Statusuppdatering av knivhögen 2024

Det var dags för den årliga genomgången av "samlingen". Den som de facto inte skett varje år och därför släpar efter en smula inser jag i samma stund som jag satte de orden på pränt. Ordet samling inom parentes av skäl jag diskuterat tidigare här på bloggen. 

Jag måste erkänna att jag har bävat inför uppgiften. Det som inger den känslan är att det är mycket arbete med att tömma lådor, hurts och hyllor för att dels damma av de delar av knivhögen som inte använts på ett tag och dels för att de därefter skall upp på nya hyllor. 

Hyllor som satts upp av min kära fru kan väl tilläggas. Delar av vardagsrummet är precis iordninggjort. Hur som haver behöver hyllorna fyllas igen och gärna på ett tilltalande vis. Men innan det sker måste knivarna förstås avbildas.Under tiden passar jag på att kategorisera dem. 

Det som återstår är emellertid de mest arbetsintensiva bilderna. Planen var att avbilda samtliga på en gång. Det tar lång tid att bara lägga ut dem kan konstateras. Därtill upptäcker jag nästan alltid att det saknas några knivar på varje bild. De som låg på övervångingen, i en byxficka, i en jacka, i någon väska, i badrummet eller under soffkuddar. Samt ett par som verkar vara försvunna. Hur tusan kan en Buck 110 bara upphöra att existera?  

Bilden döptes till "Black Migration II" Mest för att jag tagit en snarlik bild för några år sedan

Inledningsvis kan alla knivar delas in i två grupper, de som med lätthet går att fälla ihop och de som bara går att fälla ihop en gång och med våld. De sistnämnda kallas mer frekvent för fastbladare. Först och störst i vårt hem är fällknivar då de är överlägset flest.

Sedan var det dags för kategorier. Några bilder togs med färg på handtaget som kriterie. Indelningen tror jag var svart, grått, jordtoner och färg. Det kanske inte är den mest exakta indelningen men ändå rätt kul.

Nej, bilden är inte tagen i svartvitt. Det är bara knivarna som är grå

Mildare färgtoner, från grönt till trä

Till sist lite mer färg i tillvaron

Sedan tog jag foton med fällknivar sorterade efter handtagsmaterial. Där fick titan, aluminium, kolfiber, G10, Micarta, trä och plast egna kategorier. 

Fällknivar med handtag i ett av mina favoritmaterial, Micarta

G10 i olika utföranden är det vanligast förekommande materialet bland mina knivar

De flesta knivmärkena fick också egna gruppfoton. De jag har flest av är de här två, Spyderco och QSP. De följs tätt av märken som Victorinox, Two Sun och Al Mar. 

Alla mina Spydercoknivar. Tror jag i alla fall

QSP fällnivarna. Därutöver tillkommer tre fastbladare från dem

Några märken med glesare representation fick också egna bilder. 

 Karesuandokniven

Mina knivar från Tjeckiska ANV

Knivar från ZT som snart kan räknas som "vintage". 

Utöver det valde jag att ha några underkategorier som fällbara dolkar, stiletter, klassiska mönster och spanska fällknivar.

Representanter för diverse klassiska mönster även om ett antal saknas på bilden 

Exempel på "Navajas", spanska fällknivar

Här knivar med fjädrar i, huvudsakligen från Italien men även två från Tyskland

Vid sidan av fällknivarna hittas förstås några fastbladare. De hittas i tre distinkta kategorier. Eller snarare två plus en hög. Först har vi köksknivar och kastknivar. Enkla nog att särskilja.

Den här typen av knivar är inte svåra att kategorisera

Resten är mer komplicerat då jag inte har många nog för att dela in dem i underkategorier. Därför  hittas en salig blandning av några jaktknivar, militärknivar, skandinaviska knivar, Moraknivar, dykarknivar, någon machete, en teaterkniv och en täljkniv etc. 

Hade det varit en flyttkartong hade det stått "övrigt" på den. I den högen hittas även ett antal små fastbladare som fungerar som EDC-knivar. 

Diverse knivar av olika sorter

Som sagt, de jobbigaste bilderna återstår. Varav ett torde bli ett gigantiskt gruppfoto. Förutom att det tar tid att lägga ut dem och plocka ihop allt igen krävs att solen inte är för stark sol eller att det ösregnar. Båda ytterligheterna förstör fototillfällen. 

Ja just det, nu skall allt tillbaka till förvaring igen. Några på display, andra mer undanstoppade och ett antal som måste vara lättillgängliga endera för att de används tämligen frekvent och andra för att de snart skall recenseras. 

Det hjälpte inte att skriva om det, tydligen måste man göra något också! Fast solen skiner så jag sticker nog iväg och kastar kniv i eftermiddag istället!

/ J - förvirrad fast glad

Rivstart!

Idag är det mycket som rivstartar, inte minst den nya månaden. Men även mitt cyklande. Jag är ju en "sån där" cyklist. Men det har inte varit mycket bevänt med den aktiviteten på mycket länge nu. Något jag har vilda planer på att ändra på. Så mycket att jag återuppväckte en av mina andra gamla bloggar, "Cykligare". Där kan ni ta en titt om ni är intresserade. 

Sadan finns det andra saker som jag faktiskt längtar till att återuppta och det är knivkastning. Främst för att det är så förbaskat roligt men sedan har jag en viss back-logg när det gäller recensioner av kastknivar. I den listan hittas flera modeller från engelska Yggdrasil Forge och fransktillverkade knivar som Zitoon The Devil's Claw och WL Custom Blade Spinning Butcher. Planerna att hålla samma tempo som förra vintern rök när vädret lade in sitt veto i flera månader. Jag har inte tillgång till någonstans att kasta i skydd från elementen. Därtill behövs både film och foton till recensionerna. Allt sådant har både bildligen och bokstavligen legat på is. 

Flera knivar från det här märket blir det också!

Men nu börjar man kunna hoppas på en vår igen. Det är bara hoppas att även den rivstartar. Det är för övrigt troligen det ord som bäst sammanfattar hur det här "knivåret" börjat för både mig och bloggen. Det händer en hel del för tillfället som ni kanske noterat. 

Nya knivar har anlänt, andra något äldre bärs, testas och fotograferas för fullt. Ett par har fastnat någonstans på mitten av en transport, oklart vart. Och nej, det är inte Postnord utan faktiskt DHL som lyckats med den bedriften. En vecka i USA, sedan radiotystnad sedan 24e januari. Vi får väl se hur det slutar i det fallet. 

Kommande recensionsobjekt på promenad, Sencut Glidestrike

Närmast den här månaden är i alla fall en recension av min senaste och förvånansvärt stora Sencut Glidestrike. 

Efter är det nog lite oklart hur resten av månaden kommer att arta sig. Det finns mycket att välja på. Förutom nämnda kastknivar är omdömen om ett par köksknivar av olika typ på väg men även ett flertal fällknivar, ja och så några fastbladare av varierande karaktär då. En salig röra med andra ord. 

Men jag hoppas ni vill vara med och ta del av den röran även framledes. Nu kör vi vidare!

/ J - siktar mot mars

#knivesandbikes #knivigtvarre

Fredags-EDC CXXII

Jag och tiden är inte helt vänligt inställda till varandra för tillfället. Det finns tecken på att den har för bråttom. Sedan är frågan vart den är på väg och om den är linjär. Min uppfattning är att spåret efter den ser ut som ett garnnystan som en kattunge lekt med. Jag hänger inte med.  

Ett tidens tecken är att trots att det inte plitas ned en "Fredags-EDC" varje vecka har jag uppenbarligen hunnit fram till nr 122 vid det här laget. Det antyder att tiden går eller snarare rusar, det också får väl tilläggas. Tecknen på det är många, inte minst att fan själv, det vill säga jag, har börjat få vita strån i skägget. 

Fredags-EDC "Stor och liten"

Även dagens knivval är gjort i syfte att motverka tiden. Två knivar som endera kan betraktas som vintage eller möjligen bara inte det sista i modesvängen. Här står inga button locks, kullager eller flipperfenor att finna så långt ögat når. 

Den stora biffiga är Böker Aurora och den lilla superlätta Al Mar Falcon Ultralight. Den senare är av den gamla skolan, det vill säga gjord i japan och materialet är Micarta. Bara Micarta kan tilläggas, någon ram finns inte och det gör det här till en kniv som är ultralätt. Därtill uppvisar den mycket hög tillverkningskvalité. Om jag inte missminner mig så var det Moki som gjorde fällknivarna åt Al Mar förr i världen. 

Den stora Aurora är en helmetallkniv med ett handtag i massiv titan som sedan fått ett tämligen intrikat mönster och är anodiserat i flera färger. Grundtonen skiftar mellan grå och lila beroende på hur ljuset faller och topparna är bronsfärgade. Av någon anledning verkade den inte sälja så bra trots bra finish, fina material och inte minst att det en rätt tidig Jens Ansø-design. Möjligen var priset avskräckande även om jag inte minns exakt vad då jag bytte till mig kniven. 

När jag skiver detta inser jag plötsligt att det var nästan tio år sedan jag recenserade Aurora. Jäklar i min låda. 

Tiden går som sagt eller var det springer?

/ J - slåss mot väderkvarnar och tiden

#knivesandbikes #knivigtvarre

Det lär vara sommar...

Nu skriver vi juni månad och sommaren är här på riktigt. Eller rättare sagt, den fortsätter. Meteorologiskt har det nämligen varit sommar ett bra tag här i södra Sverige. Om jag inte missminner mig är definitionen att det skall vara varmare än tio grader mer än fem dygn i sträck. Eller nej förresten, "varaktigt" tror jag är ordet som används hos SMHI. I enlighet med det har det varit sommar en stor del av maj i de här krokarna. 

Det märks kan jag säga. Mest på hur många timmar knivkastning det blivit. Jag för bok över den aktiviteten. Det kunde också skönjas här på bloggen under föregående månad. Det hanns inte med tillnärmelsevis så många saker som jag tänkt. Färre recensioner och annat som jag velat sätta på pränt. 

Till och med knivarna njuter av vädret. MKM Hero i fullt solsken

Med det i bakhuvudet skall jag inte göra upp alltför vidlyftiga planer och lova för mycket inför den kommande perioden. Men det jag TÄNKT är att hinna med recensioner av knivar från Civivi, Zitoon Knives, MKM, Camillus och CRKT. Även det lät ambitiöst inser jag. 

Särskilt som andra aktiviteter också hägrar däribland cykling som ju är mitt andra stora intresse. Det delar den egenskapen med knivkastning att det kräver sin tid. 

Hur som haver, väl mött under sommaren!

/ J - eder kniviot i etern

Varför jag ryser...

...när folk säger att fällknivar är bra i köket

Särskilt vanligt är fenomenet i diverse amerikanska recensioner och då ofta i de som förekommer på Youtube. Där kan frejdigt konstateras saker som "it's very good for food prep" och att det är en "slicing machine" när det talas om fällknivar. I samma veva kan man passa på att klämma lite på handtaget också och konstatera att ergonomin är superb eftersom "there are no hot spots" trots att man inte arbetat med kniven alls. Uttalandet betyder mest att blodvite inte uppstår vid omedelbar kontakt i det här fallet.

Ergonomi är något helt annat än att kniven initialt känns bra i handen som jag hävdat förut. Att hålla löst i ett handtag är inte detsamma som att tälja i tio, tjugo minuter, rensa några fiskar, ta ur en älg eller jobba i ett kök någon timme.

Jodå, en fällkniv kan vara bättre i köket än en annan

Vad som står ytterligt klart efter dylika uttalanden är att de personerna inte vet någonting eller i alla fall mycket lite om matlagning och att de inte tillbringar någon tid att tala om i ett kök. Det finns förvisso ett alternativ till som är mer tragiskt och det är att de faktiskt gör det men nyttjar för ändamålet totalt undermåliga redskap och dålig teknik. Att de faktiskt är övertygade om att deras dyra fällknivar är bra redskap vid matlagning.

Tyvärr gäller det många knivsamlare överlag om jag tillåts generalisera lite, inte bara de som syns på Youtube. Jag hör och läser liknande uttalanden lite för ofta även i svenska diskussioner. Annars initierade personer med mycket erfarenhet visar upp stora kunskapsluckor när det kommer till det här området.

Fällknivar är usla för kökshandräckning förutom när det kommer till förpackningsöppning och kanske skalande av någon frukt eller så. Det gäller dock inte vid utomhusmatlagning i form av vandring, camping, fiske- och jaktturer etc. Det är ett helt eget kapitel.

Det är främst ett par egenskaper som gör fällknivar tämligen undermåliga som köksredskap. Ett är storleken och proportionerna på bladen i gemen och den andra är egg- och bladgeometri. Det finns dessutom ett tredje argument som diskvalificerar dem helt, särskilt EDC-knivar och det är hygienaspekten. Men även det släpper jag den här gången fast det är det definitiva argumentet. Det som inte går att trumfa. Bara tanken på att använda något som tillbringat en vecka i fickan och som nyttjats till diverse uppgifter samt är fullt med skrymslen och vrår för att köra ned i salladen får mig att rysa.

Några exempel på dedikerade köksknivar: Skalkniv (paring) från Hiro, Allkniv (petty) från Hiro
stor Santoku även den från Hiro samt en stor Gyuto (japansk tolkning av västerländsk kockkniv) från Hattori

Det talas inte sällan om hur snabba fällknivar är att öppna, hur god "action" de har. Många kan allting om lås och vet vilka konstruktioner som i teorin är de starkaste på jorden. De kan skilja på FRN och G10 genom ett ögonkast och har koll på de senaste superstålen. Diskussionens vågor går höga på internet om vilka ståltyper som är mest högpresterande. Är verkligen CPM 20CV detsamma som M390? Har de en chans mot REX45 eller CPM S90V? Är Är LC200 det mest rosttröga stålet som finns? Frågorna är många och testen som skall avslöja svaren blir allt fler.

Jodå, särskilt fällknivars prestanda diskuteras som om de vore sportbilar från skolgårdens pojkdiskussioner om vilken bil som är "världens snabbaste".

Ibland får till och med geometri och eggvinklar vara med i diskussionen men oftast inte. Trots att det är det som huvudsakligen avgör hur väl en kniv skär. Det spelar ingen roll hur fint stålet är om eggvinkeln är detsamma som på en spräckyxa och bladet mäter 5 mm över nacken. Nu generaliserar jag något för sakens skull, vad man skall skära är förstås också avgörande. Men nu var det saker lämpliga för förtäring och inte bildörrar och ammunitionslådor som var av intresse.

Faktum är att geometrin på en god kökskniv gör att den skär bättre genom de flesta födoämnen* med slö egg i jämförelse med en vass kniv/fällkniv med blad anpassade för EDC-bruk eller att skära i trä.

Alla tre knivarna skär bra men har olika styrkor. Helle Temagami är utmärkt för att skära i exempelvis trä och TM1 från Lionsteel (nederst) är en grym EDC-kniv, men försök inte att skära en morötter med dem. För det väljs lämplightvis Kagayaki från JCK. Bladet på den är mindre än hälften så tjockt som på de andra två

Men förutom den biten som jag för övrigt varit inne på vid ett flertal tillfällen så spelar måtten på kniven betydande roll. Det var faktiskt en diskussion kring det i gruppen "Knivsamlare" på FB som fick mig att påbörja den här texten. Frågan som ställdes var "Hur lång kökskniv behöver man egentligen" illustrerat med en bild på en mycket stor kökskniv runt 45 cm lång.

Det uppenbara svaret är förstås att det beror på vad man skär och hur man gör det.

Den som styckar tonfisk till vardags har till och med större knivar än så ibland. De flesta har dock inte den sysselsättningen vare sig som yrke eller fritidsintresse.

Jag brukar hävda att man behöver en stor kockkniv, helst med minst 20 cm blad för att klara de stora uppgifterna i ett kök med lätthet. Det handlar om att dela sallads- och vitkålshuvuden, skära grönsaker på längden, dela melon och liknande.

Till mindre uppgifter används andra knivar, till exempel "allknivar" ("petty" på engelska) och små skalknivar. Sedan finns utöver det alla specialiserade knivtyper förstås. Det kan handla om allt från de allestädes närvarande brödsågarna via tournierknivar, stekknivar, filéknivar, laxknivar, styckarknivar, flåknivar och köttyxor till ostronknivar och ostknivar. Variationen är mycket stor och specialiseringen har förstås gått längst i Japan, vart annars? Där lär finnas över sexhundra olika knivmodeller. Mycket beroende på att många fiskarter i princip har en egen lokal variant på kniv eller slipning förknippad med sig. Japaner gillar specialisering och perfektion som bekant.

Mer specialiserade köksknivar för bröd, stekar, styckning, kotletthuggning och fiskfiléande

Men det är inte främst storleken på vad som skärs utan vilken teknik som används som avgör vilka mått som är ideala för en god kökskniv. Jag skrev i den aktuella tråden att det finns en orsak till att kockknivar i gemen har en viss längd och höjd på bladen. En del av förklaringen finns förvisso i kulturella skillnader men vissa universella parametrar finns.

Skall man finhacka mycket råvarar av varierande storlek behöver man antingen en hög kniv eller en lång kniv. Varför kanske ni undrar? Jo, för antingen snabbhackar man med kniven uppifrån och ned ofta med stöd av knogarna så kallade "push cuts" och då vill man inte att knivbladet skall gå "fritt" vid varje snitt utan att fortsätta vila mot fingrarna. Det tydligaste exemplet är en kinesisk kockkniv men även japanerna har sin Nakiri, grönsakskniv.

Kinesiska köksknivar ser i västerländska ögon ut som klyvare eller köttyxor men är i själva verket främst ämnade för grönsaker och kött. Både blad och egg har annan geometri än yxorna. I och med användadet av wok och snabbfräsning krävs mer finfördelning än i de flesta västerländska kök vilket avspeglar sig i knivarna och deras användning.

En knivtyp som är ultimat när det gäller vissa typer av hackande, en kinesisk kockkniv

Det andra sättet att skiva och hacka t ex grönsaker effektivt på är vad som på engelska heter "rocking cuts". Det vill säga du vilar främre delen av bladet mot skärbrädan och låter kniven glida i gungade rörelser fram och tillbaks med stöd av knogarna. Men för att den rörelsen skall förenklas krävs en viss höjd på bladet även här. Går eggen för högt över det som skärs finns risk att fingrarna hamnar i vägen för eggen. För att inte vinkeln på kniven skall bli för stor när man arbetar med den krävs också en viss längd på bladet. En kort kniv som skall lyftas över t ex en stor lök kräver stor vinkel, en lång kockkniv kräver mindre vinkel. Allt går men det är en fråga om bekvämlighet.

Det kan tilläggas att för att få ut maximal nytta av dina knivar särskilt om de är långa, bör du även ha bra skärbrädor**. Eller åtminstone stora nog för att rymma din kniv. Rocking cuts med långa knivar kräver sin yta helt enkelt. Dessutom är det bekvämare eftersom det du skär inte ramlar av skärbrädan och ned på bänk eller i värsta fall golvet.

Så av de två huvudsakliga skälen är en stor kockkniv en tillgång i köket för såväl proffs som amatör. För att få en basuppsättning knivar vill jag därtill lägga en brödsåg, en allkniv och en skalkniv. Det är i den sistnämnda kategorin som fällknivar faktiskt kan fungera lika bra som en dedikerad kökskniv. Men det är också allt.

Sedan GÅR det naturligtvis använda alla knivar till allting. Men det ligger lite vid sidan om diskussionsämnet. De är nämligen olika bra inom respektive område. Det blir särskilt tydligt om man kikar på ytterligheterna. En stekkniv är inte bra att skära mattor med medan en brytbladskniv är det. Å andra sidan skulle jag inte vilja tranchera fågel eller skära söndagssteken med en "Stanley"/mattkniv heller.

Av det skälet skulle jag rekommendera att alla (fäll)kniventusiaster investerade i åtminstone ett par bra köksknivar. De är trots allt de som används mest sett till tid i det genomsnittliga hushållet om man nu inter räknar att bära omkring på dem och fota dem som brukande förstås.

/ J - amatörmatlagare och tillika kniventusiast

* Naturligtvis inte alla. Det är förstås skillnad på att skära i rotsaker, frukt och grönsaker jämfört med kött, fisk och fågel.
** Skärbrädor är ett helt annat ämne som tarvar en egen utläggning.

Första april

Skämten brukar varnligtvis dugga tätt i världen kring den här tidpunkten. Så inte i år och inte heller här. Jag är inte på humör för den sortens upptåg. Även om jag försöker att inte tyngas för mycket av det som händer i Sverige och världen är det svårt att inte påverkas. Det kanske är normalt till och med? Det inverkar faktiskt på mitt humör och mående. 

Jag gör som de flesta och drar mitt lilla strå till (gödsel)stacken. Tvättar händerna så ofta att jag snart rapar tvål, träffar så få att eremitstatusen är nära förestående och undviker att hälsa på människor jag verkligen vill träffa. Mor och far, syster och bror med familjer till exempel. Några få vänner ser jag ibland. 

På platsen där jag jobbar är förberedelserna i full gång. Det är kommunal verksamhet det rör sig om så personalen är inventerad, eller snarare är deras kunskaper och erfarenheter ifall de behövs bättre i exempelvis vården framöver. Och delar av versksamheten är omställd till produktion av visir till ansiktsmasker. Sen märks det på frånvarotalen. Alla som är det minsta förkylda är förstås hemma och flera är borta på grund av att de tillhör riskgrupper och inte bör beblanda sig för mycket med andra.  

Fällknivar...

...många fällknivar!

Desto mer tid finns det för andra intressen nu när man inte kan vara lika social. Ett av dem är för min del cykling och just den verksamheten, särskilt i MTB-form är en utmärkt aktivitet. Solitär som den ofta är. Såvitt jag vet får man inte Covid-19 av granar än så länge. 

Ett annat är förstås knivar och särskilt den biten som rör internet, blogg, instagram och forum. De är även de riskfria. Så ett visst uppsving kan noteras inom det området för min del. Det tycks gälla fler än jag tycks det för aktiviteten har på vissa håll ökat.  

Sedan fick jag det galna infallet som jag ofta får vid den här  tiden varje år. Det går ut på att släpa ut alla knivarna i trädgården. Mest för att hyllorna behöver dammas eller snarare saneras. Och vad passar bättre för det än en solig vårdag?

Att först släpa ut dem, arrangera dem i långa rader, fota dem och framförallt att återbörda dem igen i någon slags ordning låter sig inte göras på en kafferast. Närmare sex jäkla timmar tog det. Jag måste lösa min förvaring lite mer permanent vad det lider. Jag inser det med all önskvärd tydlighet. 

När jag tänker efter var det inte ens riktigt alla fällknivar och inga fastbladare alls. Frågan är då om man måste göra om hela proceduren för ett nytt familjefoto?

/ J - känner sig som ett aprilskämt

* PS Någon på Instagram frågade om min "förvaring" på bilden. Sanningen är att det är gamla soffkuddar som skulle till tippen då en ny soffa införskaffats. Så det är ingen hemlig gigantisk Pelican Case eller så. 

När passionen kommer i vägen

Ibland ser man inte skogen för alla träd brukar det hävdas. Jag har bestämt mött en person på Instagram som nog fastnat i den fällan. Låt mig beskriva vad det handlar om. 

Det började häromdagen med att butiken SMKW (Smoky Mountains Knife Works) ställde en fråga på Instagram ungefär formulerad som "vad är fällknivar bäst på" och det var då i relation till "fixed blades". Mitt svar i tråden blev:

"Inget, förutom att de är lättare att bära"

 Senare förtydligade jag min ståndpunkt genom att publicera den här bilden med titeln "Not even close"

"Inte ens i närheten"

Visst, jag valde att spetsa till formuleringen genom att hävda att fällknivar inte är ergonomiska. Som skäl angav jag att de numera nästan alltid har ett clip, ofta "forward choils", "jimpings" och annat som skär in i handen när man tar i lite. Vidare är de nästan alltid tunnare i handtaget än fastbladare för att kunna bäras bekvämt i fickan och det parat med att de ofta är öppna i ryggen och i vilket fall som helst har en skåra för bladet att vila i gör att anläggningsytan mot handen blir väsentligt mindre. Enkel fysik gör då gällande att risken för blåsor och skav ökar. 

Jodå, någon nappade på betet och räknade raskt upp knivar som Manix 2, Paramilitary 2 och Magnitude. Alla från Spyderco kan noteras i förbifarten. 

Jag genmälde att "visst, jämfört med andra fällknivar så..." För det är ju så det är! De uppräknade fällknivarna liksom den på bilden ovan är riktigt bekäma att hålla i. Men inte om man skall tälja en stund. Då händer det saker. Detsamma om man skulle arbeta med kniven, tänk styckare eller liknande. Inte för att fällknivar är aktuella för den situationen utan som tankeexperiment för att avgöra huruvida de verkligen är ergonomiska eller ej. Det är skillnad mellan att en kniv är bekväm att hålla i (en kortare stund) och att de är ergonomiska. 

Dessa bilder lades upp för att illustrera vad jag menar. Tre ansedda fällknivar varav två tillhör dem som räknades upp av skribenten jämfört med två fastbladade knivar i motsvarande storlek. En enklare Morakniv och en lite mer påkostad Karesuandokniven.  

Bildtiteln blev "An Explanation" - en förklaring till varför fällknivar inte är lika ergonomiska som sina fastbladade kusiner

Som ni ser är även de ur ergonomisk synpunkt mycket väl sedda fällknivarna väsenligt tunnare och mindre formade än till och med en enkel Morakniv. Mycket mindre så än Oraka från Karesuandokniven längst till höger

Och så var ju fällknivar öppna också. Somliga i ryggen och alla förstås där bladet skall in

Personligen anser jag att det egentligen är en "icke-diskussion", det är verligen inget att debattera. Men samtalet fortsätter. Nästa argument som använts är några knivar från Cold Steel i form av deras värsting "4-Max" och den lika stora "SR1". Jodå, jag betvivlar inte att det är bra knivar, till och med excellenta i sin klass. Men en Mora för en hundring gör samma arbete lika bra hävdar jag. Vidare påstår jag att den högst troligen är lika bekväm eller bättre i hand. Särskilt om man går upp till en Mora Bushcraft. Fortfarande väsentligt enklare och billigare än de uppräknade fällknivarna.  

Så för att komma upp i samma ergonomiska klass får man enligt inlägget dra till med fällknivar som väger minst dubbelt så mycket som en fastbladare samt kostar väsentligt mer. Det bevisar mest min tes anser jag. Fällknivar är "sämre" ur praktisk synpunkt. Sen finns ju andra invändningar mot fällknivar än rent komfortmässiga som att de trots alla urstarka lås har en led på mitten som är en potentiell försvagning och att det fastnar smuts inuti dem. 

De är helt enkelt sämre ur alla perspektiv utom att de lättare att bära! Det blir tydligt om man blandar in lagar och vad som är socialt accepterat att skylta med i bebyggda områden. Men det är nu en annan fråga! Det handlar ju inte om användning. Jag undrar varför det påståendet provocerar så? Det är emellertid i den hettan som passionen hamnar i vägen för argumentationen. 

Sen älskar jag ju fällknivar så jag kommer aldrig att överge dem och de är mitt främsta fokus. Men "bättre" tänker jag nog fortsätta att hävda att fastbladade knivar är även om det förstås beror lite på vad som läggs i den något vaga formuleringen. 

/ J - i argumentationstagen

Bildgåta 5

Just den här bilden med tillhörande fråga postades på mitt Instagramkonto igår men jag tänkte att ni som inte häckar på dylika platser kunde få en chans att gissa också. Det är inte mer än rättvist.

Så frågan är...egentligen tudelad.

För det första: Vad har namnen på de här knivarna gemensamt?

och för det andra: Kan någon precisera vad som gäller för de enskilda knivarna?

"It's all about the name"

Lycka till med gissandet. Eller kanske snarare vetandet i några fall.


/ J - i knåpartagen

"Underhåll"

Det är en sak jag inte helt förstår och ämnar dryfta med er! Hur kommer det sig att vissa knivanvändare känner ett sådant instinktivt behov att demontera sina knivar stup i kvarten? Det tycks även vara så att de som använder dem minst behöver plocka isär dem mest. Men det är bara en känsla jag får och den kan vara fel.  

En som gjort sig en snabb karriär på området är bland andra YT-recensenten Nick Shabazz som även fått en egen kanal på "Knife News" där han ondgör sig över vissa fenomen han inte gillar. Nu tycker jag att han är tämligen underhållande och följer honom därför. Om man bortser från rösten och de viftande händerna hela tiden så är han rätt ok enligt mig. Men de kännetecknen tillhör kanske New York-bor, vad vet jag. 

Några av hans käpphästar handlar om "red Loctite" och inte minst skruvar, lager och deras utformning. Det kan jag hänga med på och för det mesta hålla med om. Men inte att han kan döma ut hela knivar eller åtminstone kritisera dem hårt för att de inte går att "underhålla", det vill säga med lätthet plocka isär i molekyler. Han avskyr också glidlager i nylon då det tydligen slutar fungera hela tiden. En upplevelse jag inte delar trots många års nyttjande av knivar. Uppenbarligen har han aldrig känt på en MCusta för övrigt. 

Visst, jag tar själv isär de flesta knivar jag äger men det är mest för att jag recenserar dem. Av nyfikenhet över konstruktionen och hur detaljlösningarna ser ut. Men absolut inte för att det "behövs" i någon särskilt omfattning. 

Det underhållande i hela kråksången är att han själv hela tiden framhåller att han bor i en stad, jobbar på kontor och därför inte brukar sina knivar "hårt" eller har behov av större knivar. Alla de argumenten kan jag förstå och skriva under på men jag kan inte i sammanhanget greppa varför man då hela tiden behöver plocka isär sina fällknivar för "underhåll". Vad exakt är det som händer med dem som gör att det krävs? Fickludd? Om det räcker för att få en kniv att sluta fungera kanske den inte är så bra trots allt. 

Viper Timeless, isärplockad för att spänna pivotskruven

För mig är det ganska uppenbart att det är ett konstruerat behov. Det handlar mer om lika delar nyfikenhet över tekniska lösningar och ett önskan av att se hur saker ser ut inuti. Han och andra är jäkligt nyfikna helt enkelt. Det är förvisso ett giltigt argument för mig. Men att därifrån sträcka sig till att hela tiden poängtera att det är negativt om knivar är svåra att ta isär förstår jag inte alls. Enligt hans recensioner kan det vara en "dödande" egenskap, något som gör att man skall avstå från köp.

Jag kommer osökt att tänka på en släkting som jagar extremt mycket och ibland använder han en fällkniv istället för sina fastbladare till framför allt hare. Kniven han då använder är en Puma 4-star. Den blir då naturligtvis kladdig och blodig och det han gör är att rengöra den med varmt vatten. Den används förstås inte till livsmedel eller dylikt efter det. Men poängen är att kniven vare sig kan eller behövs plockas isär varje gång. Det är en klassisk lockback av gammalt gott slag. Den har många år på nacken den kniven. 

Själv använder jag som bekant knivar hela tiden av olika anledningar, både praktiska och för att recensera dem och känner inte att jag behöver "underhålla" dem frekvent i bemärkelsen plocka isär dem. 

Förvisso kräver en kniv med kullager mer service än en utan men inte så det behöver göras särskilt ofta, ja enligt mig då. OM det är så att det skulle behövas i den omfattning som antyds spär det snarare på en av mina egna käpphästar om att kullager egentligen inte hör hemma på fällknivar, ur praktisk synpunkt. 

Anledningen till att jag tar upp ämnet är tvåfaldigt. Dels funderar jag över bevekelsegrunderna men jag är också litet fascinerad över fenomenet i sig. Med det menar jag det faktum att just Youtube har så stor genomslagskraft att när ett par tre höga röster där framhåller någonting så blir det en snabbt en "sanning". Så mycket att t ex CRKTs Ken Onion designade  "Homefront" effektivt löser ett problem som inte finns. Behovet av att demontera en fällkniv i fält utan verktyg. 

Missförstå mig rätt i sammanhanget kära läsare. Om en kniv är demonterbar så är det en fördel att det fungerar som tänkt. Att skruvar är av god kvalitet och inte går sönder, att de inte är av fyra olika dimensioner på samma kniv, att de inte är underdimensionerade, att passformen på övriga delar är god etc. 

Men för mig är det rätt långt bort att döma ut en fällkniv för att den inte går att ta isär. De flesta av de mest använda fällknivarna på jorden går INTE att ta isär alls. Det gäller exempelvis SAKs, Opinel och andra klassiska modeller. Av någon förunderlig anledning verkar de fungera ändå. 

/ J - undrande

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 40 - "Treenigheten"

Det fanns en tid när Internet skrevs med stor bokstav och var för entusiaster. Skulle man hitta något intressant stavades det inte sällan med ord innehållande många z och återfanns på suspekta ställen. 

Ville man kika på knivar på den tiden, vi talar nu om nittiotal, så var det amerikanska publikationer som gällde. Därför sparades det av studiemedlen för att stund till annan smita in på "Punkten" i Växjö för att köpa senaste numret av "Tactical Knives" eller "Blade Magazine". Importerade tidsskrifter var inte billiga och kunde därför inte köpas i parti och minut.

Några av de knivar man kunde kika på var de här tre. Alla tre är knivar som på något vis lockade mig djupare in i knivträsket. På den tiden ouppnåeliga. Svåra att få tag i på hemmaplan och långt över min dåvarande budget. 

"Trinity"

Knivarna är från vänster till höger: Spyderco Starmate, Gerber CF och Benchmade AFCK. 

Starmate är en kniv designad av "Bob" Terzuola och just den här kniven är inte orginalversionen utan Spydercos andra försök. Min "Combat Folder" från Gerber är däremot en "First Production Run" från 1996. Kul att ha men ur praktisk synpunkt att beklaga. Låset är uselt, det glider om du slår till bladet med handflatan från fel håll och stålet är det synnerligen mediokra 425M som har samma egguthållighet som dubbelvikt aluminiumfolie. Annars är det en mycket intressant kniv ur den synpunkten att det är en av få fällknivar som går att ha dubbeleggad eftersom hela bladet döljs i handtaget när den är hopfälld. Den levereras inte så eftersom det på vissa håll är olagligt med dolkblad. Men den är förberedd för det.   

Benchmades Advanced Folding Combat Knife är däremot utrustad med sin tids superstål ATS-34. Eftersom den reades ut på Fällkniven när de bytte inriktning är det en "leftie", vilket gör att låsarmen sitter på "fel" sida för mig som är högerhänt. Titan i ram och låsarm, skräp enligt mig. Titan slits och kniven har använts. Nu har den en smula glapp i låset av det skälet. Det hade den inte haft med stålram.

Naturligtvis finns det fler än de här tre på listan över knivar som under åren påverkat och kanaliserat intresset. Där finns allt från italienska stiletter, OTFs, dolkar med mera. Men på något vis behöll de den här trion sin särställning.  

Har ni några knivar som påverkat intresset mer än andra och vilka i så fall?

/ J - betraktar den taktiska treenigheten

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 35

Bilden kallade jag för "Another angle" av det enkla skälet att det är vad det är. En annan vinkel på en bild jag döpte till "Rush Hour" som nu är upp i över 2600 "likes" på Instagram. Vad man än tycker om det är det min största framgång på det området hittills kan konstateras. 

Jag kände mig föranledd att ta några bilder till då jag ändå ställt upp dem. Fällknivarna på bordet är inte alla jag äger men ett par tre hundra stycken. Det tog sin tid att fälla upp dem, placera ut dem och plocka bort dem igen kan jag säga! När jag var klar började det mörkna så det blev inte så många bilder som önskat.

"Another Angle"

Orsaken bakom uppställningen var egentligen inte att fotografera knivarna utan att städa och damma av hyllorna de låg på. Nu verkar det projektet ha havererat för de är fortfarande inte på plats utan ligger utspridda i hela hemmet. På golv, sidobord, runt datorn, vid tv:n, på matbordet - överallt faktiskt. 

Det är mer plock än man kan tro att förflytta "samlingen" eller knivhögen från en plats till en annan. 

/ J - lätt överväldigad

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Instagram

Man skall ju ha ett Instagramkonto nuförtiden. Det tog mig en evighet att förstå men jag skaffade ett för någon månad sen. Och det är ju riktigt kul! Jag gillar ju bilder i olika form. Både att ta egna och titta på andras. Nu ligger fokus på knivar och cyklar på mitt konto. Något tema bör man ju ha men det smyger in någon annan bild då och då.

Jag har till och med EN "Selfie", eller nja, riktigt äkta är den inte då vi är två på bilden. Annars har jag svårt att förstå konton med tvåhundra versioner av "Me Myself and I" som tema. Det är inget jag blir lockad av att följa direkt. Men i sammanhanget är jag en stofil och inte riktigt så narcissistiskt lagd.  Jag upptäcker dem när jag letar efter andra personer att följa och därför kikar på dem som följer mig. 

Det är intressant hur olika bilder kan uppfattas. Ni vet den där bilden jag även delade på Facebook i grupperna "Knivsamlaren" och "Tungur Knivur", den jag döpte till:

"Rush Hour"

Några av mina fällknivar...

Den har löpt amok, för att vara min skall tilläggas. Just den bilden av alla är i skrivande stund uppe i 2580 "likes" och har gjort att jag på tre dagar ökade från runt femhundra "följare" till över niohundra. 

Den är uppenbarligen mycket populär!


/ J - "bildar" sig

Dagens bild nr 15

Somligt kommer i par. De här mycket omtyckta fällknivarna till exempel. Överst min gamla trogna och vid här laget tämligen slitna Military. Underst lillebror Paramilitary i sin andra itteration, PM2. Båda bra men jag föredrar nog trots allt den mindre kniven om en måste väljas. Det extra stora handtaget på Military är särskilt utformat med tanke på användning med till exempel handskar på. Något jag mycket sällan ägnar mig åt. Men den var länge den kniv som fick följa med på campingäventyr och vandringar. Mycket beroende på att det det långa flatslipade bladet gör den till en kompetent hjälpreda vid matlagning. 

"Brother in Arms"

Ni som känner till era Spydercomodeller vet att originalMilitaryn är en kniv med en så kallad "Nested Linerlock", det vill säga låsarmen i stål är förankrad i den ena G10-sidan. Paramilitary 2 har istället en "compressionlock". Båda de här versionerna har fått CPM S30V i bladet men den mindre kniven är svärtad med det bästa som finns i den vägen - DLC.

Det måste medges att den blå Sprintrunversionen av den kniven med S110V är ytterst lockande. Eller vad säger ni?

/ J - ickemilitär

(Båda knivarna testade, resultatet kan du läsa om här och här!)

 #knivigtvarre #aliaspostmortem

Nu vänder vi blad och skriver 2016

Vad kommer att hända på den här knivbloggen under innevarande år, 2016? Tämligen mycket hoppas jag!

Tack och lov går inte allt att veta i förväg. Det vore urbota tråkigt både i livet och här på bloggen. Men någon form av struktur kommer finnas. Sen växer sådana här projekt fram i dialog med läsare och de av er som kommenterar förstås. Jag tar gärna emot åsikter, feedback och kritik av olika slag så hör gärna av er! 

Ett förslag eller snarare önskemål kom tidigt var att jag skulle inrätta ett index över de knivar som förekommit i diverse texter. Så det finns nu ett sådant som ni kanske sett. Möjligen skall formen för det förfinas vad det lider men förhoppningsvis underlättar det jakten på ett särskilt märke eller specifik modell. 

Årets första kaffe + kniv, i snö. 

Vad beträffar innehållet kommer stommen även fortsättningsvis vara presentationer och recensioner av knivar jag äger. Fokus blir naturligt på fällknivar av det enkla skälet att det är där mitt huvudsakliga intresse ligger och det är den sorten jag har flest av. Men jag kommer även att presentera fastbladare under det här året då jag har ett antal sådana av olika sorter också. 

Nytt för i år blir återkommande inslag om köksknivar. Det är ett projekt jag länge haft på gång men det har försenats bland annat på grund av att de är notoriskt svåra att fotografera! Men jag har tagit del av ett par mail, samtal och någon kommentar där det efterfrågats. Så jag tror mig veta att intresset finns. 

Sen finns det planer på att ha serie med "gästknivar". Bland annat känner jag några jägare vars knivar inte bara berättar rätt mycket om sina ägare utan de har själva många historier och minnen kopplade till sig. 

Utöver det kommer det förstås att bli kåserier och reflektioner över aktuella fenomen och kanske någon kommentar till vad som händer i knivvärlden. Det kan gälla trender, handel, internet, forum, andra bloggar eller något annat av intresse. Först ut blir en text om vådan av att recensera knivar föranledd av några nyligen inträffade händelser. Men mer om det senare. 

Vidare finns det en eller par idéer om hur bloggen kan utvecklas som ligger och lagras som ett gott vin. De kan nog korkas upp och avnjutas vad det lider. 

Så skål och god fortsättning på er alla knivvänner!

/ J - försöker hålla sina knivar skarpa

Dagens bild nr 2

Även om det huvudsakliga intresset när det gäller fällknivar fokuseras på modernare varianter så gillar jag mer traditionella diton också. Vissa mönster uppskattar jag mer än andra och Trapper är ett sådant. Jag samlar inte på dem per se men några stycken har hittat in i min knivhög ändå. 

"Trapperlove"

I huduvudsak kommer de från "Rough Rider", ett märke som är SMKW - Smoky Mountain Knife Works eget husmärke. Ett budgetalternativ med för prisklassen extraordinär tillverkningskvalité. "Made in China" förstås för att hålla ned priserna. På bilden återfinns även Buck Creek och Hen & Rooster som råkar vara Tyska knivar. 

/ J - jagar mest fler knivar

"Ny" knivblogg

Ibland händer det saker i livet och så även i mitt.

Eftersom jag framgent mer aktivt kommer att skriva om cykling i olika former knutet till den eminenta publikationen Svenska Cycling Plus så har jag beslutat dela upp mina bloggtexter något mer än tidigare. Mitt intresse för knivar har ju knappast dött bara för det, snarare tvärtom. Ni vet själva hur det kan vara. Jag är inne i en "knivig" fas.

Sen tycker jag personligen att den knivtokige kan behöva läsa om cyklar ibland och cykelfanatikern kan behöva öka sin kunskap om knivar, men det är ju bara jag det.

Men därför kära vänner och läsare vars intresse främst är eggredskap av olika slag med fokus på knivar så ser nu en "ny" eller snarare mer renodlad blogg dagens ljus.

Välkommen till "Knivigt värre"!

För att inte någon av mina stadigvarande läsare skall bli helt förvirrade kommer skillnaden inte bli astronomisk gentemot tidigare vad gäller innehållet. Och de tidigare texterna får följa med även om några av dem fräschats upp lite med nya bilder. Det har ju hunnit bli några stycken vid det här laget. Men det gör dem förhoppningsvis mer lättåtkomliga och sökbara. 

Här kommer ni även hitta samma innehåll som tidigare på "Cykligare" när det gäller knivar. Det vill säga presentationer och recensioner av mina knivar där tonvikten ligger på fällknivar av olika slag. Förutom presentationer av olika modeller kommer det att förekomma någon mer kåserande text om vådan av att vara en Knifeoholic och knivlivet i stort. Men planer finns även på att utvidga innehållet vad det lider.

Till exempel funderar jag på att införa någon form av gästspel. Jag har en bekant som är en riktig storjägare och har en diger samling väl använda jaktknivar företrädesvis handgjorda diton samt av märket Fällkniven. De ligger nära till hands att börja med.

Vidare ämnar jag skriva om köksknivar. Ett ämne som även det ligger mig varmt om hjärtat. De är trots allt de som används mest åtminstone i mitt liv. Så de om något borde betraktas som "EDC" i ordets vidaste bemärkelse, även om man naturligtvis inte bär omkring på dem särskilt ofta.

Sen är jag förstås öppen för förslag från er läsare! Vad det kan bli av den här resan återstår att se men spännande blir det.

Häng med vettja!

/ J - en kniviot bland andra