En reflektion gällande "EDC"-prylar

Av någon anledning verkar alla prylar jämställas med varandra. Åtminstone i världen som kretsar kring fenomenet "EDC". Där tycks råda någon slags konsensus om att bara för att jag gillar knivar så skall jag automatiskt uppskatta alla småpryttlar man kan tänkas stoppa på sin person. 

Det måhända gäller andra men det gäller då sannerligen inte mig!

"EDC" - ett exempel från gårdagen

Det jag har i åtanke är saker som mer eller fantasifulla kapsylöppnare i titan och mokuti, ofta från kända customknivmakare till skall vi säga, väl tilltagna prislappar, små bräckjärn, id-brickor och nyckelhållare och liknande prylar. Det är bara fantasin som sätter gränserna på vad som kan åstadkommas. Många av dem känns en smula spekulativa och uppenbarligen konstruerade för att tjäna pengar snabbt. Oj, jag fick en skärva över - jag gör en kiridashi!

Den absoluta gränsen för mig personligen går vid de förbannade leksakerna som börjat dyka upp på bland annat Youtube och Instagram. Jag skiter i snurror hur mycket de än är gjorda med fina toleranser och är av titan. Jo, jag lekte också med sådana, dock av enklare snitt som barn. 

För mig känns det märkligt att jaga saker som små kapsylöppnare från "GAV" eller "Ansö" eller vad det nu kan vara bara för att jag inte har råd med deras knivar. Det är som att en del känner att de bara måste ha prylar av ett visst märke så de "nöjer sig" med det som de kan ha råd med. Men om man vill ha en produkt från en knivmakare så känns kapsylöppnare inte som ett substitut för mig. Det är lite som Lindstedt uttryckte det "/../att rita en skinksmörgås när man är hungrig"

Men jag vill poängtera att jag anser att det där enbart handlar om tycke och smak. Några rätt eller fel finns förstås inte. 

Det är bara jag som inte förstår och blir förundrad. Kanske någon kan förklara?

/ J - förundrad


#aliaspostmortem #knivigtvarre