Bra har blivit bättre - Kershaw Leek

- En purjolöks utveckling

Idag skall vi snacka Leek, en gigantisk framgång för Kershaw och den till dem tidigare knutna Ken Onion. En Hawaiibaserad knivmakare som stått bakom succéer som "lökserien" med Chive, Scallion, Leek samt Shalot och större knivar som t e x Blur och Boa. Allt för Kai och Kershaw. Sedermera gick han över till CRKT och fortsatte med bland andra "Eros" vilket i mångt och mycket är en "Leek II" och knivar som "Ripple", "Swindle" och "Outrage" och nu senast den omtalade "Homefront" vilken går att plocka isär utan verktyg. 

Leek och Chive var annars mina första knivar med det då helt nya och bitvis revolutionerande "Speedsafe"-systemet, det vill säga assisterade knivar. På den tiden det begav sig handlade det om att kringgå korkade knivlagar som reglerade "springknivar" eller i dagligt tal "stiletter" av allehanda slag - fällknivar som med hjälp av ett knapptryck och fjäderbelastning skickade fram bladet. De flesta lagar som var/är aktuella kringgicks av det här nya systemet som innebar att man var tvungen att själv göra något med bladet innan fjädern kickade in vilket lagstiftarna missat varpå knivtypen var laglig.

När det begav sig släpptes Kershaw modell 1660 "Leek" som en helstålskniv med ramlås och assisterad öppning

Nuförtiden vänder sig många kniventusiaster mot själva funktionen och det praktiska i den kan väl diskuteras eftersom nischen i mångt och mycket fyllts av knivar med flipperöppning och kullager. De är i de flesta fall ännu snabbare att fälla ut och definitivt lagliga då de inte blandar in några fjädrar alls. De förenklar konstruktionen av snabba knivar, nåja, gjorde innan lager blandades in i ekvationen.

Den ursprungliga Leek var en kniv helt gjord i stål och försedd med ramlås. Ett utmärkt format men aningen tung på grund av materialvalet. Sen var bladstålet verkligen inget att skriva hem om. I den kniven är det ett 420-stål av något slag. Lika hållbart som ett dubbelvikt ark aluminiumfolie. Men jag använde både den och den mindre "Chive" väldigt mycket som jourhavande naglar och tillika paketöppnare. En mycket sympatisk liten fickkniv på det hela taget. Originalversionen har jag tidigare recenserat i min serie "Den perfekta fickkniven" och då lät det så här. 

Leek blev så småningom en bästsäljare för Kershaw och har därför släppts i ett mycket stort antal variationer. De har släppts både som framelock och linerlock, med olika handtagsmaterial och bladstål. De finns med beläggningar och ytbehandlingar och så avancerade lösningar som kompositblad. Att den även släppts i ett antal mer eller mindre begränsade upplagor gör förstås att den är ett samlarföremål. 

Redan tidigt lovade jag mig själv en Leek i bättre material när de började dyka upp. Förutom mitt original skaffade jag därför så småningom en Leek i mungipehöjande knallorange. Den är till skillnad från den ursprungliga en linerlock istället för en framelock. Handtaget är gjort i aluminium istället för stål och bladmaterialet uppgraderat till ett svenskt Sandvikstål - 14C28N. Ett stål som utvecklades ihop med Kershaw för övrigt. 

Populära modeller kommer ofta i varianter och det gäller även Leek. Överst en linlerlockversion med aluminiumskollor. 
Den finns som sig bör i en uppsjö färger för samlaren

Kniven blev i och med konstruktionen även lite lättare. Den vägde nu in på 71 istället för 86 gram. Inga enorma skillnader i faktisk vikt räknat men i procent blir det ändå påtagligt. Vad som blev sämre var spetsen. Den var bräcklig redan på originalet tack vare den dramatiska modifierade wharncliffeformen men nu var den mer än nåluddsvass. Ja, själva kallar de den "modifierad droppoint" men det är öppet för diskussion. "Modifierad" är väl nyckelordet. Till och med min spets har böjt sig och gått av trots att jag är aktsam med mina knivar när jag brukar dem kan väl tilläggas. 

Egentligen önskade jag en "Random Task", en kniv som dock sedan länge är tagen ur produktion och likt några gamla Spydercos inbringar löjligt höga summor på begagnatmarknaden. Som nummer tre av mina purjolökar funderade jag därför egentligen på den ganska ovanliga versionen med G10 handtag och S30V i bladet. Där talar vi om kompetent kombination av material. Men den kom och gick ur produktion även den. 

Så dök den här upp i årets katalog! Kolfiberskollor och amerikanskt stål från Crucible. Kunde det vara något som alternativ?

Formatet har alltid tilltalat mig och utseendet fungerar även om jag är något kluven till bladformen om jag skall vara helt ärlig. Den har dock populariserats på senare tid och Leek är därför "inne" igen. Det skall vara en wharncliffe eller något snarlikt i år. Vad menade jag då med rubriken "bra har blivit bättre"?

Ja främst är det förstås materialvalen även om det faktiskt finns en del andra små skillnader också har jag noterat i efterhand.

Ny, äldre, äldst i samlingen - kolfiber, aluminium och stål i handtagen

Det mest uppenbara är förstås att handtaget fått sig skollor av kolfiber. Utöver utseendet för materialet med sig några fördelar. Det ger en aning bättre fäste än glatt stål även om det är ytterst marginellt skall medges. Men kolfiberytan har lite mer textur än stålkniven. Det har förvisso även aluminiumverisonen. Det andra är att handtaget har blivit något fylligare. Skollorna är tjockare än tidigare och det gör att kniven fyller handen något bättre. Kolfibern känns också något varmare än metallhandtagen. Men det kan vara våren som spelar in. Det tredje är vikten. En redan lätt kniv väger nu in på låga 69 gram enligt min våg. 

Bladet är förstås den andra stora uppgraderingen. Till det yttre är det sig likt men materialet är CPM154 vilket är ett högkvalitativt pulverstål. Det är noga med i vilken ordning bokstäverna kommer när det gäller Crucibles stål. CPM står för "Crucible Particle Metallurgy" och är således ett pulverstål medan 154CM till exempel är ett enklare stål. Här är det alltså den finare varianten som är aktuell. Det betingar ett något högre slutpris men ger överlägsen egghållfasthet jämfört med tidigare.

Om det är den bästa löken är svårt att säga men den är bra!

Sen noterade jag en andra tydlig förändring. Bladet är flatslipat istället för skålslipat. Se där ja! Sen är det fortfarande en svag recurve på eggen och övergången till ricasson är fortfarande lika dålig. Med det avser jag att det blir en liten bit oslipad egg närmast handtaget hur man än bär sig åt. "Plunge line" har fått sig en kurvatur istället för att vara rak. Det är mest kosmetiskt i det här fallet men snyggt. 

En tredje och mycket uppskattad skillnad är att den här kniven är tyst. Ett ökänt fenomen och en av orsakerna till att Speedsafesystemet inte alltid är uppskattat är att fjädern som hjälper bladet tenderar att låta när den inte är under belastning. Kniven förvandlas till en maraccas i öppet läge. Det gör inte den här, den håller tyst vilket är mycket uppskattat av mig. '

Sammantaget får jag säga att jag är mycket nöjd med de förbättringar som gjorts och jag tycker fortfarande att kniven är snygg. Eller nja, fulsnygg snarare. Den är också mycket lättburen och synnerligen praktisk för allehanda småsysslor. Campingkniv - nej, fickkniv - ja, rekommenderas varmt!

/ J - gillar lök