Review Kershaw Heist

  

-  the knife that grows

The first thing to be decided is whether the Kershaw Heist lives up to its name or not? Are you being robbed/cheated of your money when you buy this knife? Speculation easily arises when you name a knife that way.

At that point, I can calm everyone down immediately, you won't!

Kershaw Heist

On the contrary, I can tell you that this knife keeps growing. It may be needed as it is a fairly small knife in terms of both dimensions and, not least, weight.

Namely, this is Kershaw's contribution to what is now often referred to as the "Bug-Out" class* after Benchmade's best seller. Concretely, it has come to stand for a lightweight knife, which of course they were not the first with, but equipped with some form of "crossbar lock". So a lock with a transverse bolt. After BM's patent on the "Axis lock" expired, the market completely exploded with that type of lock. Basically, every manufacturer has one on the program, although Kershaw in particular was rather late with their version. The one you find here.

Incidentally, the two components were the reason why I chose to take a closer look at Heist. It has proven to be a viable combination in the past.

The knife has slightly angular shapes which, however, work perfectly

Short version (former Twitter version): Kershaw Heist, an anonymous knife that turned out to be a real highlight!

Blade

The blade on the Heist is a modified drop point. The extra additions consist of an interesting false edge or rather thinning of the backside. The blade is initially full thickness and even has a slight thumb ramp before thinning out. What makes it not a real fake edge is that it doesn't extend all the way to the tip. There the blade regains its thickness again. Probably because it's damn thin right from the start.

Namely, the stock thickness is no more than 2.2 mm. The blade is 81 mm long and 26.5 mm high. Since the grind is quite high with its 18 mm, there are good conditions for a blade that is pleasant to use.

It is not often that you come across such thin and effective blades

In return, the blade is relatively wide, which helps with stability. The finish is a medium rough stone-washed surface which hides scratches well. The branding is fairly discreet with the Kershaw logo on one side and a bit of unnecessary text on the other side. But the text is small.

The steel choice fell on D2 which I don't think is bad in this case. Sure, it's not the most rust-proof, especially not in stone-tumbled versions, although it's preferable to the blasting Kershaw often used. But it is a relatively tough steel, which means that it can hold the thin edge without chipping. It also makes the tip last better than it would with a more brittle steel.

The steel is D2 the blade says. It also says KAI, model designation, China, and then there is a small sign that says that Heist is an "in-house production" and not the result of any external collaboration

In other words, the Kershaw Heist has a tip that is slightly stronger than the measurements suggest. It handles everything that a good tip should. Everything from removing skewers or in this household, cactus thorns, from fingers to puncturing plastic cans.

The rest of the cutting characteristics of the Heist are also just as sympathetic as I had hoped for. The thin blade handles everything from peeling a celeriac** to cutting printer paper. 

This knife excels at cuts where you use the entire height of the blade. An example is, of course, cardboard. Now I'm doing a bit of kitchen renovation and there are a few things left over from the craftsmen, including packaging material that should be recycled. An excellent work for Heist.

Those properties are repeated when cutting ropes of different thicknesses but also in nylon straps. The knife has to work a little more when I cut cable ties and harder materials, but it's mostly because the handle is so thin that it feels that way. The blade does what it's supposed to. Heist also cuts surprisingly well in wood it might be added. But do not pry when you loosen the edge from the wood, then it will break.

Overall this blade is excellent and the reasons are found in the geometry. Kershaw has invested in a thin blade, which always cuts better than a thick one.

Handle

The handle is probably the least interesting thing about Heist. Or rather, it applies to the material on the sides. It is GFN which is one of many fibre-reinforced plastic materials. Extremely practical but not that exciting. But here it is very well done. The texture on the surface provides a very good grip without feeling like sandpaper and all corners and edges are well rounded.

The handle is comfortable for being as small and especially thin as it is

Otherwise, this knife is built in the usual way around an internal and recessed steel frame. The handle is open in the back with three hourglass-shaped spacers as support. However, the frame is not lightened, which is a little strange considering that it is a lightweight knife. There are thus a few grams to cut. In return, it provides a stiff handle that does not flex if you put pressure on it, which has annoyed many owners of a BM BugOut over the years.

The knife is open in the back and built around a steel frame that is visible at the lock and at the spacers. It is unusually not drilled out

The knife is assembled with three T6 screws per side and these are well recessed in the handle sides. In addition, there is an adjustable pivot screw with a T8 on one side and a decorative D-shaped bolt on the other side. This makes the knife easy to adjust because the screw does not spin freely.

The handle also has a very spacious hole made for a lanyard for those who want to use one.

Heist is likable in all the most common grips. It could possibly be objected that the handle is somewhat short

However, the main merit of the handle is that it is comfortable to hold. As comfortable as a handle this thin can actually be. In front is found a finger guard that prevents the index finger from easily making acquaintance with the edge, and behind it a recess for said finger. 

The rear part of the back is then softly rounded, which means that it fits well in the palm of the hand when holding the knife in a saber grip. Then the thumb also ends up in a distinguished way in the place intended for it. In addition, the entire handle is slightly curved so it follows the hand better.

Overall, a very good handle where all grips work without the user having to think about it. Extra likable is that the clip has a tendency to disappear even though it is of the "deep ride" variety.

Opening and Lock

Heist opens with thumb studs which is another big plus in my eyes. I'm one of those who generally prefer it over flippers if those are the options offered. The thumb knobs provide more flexibility. You can use both thumb and index finger flicks, opening the knife slowly or quickly depending on your preference. 

These particular thumb studs are also excellent. They have the right shape, the right location, and are easy to reach. The right shape means that they don't hurt the skin while at the same time providing enough grip so you don't slip. They also stick out enough to be easy to hit. Correct placement means that they are easy to find when you open the knife, but also that they are not in the way when the blade is unfolded.

Then, of course, as with all locks of this type, you can use it to open the knife. Just pull back the locking bolt and flick your wrist and your blade is out.

Correctly placed and correctly shaped, the thumb studs are not revolutionary but work well

The other knives Kershaw released with this lock type have ball bearings. Heist has not. Something I'm happy about. A lot of positive things can be said about ball bearings, but everything has to do with how good a knife is to play with. When it comes to practicality, a pair of bronze bushings beats them every time. That is for a couple of reasons. Firstly, they are thinner which means that the whole knife can be as well. Secondly, they are self-polishing, which makes the knife smoother as you go. But mainly it is more difficult for dirt to penetrate them compared to ball bearings, which makes them more practical. Then they are also stronger laterally as the contact area against the blade is larger, which is a bonus. Yes, provided the bushings are the right size, of course.

But of course, this means that this knife was not extremely fast opening when it was new. A bit tough actually. In return, it has become faster and smoother over time and is now just right. That is, the knife is easy to open and close without problems or further thought. It just works. 

The lock is a derivative of an Axis lock and is called a DuraLock

As I said, Kershaw wasn't the fastest out of the starting blocks with this type of lock. They came out with their first models equipped with DuraLock as this version is called in early 2023. The Iridium model was first out. It was quickly followed by this knife as well as the Covalent and Monitor.

But after using the Heist for a while, I can say that I like the DuraLock. The screws don't stick out that far but are still accessible and the spring force is well modulated. The blade is held in place as it should, especially laterally. Possibly there is a slight tendency to play up and down, but nothing that affects the function. Overall a well-made lock!

To Carry

Heist is almost perfect to harbor in a pocket. It is very light, although not the lightest, the outer dimensions are modest and it is thin. The knife weighs in at a low 79 grams and the thickness is only 10.8 mm.

The clip is almost a hit, if only the attachment had been a little better, it would have been there

The material, on the other hand, is a bit rougher against trouser fabric and the like like all handles with a distinct pattern, but that's not what irritates, but something that is first noticed when you put the knife in your pocket and it has to do with the clip. 

I often carry this and similar light knives in the breast pocket of a jacket. This one is not visible at all and the pocket lid is still not closed

The clip is a simple but effective spring steel clip. The surface is gray and matches the rest of the knife purely in terms of appearance.

It can be shifted from the right to the left side and is attached with two T6 screws to a raised platform in the side of the handle. There we also have the only negative thing I have to object to the clip. The ramp is good and the tension is adequate, but when you get as far as the attachment on the clip itself, fabric likes to stick there and you have to push once more if you want to get the knife down deeper in the pocket. A small but annoying detail.

Otherwise, the knife fits properly once it is in place and it is relatively easy to pull. The dimensions mean that you hardly notice it when you've come this far.

To Conclude

The Kershaw Heist is a prime example of taking several small things and doing them right. It is sometimes said that perfection is just that, small details done correctly. Here you are quite close. Especially if you take the price range into account. If you would also like to spend a slightly higher amount for more premium material, there is a more luxurious edition of Heist. Then you get S35VN as blade steel and G10 instead of fiber plastic in the handle. But in return, the weight increases, so the question is whether you don't end up a little beside the class and the main strength of this knife.

Heist was the knife that grew from some anonymity to become a favorite

Because what we have here is a knife that starts and ends with the blade. It may look a bit elaborate but is basically quite simple and above all Kershaw has used thin stock, a high grind, and avoided having too much steel behind the edge. Then they chose D2, which is a good steel in this case because it doesn't chip so easily and thus lasts well. The result is excellent.

Then it's matched by a handle that's really good too. Certainly a little heavier than the knife that gave the name to the class, but in return actually more comfortable and it doesn't flex!

Kershaw Heist is an excellent companion for summer adventures

It can only be stated that with Heist, Kershaw has managed to achieve a real hit. Possibly it has ended up a bit overshadowed by some of their other models with Iridium at the forefront. 

But what we have here is an EDC knife that really shines. Light, and flexible and it doesn't look too bad either. Plus, it doesn't completely break the bank. Currently, it costs around 1000 SEK in Sweden. And then it is the bad exchange rate that accounts for part of it.

Knivshop.se

 

Kershaw Knives

Specifications:

Length Overall: 193 mm

Length Folded: 112 mm

Weight: 79 g (weighed by me, stated 79g)

Blade Length: 81 mm

Blade Thickness: 2,2 mm

Blade Steel: D2

Handle: GFN on a steel frame

Lock: DuraLock

Produced by: Kershaw, made in China

/ J - content

* There you will find, in addition to the original, knives such as SRM 255, CJRB Hectare, and Al Mar Payara.

** They often have remnants of soil on the outside, so you don't use your finest Sashimi knives for them.

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension Cold Steel Pro Lite

-  låt oss smurfa kniv

En tanto, ett kungarike för en tanto! Eller ja så ropar jag sällan men faktum är att jag ända sedan nittiotalet velat ha en tanto från just Cold Steel. Det efter att en kompis gick och införskaffade en för tiden tämligen exotisk San Mai Tanto av större sort. En av deras toppmodeller som osade kvalitet och var mycket exotisk i Moraknivsland. Dagens kniv "Pro Lite" är tvärtom en av märkets absoluta budgetmodeller så kontrasten därvidlag kunde inte vara större. Men är Pro Lite något att ha ändå?

Cold Steel 20NSTLU "ProLite"

Materialen är enklast möjliga och konstruktionen likaså. Designen är tämligen rättfram som så ofta när de kommer från Andrew Demko. För den som inte gillar den kantiga nosen hos en amerikaniserad tanto finns andra bladkonfigurationer att tillgå. Även den smurfiga färgen kan alterneras för den som inte gillar blått. Det intressanta med Cold Steel är att de mitt ibland alla helt galna svärd, klubbor och gigantfällknivar stoppar in urpraktiska  knivmodeller. Guldkornen döljer sig där i katalogen och frågan är om det här månne kan vara ett av dem?

Dagens arbetshäst har kantig nos och smurfkläder

Twitterversion: jodå, "the masters of Mall Ninjas" har gjort det igen, en praktisk brukskniv!

Blad

På den här kniven har Cold Steel frångått sin stapelvara när det gäller stål. Eller förresten det gäller inte bara den här modellen. För fällknivar har tidigare gällt AUS8 på budgetknivarna kryddat med CTS XHP på toppmodellerna. Nu har företaget breddat sitt urval av stålsorter och som alla andra börjat använda S35VN och till och med 20CV på de dyrare knivarna och de har infört det ovanliga AUS10 på mellanmodellerna samt lagt till kinastål i form av 8Cr13MoV i det lägsta prissegmentet. 

8,5 cm blad av tyskt stål

Pro Lite har fått ett Krupp-stål i form av 1.4116. Ett tyskt stål av enklare sort. Men samtidigt bör betonas att det är ett stål som de flesta köksknivar från det landet tillverkats av i långeliga tider. Så det fungerar och i många applikationer till och med väl. Med det användningsområdet i bagaget kanske det inte är konstigt att det är tämligen rosttrögt. Det är även ett stål som är segt och inte flisar sig i första taget. Här hålls det även tämligen mjukt vilket förstärker de egenskaperna. Det bidrar även till att det är lättslipat.

Tur är väl det eftersom det heller inte håller en egg särskilt väl. I köksknivar är det inget problem då man oftast har ett skärpstål i andra handen. Fickknivar får gärna vara lite mer uthålligare i mitt tycke.  Men samtidigt föredrar jag ett stål som är lätt att underhålla framför ett som är mödosamt att slipa om på en kniv med den här inriktningen. 

Bladet är stentumlat och har fått en skålad sabelslipning. Det kunde varit bekymmersamt om det inte vore för att godstjockleken hållits till modesta 3 mm. Något som CS generellt är mycket bra på*. Även flera av deras mer monstruösa modeller skär faktiskt riktigt bra.

En amerikaniserad tantospets avslutar ett i övrigt skålslipat blad 

Satt i arbete uppträder kniven som den ser ut. Spetsen är utmärkt för penetration av diverse material och den raka eggen är utmärkt att hantera plast och kartongmaterial med. Något förvånande fungerar den även till trä så länge det inte handlar om rent täljande. Handtaget är bekvämt men särskilt brett är det inte. Eggen däremot biter bra och det är lätt att hitta en bra attackvinkel i hårdare material. 

Handtag

Materialet i den muntra blå färgen är GFN, Glassfiber reinforced nylon. Avancerad plast med andra ord. Men likt andra versioner av FRN-material är det starkt, segt och fungerande. Exklusivt och lyxigt är det däremot inte. Vad som däremot känns arbetat är själva formen på handtaget då sidorna är välvda och inte raka vilket ökar komforten både i hand och i ficka.

Handtagssidorna har försetts med en "orange peel"-textur som ger gott grepp utan att vara lika överjäkligt sträv som en del CS-modeller har varit under åren. Hade ytbehandlingen varit i ett annat material kunde den varit en femetta. Jag tänker mig samma kniv i G10 istället.

Inte exklusivt men mycket bekvämt. Grepp i GFN med välvda sidor

Cold Steel har valt att lita på materialet då ProLite saknar ram. Om man pressar riktigt hårt med fingrarna kan man därför få handtaget att flexa i nederkant men det är inget som påverkar funktionen. Särskilt inte som ryggen är sluten och där återfinns ett synnerligen kraftigt lås. Handtaget är skruvat med rätt små T6-skruvar och den justerbara pivotskruven är av storlek T8.

Finishen på den här kniven är inget att skriva hem om. Här liksom på materialvalet märks det att det är en budgetkniv. Plastgjutningen är inte hundra och det är inte heller efterbearbetningen. 

Ett handtag som är tämligen tunt i fickan med sina 12 mm. Som synes är inte passformen av yttersta kvalitet 

Ergonomiskt är handtaget däremot en succé. Själva greppet har delats upp så att två fingrar hamnar bakom fingerskyddet och två på nästa avsats. Sättet det är gjort på är inte beroende på av fingerstorlek vilket är smart. På handtaget återfinns även en liten "näbb" som så ofta på skandinaviska klassiska knivmodeller. Den hindrar handen från att glida bakåt. Enkelt och väl fungerande. Själva fingerskyddet är för övrigt stort nog för att förhindra att handen glider men även litet nog för att inte vara i vägen när man brukar kniven. På ovansidan finns ett par kraftiga räfflor som dock mest fungerar indexerande. 

Öppning och lås

Pro Lite öppnas med tumknoppar av för Cold Steel klassiskt snitt. Eller snarare skall jag skriva "tumknopp" i singular för det är egentligen bara en som dock är vändbar för den vänsterhänte. I kombination med att även clipet är flyttbart och låstypen gör att kniven är helt ambidextriös. 

Att knoppen går att vända innebär även att den kan avlägsnas för att underlätta slipning. Och apropå underlätta så är den fördelaktigt placerad nära handtaget så den inte är i vägen när man arbetar med bladet. 

Tumknoppen är lätt att hitta och få fäste mot

Den här kniven är inte den mest snabböppnade i universum. Det är sällan backlock-konstruktioner är det och särskilt inte om de fått tillägget "Tri-Ad". Här paras det dessutom med glidlager i plast som ställer till det något. Förvisso blev kniven mjukare efter ett tags användning men ändå. 

Kraftfullt lås som vanligt på knivar från CS. Det här är emellertid rätt tungjobbat

Tri-Ad låset kommer inte som någon överraskning om man känner till knivar från Cold Steel, särskilt de som är designade av Demko. Som vanligt är det stentufft och håller bladet på plats utan tillstymmelse till spel i någon riktning. En fördel med hur det är konstruerat är att det är självjusterande över tid. Det anpassar sig således efter slitage. 

Sen kan noteras att trots att konstruktionen är densamma finns det faktiskt olika "grader" av Tri-Ad lås. Den här är inte alls lika förfinad som den på min Ultimate Hunter till exempel. Det märks särskilt när låset skall släppas. Kanterna på låsarmen är kantiga och det är mycket kraft som skall övervinnas. Det blir uppenbart efter ett par öppningscykler. Särskilt som låsarmen på just den här modellen måste lyftas rätt högt för att släppa sitt grepp. 

Att bära

Clipet är på den här kniven riktigt bra och återigen "väl fungerande" men långt ifrån perfekt. Det är väsentligt mycket bättre än de krökta clip som CS ett tag använde sig av. Spänsten är god, läppen lagom stor och kniven hålls säkert på plats. Men det är även blankt och visar rätt mycket kniv. 

Ett bra clip som till skillnad från tidigare varianter är rakt vilket gör att det kan skiftas till andra sidan

Väl i fickan är Pro Lite rätt bred även om den inte är närheten av större CS modeller som exempelvis Large Voyager eller några av Spydercos bredaste knivar. Men de välvda sidorna en mjuk rygg och framförallt en vikt under hektot gör den här kniven mer än godkänd att bära. 

Sammanfattningsvis

Det här är en budgetkniv jag utan tvekan rekommenderar. Även om jag faktiskt skulle välja clip-point versionen istället. Inte bara är den estetiskt mer tilltalande enligt mig men även för att en sådan bladform alltid är mer allroundbetonad. Sedan bjuder en låg tantospets som den här på några fördelar. Du kan använda eggarna som två separata sådana och exempelvis använda spetsen som skrapa samtidigt som du sparar resten av kniven för att skära med. Särskilt som bladet där är flatslipat. Formen ger även mycket rak egg att arbeta med. 

En praktisk tanto, är det en kontradiktion?

Egentligen kan det sägas att det finns två kategorier budgetknivar. De som är goda representanter för sin prisklass och därför är värda att framhålla och sedan finns det budgetknivar som faktiskt är bra knivar oavsett vad de jämförs med. Pro Lite tillhör det senare gardet. 

Med något bättre material och något högre precision i tillverkningen så hade du haft en kniv i toppklass. Något som Cold Steel själva tycks ha tagit fasta på själva då de tog fram monstret SR1. Ett påpekande dock, den kniven är även avsevärt mycket större än den här.

Konkurrensen är hård men Pro Lite från Cold Steel klarar den med glans. 

Här jämfört med Spydercos budgetvariant Tenacious

För visst märks det att Pro Lite är en enklare kniv. Det som skvallrar om det är förutom materialvalen är byggkvaliteten. Missförstå mig inte nu, överallt där det behövs är det här en solid kniv. Skruvar är av godkänd kvalitet, handtagssidorna håller, bladet är bra slipat, låset är massivt och clipet väl fungerande Med det sagt är finishen inte den högsta. Gången är inte den mjukaste mest på grund av låset, plasten matchar inte i ryggen och insidorna av handtaget är inte särskilt väl rundande till exempel.

Vad som också märks är att det här är ett kompetent skärredskap med betoning på redskap. Ergonomin är strålande och balansen förträfflig. Därtill är kniven lätt och försedd med ett bra clip så inte heller i fickan gör den bort sig.

Så vill du ha något att skära med utan att du skiter knäck varje gång du slarvar är det här kniven för dig.

Specifikation:

Längd utfälld: 203 mm
Längd hopfälld: 114 mm
Vikt: 91 g
Bladlängd: 85 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: 1.4116
Handtag: GFN
Lås: Tri-Ad

Producerad av: Cold Steel, tillverkad i Taiwan


/ J - feelin blue once again

* Som exempel kan nämnas Large Voyager som är en kniv vars blad mäter 10 cm på längden och är 3 cm högt. Trots det hålls godstjockleken till 3,5 mm. Det på ett företag känt för extrema knivar. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension Kershaw 1550 "Blackout"

- ytterligare en pensionär från Kerhaw

Sent skall syndaren vakna. Varefter jag i tämligen rask följd införskaffade "Blur", "Needs Work" och därefter fick en "Blackout". Alla tämligen gamla knivar i Kershaws numera digra modellprogram. Att de lever kvar tyder på att de borde ha vissa inneboende kvalitéer. I testerna av de två förstnämnda har de framgått med all önskvärd tydlighet. I det här fallet är storheten något mer oklar enligt mig. Särskilt tydligt blir det när den jämförs med sin lika gamla släkting "Blur" som är en alldeles förträfflig fällkniv.

Kershaw 1550 Blackout

Något förbryllande släpptes den här kniven samtidigt med en tvillingversion kallad "Whirlwind" där de enda skillnaderna låg i att bladet på virvelvinden saknade svart beläggning och hade försetts med tre kosmetiska hål. Skillnaderna blir ännu mindre nu när sista generationen av Whirlwind kommit i en Blackwash-utgåva som gör dem än mer lika. Men det är nu inte ett helt ovanligt förfarande från Kershaws sida. Som exempel kan förhållandet mellan den dyrare Galyeandesignade "Turbulence" och den billigare modellen "Compound" tjäna. De är också snarlika om än inte identiska.

En av ursprungsmodellerna som försågs med "Speedsafe"

Annars finns inte Blackout i några andra versioner än med och utan delvis sågtandad egg vilket nästan får ses som ett unikum idag när många populära knivmodeller växer till att bilda hela familjeträd.

För övrigt är även den här kniven designad av Ken Onion.

Blad

Ibland skall man ta det bästa först och den här knivens största förtjänster återfinns utan tvekan i bladformen och stålet. Det rör sig om en något modifierad men enkel droppoint tillverkat av Sandvik 14C28N med svart bladbeläggning av "tungsten DLC". Tidigare versioner av kniven hade 13C26 stål och originalutgåvorna från sent 90-tal så enkelt stål som 440A vilket inte är lämpligt till den här sortens kniv och direkt anstötligt för prisklassen enligt mig*. Det har uppenbarligen även Kershaw insett över tid. 

Sandviksstål svärtat med tungsten DLC - en mycket hållbar behandling

Tyvärr är kniven skålslipad med en sekundäregg som sträcker sig över cirka tre fjärdedelar av bladet. Fördelen med att det finns en platt yta kvar är att det fungerar bra ihop med diverse slipsystem som Lansky, EdgePro och Wicked Edge. Just den här kniven hade vunnit på en flatslipning istället vilket för övrigt även fungerat väl ihop med resten av bladets utformning.

Bladet är skålslipat från en godstjocklek på 3mm

Ytterligare ett plus i kanten förutom stålet är att fabrikseggen som oftast på Kershaws bättre modeller var ruskigt vass redan från början.

Sen tycker jag som alltid att Kershaw har en tendens att trycka för mycket information på sina blad. Det är inte nödvändigt att ha både loggor för både Kershaw, Speedsafe och KAI, designer, modellbeteckning och patent fullt synligt. Jag vill skära med kniven inte läsa noveller på den.

Handtag

Det är lika bra att säga det direkt. Jag avskyr det här handtaget! Det är något med formen som inte passar min hand alls vilket retar mig. Och det är särskilt illa med tanke på att det rör sig om ett tämligen anatomiskt grepp som känns nästan rätt men bara nästan. Sedan känns konstruktionen smäckig och klen även om det troligtvis inte är det.

Skollor i svart plast över en ram i stål

Det första felet med handtaget är materialet som kan sammanfattas: plast, plast och plast. Sen råkar den här varianten vara döpt till "GFN" (Glass Filled Nylon). Men till skillnad från liknande material från andra märken så inger det här inget förtroende alls utan känns bara billigt. Det känns märkligt nog betydligt sämre i det här utförandet än samma material i "Needs Work", troligen för att det är tunnare här. Och trots att det är skruvat på liners som inte är urborrade på något vis så flexar handtaget om man kramar det hårt. Sen är plastkanterna som är vikta in över stålramen skarpa på gränsen till vassa. Det känns inte genomtänkt och det ser inte bra ut.

De formgjutna skollorna är välvda och tjockare mot mitten

Greppet är format efter handen med välvda sidor, rundad rygg och mer volym på mitten. Att säga att det är skulpterat är för mycket sagt men det är gjutet tredimensionellt. Sidorna är försedda med lite knottror för att öka friktionen. De fungerar någorlunda. Handtaget är inte såphalt, alltid något. 

 Det är synd att handtaget inte känns lika bekvämt som det ser ut

Det andra och större felet med handtaget är att det är på tok för smalt och spolformat. Det är inte själva bredden det är fel på, tvärtom är kniven rätt tjock vilket inte minst upplevs när den skall förvaras i fickorna. Det finns många exempel på handtag som är tunnare men ändå fungerar bättre. Det är höjden det är fel på. Handtaget är framförallt klent i främre delen vid tumrampen samt mot bakre änden där lillfingret skall vila. Det känns som man inte får ett säkert grepp trots att handtaget är relativt stort. Eller ska jag säga långt eftersom det passerar 11 cm i längd vilket även gör att kniven ser oproportionerlig ut eftersom bladet endast mäter strax över 8cm. Det kanske är bra om man jobbar med handskar på vad vet jag. 

En annan miss är hålet för fånglinan som är udda konstruktion med en ihålig specialskruv som knappt rymmer en sytråd. Skall man nu ha en sådan funktion kan den lika väl fungera. Det gör den inte här. 

Öppning och lås

Blackout öppnas med en tumpinne - i singular. Den är placerad på höger sida men är skruvad med något så ovanligt som en phillips/stjärnskruv och därmed flyttbar till vänster sida. Det är å andra sidan inte clipet så vänsterhänta kommer att stöta på patrull i vilket fall.

En ensam tumpinne som inte fungerat väl utan hjälpen från fjädern

Det första som slår en är att assistansen är svagare och sämre än den i Blur trots att det är samma konstruktion det handlar om. Bladet flyger inte ut med samma pondus. Dels så är själva fjädern inte lika stark i sig och dels känns det som den inte påverkar bladet under lika stor del av rörelsen. Sammantaget ger det en klen och inte förtroendeingivande känsla trots att den faktiskt fungerar väl. Det här är också en av de knivar där fjädern i Speedsafesystemet agerar "detent" och därmed håller kvar bladet i stängt läge. Det går således inte att avlägsna fjäderstaven för att bygga om kniven till en manuell fällkniv om så önskas. Följaktligen uppstår även problem om nu fjädern skulle gå av.

Det kan tilläggas att den blivit väsentligt snabbare efter en inkörningsperiod men att den fortfarande känns relativt svag och kräver att man hjälper till med en snärtande tumrörelse för att få optimal verkan. 

Kniven låser annars bra som jag kommit att förvänta mig av Kershaw**. Det sker via en relativt tunn men ändå duglig linerlock. Jag är personligen inte besatt av den på nätet ständigt pågående teoretiska diskussionen kring styrkan hos bladlås och fäster därmed inte så stor vikt vid godsets tjocklek.  

Att bära

Om bladet var godkänt och handtaget mindre bra så är clipet skräp. Nästan lika komplett uselt som på "Needs Work" faktiskt. Vad vi har här är ett ej flyttbart clip som är överdrivet långt, fult och skrapar i allt som går eftersom spetsen är böjd utåt. Dessutom skär det in i handen ordentligt när man håller kniven i ett fast grepp vilket är en detalj jag avskyr. Finns det ingen som testar funktionen innan de släpps på marknaden kan man undra?*** Clipet är för övrigt skruvat med stjärnskruvar istället för på knivar mer standardiserade torx av någon anledning.

Vad är det med Kershaw och deras utformning av clip??

Att bära kniven är för övrigt inte en helt angenäm upplevelse eftersom handtaget är långt och därtill tämligen tjockt vilket gör att den tar upp mycket plats i fickan. Däremot är inte vikten på runt hektot avskräckande och handtaget glider tillfredsställande lätt mot textilier. Så att ta fram och stoppa undan kniven går relativt smidigt. Eftersom clipet är monterat vid pivotskruven måste den dock vändas i handen innan den fälls ut. Något som inte alltid är helt lyckat. Oftast går det bra men om du t ex befinner dig på en båt och behöver en kniv är det inte en särskilt god ide att börja fippla med ditt redskap. Då lär fumlandet snart åtföljas av ett plums. 

Sammanfattningsvis

Det är lite av ett mysterium varför den här kniven tillsammans med "Whirlwind", vilket i princip är samma kniv med annat blad, överlevt så här länge och dessutom vann Blade Magazins utmärkelse "Best Buy" när den kom. Så bra är den verkligen inte. Liksom den tidigare recenserade "Blur" så tillhör den här kniven den första generationen av fjäderassisterade knivar från Kershaw. Speedsafefunktionen måste verkligen ha lämnat avtryck hos juryn när det begav sig. 

En Speedsafe-klassiker, Blackout

Sen finns det fördelar med knivar man inte är helt förtjust i - de används mer till "skitgöra" eftersom man inte är lika rädd om dem. Även sådana knivar har sin plats i samlingen. Och följaktligen har jag använt den här kniven tämligen mycket.  

Jag vet inte riktigt till vem jag skulle rekommendera den här kniven eftersom den i allt väsentligt är totalt utkonkurrerad av sin kusin Blur som har samma stålsort och kostar ungefär lika mycket men som på alla andra punkter är mycket bättre. Köp den istället om du skall ha en medelstor fällkniv från Kershaw är mitt råd. 

Specifikation:

Längd utfälld: 193 mm
Vikt: 102 g
Bladlängd: 82 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: 14C28N, Sandvik med "Tungsten DLC"****
Handtag: GFN
Lås: Linerlock

Producerad av: Kershaw, tillverkad i USA


/ J - din närmsta knivrecensent

* De ligger mellan $50-65 i snitt men jag lyckades fynda mitt exemplar på en auktion för under $40. 

** Undantaget är min "Chill" som är ett riktigt måndagsexemplar där praktiskt taget inget fungerar. 

*** Med tanke på bristerna är det märkligt att en känd Youtuberecensent en gång kallade det här clipet för "near perfect" i det här klippet. 
**** "Tungsten" är som en kompetent person påpekat för mig mycket riktigt Volfram på svenska. Men "DLC" är svåröversatt och därför har jag valt att behålla det engelska uttrycket på ytbehandlingen. 

Knivrecension Kershaw "Needs Work"

- The Return of the Wharncliffe

"What's in a name" skrev Shakespeare och det kan man fundera på. Understundom ligger det någonting även i hur föremål namngivs. I alla fall om skaparna tänkt till. Det gäller förstås även skarpa föremål. Här har ni tre knivar som i turordning uppifrån döpts till "Wharning", "Yojimbo" och "Needs Work"*

Wharncliffe-blad i några varianter

Och i det här fallet är namnet mycket talande visar det sig i dagens knivpresentation där jag tänker tala om kniven längst ned -  en kniv från Kershaw: "Needs Work".

Anledningen till att jag visar en gruppbild är inte enbart för att alla tre knivarna utgör goda exempel på moderna Wharncliffeblad utan på att ytterligheter ofta möts, de bildar en cirkel till slut. Det är något märkligt med det förhållandet. Särskilt i valtider som nu. 

Dagens recensionsobjekt - arbetsnarkoman?

Den som hållit i en Yojimbo 2 från Spyderco känner nämligen igen sig i greppet på den här kniven trots att den förstnämnda ursprungligen är en dedikerad självförsvarskniv och Needs Work syftar till att vara en ren arbetskniv med möjlig "EDC"-potential. Så lika men ändå så olika. Två världar som möts. Åtskillnaden ligger i detaljerna trots att det yttre ter sig tämligen lika.

Kershaw 1820 "Needs Work"

Utseendemässigt känns Needs Work mindre extrem inte minst för att formatet är något mer blygsamt. Sen bidrar det något mindre spetsiga bladet till att framtoningen känns mindre aggressiv. Egentligen rör det sig om en arbetskniv som fått mer civila kläder. Även om kläderna i det här fallet kanske mer påminner om en rymdddräkt än ett blåställ.

Kniven fanns att få med ett flertal olika färger på handtaget såsom blå, brun, grön, röd och förstås svart. Det har även släppts tidiga begränsade utgåvor med grepp i G-10, något jag klart föredragit om det varit ett alternativ idag. Det hade nämligen adresserat en av knivens brister. Men nu skall vi inte gå händelserna i förväg.

Färgglada alternativ

Jo, sen kan väl tilläggas att även det här är en Ken Oniondesign. För att inte vara en favorit är han välrepresenterad i min samling kan konstateras.

Blad

För att fortsätta jämförelsen så delar bladet på Needs Work några tydliga drag med Yojimbo 2 men är något kortare, tunnare och har lägre slipfas. Såväl kniven som bladet är något mindre helt enkelt. Likheterna återfinns i slipningen samt det modiferade Wharncliffebladet med sin raka egg där båda knivarna har försetts med ett urtag på bladryggen för tummen att vila i som ger en aning puckelrygg. Needs Work har en falskegg på toppen för att minska vikt och bidra till utseendet.

Sen gör den krökta bladryggen som sänker sig ned mot eggen på Needs Work att den närmar sig en klassisk "Sheepsfoot" i formen. Vad som är vad beror mest på vinkeln mot spetsen och förhållandet mellan rygg och egg men trots allt får det här räknas som en modifierad Wharncliffe.

Needs Work i förgrunden skuggad av sin livvakt - Yojimbo 2

I praktiken ger det i vilket fall en 74 mm lång rak egg med en jäkligt bra spets för precisionsarbeten.

Bladfinishen är den för Kershaws billigare knivar rätt vanliga grå blästrande varianten som återfinns även på t ex "Skyline" och det är en ytbehandling jag inte gillar. Den är tråkig att se på och jag anser att ytan är en korrosionsmagnet.  

Stålet är det numera frekvent använda Sandvik/Kershaw-samarbetet 14C28N vilket jag än så länge uppskattar. Brasklappen kommer sig av att jag än inte behövt slipa om några av de knivar jag äger med det stålet så jag kan inte uttala mig om varaktigheten på sikt och hur lätt/svårt det är att slipa om dem. Men med tanke på andra liknande stål så borde det inte vara för komplicerat.

Bladet är vinklat i förhållande till handtaget

Kniven är skålslipad och sekundäreggen börjar ungefär halvvägs upp på bladet vilket som jämförelse är mindre än på Yojimbo 2 men i gengäld är bladet också tunnare med sina 3 mm. 

Fabrikseggen var fullt duglig. Bruksvass utan att för den skull fungera som rakblad. Eggen är snyggt slipad även om jag själv lyckades knyckla till den yttersta spetsen genom att drämma den i diskbänken i köket - underifrån! Fråga mig inte hur det gick till. Ett par drag på diamantstålet så var det dock ordnat.

Kniven känns märkligt flatslipad när man använder den vilket får ses som något positivt. Jag gjorde som vanligt när jag testar knivar. Prövade initialskärpan på lite armhår för att sedan gå vidare till tunnare papper, papp och kartong. Sen lite snöre och rep, en del tyg och därefter plast av tunnare och tjockare slag. Testen brukar avrundas med att pröva kniven på färskt trä och sen torrt dito.

Därefter gick jag loss med den i köket på allehanda matförberedelse för att se hur den upplevdes där. Det vinklade bladet i relation till handtaget gör att det finns utrymme för fingrarna även vid arbete mot en skärbräda vilket inte är vanligt med en fällkniv och särskilt inte i den här storleken. Det är mycket positivt.

Vinkeln har klara drag av kökskniv vilket är ett alldeles utmärkt arv från andra delar av KAI-koncernen som Shun. 

Handtag

Kniven är försedd med ett handtag av "GFN". Det handlar om ytterligare en variant av fiberförstärkt nylon eller plast om man så vill. En polyamid som enligt Kershaw är extremt hållbar, slagtålig och seg vilket jag är böjd att hålla med om. Men det finns även andra kvaliteter att ta hänsyn till. Som utseende och känsla. Och kniven känns något plastig och aningen ihålig. Upplevelsen är dock inte sämre än t ex Benchmade Minigrip som är en dubbelt så dyr kniv och inte värre än jag befarat innan jag testat Needs Work.

Relativt greppvänligt handtag i ett av tusen fiberförstärkta nylonmaterial

Plastskollorna är fästa med fyra stycken torx t-6 på en ram av rostfritt 410-stål som inte är lättad på något vis. Märkligt nog är kniven trots det tämligen välbalanserad och neutral. Handtaget utmärks av att det är relativt tjockt med sina 17 mm vilket förvisso fyller handen väl men även gör att den kan kännas något klumpig. Särskilt påtagligt blir det när kniven skall stoppas i fickan. 

Handtaget är kort men känns betydligt bättre när man glider fram på kniven med tummen på bladryggen för att ta i. Då kommer greppet till sin rätt och det märks att den är tänkt som en arbetskniv. Detsamma gäller vid kontrollgrepp med pekfingret på bladet för bättre styrsel.

I Normalt "hammargrepp" fungerar handtaget bra för mig men är på gränsen till för litet och är definitivt inte praktiskt för någon med större händer än mig. Omvänt grepp (Icepick) är användbart och även fattningar där bladet greppas i nypan (pinchgrip) är ok. Det är när tummen placeras på ovansidan av handtaget på urtaget som är ämnat för det som det blir uppenbart att handtaget är kort. Då blir kniven en trefingerskniv för de flesta.

Ett relativt kort handtag som dock fungerar i de flesta grepp

Om skaftet greppas hårt skär spetsen på clipet in i handflatan vilket är mindre bra. Men det är bara en av de stora nackdelarna med clipet kan väl tilläggas. Jag ber att få återkomma till resten av bristerna på det området. 

Mönstret i plasten ger lite struktur och de alienliknande fjällen och ringarna ger ett acceptabelt grepp. I bakänden hittas ett mindre hål för fånglina för den som är lagd åt det hållet. 

Öppning och lås

Needs Work öppnas med en flipper som är ovanligt bra konstruerad och tur är väl det för några alternativ som tumpinnar, hål  eller nagelskåror finns inte. Den sticker inte ut så mycket när kniven är i stängt läge och i öppet läge syns den inte alls utan gömmer sig i handtaget. Dessutom är flippern formad så att den känns som en integrerad del av handtaget.

Fördelen med att det här öppningssystemet är att det inte blir några detaljer på bladet som stör vid genomgående skär eller samlar på sig skräp.

En liten men väl fungerande flipper 

Kniven är som så många Kershaws utrustade med "Speedsafe" vilket är deras variant av assisterat öppningssystem. Det är också det som möjliggör den lilla flippern eftersom det då inte behövs så mycket hävstång för att få ut bladet. Funktionen i det här fallet är riktigt bra och kniven är blixtrande snabb. 

En stor fördel med just Kershaws variant av assistans är att det bjuder på ett klassiskt "halvvägsstopp" när kniven fälls ihop vilket skyddar fingrarna medan man byter grepp under proceduren vilket är ytterst praktiskt.

En hederlig linerlock står för säkerheten

Låset är en linerlock i stål som gör sitt jobb på ett adekvat vis. Något glapp finns inte i någon riktning ens om kniven provoceras hårt. Låsarmen är också föredömligt lätt att släppa vilket gör det enklare att fälla ihop kniven. Särskilt viktigt är det på en kniv av den här typen som är tänkt att användas tämligen mycket och ofta. 

En ovanlig detalj är att kniven saknar bladstopp i egentlig mening. Vanligen sköts den funktionen med någon form av bult som endera är monterad i handtaget bakom bladtangen eller internt monterad i en särskild skåra i bladbasen. Här är det bladspärren i sig som står även för den funktionen. En enkel men väl fungerande konstruktion.

Att bära

Här kommer vi till akilleshälen på Kershaws arbetshäst. Som andra Ardennersläktingar är den här kniven stadig och grov över ryggen eller snarare tjock på gränsen till gravid med tvillingar. Det gör att den känns knölig i fickan och är i vägen om man förvarar fler saker där än en kniv.

Sen är själva clipet ett av de sämsta jag stött på! Till att börja med är det fult som stryk. Det hade väl varit uthärdligt om det fungerat som det är tänkt men det gör det dessvärre inte heller. Sen har det för liten läpp för att smidigt passera en normal kant på ett par byxor utan att fastna i tyget. Men den är tillräckligt stor för att skrapa upp allt vad omgivning heter eftersom spetsen är vinklad utåt vilket inte är särskilt briljant.

Men för att komma så långt att man upplever de bristerna behöver man få ned kniven i fickan vilket inte är det lättaste. För clipet är stenhårt och tillåter knappt att man pressar kniven på plats. Lägg därtill att utrymmet mellan clip och handtaget tycks vara gjort för negligétyg och du har en riktig dålig lösning. Syftet var säkert att det skulle passa med nylon i Fristadskläder eller snarare den amerikanska motsvarigheten Carhartt men där bet sig KAI i tummen.

Ett av historiens sämsta och fulaste clip

Men jag kan väl bjuda på något positivt att säga genom att hävda att kniven inte lär tappas när den väl kommit på plats. Eller tja, det vete fan förresten. Fler dåliga egenskaper är nämligen att clipet syns på en mils avstånd och visar upp halva kniven så den går säkert att tappa också. Det går dessutom inte att flytta men tack och lov att avlägsna. Uselt sa Bull.

Kershaw har bjudit på många märkliga clip under åren, några bra och andra mindre effektiva - men det här? Eftersom kniven är relativt kort och inte alltför tung kan man ha den löst i t ex en jackficka. Där gör den sig bättre.

Sammanfattningsvis

Needs Work ståtar med ett utseende som tar lite tid att vänja sig vid och ingen kan väl påstå att den är vacker. Men det är å andra sidan inte syftet.

Egentligen är det mer av en "arbetskniv" än vardags/fickkniv. Den är lite för klumpig att bära omkring på enligt mig. Jag föredrar tunnare handtag i det fallet. T ex den på den här bloggen aktuella "Blur" som vida överglänser den här kniven på det området.

Känslan av att det är en kniv för grovgöra förstärks av materialvalet som är enkelt utan extravaganser. Sen börjar eggen direkt där handtaget slutar så det går att skära nära greppet och ta i rejält om det behövs.  Detta förstärks av det breda handtaget som ger mycket kontaktyta mot handen. Det och det vinklade bladet gör att den känns som gjord för nylonsnören, papp, kartong, tapet, byggplast och tunnare läder etc. 

Redo för arbete

Passform och byggkvalité kan beskrivas som varierande beroende på vad man tittar på. I de delar som är viktiga är den faktiskt god. Bladet är ytterst centrerat. Det finns inget som helst glapp vare sig horisontellt eller vertikalt i bladet. Eggen är jämn och kom skapligt vass. Lås och öppningsmekanism fungerar väl.

Det som inte är riktigt lika bra är t ex passformen i plastsidorna som är aningen vassa på insidorna och som inte är helt släta på ryggsidan av handtaget. Detsamma gäller för mellanlägget på ovansidan som inte är i linje med övriga material. Därför ämnar jag gå över alla kanter med sandpapper för att jämna till dem.

Kniven tillhör för övrigt de USA-tillverkade Kershawknivarna så det kan inte skyllas på den kinesiska bristen på kvalitetskontroll som annars är ett vanligt argument. 

Men trots sina små brister gillar jag verkligen den här kniven. Det tämligen unika bladet i sitt knubbiga paket, den blixtsnabba mekanismen både på väg ut och in och ett riktigt bra lås är alla funktioner jag uppskattar. Och det är inte en kniv man behöver vara särskilt rädd om. Särskilt inte som jag fyndade den på eBay för under 200 kr.

Specifikation:

Längd utfälld: 178 mm
Vikt: 120 g
Bladlängd: 75 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: Sandvik 14C28N
Handtag: GFN, Glass Filled Nylon
Lås: Linerlock

Producerad av: Kershaw, tillverkad i USA


/ J - recenserar gamla nyheter

* Hade jag haft tillgång till den kunde en fjärde kniv med samma bladtyp och ännu mer aggressivt utseende adderats till familjefotot "Be-Wharned" från Blackhawk. Ordlekarna haglar med den här typen av blad.