clipets överdrivna styrka sliter hårt på både tyg och humör. Det är emellertid ingen risk att du tappar den här kniven ens om du försöker.

Handtagssidorna är för övrigt fästa med skruvar med vanliga torxhuvuden och kan demonteras. Under dem hittar du bland annat pivotskruven om du vill komma åt den för justering eller rengöring.

Komforten är tämligen rättfram då formen  på handtaget är okomplicerad. Det är en pinne, varken mer eller mindre och som sådan fungerar den halvbra i alla grepp. Den briljerar inte men det sticker heller inte ut knölar på fel ställen oavsett handstorlek. 

Men jag skulle inte sträcka mig så långt som till att det här är en täljkniv. Det är inte heller den kniv jag främst sträcker mig efter när travarna av kartong eller möjligen högarna av grenar skall processas. 

Öppning och lås

Daghetta öppnas med dubbelsidiga tumknoppar. De är relativt lätta att komma åt mest beroende på att de sticker ut en bit utanför handtaget och att toppen på dem är en smula kantig. Det är tur det för annars sitter de något för nära handtaget för att funktionen skall vara optimal. Men det är knivens utformning och det dolklika bladet som sätter ramarna där. Ett smalt blad ger inte mycket utrymme för att laborera med tumknoppens placering.

Tumknoppen är relativt lättåtkomlig men sitter nära handtaget

Själva öppningsrörelsen är mjuk men inte lätt. För att öppna bladet måste nämligen kraften i det mycket bastanta låset övervinnas. Trots det går det att snärta upp bladet med tummen om så önskas. Men det kräver en smula övning och koncentration och är inget som görs nonchalant i förbifarten.

Låset är såvitt jag vet unikt för Lionsteel. De har valt att kalla det "TOL, Tactical Operation Lock System" och upplevs av mig som ett mellanting mellan ett Axis-lås från Benchmade och en klassisk lockback. Låset släpps nämligen med en genomgående bult men  själva låsarmen är monterad på ryggen av kniven.

Hur är funktionen? Här finns en del att säga. Låset upplevs extremt bastant och den solida känslan kommer från det mycket förtroendeingivande snäppet när låsarmen faller på plats i kombination med den helt stumma känslan i bladet. Inget glapp eller spel även när spetsen på bladet greppas och kniven provoceras hårt. På det området får det mer än godkänt.

Lionsteels eget "TOL - Tactical Operation Lock"

Dessvärre känns det lika solitt när det skall släppas. Den genomgående bulten vill gärna kila fast ibland även när jag som nu slitit på kniven ett tag. Det sker inte varje gång men när det händer gör det låset besvärligt att släppa. Sen är ändarna på själva bulten en smula kantiga vilket förvisso ger bra grepp men det sliter på fingertopparna. När stängningsrörelsen väl påbörjats håller den starka låsarmen emot en del vilket även det gör bladet tyngre att stänga även om gången i sig är mjuk. Känslan är märkligt bekant för den som hanterat Cold Steels "Tri-Ad Lock". 

Sammantaget är den här kniven inte direkt smidig att öppna och stänga vilket drar ned helhetsbetyget något. Mot det skall ställas att själva låsfunktionen är mycket god.

Att bära

Det här med clip behärskar inte Lionsteel till fullo. Åtminstone inte om det här är representativt. Det som är den stora nackdelen är att spetsen på det annars synnerligen diskreta clipet är något vinklat utåt. Det förenklar förvisso nedförandet över aktuell textilkant men det sticker även ut i tomma luften och vill skrapa i allt man kommer åt. Det är märkligt vad några millimeter i de här fallen kan spela stor roll.

Ett långt men ändå tämligen diskret clip vars utformning lämnar en del övrigt att önska

Dessvärre känns det även i handen vid vissa fattningar. Så länge kniven hålls i "hammargrepp" är det lugnt men om man låter handen glida bak något och placerar tummen på ovansidan av bladet på de därför avsedda frästa spåren så trycker plötsligt clipet in mjukdelarna vid basen av pekfingret på ett obehagligt sätt. 

En enkel lösning hade varit att kapa av det en bit. Enligt mig är clipet för långt. Hela längden krävs inte för att hålla kvar kniven i fickan. Särskilt inte med det här handtaget. De markanta räfflorna i aluminiumskollorna parat med det något för starka clipet håller kniven på plats men gör även att Daghetta närmar sig några Cold Steelmodeller när det gäller att äta byxtyg. Det blir dyrt i längden. 

Övriga proportioner gör det till en bra fickkniv annars. Kniven är tämligen tunn, inte så bred och väger in på 120 gram. Ingen extrem lättviktare men väl inom spannet för en god fickkniv. Tyvärr bjuder kniven även på föda till en av mina käpphästar. Den har en utstickande tämligen kantig bladbas, något jag inte alls uppskattar. Återigen är det formatet som "spökar". Jag tror inte att den går att gömma mycket bättre med ett så här rakt handtag. Det betyder emellertid inte att jag tycker bättre om den detaljen för det. 

Sammanfattningsvis

Det är en eklektisk kniv på det viset att gammalt möter nytt. Linjerna är klassiska men utförandet och materialen är synnerligen moderna och låset är nytänkande. I det här fallet en rätt lyckad kombination som dock kunde höjas några snäpp om ett par saker förbättrades. Jag tänker närmast på clipet som borde kortas, göras mjukare samt få en mindre utstickande spets. Sen behöver inte mönstret på handtagssidorna vara fullt så aggressivt. Det går knappt få fram kniven utan att få med sig halva byxan som det är nu. Låset skulle även det behöva mjukas upp något för lättare handhavande.

Kanske hetare än bra, Lionsteel Daghetta

Men trots invändningarna är det en tämligen bra kniv. Den är välbyggd i bra material. D2 är ett kompetent stål och "TOL"-låset håller bladet på plats med auktoritet. Men bladformen och den låga slipfasen gör att den här kniven inte skär så effektivt som ett flatslipat blad i samma storlek gör. Det biter heller inte i trä så bra som t ex en skandinavisk slipning. Med Daghetta är det tydligt att praktiska aspekter fått stå tillbaks något till förmån för estetiska val.

"Daggerstyle" För den som strävar mot fällknivssymmetri

Jag ser därför främst Daghetta som en snygg kniv där du förvisso får en duglig kompanjon för fickan rent generellt men där design och utförande faktiskt är dess främsta tillgång. En kniv till kaffet!

Köper du den här kniven gillar du troligen modeller som den av mig tidigare recenserade OKC Dozier Arrow, Benchmade 530,531 och 3550 och andra fällknivar som flirtar med dolkformatet men som ändå är någorlunda praktiska.

Specifikation:

Längd utfälld: 190 mm
Längd hopfälld:110 mm
Vikt: 120 g
Bladlängd: 80 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: D2
Handtag: Aluminiumskollor på stålliners
Lås: TOL

Producerad av: Lionsteel, tillverkad i Italien


/ J - är inne på det italienska spåret

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 6

Dagens bild bjuder på en modern fällkniv med eleganta italienska former. Tilltalande estetik parat med någorlunda god funktion, ett Italienskt signum. Viva Italia. 

"Daghetta"

Det här är det dolklika bladet på en Lionsteel Daghetta. Emellertid är det inte helt symmetriskt namnet och utseendet till trots. Istället är det en tämligen ordinär spearpoint med flatslipning från halva bladets höjd. Stålet är D2 och handtaget är i den här versionen gjort i aluminium. Låset är en unik konstruktion som är ett mellanting mellan Benchmades Axis-lock och en traditionell Lockback. Daghettan bäres för fullt för att kunna skrivas om vad det lider.

/ J - köper somliga knivar för att matcha sitt kaffe

 #knivigtvarre #aliaspostmortem

Knivrecension Cold Steel "Hold Out III"

- Den perfekta fickkniven del 18

Ibland ägnar jag mig åt semispontana inköp på nätet med varierande framgång. Några sådana på knivfronten har varit veritabla floppar och dem ämnar jag återkomma till vid senare tillfälle. Andra är mer lyckade och den här kniven, Hold Out III är ett bra exempel på det sistnämnda. Egentligen hade jag inte alls övervägt att skaffa någon kniv i den här serien men råkade ropa in den billigt på en eBayauktion efter att ha lagt ett skambud som visade sig hålla.

Cold Steel Hold Out III

Hold Out III är den minsta kniven i en serie av tre där den största är ett veritabelt monster till fällkniv med en bladlängd på över 15 centimeter! Med tanke på att knivarna är modellerade efter den traditionella skottska Sgian Dubh, gaeliska för "Svart dolk" så är den storleken i sann Cold Steel-anda överdriven eftersom originalen är fastbladare som ofta mätte/mäter runt 15 centimeter totalt. Namnet "svart kniv" syftar för övrigt dels till handtagen som ofta var tillverkade i svartek dels till att knivarna bars dolda inte sällan i en slida i armhålan. Idag bärs den vanligen av stolta kiltbärare på känt manér i den högra strumpan. 

Cold Steel är en tillverkare som ofta smyger under radarn och bland alla märkliga svärd, jättelika fällknivar och rena löjligheter finns ett antal mycket bra knivar dolda i den svällande produktkatalogen. Det här råkar vara en sådan.

Blad

Bladformen är egentligen en droppoint förklädd till spearpoint. Tittar man närmare på det vid första anblicken symmetriska bladet så ser man att spetsen är något förskjuten från mittlinjen betraktat. Det är inte med mycket men tillräckligt för att ge bladet en god buk. 

Godstjockleken är förnuftiga tre millimeter och dessutom smalnar bladet snabbt av framemot spetsen vilket gör den tunn och användbar. Sen kan tilläggas att bladet är fullt flatslipat vilket avlöses av en primäregg på ca arton grader per sida skulle jag gissa på. Initialskärpan var mycket god. Det har för övrigt gällt alla mina knivar från Cold Steel förutom min Code 4 vilken kunde varit skarpare. Så ett klart plus i kanten för en bra egg så långt den är utförd vill säga. För ett rejält minus blir det för en detaljmiss som jag för mitt liv inte kan förstå. Det är varför man valt att förse kniven med en "sharpening choil" - ett urtag för att underlätta slipning och sen inte dragit eggen hela vägen dit. Mycket märkligt och något jag ämnar ändra på när jag slipar om kniven. 

Droppointblad i för Cold Steel sedvanliga AUS 8A

På ryggen har bladet några fördjupningar som snarare fungerar som indexering för fingrarna än bidrar till ökat grepp. Funktionen är snarare är kosmetisk än praktisk och det är gott så eftersom det följer hur originalen är utformade.

Stålet är Cold Steels AUS 8A. Ett material de behärskar väl vid det här laget och förser med en bra härdning. De flesta av deras knivar kommer att släppas i nya versioner med rejäla förbättringar i stålkvalitet det här året. Det avspeglas förvisso i prislappen men blir ett alternativ för de som söker mer högpresterande blad. Bäva månde Spyderco, Benchmade, SOG och Kershaw då jag misstänker att det kan stjäla en och annan kund från dem. 

Själv tillhör jag den falangen som hävdar att bladgeometri, slipning och andra faktorer faktiskt är viktigare än stålkvalité i sig förutsatt att härdningen är adekvat. Detta bevisas av företag som Buck och Cold Steel men även av alla de tillverkare som använder sig av t ex Sandvik 12C27 vilket är ett mycket vanligt stål i till exempel Franska knivar nästan oavsett prisklass.

Ett mycket dugligt flatslipat blad. Men varför inte dra eggen hela vägen in?

Finishen på bladet är en lätt polerat satin vilket ger en sympatisk lyster.

När det gäller skäregenskaper så är det här bladet lika effektivt som det ser ut. Med papper, kartong och liknande görs processen kort eftersom bladet är relativt tunt och därtill flatslipat. Ännu tydligare blir det här om man går loss på diverse födoämnen. I princip är det ju ett litet kockknivsblad det handlar om och det märks när kniven används i köket. Till trä och hårdare material duger bladet väl men handtaget kunde då vara tjockare. Det är för tunt för längre tids hådare arbete helt enkelt. 

Handtag

En äkta "Sgian Dubh" hade från början ofta närmast runda handtag. Den traditionen är jag glad för att man släppt för det är något jag inte alls gillar. Det ger mig en känsla att kniven kan "rulla" i handen och är något jag  har emot Opinelknivar till exempel.  Det här är närmast motsatsen - ett tämligen fyrkantigt men rättframt grepp. 

Det första intrycket är också det bestående och det är att handtaget är mycket lätt, känns starkt och ger ett oerhört fäste.

Ett enkeln nästan minimalistiskt handtag i G10

Faktum är att jag anser att det är för bra fäste i det här utförandet. Nu är Cold Steel kända för att tillverka G10 i en variant som känns som riktigt grovt sandpapper och fenomenet är väldokumenterat från knivar som American Lawman och Recon 1. Det gäller alltså även materialet i Hold Out-knivarna. Den enda kniv jag upplevt som lika sträv innan den slitits in är min Ontario RAT 1a som jag kommer att presentera senare. Tanken med så här grov G10 är förstås att den skall vara greppig även efter det att man börjat slita in den. Om man börjar med en "mediumgrov" yta som på till exempel på en Spyderco eller Benchmade så blir den efter ett tag tämligen hal även om det dröjer. Det gäller exempelvis min AFCK vars handtag vid det här laget närmast upplevs som glasfiber. 

Att den här kniven känns lätt är inte konstigt eftersom den inte väger mer än sjuttio gram. Den ringa vikten kan tillskrivas avsaknaden av intern ram och att handtaget har försetts med ett par rejäla hål som ytterligare reducerar material och därmed vikt. Hålen bidrar även de till det superba greppet då de båda indexerar och ger ökat fäste. 

En avrundad men utstickande bladbas och räfflor för ökat grepp

Annars har handtaget inga övriga räfflor eller fåror för ökat grepp utöver de som återfinns vid vid bladbasen. De är däremot riktigt bra utförda och känns adekvata på den här kniven eftersom den i övrigt saknar uttalat fingerskydd.

Ett tunn profil med ett ilägg i aluminium i ryggen

Handtaget mäter strax under decimetern vilket ger gott om plats för ett bastant fyrfingergrepp. Det är också mycket lätt att byta grepp på den här kniven tack vare handtagets enkla form och hålen som ger extra fäste för fingrarna. Handtaget tillåter ett mycket bra flöde mellan olika positioner med andra ord. Det gör den lättarbetad. 

Överlag är det här ett grepp som överraskar positivt. Bakom de till synes enkla linjerna döljer sig en lyckad formgivning.

Öppning och lås

Hold Out III öppnas med en tumknopp som delvis är dubbelsidig. Cold Steel har nämligen en egen variant av en tunnformad och för övrigt mycket bra tumknopp som sticker ut mest på högersidan men som går att använda även med vänster hand även i ursprungskonfiguration. Sen kan den lossas med en skruv och vändas på om man nu råkar vara vänsterhänt. Eftersom det gäller även clipet och låset i sig är lätt att lossa med båda händer är kniven helt ambidextrös. 

En detalj som är värd att notera är tumknoppens placering på bladet. Det vill säga trots en bra öppningsrörelse så är den inte i vägen vid arbete utan har gömts så nära handtaget som möjligt. Utmärkt så! Det är nämligen en viktig detalj som påverkar hur mycket av eggens längd som går att använda vid exempelvis genomgående skär. 

Knoppen är för övrigt mycket lättåtkomlig och fungerar väl men det går trots det inte snärta fram bladet. Den manövern hindras av att låset bjuder på för stort motstånd. Det är dock inget ovanligt så jag får se om blir lättare med tiden som på min "Voyager". Ett bra knep brukar vara att låta kniven ligga halvöppen ett längre tag för att minska fjäderkraften något.

Kniven öppnas med en enkelsidig men flyttbar tumknopp som är lätt att komma åt

Låset är det av Cold Steel patenterade urstarka "Tri-Ad" som är en utveckling av en vanlig backlock med det tillägget att det försetts med en stoppinne som tar upp krafterna från bladet. Det minskar slitaget på låsarmen vilket ökar livslängden samtidigt som det minimerar glapp. Konstruktionen gör att låset inte slits ut utan snarare in. Upphovsmannen bakom låset är Andrew Demko.

Cold Steel hävdar lika blygsamt som vanligt att det är världens starkaste knivlås. Det är fullt möjligt att det är sant. Jag är mer intresserad av att det fungerar och inte glappar på något vis. Och fungerar gör det.

Min enda invändning är att det som sagt krävs rätt mycket kraft för att släppa. Dels bjuder hävstångsfjädern på mycket motstånd och dels måste låsarmen färdas lång väg för att släppa. Mycket längre än för traditionella backlocks som i Spydercos och Bucks utförande exempelvis. 

"Tri-Ad Lock" i närbild med den typiska stoppinnen

Om öppning och lås kan sägas att kniven kanske inte är den mjukaste och snabbaste att vare sig öppna eller stänga men den känns och är resolut. Bladet låser stenhårt utan minsta tillstymmelse till glapp eller spel och låset inger förtroende.

Att bära

Förutom det eminenta bladet och det starka handtaget kommer här ytterligare en av knivens många fördelar. Den är lätt att bära. Efter det att jag gjort om den totalt vill säga! Inledningsvis gick den knappt att bära alls av det enkla skälet att clipet är alldeles för starkt och G10 sidorna på tok för sträva. 

Ett stenhårt litet clip

Clipet som är av stål är litet, effektivt och välfungerande när det väl modifierats. Jag fick helt sonika bända ut clipet med klon på en hammare för att släppa på spänsten något. Det gick helt enkelt ens med den bästa vilja i världen att få över en kanten på en byxficka innan dess. Steg två bestod i att demontera clipet och gå över hela ytan på skollorna med sandpapper för att det inte skall förstöra kläderna. Först efter dessa åtgärder var kniven fullt brukbar som fickkniv. 

Clipet är flyttbart men kniven kan endast bäras med bladspets uppåt

Clipet kommer högermonterat men kan skiftas till motstående sida för den som är vänsterhänt. Det sitter rejält skruvat med tre skruvar. Två av dem är påtagligt längre och går igenom hela handtaget medan den tredje som sitter närmast bladet är kortare. De var loctitade från början men inte så hårt att de inte gick att lossa. 

När kniven väl var moddad är den extremt praktisk att bära. Lätt och platt men relativt tunn profil och ett bra clip. Eftersom jag sandpapprade ned inte bara biten under clipet utan resten av sidorna också så går det att bära kniven löst i fickan utan att riva av skinnet på knogarna om man stoppar ned handen där. Sen sticker förvisso bladryggen ut en bit vilket jag egentligen inte gillar men det är svårt att undvika på den här spolformade designen. I gengäld så har den ytan slipats rund vilket gör att den inte upplevs som vass och förhindrar att den fastnar i saker.

Sammanfattningsvis

Jag måste medge den här lilla kniven verkligen var en positiv överraskning. Den är lätt och urstark och det känns när man greppar den. Hela kniven inger förtroende och när det paras med enkelt okomplicerat blad i ett dugligt stål blir slutresultatet inte allt för illa. 

Hold Out III - den svarta kniven

Sen är det bra när tillverkare litar på materialen och inte använder både hängslen och livrem i onödan. I det här fallet är inte G10-sidorna förstärkta med några liners och det behövs inte heller. Kniven är rejält stark ändå, ett intryck som förstärks av det bastanta låset. 

Passning i materialen och sammansättning av material är riktigt bra på den här kniven. Jag har inte kunnat hitta några större missar någonstans. Däremot var som sagt materialen aning överdimensionerade. Lite för grov G10 i mitt tycke och ett clip som fungerar bra även som dragkrok på en bil. Så lite tweakande krävdes för att få den som jag ville.

Sen är bladet en ytterst positiv överraskning. Ett helt flatslipat blad som inte är för grovt över nacken gör att skäregenskaperna är utmärkta i de flesta material. Bladformen ger även en god spets att arbeta med. 

Den här kniven rekommenderas för alla som söker en stabil fickkniv som är lätt och smidig att bära och som går att hugga i med om så krävs.


Specifikation:

Längd utfälld: 175 mm
Vikt: 71 g
Bladlängd: 76 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: AUS 8A
Handtag: G-10
Lås: Tri-Ad lock

Producerad av: Cold Steel, tillverkad i Taiwan

Ytterligare information återfinns på Cold Steels hemsida här!


/ J - håller ut

Traditionella fällknivar - Buck Creek Doctor's Knife

"Doctor's Knife" eller "Physician's Knife" är ett mönster med intressant bakgrund i 1800-talets amerika och den utrustning en landsbygdsläkare på den tiden var tvungen att medföra när de åkte på husbesök. I arsenalen ingick bland annat en kniv. Knivarna förekommer i olika storlekar men det är alltid en slank kniv med ett eller två blad. De ursprungliga tvåbladarna hade ofta en spatula som andra blad istället för ett pennblad. Det stora knivbladet var tänkt främst tänkt att dela tabletter med även om det hände att de till nöds användes vid enklare operationer som en back-up till en skalpell. Baksidan på kniven är helt platt för att kunna användas att mortla tabletter till pulver med. Av det skälet går knivmönstret även under namnet "Pill Buster".

Buck Creek Doctor's Knife

Den här kniven är en klassisk enbladare från tyska "Buck Creek" och mäter nio och en halv centimeter hopfälld med ett blad på strax över sju centimeter.

Bladet är en  spearpoint i ej angivet stål

Knivtypen är slank och tämligen elegant

Fit & Finish

- Bolster, Formen på bolstren är karaktäristiska för mönstret. Knivtypen har så kallade "Squared Ends" vilket innebär närmast kantiga ändar även om de som här brukar ha fasad framkant och aningen rundade hörn för ökad bärkomfort. Särskilt påtaglig är formen på det bakre bolstret som är helt platt eftersom det är gjort för att kunna pulverisera tabletter med. 

- Skollorna är i det här fallet av grönfärgat ben och mönstrade, "jigged" eller i det här fallet "picked", båda termerna används om tekniken. Det handlade från början om att få enklare ben, vanligtvis taget från skenbenet från en ko, att se ut som horn - på engelska stag/antler. 

- Ramen på den här kniven är en enkel och välgjord historia i mässing och därmed inte så mycket att orda om. 

- Passning, Ryggsidan är helt slät utan nivåskillnader i övergången mellan skollor, ram och fjäder och uppvisar toppkvalitet. Insidan på mässingsramen är slipad och tangen lätt rundad för att inte bli vass i fickan. Även skiftet mellan bolster och skollor får väl godkänt. De flesta av nitskallarna är rundade och känns inte vid beröring men två av dem sticker ut för mycket vilket drar ned helhetsintrycket på handtaget en aning.

- Slipningen var när kniven anlände i stort sett obefintlig. Eggen var riktigt slö och slipfasen mot spetsen ojämn med stor slagsida åt höger. Efter omslipning fick jag kniven vass men den mycket specialiserade formen på bladet gör att den trots det inte är lämpad för alla skäruppgifter. Stålet är inte närmare angivet mer än "stainless" vilket antyder att det är hämtat från 440- eller till och med 420-serien dessvärre. Med tanke på det tyska ursprunget kan det möjligen röra sig om enklare 1.4116 eller liknande.

Walk & Talk

- Pull, Bladet är tämligen lätt att fälla ut, runt en trea. 

- Walk and Talk, Bladet löpte inledningsvis inte helt lätt utan kändes "grusigt" och särskilt tydligt var det halvvägs genom rörelsen. En rejäl smörjning avhjälpte det mesta av problemet och bladet löper nu lätt men det finns tendenser till att det återkommer. Sen kan väl tilläggas att traditionella knivar inte har moderna påfund som lager och glidbussningar och därför känns på ett annat vis. Kniven har ett halvvägsstopp men det är inte särskilt distinkt och kunde enligt mig vara tydligare. 

Stay & Play

- Stay, Snäppet är adekvat givet storleken på kniven och bladet men först efter att jag oljade kniven. Innan dess kändes den aning seg.

- Spel, I utfällt läge har kniven en tendens till glapp i bladet. Det är inte mycket men det känns om det provoceras fram. Delvis kan det nog förklaras av den långa slanka profilen hos kniven vilket ger en mycket liten anläggningsyta mellan blad och ram. Vid normal användning känns det inte.

Ett tunt blad som inte lämpar sig för alla arbetsuppgifter då profilen är tämligen trekantig

Byggkvalitén är god som synes här. Bakändan är platt för att kunna tjäna som mortelstöt vid behov

Handgjord i Tyskland enligt stämplarna

Sammanfattning

Det här är en rolig kniv att ha i samlingen främst med tanke på den historiska bakgrunden. Ur praktisk synvinkel är den inte speciellt användbar förutom som brevkniv och torde därför vara utmärkt i kontorsmiljö. Särskilt som kniven inte ser särskilt aggressiv ut och en eventuell spatula troligen är utmärkt att röra om i kaffe med om man nyttjar mjölk och socker. Bladformen gör att även om den är aldrig så vass så skär den inte särskilt bra. På grund av bladets form blir det en tämligen låg slipfas och därmed rätt mycket stål bakom eggen.

Det här var min första kniv från Buck Creek och intrycken är blandade. Kvalitén är inte dålig även om vissa små detaljer missats. På bladet och den information som finns tillgänglig står det att de är gjorda i Tyskland. Men det finns anledning att inte godta den informationen utan viss skepsis. Det finns det som tyder på att knivarna möjligen är monterade där men att komponenterna kommer från Kina. Inte minst det faktum att Buck Creek som märke numera ägs av Frost Cutlery. Men det hävdas att knivarna trots allt fortfarande tillverkas av Friedrich Obertz i Solingen vilket var fallet innan Frosts övertagande av varumärket.

Specifikation:

Märke: Buck Creek

Mönster: Doctor's Knife
Referensnummer: BC876GPB
Längd hopfälld: 95 mm, 3 3/4"
Bladstål: rostfritt, ej angivet
Huvudblad: 73 mm 2 7/8". Spearpoint
Sekundärblad:  inget
Etsning blad: ingen
Text tang: Buck Creek hornlogo/German stainless Hand made
Skollor: Green Picked Bone
Bolster: nickelsilver
Ram: mässing
Nitar: nickelsilver
Sköld: Buck Creek

Tillverkningsland: Tyskland


/ J - på husbesök

En kniv jag avskyr

-  CRKT Mirage, en Jim Hammond-design

Ibland orkar man inte cykla. Idag orkar jag inte det så träningen får bli av annan karaktär och under tiden funderar jag på annat. Tittade lite på min knivsamling varav en del råkar befinna sig på hyllor ovanför huvudet på mig i skrivande stund och funderade på hur den representerar tid som förflutit och händelser som varit.

Ting kan faktiskt göra det - fungera som minnesankare. Memorabilia kan ta sig olika uttryck och de spetsiga föremålen för mig tillbaks till olika tidsperioder när jag tittar på dem.

Och precis som det ofta finns "skämsskivor" i de gamla LP-högarna eller CD-staplarna så finns det knivar som jag undrar över hur tusan de hamnade där och varför jag alls köpte dem. Här tänkte jag presentera en kniv som jag innehar och som i sig är skitdålig men som jag ändå inte vill skrota då den är en del av samlingen.

CRKT Mirage

På den tiden då det begav sig var det Bodenbaserade företaget Fällkniven importör och återförsäljare av andra märken än sitt eget och vi knivintresserade satt och drägglade över katalogerna som var något unikt i Sverige. Det för året nya märket 99/2000 var Columbia River Knife & Tool, CRKT.

Ett för säsongen 99/00 nytt märke på den svenska marknaden, CRKT

En av modellerna jag fastnade för var "Apache", allra helst varianten med titanhandtag. Men den låg bortom min budget så istället vändes intresset mot en annan strömlinjeformad modell, "Mirage" som var lite mer humant prissatt. Beställningen lades och någon dag senare hade jag kniven hemma. Då som nu så har Fällkniven enastående kundservice och har alltid haft snabba leveranser. Oftast över dagen om du beställer på förmiddagen!

Så här ser den ut - CRKT Mirage formgiven av Jim Hammond

CRKT hade redan tidigt en marknadsidé som gick ut på att producera customknivmakares modeller med enklare material och tillverkning i Asien för att pressa ned priserna. Ett nisch som idag vuxit kraftigt och där förutom CRKT även Böker Plus kan nämnas som representanter. Grundidén är utmärkt då vi dödliga som inte har tillgång till oändligt med likvida medel kan få ta del av god formgivning och även av mindre god formgivning skulle det visa sig.

Redan från början var jag rätt missnöjd med kniven ifråga och den fick aldrig mycket tid i fickorna. Men jag ville verkligen tycka om den då jag lagt ned några av mina surt förvärvade slantar på den.

CRKT logga stämplad i Zytelskollorna

Det är nu en gång för alla inte en exklusiv kniv men den behöver inte kännas billig för det. Det som bidrar till det är de enkla materialen och en tveksam finish. Bladstålet är det enkla AUS-6 vilket både märks och syns och handtaget är gjort av Zytel, vilket i sig inte är ett dåligt material men här gör ytbehandlingen att det känns som billig plast. Den bidrar också till att kniven är såphal. Den ger inget fäste alls ens med torra händer och skulle aldrig fungera med lite våta eller svettiga händer. För att addera till misären så är finishen inte den bästa där exempelvis skållor och liners inte är i våg över ryggen. 

Vass bakkant på obekvämt handtag

När jag ändå är inne på nackdelarna med handtagets utformning så kommer man osökt in på knivens fullständigt usla ergonomi. Vid vanligt "hammargrepp" skär utfasningen för tumpinnen in i handen rejält och den kantiga ryggen känns allmänt obekväm. Vid "sabelgrepp" med tummen på ryggen av kniven är det pekfingret som får ta stryk när urfasningen biter ordentligt och dessutom gnager både clipet och den vassa bakänden på handtaget in i mjukdelarna på handen.

Hur man än väljer att hålla kniven är den rejält obekväm. Att tälja, rensa fisk eller på annat sätt arbeta med den är helt otänkbart.

Ett uselt utformat öppningsalternativ, "gömd" tumpinne?

Handtagets utformning för oss in på nästa designmiss - kniven är mycket svår att öppna överhuvudtaget. Till skillnad från gamla tiders fällknivar så går moderna diton knappt öppna med två händer då det inte finns något blad att greppa om. I det här fallet är det tänkt att den smidiga enhandsöppningen skall ske med en därför avsedd pinne som kan nås med tummen eller annan lämplig kroppsdel. Det är bara det att den i princip är helt "gömd". den sticker inte ut något alls utanför handtaget, skållorna har ingen avfasning som underlättar åtkomst och formen på tumpinnarna är sådan att det de inte ger något särskilt grepp heller. Naturligtvis går kniven att pilla upp och det går att lära sig att hantera den hjälpligt men försök inte om du är kall och lite valhänt eller om du har vantar på dig.

Ett tämligen ogenomtänkt blad med dolkliknande egenskaper fast för klent utförande

Om man nu lyckas lirka fram kniven så dyker det upp ett mycket spetsigt och tämligen oanvändbart blad. Helt oattraktivt är det inte rent estetiskt utan tämligen elegant i sin framtoning om man bortser från den blaffiga texten. Men som sagt värdelöst då slipningen i form av en mycket hög skålslipning möter en "swedge" som är så djup och lång att den framstår som en falskegg. Lägger man därtill en bred sekundär slipfas så får man ett ytterst tunt blad och en smäcker spets. Faktum är att den främre delen av knivbladet kan fås att svikta om man använder fingrarna och troligen går den att bryta av med handkraft. Det bör tilläggas att det här inte är en filekniv med blad som skall flexa.

Själva spetsen är så  delikat att en synål i jämförelse framstår som trubbig. Kruxet är att den inte håller ens för att använda på en skärbräda. Jag böjde den omedelbart när jag en gång försökte. Stålet är dessutom så enkelt och "hårt" att det inte går att bända tillbaks hursomhelst utan att det går av. Men att bladstålet, AUS-6, är enkelt kanske spelar kanske mindre roll eftersom kniven i princip är oanvändbar.

Linerlock som fungerar någorlunda

men känns rätt opålitligt 

"Jimpings" utan funktion

Så förutom att handtaget är obekvämt och bladet i enkelt stål samt dåligt utformat vad mer kan sägas om kniven? Tja, clipets funktion är någorlunda acceptabel även om jag tycker att det sticker ut för mycket kniv ur fickan om det används. Det går däremot inte att flytta alls så spets nedåt är enda alternativet och vänsterhänta göre sig icke besvär. 

Tilläggas bör även att kniven är rätt tung då Zytelskollorna är tämligen tjocka och kniven har icke urborrade liners i stål. Eftersom bladet är tunt bidrar det till att kniven känns obalanserad vilket förstärker det "billiga" intrycket.

Slutligen kan sägas att detta är ett gott exempel på att det inte är helt enkelt att överföra en customdesign till billigare serieproduktion med enklare material och utförande. Så trots att det står Jim Hammond på handtaget anser jag att kniven är rent skräp. Möjligen kan det också sägas att det var en relativt tidig CRKT-kniv och att de lärt sig av sina misstag sen dess. Det dröjde ett tag innan jag satsade på det märket igen och då i form av en "Ryan mod 7" även det ett samarbete som strandade. Därefter tog det ändå längre tid innan jag vågade pröva dem igen. Då med bättre resultat tack och lov. 

Som kniv är "Mirage" inte mycket att ha men som "skämsskiva" i knivsamlingen är den intressant


/ J - blev betagen av en hägring

Knivrecension Pro-Tech Godfather

- Brutalt elegant estetik i mörk förpackning

Jag har alltid gillat vissa former av tekniska prylar och gadgets. När det gäller knivar så innebär det att de gärna får vara hopfällbara och att det inte gör något om de kan öppnas på något fiffigt vis. Steget till fjäderdrivna knivar är därför inte särskilt långt. Redan som ung väckte den här typen av knivar intresse hos mig och vem har inte fascinerats av alla filmskurkar som fällt fram sina knivar med ett hörbart "klick"? Av det skälet var de första knivarna jag inhandlade på nätet för många år sen av den typen och jag har därför ett antal i samlingen. Mer om dem vid senare tillfälle.

Pro-Tech Godfather

Present till en gudfar?

Vissa föremål väcker ett omedelbart habegär när man ser dem, knivar är inget undantag. Pro-Techs "Godfather" var ett sådant för mig. Knappast köpt för att den är ruskigt bra att ha med sig på fjället eller på skogspromenaden. Den är för all del helt ok att skära med tack vare ett bra stål och ett inte alltför tjockt blad som är ruskigt vasst. Men att kalla den praktisk är att sträcka sig för långt. Den är bara införskaffad för att den är estetiskt tilltalande. Jag gillar linjerna helt enkelt. Redan när jag första gången såg den on-line så blev det en "drömkniv" för mig och jag visste att den var tvungen att inkorporeras i samlingen vid något tillfälle. Det här var i eBays yngre dagar och den här typen av knivar var fortfarande tillåtna att handla med där och då. Sen kom 11:e september och någon ansvarig på eBay  fick för sig att en kniv omedelbart blev farligare om det fanns en fjäder i den, ganska befängt när man tänker efter men det är nu en annan historia. Tyvärr tillät inte ekonomin vid den tiden att jag köpte någon av de lyxigare versionerna. Den här är därför ett "basutförande". De finns att annars att få i allehanda varianter med olika material i handtag och finish på blad.

Handtag i T6-6061 aluminium, sidorna frästa ur ett stycke och sammanfogade med torxskruvar

Faktum är att den förmodligen inte ens är särskilt bra till det den ser ut att kunna användas till. Spetsen är nålvass och mycket tunn, inga parerskydd eller fördjupningar för fingrarna finns och aluminiumhandtaget är förvisso inte halt men bjuder heller inte på något stadigt grepp. Så att hugga eller sticka med den vore direkt olämpligt, vilket det för övrigt är i vilket fall som helst av en massa andra orsaker. Men den ser skrämmande ut vilket på tal om tidigare filmgangsters har utnyttjats några gånger på vita duken där den från stund till annan förekommer som rekvisita.

Rena linjer i enkel design. En modern variant av den klassiska stiletten

Som de flesta moderna fällknivar är den utrustad med ett clip. Den här varianten är bra utformad men det kraftiga stålet är för starkt vilket gör att kniven sitter lite väl tight. Det i kombination med ytbehandlingen gör den mycket svår att få upp ur en ficka vilket för all del har den fördelen att man inte tappar kniven i brådrasket. Något som är bra att veta när det gäller knivar i den här prisklassen. Spänsten i clipet gör också att det nöter på handtagets aluminiumyta och det uppkommer skavmärken tämligen omgående. 

Urstarkt clip på "Godfather"

Förhållandet mellan bladlängd och handtag är så nära 1:1 som det kan bli på den här typen av kniv och Pro-Tech lyckas klämma in ett över tio centimeter långt blad i kniven. Det och den slanka utformningen av handtaget som är frästa ur ett stycke flygplansaluminium bidrar till den brutaleleganta looken.

Bladformen är i princip en bajonettslipning med falsk toppegg

"Godfather" är en kniv med ett distinkt utseende som tydligt är baserat på influenserna från den klassiska italienska stiletten. Här i modern tappning med moderna material i både handtag, blad och fjäderkonstruktion. Bladstålet är det beprövade amerikanska 154CM och handtaget är gjort i T6-6061 aluminium. Den svarta versionen har en ytbehandling med DLC. Låset är av "buttonlock"-typ vilket innebär att det är aktiveringsknappen som även tjänar som lås i både stängt och öppet läge. Kniven har en mycket kraftfull fjäder och är en av de snabbaste i den här storleken som jag känner till. Den öppnar därför med ett tämligen karaktäristiskt ljud ett skarpt "tchaKLACK". Det är inte bara Harleyägare som är förtjusta i ljuden från sina leksaker. 

Beprövat stål i form av 154CM svärtat med DLC

Passform och utförande på den här kniven är liksom på alla Pro-Techs knivar i absoluta toppklass. Det finns inget att anmärka på. Toleranserna är oerhört små och det finns absolut inget glapp i bladet trots att det rör sig om en springkniv med "buttonlock". Detsamma gäller för min "Stinger" från samma företag som jag använt som fickkniv i många år  nu utan att den utvecklat något spel.

Rikta den spetsiga ändan ifrån dig...

Inte en genompraktisk brukskniv men den är ruskigt kul! Ett trevligt inslag i samlingen för den som gillar klassiska linjer i modern förpackning. En "high-tech"-stilett med den högsta kvalité som går att få bland icke customknivar.

Specifikation:

Längd utfälld: 244 mm (9,6inches)
Vikt: 113 g (4ounces)
Bladlängd: 101 mm (4inches)
Godstjocklek: 3,2 mm (0,125inches)
Bladstål: 154CM, ytbehandling DLC (diamondlike carbon)
Handtag: T6-6061 aluminium

Producerad av: Pro-Tech, tillverkad i USA


/ J - Gudfar flera gånger om