Tacksamhet!

Egentligen skulle dagens text handla om Spyderco Efficient eftersom jag för stunden testar den kniven. Nu kom annat och viktigare emellan. 

Jag har varit lite disträ på sistone. Inte varit med över allt och hela tiden. Det har varit bitar av tillvaron som inte varit helt harmoniska för att uttrycka det milt. Ni vet som det kan vara - det där livet alla pratar om.

Men det är vår, det finns hopp och saker och ting har en möjlighet att reda ut sig. Mitt i allt detta kommer en förfrågan. Först diskret på ett PM på ett forum. Den missar jag eftersom jag inte varit därinne på länge. Sen ytterligare ett och till slut en kommentar här på bloggen. Först då såg jag den och även det efter några dagar. "Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden" eller något. 

Förfrågan gällde om jag önskade ett påskägg? Kan man bli annat än nyfiken? Jag tänkte inte mer på saken och glömde i ärlighetens namn bort det. Men igår låg det ett anonymt paket i brevlådan. Ett blått, tungt och tämligen knöligt paket. Brevbäraren hade fått jobba för att få igen locket.

Iden ädel klassiker

När jag öppnade det blev jag först förvånad, sen började jag koppla ihop två och två därefter tappade jag hakan och blev faktiskt så rörd så att jag fick en tår i ögonvrån. Det blev så symboliskt med att solen sken ute, att helgen ser ut bli bra och att saker och ting kanske vänder nu. Mitt i allt det här skickar en människa jag bara haft kontakt med då och då på avstånd en gåva av den här digniteten. Tanken svindlade lite och jag tappade ord. Nu försöker jag leta upp dem.

Jag blev så till med mig att jag fortsatte packa upp, tog en bild, ringde min sambo och vimsade omkring. 

I paketet låg för mig flera fullträffar på lite olika plan och jag ämnar återkomma till dem mer ingående på olika vis här på bloggen. Där fanns ett flertal klassisker för den som gillar knivar generellt inte minst kopplade till Sverige. Ett par "måsten" för mig från Frankrike och Tyskland som jag tidigare missat och mer.

Glädje med egg helt enkelt. Efter att ha plitat färdigt det här under frukostrasten skall jag försöka ägna mig åt lite "pass it forward", att se till att välgärningen sprids vidare. Kanske kan jag göra någon glad jag med?

/ J - rörd och tacksam

Dagens bild nr 110, "Grått mot grått"

Just nu regnar det i Småland. Grått mot grått, världen är insvept i aprilväderskappa. I ena stunden skiner solen och i andra snöar det. För ögonblicket ett par tre grader, kall vind och regn och världen saknar färg med undantag för den snorgröna mobilkran jag skådar utanför fönstret. 

Jag tror bestämt min planerade cykeltur ikväll regnar inne. Istället får det nog bli ett besök på ett gym istället och kanske lite gymnastiserande av fingrarna genom att skriva stolpar till kommande recension av den här kniven!

"Gray on gray"

Dagens bild är också en bild på min senaste kniv. En "RSK" eller Real Steel Knives. Just den här designad av den polske knivmakaren Ostap Hel och döpt till "Puuko". Ett samarbete och inte en "in house"-design med andra ord. 

Den finns i två versioner där en är en frontflipper med "scandigrind" och så den här försedd med vanlig flipper och ett "duplex"-blad med två slipfaser. Nyttan av det kan man diskutera och det ämnar jag göra vad det lider. 

Utöver det så är det en av de mest avancerade knivar jag stött på som försetts med handtag i stål och inte i titan. Det gäller formgivning och konstruktion i stort och detaljer som i hur ytan utförts samt hur kniven är lättad och fräst på insidan. Kniven har även försett med kullager och översträckningsskydd som sig bör på en modern hi-tech fällkniv. 

Det kan bli intressant läsning!

/ J - funderar på om "Steel is real"...

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension CRKT "Pilar" (Little Big Knife)

-  Voxnaes har gjort det igen

Är man knivintresserad är det nästan svårt att undvika att höra talas om det här samarbetet mellan CRKT och danska Jens Voxnaes. Modellen har fått namnet "Pilar" och är redan en stor framgång vilket inte är så konstigt. En kniv med utmärkt designspråk, god funktion och till lågt pris har goda förutsättningar att lyckas. 

Jag hade på känn att även jag skulle gilla den här gynnaren redan när jag fick syn på de tidiga bilderna på nätet. En potentiellt god representant för kategorin "Little Big Knives" var min första tanke. Den hade ett antal egenskaper och detaljer som gjorde att den såg ut som den skulle passa i handen och prestera väl. Det gör den visade det sig och därtill bra. 

CRKT 5311 "Pilar"

Den här recensionen blir därför i mångt och mycket en hyllning till en lyckad design. Men även solen har sina fläckar och jag tänkte belysa både för- och nackdelar med Pilar. Som kuriosa kan nämnas att namnet härrör från Ernest Hemmingways legendariska fiskebåt. 

Blad

Bladformen är en modifierad sheepfoot med tillhörande trubbig nos. Själv är jag lite kluven till den formen på en EDC-inriktad kniv. Jag tycker att den är estetiskt tilltalande och modifieringen innebär att eggen inte är rak som på en traditionell sheepfoot eller wharncliffe utan har fått sig en kurvatur vilket ger en buk att arbeta med och bidrar till att spetsen fungerar. Något jag generellt föredrar framför helt raka eggar eftersom det ger mer flexibilitet vid användande. Nackdelen med en Sheepfoot är att spetsen inte blir särskilt uttalad. Men tack vare en falskegg/swedge blir den god nog i det här fallet.

Ett lätt modifierat sheepfootblad i kinesiskt stapelstål

Ett exempel på när det inte lyckats lika väl är den Curtis-designade Nano från Böker. Det handlar mycket om vilken vinkel handleden får när man nyttjar spetsen vid t ex förpackningsöppning. Den fällan har Voxnaes skickligt lyckats undvika genom att den faktiska spetsen befinner sig nära knivens tänkta mittlinje.

Det är två egenskaper som är intressanta hos ett knivblads avslutning, dels hur spetsigt bladet faktiskt är och dels vart änden befinner sig i relation till handtag och grepp. Det i sin tur skall vägas mot det tänkta användningsområdet. Alla knivar är i någon mån en kompromiss. Om man går in på detaljnivå vill säga.  

En spets trots allt. Mindre än så kan jag inte tänka mig

Bladet mäter ett hår över sex centimeter på längden och är tjugoåtta millimeter brett och har försetts med en tilltalande halvblank satinfinish. Det mest uttalade med det förutom formen är dock den väl tilltagna grovleken. Det mäter hela 3,7 millimeter över nacken vilket är substantiellt för en så här liten kniv och definierar Pilar. Det påverkar förutom utseendet även hur kniven uppträder såväl vid öppning och stängning som vid användning. Balans och känsla i hand utgår också från bladets grovlek. Det för med sig vissa begränsningar men även fördelar i det här specifika fallet vilka jag ämnar återkomma till.

Generellt finns annars ingen poäng med att förse en så här liten kniv med ett så grovt blad, förutom estetiska hänsynstagande då. Någon praktisk fördel har jag svårt att komma på. 

Pilar närmar sig fyra millimeter över nacken

När man sen skär med kniven är det förstås påtagligt att bladet inte är tunt. Men och det är ett men med emfas, Pilar skär bättre än man kan tro. Ett nästan fullt flatslipat blad gör att den inte alls är oäven till sysslor som den inte borde klara av. Jag har testat den på de sedvanliga viset vilket inkluderar bland annat kökshandräckning, trä i olika varianter och allehanda vardagssysslor. 

Det som förvånade mest var att kniven faktiskt biter dugligt i trä och att det goda greppet gör det möjligt att ta i ordentligt. Sen innebär det lilla formatet förstås en tydlig begränsning. Det finns helt enkelt inte så mycket egg att arbeta med. Lägg därtill att stålet är mjukt och du får bryna kniven ibland. Det blev extra tydligt då jag skar plast, tejp och buntband vilket tämligen omgående slöar ned kniven. Härdningen är troligen helt godkänd. Det är bara en begränsning hos 8Cr13MoV-stålet i sig. 

Ett måste för mig är en duglig spets då förpackningsöppning är en av de vanligare sysslorna för mina fickknivar. Lägg därtill att jag är nagelbitare och därför inte sällan använder små knivar som förlängda fingrar att pilla upp småsaker med. I det sammanhanget är den här kniven på gränsen. Det finns en pågående trend vill jag hävda som flirtar med olika varianter på wharncliffe- och sheepfootblad utan egentligen att veta varför mer än att det passar rent stilistiskt. Det är modernt helt enkelt. Både knivmakare och tillverkare vill utmärka sig.

Det här bladet är ett sådant men spetsen är tillräckligt uttalad för att fungera men får heller inga överord men den lär heller inte gå av i brådrasket. Stark men inte så precis är slutdomen. 

Handtag

En fällkniv består förstås alltid av ett handtag och ett blad. Men vad som är mest utmärkande kan variera. Hos Pilar är det nog faktiskt trots ett intressant blad handtaget som dominerar intrycken. Det är knivens hjärta och här återfinns förklaringen till varför det är en god design. Det är både stilrent och synnerligen ergonomiskt och formligen smälter in i handen. Särskilt påtagligt blir det eftersom kniven har så pass blygsamma yttermått. 

God småknivsergonomi personifierad

Handtaget mäter runt nio centimeter men känns längre tack vare hur det är format. Konstruktionen är skruvad med en delvis täckt rygg där en backspacer återfinns. Materialet är stål och finishen är blästrad. Därmed ger inte materialet eller ytan i sig själv något fäste att tala om. Men det gör de dubbla urtagen för fingrarna som bildas av formen mellan handtag och egg. Kniven sitter som gjuten i handen och kommer ingenstans även om man tar i med lite blöta och kalla fingrar noterade jag i snöblasket i mars när kniven testades. 

Sen är det lika bra att vi diskuterar elefanten i rummet. Pilar påminner tämligen mycket om en något större variant av en annan kniv, nämligen Cold Steels "Mini Tuff Lite" alternativt en mindre version av storebror "Tuff Lite" beroende på hur man ser det. Nu var det för all del Spyderco som "uppfann" ett 50/50 choil eller åtminstone började serieproducera knivar med den lösningen. Det vill säga idén att låta en del av bladet utgöra grepp i utfällt läge och på så vis förlänga handtaget på små knivar.

Kanske måste knivar som nyttjar den tanken med automatik påminna om varandra. I det här fallet bidrar emellertid även val av bladtyp samt formen på öppningshålet till likheten knivarna emellan.

Visst finns det likheter mellan hur handtagen på Pilar och Mini Tuff Lite är utformade

Sen är Pilar välbalanserad, kvick och livlig i relation till vikt. Det är på det området fördelen med ett kraftigare blad spelar in i det här specifika fallet. Det är sällan jag tycker så men eftersom materialet i handtaget är stål tror jag att kniven blivit rejält baktung utan den extra vikten i bladet. Vänder man på det finns risken att den skulle tippa åt andra hållet om en lyxutgåva med titanhandtag gjordes. 

Kniven väger in på runt hundratjugo gram vilket gör att den hamnar i kategorin knivar om vilka kan sägas att den är inte är för tung i absoluta tal men definitivt för egglängden den erbjuder. Tung men ändå inte med andra ord. I vilket fall som helst ger det tillsammans med det kraftiga bladet ett mycket solitt intryck. Du bryter inte av en Pilar. 

Öppning och lås

Pilar öppnas med ett hål i bladet vilket är en av mina favoritlösningar. Här är formen oval med något vassa kanter på samma vis som Spydercoknivar från Japan brukar vara för er som är bekanta med det fenomenet. Fördelen det för med sig är gott fäste. Hålet på Pilar är lättåtkomligt från båda håll vilket möjliggör öppning med både tumme och långfinger, en så kallad "Spydercoflick" samt underlättar för den vänsterhänte.  

En oval, så gott som någon annan form på hål i bladet. Fungerar gör det!

När kniven sen öppnas blir man rejält överraskad. Bladet löper värre än en marskatt! Det är inga problem att snärta upp det med fart om man så vill. Det faller också igen av sin egen tyngd vilket hade varit ett problem om det inte vore för bladets utformning vilket skyddar fingrarna. Den mjuka gången åstadkoms trots avsaknaden av kullager eller ens fosforbrons. Bladet glider på plast eller snarare nylon. Återstår att se hur det håller över tid. Men initialt fungerar det väl och personligen har jag aldrig fått dem att gå sönder.* 

Ett bra ramlås i bastant stål

Låset är även det en mycket upplyftande historia. Ett enkelt ramlås med rätt geometri för perfekt funktion. Inget glapp, inget spel och är exemplariskt lätt att släppa. Eftersom det redan från början är gjort i stål finns inte heller någon seghet/stick eller tendens att släppa/slip. Visst finns det lås i det här materialet som har de problemen men de är oftare förknippade med ramlås i titan.

Överlag är därmed den här kniven ett litet "actionpaket" för den som gillar att använda sin kniv som stresskulor när den inte är ett skärredskap.

Att bära

Åter tillbaks till ämnet vikt. I fickan upplevs Pilar inte nämnvärt besvärande. Så länge clipet används bör tilläggas. Löst i fickan är den en liten osmidig klump, kompakt och tung.

Ett utmärkt litet clip och en slät stålyta gör annars att kniven både glider på plats med lätthet och stannar kvar där. Kniven kan bäras med spets upp eller ned men inte med lätthet på vänster sida. Det vill säga det finns inget fäste för clipet där. Mindre bra för vänsterhänta men jag blir glad då jag slipper ett handtag som ser ut som husbock varit i farten. 

Ett bra clip men bara i kombination med stål misstänker jag. Och texten, ja den kan man vara utan

Clipets blygsamma proportioner och platta utformning gör att det inte känns i handen alls vid användning. Något som är en av mina berömda käpphästar då jag fullkomligen avskyr clip som sticker in i handen eller är obekväma. Det är ett jäkla otyg! Men inte i det här fallet. Möjligen kan sägas att "läppen" är något i minsta laget eftersom det gärna nöter på tygkanten på exempelvis ett par jeans när kniven skall på plats. Men det är ett pris man får betala i det här fallet.

Testade att bära kniven tip down inledningsvis

Utseendet passar väl ihop med resten av kniven. Jag gillar emellertid inte när clip förses med loggor som i det här fallet. Tyvärr kan en del tillverkare inte motstå frestelsen av god reklamplats men snälla, låt bli!

Sammanfattningsvis

Några har uttryckt en viss sorg över att just den här modellen från Voxnaes hamnade hos CRKT och därmed producerats som en budgetkniv med deras sedvanliga material. Inhemskt kinesiskt bladstål istället för CPM S35VN, stål i handtaget istället för titan och ett vanligt fjäderclip istället för ett skulpterat dito och inga lager eller liknande finesser.

Dansk design har blivit ett begrepp och det går igen in i den här lilla pjäsen

Men jag vet inte jag. Visst hade en annat och bättre stål varit att föredra och titan hade varit tjusigt och förstås minskat vikten. Vilket för övrigt även kunde åstadkommits om de befintliga sidorna bearbetats mer och frästs ur. Gott så men frågan är om kniven nått samma framgångar med de justeringarna? Priset hade nämligen följt med material och tidsåtgång i produktionen uppåt mot nya höjder. Sen är jag nyfiken på hur balansen i just den här modellen hade blivit med bibehållna mått men i andra material. Det kanske hade gått att lösa men är värt att beakta.

Jag tycker annars att Pilar som modell hade förtjänat ett snäpp bättre bladstål med avseende på främst uthållighet. Sen vet jag inte hur jag skall ställa mig till hela "chubby"-trenden generellt. I det här fallet är det konsekvent och snyggt utfört men det gör ju helt enkelt knivar sämre! En minskning av bladets grovlek med en blygsam millimeter et voilá - ett bättre eggverktyg. Estetiska ställningstagande vägs mot praktiska och de senare förlorar. Men det blir ofta snyggt med mer dramatiska slipningar till exempel. 

Om utseendet kan sägas att det är att betrakta som sobert och tillbakahållet - skandinaviskt elegant om man så vill. Tråkigt kan man också tycka. Det beror lite på inställningen till olika nyanser av grått. I det här fallet lutar jag åt elegant! Sen uppskattar jag Voxnaes konsekvens när det kommer till formgivning. Det är inga problem att se vem som ligger bakom modellen. Det gäller även hans andra samarbeten med företag som Böker och Viper samt hans och Ansös samarbete Giant Mouse.

Kontentan blir att Pilar är en praktisk liten fickkniv med en hel del dansk charm och gemyt inbyggt. Den har tillräckligt många unika detaljer för att vara intressant men är samtidigt avskalad och robust nog för att ta i med. En överlag lyckad mix i mitt tycke och jag kan därför bara instämma i hyllningskören. Det är en bra kniv och till ett bra pris kan tilläggas. Sen kan bra alltid bli bättre och i det här fallet kunde spetsen blivit en smula mer uttalad, stålkvalitén höjts ett steg och framförallt vikten trimmats.

Det skulle inte alls förvåna mig om den här lilla kniven kan räknas som "årets köp" när knivåret skall summeras. Så skall du bara köpa en liten fickkniv i budgetklassen så är det här en mycket god kandidat.

Länk till tillverkarens hemsida: CRKT Pilar.


Specifikation:

Längd utfälld: 151 mm
Längd hopfälld: 89 mm
Vikt: 119 g
Bladlängd: 61 mm
Godstjocklek: mm
Bladstål: 8Cr13MoV, HRC 58-60
Handtag: stål
Lås: ramlås i stål

Producerad av: CRKT, tillverkad i Kina



/ J - jobbar på det nordiska relationerna

* Vilket exempelvis YT-recensenten Nick Shabaz lyckas med hela tiden om man får tro hans recensioner. Hur han bär sig åt vet jag inte. Men jag misstänker starkt att det har med att göra att han hellre skruvar isär och ihop knivar för "underhåll" än använder dem. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Att sila mygg och svälja kameler

- eller varför jag anser att Anthony Marfione och hans Microtech är skitstövlar

Ibland blir man bara väldigt upprörd eller som idag, riktigt förbannad. Orsaken är ett ständigt återkommande ämne inom vårt intresse. Det handlar om något jag avhandlat tidigare här på bloggen i olika format*, kopiering och plagiat, även om jag själv tidigare hävdat att det kan sträcka sig längs hela skalan från inspiration till ren idéstöld.

I den härvan av vad som är vad så finns det förstås de som gör uppenbara förfalskningar. Och så finns det de som "inspireras" kraftigt eller bara stjäl själva grundidén till något. Utan att återigen gå djupare in på skillnaderna så finns uppenbart de flesta och största förfalskarna i öst, närmare bestämt i Kina. Det faktum gäller även "lånarna". Främst bland de sistnämnda brukar nämnas märken som t ex Ganzo. Att nämna deras namn är som att vifta med ett rött skynke för många entusiaster.

Intressant i sammanhanget är dock kamelen i rummet. Att det görs även här i väst, stjäls alltså. Men av någon anledning är man villig att ducka för detta faktum för att man gillar märket. Det gäller tydligast Cold Steel men även Microtech. 

Det senare märket är så omhuldat så dem får man knappt kritisera alls trots att de stjäl modeller flagrant och vid upprepade tillfällen. Bland andra kan nämnas "OSS" vilket är en Mikov, bladet på "Hellhound" vilket är en gammal Daltonmodell och det tydligaste exemplet som hela den här soppan handlar om nämligen Matrix och Mini  Matrix.

Båda modellerna stals rakt av från KAI dvs Kershaw och ZT. Historien är väldokumenterad och den som söker skola finna eller snarare Googla i det här fallet. Ett faktum som de senare utnyttjade genom använda det i sin reklam och dessutom döpa en kniv till "Natrix" av det skälet. Det var ju till syvende og sidst deras modell! 

Marfione vågar förstås inte stämma KAI som är större och har lika välbetalda advokater som han själv och dessutom är han ju ute på hal is. Så vad gör han? Ger sig på en knivrecensent och bloggare istället som påpekat samma sak och stämmer vederbörande för bland annat förtal. 

Om detta kan man läsa här på Knife News

Way to go! Only in America! Jävla advokatsamhälle. Oavsett hur det går i själva den juridiska processen så har han visat sin sanna sida och hur de väljer att ta kritik. Dessutom riskerar det att bli stora kostnader för Sculimbrene som står bakom "Everyday Commentary" i vilket fall.

Fy fan vad ruttet. Nu sällar sig Microtech till skaran av arslen som likt Cold Steel stämmer allt och alla. Det enda positiva i kråksången är att Everyday Commentary inte är en sida med enormt många följare vare sig på nätet eller på Instagram och därför hade den här för Microtech negativa publiciteten aldrig fått det genomslag det kommer att få nu. 

Företag som beter sig på det viset är bland det värsta jag vet. 

/ J - förbannad

* bland annat i "Från förfalskning till inspiration" och  och "En fundering kring kloner"

"Underhåll"

Det är en sak jag inte helt förstår och ämnar dryfta med er! Hur kommer det sig att vissa knivanvändare känner ett sådant instinktivt behov att demontera sina knivar stup i kvarten? Det tycks även vara så att de som använder dem minst behöver plocka isär dem mest. Men det är bara en känsla jag får och den kan vara fel.  

En som gjort sig en snabb karriär på området är bland andra YT-recensenten Nick Shabazz som även fått en egen kanal på "Knife News" där han ondgör sig över vissa fenomen han inte gillar. Nu tycker jag att han är tämligen underhållande och följer honom därför. Om man bortser från rösten och de viftande händerna hela tiden så är han rätt ok enligt mig. Men de kännetecknen tillhör kanske New York-bor, vad vet jag. 

Några av hans käpphästar handlar om "red Loctite" och inte minst skruvar, lager och deras utformning. Det kan jag hänga med på och för det mesta hålla med om. Men inte att han kan döma ut hela knivar eller åtminstone kritisera dem hårt för att de inte går att "underhålla", det vill säga med lätthet plocka isär i molekyler. Han avskyr också glidlager i nylon då det tydligen slutar fungera hela tiden. En upplevelse jag inte delar trots många års nyttjande av knivar. Uppenbarligen har han aldrig känt på en MCusta för övrigt. 

Visst, jag tar själv isär de flesta knivar jag äger men det är mest för att jag recenserar dem. Av nyfikenhet över konstruktionen och hur detaljlösningarna ser ut. Men absolut inte för att det "behövs" i någon särskilt omfattning. 

Det underhållande i hela kråksången är att han själv hela tiden framhåller att han bor i en stad, jobbar på kontor och därför inte brukar sina knivar "hårt" eller har behov av större knivar. Alla de argumenten kan jag förstå och skriva under på men jag kan inte i sammanhanget greppa varför man då hela tiden behöver plocka isär sina fällknivar för "underhåll". Vad exakt är det som händer med dem som gör att det krävs? Fickludd? Om det räcker för att få en kniv att sluta fungera kanske den inte är så bra trots allt. 

Viper Timeless, isärplockad för att spänna pivotskruven

För mig är det ganska uppenbart att det är ett konstruerat behov. Det handlar mer om lika delar nyfikenhet över tekniska lösningar och ett önskan av att se hur saker ser ut inuti. Han och andra är jäkligt nyfikna helt enkelt. Det är förvisso ett giltigt argument för mig. Men att därifrån sträcka sig till att hela tiden poängtera att det är negativt om knivar är svåra att ta isär förstår jag inte alls. Enligt hans recensioner kan det vara en "dödande" egenskap, något som gör att man skall avstå från köp.

Jag kommer osökt att tänka på en släkting som jagar extremt mycket och ibland använder han en fällkniv istället för sina fastbladare till framför allt hare. Kniven han då använder är en Puma 4-star. Den blir då naturligtvis kladdig och blodig och det han gör är att rengöra den med varmt vatten. Den används förstås inte till livsmedel eller dylikt efter det. Men poängen är att kniven vare sig kan eller behövs plockas isär varje gång. Det är en klassisk lockback av gammalt gott slag. Den har många år på nacken den kniven. 

Själv använder jag som bekant knivar hela tiden av olika anledningar, både praktiska och för att recensera dem och känner inte att jag behöver "underhålla" dem frekvent i bemärkelsen plocka isär dem. 

Förvisso kräver en kniv med kullager mer service än en utan men inte så det behöver göras särskilt ofta, ja enligt mig då. OM det är så att det skulle behövas i den omfattning som antyds spär det snarare på en av mina egna käpphästar om att kullager egentligen inte hör hemma på fällknivar, ur praktisk synpunkt. 

Anledningen till att jag tar upp ämnet är tvåfaldigt. Dels funderar jag över bevekelsegrunderna men jag är också litet fascinerad över fenomenet i sig. Med det menar jag det faktum att just Youtube har så stor genomslagskraft att när ett par tre höga röster där framhåller någonting så blir det en snabbt en "sanning". Så mycket att t ex CRKTs Ken Onion designade  "Homefront" effektivt löser ett problem som inte finns. Behovet av att demontera en fällkniv i fält utan verktyg. 

Missförstå mig rätt i sammanhanget kära läsare. Om en kniv är demonterbar så är det en fördel att det fungerar som tänkt. Att skruvar är av god kvalitet och inte går sönder, att de inte är av fyra olika dimensioner på samma kniv, att de inte är underdimensionerade, att passformen på övriga delar är god etc. 

Men för mig är det rätt långt bort att döma ut en fällkniv för att den inte går att ta isär. De flesta av de mest använda fällknivarna på jorden går INTE att ta isär alls. Det gäller exempelvis SAKs, Opinel och andra klassiska modeller. Av någon förunderlig anledning verkar de fungera ändå. 

/ J - undrande

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Host host, "Grik"...

- av den stora idén bidde det inte ens en tumme

Ibland undrar jag lite hur tankarna går när saker skall formges. Ett problem vi har på jorden är att vi är många, väldigt många varav några kläcker bra idéer. Det har genom historien betytt att bra tankar faktiskt kan uppstå parallellt på flera ställen samtidigt. Ni vet, skriftspråk, hjulet och så. 

När det kommer till knivar förhåller det sig förstås på samma vis. De är dessutom per definition tämligen enkla rättframma saker med ett grepp i ena änden och något vasst i den andra. Något mer komplicerade blir de om de skall vikas på mitten men de är fortfarande inga rymdraketer. 

Vad gäller mer designinriktade detaljer som har med utseende att göra är det en annan femma. Särskilt nu när en kvick sökning på valfri sökmotor på internet genererar många träffar på det mesta. 

Världen har blivit större och mindre på samma gång.

Det som fick mig att tänka till var Cold Steel. De har gjort "det" igen. Först tänker man länge och väl för att uppfinna något. I det här fallet ett "nytt" sätt att öppna en fällkniv. En uppgift som inte med lätthet låter sig göras nuförtiden. Det mesta har prövats men skam den som ger.

Man tänker till och efter att ha vankat av och an värre än professor Balthazar* på sin kammare kommer man fram till: ETT HÅL i bladet. Nämen....det var det ju ingen som tänkt på förut! Vilken affärsidé, den kan nog bli något i framtiden skall ni se. 

Men för att göra det HELT annorlunda än alla andra hål förses det med en liten ramp runt kanten vilket i reklamtext blir "revolutionerande" och döps till "HTR" och kallas för ett nytt "öppningssystem". För det är ju vad man vill ha - extra saker som sticker ut utanför bladets sida i vägen för det som skall skäras. 

Ett revolution i knivvärlden...ett HÅL i bladet!

För att vara övertydlig - Spyderco har redan för länge sedan kommit på att man kan öppna en kniv via ett hål i bladet främst anpassat för en tumme. Det skulle förvåna mig om någon i hela knivvärlden har missat det. Även de kom vid något tillfälle på den, enligt mig, dumma idén att göra en god funktion sämre genom att göra den "enklare" att nå. De kallade lösningen "Cobra Hood" och den återfinns bland annat på modeller som "ATR". Inte heller det någon bra uppfinning enligt mig. 

Nåja, Cold Steelkniven blev gjord och döptes till "Golden Eye". På vanligt smaklöst vis förser man bladet med blaffiga loggor där man dessutom "inspirerats" av logotypen från Bondfilmen "Golden Eye". Att därtill förse öppningsringen med guldfärg och ett clip som skall vara "guld" men ser ut som billig gulmetall är mest sorgligt. Ja, återigen enligt mig då. Det finns säkert något som uppskattar John Deere färgschemat med grönt och gult. 

Sen har vi försök nummer två  som jag tog del av via "KniveNews" häromdagen. Den kallas för "GRIK" och är resultatet av mycken möda och hårt arbete. Märkligt då att den på ett intressant sätt ser ut som en grövre och klumpigare version av Spydercos Native.  Har ALLA idéer tagit slut?

Nota bene så säger jag inte att knivarna är dåliga. Tvärtom är de säkert bra, flera CS knivar är trots allt det.

Nu kan det vara jag som bara ser dåligt. Jag är öppen för diskussion och menar inte att jag har rätt på något vis. Men lite konspiratorisk känner jag mig. Den tanken går ut på att alla Cold Steels idéer inte riktigt är deras egna. 

/ J - iakttar



* för er som inte är gamla nog var det ett av de där psykadeliska barnprogrammen på sjuttiotalet

Bra har blivit bättre - Kershaw Leek

- En purjolöks utveckling

Idag skall vi snacka Leek, en gigantisk framgång för Kershaw och den till dem tidigare knutna Ken Onion. En Hawaiibaserad knivmakare som stått bakom succéer som "lökserien" med Chive, Scallion, Leek samt Shalot och större knivar som t e x Blur och Boa. Allt för Kai och Kershaw. Sedermera gick han över till CRKT och fortsatte med bland andra "Eros" vilket i mångt och mycket är en "Leek II" och knivar som "Ripple", "Swindle" och "Outrage" och nu senast den omtalade "Homefront" vilken går att plocka isär utan verktyg. 

Leek och Chive var annars mina första knivar med det då helt nya och bitvis revolutionerande "Speedsafe"-systemet, det vill säga assisterade knivar. På den tiden det begav sig handlade det om att kringgå korkade knivlagar som reglerade "springknivar" eller i dagligt tal "stiletter" av allehanda slag - fällknivar som med hjälp av ett knapptryck och fjäderbelastning skickade fram bladet. De flesta lagar som var/är aktuella kringgicks av det här nya systemet som innebar att man var tvungen att själv göra något med bladet innan fjädern kickade in vilket lagstiftarna missat varpå knivtypen var laglig.

När det begav sig släpptes Kershaw modell 1660 "Leek" som en helstålskniv med ramlås och assisterad öppning

Nuförtiden vänder sig många kniventusiaster mot själva funktionen och det praktiska i den kan väl diskuteras eftersom nischen i mångt och mycket fyllts av knivar med flipperöppning och kullager. De är i de flesta fall ännu snabbare att fälla ut och definitivt lagliga då de inte blandar in några fjädrar alls. De förenklar konstruktionen av snabba knivar, nåja, gjorde innan lager blandades in i ekvationen.

Den ursprungliga Leek var en kniv helt gjord i stål och försedd med ramlås. Ett utmärkt format men aningen tung på grund av materialvalet. Sen var bladstålet verkligen inget att skriva hem om. I den kniven är det ett 420-stål av något slag. Lika hållbart som ett dubbelvikt ark aluminiumfolie. Men jag använde både den och den mindre "Chive" väldigt mycket som jourhavande naglar och tillika paketöppnare. En mycket sympatisk liten fickkniv på det hela taget. Originalversionen har jag tidigare recenserat i min serie "Den perfekta fickkniven" och då lät det så här. 

Leek blev så småningom en bästsäljare för Kershaw och har därför släppts i ett mycket stort antal variationer. De har släppts både som framelock och linerlock, med olika handtagsmaterial och bladstål. De finns med beläggningar och ytbehandlingar och så avancerade lösningar som kompositblad. Att den även släppts i ett antal mer eller mindre begränsade upplagor gör förstås att den är ett samlarföremål. 

Redan tidigt lovade jag mig själv en Leek i bättre material när de började dyka upp. Förutom mitt original skaffade jag därför så småningom en Leek i mungipehöjande knallorange. Den är till skillnad från den ursprungliga en linerlock istället för en framelock. Handtaget är gjort i aluminium istället för stål och bladmaterialet uppgraderat till ett svenskt Sandvikstål - 14C28N. Ett stål som utvecklades ihop med Kershaw för övrigt. 

Populära modeller kommer ofta i varianter och det gäller även Leek. Överst en linlerlockversion med aluminiumskollor. 
Den finns som sig bör i en uppsjö färger för samlaren

Kniven blev i och med konstruktionen även lite lättare. Den vägde nu in på 71 istället för 86 gram. Inga enorma skillnader i faktisk vikt räknat men i procent blir det ändå påtagligt. Vad som blev sämre var spetsen. Den var bräcklig redan på originalet tack vare den dramatiska modifierade wharncliffeformen men nu var den mer än nåluddsvass. Ja, själva kallar de den "modifierad droppoint" men det är öppet för diskussion. "Modifierad" är väl nyckelordet. Till och med min spets har böjt sig och gått av trots att jag är aktsam med mina knivar när jag brukar dem kan väl tilläggas. 

Egentligen önskade jag en "Random Task", en kniv som dock sedan länge är tagen ur produktion och likt några gamla Spydercos inbringar löjligt höga summor på begagnatmarknaden. Som nummer tre av mina purjolökar funderade jag därför egentligen på den ganska ovanliga versionen med G10 handtag och S30V i bladet. Där talar vi om kompetent kombination av material. Men den kom och gick ur produktion även den. 

Så dök den här upp i årets katalog! Kolfiberskollor och amerikanskt stål från Crucible. Kunde det vara något som alternativ?

Formatet har alltid tilltalat mig och utseendet fungerar även om jag är något kluven till bladformen om jag skall vara helt ärlig. Den har dock populariserats på senare tid och Leek är därför "inne" igen. Det skall vara en wharncliffe eller något snarlikt i år. Vad menade jag då med rubriken "bra har blivit bättre"?

Ja främst är det förstås materialvalen även om det faktiskt finns en del andra små skillnader också har jag noterat i efterhand.

Ny, äldre, äldst i samlingen - kolfiber, aluminium och stål i handtagen

Det mest uppenbara är förstås att handtaget fått sig skollor av kolfiber. Utöver utseendet för materialet med sig några fördelar. Det ger en aning bättre fäste än glatt stål även om det är ytterst marginellt skall medges. Men kolfiberytan har lite mer textur än stålkniven. Det har förvisso även aluminiumverisonen. Det andra är att handtaget har blivit något fylligare. Skollorna är tjockare än tidigare och det gör att kniven fyller handen något bättre. Kolfibern känns också något varmare än metallhandtagen. Men det kan vara våren som spelar in. Det tredje är vikten. En redan lätt kniv väger nu in på låga 69 gram enligt min våg. 

Bladet är förstås den andra stora uppgraderingen. Till det yttre är det sig likt men materialet är CPM154 vilket är ett högkvalitativt pulverstål. Det är noga med i vilken ordning bokstäverna kommer när det gäller Crucibles stål. CPM står för "Crucible Particle Metallurgy" och är således ett pulverstål medan 154CM till exempel är ett enklare stål. Här är det alltså den finare varianten som är aktuell. Det betingar ett något högre slutpris men ger överlägsen egghållfasthet jämfört med tidigare.

Om det är den bästa löken är svårt att säga men den är bra!

Sen noterade jag en andra tydlig förändring. Bladet är flatslipat istället för skålslipat. Se där ja! Sen är det fortfarande en svag recurve på eggen och övergången till ricasson är fortfarande lika dålig. Med det avser jag att det blir en liten bit oslipad egg närmast handtaget hur man än bär sig åt. "Plunge line" har fått sig en kurvatur istället för att vara rak. Det är mest kosmetiskt i det här fallet men snyggt. 

En tredje och mycket uppskattad skillnad är att den här kniven är tyst. Ett ökänt fenomen och en av orsakerna till att Speedsafesystemet inte alltid är uppskattat är att fjädern som hjälper bladet tenderar att låta när den inte är under belastning. Kniven förvandlas till en maraccas i öppet läge. Det gör inte den här, den håller tyst vilket är mycket uppskattat av mig. '

Sammantaget får jag säga att jag är mycket nöjd med de förbättringar som gjorts och jag tycker fortfarande att kniven är snygg. Eller nja, fulsnygg snarare. Den är också mycket lättburen och synnerligen praktisk för allehanda småsysslor. Campingkniv - nej, fickkniv - ja, rekommenderas varmt!

/ J - gillar lök