Om skillnaden mellan löst tyckande och grundade åsikter

Min text "Kejsarens nya kläder" föranledde några (starka) reaktioner som jag funderat över och tänkte kommentera här då det tar för stor plats i andra forum. 

Först ett sidospår. En språklig fundering som jag finner intressant. Varför blir somliga ord så mycket mer laddade på det egna språket? Det gäller generellt vill jag påstå. Jag hör ibland människor svänga sig med engelska uttryck som "shit", och till och med "fuck" i dagligt tal. Motsvarande "jäklar" är milt och knappast uppseendeväckande men "knulla"? Det ordet känner jag inte många som använder frekvent i offentliga sammanhang annars. Men på engelska verkar det slinka igenom lättare. 

I texten rörande vår avklädde kejsare valde jag för att få en komisk poäng att använda ordet "bajs". Det var tydligen mycket känsligt då någon genast anklagade mig för hålla sandlådenivå. Lite roligt tyckte jag nog att det är och eftersom det här är min blogg är det vad som gäller. Förutom ett udda uttryck för humor kan sägas till mitt försvar att det ju var en direkt koppling till det engelska uttryck jag använde som inledning och som inkluderar ordet "turd" som är en synonym till "poop" som betyder..., ja, ni som inte vet kan slå upp det. 

Nu åter till huvudfrågan som enligt rubriken är skillnaden mellan löst tyckande och åsikter. Nu ämnar jag inte utreda det så värst noga utan snarare är det här ett nedslag i debatten. I gränslandet till det resonemanget hamnar även frågan om vad tusan man skall ha en recensent till. Särskilt om vederbörande, till exempel jag, inte tycker något alls. Eller snarare bara tycker till så länge det är positiva omdömen som formuleras och annars uppmanas att "scrolla vidare till jag hittar något jag gillar". Någon annan menade att inlägget var "politiskt". Det var inte bara intressanta formuleringar utan även ett totalt meningslöst förslag. Då skulle den här sidan bli väldigt tandlös. Jag funderar tvärtom att förse mina uttalanden med lite MER udd när så känns påkallat. Jag tycker nämligen själv att jag är för tam och ofta för snäll.

Nåja, dags att kika närmare på formuleringen "Jag tycker" då den verkar vara pudelns kärna och ursprunget till mången kontrovers. Den säger nämligen inte särskilt mycket i sig och i värsta fall hamnar vi en filosofisk fåra som mynnar ut i sollipsismen. Det man tycker måste relateras till något, gärna något som läsaren i det här fallet kan förhålla sig till.

Nu tar vi knivar som exempel för att det är kul att diskutera och är vad som avhandlas på den här bloggen. Vi tar ett annat märke som polariserar och väcker känslor - Medford. Jag tycker personligen att många av hans modeller platsar på listan över rena vederstyggligheter och därför undersöker vi den något hastigt formulerade utsagan:

"Jag tycker Medfords knivar är fula"

Ja, jo - det kan man väl få tycka? Men den utsagan är faktiskt helt tom så tillvida att den inte säger något alls om Greg Medfords knivar utan enbart något om mig. Den säger att jag av något skäl inte uppskattar estetiken. Förutom att meningen saknar information om knivarna så kan den heller inte falsifieras på något vis och därmed inte diskuteras. Jag har alltid rätt om vad jag tycker förutsatt att jag nu formulerat det för mig själv vill säga. 

Därmed är det uttalandet ett lysande exempel på meningslöst tyckande. Om det ventileras offentligt, används som det står och som argument kan tilläggas. Vad jag eller någon annan tycker är förstås inte meningslöst ur ett vidare perspektiv. Det kan kontras med ett lika innehållslöst:

"Jag tycker att Medford gör snygga knivar"

Båda har rätt! Vi kan förvisso vara nöjda där och det är nog vad personen som kallade inlägget "politiskt" avsåg misstänker jag. Allt som inte är ryggdunkande och av samma uppfattning skall inte luftas. Det förstärker det jag skrev redan i den texten om att några människor tenderar att blanda ihop sak och person.

Det blir inget långt samtal kan jag säga. Särskilt tydligt blir det om konversationen trots allt skulle fortsätta med följdfrågan "Varför tycker du att de är fula?" och jag replikerar med mångas barndomsfavorit  "för att jag tycker det, har jag inte rätt att tycka vad jag vill eller?" Då blir det sandlådenivå på riktigt.

För att undvika den återvändsgränden krävs därför att utsagan preciseras i någon form. Jag kanske istället säger:

"Jag tycker att Medfords knivar är fula för att de har tunna sladdriga blad som flexar till och med när man skär tomater med dem"

Genast finns det mer att arbeta med i samtalet. Då kan nämligen motparten hävda att jag faktiskt har FEL eftersom det är känt att det inte är en brist som Medfords knivar lider av och dessutom går att undersöka rent empiriskt om så tarvas. Om jag då klämmer till med "jag tycker att Medfords knivar flexar när jag skär tomater" så är jag ändå ute och seglar. Jag kan förvisso tycka det men ingen annan lär hålla med mig.

Mer komplicerat blir det emellertid när vi lämnar material och ren funktion bakom oss och går över till mer värdeladdade områden som estetik. Detta eftersom ståls uthållighet, en knivs förmåga att skära och liknande faktiskt går att mäta och kvantifiera vilket tycke och smak inte låter sig göras på samma vis.

Det hela blir en faktisk spegling av den gamla vetenskapliga diskursen mellan kvantitativa och kvalitativa synsätt fast på en en mycket handgriplig nivå.

Kan man då inte tycka någonting om utseende alls? Jo, det kan man. Dels går det att som jag gjorde i "Kejsarens nya kläder" hänvisa till klassiska värden som exempelvis det gyllene snittet, harmoni och balans och värdera kniven mot det. För att konkretisera så brukar inte många i knivvärlden uppskatta obalans mellan knivens olika delar som ett alldeles för stort handtag i relation till blad*. Då upplevs kniven som oproportionerlig och inte sällan ful. Det betyder förstås inte att en kniv inte kan ha andra egenskaper som är positiva. Samtidigt som den är ful kan den vara exempelvis "häftig, "brutal", "nydanande" etc. Det finns många andra adjektiv att ta till. 

Dels kan man göra som jag faktiskt gjorde, räkna upp ett flertal skäl till varför jag tycker som jag gör. Att motivera ståndpunkten helt enkelt. Då kan läsaren ta ställning till om de skälen är av vikt för vederbörande eller ej. I Fallet med "Hellhound" kan sägas att för den som värderar originalitet högre än skönhet så ligger den bra till. Mig veterligen är den unik.

Det är här jag i min roll som recensent kommer in i sammanhanget. När jag tycker någonting är det dels bra för läsaren om de vet mot vilken bakgrund det sker och något om vilka preferenser jag hyser**. Om jag säger att jag inte är särskilt förtjust i "overbuilt"-trenden och därefter istället formulerar min utsaga:

Jag tycker Medfords knivar är fula för att de är grova, tunga och klumpiga

så säger den plötsligt lite mer eftersom du då har något att relatera uttalandet till.

Om jag därtill förtydligar vad jag menar med "grov" genom att lägga till "blad med en grovlek på över fyra millimeter är skitdåliga att skära tomater med" så har informationsmängden i utsagan ökat väsentligt. Nu vet du som läsare plötsligt mycket mer. Jag har omedvetet närmat mig en definition av vad jag anser vara "grov" och "klumpig" och det är mot den som utsagan kan mätas. 

Det framgår kanske att jag inte är helt förtjust i den typen av knivar. Om du i gengäld vet med dig att du är av motsatt åsikt kanske du istället tänker "Det här kanske kan vara något för mig?" Du vet även vad jag avser med "ful" som i det här fallet är synonymt med klumpig, grov och de orden har avgränsats. Dina preferenser kanske signalerar, "desto bättre" inför samma dimensioner som får mig att rygga. Du tänker: "en kniv kan aldrig bli för grov och det där med tomater skiter jag högaktningsfullt i" eftersom du hatar dem och skall du närma dig grönsakerna med en egg så skall de ändå mosas.

Vad jag vill ha sagt är att det är bra om man känner till vem som recenserar och vad vederbörande står för och att åsikter som framförs motiveras i möjligaste mån.

Om detta görs med någorlunda eftertanke kan faktiskt någon med diametralt motsatt uppfattning till skribenten få ut något av en recension, även en negativ sådan. En sågning kan till och med fungera som en rekommendation om den bara motiveras väl.***

Vad beträffar kniven som föranledde den här diskussionen, Straight Razor versionen av Marfiones "Hellhound" som dessutom kan fås med Apocalyptic-finish, gäller fortfarande att namnet enligt mig är störtfånigt och utseendet att likna vid en busskrock. Som jag skrev i inledningen av det här inlägget. Pröva namnet på modersmålet och du upptäcker att "Rakkniven från helvetet" med "undergångsfinish" blir tja, du får själv avgöra. Fällknivens version av samma namn "Garm" är mer elegant. Men i skrivande stund såg jag att någon inflikat att redan namnet lockade så där är vi olika.

Jag vidhåller även att den är sanslöst ful. Det av de skäl jag angav. Det betyder INTE att jag anser att allt Marfione gjort och gör är anskrämligt. Tvärtom, det kommer många häftiga och några vackra knivar från den mannens håll. Det betyder emellertid inte heller att han är kung Midas. Man får kritisera saker, även i negativa ordalag. Sen kan tilläggas att det var knappast en recension utan en utbroderad kommentar gällande utseende. Jag är nämligen helt övertygad om att den rent tekniskt är utmärkt och jag tror mig veta att den är unik och därmed värd mycket för en samlare. Det senare är dock inte ett argument för utseende vill jag betona. Att saker och ting är unika eller dyra förhöjer inte det estetiska värdet per se.  

Det är lite fanboyvarning på kritiken mot Hellhoundinlägget. Med det menar jag att för någon dag sedan mer eller mindre sågade jag den här kniven, CRKT Jettison i en riktig recension. Inga inlägg kom om att jag baktalande den. Var det för att det var ett annan märke eller för att det var funktion, inte utseende som fick sig en omgång?

Läsaren behöver inte hålla med mig i sak. Faktum är att många säkert tycker tvärtom även om jag har ytterst svårt för att se argumenten för att just "Hellhound" skulle vara snygg. Den kan däremot som sagt vara både häftig och innovativ till exempel. Många knivar är bra eller fyller en nisch utan att vara skönheter alls.

Men vad man tycker behöver motiveras. Det vill säga OM du skall delta i ett sammanhang där man diskuterar saker och ting. Då räcker det inte med ett "för att jag tycker det" som det enda och slutgiltiga argumentet. Det blir inte heller bättre genom att attackera skribenten, mig i det här fallet, för att ha vaknat på fel sida. Bättre vore då att argumentera för att ett knivblad som ser avbrutet ut är snyggt även om den uppgiften lämpar sig bättre för Sisyfos. 

Att bara löst tycka något är i sammanhanget tämligen poänglöst. Naturligtvis har man rätt att uttrycka vilka synpunkter man vill men om de inte utvecklas och motiveras är de bara löst tyckande och inte grundade åsikter. Möjligen kan de vara förtal också men det är en annan fråga. 

Tyvärr har tyckandet spritt sig från oviktiga områden som knivar till viktiga områden som politik. Även där motiverar människor sina handlanden med "jag gör väl som jag vill eller jag röstar som jag vill". Det är förvisso sant, i alla fall i Sverige men jag framhärdar i att det är bra om man vet varför och funderar lite kring det. 

/ J - no hound from hell



* Något som jag anser att exempelvis Spyderco Military lider av.  Den är i mångt och mycket en bra kniv och jag gillar den verkligen men jag tycker den är rätt ful bland annat på grund av bristande harmoni mellan handtag och blad och ett par detaljer.

**  För att underlätta det har jag förutom mer än hundra recensioner av olika slag även formulerat en text med titeln "Uppslagsbok för knivrecensenter" vilken tämligen noggrant beskriver vad jag granskar och titttar på hos en kniv.

*** För egen del gäller t ex att när personer som "Nut'n' Fancy" eller något annan börjar tala om "lack of tractionplan" eller "no jimping" så skiner jag upp och tänker "det artar sig, det artar sig"