Knivrecension Kershaw 1550 "Blackout"

- ytterligare en pensionär från Kerhaw

Sent skall syndaren vakna. Varefter jag i tämligen rask följd införskaffade "Blur", "Needs Work" och därefter fick en "Blackout". Alla tämligen gamla knivar i Kershaws numera digra modellprogram. Att de lever kvar tyder på att de borde ha vissa inneboende kvalitéer. I testerna av de två förstnämnda har de framgått med all önskvärd tydlighet. I det här fallet är storheten något mer oklar enligt mig. Särskilt tydligt blir det när den jämförs med sin lika gamla släkting "Blur" som är en alldeles förträfflig fällkniv.

Kershaw 1550 Blackout

Något förbryllande släpptes den här kniven samtidigt med en tvillingversion kallad "Whirlwind" där de enda skillnaderna låg i att bladet på virvelvinden saknade svart beläggning och hade försetts med tre kosmetiska hål. Skillnaderna blir ännu mindre nu när sista generationen av Whirlwind kommit i en Blackwash-utgåva som gör dem än mer lika. Men det är nu inte ett helt ovanligt förfarande från Kershaws sida. Som exempel kan förhållandet mellan den dyrare Galyeandesignade "Turbulence" och den billigare modellen "Compound" tjäna. De är också snarlika om än inte identiska.

En av ursprungsmodellerna som försågs med "Speedsafe"

Annars finns inte Blackout i några andra versioner än med och utan delvis sågtandad egg vilket nästan får ses som ett unikum idag när många populära knivmodeller växer till att bilda hela familjeträd.

För övrigt är även den här kniven designad av Ken Onion.

Blad

Ibland skall man ta det bästa först och den här knivens största förtjänster återfinns utan tvekan i bladformen och stålet. Det rör sig om en något modifierad men enkel droppoint tillverkat av Sandvik 14C28N med svart bladbeläggning av "tungsten DLC". Tidigare versioner av kniven hade 13C26 stål och originalutgåvorna från sent 90-tal så enkelt stål som 440A vilket inte är lämpligt till den här sortens kniv och direkt anstötligt för prisklassen enligt mig*. Det har uppenbarligen även Kershaw insett över tid. 

Sandviksstål svärtat med tungsten DLC - en mycket hållbar behandling

Tyvärr är kniven skålslipad med en sekundäregg som sträcker sig över cirka tre fjärdedelar av bladet. Fördelen med att det finns en platt yta kvar är att det fungerar bra ihop med diverse slipsystem som Lansky, EdgePro och Wicked Edge. Just den här kniven hade vunnit på en flatslipning istället vilket för övrigt även fungerat väl ihop med resten av bladets utformning.

Bladet är skålslipat från en godstjocklek på 3mm

Ytterligare ett plus i kanten förutom stålet är att fabrikseggen som oftast på Kershaws bättre modeller var ruskigt vass redan från början.

Sen tycker jag som alltid att Kershaw har en tendens att trycka för mycket information på sina blad. Det är inte nödvändigt att ha både loggor för både Kershaw, Speedsafe och KAI, designer, modellbeteckning och patent fullt synligt. Jag vill skära med kniven inte läsa noveller på den.

Handtag

Det är lika bra att säga det direkt. Jag avskyr det här handtaget! Det är något med formen som inte passar min hand alls vilket retar mig. Och det är särskilt illa med tanke på att det rör sig om ett tämligen anatomiskt grepp som känns nästan rätt men bara nästan. Sedan känns konstruktionen smäckig och klen även om det troligtvis inte är det.

Skollor i svart plast över en ram i stål

Det första felet med handtaget är materialet som kan sammanfattas: plast, plast och plast. Sen råkar den här varianten vara döpt till "GFN" (Glass Filled Nylon). Men till skillnad från liknande material från andra märken så inger det här inget förtroende alls utan känns bara billigt. Det känns märkligt nog betydligt sämre i det här utförandet än samma material i "Needs Work", troligen för att det är tunnare här. Och trots att det är skruvat på liners som inte är urborrade på något vis så flexar handtaget om man kramar det hårt. Sen är plastkanterna som är vikta in över stålramen skarpa på gränsen till vassa. Det känns inte genomtänkt och det ser inte bra ut.

De formgjutna skollorna är välvda och tjockare mot mitten

Greppet är format efter handen med välvda sidor, rundad rygg och mer volym på mitten. Att säga att det är skulpterat är för mycket sagt men det är gjutet tredimensionellt. Sidorna är försedda med lite knottror för att öka friktionen. De fungerar någorlunda. Handtaget är inte såphalt, alltid något. 

 Det är synd att handtaget inte känns lika bekvämt som det ser ut

Det andra och större felet med handtaget är att det är på tok för smalt och spolformat. Det är inte själva bredden det är fel på, tvärtom är kniven rätt tjock vilket inte minst upplevs när den skall förvaras i fickorna. Det finns många exempel på handtag som är tunnare men ändå fungerar bättre. Det är höjden det är fel på. Handtaget är framförallt klent i främre delen vid tumrampen samt mot bakre änden där lillfingret skall vila. Det känns som man inte får ett säkert grepp trots att handtaget är relativt stort. Eller ska jag säga långt eftersom det passerar 11 cm i längd vilket även gör att kniven ser oproportionerlig ut eftersom bladet endast mäter strax över 8cm. Det kanske är bra om man jobbar med handskar på vad vet jag. 

En annan miss är hålet för fånglinan som är udda konstruktion med en ihålig specialskruv som knappt rymmer en sytråd. Skall man nu ha en sådan funktion kan den lika väl fungera. Det gör den inte här. 

Öppning och lås

Blackout öppnas med en tumpinne - i singular. Den är placerad på höger sida men är skruvad med något så ovanligt som en phillips/stjärnskruv och därmed flyttbar till vänster sida. Det är å andra sidan inte clipet så vänsterhänta kommer att stöta på patrull i vilket fall.

En ensam tumpinne som inte fungerat väl utan hjälpen från fjädern

Det första som slår en är att assistansen är svagare och sämre än den i Blur trots att det är samma konstruktion det handlar om. Bladet flyger inte ut med samma pondus. Dels så är själva fjädern inte lika stark i sig och dels känns det som den inte påverkar bladet under lika stor del av rörelsen. Sammantaget ger det en klen och inte förtroendeingivande känsla trots att den faktiskt fungerar väl. Det här är också en av de knivar där fjädern i Speedsafesystemet agerar "detent" och därmed håller kvar bladet i stängt läge. Det går således inte att avlägsna fjäderstaven för att bygga om kniven till en manuell fällkniv om så önskas. Följaktligen uppstår även problem om nu fjädern skulle gå av.

Det kan tilläggas att den blivit väsentligt snabbare efter en inkörningsperiod men att den fortfarande känns relativt svag och kräver att man hjälper till med en snärtande tumrörelse för att få optimal verkan. 

Kniven låser annars bra som jag kommit att förvänta mig av Kershaw**. Det sker via en relativt tunn men ändå duglig linerlock. Jag är personligen inte besatt av den på nätet ständigt pågående teoretiska diskussionen kring styrkan hos bladlås och fäster därmed inte så stor vikt vid godsets tjocklek.  

Att bära

Om bladet var godkänt och handtaget mindre bra så är clipet skräp. Nästan lika komplett uselt som på "Needs Work" faktiskt. Vad vi har här är ett ej flyttbart clip som är överdrivet långt, fult och skrapar i allt som går eftersom spetsen är böjd utåt. Dessutom skär det in i handen ordentligt när man håller kniven i ett fast grepp vilket är en detalj jag avskyr. Finns det ingen som testar funktionen innan de släpps på marknaden kan man undra?*** Clipet är för övrigt skruvat med stjärnskruvar istället för på knivar mer standardiserade torx av någon anledning.

Vad är det med Kershaw och deras utformning av clip??

Att bära kniven är för övrigt inte en helt angenäm upplevelse eftersom handtaget är långt och därtill tämligen tjockt vilket gör att den tar upp mycket plats i fickan. Däremot är inte vikten på runt hektot avskräckande och handtaget glider tillfredsställande lätt mot textilier. Så att ta fram och stoppa undan kniven går relativt smidigt. Eftersom clipet är monterat vid pivotskruven måste den dock vändas i handen innan den fälls ut. Något som inte alltid är helt lyckat. Oftast går det bra men om du t ex befinner dig på en båt och behöver en kniv är det inte en särskilt god ide att börja fippla med ditt redskap. Då lär fumlandet snart åtföljas av ett plums. 

Sammanfattningsvis

Det är lite av ett mysterium varför den här kniven tillsammans med "Whirlwind", vilket i princip är samma kniv med annat blad, överlevt så här länge och dessutom vann Blade Magazins utmärkelse "Best Buy" när den kom. Så bra är den verkligen inte. Liksom den tidigare recenserade "Blur" så tillhör den här kniven den första generationen av fjäderassisterade knivar från Kershaw. Speedsafefunktionen måste verkligen ha lämnat avtryck hos juryn när det begav sig. 

En Speedsafe-klassiker, Blackout

Sen finns det fördelar med knivar man inte är helt förtjust i - de används mer till "skitgöra" eftersom man inte är lika rädd om dem. Även sådana knivar har sin plats i samlingen. Och följaktligen har jag använt den här kniven tämligen mycket.  

Jag vet inte riktigt till vem jag skulle rekommendera den här kniven eftersom den i allt väsentligt är totalt utkonkurrerad av sin kusin Blur som har samma stålsort och kostar ungefär lika mycket men som på alla andra punkter är mycket bättre. Köp den istället om du skall ha en medelstor fällkniv från Kershaw är mitt råd. 

Specifikation:

Längd utfälld: 193 mm
Vikt: 102 g
Bladlängd: 82 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: 14C28N, Sandvik med "Tungsten DLC"****
Handtag: GFN
Lås: Linerlock

Producerad av: Kershaw, tillverkad i USA


/ J - din närmsta knivrecensent

* De ligger mellan $50-65 i snitt men jag lyckades fynda mitt exemplar på en auktion för under $40. 

** Undantaget är min "Chill" som är ett riktigt måndagsexemplar där praktiskt taget inget fungerar. 

*** Med tanke på bristerna är det märkligt att en känd Youtuberecensent en gång kallade det här clipet för "near perfect" i det här klippet. 
**** "Tungsten" är som en kompetent person påpekat för mig mycket riktigt Volfram på svenska. Men "DLC" är svåröversatt och därför har jag valt att behålla det engelska uttrycket på ytbehandlingen.