Knivrecension DPx - HEAT (Little Big Knives)

-  Multiverktyget som blev kniv

"HEAT" är min första kniv från DPx Gear och det var med stort intresse och vissa farhågor jag tog emot kniven då jag läst och hört blandade omdömen om den. Från början var det meningen att jag bara skulle testa kniven åt Knivshop.se men jag beslöt att behålla den. Av det kan förstås att jag trots allt gillar den. Jag skriver "trots allt" för det är inte helt utan förbehåll jag rekommenderar kniven. Det är en bra kniv men med viss personlighet och med den kommer nog inte alla överens. Men för de som gör det återfinns här en synnerligen stabil och pålitlig liten krabat.   

DPx Gear HEAT

Jag tittade redan på deras första kniv H.E.S.T, de älskar sina akronymer jänkarna men den hade lite för många gimmickartade funktioner för min del. Det är en kniv som strävar mot att vara ett multiverktyg. Sen köper jag inte okritiskt argument som presenteras i termer av "overbuilt", "mil spec", "hard use" rakt av. Personligen är jag svårflirtad därvidlag och det var så den kniven salufördes. Det blir alltid lite av en kulturkrock när svenska värderingar möter amerikanska marknadsförare. 

Men när det kom en mindre variant av samma kniv blev jag mer intresserad dels för att det passar min ficka bättre och dels för att jag tycker den har snyggare linjer överlag. Sen skall tilläggas att för att uppskatta den här kniven bör man gilla formatet "Little Big Knives". Den hamnar i samma fack som exempelvis Spyderco Techno, ZT 0900, Böker Pimpsqueak med flera. 

En synnerligen robust kniv i liten förpackning

Det kan ofta vara lösningen för dem som vill ha något bastant att tillgå i fickan men som inte känner för eller har möjligheten att bära omkring på en större kniv.

Helt ovana inför formatet borde vi här uppe i norr inte vara då vi har en lång tradition av fastbladare med ungefär samma proportioner, något längre handtag med plats för hela handen parat med korta ofta lite bredare blad*. Formatet ger möjlighet att ta i ordentligt utan att kniven blir otymplig.

Blad

Grundformen på det här bladet är en förtjänstfullt enkel droppoint med en mycket högt dragen flatslipning. Formen är därmed tämligen alldaglig samt funktionell. Vad som utmärker knivbladet är ett par tre andra detaljer. En är tjurnacken, bladgodset ligger på hela 4,5 mm vilket både öppnar möjligheter och begränsar effektiviteten.

Kniven kan hantera uppgifter i köket till exempel, den är bara inte särskilt bra till det. Även om slipningen hjälper till så är tjockleken på bladet parat med en längd på under fem centimeter inte till hjälp. Det här är helt enkelt ingen Opinel eller annat kniv med en tunn geometri för mer delikata uppgifter så glöm ostbrickan. I gengäld kan sägas att kniven är tunnare än t ex den mer kända Spyderco "Techno" eller Bökers "Albatros" vars blad ligger på runt halvcentimetern i tjocklek. 

Ett i grunden enkel droppointblad i D2 verktygsstål och försedd med en hög flatslipning

Den andra detaljen som är svår att missa är att bladet är svart. Det har jag inget emot i det här fallet eftersom det för ovanlighets skull fyller en funktion. Det bidrar till att skydda stålet som på den här kniven inte är "rostfritt". Kniven finns även i begränsade upplagor med olika stålalternativ som exempelvis Elmax, Nilox och Sleipner. Den här varianten är gjord i D2 vilket ibland räknas som "semirostfritt" eller fritt översatt: det rostar inte lika jäkla illa som andra verktygsstål kan göra om man inte oljar dem regelbundet. 

Beläggningen och det faktum att stålet är åtminstone något rosttrögt uppskattas särskilt om man skall ha med sig kniven varma sommardagar. Fukt från kroppen och svett kan annars ta sin tribut av en fickkniv. Patina i all ära men det passar inte på den här kniven i mitt tycke. Som det är nu fungerar det dock utmärkt och trots högsommarvärme har jag inte märkt av några fläckar på eggen.

Den väl tilltagna godsdimensionen syns här

Sen kan man förstås diskutera varför valet föll just på D2 när den här kniven konstruerades? Vad man får är ett väldigt hårt stål som håller skärpan länge men det är även rätt knepigt att slipa om och underhålla. De egenskaperna får alltid vägas mot varandra men hos en fickkniv uppskattar jag skärpevaraktighet. Då finns eggen där när jag behöver den. Stålet är en relativt ny erfarenhet för mig även om jag numera har ett par tre knivar gjorda i det materialet. 

På ett övergripande plan gillar jag verkligen bladformen. Men en sak uppskattas inte alls och det är kvarlevan från storebror H.E.S.T, det stora hålet i bladet som utgör en kapsylöppnare och någon form av snabböppningsfunktion.

Det är också den detalj på bladet som ger kniven dess karaktär och har blivit DPx signum så jag betvivlar att de kommer avlägsna den. Men jag gillar den inte mer för det. Den förstör möjligheterna att på ett bekvämt sätt placera tummen där om man vill pressa hårdare på bladet eller styra det med pekfinger eller tumme. Något jag ofta gör om jag till exempel pressar in bladet i trä. Som kapsylöppnare är den dock utmärkt, det får tillstås. 

DPx karaktäristiska "jack" i bladet

Jag kan för mitt liv inte förstå varför man skulle vilja ha en "wave-funktion" på en så här liten kniv. Det kan möjligen motiveras på en Emerson Super Commander eller liknande men på en kniv med ett blad på runt fem centimeter? Kniven är redan enhandsöppnad så det känns inte helt genomtänkt.

Om jag fått råda hade jag sneglat mot andra kraftiga knivar som  exempelvis många modeller från Cold Steel som vanligen har en godstjocklek på tre och en halv millimeter. Det räcker väl för styrka men skär bättre. Som det är nu får man brottas lite med material som kartong. Det korta bladet och flatslipningen gör att den skär men inte utan motstånd. Samma sak gäller tunnare ämnen som papp och papper och fenomenet återkommer i stort sett vid alla arbeten.  

Handtag

Handtaget matchar i konsekvensens namn bladet vilket innebär att det är rejält tilltaget och riktigt bra utformat. Presentationssidan är gjord i G10, i det här fallet i färgen "OD Green". Önskar man andra varianter finns kniven även med kolfiber eller titansida. Låssidan är som så ofta på moderna knivar gjort i titan. De två sidorna är sedan sammanfogade med två rejäla skruvar förutom den överdimensionerade pivotskruven, stopp-pinnen och skruven för clipet. I kombination med det kompakta formatet gör det att sidorna inte rör sig alls och hela konstruktionen är grundmurat massiv. 

Handtaget följer liksom bladet de "skandinaviska" tankarna då det är väsentligt längre än bladet vilket i det här fallet innebär att man trots storleken på kniv får ett rejält grepp med hela handen. Något som verkligen underlättar är det svepande urtaget för fingrarna som är en av de bäst utformade detaljerna på det här handtaget. I det ryms två fingrar lätt och ledigt och övriga får även de plats så ett stadigt fyrfingersgrepp är möjligt. "Buken" och bredden fyller handen väl. Så långt är allt bra. Det är i grund och botten ett riktigt bra handtag.

Ett överlag mycket väl genomtänkt handtag som fyller handen väl särskilt givet knivens mått

Den andra "gimmicken" på kniven utöver kapsylöppnaren jag kan vara utan är glaskrossaren. Säkert jättebra om man verkligen behöver banka sig in genom en bilruta men då finns det troligen andra och bättre alternativ än små fickknivar. Dylika applikationer betraktar jag som helt onödiga på knivar som inte är rena "rescue tools" och i det här fallet stör det något i handen vid vissa grepp.

Glaskrossaren hade gärna kunna undvarats men nu sitter den där

Det sämsta med hela kniven är emellertid den förbaskade kapsylöppnaren/snabböppningsfunktionen på bladet. Om tummen placeras ovanpå på bladet hamnar den nämligen rakt ovanpå nämnda detalj och det är inte alls bekvämt! Nu har de själva upptäckt det så i vissa reklamtexter står det att det även är ämnat för att ge fäste åt tummen. Tala om efterhandskonstruktion men visst, halkar gör du inte.

Placeras tummen längre bak på därför avsedd "jimping" så fungerar greppet bättre men då får man istället den förbaskade fönsterkrossaren i handflatan. Tack och lov inte hela tiden men ibland känns den. Varför alla dessa "funktioner"? Låt en kniv vara en kniv. 

Öppning och lås

HEAT öppnas förtjänstfullt med en väl placerad tumknopp. Den är lätt att nå och det sker intuitivt vare sig det är mörkt eller ljust. 

Kapsylöppnaren kan även agera "wave"-öppnare. Något jag inte alls uppskattar av det enkla skälet att man måste vara mycket medveten om hur man tar upp kniven ur fickan för att den inte delvis skall öppna sig själv. Det gör att man riskerar att skära sig om kniven sitter långt bak i fickan när den halas fram. Jag anser därför att alla "wave"-varianter är skräp. Jag förstår varför några tycker de är häftiga men funktionen är inget jag eftersöker. I alla fall inte på det här formatet på kniv.

Lättåtkomliga tumknoppar behöver inte assistans av en improviserad "wave-funktion"

Bladet löper på vanliga glidlager i teflon och i det här fallet säger jag: Tack, äntligen - inga jäkla kullager. Ibland verkar det nämligen som industrin inte kan hejda sig i tid. En uppfinning får fäste och plötsligt skall alla knivar ha funktionen vare sig det är rätt i sammanhanget eller ej. Nej, kullager och flippers är inte ALLTID att föredra på ALLA knivar. Stoppa ned några lagerbanor i saltvatten en stund om du inte tror mig. Den är kniven marknadsförs som "hard use" och "overbuilt" och skall det diskuteras i de termerna bör hela kniven vara robust och det är den. Konsekvent och rätt tänkt där DPx.

Det här exemplaret låser föredömligt väl

Kniven blev smått ökänd för låsproblem (länkt till video) när den kom men det gäller sannerligen inte mitt exemplar. Den fungerar faktiskt över förväntan väl. Inget motstånd när det skall släppas och den låser med ett förtroendeingivande klick. Låset är ett klassiskt ramlås i titan. Låsarmen har ingen stålförstärkning men ytan har behandlats för ökad hårdhet. De första dagarna kunde en tendens till seghet upplevas när låset skulle släppas. Det är nu borta och kniven är föredömligt mjuk. Återstår dock att se hur det slits över tid. Min erfarenhet är att skall titanlås bedömas bör man återvända efter ett eller ett par år. Tidens tand är inte alltid vänliga mot dem men tangen är rätt skuren här vilket borgar för längre livslängd. 

Att bära

Clipet på den här kniven kan inte flyttas på något vis men är riktigt bra där det sitter. Förutsatt att man gillar "deep carry" förstås. Nu föredrar jag det generellt och särskilt på en kniv som den här som är kort när den hopfälld. Risken är annars stor att kniven sitter sämre och känns "vinglig" i fickan. Som det är nu sitter kniven utmärkt och den släta titanytan glider lätt mot textilier. Det är även lätt att greppa kniven för att hala fram den då presentationssidan i G10 ger adekvat fäste. En annan bra detalj är att om kniven greppas med pekfingret i fördjupningen på clipet hamnar tummen automatiskt rätt för att senare fälla ut bladet utan att fattningen behöver justeras. 

Ett clip för den högerhänte men ett mycket bra sådant om man uppskattar 
knivar som sitter djupt i fickan

Väl i fickan märks inte kniven särskilt mycket vilket är ett gott betyg. Den är lätt med sina 116 gram och längden avskräcker inte. Visst kan det märkas att den är en smula knubbig jämfört med en riktigt tunn kniv i klassen men det är inget som stör och överlag är den föredömlig i fickan. Den rundade ryggen gör att man kan stoppa ned handen i fickan efter nycklarna utan att bli skinnflådd. Inte heller glaskrossaren sticker ut så mycket att den orsakar obehag. 

Sammanfattningsvis

H.E.A.T siktar uppenbart mot att vara en EDC-kniv med potential för att ta i med om så behövs. Orsaken bakom "Little Big Knife"-formatet är inte enbart för att man önskade krympa en H.E.S.T utan även för att få en kniv som blev laglig i fler delstater och inte minst länder där bladlängden är en begränsade faktor. Själv hävdar man på sin hemsida att det var för att poliser, ambulanspersonal och militär krävde ett mindre blad som ändå tål mycket stryk. Jag ser emellertid ingen motsättning i de två argumenten. 

Det här är inte en kniv för riktigt alla det kan snabbt konstateras. Därtill har den ett för uttalat format, den är för knubbig för det. Det är en kniv för dem som uppskattar knivar som Spyderco Techno och Chubby, Böker F3 och Pimpsqueak, Benchmade MPR med flera. 

Byggkvalitén på det här exemplaret är mycket god även om jag hört om andra som haft problem med framförallt låset även om jag tror det tillhör det förflutna. Det här var en aning segt första veckan men nu både låser och släpper kniven utmärkt. Den tillverkas av Italienska Lionsteel vilka i allmänhet är kända för kvalitet. Det avspeglas i det här fallet i ett välcentrerat blad, utmärkt ytfinish, tighta toleranser och skruvar av god kvalité.

Bladet är riktigt funktionellt och bra utformat sånär som på två saker. Den ena kan väl diskuteras utifrån tanken med att kniven skall vara en "Little Big Knife" och således klara av lite tyngre uppgifter än storleken antyder och det är godstjockleken. Ett så här grovt blad skär betydligt sämre i nästan allt än ett tunnare blad. Jag hävdar att om man kapat den med bara någon ynka millimeter till 3,5 millimeter istället hade man fortfarande haft en mycket stabil kniv som varit bättre. Det positiva är att bladet aldrig lär ge sig i vilket fall. 

Den andra och sämsta detaljen på hela kniven är emellertid den enligt mig gimmickartade kapsylöppnaren på bladet. Det finns säkert fler användningsområden för den men jag har svårt att se nödvändigheten med dem i så fall. Utan den hade bladet varit mer lätthanterat, särskilt i de grepp som inkluderar ett pekfinger eller en tumme på bladryggen. Det känns mer som att funktionen finns där som ett signum för DPx knivar än för att den är bra. Men det är min personliga åsikt och jag är säker på att inte alla håller med. Ytterligare ett exempel på varför jag tycker den här kniven har "personlighet" vilket jag uppskattar. Det finns alldeles för många intetsägande produkter på marknaden. Det här är inte en av dem. 

Kniven är designad av Robert Young Pelton som även är grundare av DPx Gear. Vad han har lyckats med är att göra ett riktigt komfortabel liten kniv som går att ta i ordentligt med om behovet finns. Handtaget är bekvämt särskilt med hänsyn taget till knivens yttermått. Han har i och med HEAT även lyckats förvalta känslan av massiv styrka i mindre format som är lättburet. Kniven känns helt enkelt rejäl och ibland kan det vara lika viktigt som att den faktiskt är det. Ibland sitter känslan av kvalitet i huvudet och inte i materialen.

Det här är en fällkniv för den som uppskattar den lite överdimensionerade looken och som gillar kompakta knivar. HEAT har burdus uppsyn men stort hjärta. Den är charmig på samma sätt som några av sina namnkunniga konkurrenter  och bjuder på mycket kraft i litet format.

Eftersom den är byggd i Maniago, Italien kan jag inte låta bli att tänka på allegorin 'italiensk sportbil möter amerikansk muskelbil. Med andra ord är det bara att gasa! 

Och för den som känner att gasfoten är tung köpes den här kniven på allas vår eminenta Knivshop.se!

Specifikation:

Längd utfälld: mm
Längd hopfälld: mm
Vikt: 116 g (vägd av mig)
Bladlängd: mm
Godstjocklek: mm
Bladstål: D2
Handtag: G10
Lås: Ramlås, ingen stålförstärkning

Producerad av: DPx Gear, tillverkad i Maniago, Italien



/ J - håller mig i skuggan

* Som exempel kan tjäna: "Rypa och  "Spikkekniven" från Brusletto, "Besseggen" och "Olakniven" från Helle, "Haren" från Karesuandokniven eller "New Handy" från Marttiini