Knivrecension DPx - HEAT (Little Big Knives)

-  Multiverktyget som blev kniv

"HEAT" är min första kniv från DPx Gear och det var med stort intresse och vissa farhågor jag tog emot kniven då jag läst och hört blandade omdömen om den. Från början var det meningen att jag bara skulle testa kniven åt Knivshop.se men jag beslöt att behålla den. Av det kan förstås att jag trots allt gillar den. Jag skriver "trots allt" för det är inte helt utan förbehåll jag rekommenderar kniven. Det är en bra kniv men med viss personlighet och med den kommer nog inte alla överens. Men för de som gör det återfinns här en synnerligen stabil och pålitlig liten krabat.   

DPx Gear HEAT

Jag tittade redan på deras första kniv H.E.S.T, de älskar sina akronymer jänkarna men den hade lite för många gimmickartade funktioner för min del. Det är en kniv som strävar mot att vara ett multiverktyg. Sen köper jag inte okritiskt argument som presenteras i termer av "overbuilt", "mil spec", "hard use" rakt av. Personligen är jag svårflirtad därvidlag och det var så den kniven salufördes. Det blir alltid lite av en kulturkrock när svenska värderingar möter amerikanska marknadsförare. 

Men när det kom en mindre variant av samma kniv blev jag mer intresserad dels för att det passar min ficka bättre och dels för att jag tycker den har snyggare linjer överlag. Sen skall tilläggas att för att uppskatta den här kniven bör man gilla formatet "Little Big Knives". Den hamnar i samma fack som exempelvis Spyderco Techno, ZT 0900, Böker Pimpsqueak med flera. 

En synnerligen robust kniv i liten förpackning

Det kan ofta vara lösningen för dem som vill ha något bastant att tillgå i fickan men som inte känner för eller har möjligheten att bära omkring på en större kniv.

Helt ovana inför formatet borde vi här uppe i norr inte vara då vi har en lång tradition av fastbladare med ungefär samma proportioner, något längre handtag med plats för hela handen parat med korta ofta lite bredare blad*. Formatet ger möjlighet att ta i ordentligt utan att kniven blir otymplig.

Blad

Grundformen på det här bladet är en förtjänstfullt enkel droppoint med en mycket högt dragen flatslipning. Formen är därmed tämligen alldaglig samt funktionell. Vad som utmärker knivbladet är ett par tre andra detaljer. En är tjurnacken, bladgodset ligger på hela 4,5 mm vilket både öppnar möjligheter och begränsar effektiviteten.

Kniven kan hantera uppgifter i köket till exempel, den är bara inte särskilt bra till det. Även om slipningen hjälper till så är tjockleken på bladet parat med en längd på under fem centimeter inte till hjälp. Det här är helt enkelt ingen Opinel eller annat kniv med en tunn geometri för mer delikata uppgifter så glöm ostbrickan. I gengäld kan sägas att kniven är tunnare än t ex den mer kända Spyderco "Techno" eller Bökers "Albatros" vars blad ligger på runt halvcentimetern i tjocklek. 

Ett i grunden enkel droppointblad i D2 verktygsstål och försedd med en hög flatslipning

Den andra detaljen som är svår att missa är att bladet är svart. Det har jag inget emot i det här fallet eftersom det för ovanlighets skull fyller en funktion. Det bidrar till att skydda stålet som på den här kniven inte är "rostfritt". Kniven finns även i begränsade upplagor med olika stålalternativ som exempelvis Elmax, Nilox och Sleipner. Den här varianten är gjord i D2 vilket ibland räknas som "semirostfritt" eller fritt översatt: det rostar inte lika jäkla illa som andra verktygsstål kan göra om man inte oljar dem regelbundet. 

Beläggningen och det faktum att stålet är åtminstone något rosttrögt uppskattas särskilt om man skall ha med sig kniven varma sommardagar. Fukt från kroppen och svett kan annars ta sin tribut av en fickkniv. Patina i all ära men det passar inte på den här kniven i mitt tycke. Som det är nu fungerar det dock utmärkt och trots högsommarvärme har jag inte märkt av några fläckar på eggen.

Den väl tilltagna godsdimensionen syns här

Sen kan man förstås diskutera varför valet föll just på D2 när den här kniven konstruerades? Vad man får är ett väldigt hårt stål som håller skärpan länge men det är även rätt knepigt att slipa om och underhålla. De egenskaperna får alltid vägas mot varandra men hos en fickkniv uppskattar jag skärpevaraktighet. Då finns eggen där när jag behöver den. Stålet är en relativt ny erfarenhet för mig även om jag numera har ett par tre knivar gjorda i det materialet. 

På ett övergripande plan gillar jag verkligen bladformen. Men en sak uppskattas inte alls och det är kvarlevan från storebror H.E.S.T, det stora hålet i bladet som utgör en kapsylöppnare och någon form av snabböppningsfunktion.

Det är också den detalj på bladet som ger kniven dess karaktär och har blivit DPx signum så jag betvivlar att de kommer avlägsna den. Men jag gillar den inte mer för det. Den förstör möjligheterna att på ett bekvämt sätt placera tummen där om man vill pressa hårdare på bladet eller styra det med pekfinger eller tumme. Något jag ofta gör om jag till exempel pressar in bladet i trä. Som kapsylöppnare är den dock utmärkt, det får tillstås. 

DPx karaktäristiska "jack" i bladet

Jag kan för mitt liv inte förstå varför man skulle vilja ha en "wave-funktion" på en så här liten kniv. Det kan möjligen motiveras på en Emerson Super Commander eller liknande men på en kniv med ett blad på runt fem centimeter? Kniven är redan enhandsöppnad så det känns inte helt genomtänkt.

Om jag fått råda hade jag sneglat mot andra kraftiga knivar som  exempelvis många modeller från Cold Steel som vanligen har en godstjocklek på tre och en halv millimeter. Det räcker väl för styrka men skär bättre. Som det är nu får man brottas lite med material som kartong. Det korta bladet och flatslipningen gör att den skär men inte utan motstånd. Samma sak gäller tunnare ämnen som papp och papper och fenomenet återkommer i stort sett vid alla arbeten.  

Handtag

Handtaget matchar i konsekvensens namn bladet vilket innebär att det är rejält tilltaget och riktigt bra utformat. Presentationssidan är gjord i G10, i det här fallet i färgen "OD Green". Önskar man andra varianter finns kniven även med kolfiber eller titansida. Låssidan är som så ofta på moderna knivar gjort i titan. De två sidorna är sedan sammanfogade med två rejäla skruvar förutom den överdimensionerade pivotskruven, stopp-pinnen och skruven för clipet. I kombination med det kompakta formatet gör det att sidorna inte rör sig alls och hela konstruktionen är grundmurat massiv. 

Handtaget följer liksom bladet de "skandinaviska" tankarna då det är väsentligt längre än bladet vilket i det här fallet innebär att man trots storleken på kniv får ett rejält grepp med hela handen. Något som verkligen underlättar är det svepande urtaget för fingrarna som är en av de bäst utformade detaljerna på det här handtaget. I det ryms två fingrar lätt och ledigt och övriga får även de plats så ett stadigt fyrfingersgrepp är möjligt. "Buken" och bredden fyller handen väl. Så långt är allt bra. Det är i grund och botten ett riktigt bra handtag.

Ett överlag mycket väl genomtänkt handtag som fyller handen väl särskilt givet knivens mått

Den andra "gimmicken" på kniven utöver kapsylöppnaren jag kan vara utan är glaskrossaren. Säkert jättebra om man verkligen behöver banka sig in genom en bilruta men då finns det troligen andra och bättre alternativ än små fickknivar. Dylika applikationer betraktar jag som helt onödiga på knivar som inte är rena "rescue tools" och i det här fallet stör det något i handen vid vissa grepp.

Glaskrossaren hade gärna kunna undvarats men nu sitter den där

Det sämsta med hela kniven är emellertid den förbaskade kapsylöppnaren/snabböppningsfunktionen på bladet. Om tummen placeras ovanpå på bladet hamnar den nämligen rakt ovanpå nämnda detalj och det är inte alls bekvämt! Nu har de själva upptäckt det så i vissa reklamtexter står det att det även är ämnat för att ge fäste åt tummen. Tala om efterhandskonstruktion men visst, halkar gör du inte.

Placeras tummen längre bak på därför avsedd "jimping" så fungerar greppet bättre men då får man istället den förbaskade fönsterkrossaren i handflatan. Tack och lov inte hela tiden men ibland känns den. Varför alla dessa "funktioner"? Låt en kniv vara en kniv. 

Öppning och lås

HEAT öppnas förtjänstfullt med en väl placerad tumknopp. Den är lätt att nå och det sker intuitivt vare sig det är mörkt eller ljust. 

Kapsylöppnaren kan även agera "wave"-öppnare. Något jag inte alls uppskattar av det enkla skälet att man måste vara mycket medveten om hur man tar upp kniven ur fickan för att den inte delvis skall öppna sig själv. Det gör att man riskerar att skära sig om kniven sitter långt bak i fickan när den halas fram. Jag anser därför att alla "wave"-varianter är skräp. Jag förstår varför några tycker de är häftiga men funktionen är inget jag eftersöker. I alla fall inte på det här formatet på kniv.

Lättåtkomliga tumknoppar behöver inte assistans av en improviserad "wave-funktion"

Bladet löper på vanliga glidlager i teflon och i det här fallet säger jag: Tack, äntligen - inga jäkla kullager. Ibland verkar det nämligen som industrin inte kan hejda sig i tid. En uppfinning får fäste och plötsligt skall alla knivar ha funktionen vare sig det är rätt i sammanhanget eller ej. Nej, kullager och flippers är inte ALLTID att föredra på ALLA knivar. Stoppa ned några lagerbanor i saltvatten en stund om du inte tror mig. Den är kniven marknadsförs som "hard use" och "overbuilt" och skall det diskuteras i de termerna bör hela kniven vara robust och det är den. Konsekvent och rätt tänkt där DPx.

Det här exemplaret låser föredömligt väl

Kniven blev smått ökänd för låsproblem (länkt till video) när den kom men det gäller sannerligen inte mitt exemplar. Den fungerar faktiskt över förväntan väl. Inget motstånd när det skall släppas och den låser med ett förtroendeingivande klick. Låset är ett klassiskt ramlås i titan. Låsarmen har ingen stålförstärkning men ytan har behandlats för ökad hårdhet. De första dagarna kunde en tendens till seghet upplevas när låset skulle släppas. Det är nu borta och kniven är föredömligt mjuk. Återstår dock att se hur det slits över tid. Min erfarenhet är att skall titanlås bedömas bör man återvända efter ett eller ett par år. Tidens tand är inte alltid vänliga mot dem men tangen är rätt skuren här vilket borgar för längre livslängd. 

Att bära

Clipet på den här kniven kan inte flyttas på något vis men är riktigt bra där det sitter. Förutsatt att man gillar "deep carry" förstås. Nu föredrar jag det generellt och särskilt på en kniv som den här som är kort när den hopfälld. Risken är annars stor att kniven sitter sämre och känns "vinglig" i fickan. Som det är nu sitter kniven utmärkt och den släta titanytan glider lätt mot textilier. Det är även lätt att greppa kniven för att hala fram den då presentationssidan i G10 ger adekvat fäste. En annan bra detalj är att om kniven greppas med pekfingret i fördjupningen på clipet hamnar tummen automatiskt rätt för att senare fälla ut bladet utan att fattningen behöver justeras. 

Ett clip för den högerhänte men ett mycket bra sådant om man uppskattar 
knivar som sitter djupt i fickan

Väl i fickan märks inte kniven särskilt mycket vilket är ett gott betyg. Den är lätt med sina 116 gram och längden avskräcker inte. Visst kan det märkas att den är en smula knubbig jämfört med en riktigt tunn kniv i klassen men det är inget som stör och överlag är den föredömlig i fickan. Den rundade ryggen gör att man kan stoppa ned handen i fickan efter nycklarna utan att bli skinnflådd. Inte heller glaskrossaren sticker ut så mycket att den orsakar obehag. 

Sammanfattningsvis

H.E.A.T siktar uppenbart mot att vara en EDC-kniv med potential för att ta i med om så behövs. Orsaken bakom "Little Big Knife"-formatet är inte enbart för att man önskade krympa en H.E.S.T utan även för att få en kniv som blev laglig i fler delstater och inte minst länder där bladlängden är en begränsade faktor. Själv hävdar man på sin hemsida att det var för att poliser, ambulanspersonal och militär krävde ett mindre blad som ändå tål mycket stryk. Jag ser emellertid ingen motsättning i de två argumenten. 

Det här är inte en kniv för riktigt alla det kan snabbt konstateras. Därtill har den ett för uttalat format, den är för knubbig för det. Det är en kniv för dem som uppskattar knivar som Spyderco Techno och Chubby, Böker F3 och Pimpsqueak, Benchmade MPR med flera. 

Byggkvalitén på det här exemplaret är mycket god även om jag hört om andra som haft problem med framförallt låset även om jag tror det tillhör det förflutna. Det här var en aning segt första veckan men nu både låser och släpper kniven utmärkt. Den tillverkas av Italienska Lionsteel vilka i allmänhet är kända för kvalitet. Det avspeglas i det här fallet i ett välcentrerat blad, utmärkt ytfinish, tighta toleranser och skruvar av god kvalité.

Bladet är riktigt funktionellt och bra utformat sånär som på två saker. Den ena kan väl diskuteras utifrån tanken med att kniven skall vara en "Little Big Knife" och således klara av lite tyngre uppgifter än storleken antyder och det är godstjockleken. Ett så här grovt blad skär betydligt sämre i nästan allt än ett tunnare blad. Jag hävdar att om man kapat den med bara någon ynka millimeter till 3,5 millimeter istället hade man fortfarande haft en mycket stabil kniv som varit bättre. Det positiva är att bladet aldrig lär ge sig i vilket fall. 

Den andra och sämsta detaljen på hela kniven är emellertid den enligt mig gimmickartade kapsylöppnaren på bladet. Det finns säkert fler användningsområden för den men jag har svårt att se nödvändigheten med dem i så fall. Utan den hade bladet varit mer lätthanterat, särskilt i de grepp som inkluderar ett pekfinger eller en tumme på bladryggen. Det känns mer som att funktionen finns där som ett signum för DPx knivar än för att den är bra. Men det är min personliga åsikt och jag är säker på att inte alla håller med. Ytterligare ett exempel på varför jag tycker den här kniven har "personlighet" vilket jag uppskattar. Det finns alldeles för många intetsägande produkter på marknaden. Det här är inte en av dem. 

Kniven är designad av Robert Young Pelton som även är grundare av DPx Gear. Vad han har lyckats med är att göra ett riktigt komfortabel liten kniv som går att ta i ordentligt med om behovet finns. Handtaget är bekvämt särskilt med hänsyn taget till knivens yttermått. Han har i och med HEAT även lyckats förvalta känslan av massiv styrka i mindre format som är lättburet. Kniven känns helt enkelt rejäl och ibland kan det vara lika viktigt som att den faktiskt är det. Ibland sitter känslan av kvalitet i huvudet och inte i materialen.

Det här är en fällkniv för den som uppskattar den lite överdimensionerade looken och som gillar kompakta knivar. HEAT har burdus uppsyn men stort hjärta. Den är charmig på samma sätt som några av sina namnkunniga konkurrenter  och bjuder på mycket kraft i litet format.

Eftersom den är byggd i Maniago, Italien kan jag inte låta bli att tänka på allegorin 'italiensk sportbil möter amerikansk muskelbil. Med andra ord är det bara att gasa! 

Och för den som känner att gasfoten är tung köpes den här kniven på allas vår eminenta Knivshop.se!

Specifikation:

Längd utfälld: mm
Längd hopfälld: mm
Vikt: 116 g (vägd av mig)
Bladlängd: mm
Godstjocklek: mm
Bladstål: D2
Handtag: G10
Lås: Ramlås, ingen stålförstärkning

Producerad av: DPx Gear, tillverkad i Maniago, Italien



/ J - håller mig i skuggan

* Som exempel kan tjäna: "Rypa och  "Spikkekniven" från Brusletto, "Besseggen" och "Olakniven" från Helle, "Haren" från Karesuandokniven eller "New Handy" från Marttiini

Knivrecension Bladetech "Mouse Lite" (Little Big Knives)

- pigg gnagare?

Dags för nästa knivpresentation i "Little Big Knives"-segmentet. Det vill säga små kompakta knivar där arbetsförmågan är tänkt att vara större än vad första anblicken ger vid handen. Uttrycket skapades ursprungligen av Spyderco med sin "Salsa" som inte längre är i produktion men som bidrog till att skapa en trend i delar av knivvärlden. Bakgrunden var bl a att anpassa sig till en politiskt korrekt omgivning där allt fler lagar och regler styr längden på knivblad.* Men det är nu ett helt annat ämne. Ett ämne som finns anledning att återkomma till då idiotin och inkonsekvensen bakom några av lagarna inte vet någon gräns. 

Bladetechs "Mouse Lite"

Den här kniven är egentligen en miniatyriserad version av Tim Wegners och  Bladetechs "Pro Hunter Magnum". Eller snarare så var den ursprungliga "Mouse" det. Den kniven var ett samarbete mellan Spyderco och Wegner och när de gick skilda vägar tog Blade-Tech över produktionen av "Mouse II" som var en kniv med G10 handtag och ett i sammanhanget så exklusivt stål som S30V. Den modellen lades dock ner troligtvis för att den var för dyr för en såpass liten kniv. "Lite" är en mer plånboksvänlig version med samma mått och karaktäristik men med betydligt enklare material.

Blad

Tack vare det "Byrd"-lika hålet i bladet så påminner det till det yttre om en Spydercodroppoint även om Bladetechs variant har lite mer buk. Den lilla musen har förutom ölmage även en rejält spetsig nos vilket jag är glad för. Det är en egenskap jag saknar t ex hos Böker "Nano" som jag tidigare skrivit om. En bra spets underlättar alltid vid små pilljobb och förpackningsöppning vilket är två saker som den här typen av knivar kan tänkas användas till. 

En bra musnos. Vem som ligger bakom formgivningen är svårt att missa

Vad som utmärker bladet är att det trots sin korta längd på under fem centimeter är mycket användbart. Av bladlängden på 49 mm är 45 mm egglängd. Bladet är kraftigt med en godstjocklek på över tre millimeter. En nästan helt full flatslipning hjälper dock till att förbättra skäregenskaperna väsentligt. Annars hade jag nog tyckt att bladgodset varit överdimensionerat. Vid närmare eftertanke tycker jag nog att det är det ändå. 

Bladryggen är försett med räfflor för ökad friktion

Det här är en liten kniv för små arbeten men som även är stabil nog att ta i med vilket vidgar användningsområdet. Sen är det alltid så att det finns klara begränsningar med så kort egglängd. Och här måste jag invända att jag inte är förtjust i den usla ration mellan bladlängd och handtag. Kombinationen av ett böjt handtag och att pivotskruven sitter långt in relativt storleken på kniven gör att det inte får plats så mycket mer blad.

Handtag

Handtaget är gjort av FRN som tacknämligt inte har försetts med något chassi i stål vilket håller totalvikten nere. Ytan på sidorna är inte särskilt grovt mönstrat vilket jag uppskattar. Det sliter mindre på kläder och gör kniven lättare att hala fram. Lika frekvent som en del förordar extremt grepp och "jimpings" lika ofta tänker jag påpeka att det för det mesta är helt onödigt och bara förfular samt gör knivar mer obekväma vid normalt arbete. Särskilt gäller detta små vardags/fickknivar av det här slaget. Enda tillfället jag kan tänka mig att extremt grepp är nödvändigt är vid tunga arbeten i våta och extremt varma/kalla miljöer där svett eller valnade händer kan vara ett problem. Och det är inte aktuellt för den här sortens kniv.

Musen kröker rygg och fyller därmed handen bättre

Likheterna med Bökers "Nano" blir ännu tydligare i hand än på bild

Formen på handtaget är sånär som på en på en liten utbuktning mellan fingrarna tämligen likt den tidigare recenserade Böker Plus Nano när den väl ligger i handen. En sådan form gör att även mindre handtag fyller handen bättre. Nackdelen med den här Bladetechkniven är att rampen på bladet tvingar tummen bakåt istället för att vila naturligt på ovansidan på bladet eftersom kniven är så kort. Det gör att greppet blir något sämre än vad det kunde vara. Det känns som musen vill smita ur handen. För att kompensera för det så har man istället en möjlighet att flytta hela handen framåt och placera tummen på främre delen av bladet istället även om detta inte känns lika bekvämt. Dessutom upplevs det då som pekfingret vill vandra ut på eggen. En inte helt bekväm känsla. Det ger dock bra kontroll vid precisionssnitt.

Handtaget finns att få i olika färger och jag valde orange av två skäl. Dels vill jag ha fler knivar som bryter av mot det traditionellt svarta som trots allt dominerar samlingen och dels är det en rätt praktisk färg när det gäller att hitta knivar om man tillfälligt förlagt dem. Detta sagt med min salig borttappade Fällkniven U2 i åtanke.

Öppning och lås

Mouse Lite är inte den mjukaste kniven att öppna. Sättet på vilket bladtangen är skuren för att möjliggöra ett halvvägsstopp när kniven skall fällas ihop gör att öppningsrörelsen blir så ojämn att kniven "knycker till" när den fälls ut. Det i kombination med det kraftiga låset gör att kniven kräver rätt mycket kraft för att öppna särskilt med tanke på hur liten den är. Så det är uppenbarligen inget man snärtar fram. Inledningvis kändes den även något grusig vilket i och för sig försvunnit nu.

Hopkrupen mus. Inte lika symmetrisk som Spydercos "Equilibrium"  i hopfällt läge, men nästan

Låset är en Lockback som är bra och extremt starkt, kniven riktigt smäller till när den låser i öppet läge. Den har dock samma problem som de flesta lockbacks oavsett tillverkare. Det går att provocera fram en smula spel och upp och ned även om det i det här fallet är närmast teoretiskt. Det är inget som märks vid vanligt användande och definitivt inget som inverkar på funktionen.

En mycket kraftig backlock står för låsningen

Halvvägsstoppet som annars är en vanlig funktion på klassiska slipjoints förhindrar att kniven slår igen över fingrarna när kniven stängs och fungerar här bra.

Att bära

Märkligt nog gillar jag inte att bära den här kniven. Yttermåtten och vikten säger att kniven är liten och lätt och därmed bekväm att ha med sig. Men av någon anledning upplever jag det inte så. Jag tror det beror på att den är relativt grov över ryggen särskilt med den av clipet adderade tjockleken. Det i kombination med att den här kniven precis som "Nano" är bred i hopfällt läge pga det krökta handtaget gör att den känns klumpig i fickan. En så här liten kniv skall inte kännas så här mycket. Många andra knivar jag har med de här måtten försvinner helt i fickan och finns där utan att man tänker på dem tills dess att man behöver dem.

Clipet kan skiftas från höger till vänster sida men inte till framändan av handtaget vilket inte spelar så stor roll i det här fallet. Valfrihet är förvisso bra men ibland blir jag trött på alla hål i skollorna och sidorna på knivar som det ger upphov till. Och i det här fallet är kniven så liten och lätt så frågan är om clipet är nödvändigt över huvud taget. Fördelen med clip är att man inte behöver fumla så mycket i fickorna efter sin kniv utan hittar dem snabbare. Sen tillhör inte blanka polerade clip mina favoriter. De syns för mycket.

Ett clip jag inte är helt vän med, för blankt och för starkt

Sammanfattningsvis

Styrkan hos "Mouse Lite" är personligheten parat med ett kraftigt blad med funktionell flatslipning och vass spets. Och som många andra små knivar i den här klassen så har den fördelen att den inte skrämmer folk om de ens ser att man fäller ut kniven och använder den. Det är ett attribut som inte är helt oviktigt i dagens sociala klimat.

Fördelarna skall vägas mot ett par rejäla nackdelar. Främst handlar det om den förbaskade öppningen vilken är tung samt känns märklig med sitt kantiga mittstoppsläge. Det är nästan så det avskräcker från att använda kniven. Sen är det clipet som är alldeles för hårt och för uppseendeväckande med sin blanka yta.

Men även greppet lämnar en del övrigt att önska och tillhör inte mina favoriter.  

En liten mus på språng

Sammantaget kan väl sägas att det här är en kniv jag vill tycka om mer än jag gör. Det finns helt enkelt andra knivar i kategorin och prisklassen som är betydligt bättre. Nu var inte priset avskräckande då den inte kostar mer än strax över tjugo dollar.

Med på köpet följde för övrigt en liten miniatyrficklampa som är riktigt bra för att vara en gratisprodukt och den sitter numera på min nyckelknippa. I vinterdunkel och under mörka kvällar är det inte dumt alls att ha en lampa för att lysa upp sitt kombinationslås på cykeln har jag noterat.

Specifikation:

Längd utfälld: 125 mm
Vikt: 56 g
Bladlängd: 49 mm
Godstjocklek: 3,2 mm
Bladstål: AUS8
Handtag: Zytel
Lås: Backlock

Producerad av: Blade-Tech, tillverkad i Taiwan


/ J - utvärderar sin relation till små gnagare

* Vilka kan anta groteska proportioner. Värst är de, förutom här hemma, i Danmark där det förutom begränsning i bladlängd finns förbud mot att bära en kniv som kan öppnas med en hand eller ha bladlås. Störtlöjligt! Företag som t ex Spyderco har dock anpassat sig till detta och gett ut knivar riktade mot specifika länder med knivar som "UKPK" som är anpassad efter brittiska knivlagar och "Pingo" för Danmark.

Knivrecension Böker Plus "Nano" (Little Big Knives)

- när ett namn betyder något

Bökers "Nano" är en liten kniv med tämligen unik design som är mycket lik sin förlaga till utseendet. Den här kniven skulle därför även kunnat presenteras under rubriken "Designsamarbeten" då det är en samproduktion mellan Dave Curtis och Böker Plus. Men det kompakta formatet gjorde att jag ville presentera den i relation till andra liknande knivar.

En Curtis till kaffet?

Det här är en kniv jag köpte mest på grund av utseendet vilket i ärlighetens namn inte är ett helt ovanligt förfarande. Storleken och den bulldogslika uppsynen tilltalade mig. Enligt Böker är syftet att vara en liten praktisk EDC-kniv till förmånligt pris. Jag kan väl tillägga att den fungerar bra som aptitretare under tiden man samlar ihop till de ca 300 dollar och uppåt som en original Curtis Nano kostar om det är den man suktar efter. Vid närmare eftertanke finns det nog andra alternativ för mig i den prisklassen.

Som vanligt finns kniven att få i ett flertal olika utföranden. Nano finns t o m i något så ovanligt som två grundversioner där en är en framelock och den andra en slipjoint. Det gäller både Bökers version och customversionen.

Böker Plus Nano

Det här är en s k begränsad upplaga (nåja) med svart blad och brunt grepp. Standard är annars med grönt eller svart grepp och det har även gjorts varianter med orangefärgade handtag. Även om min färgkombination känns sober så är jag intresserad av en version med svart handtag eftersom jag tycker att de tumlade bladen är betydligt snyggare och man ser slipfaserna bättre.

Första intrycket är annars att det verkligen är en solid liten kniv som har sina förtjänster men även sina brister.

Blad

Utseendemässigt handlar det om ett kompakt brett blad med en egg som är rejält svängt uppåt. I princip utgör hela eggen en enda lång buk vilket ofta är ett bra sätt att förstärka skäregenskaperna hos korta blad. Det i kombination med vinkeln mellan blad och handtag gör att en större del av eggen nyttjas när man skär vilket är bra.

Annars får bladet väl betraktas som en modifierad droppoint som nästan närmar sig en Sheepsfoot i formen om eggen varit rakare. Fast i det här fallet hade jag nog föredragit en annan bladform eftersom man då kanske fått till en duglig spets. För skall jag vara ärlig finns det i princip ingen spets alls på den här kniven som den är utformad nu. Den som finns är nästan oanvändbar vilket är ett stort aber. Dels är den inte särskilt uttalad och dels krävs det en mycket brant vinkel på handen för att den ens ska komma i kontakt med ämnet som skall skäras. Följaktligen är den här kniven komplett usel till att t ex öppna förpackningar med vilket är en inte helt ovanlig syssla för en fickkniv i min ägo. Det är en rejäl plump i protokollet.

Den spetsen skrämmer ingen

Stålet är det välkända 440C som verkar ha fått aningen dåligt rykte på sistone. Det är i allmänhet ett helt godkänt stål om det behandlas väl. Jag tycker mig se att folk på forum och i recensioner understundom blandar ihop de olika 440-stålen. Det enklaste av dem - 440A är skräp som knivstål men lättarbetat och billigt. Det betydligt mer avancerade 440C är ett fullt dugligt stål som däremot använts mycket genom åren av många customknivmakare särskilt innan de s k "superstålens" intåg på marknaden.

Bökers variant och härdning av 440C får för det mesta godkänt. I det här fallet kan jag inte riktigt uttala mig om hur kniven uppträder på längre sikt då jag inte slipat om den än eller använt den så mycket att den blivit slö av det skälet.

De här texterna har för övrigt mer karaktären av presentationer än regelrätta recensioner som kräver betydligt mer användningstid för att bli vägledande enligt mitt förmenande.

Det aktuella bladstålet är Bökers version av 440C

Slipningen på bladet är riktigt snygg och jag hade därför föredragit den tumlande icke svärtade versionen för att den skulle synas bättre. Kniven är märkt med "Böker Plus" och bladstål på ena sidan och Curtis logotyp på andra sidan.

Den ursprungliga skärpan var inte mycket att skryta med. Fabrikseggen var inte helt slö, snarare pappersskärarvass men knappast något man vill försöka raka sig med och så var det där med spetsen.

Handtag

Zytel* kan ibland kännas billigt, det är trots allt ett plastmaterial, men den tredimensionella strukturen som är aningen Ansö-lik gör i det här fallet att den känns mer arbetad och aningen mer exklusiv. Utöver utseende erbjuder det även ett visst mått av ökat grepp. Eftersom det är en framelock-konstruktion finns det bara en skolla på presentationssidan och låssidan utgörs av stål som synes och är i den här versionen svartfärgat.

Presentationssidan i Zytel och motstående sida i stål

Nano är som namnet antyder en liten kniv endast 12 cm lång i utfällt läge. Ergonomin verkar dela knivfolket i två läger. Några säger att den är utmärkt andra att den är usel. Jag placerar mig mellan de två ytterligheterna och lutar mot att den är någorlunda bra. Dvs några greppvarianter fungerar utmärkt andra sämre. Att omdömena spretar beror på förväntningarna misstänker jag. Kniven är som sagt inte stor och greppet är anpassat för tre fingrar inte mer och i relation till det är är handtaget inte alltför pjåkigt. Det möjliggör även ett flertal olika grepp där bl a omvänd fattning för uppåtgående snitt och fattningen med kniven i nypan för sidledes skärande är riktigt bra eftersom handtagets kurvatur följer handflatans form väl och man kommer nära bladet på den korta kniven. Även ett trefingergrepp med tummen på bladet är riktigt bra. Men naturligtvis kan du inte få ett bra "hammargrepp" med hela handen för tyngre arbeten då handtaget är för litet för det.

Skruvat handtag med kraftig kurvatur

Handtaget är skruvat med torxskruvar för den som är lagd åt demonteringshållet. Kniven har inget hål för fånglina av det enkla skälet att med den här formen på handtag får det inte plats.

Öppning och lås

Kniven är inte helt lätt att öppna vilket föranlett några personer på youtube att hävda att den är tvåhandsöppnad vilket inte är helt sant. Den kräver emellertid lite teknik och är inte blixtsnabb ens när man vant sig vid den men det är inte omöjligt att öppna med en hand. Öppningshålet i bladet i form av en oval är aningen för litet vilket gör att det nöter onödigt mycket på tummen. Motståndet i stängt läge är också så starkt att det krävs kraft för att fälla ut bladet. Det för det goda med sig att det inte är någon risk för att bladet skulle börja fällas ut i fickan. Blodbad i fickan i kön inne på Coop är helt muntert kan jag meddela utifrån egen erfarenhet. 

Låset på den här versionen är en framelock i stål vilket väger mycket jämfört med linerlocks i samma storlek. Skall jag vara helt ärlig har jag svårt att förstå den extrema vurmen som råder för framelocks. De verkar svårare att få till korrekt funktionsmässigt, de är som sagt tyngre och de ändrar hur handtaget känns när de låser. Skollor är ofta snyggare och risken finns alltid att man klämmer till låsarmen när man fäller ut dem vilket ökar trycket på bladet och gör det svårare att fälla ut.

Stål är förvisso tungt men har den fördelen att det är mycket solitt och inte slits på det vis som titan kan göra. Sen är det förstås avsevärt mycket billigare.

Framelock i stål

Förutom att öppna är Nano även lite onödigt tung att stänga. Låsarmen är svår att komma åt eftersom den inte sticker ut så mycket i relation till motstående liner och även här bjuder kraften i stålet motstånd. Kniven låser rätt sent och var inledningsvis seg. Det kan ha med min svarta version att göra misstänker jag. Kniven låser dock oerhört stabilt och har lossnat väsentligt efter en tids användning och är betydligt mjukare nu. Det går inte att känna något glapp i bladet vare sig i höjd- eller sidled.

Att bära

Kniven är ytterst kompakt med en knubbig och bred profil och känns tung i relation till storleken. Rent faktiskt gör de 80 g den väger inte den till någon tungviktare men det skall ställas i relation till det korta bladet. Detta gör att det blir lite blandade omdömen kring hur den är att bära.

Formatet gör att den exempelvis lätt och ledigt ryms i en myntficka i ett par jeans. Men bredden gör som sagt att den tar upp mycket plats i relation till hur mycket blad man får på köpet. Så om det är en prioritet bör det tas i beaktande vid införskaffande.

Customkänsla på hårkorsclipet

Clipet är en ovanligt trevlig detalj då det är Curtis egna "Crosshair"-design med utskuren logotyp. Det lär vara så att han förutom att ha designat dem även tillverkar dem åt Böker. Det är en god reklampelare för Curtis då han tydligen även säljer utrustning för "waterjet cutting". Förutom att vara snyggt att se på fungerar det utmärkt vilket kanske är en bättre egenskap. Men även här går åsikterna isär de finns de som säger att de tappat kniven på grund av för sladdrigt clip. Det problemet har inte jag upplevt.  

Sammanfattningsvis

Nano får blandade omdömen om man kikar på olika recensioner på nätet och även jag känner mig lite kluven inför den här kniven vilket avspeglas i det faktum att jag gillar kniven men inte bär den lika mycket som tycker om den.

Det är i grund och botten en mycket stabil och välbyggd kniv särskilt med priset taget i beaktande. Bra bladcentrering, inga obearbetade kanter och hörn och inget glapp i bladet tillsammans med jämna slipfaser gör att kvaliteten känns genomgående god. Den är också rejält stadig särskilt i relation till de diminutiva måtten. Tilläggas kan att det är en kniv som inte skrämmer någon utseendemässigt och därför kan användas i närvaro av andra utan att den väcker uppståndelse vilket också är en egenskap som gör den mer fickvänlig. Åtminstone om man tillbringar tid i befolkade områden.

Det är också i mitt tycke en snygg kniv eller snarare kanske den har ett intressant utseende. Den är inte särskilt elegant men har ett eget uttryck. Men den dras också med några tydliga nackdelar som vikt/längdratio och avsaknaden av spets som gör att den faller till föga i jämförelse med en del av konkurrenterna. Även låset har sina brister då kniven är hård och en aning fipplig att öppna och stänga. Annars är låsmekanismen ytterst pålitlig. 

Med det sagt återstår att konstatera att det här är en kniv som du köper om du vill ha något med ett personligt och unikt utseende och gillar Curtis customknivar men inte har möjlighet eller lust att lägga de summorna på den här modellen. På köpet får du en relativt bra fickkniv som är  men som i princip saknar spets och är aningen tung.

Specifikation:

Längd utfälld: 121 mm
Vikt: 80 g
Bladlängd: 48 mm
Godstjocklek: 2,8 mm
Bladstål: 440C
Handtag: Zytel
Lås: Framelock

Producerad av: Böker Plus, tillverkad i Kina

Mer information hittar du här.


/ J - letar vidare efter det stora i det lilla

* Zytel tillhör kategorin FRN-material (Fiber Reinforced Nylon) - fiberförstärkta plaster och är DuPonts varumärke.