Ny kniv - Kershaw Decimus

Ont om pengar har jag gott om som det heter. Därför kan  jag ytterst sällan spontanköpa knivar. Men när Wanderoo lockade med halva priset på Kershaw som tydligen inte skall saluföras där mer , kunde jag inte låta bli. 

Kniven blev den  här spetsiga saken och några större summor var jag inte villig att betala för den men när priset dalade till 225 riksdaler var det bara att slå till.

Kershaw Decimus 

Modellen är lite speciell då det är en Hinderer-designad kniv. För övrigt den första kniv som överhuvudtaget bär något spår av honom i min samling. Kershawmodellen heter Decimus och är modellerad efter Hinderers Maximus. Namnet är nog ingen slump då den här kniven är 10 procent mindre än originalet. Märkligt nog kostar den ursprungligen även ungefär 10 procent av förlagan.  Den är förstås även gjord i väsentligt enklare material. Stål, plast och 8Cr13MoV istället för titan, G10 och 20CV. Sedan är den här inte heller dubbeleggad.

Av vad jag kan utläsa från bilder och filmklipp är den däremot tämligen trogen förlagan i formerna och det var vad jag hoppades på. Den är även synnerligen välbyggd för priset är mitt första intryck. 

/ J - dolkar till det

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Police VS Police

- evolutionen hos en kniv

Spydercos "Police" är inte bara en av företagets mest signifikanta knivar utan även en modell som var en av anfäderna till den idag så dominanta och inflytelserika genren "tactical folders". Det är också en av dem som funnits med i katalogen längst tillsammans med andra moderna klassiker från det Colorado-baserade företaget som Delica och Endura. 

Under tids gång har kniven hunnit komma ut i fyra olika versioner. Allt i enlighet med Spydercos tanke om CQI "Constant Quality Improvement". 

Tanken är med andra ord att varje ny modell skall vara något bättre än den förra på ett eller flera sätt. Tämligen naturlig tanke då jag tror alla strävar mot det. Men som grundprincip tror jag det fungerar. 

Spyderc Police Model 4 vs Police SS

Frågan är då om just den här modellen ens är samma kniv längre efter den stegvisa utvecklingen? Delar de olika versionerna några egenskaper utöver själva namnet? Jag har inte tillgång till den absolut första utgåvan utan den äldre av de två på bilden tillhör generation två om jag inte missminner mig.

En närmare fyrtio år gammal modell som gjort ett flertal skönhetsoperation på sant amerikanskt vis

Här följer några tankar om skillnader och eventuella likheter mellan orginal stålutförande och Police Model 4. 

Blad mot blad

Bladformen är kanske den aspekt som fått se sig mest förändrad över tid åtminstone när det kommer till det yttre. Enkelt beskrivet har bladet blivit något längre och bredare men även tunnare och mindre spetsigt än hos anfadern. Den kniven sneglade nästan åt dolk-formatet när det gäller bladets utformning, det vill säga långt och spetsigt med mycket stål i mitten. För den som inte sett kniven i egen hög person bör påpekas att den är väl tilltagen med ett blad som mäter över en decimeter på längden. 

Ett något mindre extremt blad på Model 4, klart influerat av andra framgångsrika Spydercomodeller

Tydliga influenser kan spåras till Endura eller kanske ännu mer Military i hur det nya bladet utformats. Rent krasst är det mer praktiskt nu. Kanske även mindre hållbart då det rent konkret är mer stål i de gamla bladen särskilt mot spetsen till även om den är rätt nålartad även på originalet. Penetrationsförmågan har alltid varit exceptionellt god hos de här knivarna. 

Den mer allroundbetonade inriktningen går igen även i hur bladet är slipat. På Police 4 är  det fullt flatslipat till skillnad från den ursprungliga tämligen låga sabelslipningen med en distinkt falskegg mot spetsen till. 

Stålet är också ett helt annat även om det är lurigt att uttala sig om den detaljen när det kommer just till Spyderco som märke. De är troligen det företag som experimenterar mest med olika ståltyper och kvaliteter i sina knivar och det finns ofta många varianter att tillgå. Särskilt när "sprintrun"-utgåvor och serier gjorda exklusivt för vissa återförsäljare och liknande adderas till knivfloran. 

VG10 och K390, japanskt mot svensk/österrikiskt

Police-modellens era började med stål som ATS-34, Gin-1 och ATS-55. Nästa generation fick VG-10 som de flesta knivar som likt de här är gjorda för Spyderco i Seki-City i Japan. Version 4 fick dock en rejäl överhalning på det här området. Ett mycket intressant stål i K390. Ett stål som skiljer sig rätt mycket från VG-10 för att uttrycka det milt. Exempelvis håller det en egg betydligt längre men drar åt sig korrosion som det hade betalt för det. VG-10 är lite känt för att ha ungefär motsatta egenskaper grovt förenklat. 

I hand

Om formen på bladet har stöpts om över tid så gäller det inte handtaget i samma utsträckning. Grundformen känns igen. Däremot är material och därmed även konstruktion kraftigt förändrade. Fast även här gäller att det det blivit något större som i längre, grövre samt något högre. Även urtagen för fingrarna har fått sig en ansiktslyftning. 

I och med att ett fingerurtag adderats så har nyttjandet av bladlängden effektiviserats

Från början var Police en enkel helstålskniv. En klassisk backlock i nitat utförande helt enkelt.  Den var i princip konstruerad som en Buck 110. Innovationerna för tiden kretsade inte kring grundkonstruktionen utan tillkomsten av clip, enhandsöppning via hålet i bladet och möjligheten att få kniven med en "Spyderedge". Det var de faktorerna tillsammans med att den var lättburen trots det tilltagna formatet som gjorde Police till en succé när det begav sig. Något måste ha varit rätt för kniven finns ju som sagt kvar. Något som inte kan sägas om många andra moderna fällknivsmodeller på marknaden, SAKs undantagna. 

Nu är konstruktionen betydligt mer modern. Police 4 är byggd kring en stålram som för att minska vikten samt bibehålla god balans är rejält lättad. Utanpå det återfinns skollor i G10 vilket ger gott grepp och skänker ytterligare styrka. Kniven är som sig bör nuförtiden skruvad och kan därmed enkelt, nåja, demonteras och pivotskruven justeras enligt önskemål.

Annan konstruktion och andra material. Model 4 ligger ännu bättre i hand även om C07 var bra även den

Men materialen har även förändrat hur kniven känns i hand. Den sista utgåvan väger betydligt mindre trots att dimensionerna tilltagit. Vidare bidrar G10-sidorna med högre friktion än det hala stålhandtaget gör. Därutöver har en markant förändring gjorts i greppet. Den "döda" och något bortkastade ytan som utgjordes av en ricasso på den äldre kniven är nu borta och har istället ersatts av ett modernt "finger choil". Det möjliggör fler grepp och att man kan smyga närmare bladet när det skall pillas med småsaker. Det långa handtaget har alltid erbjudit flera greppvarianter och det har man byggt vidare på. Sen har version fyra fått ett tillskott av "jimpings" på baksidan av Spydercopuckeln för ökat fäste. 

Mot fickan det bär

Clipet kan flyttas och placeras i alla fyra "hörn" av handtaget på Police 4. Det gäller även de senare helstålsversionerna som finns att tillgå. Tyvärr gör det att handtagen ser ut att lida av husbocksangrepp enligt mig. På de äldre knivarna sitter clipen där de gör. Det vill säga på höger sida med spetsen nedåt. Funktionen hos de båda clipen är annars likvärdig. De har alltid varit bra. Det nya är mer diskret med sin svarta färg istället för det äldre högblanka utförandet. 

Från början sparades det på borrhålen och clipet kunde inte flyttas. Funktionen var dock god redan från start

Skillnaden i fickan mellan knivarna är inte anmärkningsvärd. Det finns för- och nackdelar med båda modellerna och överlag tar de nog ut varandra. Helstålskniven glider naturligtvis på plats lättare både på väg upp och ned i fickor tack vare mindre friktion och ett något slankare, framför allt tunnare yttre. Police 4 är däremot lättare och clipet kan som sagt flyttas vilket gör att man slipper snurra kniven innan den skall fällas ut. En manöver som jag i och för sig inte tycker är särskilt betungande. Jag tillhör inte dem som är helt "allergisk" mot att bära knivar med spets uppåt även om jag föredrar det motsatta. 

Ut och in igen

Kniven öppnas förstås med det för märket utmärkande hålet i bladet. Även det har fått sig en ansiktslyftning i form av ökad diameter. Det blir då lättare att öppna med handskar, kalla fingrar eller när det är bråttom. Rent utseendemässigt matchar det också bladets ökade storlek bättre. 

Låset är en av de detaljer som knappt ändrats alls. 
En stadig backlock i mycket gott utförande

Även låskonstruktionen har förblivit densamma. En klassisk backlock utan särskilda åthävor. En mindre detalj är att den "Boye Dent", fördjupning i låsarmen som fanns har avlägsnats. I förbifarten kan sägas att jag aldrig förstått den finessen från början. Teorin är att den genom sin utformning skall förhindra att låset släpps oavsiktligt om man greppar kniven hårt. Något jag aldrig varit med om på någon lockback förutom hos en komplett värdelös kniv från Benchmade, Ascent. 

Några tankar

Här gäller tydligen sentensen "Bigger is Better". Det är i alla fall vad som har hänt över tid. Nu var inte Police någon miniatyrfällkniv från början så det slutar med att "Model 4" bara ser sig slagen av monstret Tatanka i Spydercokatalogen. Den är faktiskt är en av Spydercos större knivar. Fullt i klass med exempelvis Military och Resiliance. 

Gammal kärlek rostar aldrig. Av olika skäl gillade jag helstålskniven och den känslan kvarstår för Model 4

Sen har konstruktionen moderniserats nästan enligt mall 1A. Dock har den fått behålla sin backlock och slutna rygg så helt har inte trender fått dominera. Då hade låset kanske varit ett annat och ryggen varit öppen försedd med distanser istället. 

Den äldre versionen är faktiskt lättare att stoppa undan och dra tack vare de glatta stålsidorna. Den är också tunnare och slankare och tar därmed mindre plats i fickan. Men den är även tyngre och kan bara bäras med spetsen nedåt. Så trots allt föredrar version fyra i det fallet.

Jag måste säga att jag gillar både knivarna riktigt mycket. När det gäller helstålskniven har jag skrivit rätt mycket om i tidigare inlägg om varför jag uppskattar den på det vis jag gör. Det var en av de första knivarna utan för Moraknivssfären som lockade i de första knivkataloger och tidningar jag fick tag i på den tiden det begav sig. Den var vad idag ofta beskrivs som en "Graal" och var på den tiden närmast ouppnåelig.

Med fyran förhåller det sig så att intresset vilar på samma grund fast en något mer prosaisk sådan. Det gäller även kniven som är mer praktisk. En bättre kniv i mitt tycke. Betrakta den som avkomman mellan en Military och en Police. 

En klassiker med möjlighet att leva länge än. I klassen större EDC-knivar är den en riktigt bra kniv.



/ J - i jämförelsetagen


Här hittar ni Spydercos sifor för C07 och C07G4f.

Dagens bild nr 110, "Grått mot grått"

Just nu regnar det i Småland. Grått mot grått, världen är insvept i aprilväderskappa. I ena stunden skiner solen och i andra snöar det. För ögonblicket ett par tre grader, kall vind och regn och världen saknar färg med undantag för den snorgröna mobilkran jag skådar utanför fönstret. 

Jag tror bestämt min planerade cykeltur ikväll regnar inne. Istället får det nog bli ett besök på ett gym istället och kanske lite gymnastiserande av fingrarna genom att skriva stolpar till kommande recension av den här kniven!

"Gray on gray"

Dagens bild är också en bild på min senaste kniv. En "RSK" eller Real Steel Knives. Just den här designad av den polske knivmakaren Ostap Hel och döpt till "Puuko". Ett samarbete och inte en "in house"-design med andra ord. 

Den finns i två versioner där en är en frontflipper med "scandigrind" och så den här försedd med vanlig flipper och ett "duplex"-blad med två slipfaser. Nyttan av det kan man diskutera och det ämnar jag göra vad det lider. 

Utöver det så är det en av de mest avancerade knivar jag stött på som försetts med handtag i stål och inte i titan. Det gäller formgivning och konstruktion i stort och detaljer som i hur ytan utförts samt hur kniven är lättad och fräst på insidan. Kniven har även försett med kullager och översträckningsskydd som sig bör på en modern hi-tech fällkniv. 

Det kan bli intressant läsning!

/ J - funderar på om "Steel is real"...

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension CRKT "Pilar" (Little Big Knife)

-  Voxnaes har gjort det igen

Är man knivintresserad är det nästan svårt att undvika att höra talas om det här samarbetet mellan CRKT och danska Jens Voxnaes. Modellen har fått namnet "Pilar" och är redan en stor framgång vilket inte är så konstigt. En kniv med utmärkt designspråk, god funktion och till lågt pris har goda förutsättningar att lyckas. 

Jag hade på känn att även jag skulle gilla den här gynnaren redan när jag fick syn på de tidiga bilderna på nätet. En potentiellt god representant för kategorin "Little Big Knives" var min första tanke. Den hade ett antal egenskaper och detaljer som gjorde att den såg ut som den skulle passa i handen och prestera väl. Det gör den visade det sig och därtill bra. 

CRKT 5311 "Pilar"

Den här recensionen blir därför i mångt och mycket en hyllning till en lyckad design. Men även solen har sina fläckar och jag tänkte belysa både för- och nackdelar med Pilar. Som kuriosa kan nämnas att namnet härrör från Ernest Hemmingways legendariska fiskebåt. 

Blad

Bladformen är en modifierad sheepfoot med tillhörande trubbig nos. Själv är jag lite kluven till den formen på en EDC-inriktad kniv. Jag tycker att den är estetiskt tilltalande och modifieringen innebär att eggen inte är rak som på en traditionell sheepfoot eller wharncliffe utan har fått sig en kurvatur vilket ger en buk att arbeta med och bidrar till att spetsen fungerar. Något jag generellt föredrar framför helt raka eggar eftersom det ger mer flexibilitet vid användande. Nackdelen med en Sheepfoot är att spetsen inte blir särskilt uttalad. Men tack vare en falskegg/swedge blir den god nog i det här fallet.

Ett lätt modifierat sheepfootblad i kinesiskt stapelstål

Ett exempel på när det inte lyckats lika väl är den Curtis-designade Nano från Böker. Det handlar mycket om vilken vinkel handleden får när man nyttjar spetsen vid t ex förpackningsöppning. Den fällan har Voxnaes skickligt lyckats undvika genom att den faktiska spetsen befinner sig nära knivens tänkta mittlinje.

Det är två egenskaper som är intressanta hos ett knivblads avslutning, dels hur spetsigt bladet faktiskt är och dels vart änden befinner sig i relation till handtag och grepp. Det i sin tur skall vägas mot det tänkta användningsområdet. Alla knivar är i någon mån en kompromiss. Om man går in på detaljnivå vill säga.  

En spets trots allt. Mindre än så kan jag inte tänka mig

Bladet mäter ett hår över sex centimeter på längden och är tjugoåtta millimeter brett och har försetts med en tilltalande halvblank satinfinish. Det mest uttalade med det förutom formen är dock den väl tilltagna grovleken. Det mäter hela 3,7 millimeter över nacken vilket är substantiellt för en så här liten kniv och definierar Pilar. Det påverkar förutom utseendet även hur kniven uppträder såväl vid öppning och stängning som vid användning. Balans och känsla i hand utgår också från bladets grovlek. Det för med sig vissa begränsningar men även fördelar i det här specifika fallet vilka jag ämnar återkomma till.

Generellt finns annars ingen poäng med att förse en så här liten kniv med ett så grovt blad, förutom estetiska hänsynstagande då. Någon praktisk fördel har jag svårt att komma på. 

Pilar närmar sig fyra millimeter över nacken

När man sen skär med kniven är det förstås påtagligt att bladet inte är tunt. Men och det är ett men med emfas, Pilar skär bättre än man kan tro. Ett nästan fullt flatslipat blad gör att den inte alls är oäven till sysslor som den inte borde klara av. Jag har testat den på de sedvanliga viset vilket inkluderar bland annat kökshandräckning, trä i olika varianter och allehanda vardagssysslor. 

Det som förvånade mest var att kniven faktiskt biter dugligt i trä och att det goda greppet gör det möjligt att ta i ordentligt. Sen innebär det lilla formatet förstås en tydlig begränsning. Det finns helt enkelt inte så mycket egg att arbeta med. Lägg därtill att stålet är mjukt och du får bryna kniven ibland. Det blev extra tydligt då jag skar plast, tejp och buntband vilket tämligen omgående slöar ned kniven. Härdningen är troligen helt godkänd. Det är bara en begränsning hos 8Cr13MoV-stålet i sig. 

Ett måste för mig är en duglig spets då förpackningsöppning är en av de vanligare sysslorna för mina fickknivar. Lägg därtill att jag är nagelbitare och därför inte sällan använder små knivar som förlängda fingrar att pilla upp småsaker med. I det sammanhanget är den här kniven på gränsen. Det finns en pågående trend vill jag hävda som flirtar med olika varianter på wharncliffe- och sheepfootblad utan egentligen att veta varför mer än att det passar rent stilistiskt. Det är modernt helt enkelt. Både knivmakare och tillverkare vill utmärka sig.

Det här bladet är ett sådant men spetsen är tillräckligt uttalad för att fungera men får heller inga överord men den lär heller inte gå av i brådrasket. Stark men inte så precis är slutdomen. 

Handtag

En fällkniv består förstås alltid av ett handtag och ett blad. Men vad som är mest utmärkande kan variera. Hos Pilar är det nog faktiskt trots ett intressant blad handtaget som dominerar intrycken. Det är knivens hjärta och här återfinns förklaringen till varför det är en god design. Det är både stilrent och synnerligen ergonomiskt och formligen smälter in i handen. Särskilt påtagligt blir det eftersom kniven har så pass blygsamma yttermått. 

God småknivsergonomi personifierad

Handtaget mäter runt nio centimeter men känns längre tack vare hur det är format. Konstruktionen är skruvad med en delvis täckt rygg där en backspacer återfinns. Materialet är stål och finishen är blästrad. Därmed ger inte materialet eller ytan i sig själv något fäste att tala om. Men det gör de dubbla urtagen för fingrarna som bildas av formen mellan handtag och egg. Kniven sitter som gjuten i handen och kommer ingenstans även om man tar i med lite blöta och kalla fingrar noterade jag i snöblasket i mars när kniven testades. 

Sen är det lika bra att vi diskuterar elefanten i rummet. Pilar påminner tämligen mycket om en något större variant av en annan kniv, nämligen Cold Steels "Mini Tuff Lite" alternativt en mindre version av storebror "Tuff Lite" beroende på hur man ser det. Nu var det för all del Spyderco som "uppfann" ett 50/50 choil eller åtminstone började serieproducera knivar med den lösningen. Det vill säga idén att låta en del av bladet utgöra grepp i utfällt läge och på så vis förlänga handtaget på små knivar.

Kanske måste knivar som nyttjar den tanken med automatik påminna om varandra. I det här fallet bidrar emellertid även val av bladtyp samt formen på öppningshålet till likheten knivarna emellan.

Visst finns det likheter mellan hur handtagen på Pilar och Mini Tuff Lite är utformade

Sen är Pilar välbalanserad, kvick och livlig i relation till vikt. Det är på det området fördelen med ett kraftigare blad spelar in i det här specifika fallet. Det är sällan jag tycker så men eftersom materialet i handtaget är stål tror jag att kniven blivit rejält baktung utan den extra vikten i bladet. Vänder man på det finns risken att den skulle tippa åt andra hållet om en lyxutgåva med titanhandtag gjordes. 

Kniven väger in på runt hundratjugo gram vilket gör att den hamnar i kategorin knivar om vilka kan sägas att den är inte är för tung i absoluta tal men definitivt för egglängden den erbjuder. Tung men ändå inte med andra ord. I vilket fall som helst ger det tillsammans med det kraftiga bladet ett mycket solitt intryck. Du bryter inte av en Pilar. 

Öppning och lås

Pilar öppnas med ett hål i bladet vilket är en av mina favoritlösningar. Här är formen oval med något vassa kanter på samma vis som Spydercoknivar från Japan brukar vara för er som är bekanta med det fenomenet. Fördelen det för med sig är gott fäste. Hålet på Pilar är lättåtkomligt från båda håll vilket möjliggör öppning med både tumme och långfinger, en så kallad "Spydercoflick" samt underlättar för den vänsterhänte.  

En oval, så gott som någon annan form på hål i bladet. Fungerar gör det!

När kniven sen öppnas blir man rejält överraskad. Bladet löper värre än en marskatt! Det är inga problem att snärta upp det med fart om man så vill. Det faller också igen av sin egen tyngd vilket hade varit ett problem om det inte vore för bladets utformning vilket skyddar fingrarna. Den mjuka gången åstadkoms trots avsaknaden av kullager eller ens fosforbrons. Bladet glider på plast eller snarare nylon. Återstår att se hur det håller över tid. Men initialt fungerar det väl och personligen har jag aldrig fått dem att gå sönder.* 

Ett bra ramlås i bastant stål

Låset är även det en mycket upplyftande historia. Ett enkelt ramlås med rätt geometri för perfekt funktion. Inget glapp, inget spel och är exemplariskt lätt att släppa. Eftersom det redan från början är gjort i stål finns inte heller någon seghet/stick eller tendens att släppa/slip. Visst finns det lås i det här materialet som har de problemen men de är oftare förknippade med ramlås i titan.

Överlag är därmed den här kniven ett litet "actionpaket" för den som gillar att använda sin kniv som stresskulor när den inte är ett skärredskap.

Att bära

Åter tillbaks till ämnet vikt. I fickan upplevs Pilar inte nämnvärt besvärande. Så länge clipet används bör tilläggas. Löst i fickan är den en liten osmidig klump, kompakt och tung.

Ett utmärkt litet clip och en slät stålyta gör annars att kniven både glider på plats med lätthet och stannar kvar där. Kniven kan bäras med spets upp eller ned men inte med lätthet på vänster sida. Det vill säga det finns inget fäste för clipet där. Mindre bra för vänsterhänta men jag blir glad då jag slipper ett handtag som ser ut som husbock varit i farten. 

Ett bra clip men bara i kombination med stål misstänker jag. Och texten, ja den kan man vara utan

Clipets blygsamma proportioner och platta utformning gör att det inte känns i handen alls vid användning. Något som är en av mina berömda käpphästar då jag fullkomligen avskyr clip som sticker in i handen eller är obekväma. Det är ett jäkla otyg! Men inte i det här fallet. Möjligen kan sägas att "läppen" är något i minsta laget eftersom det gärna nöter på tygkanten på exempelvis ett par jeans när kniven skall på plats. Men det är ett pris man får betala i det här fallet.

Testade att bära kniven tip down inledningsvis

Utseendet passar väl ihop med resten av kniven. Jag gillar emellertid inte när clip förses med loggor som i det här fallet. Tyvärr kan en del tillverkare inte motstå frestelsen av god reklamplats men snälla, låt bli!

Sammanfattningsvis

Några har uttryckt en viss sorg över att just den här modellen från Voxnaes hamnade hos CRKT och därmed producerats som en budgetkniv med deras sedvanliga material. Inhemskt kinesiskt bladstål istället för CPM S35VN, stål i handtaget istället för titan och ett vanligt fjäderclip istället för ett skulpterat dito och inga lager eller liknande finesser.

Dansk design har blivit ett begrepp och det går igen in i den här lilla pjäsen

Men jag vet inte jag. Visst hade en annat och bättre stål varit att föredra och titan hade varit tjusigt och förstås minskat vikten. Vilket för övrigt även kunde åstadkommits om de befintliga sidorna bearbetats mer och frästs ur. Gott så men frågan är om kniven nått samma framgångar med de justeringarna? Priset hade nämligen följt med material och tidsåtgång i produktionen uppåt mot nya höjder. Sen är jag nyfiken på hur balansen i just den här modellen hade blivit med bibehållna mått men i andra material. Det kanske hade gått att lösa men är värt att beakta.

Jag tycker annars att Pilar som modell hade förtjänat ett snäpp bättre bladstål med avseende på främst uthållighet. Sen vet jag inte hur jag skall ställa mig till hela "chubby"-trenden generellt. I det här fallet är det konsekvent och snyggt utfört men det gör ju helt enkelt knivar sämre! En minskning av bladets grovlek med en blygsam millimeter et voilá - ett bättre eggverktyg. Estetiska ställningstagande vägs mot praktiska och de senare förlorar. Men det blir ofta snyggt med mer dramatiska slipningar till exempel. 

Om utseendet kan sägas att det är att betrakta som sobert och tillbakahållet - skandinaviskt elegant om man så vill. Tråkigt kan man också tycka. Det beror lite på inställningen till olika nyanser av grått. I det här fallet lutar jag åt elegant! Sen uppskattar jag Voxnaes konsekvens när det kommer till formgivning. Det är inga problem att se vem som ligger bakom modellen. Det gäller även hans andra samarbeten med företag som Böker och Viper samt hans och Ansös samarbete Giant Mouse.

Kontentan blir att Pilar är en praktisk liten fickkniv med en hel del dansk charm och gemyt inbyggt. Den har tillräckligt många unika detaljer för att vara intressant men är samtidigt avskalad och robust nog för att ta i med. En överlag lyckad mix i mitt tycke och jag kan därför bara instämma i hyllningskören. Det är en bra kniv och till ett bra pris kan tilläggas. Sen kan bra alltid bli bättre och i det här fallet kunde spetsen blivit en smula mer uttalad, stålkvalitén höjts ett steg och framförallt vikten trimmats.

Det skulle inte alls förvåna mig om den här lilla kniven kan räknas som "årets köp" när knivåret skall summeras. Så skall du bara köpa en liten fickkniv i budgetklassen så är det här en mycket god kandidat.

Länk till tillverkarens hemsida: CRKT Pilar.


Specifikation:

Längd utfälld: 151 mm
Längd hopfälld: 89 mm
Vikt: 119 g
Bladlängd: 61 mm
Godstjocklek: mm
Bladstål: 8Cr13MoV, HRC 58-60
Handtag: stål
Lås: ramlås i stål

Producerad av: CRKT, tillverkad i Kina



/ J - jobbar på det nordiska relationerna

* Vilket exempelvis YT-recensenten Nick Shabaz lyckas med hela tiden om man får tro hans recensioner. Hur han bär sig åt vet jag inte. Men jag misstänker starkt att det har med att göra att han hellre skruvar isär och ihop knivar för "underhåll" än använder dem. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 85 "Katten och Trollsländan"

Ibland undrar man om knivtillverkare försöker konkurrera med sig själva. Det är en tanke som osökt närmar sig när de här två knivarna syns på samma bild. Om man däremot håller i dem så försvinner alla likheter förutom att bladform och därmed egglängd närmar sig varandra och att båda är försedda med "choils". 

"Cat" är något större som synes men även handtagsmaterial liksom bladstål och låstyp skiljer dem åt. Cat är också betydligt tjockare och känns därför annorlunda i handen och i fickan. Dragonfly 2 är lättare och smidigare på det området. Den är också något dyrare även om det inte är något milsvid skillnad. Det är i grundutförande skall tilläggas. 

"The Cat and the Dragonfly"

Vilken av de två man föredrar är en smaksak. DF2 finns i fler varianter där både färger, handtagsmaterial och stål varierar. Grundutförande bjuder på FRN i handtaget och VG10-stål i bladet. Tröttnar man på det finns kniven även med stålhandtag, G10 eller Nishiijin glasfiber att välja på. I bladet kan man hitta exempelvis ZDP-189, HAP40 och H1.

CAT däremot är svart med G10 sidor. Den är mer av en budgetkniv och ligger i storlek under Tenacious-seriens minsting Ambitious men är i gengäld något större än modellen "Chicago". Stålet är det tämligen kompetenta BD1 som matchar VG10 rätt bra i prestanda.  

/ J - granskar detaljer

* PS, Jag äger inte katten själv utan den passerade förbi som hastigast på väg till en vän efter gemensam beställning.

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension CRKT Jettison

-  nja, jag vet inte jag...

The Jettisons har jag valt att kalla dem i ett flertal bilder på bland annat Instagram och diverse forum. Det beror på att jag tycker att de hör ihop som par och kompletterar varandra. Det var minstingen jag tittade på först. Ibland har jag "storknivsperioder" och ibland "miniknivsperioder" varför Jettison Compact som den egentligen heter lockade med sitt titanhandtag och sin pyttiga lilla flipper. Men redan då insåg jag att storebror hade större potential som kniv betraktat och när tillfälle yppades anskaffades därför båda på ett bräde. 

"The Jettisons"

Utseendemässigt är det två till synes rätt lika knivar med framförallt övergripande linjer, flippern och ramlåset gemensamt. Skillnaderna består förutom det uppenbara, dimensionerna, av att Compact har handtag i titan och därför även försetts med ett översträckningsskydd. Storebror Jettison saknar dylik eftersom det är stål som är handtagsmaterial men har i gengäld fått ett blad som löper lätt på kullager.

Överst Jettison Compact och underst dagens recensionsobjekt - CRKT 6130 Jettison

Båda är visuellt tilltalande i mina ögon. Jag gillade att handtagen såg slanka och enkla ut. Jag gillade även den något djärva bladformen som med sin knöl på ryggen av någon anledning gav mig vibbar som påminde om en drakes nos.

Blad

Först vill jag bara rätta CRKT! De hävdar nämligen på sin hemsida att kniven utrustats med

 "/../ a 3.2" modified sheepsfoot blade that's ideal for everyday tasks in the shop, home, 

or wherever a job calls out for you."*

Det håller jag inte alls med om. Det här är INTE en "sheepsfoot" då den bladtypen har helt rak egg och i praktiken saknar spets samt att ryggen böjer av ned mot eggen i kort mjuk båge, det är liksom själva poängen med den typen av blad. Historiskt skulle de inte skada djurhovar när man arbetade med att kratsa ur dem bland annat. Bladformen hittas vanligtvis på traditionella mönster som Cattleknives, Stockmans, och vissa "Jacks".

CRKT kommer undan med forumuleringen "modified" eftersom eggen har en svag buk istället för att vara rak. Men det långa brutna ryggen kombinerad med "harpun"-formen gör att det är en modifierad "Wharncliffe" det är frågan om och inget annat.

Ett djärvt blad men tyvärr CRKT, ni har fel. Det här är inte en "sheepfoot", det här är en 

modifierad "wharncliffe". 

Stålet är kinesiska 8Cr13MoV och det är inte mycket att orda om. Jag har tidigare talat mig varm om vikten att välja "rätt" stål och det anser jag nog att man gjort i det här fallet. Det är ingen dyr kniv vi talar om och stålet är adekvat för uppgiften. Det får inga vilda överord av mig men det är lätt att slipa och det blir faktiskt vasst även om uthålligheten inte är något att hänga i granen. De tämligen frekventa rostproblem som det dras med minskas på den här kniven genom ytbehandlingen som är en polerad satin. Det är när man envisas med att blästra upp porer i stålet som korrosionsproblemen blir tydliga, läste ni det Kershaw? 

Bladformen som sådan uppskattar jag rent estetiskt. Det är en av knivens största tillgångar enligt mig. 

Men förutom att vara snygga så brukar man ha knivblad till ytterligare en sak. Ni vet, detaljen som inkluderar att skära saker och ting och kanske utdela ett och annat stick. På det området är inte det här bladet lika sexigt längre. Eller ja, stick går väl bra då spetsen är hållbar. Modifierade wharncliffe-blad är praktiska till det mesta utom uppgifter som tarvar långa svepande skär och därför kräver mer buk. I gengäld får man en lätthanterlig kompetent spets vilket även den här kniven har. 

Men när jag talat om materialval har jag också i samma andetag nämnt hur viktigt det är med geometri och att inte ha för mycket stål bakom eggen. Det har CRKT eller kanske designern Carter missat helt i det här fallet. Jag misstänker det senare då det ser ut som om ett annat verk från hans sida OKCs "Carter Prime" lider av samma problematik. Vad tusan menar jag med det?

Ingen bra slipning eller egg heller för den delen

Jo, problemet är att den här kniven har en godstjocklek på närmare tre och halv millimeter parat med en dålig slipning. I det här fallet lider den av en låg skålslipning vars avgränsning är tämligen diffus.

Den börjar nämligen kring 2/3 av bladets höjd vilket inte alls är illa men börjar inte tunna ut stålet förrän runt halva bladets höjd. Med andra ord är den tvärare än den vid första anblick verkar vilket inte är bra! Det andra problemet är att slipningen liksom slutar innan den är färdig med sitt jobb, att minska godstjockleken så att en god egg kan ta vid. Primäreggen är därför brant trots att den är rätt bred som ni kan se på bilden.

Den lösningen blir vare sig bra på papperet eller vid okulärbesiktning. Då återstod att se hur den fungerar på riktigt. 

Apropå papper så skär inte en fabriksny Jettison sådant alls. Den trasar sönder det. Jag gick på eggen med en touch på ett slipstål för att hjälpa originaleggen på traven för att se om det skulle hjälpa. Det gjorde det inte.

Hår rakar den inte oavsett. Skall man ägna sig åt den verksamheten får man först slipa om kniven samt troligen reprofilera den. Således klarar inte originaleggen inledande småtest. När man sen går på riktiga göromål blir det inte mycket bättre. När det kommer till mat så klarar den morötter och hårda rotsaker som  en Morakniv, när man väl kommer igenom dem så sitter bitarna med en smäll i väggen. Mjuka saker går tämligen bra och skålslipningen hanterar inte kött, korv o dyl allt för illa.

Jettison överraskar en smula positivt genom att inte vara så usel genom kartong som man kunde misstänka. Det tar den igen på trä. Om jag tidigare jämförde med en Morakniv så slutar jag med det nu. Fast här är det handtaget och inte eggen som är värst. Medkänslan med mitt tumveck blev för stark så jag slutade använda kniven i tid. Lättare uppgifter som att skära tunna snören och tjockare rep...klarar den inte heller särskilt bra. Det går förstås, det är trots allt en kniv. Men eggen biter inte på något som helst övertygande vis.

Vad den däremot gör bra är att penetrera saker. Spetsen är både vass och hållbar. Att öppna krympplast, sprätta mjukplast och begå övervåld på kraftigare plastförpackningar i återvinningen visar sig vara det starkaste kortet. På samma sätt gick det att dela på en gammal matta med hjälp av spetsen. En tumma på bladryggen och sen leka "stanley"/mattkniv och saken var biff. 

Handtag

Materialet är rättframt och valt av ett par orsaker. Stål är billigt, lättarbetat och hållbart. Det i sin tur medför att det går att göra snyggt och ytan går att behandla på mångahanda vis. Som bonus bjuder stål på goda möjligheter att konstruera ett bra ramlås.

En nackdel som den delar med andra metaller inklusive det mer illustra materialet titan är att det leder kyla och värme bra vilket gör att det blir kallt på vintern till exempel. Det är även halt om inget görs åt saken. Men den största och mest påtagliga nackdelen är förstås vikten det medför. Något jag återkommer till. 

Handtaget såg rätt bra ut på bild. Det gör det fortfarande, försök bara inte hålla hårt i det

Handtaget känns arbetat med elegant välvda sidor och en semiöppen konstruktion med en halv "backspacer" som förankrats med hela tre skruvar. Det, stålet i sig och grovleken på runt två och en halv millimeter per sida gör kniven bastant och hållbar. Det här handtaget lär inte ge sig i första taget. För att understryka det har kniven stentvättats vilket ger en stryktålig yta på vilken repor inte syns så väl.

En detalj som är ytterst välgjord är snittet som är gjort för att åstadkomma låsarmen. I det kan du inte ens pilla in ett pappersark. Extra trevligt med tanke på hur CRKT valde att göra på exempelvis "Amplitude"-modellerna där de istället ser ut som Grand Canyon. De fungerar också men det är inte snyggt.

Bastant men ändå elegant konstruktion

Tyvärr stannar mycket av handtagets fördelar vid konstruktion och utseende. Väl i hand är Jettison ingen höjdare. Faktum är att den är rätt usel. Kniven SER ergonomisk ut men är det inte. Greppas kniven lite hårdare är halva handtaget att betrakta som en enda stor"hotspot", i alla fall i min hand. Sen behöver det här handtaget greppas hårt för det är halt. Jag är ingen vän av "jimpings", ni vet räfflor överallt men i det här fallet behövs något för att motverka den glatta ytan. Mycket av den känslan kommer sig av att handtaget inte bygger på höjden särskilt mycket. 

Handtaget är för lite fasat varpå det bildas tryck vid kontakt med framförallt låsarmen och ryggens kanter. Men värre är att även i vanligt hammargrepp trycker flippern och främre delen på handtaget mot pekfingret så att det nästan gör ont och clipet känns hela tiden oavsett grepp.

Avskräckande exempel. Både den bakåtkrökta flippern och 
den vassa kanten vid låsarmen hittar väg in i pekfingret

Vänder man på kniven till omvänt grepp pressas den bakåtkrökta flippern  raskt in tumvecket på ett otrevligt vis. Värst är ergonomin emellertid om man placerar tummen på ovansidan av bladet vilket tumrampen som bildas av harpunspetsen verkligen inbjuder till. Då gnager de vassa bakre hörnen på handtaget på mjukdelarna i handen.

Här blev också fel. Titta en gång till på det hörnet och föreställ dig sen hur de gnager mot 

mjukdelarna i handen

Det tråkiga är att det inte behövts några stora förändringar för att slippa de flesta av de här problemen. Hur tänkte du där Carter? Visst, handtaget ÄR snyggt med distinkta linjer men i det här fallet är det rent ut sagt obekvämt att arbeta med. För att använda ett "understatement", ergonomi är en tämligen viktig ingrediens för ett handtag. Det är liksom därför de finns, att hålla i. 

Jag gillar således inte det här handtaget alls vilket kom som en överraskning eftersom jag trodde jag skulle göra det. Men som sagt, det är snyggt!

Öppning och lås

Om handtaget hade sina brister så är det här ett sorgligt kapitel. Flipper kombinerat med kullager, det låter väl som en vanlig och explosivt snabb kombination? Det är inte fallet med Jettison. OM man inte är oerhört bestämd vill säga. Det går att få fram bladet med...nja, inte auktoritet men med viss fart om du ger dig f-n på det men det går inte lätt och naturligt. 

Jettison öppnas med en flipper. Den är inte hälften så väl utförd som snittet för låsarmen

Anledningen till att det inte går undan är att bladet är så jäkla tungt i relation till flipperns placering och längd samt att motståndet från "detenten" inte är så stort. Kullagren mellan blad och handtag räddar den från att vara ett misslyckande. Kniven fälls ut vid varje försök och funktionen är stabil på det viset. Tyngden gör i och för sig att om du lägger på lite handled så händer det grejer. Problemet är att jag inte alltid vill vifta med armarna för att få fram min kniv. 

Bastant ramlås i stål. Ingen risk att det släpper av misstag. Dessvärre inte heller när du vill det.

Inget har gjorts för att guida fingret eller underlätta handhavandet

Men sen kommer det riktiga sorgebarnet. Det som får mig att sänka betyget på kniven som helhet. Det är låset! Särskilt illa är det eftersom jag brukar tycka om lås gjorda i stål. Jodå, stabilt är det, alldeles för stabilt faktiskt. Det misslyckas aldrig, det glider inte utåt och det känns tryggt. MEN, två saker är usla.

För det första: Om du skär något lite tyngre med kniven, exempelvis trä och bryter lätt i sidled med bladet för att lossa det från materialet så kilar låset fast sig. Inte utåt, utan inåt så det är förvisso ingen risk att kniven skall slå igen över fingrarna på dig. Det är inte heller något som är fel på just det här exemplaret. Om man bara skär papper eller leker med kniven händer det aldrig.

Vad som däremot alltid är närvarande är att kniven är helt jäkla hopplös att fälla ihop. Att göra det med kalla, våta händer är överhuvudtaget inte att tänka på. Glöm även handskar. Det går knappt om både kniven och du är i bästa form en solig höstdag. Trycker du bara med tummen mot låsarmen som brukligt är på ramlås så händer...ingenting. Du glider troligtvis bara med fingertoppen och famlar i tomma luften. 

Det beror dels på att låsarmen är stark och bjuder på motstånd dels på att det endast finns en minimal fördjupning på insidan för att öka anläggningsytan mot tummen. Det finns inget som bidrar till att öka fästet och inget som guidar rörelsen. Så för att lyckas måste du vända på kniven i handen så att låset pekar helt uppåt, låta tummen glida längs med handtaget och låset tills den stannar mot låsarmens hörn där den möter tangen vid flippern. Därefter trycker du i exakt fyrtiofemgraders vinkel in dina mjukdelar på fingertoppen in i skåran varpå låset släpper smidigt men tungt.

Resultat? Du måste vara mycket exakt i din placering av tummen vilket kanske inte alltid fungerar om du är trött eller kall till exempel. Du får på köpet även en mycket öm fingerspets.

Skitdåligt är vad det är.

Att bära

När det kommer till själva transporterandet är Jettison inte så illa. Kombinationen av lent stål och duglig spänst i clipet bjuder inte på mycket motstånd vare sig när kniven skall upp eller ned i en ficka. Godkänt på det området således. Clipet är i stål och är av "deepcarry"-modell vilket gör att kniven diskret göms i fickan. Förresten "diskret"? Nä, jag tar genast tillbaks det på grund av den stora blaffiga loggan som hamnat på clipet. Det måste vara ett misstag med tanke på hur fult och korkat det är. Ingen kan väl ha placerat det där med flit? Trodde bara SOG höll på med sådana idiotier. 

Ett "deepcarry" clip. Diskret med andra ord...eller nej, inte det heller

Tyngden gör att kniven stannar i fickan även om friktionen inte är den bästa. Apropå tyngd upplevs den inte så farlig trots att de 130 grammen inte gör den till en lättviktare. Det gäller emellertid så länge kniven befinner sig i exempelvis en jeansficka. Att bära kniven i tunnare chinos eller i en benficka på shorts, som jag ofta gör är inte att rekommendera. Om vikten kan även sägas att trots att Jettison väger 30 g mindre än t ex en Spyderco Police så upplevs den tyngre i hand. Mycket beroende på att den är obalanserad, särskilt i höjdled vilket gör att det känns som kniven strävar mot att lägga sig på sidan när du håller i den. I längsled får den godkänt. 

Själva formen på kniven gör däremot att den inte är i vägen i fickan. Även på den punkten kan den jämföras med en Spyderco Police. Tyvärr med den skillnaden att Jettison har den tidigare nämnda vassa avslutningen på handtaget vilken man från stund till annan sätter lillfingersidan i när handen dyker ned efter nycklar och annat. Det är inte bekvämt och gör mig lika sur varje gång. 

Sammanfattningsvis

Hur skall då mina intryck av den här kniven sammanfattas? Det får bli en pro et contra-lista den här gången:


FÖR:

• Jettison är en elegant kniv. Den är snygg!
• Troligtvis håller den mycket länge, den är solitt byggd i starka material
• Låset är stabilt
• Den är relativt billig och på köpet får du kullager om det är viktigt för dig

EMOT:

• Bladet ser bra ut men är inte det. Inte till att skära något med i alla fall
• Även handtaget ser bra ut med sympatiska linjer men fungerar inte 
• Kniven flippar, långsamt om du inte lägger på handled för då dunsar bladet ut
• Låset är uselt att hantera och går knappt släppa
• Den känns obalanserad i handen

Sen har jag några gratistips till såväl Carter som CRKT. Flippers skall inte i utfällt läge bilda en kant mot handtaget eller eventuellt "choil" utan istället forma en mjuk harmonisk linje som inte skär in i fingret när man håller i kniven. Det gäller fler tillverkare förvisso. Såväl ryggar som låsarmar behöver fasas rent generellt. Det räcker inte med att välvda sidor även om det är en bra början. Framförallt skall inte handtag som riskerar att hamna inne i handflatan avslutas med kantiga hörn. Skall man ha spetsiga ändar på knivar bör handtagen vara så pass tilltagna att alla fingrar får plats ändå. Då kan de förses med både glaskrossare och annat.

Jettison i den dagliga rotationen

Skall du använda din kniv ytterst sporadiskt och till göromål där en duglig spets premieras och gillar Carters design samt tanken på att få en kullagrad flipper till lågt pris som därtill är välbyggd då är det här kniven för dig. 

Vill du däremot ha en fick/EDC-kniv som får sin beskärda del av vardagssysslor av annat slag då skall du nog kika vidare. Detsamma gäller om du vill sitta i tv-soffan och använda din kniv som stresskulor. Då lär du tappa tummen efter ett tag.

Vissa knivar är mer fotogeniska än andra. CRKT Jettison är ju snygg! Ja, förutom loggan då

Min svengelska Twitterversion av recensionen lyder: CRKT Jettison är en "looker not a user"!

Specifikation:

Längd utfälld: 194 mm
Längd hopfälld: mm
Vikt: 130 g
Bladlängd: 83 mm
Godstjocklek: 3,2 mm
Bladstål: 8Cr13MoV
Handtag: stål
Lås: framelock, stål


Producerad av: CRKT - Columbia River Knife & Tools, tillverkad i Kina


/ J - inte övertygad

* 2016-09-16

Dagens bild nr 6

Dagens bild bjuder på en modern fällkniv med eleganta italienska former. Tilltalande estetik parat med någorlunda god funktion, ett Italienskt signum. Viva Italia. 

"Daghetta"

Det här är det dolklika bladet på en Lionsteel Daghetta. Emellertid är det inte helt symmetriskt namnet och utseendet till trots. Istället är det en tämligen ordinär spearpoint med flatslipning från halva bladets höjd. Stålet är D2 och handtaget är i den här versionen gjort i aluminium. Låset är en unik konstruktion som är ett mellanting mellan Benchmades Axis-lock och en traditionell Lockback. Daghettan bäres för fullt för att kunna skrivas om vad det lider.

/ J - köper somliga knivar för att matcha sitt kaffe

 #knivigtvarre #aliaspostmortem

Knivrecension Ganzo G7212

-  budgetelegans

Det finns alltid, oftast en anledning till varför man köper en viss modell av kniv. Vanligen handlar det om nyfikenhet väckt av något som sticker ut, "pun intended" eller verkar intressant. Ibland visar sig känslan vara korrekt andra gånger inte.

I det här fallet gillade jag de enkla okomplicerade linjerna. Någonstans påminde de mig om en kniv som jag fann intressant för många herrans år sedan. En klassisk "Boguszewski Spike" som är en gammal Benchmademodell sedan länge utgången ur sortimentet. Nostalgiskäl till köpet med andra ord. 

Ganzo G7212-BK

Därtill var priset ytterst humant då det rör sig om en helkinesisk kniv i det här fallet. Något som inte längre med automatik innebär låg kvalitet och undermåliga material om man vet vad man skall leta efter vill säga. Förutom budgetorienterade märken som Enlan, SanRenMu, Navy och Ganzo finns även mer "high-end-inriktade" märken som Kizer, Carson och inte minst Reate på marknaden. 

Tämligen enkel i sin framtoning

Men nu till dagens kniv, "G7212 BK" som dessvärre har ett lika tråkigt namn eller snarare beteckning som de flesta modeller med ursprung i Kina. G står förstås för Ganzo och de sista bokstäverna betecknar svarta skollor och tumlade bolster. Kniven finns även med satinfinish och gröna handtagssidor. Sen finns en systermodell med clip-pointblad för den som föredrar det. Den modellen har även en ansats till fingerskydd vilket den här saknar. Den är troligen mer praktisk men inte alls lika elegant i mitt tycke. 

Blad

Försäljningsargument nummer ett vid formgivning av knivar enligt mig - gör ett enkelt funktionellt blad om du inte har något mer specifikt användningsområde eller särskilt formspråk i åtanke. Den regeln följs här. Kniven är försedd med ett rättframt och minimalistiskt droppointblad. Det ger en kapabel spets och en god buk för de flesta arbeten och sammantaget ett mycket mångsidigt blad. Kompetensen förstärks av en full flatslipning från en godstjocklek på 3 mm vilket är fullt tillräckligt för de flesta ändamål. Att bladet inte är för tjockt bidrar till goda skäregenskaper även om jag gärna sett att bladet varit tunnare bakom eggen. För trots flatslipningen behövs en tämligen rejäl primäregg för att avlösa slipfasen. Den är för övrigt fullt godkänd om än inte perfekt. Kniven är vass men bör för den skull inte jämföras med ett rakblad.

Ett synnerligen enkelt funktionellt blad i kinesiskt stapelstål

Stålet uppges vara "440C" vilket kan tas med en nypa salt och det rör sig högst troligt om den kinesiska motsvarigheten vilket är 9Cr13MoV. Hur som haver är det ett fullt godkänt mellanklass-stål utan extrema egenskaper åt något håll. Min erfarenhet är trots allt att det motstår rost tämligen väl även om jag inte haft just den här kniven i t ex havsluft något som annars brukar vara ytterst avslöjande. Det tar en duglig egg men håller den inte så länge. Särskilt inte om man ger sig på kartong och liknande material. I trä biter det bättre och här fungerar bladet för övrigt mycket väl märkligt nog. 

Bladet liksom bolstren har försetts med en ytterst tilltalande och jämnt tumlad yta. Hade inte Ganzos logotyp varit så blaffig kunde bladet varit riktigt snyggt. 

Loggan påminner mig om hammaren och skäran på något vis

Sen kan tilläggas att kniven saknar tumknoppar, flipper eller andra detaljer som är i vägen vilket gör den lättare att arbeta med. Det gör också att eggen kan dras ändå in till det föredömligt lilla urtaget. Det gör att man inte lika lätt hakar i material som exempelvis tyg - vilket är något jag skär frekvent cykelentusiast som jag är. Det går åt många tygtrasor när man mekar med cyklar kan jag upplysa om för den som inte vet. 

Bladryggen är rundad vilket ger ett tämligt arbetat intryck på en så här pass billig kniv. Bra jobbat där Ganzo.

Handtag

Handtaget är en enkel cigarrformad historia. Jag kan gilla den sortens form då den inte "talar om" för dig hur kniven skall greppas. Ungefär som handtaget på en klassisk Mora no1. Det bidrar till att flödet mellan olika grepp underlättas och på det här handtaget fungerar i alla varianter. Föredömligt faktiskt även om handtagsmaterialen inte ger den bästa friktionen. Så med den begränsningen i åtanke i kombination med att det faktiskt rör sig om en fällkniv och dessutom försedd med fjäder vilket ger fler rörliga delar så hade jag inte använt den som fiskekniv eller i andra sammanhang där det kan vara halt. 

Ibland är enkelt bra - det gäller inte sällan handtagsutformning

Bidragande till att friktionen inte är optimal är att G10-sidorna är tämligen släta och inte har den sträva yta som kan finnas hos materialet annars. Läs: billig G10. Bolstren är för övrigt skruvade i ramen med två skruvar. Handtaget har inte heller någon form av glidskydd för fingrarna vilket kräver lite mer av användaren. Det är inget som stör mig på den här sortens kniv. Den är inget att hugga sly med för att uttrycka det milt. 

Annars är handtaget konstruerat på modernt manér med en öppen ram i stål med två distanser förutom pivotskruven som förbinder dem. Knivens "liners" är inte lättade på något vis vilket bidrar till ökad totalvikt. De övergår i bolster av stål. Ytan på dem är snyggt tumlad och kanterna är fasade. 

Finishen är genomgående riktigt sympatisk. Övergången mellan materialen är tämligen bra och alla kanter slipade och mjukt rundade. Inga vass hörn och kanter vare sig på ut- eller insida.

En ovanligt öppen konstruktion

En sak som utmärker den här kniven i relation till många andra knivar från Kina är att den är lite större än genomsnittet som ofta har en bladlängd på 65-70mm. Fördelen med en större kniv förutom den längre eggen är att det längre handtaget tillåter ett fullgott grepp för alla fingrar. Det gör också att det får plats ett tämligen generöst hål för fånglina.  

Öppning och lås

Om det inte framgått tidigare så rör det här sig om en fjäderdriven fällkniv. Aktiveringsknappen fungerar även som lås i både infällt och utfällt läge. Den här "Plungelock"-varianten är mycket pålitlig även om den troligen inte är den starkaste konstruktionen rent teoretiskt. Jag har den på knivar som exempelvis Ganzo 707 men framför allt på min gamla Böker Speedlock och Pro-Tech "Stinger". Särskilt den sistnämnda kniven har använts mycket under många år utan att någonsin krångla så låsvarianten fungerar väl om den är rätt konstruerad.

Knappen är en smula svåråtkomlig vilket agerar som extra säkerhetsfunktion

Fjädern i kniven är inte överdrivet stark men adekvat. Den blir allt snabbare ju mer kniven används och slits in. Den kan påpekas att knappen måste tryckas in distinkt. Om man tvekar blir kniven långsammare eftersom mekanismen inte hinner släppa bladet helt. Något som är vanligt på den här sortens lås. Bladet låser stabilt och bra i utfällt läge utan glapp upp eller ned. I sidled kan en svag tendens till spel kännas men det går att spänna bort med den justerbara pivotskruven om så önskas även om kniven då blir aningen långsammare då den fälls ut. 

"Plungelock" i närbild. Konstruktionen innehåller en ytterstliten fjäder som trycker ut knappen, något som kan vara bra att känna till vid demontering

En invändning mot knappen som är nedsänkt i bolstret är att den kan vara svår att lokalisera. Det blir särskilt tydligt om det är mörkt men framförallt om man är kall om fingrarna och lite valhänt. Vill man ha en kniv som används mycket i kallt väder eller med handskar på har den här sina begränsningar. Fördelen med placeringen av knappen är att den fungerar som säkring och att bladet därmed inte kan fällas ut av misstag. 

Att bära

Knivens slanka yttre gör att den lätt och ledigt smiter ned i fickan. Avsaknaden av detaljer som bladhål som ger breda blad, tumknoppar som kan haka i tyg och flippers som sticker ut gör att kniven är ytterst fickvänlig och lätt att hala fram och stoppa undan. 

Bidragande till det är det utmärkta clipet. Möjligen kan invändas att det är aningen för stort. Men funktionen är riktigt bra. Det är skruvat i bolstret med två skruvar och är en vikt variant som gör att kniven kommer långt ned i fickan där den inte syns alls. Jag är en varm anhängare av diskreta clip kan väl tilläggas. De släta materialen där clipet möter handtaget gör att kniven inte fastnar i tyget när man skall stoppa den i fickan.

Ett clip jag gillar även om jag hade tyckt ännu bättre om det om det varit en storlek mindre

Sen gillar jag verkligen detaljen med att den utstickande bladtangen är mjukt rundad. Är det något jag inte uppskattar så är det vassa kanter i fickan. Jag har ingen lust att få min hand uppskrapad då jag trevar efter mina nycklar som också förvaras i höger framficka. 

En rejäl nackdel är att clipet inte på något vis är flyttbart. Givet formen på kniven kanske det är svårlöst i och för sig. Knappen gör att det inte går att vända för den vänsterhänte och den avsmalnade formen med sitt fånglinehål gör att det inte får plats i andra änden. Sen kan tilläggas att kniven nästan är lättare att fälla ut med vänster hand då fingrarna hittar knappen lättare då av någon anledning. 

Övrigt

Kniven var för mig överraskande välbyggd. Dessvärre vet jag ej om designen är stulen. Tyvärr har Ganzo en svart historia där de oftast byggt knivar som är mer eller mindre exakta kopior på företrädelsevis Benchmades modeller. Den här påminner som sagt om "Spike" men har inte samma bladform, är försedd med bolster och är byggd i andra material så just där är det ingen stöld av idéer. 

Sammanfattningsvis

Ganzo G7212 kunde fått vara lättare om det skulle varit optimalt i min bok. Men man kan inte få allt i den här prisklassen. Att lätta kniven hade krävt mer arbete vilket naturligtvis tar längre tid och därmed kostar mer även i Kina. Alternativet hade varit bättre material, läs titan, vilket driver upp priset avsevärt. Så givet förutsättningarna är vikten inte avskräckande. Kniven väger in på 135 g vilket inte är extremt tungt med tanke på att det handlar om en kniv huvudsakligen byggd i stål, försedd med fjäder och vars ram inte är lättad på något vis. En modest bladtjocklek och avsmalnande bladform drar ned totalvikten tillsammans med den öppna konstruktionen utan rygg vilket ger mindre material. Balansen återfinns en bit in på handtaget och den är med andra ord inte helt neutral. Men det gör den lättare att snurra i handen vilket är att föredra i det här fallet eftersom kniven endast kan bäras med spets nedåt och behöver vändas på innan den fälls ut. 

Finishen är över förväntan med detaljer som slipade liners, rundad bladrygg, jämnt tumlad yta på blad och bolster, god passning på skollor och ett bra lås. Bladcentreringen är god om än inte perfekt. Mitt exemplar favoriserar ickelåssidan.  

Jodå, den går att använda till trä med

Vad du får för en ytterst modest peng, jag tror att jag betalade runt 180 kr inklusive frakt, är en enkel men fungerande fickkniv. I mitt tycke är den dessutom tämligen snygg även om den inte tillhör den mer illustra skaran. Knivar från tillverkare som Ganzo omges knappast av någon air av exklusivitet. Du får dessutom en ytterst välbyggd kniv med godkända material. 

Specifikation:

Längd utfälld: 200 mm
Längd hopfälld: 115 mm
Vikt: 135 g
Bladlängd: 85 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: "440C", HRC 58-60
Handtag: Stål med skollor i G10
Lås: "Plungelock"

Producerad av: Ganzo, tillverkad i Kina


/ J - fortsätter att försämra bytesbalansen

 #knivigtvarre #aliaspostmortem