Ny kniv - Kershaw Inception

Kershaw är ett märke som till synes fått något av en pånyttfödelse på sistone. Eller det kanske inte är helt sant men det är det intryck jag fått och inte minst gäller det mitt eget förhållande till dem. 

Härförleden presenterade jag Heist som jag tycker är en riktigt sympatisk bekantskap. Så pass trevlig att jag beslutade för att det var dags för ytterligare en kniv med samma ursprung.

Den här gången föll valet på Inception. En tämligen slank flipperkniv med till synes tillfredsställande prestanda. 

Kershaw Inception

Bladet är en clip point som fått något lite extra i och med en dubbel falskegg för att göra det mer intressant. Stålet som använts är en gammal bekanting, D2. Det är ett stål som rent generellt bra men även har en liten tendens till att rosta enligt min erfarenhet. Det har ofta varit fallet med just Kershaw tidigare då de envisats med att blästra stålet så att det bildas små mikroporer i materialet. Men i det här fallet är bladet stentumlast vilket helt klart är att föredra. Dessutom tycker jag att det är snyggare. 

Konstruktionen bjuder inte på några överraskningar vilket innebär att handtaget utgörs av en stålram med G10-sidor utanpå. Fast även här har man från Kershaws sida kostat på sig något lite extra för att förhöja det visuella intrycket. Pivotskruven har därför fått ett mönster och den andra skruven som håller ihop kniven är av en typ som annars hittas på cyklar, närmare bestämt i framdreven. 

Inception bjuder på ett par visuellt intressanta detaljer som exempelvis den dubbla falskeggen

I övrigt kan sägas att kniven har KVT-kullager och öppnas med en flipperfena. För säkerheten står en liner lock. 

På längden mäter Inception 18,4 cm varav bladet står för 8,3 cm. Kniven väger in på flugvikt, 88 gram. Det borde göra den till en utmärkt EDC-kniv. Allt tyder på det. 

Med tanke på hur Heist känns att arbeta med så ser jag fram emot att testa Inception också. Det är i alla fall en bra start*. Därefter följer en recension. 

Knivshop.se

/ J - ser fram emot startfasen

* Dålig ordvits, jag vet! För er som inte vet "Inception" betyder början/start. 

#knivesandbikes #knivigtvarre

Perspektiv

Det här inlägget inspirerades av en kommentar jag lämnade på en artikel skriven av Mr Sculimbrene, mannen bakom EverydayCommentary. En suvären knivblogg som jag varmt rekommenderar. Det som fick mig att reagera var dels att jag höll med honom i sak men även att det alltid går överstyr när folk saknar perspektiv. Något som han delvis försökte rätta till med sitt inlägg. För er som inte orkar läsa hela texten handlar det i korthet om varför man skall räkna med Gerber som märke trots att det inte är så omtalat eller snarare nedskrivet i knivkretsar, särskilt de on-line.    

Men som vanligt gäller att amerikaner alltför ofta förutsätter att de är störst på allt. De är etnocentriska och glömmer bort resten av världen. Det är verkligen något som gäller vårt intresse, knivar. Jag vet inte hur många gånger jag i olika ordalag påpekat för anhängare av si och så märke att bara för att de är kända i vår snäva krets av intresserade så betyder inte det att någon annan hört talas om dem. 

Fast just det förhållandet gäller Sverige också. Om ni inte tror mig kan ni väl fråga några släktingar och arbetskollegor eller träningskompisar om de hört talas om Chris Reeve. Låt mig uttrycka det så här, jag  skulle bli ytterligt förvånad om ni fick något annat svar än "är det en skådis?" Sedan kan ni fortsätta testet genom att säga "Hinderer" eller "Microtech" och ni lär få en imitation av en fågelholk till svar. 

Äldst är också störst när det kommer till amerikanska knivtillverkare

Nåväl, om vi läser vad Sculimbrene faktiskt skriver så inleds texten med följande konstaterande: 

"People in the IKC have a misconception about many knife companies. They think that the major brands, Spyderco, Chris Reeve, and the like are “big companies.”"

Där vill jag flika in att jag anser att han har fullkomligt rätt. Det är de INTE. Tvärtom är de tämligen små företag i genomsnitt jämfört med de flesta andra tillverkningssektorer. Det gäller oavsett hur man räknar, antal sålda produkter, antal anställda eller omsättning.

Så vilka tror ni är störst i USA om vi börjar där? Är det månne några av de som det talas mest om på svenska Facebook-sidor och många forum, märken som Microtech, Spyderco Hinderer eller kanske Cold Steel? Trodde ni det trodde ni fel. De är faktiskt riktigt små. Spyderco hamnar väl på ungefär sjunde plats bland knivmärken i USA, Microtech på elfte plats tätt följda av Cold Steel på tolfte, sett till omsättning. Hinderer finns inte med på någon lista alls.

Men ett mer budgetorienterat märke som CRKT inriktat på att sälja många fast något billigare knivar eller kanske namnkunniga Benchmade som både saluför dyrare knivar och säljer volymer, de måste väl ändå vara störst? Fel igen. De största (som i högst omsättning och flest antal anställda) är SOG, Buck och Leatherman. De omsatte enligt officiella siffror 2019*:

1. Leatherman Tool Group, INC $89,025,724
2. Buck Knives INC $63,631,917
3. SOG Specialty Knives and Tools LLC $55,927,734 

Som en jämförelse hamnar Sveriges egen gigant, Morakniv på ca: $19,58 miljoner USD för samma år. Det placerar dem över Spyderco (15 miljoner USD), Colonial (12,5 miljoner USD) och Emerson (10 miljoner USD) men strax efter Gerber som i den listan hamnar på $23,556,678. Det sätter saker och ting i perspektiv inte sant? Sverige är verkligen ingen stor marknad men trots det lyckas Morakniv hävda sig gentemot flera mycket namnkunniga amerikaner.

Men sen snubblar vår ärade EverydayCommentary på sina egna fötter då han direkt slår fast att:

"Gerber is the 600 pound gorilla of the knife world—they are the largest knife company in the world and they are a truly big company."

Han avlutar även texten med att återigen konstatera:

"And here is the thing—when you are the largest knife company in the world /../"

Där blev det lite fel. Han jämför äpplen och päron i sin iver att föra fram sin poäng. Den poäng jag trots allt höll med om. Han kallar Gerber för knivvärldens trehundrakilos gorilla och säger att de är störst i världen. Jag vet inte om det är för att han resonerar annorlunda, mäter allt som görs inom hela Fiskars-koncernen eller bara räknar den amerikanska marknaden. Inget av det framgår av texten och i ljuset av det förefaller uttalandet mig lite märkligt. Låt mig förklara.

Vid närmare granskning har han nog hela Fiskars-koncernen i åtanke och enligt deras årsedovisning omsatte de över 100 milj USD 2019**. Om det är de finansiella musklerna han avser är de förstås störst. Då kan påpekas att i Fiskarsfamiljen ingår numera även Kongelig Dansk och Rörstrand till exempel, det vill säga porslinstillverkning. Eftersom Fiskars är finskt och tillverkar andra produkter än knivar inom koncernen så borde i så fall KAI med de amerikanska knivmärkena Kershaw och ZT räknas på samma vis och det görs inte i det här fallet. De skulle i så fall ha en omsättning på över 400 milj USD*** och därmed slå Fiskars med hästlängder. Eller åtminstone i runda slängar vara nästan fyra gånger så stora.

Liknelsen i sig kanske ändå håller sträck då Gerber är stora och framförallt är de större än vad de framstår som i alla knivdiskussioner online. Men då glömde han i hastigheten bort de som verkligen är stora i sammanhanget. De riktiga jättarna på området som får Leatherman med flera att likna kattskit när det kommer både till omsättning, antal anställda och mängden sålda produkter. Överlägset störst i knivvärlden är Victorinox!

Slår du ihop omsättningen för Leatherman, Buck, SOG, Benchmade, CRKT, Gerber, Spyderco, Emerson, Microtech, Cold Steel och Ontario Knife Company så är de fortfarande inte i närheten av Victorinox. Uppgifterna om dem varierar något då deras finanser inte är publika men ligger kring 483 milj USD!****

Jämfört med det framstår inte vare sig Gerber eller Leatherman sig som särskilt stora och de enda som kan konkurrera i sammanhanget är KAI. I ärlighetens namn kan sägas att Victorinox nu för tiden säljer mer än bara multifunktionsverktyg de också men att huvudprodukten fortfarande är knivar.

Sen kan nämnas att eftersom siffror inte är tillgängliga är det också svårt att veta hur stor en kinesisk tillverkare som SRM egentligen är. De gör både egna produkter under flera varunamn och OEM-tillverkar åt både kinesiska och västerländska märken. Förutom att sälja på de amerikanska och europeiska marknaderna så gör de knivar för den egna inhemska marknaden vilket torde göra dem till en rätt stor aktör även vid en internationell jämförelse. Är man stor inom den kinesiska tillverkningsindustrin är man helt enkelt stor oavsett måttstock.

Siffror kan förstås variera och med "störst" kan avses lite olika saker som antal anställda, störst omsättning, flest sålda produkter etc. Men hur man än jämför så är själva poängen att de på internet mest omtalade varumärkena långt ifrån är de största oavsett hur man räknar.

/ J - ingen räknenisse

* Sammanställt här: http://giangabriel.com/blog/2019/thebig13

** Mina siffror är hämtade från Nasdaq, http://www.nasdaqomxnordic.com/

*** Siffran är omräknad från Yen och kommer från KAI Groups hemsida, https://www.kai-group.com/global/en/about/company.html

**** Enligt Wikipedia låg det runt 510 miljoner CHF (ungefär samma i USD) 2014. Min siffra är hämtad från Dun & Bradstreet (https://www.dnb.com/business-directory/company-profiles.victorinox_swiss_army_ag.ebd25c1aae50e21235f82416714f521f.html 

Att sila mygg och svälja kameler

- eller varför jag anser att Anthony Marfione och hans Microtech är skitstövlar

Ibland blir man bara väldigt upprörd eller som idag, riktigt förbannad. Orsaken är ett ständigt återkommande ämne inom vårt intresse. Det handlar om något jag avhandlat tidigare här på bloggen i olika format*, kopiering och plagiat, även om jag själv tidigare hävdat att det kan sträcka sig längs hela skalan från inspiration till ren idéstöld.

I den härvan av vad som är vad så finns det förstås de som gör uppenbara förfalskningar. Och så finns det de som "inspireras" kraftigt eller bara stjäl själva grundidén till något. Utan att återigen gå djupare in på skillnaderna så finns uppenbart de flesta och största förfalskarna i öst, närmare bestämt i Kina. Det faktum gäller även "lånarna". Främst bland de sistnämnda brukar nämnas märken som t ex Ganzo. Att nämna deras namn är som att vifta med ett rött skynke för många entusiaster.

Intressant i sammanhanget är dock kamelen i rummet. Att det görs även här i väst, stjäls alltså. Men av någon anledning är man villig att ducka för detta faktum för att man gillar märket. Det gäller tydligast Cold Steel men även Microtech. 

Det senare märket är så omhuldat så dem får man knappt kritisera alls trots att de stjäl modeller flagrant och vid upprepade tillfällen. Bland andra kan nämnas "OSS" vilket är en Mikov, bladet på "Hellhound" vilket är en gammal Daltonmodell och det tydligaste exemplet som hela den här soppan handlar om nämligen Matrix och Mini  Matrix.

Båda modellerna stals rakt av från KAI dvs Kershaw och ZT. Historien är väldokumenterad och den som söker skola finna eller snarare Googla i det här fallet. Ett faktum som de senare utnyttjade genom använda det i sin reklam och dessutom döpa en kniv till "Natrix" av det skälet. Det var ju till syvende og sidst deras modell! 

Marfione vågar förstås inte stämma KAI som är större och har lika välbetalda advokater som han själv och dessutom är han ju ute på hal is. Så vad gör han? Ger sig på en knivrecensent och bloggare istället som påpekat samma sak och stämmer vederbörande för bland annat förtal. 

Om detta kan man läsa här på Knife News

Way to go! Only in America! Jävla advokatsamhälle. Oavsett hur det går i själva den juridiska processen så har han visat sin sanna sida och hur de väljer att ta kritik. Dessutom riskerar det att bli stora kostnader för Sculimbrene som står bakom "Everyday Commentary" i vilket fall.

Fy fan vad ruttet. Nu sällar sig Microtech till skaran av arslen som likt Cold Steel stämmer allt och alla. Det enda positiva i kråksången är att Everyday Commentary inte är en sida med enormt många följare vare sig på nätet eller på Instagram och därför hade den här för Microtech negativa publiciteten aldrig fått det genomslag det kommer att få nu. 

Företag som beter sig på det viset är bland det värsta jag vet. 

/ J - förbannad

* bland annat i "Från förfalskning till inspiration" och  och "En fundering kring kloner"

Knivrecension Kershaw 1550 "Blackout"

- ytterligare en pensionär från Kerhaw

Sent skall syndaren vakna. Varefter jag i tämligen rask följd införskaffade "Blur", "Needs Work" och därefter fick en "Blackout". Alla tämligen gamla knivar i Kershaws numera digra modellprogram. Att de lever kvar tyder på att de borde ha vissa inneboende kvalitéer. I testerna av de två förstnämnda har de framgått med all önskvärd tydlighet. I det här fallet är storheten något mer oklar enligt mig. Särskilt tydligt blir det när den jämförs med sin lika gamla släkting "Blur" som är en alldeles förträfflig fällkniv.

Kershaw 1550 Blackout

Något förbryllande släpptes den här kniven samtidigt med en tvillingversion kallad "Whirlwind" där de enda skillnaderna låg i att bladet på virvelvinden saknade svart beläggning och hade försetts med tre kosmetiska hål. Skillnaderna blir ännu mindre nu när sista generationen av Whirlwind kommit i en Blackwash-utgåva som gör dem än mer lika. Men det är nu inte ett helt ovanligt förfarande från Kershaws sida. Som exempel kan förhållandet mellan den dyrare Galyeandesignade "Turbulence" och den billigare modellen "Compound" tjäna. De är också snarlika om än inte identiska.

En av ursprungsmodellerna som försågs med "Speedsafe"

Annars finns inte Blackout i några andra versioner än med och utan delvis sågtandad egg vilket nästan får ses som ett unikum idag när många populära knivmodeller växer till att bilda hela familjeträd.

För övrigt är även den här kniven designad av Ken Onion.

Blad

Ibland skall man ta det bästa först och den här knivens största förtjänster återfinns utan tvekan i bladformen och stålet. Det rör sig om en något modifierad men enkel droppoint tillverkat av Sandvik 14C28N med svart bladbeläggning av "tungsten DLC". Tidigare versioner av kniven hade 13C26 stål och originalutgåvorna från sent 90-tal så enkelt stål som 440A vilket inte är lämpligt till den här sortens kniv och direkt anstötligt för prisklassen enligt mig*. Det har uppenbarligen även Kershaw insett över tid. 

Sandviksstål svärtat med tungsten DLC - en mycket hållbar behandling

Tyvärr är kniven skålslipad med en sekundäregg som sträcker sig över cirka tre fjärdedelar av bladet. Fördelen med att det finns en platt yta kvar är att det fungerar bra ihop med diverse slipsystem som Lansky, EdgePro och Wicked Edge. Just den här kniven hade vunnit på en flatslipning istället vilket för övrigt även fungerat väl ihop med resten av bladets utformning.

Bladet är skålslipat från en godstjocklek på 3mm

Ytterligare ett plus i kanten förutom stålet är att fabrikseggen som oftast på Kershaws bättre modeller var ruskigt vass redan från början.

Sen tycker jag som alltid att Kershaw har en tendens att trycka för mycket information på sina blad. Det är inte nödvändigt att ha både loggor för både Kershaw, Speedsafe och KAI, designer, modellbeteckning och patent fullt synligt. Jag vill skära med kniven inte läsa noveller på den.

Handtag

Det är lika bra att säga det direkt. Jag avskyr det här handtaget! Det är något med formen som inte passar min hand alls vilket retar mig. Och det är särskilt illa med tanke på att det rör sig om ett tämligen anatomiskt grepp som känns nästan rätt men bara nästan. Sedan känns konstruktionen smäckig och klen även om det troligtvis inte är det.

Skollor i svart plast över en ram i stål

Det första felet med handtaget är materialet som kan sammanfattas: plast, plast och plast. Sen råkar den här varianten vara döpt till "GFN" (Glass Filled Nylon). Men till skillnad från liknande material från andra märken så inger det här inget förtroende alls utan känns bara billigt. Det känns märkligt nog betydligt sämre i det här utförandet än samma material i "Needs Work", troligen för att det är tunnare här. Och trots att det är skruvat på liners som inte är urborrade på något vis så flexar handtaget om man kramar det hårt. Sen är plastkanterna som är vikta in över stålramen skarpa på gränsen till vassa. Det känns inte genomtänkt och det ser inte bra ut.

De formgjutna skollorna är välvda och tjockare mot mitten

Greppet är format efter handen med välvda sidor, rundad rygg och mer volym på mitten. Att säga att det är skulpterat är för mycket sagt men det är gjutet tredimensionellt. Sidorna är försedda med lite knottror för att öka friktionen. De fungerar någorlunda. Handtaget är inte såphalt, alltid något. 

 Det är synd att handtaget inte känns lika bekvämt som det ser ut

Det andra och större felet med handtaget är att det är på tok för smalt och spolformat. Det är inte själva bredden det är fel på, tvärtom är kniven rätt tjock vilket inte minst upplevs när den skall förvaras i fickorna. Det finns många exempel på handtag som är tunnare men ändå fungerar bättre. Det är höjden det är fel på. Handtaget är framförallt klent i främre delen vid tumrampen samt mot bakre änden där lillfingret skall vila. Det känns som man inte får ett säkert grepp trots att handtaget är relativt stort. Eller ska jag säga långt eftersom det passerar 11 cm i längd vilket även gör att kniven ser oproportionerlig ut eftersom bladet endast mäter strax över 8cm. Det kanske är bra om man jobbar med handskar på vad vet jag. 

En annan miss är hålet för fånglinan som är udda konstruktion med en ihålig specialskruv som knappt rymmer en sytråd. Skall man nu ha en sådan funktion kan den lika väl fungera. Det gör den inte här. 

Öppning och lås

Blackout öppnas med en tumpinne - i singular. Den är placerad på höger sida men är skruvad med något så ovanligt som en phillips/stjärnskruv och därmed flyttbar till vänster sida. Det är å andra sidan inte clipet så vänsterhänta kommer att stöta på patrull i vilket fall.

En ensam tumpinne som inte fungerat väl utan hjälpen från fjädern

Det första som slår en är att assistansen är svagare och sämre än den i Blur trots att det är samma konstruktion det handlar om. Bladet flyger inte ut med samma pondus. Dels så är själva fjädern inte lika stark i sig och dels känns det som den inte påverkar bladet under lika stor del av rörelsen. Sammantaget ger det en klen och inte förtroendeingivande känsla trots att den faktiskt fungerar väl. Det här är också en av de knivar där fjädern i Speedsafesystemet agerar "detent" och därmed håller kvar bladet i stängt läge. Det går således inte att avlägsna fjäderstaven för att bygga om kniven till en manuell fällkniv om så önskas. Följaktligen uppstår även problem om nu fjädern skulle gå av.

Det kan tilläggas att den blivit väsentligt snabbare efter en inkörningsperiod men att den fortfarande känns relativt svag och kräver att man hjälper till med en snärtande tumrörelse för att få optimal verkan. 

Kniven låser annars bra som jag kommit att förvänta mig av Kershaw**. Det sker via en relativt tunn men ändå duglig linerlock. Jag är personligen inte besatt av den på nätet ständigt pågående teoretiska diskussionen kring styrkan hos bladlås och fäster därmed inte så stor vikt vid godsets tjocklek.  

Att bära

Om bladet var godkänt och handtaget mindre bra så är clipet skräp. Nästan lika komplett uselt som på "Needs Work" faktiskt. Vad vi har här är ett ej flyttbart clip som är överdrivet långt, fult och skrapar i allt som går eftersom spetsen är böjd utåt. Dessutom skär det in i handen ordentligt när man håller kniven i ett fast grepp vilket är en detalj jag avskyr. Finns det ingen som testar funktionen innan de släpps på marknaden kan man undra?*** Clipet är för övrigt skruvat med stjärnskruvar istället för på knivar mer standardiserade torx av någon anledning.

Vad är det med Kershaw och deras utformning av clip??

Att bära kniven är för övrigt inte en helt angenäm upplevelse eftersom handtaget är långt och därtill tämligen tjockt vilket gör att den tar upp mycket plats i fickan. Däremot är inte vikten på runt hektot avskräckande och handtaget glider tillfredsställande lätt mot textilier. Så att ta fram och stoppa undan kniven går relativt smidigt. Eftersom clipet är monterat vid pivotskruven måste den dock vändas i handen innan den fälls ut. Något som inte alltid är helt lyckat. Oftast går det bra men om du t ex befinner dig på en båt och behöver en kniv är det inte en särskilt god ide att börja fippla med ditt redskap. Då lär fumlandet snart åtföljas av ett plums. 

Sammanfattningsvis

Det är lite av ett mysterium varför den här kniven tillsammans med "Whirlwind", vilket i princip är samma kniv med annat blad, överlevt så här länge och dessutom vann Blade Magazins utmärkelse "Best Buy" när den kom. Så bra är den verkligen inte. Liksom den tidigare recenserade "Blur" så tillhör den här kniven den första generationen av fjäderassisterade knivar från Kershaw. Speedsafefunktionen måste verkligen ha lämnat avtryck hos juryn när det begav sig. 

En Speedsafe-klassiker, Blackout

Sen finns det fördelar med knivar man inte är helt förtjust i - de används mer till "skitgöra" eftersom man inte är lika rädd om dem. Även sådana knivar har sin plats i samlingen. Och följaktligen har jag använt den här kniven tämligen mycket.  

Jag vet inte riktigt till vem jag skulle rekommendera den här kniven eftersom den i allt väsentligt är totalt utkonkurrerad av sin kusin Blur som har samma stålsort och kostar ungefär lika mycket men som på alla andra punkter är mycket bättre. Köp den istället om du skall ha en medelstor fällkniv från Kershaw är mitt råd. 

Specifikation:

Längd utfälld: 193 mm
Vikt: 102 g
Bladlängd: 82 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: 14C28N, Sandvik med "Tungsten DLC"****
Handtag: GFN
Lås: Linerlock

Producerad av: Kershaw, tillverkad i USA


/ J - din närmsta knivrecensent

* De ligger mellan $50-65 i snitt men jag lyckades fynda mitt exemplar på en auktion för under $40. 

** Undantaget är min "Chill" som är ett riktigt måndagsexemplar där praktiskt taget inget fungerar. 

*** Med tanke på bristerna är det märkligt att en känd Youtuberecensent en gång kallade det här clipet för "near perfect" i det här klippet. 
**** "Tungsten" är som en kompetent person påpekat för mig mycket riktigt Volfram på svenska. Men "DLC" är svåröversatt och därför har jag valt att behålla det engelska uttrycket på ytbehandlingen. 

Knivrecension Kershaw 1660 "Leek"

- Den perfekta fickkniven del 6 

I den här serien har hittills presenterats storsäljande knivmodeller från namnkunniga tillverkare som Benchmade, CRKT, Spyderco och SOG och nu är det dags för ytterligare en av de stora elefanterna att dansa, plats på scen för: Kershaw.

Kershaw är ett av de varumärken som tillsammans med ZT (Zero Tolerance) och Shun saluförs av KAI USA ltd som i grunden är ett japanskt företag - KAI Group. Produktionen av knivarna sker huvudsakligen i Oregon, USA. Just Kershaw har funnits under det namnet på marknaden sen mitten av sjuttiotalet.

Kershaw  1660 - Leek

Leek* är en av många modeller som den hawaiibaserade Ken Onion har designat för Kershaw.  Det var en av de första modellerna som hade "SpeedSafe", det första assisterande systemet på marknaden. Olika varianter på funktionen har sedan dess blivit mycket populära och återfinns hos en rad märken** under olika namn med endast små variationer i utförande. I princip bygger det på att någon form av fjäder - stång, bladfjäder eller spiral, sätter bladet under press vilket hjälper till att öppna kniven fullt ut så snart öppningsrörelsen påbörjats. Det är helt enkelt ett sätt att kringgå de mycket krångliga regler som i många länder och delstater i USA kringgärdar automatiska knivar. De flesta regler och lagar som gäller gravitationsknivar och automatiska knivar inkluderar någon form av knapp eller utlösningsmekanism vilket alltså en assisterad kniv inte har. Bladet måste aktivt manipuleras för att något skall hända. De är med andra ord endast att betrakta som fällknivar som är ovanligt lätt att fälla ut. Det finns anledning att återkomma till ämnet knivlagar vid senare tillfälle då det är en snårig djungel att kämpa sig fram igenom.

"Leek" finns i en uppsjö varianter varav många släppts i begränsade upplagor vilket gett dem ett visst samlarvärde och om man så vill kan man bygga en hel samling kring bara den här kniven. Den är en av Kershaws mest etablerade modeller och får här tjäna som utmanare i kategorin bästa fickkniv/EDC. Den version som presenteras här är en av de första som kom och tillika en basmodell, Leek 1660 med handtag i stål och framelock-konstruktion.

Ken Onion-designad grönsak, Leek

Den här versionen är ingen riktig flugviktare i relation till storleken på grund av handtaget som är gjort i 410-stål. Varianterna med aluminiumhandtag och linerlock istället för framelock väger i jämförelse så lite som 68g. Leek är dock så pass liten och mjuk i fickan att vikten inte är något som direkt märks. Den extra tyngden bidrar snarare i det här fallet till att kniven känns stabil och rejäl eftersom den är välbalanserad. Skållorna är fastskruvade med T6-torx och kan därmed demonteras.

Tunn profil gör Leek lättburen

Handtaget är riktigt bekvämt särskilt med tanke på storleken på kniven. En mjuk och behaglig yta och rundade former bidrar till detta. Längden är tillräcklig för ett fyrfingersgrepp och en urfasning för pekfingret tillsammans med antydan till tumramp gör greppet relativt stadigt. Handtaget har en "backspacer" i plast och är därmed inte helt öppen. Damm och smuts har därför en tendens att krypa i kniven och stanna där. Men det gäller de flesta fällknivar som faktiskt används.

Kniven har ett litet hål för fånglina. På bakre delen av handtaget återfinns även en liten extra säkerhetsanordning en "glidspärr" med vilken bladet kan låsas i stängt läge. En funktion jag aldrig använder och som på den här kniven är onödig då det krävs tryck i en tämligen exakt vinkel för att aktivera bladet. Så risken för att kniven ska öppnas av misstag är minimal.

Mjuk form på bra handtag

Onödig säkerhetsspärr

Bladformen är något av en modifierad "Wharncliffe" där eggen är närmast rak med mycket liten buk. Det gör  att den är lätt att använda i de situationer där spetsen kommer till bruk exempelvis vid öppnandet av lådor och paket. Spetsen är för övrigt mycket delikat och spetsig. Användbart som sagt men en aning ömtålig, det är inte en kniv som bör tappas på hårda underlag! Slipningen är en skålslipning vilket kanske inte är det ultimata på den här typen av kniv men räddas av att primärslipningen är tämligen bred vilket ger en duglig egg. Men med bredden på bladet i åtanke hade en flat eller konvex slipning varit att föredra. 

Modifierad Wharncliffe ger tunn spets

En tämligen bred sekundär slipfas ger bra egg men räddar inte stålet som är 440A

Vad gäller bladstålet så är det en trist historia på den här ursprungsversionen. Men det har fördelen att det är lättslipat i alla fall. I de tidigaste exemplaren av Leek användes ett mycket enkelt stål i form av 440A. Bladet är inte märkt med ståltyp men väl med datum och Kershaw bytte stål i de flesta av sina basmodeller från 440A till 13C26 fr o m juli -07. Min kniv är tidig och tyvärr från jan-04. Det jag inte gillar med stålet är dessvärre några grundläggande egenskaper. Det första är utseendet. Jag är inte och kommer aldrig bli vän med blästrade knivblad, jag tycker det ser billigt ut vilket det också är! Ytbehandlingen i kombination med stålets inneboende egenskaper för oss till nackdel nummer två. Det rostar som fan. Lite blod eller det minsta rester från frukt/grönt eller vad som helst som innehåller det minsta syra och kniven blir fläckig direkt. Det tar inte många timmar och detta trots att just rosttröghet ska vara en av de få fördelarna med 440A.

Den största nackdelen är dock utan tvivel att den inte håller skärpan särskilt bra och det är ju trots allt en tämligen viktig egenskap hos en kniv. Det går faktiskt att få bladet någorlunda vasst och den leverarades med bra skärpa men uthålligheten är usel.

"Datumstämpel" inte helt vanligt.

Nu finns Leek även i "värstingversioner" med så bra stål som S30V, ZDP-189 och laminerat CPM D-2 samt med handtag i såväl aluminium som G-10 som med diverse inlägg som t ex pärlemor. Rätt långt upp på önskelistan står därför en Leek med ett riktigt stål!

Om stålvalet drar ned helhetsintrycket så är det tvärtom med öppningen. Ett mycket väl fungerande och ruskigt snabbt "SpeedSafe" system som i det här fallet kan aktiveras med både tumpinnar och flipper. Det sistnämnda känns mest naturligt då tumpinnarna är små och svåra att komma åt. Deras huvudsakliga funktion är att agera bladstopp för kniven i utfällt läge. Den här kniven tillsammans med lillebror "Chive" är bland de snabbaste jag äger och det är mycket svårt att ens följa bladet med blicken när det flyger ut. Jag har hittills inte märkt någon utmattning hos fjädern med sämre kraft som följd. Det är annars något som påpekats i någon recension jag läst.

Favoritflipper

Låset är en framelock-konstruktion som är ett riktigt skolboksexempel på bra utförande. Låser varje gång, lätt att fälla in med lagom fjäderspänning och låser med cirka femtio procent. Efter flera år fungerar det absolut felfritt och låsarmen har inte "vandrat" något. Skall någon kritik riktas mot låset är det att det kräver rätt vinkel för att släppa eftersom det inte är så mycket att få fäste mot för tummen. En mycket välbyggd kniv som trots mycket användande fortfarande låser perfekt utan glapp eller spel.

Ju mer jag handhar diverse knivar och särskilt under en längre tids användning så blir jag mer förtjust i framelocks i stål! Till skillnad från det i övrigt bättre materialet titan så verkar de inte alls slitas i samma takt utan fortsätter att fungera om de är välgjorda från början vill säga.

Riktigt bra Framelock

Clipet är inte mycket att orda om. Det är ett av Kershaws standardclip och fungerar bra. Det går inte att bära på vänster sida men väl med spets upp eller ned. Jag har alltid föredragit spets ned på den här kniven då onödigt mycket av den sticker upp ur fickan annars. Mycket av det beror på det extra säkerhetslåset på bakre delen av handtaget vilket gör att det inte går att fästa clipet högre.

Bra och välfungerande ensidigt clip

Slutbetyget blir en något blandad kompott.  Leek  är mycket diskret att bära då det är en tunn kniv som saknar vassa hörn och har mjuka handtagssidor. Fattas bara med en kniv som är döpt efter en grönsak! Den är också hyfsat lätt, vass - nåja, fast inte så länge och ligger bra i handen särskilt med tanke på den ringa storleken. Bladformen kanske inte är den snyggaste i mina ögon och den ger en för smällar känslig spets men fungerar väl för "småsysslor". Kniven inte direkt designad som en campingkniv så den tunna spetsen upplever jag inte som något större problem. 

Bärkomforten i kombination med att den är mycket lätt att fälla ut och inte minst ihop gör att den trots ett tämligen mediokert stål med halvtrist ytfinish varit en av de knivar jag burit mest under ett antal år.

Så ofta i fickan att texten på handtaget nötts ut

Som liten bekväm fickkniv är modellen utmärkt och med bättre stål konkurrerar den väl i kampen om epitetet "den perfekta fickkniven". Sen är det en extra bonus att de många variationerna gör den till ett bra samlarobjekt. Så långt kommer jag nog inte sträcka mig men det är definitivt läge för att införskaffa en Leek i G-10  med bättre bladstål då kniven har mycket att erbjuda.

Specifikation:

Längd utfälld: 179 mm
Vikt: 91 g
Bladlängd: 75 mm
Godstjocklek: mm
Bladstål: 440A (de nyare har Sandvik 14C28N som standard)
Handtag: Stål, 410
Lås: Framelock

Producerad av: Kershaw Knives, tillverkad i USA


/ J - gillar purjolök

* Leek släpptes tillsammans med sina "syskon" de mindre Scallion och Chive. Leek har sen funnits och finns i en uppsjö konfigurationer där bladen kan vara tantoblad ("Random Leek"), delvis sågtandade eller med vanlig egg. Bladen kan ha varianter på ytfinish där blästrade är standard men även svart DLC, guld- och titanoxidbehandling finns. Bladstålen har varierat från 440A, via 13C26 till 14C28N men kniven erbjuds även med komposit 14C28N/CPM D-2, S30V, damaskstål och ZDP-189. Handtagen kan fås med G-10, anodiserad aluminium (svart, blå, oliv, röd, rosa mm), stål samt stål med olika inläggningar som kolfiber eller pärlemor. Det har även gjorts diverse begränsade utgåvor t ex "Ken Onion Signature Series" och "Ted Nugent"-version.

Alla dessa versioner gör också att riktpriserna varierar från grundmodeller på ca $70 till nästan $200. Men på nätet ligger de enklaste runt $40.