Knife Review QSP Pelican

-  the return of the Wharncliffe

In another review of a knife from QSP with the same basic blade shape, I said that I will return to the subject with an ever more typical Wharncliffe. It was this knife, called "Pelican", I had in mind. In this case, you get a really striking blade of that variety attached to a very comfortable handle. That combination provides a good foundation for a sympathetic knife, at least for those who appreciate their long straight edges. 

QSP 118-B Pelican

As is the case with the Locust, the Pelican can be had in a couple of different versions. This configuration has a gray handle and can be had with or without the two-toned blade. The alternative is a brown handle. This model is a step up in the model program compared with Locust as it has better steel.

Otherwise, as usual with flipper-knives from QSP, the knife comes equipped with ceramic bearings and detent-ball. The frame is weight-relieved and on the handle, you find QSPs interpretation of Micarta called Flax. It seems logical since it's variation of a linen Micarta.

A typical and quite impressive Wharncliffe-blade

Twitter version: I didn't know I was such an ornithologist. But this Pelican from QSP can breed in my neighborhood anytime. 

Blade

This Pelican lives up to its name with a particularly striking beak. The blade on this knife is a generous Wharncliffe that measures 92 mm in length and is 29 mm high. The proportions and the way the back arches down towards the tip almost makes this blade looks a bit "Sheepsfooty". But unlike that blade shape, this has a pronounced tip. A tip that is both effective and strong.

In this version, the blade is also characterized by the two-tone finish. As mentioned earlier, the blade is also available with a semi-polished satin for those who prefer a slightly more traditional look on their knife.

The color is both found on the rounded spine of the blade and on the primary edge bevel. The blade has a saber grind that reaches about two-third of the height. That makes for a good cutter but still leaves plenty of material at the spine which gives a very strong blade.

Otherwise, it can be stated that QSP is starting to become good at labeling. A reduced version of their logo can be found on one side and on the other the steel grade. That text is also modest in size.

A Wharncliffe blade gives a long straight edge and a tip that is positioned low. The look
is enhanced by a distinct two-tone finish

There is not much to say about the blade steel used. It is, as far as I can tell, a well-treated piece of CPM S35VN. Quality steel from American Crucible. The factory edge was exemplary, even in height, symmetrical and sharp. The knife cut hair with ease and the initial paper cutting test was answered with a light hissing as the blade passed through the material. 

The steel is the eminent S35VN

Put to work, this knife is more of a horse than a bird. A workhorse plain and simple. A blade with a long straight edge to work with as well as a comfortable handle is a nice symbiosis. But I can't agree with those who claim that straight edges are superior for EDC-tasks. Besides lacking the belly for sweeping cuts, they make it impossible to use more than the outer portion of the blade and the tip when cutting against flat surfaces, like cutting boards. That is especially true for flipper operated knives. In the long run that leads to uneven wear but, but above all you can't use all of that nice long edge.

In return, the advantage with straight edges is that the tip bites harder the longer the cuts are. The angle of the blade becomes more aggressive towards the end of the cut. Knives with a belly give longer edges to work with but don't have the same attack towards whatever you are cutting. That's why Stanley knives and the like have straight edges. In practice, that means that opening boxes and cutting tape is a breeze with this knife.

The blade shape also gives a tip that is easy to use since it is positioned low relative to the hand. Compared to the opposite, a "Trailing point", this tip is much easier to use in penetrating cuts, to drill in wood or just remove a splinter.

Handle

Pelican has been given a steel frame that is weight relieved. It both gives better balance and reduces total weight. On the outside, you find screwed on sides of Flax. In this case, the material is gray. Initially light gray but over time the material darkens from the moisture from the hands. Micarta is thus a living material that develops a nice patina after a while.

The handle length is generous with its 12 cm, of which the grip length is 10,5 cm. The shape is simple and all edges and corners are well rounded. 

The handle material, called Flax, quickly develops a patina

The back of the blade spine has some symbolic notches for increased traction. On this knife, there is no "traction plan". It is the material itself that gives needed friction and above all, it is the shape of the handle that contributes to a really good grip.

The generous width of the handle is a contributing factor to why
this is an ergonomic handle

In hand, the Pelican is really sympathetic. The long handle gives plenty of room for the entire hand. When it's combined with a rather generous width it gives a lot of contact area against your hand and thereby good comfort. That is enhanced by vaulted and chamfered sides and by the material itself. And the absence of finger grooves and the like make the handle fit most hands. It also aids in shifting grip.

All grips work but especially the most common like a hammer grip or a saber grip is excellent

One detail to note is how the handle swells at the back. That shape helps to fill the hand. Furthermore, a small flat surface gives the little finger somewhere to rest. Such details raise the overall impression. The Flax-material felt relatively warm in our chilly November rain climate. Or rather, it gets warmer more quickly than metal. Flax also provides better traction than metal handles since it has texture and pores. It is also what causes it to change its appearance over time.

The way the lanyard hole is integrated into the handle is very good. It doesn't ruin the looks or get in the way for the placement of the clip. Something that is highly appreciated.

Opening and Lock

As can be seen, Pelican opens with a flipper tab. This particular variant is capable without being exceptionally good. The angles work and the shape makes it comfortable to use. There is also no big risk of slipping while trying to open your knife. The blade can be opened both by pushing straight down or pulling back on the flipper tab. But when using a light switch-motion one must be determined otherwise you can fail to open the blade all the way. The reason is pure physics. The flipper tab is not perfectly placed and the blade is wide, long and relatively thick which gives a lot of mass to accelerate.

Something that facilitates opening is that the blade runs on ball bearings, although I had actually preferred a pair of well-made phosphor-bronze bushings on this kind of knife. 

The flipper tab is easy to use if you are determined that is

The lock is a liner lock of that type that QSP previously had some problems with on a couple of models. However, that is nothing that was present in this specimen. The lock gives confidence in that is feels solid and there is no blade play in any direction. Nor does the lock bar slide under negative pressure. Something that I have tested more than usual given the circumstances.

I've actually spine-whacked this knife, something that I usually don't do while testing knives since I consider it abuse. That is, I hit the back of the blade against a piece of wood to see if the lock would fail. It didn't! Then I can clarify that the knives released at the end of November 2019 and onwards have the lock geometry overhauled by QSP. This applies both to this model and the previously mentioned Locust.

A well functioning lock but not that easy to access

The lock bar has been made accessible by a small recess in the opposite handle side. It's fortunate since the lock bar otherwise sits deep in the handle and is not that easy to reach. But that is actually a rather clever solution for a knife that might be used a bit "harder". A well-known problem with liner locks is otherwise that they actually can disengage it the knife twists in your hand. The same idea of how to prevent this can be found in other knives such as Spyderco's Bradley Folders.

To shut the Pelican beak is a two-stage affair since this blade lack detent-ramp. When the resistance from the detent ball is passed the blade slides into place with two light shakes.

To Carry

It would not be telling the truth if I said that this knife is a dream to carry in a pocket. That is a prize you have to pay for a certain blade length, as I use to say. Also, the handle is fairly generous, both in length and width. The weight is just under 130 g which is decent for this size of a knife but hardly featherweight. But above all, it's the volume that is noticeable. Twelve centimeters in length, 3,8cm in height and 1,5 cm in width give it away. It's a large chubby knife!

The titanium clip works without being perfect

The clip is a slight departure from the purely practical and a glance at the more luxury. That means a sculpted clip in titanium with a dash of color. The function is decent without winning any awards for the best clip on the market. It springs but could have had slightly better tension. But above all, it needs a somewhat more raised ramp to allow thicker fabrics.

In return, the knife stays where it supposed to and it's easy to draw. Another good thing is that it is out of the way when using the knife. No hotspots here. That is due to the low position on the handle and a very chamfered back of the clip. 

The anodization makes the clip fit a pair of jeans very well

Then, of course, part of the handle is visible when this bird is nesting in the pocket. This being a narrow clip requires the screws to be in tandem and that makes the knife ride higher than it would otherwise.

To Conclude

Of all QSP's larger folding knives, Pelican is my favorite so far.  Copperhead is another good candidate but loses the internal battle due to materials used. That category is won by the bird with better blade steel and more luxurious materials in both handle and clip. Flax, ceramic bearings, milled titanium clip, and S35VN-steel don't make a fool of itself. 

A knife for those who like straight edges

To use an analogy, nothing spared when it comes to ingredients for this stew. But more important than them is how they are cooked. The recipe for a successful handle may look like this: Take one part heavily lightened steel frame, two parts well treated Flax/linen micarta. Stir with a good amount of comfort and spice with some width and you got yourself a tasty dish with good ergonomics.

Not only does it feel good it but it also looks nice and what better, it matches the spicy blade.

In Pelican, QSP has managed to achieve a knife with a rather distinct appearance that is matched by corresponding performance. Furthermore, build quality and precision are in par with the materials.

The blade is appealing with its simple yet uncompromising form. It is a Wharncliffe and a proud one at that.

QSP Pelican, a powerful EDC-blade

Pelicans, together with Condors, are the world's biggest flying birds. This rather generous knife from QSP has therefore been given a suitable name. It is large without being huge which gives a good EDC-knife for those who want a lot of capacity.

A Pelican, by the way, is not impossible to get into a pocket, but as everyone understands, birds are not always comfortable with being stowed away. They like to nest a little bit more freely.

But apart from that, I have mostly good to say about this knife. Although practical, it was actually the looks of the blade that initially spoke to me. So if you feel attracted to hefty Wharncliffes with associated features, consider a QSP Pelican.

Link to the product page!

Specification:

Length overall: 212 mm

Length, folded: 120 mm

Weight: 127 g

Blade Length: 92 mm

Blade thickness: mm

Blade Steel: CPM S35VN

Handle: Flax

Lock: Liner Lock

Produced by: QSP, made in China

/ J - the bird catcher

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension QSP Pelican

-  Wharncliffebladets återkomst

I en tidigare recension av en kniv från QSP med samma grundform på bladet sades att jag ämnade återkomma till en modell med ett mer typiskt eller snarare kraftigare wharncliffe-blad. Det var den här kniven kallad "Pelican" jag hade i åtanke. Här bjuds på ett slående blad av den typen fäst vid ett riktigt bekvämt handtag. Den kombinationen utgör ett gott fundament för en sympatisk kniv för den som uppskattar sina långa raka eggar.  

QSP 118-B Pelican

Liksom Locust finns Pelican i olika utföranden. Den kan fås med grått handtag som här med eller utan tvåtonat blad. Alternativet är brunfärgade handtagssidor.

Den här här modellen är ett steg upp i modellprogrammet jämfört med Locust då den har ett något bättre stål. Annars hittas som vanligt på QSPs flipper-knivar lager och detent-kula av keramik. Ramen är lättad och på utsidan hittas QSPs tolkning av linne-micarta kallat Flax.

Ett typiskt och kraftfullt wharncliffe-blad

Twitterversion: Jag visste inte att jag var sådan fågelvän. Men den här Pelicanen från QSP får gärna fortsätta häcka i mina hemtrakter

Blad

Den här Pelikanen lever upp till sitt namn med en synnerligen slående näbb. Bladet på den här kniven är en rejält tilltaget wharncliffe som mäter 92 mm på längden och är 29 mm högt. Det tillsammans med vinkeln med vilken ryggen dyker ned mot eggen gör att det närmar sig en Sheepsfoot i utseende. Till skillnad från dem har dock det här bladet en uttalad spets. En spets som därtill är både effektiv och stark.

I det här utförandet kännetecknas bladet även av den tvåtonade finishen. Kniven finns som sagt även att få med en halvpolerad satin för den som föredrar ett något mer traditionellt utseende på sitt blad.

Färgen återfinns dels på ryggen som för övrigt är något rundad samt på slipfasen. Bladet har fått en två tredjedels sabelslipning. Det gör att kniven skär bra men lämnar också en hel del gods kvar mot ryggen till vilket ger ett mycket starkt blad.

I övrigt kan konstateras att QSP börjar bli bra på det här med märkning. En krympt version av loggan återfinns på en sida och på den andra kan bladstål utläsas. Den texten är blygsam till formatet även den. 

Ett wharncliffe-blad ger en lång rak egg och en lågt positionerad samt stark spets. Utseedet förstärks av en djärv tvåfärgad finish

Materialet är inte mycket att orda om. Det är ett såvitt jag kan bedöma väl behandlat CPM S35VN.  Fabkrikseggen är föredömlig, jämn i höjd, symmetrisk sidledes samt vass. Kniven kapade hår med lätthet och det inledande papperstestet besvarades med ett lätt väsande när bladet gled igenom materialet. 

Stålet är det eminenta S35VN

Satt i arbete är den här kniven mer en häst än en fågel. En arbetshäst helt enkelt. Ett blad med massor av rak egg att arbeta med samt ett bekvämt handtag utgör en trevlig symbios. Men jag kan inte hålla med dem som hävdar att raka eggar är överlägsna för EDC-uppgifter. Snarare gör de att man inte kan använda mer än spetsen när man skär mot plana ytor. Särskilt gäller det knivar som fälls ut med en flipperfena. På sikt leder det även till ojämnt slitage men framförallt kan du inte nyttja all den egglängd bladet bjuder på.

I gengäld är fördelen med raka eggar att spetsen biter hårdare ju längre in i skäret man kommer. Vinkeln på bladet blir mer aggressiv varefter snittet förlängs. Knivar med bukar ger längre egg att arbeta med men har inte samma attack mot ämnet. Det är därför mattknivar och liknande redskap har raka eggar. I praktiken betyder det att exempelvis kartongöppning och tejpkapning går extra lätt med pelikanen.

Bladformen ge också en spets som är lätt att hantera då den är lågt positionerad i förhållande till handen. Jämfört med motsatsen, en "trailing point" - en spets som strävar uppåt, underlättar det om man vill borra i trä med spetsen eller lossa något som fastnat. 

Handtag

Pelican har fått en stomme av stål som lättats för att balansera kniven bättre och minska totalvikten. Utanpå den hittas skruvade sidor av Flax vilket är en form av micarta. I det här fallet är de som sagt grå. Från början ljusgrå men med tiden mörknar materialet av fukt från händerna och omgivningen. Micarta är på så vis ett levande material.

Längden på handtaget är väl tilltagen med sina 12 centimeter varav grepplängd utgör 10,5 cm. formen är enkel och alla kanter och hörn är mjukt rundade. 

Handtagsmaterialet kallat Flax erhåller snabbt patina

Bladryggen har fått några symboliska skåror för ökat fäste. På den här kniven är det handtagsytan i sig som ger friktion men framförallt är det formen på handtaget som bidrar till ett riktigt bra grepp. 

En starkt bidragande orsak till den goda ergonomin är den
tilltagna bredden på handtaget

I hand är Pelican riktigt sympatisk. Rejält med utrymme parat med stor anläggningsyta mot handen tack vare ett brett handtagger god komfort. Det förstärks ytterligare av de välvda och fasade sidorna och av materialet i sig självt. Sen gör fråvaron av fördjupningar för fingrarna och liknande att handtaget passar de flesta händer. Det gör också att det är lätt att byta fattning.

Alla grep fungerar men särskilt de vanligaste som hammargrepp och sabelgrepp känss riktigt bra

En detalj att notera är sättet på vilket handtaget sväller baktill. Den formen bidrar till att fylla handen väl. En liten flat yta undertill gör dessutom att lillfingret får bättre stöd. Sådant höjer totalintrycket. Annars kan sägas att Flax-materialet är utmärkt i det att det känns relativt varmt i vårt kyliga novemberregnsklimat. Eller snarare så blir det varmare fortare än metall skall väl sägas. Det ger också bättre fäste en metallhandtag då det har struktur och porer. Det är också det som gör att det åldras och förändrar utseende över tid.

I handtaget har man på ett snyggt sätt lyckats stoppa in ett fånglinehål utan att det stör utseendet eller placeringen på clipet. Något jag uppskattar. 

Öppning och lås

Som synes på bilderna öppnas Pelican med en flipperfena. Just den här varianten är duglig utan att vara exceptionellt bra. Vinkeln fungerar och utformningen gör den bekväm att använda. Det är heller ingen större risk att halka av den när bladet skall fällas ut. Rörelsen kan ske både rakt ned och genom att dra flipperfenan bakåt. Men i det senare fallet får man vara bestämd då det går att misslyckas med att fälla ut bladet annars. Orsaken är ren fysik. Bladet är brett, långt och relativt grovt vilket ger mycket massa.

Något som underlättar öppnandet är att bladet löper på kullager även om jag faktiskt hade föredragit ett par välgjorda glidlager i brons på den här sortens grövre kniv. 

Flippern är lätt att använda om man är bestämd vill säga

Låset är en "liner lock" av den typ som QSP tidigare hade lite problem med på ett par modeller. Det är emellertid inget jag märkt av på det här exemplaret. Låset uppträder stabilt och bladet uppvisar inget glapp eller spel. Inte heller glider låsarmen när den utsätts för negativ påverkan. Något som testats hårdare än jag brukar med tanke på historiken. För ovanlighets har den här kniven utsatts för "spine-whack", något som jag annars är emot. Det vill säga baksidan av bladet har slagits mot trä för att se om kniven fäller ihop sig. Det gör den inte. Sen kan jag förtydliga att de knivar som släpptes i slutet av november 2019 och framåt har fått låsgeometrin genomgången av QSP. Det gäller både den här modellen och den tidigare nämnda Locust.

Ett lås som inte är helt lätt att komma åt men som fungerar väl

Själva låsarmens har gjorts åtkomlig genom en svag fördjupning i motstående sida. Det är tur eftesom armen annars sitter rätt svåråtkomlig djupt ned i handtaget. Men det är en smart lösning på en kniv som är tänkt att brukas hårdare. Om kniven vrider sig i handen kan nämligen den här typen av lås släppa om de sticker ut för mycket. Samma tanke återfinns på andra knivar som exempelvis Spydercos Bradley.

För att stänga Pelicannäbben behövs de två stegen som blir resultatet om man inte har en särskild ramp för detent-kulan. När den väl passerats glider bladet mjukt på plats med två lätta skak.  

Att bära

Det vore inte riktigt att hålla sig till sanningen att hävda att den här kniven är en dröm i fickan. Ett pris man får betala för en viss storlek på blad som jag brukar hävda. Här är dessutom handtaget tämligen väl tilltaget både på längden och bredden. Vikten hamnar på strax under 130 gram vilket är godkänt för den här storleken på kniv men knappast fjäderlätt. Men framförallt är det volymen som är påtaglig. Tolv centimeter på längden, 3,8 cm på höjden och 1,5 cm på bredden talar sitt tydliga språk. 

Titanclipet fungerar utan att vara fulländat

Clipet är en liten avvikelse från det rent praktiska och en snegling åt det mer flärdfulla. Det innebär ett titanclip som fått sig en aning färg. Funktionen är duglig utan att vinna några priser för bästa clip på marknaden. Det fjädrar men kunde haft något bättre spänst och framförallt kunde det fått en något mer tilltagen ramp för att underlätta undanstoppandet av kniven.

I gengäld sitter kniven där den skall och att dra den är rätt enkelt. En annan mycket sympatisk egenskap är att det stör ovanligt lite när man håller i kniven. Det beror mycket på att det är lågt fäst på handtaget och att bakkanten är kraftigt fasad. 

Anodiseringen på clipet gör att det smälter väl ihop med ett par jeans

Sen syns förstås en del av handtaget när den här fågeln häckar i fickan. Eftersom clipet är smalt kräver det att fästskruvarna sitter i tandem varpå kniven hamnar något högre än det skulle gjort annars. 

Sammanfattningsvis

Av QSPs större fällknivar är Pelican så här långt min favorit. Copperhead ligger också bra till men förlorar den interna kampen mot pelikanen baserat på materialval. Den kategorin vinner fågeln med något bättre bladstål och lyxigare material i både handtag och clip.  Flax, keramiska lager, titanclip och S35VN-stål skäms inte för sig.  

En kniv för anhängare av raka eggar

Det har med andra ord inte snålats med råvarorna i den här grytan. Men viktigare än dem är hur den sedan tillagas. Receptet på ett lyckat handtag kan se ut som följer: en del kraftigt lättad stålram, två delar Flax/linnemicarta. Det röres ihop med en god portion välvda och fasade sidor och kryddas med en smula bredd varpå du får en smakfull anrättning med god ergonomi. Lägg därtill att den ser bra ut och matchar bladet!

Här har QSP lyckats åstadkomma en kniv med tämligen distinkt utseende som matchas av motsvarande prestanda. Byggkvalitet och precision är dessutom i paritet med materialen.

Bladet är tilltalande med sin enkla men kompromisslösa form. Det är en wharncliffe som inte skäms för sig.  

QSP Pelican, en kraftfull EDC-kniv

Pelikaner är tillsammans med kondorer världens största flygande fåglar. Den här tämligen tilltagna kniven från QSP har därför fått ett passande namn. Den är stor utan att vara enorm vilket ger en bra EDC-kniv för den som önskar mycket kapacitet. En Pelican är för övrigt inte omöjlig att få ned i en ficka men som alla förstår är inte fåglar alltid helt bekväma med att stuvas undan. De häckar gärna lite friare.

Men bortsett från det har jag mest gott att säga om den här kniven. Trots att den är praktisk var  det faktiskt utseendet hos bladet som inledningsvis tilltalade mig mest. Så känner även du en dragning mot en rejäl wharncliffe med tillhörande egenskaper skall du överväga QSP Pelican.

Länk till tillverkarens produktsida hittar du här!

Specifikation:

Längd utfälld: 212 mm

Längd hopfälld: 120 mm

Vikt: 127 g

Bladlängd: 92 mm

Godstjocklek: 3,7 mm

Bladstål: CPM S35VN

Handtag: Flax

Lås: Liner Lock

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina

/ J - fågelfångare

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 188 Pelikan på kedja

Somliga bilder blir man mer nöjd med än andra. Det här är en av dem! Det underlättar att kniven i sig är tämligen fotogenique. Det svarta bladet minskar reflexer och gör att det inte är lika noga med vinklar och sånt. Värst är att försöka fotografera kraftigt skålslipade eller spegelpolerade diton. Då syns alla reflexer, det blänker och i värsta fall får man se sin egen fula nuna i bladet.

Eller ja kombinationen skålat och polerat torde väl bli ännu värre då förstås men jag tror inte jag äger någon kniv med den kombinationen även om den blanka satinen på min Civivi är farligt nära. Det är i det enda fallet jag tycker synd om ägare till knivar från Rockstead.  

Bakgrunden i det här fotot är ångbåtsbryggan vid Kronobergs slottsruin. Här ligger till vardags ångaren Thor förtöjd. Det är en av av de äldsta ångbåtarna i landet som fortfarande är i bruk i en insjö. Tror att det finns någon ännu äldre i Sommen om jag inte är felinformerad. Någon östgöte får informera mig annars. Nu är säsongen emellertid över och inga båtar så långt ögat når. 

"Pelican on Chain"

Kniven torde bara bekant för dem av er som följer mig på Instagram. För alla andra kan jag tala om att det är modellen "Pelican" från QSP. Som synes en kniv utrustad med ett wharncliffe-blad i S35VN. Utöver det har den keramiska lager och detent, är byggd på en lättad stålram och har handtagssidor av Flax. Det sistnämnda är en variant av linnemicarta. 

Recension kommer i sedvanlig ordning. 

/ J - skådar given pelikan i mun

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Knife Review QSP Locust

-  mixed impressions

It's time to introduce another knife from QSP. A brand that I discovered by accident and that quickly grown to be one of my favorites when it comes to Chinese newcomers on the cutlery scene. They offer a good mix of fine materials and quality to reasonable prices. 

This particular model is named Locust. A closer inspection of the handle reveals the inspiration behind that name. This is a big and sturdy knife that offers a slim Wharncliffe blade and a spacious handle. An EDC-knife that can do a little bit more. Despite the positives, the first time spent with this knife wasn't totally uncomplicated for me as you are going to find out. 

QSP 117-A Locust

I guess this model can be positioned somewhere in the middle of QSP's steadily growing catalog. The Locust isn't among the simplest of models but is not one of their most advanced knives either. They are normally upgraded with a notch better steel for instance. But Locust still offers more than able materials in combination with a functional blade that can be opened via a couple of different methods. To satisfy different tastes this knife kan be had in two color themes which both are equipped with milled titanium clips. This version has the designation "A" which means a brownish handle with a golden colored clip.

A knife with quite a striking appearance

Twitter version: QSP Locust, first it jumped in the wrong direction and thereafter flew straight in the knife collection and stayed!

Blade

One of the things that definitely sell this knife is the blade shape. That is if you are a fan of slim, slightly modified Wharncliffe blades that is. The modified part, in this case, is the edge that has a slight curve to it instead of being completely straight which the basic form dictates. The curve is too small to be called a belly but it's there.

Otherwise, the blade is characterized by being quite large. It measures almost a decimeter in length, more precise 98 millimeters. As said it's pretty slim with a height of three centimeters at its highest point but soon tapers to under two and a half centimeters in front of the "hump" and down towards the distinct tip. The stock thickness is 3,5 millimeters.

Almost a 100 millimeter slightly modified Wharncliffe blade at your service

Another striking feature is, of course, the two-toned finish. Toned is, by the way, an understatement, the blade actually has two colors with the flat parts being black and the grinds being satin. You can have opinions about that look and I have. That is, I like the contrast but at the same time, I'm not totally hooked on the black parts that can look a bit cheap in my eyes. But your taste may of course vary. 

The steel is VG10 and the finish a striking two-tone

The blade is made out of Japanese VG10 steel. A capable middle of the road steel that I personally appreciate because it usually is easy to sharpen and takes a keen edge. It is especially good in kitchen knives where it often is hardened to around 60HRC or even slightly higher for optimal performance. In folding knives, it is often kept way softer which reduces edge holding. Probably that is done to achieve greater toughness but it doesn't maximize the performance of this steel. What hardness this particular blade has I'm not aware of. Somewhere around 57-59, I would guess by how it feels to strop and hone.

The blade is almost full-flat ground and the shoulders between the grind and flat sides are kind of diffuse so the blades behave like an FFG blade. The tip is pronounced and good. Sharp without being too thin.

As a user knife, the Locust is really likable. The tip does what it's supposed to, that is, penetrate stuff. It is also sturdy enough to not break. The almost straight edge gives a lot of cutting ability. As per usual it could have been slightly thinner behind the edge but at the same time, the blade feels robust. Something I exploited by attacking poor innocent pieces of wood. And in wood, the Locust actually works alright given the format of the blade. The handle is wide enough to support the hand when you put some force behind the cuts. That is especially true for the area around your little finger.

Consequently, other less tough materials such as plastic and cardboard, constitute no problems. All in all the knife gets a pass from me regarding the practical aspects.  

Handle

Locust has a big and hearty handle. It easily accommodates my hand and then some. That means that even the ones with gorilla hands or gloved ditto have enough space. The length of the gripping surface behind the flipper/finger guard is eleven centimeters and of course even more on the back of the handle. The width is 1,5 centimeters which makes the knife more comfortable in use. The more area of contact the better from this point of view.

The overall lines are, as can be seen rather simplistic with an almost straight back with a slight downward slope at the end accompanied by a finger choil and back that swells a bit to fill the hand better. The shape is enhanced with a pattern that also contributed to the name of the knife I guess. 

Rounded corners make for a comfortable handle

The sides made out of "Flax" is vaulted and as can be seen, 
the knife has an open back construction

Like most of the knives I handled coming from QSP the Locust is well made. The foundation is a weight relieved steel frame. The liners are screwed together from both sides via standoffs which gives an open-back construction.

I might add that removing material from folding knife frames isn't all about weight. It also affects balance and thereby how the knife feels in hand which is perhaps more important than the exact number in ounces or grams. The point of balance can be found a tad behind the pivot just at the finger choil.

The frame is well rounded off and sanded as it should be and there are no signs of machining marks or other negligence in production. The knife was easy enough to dismantle and put together again. The screw heads could be one size bigger in my opinion. You find T6 for the clip and sides and T8 for the pivot. But the quality of them is good enough not to cause any problems, at least not thus far. 

The frame is heavily milled out which not only lightens the knife but 
also improves balance

Locust has a special handle material. Or rather it has a unique name, it is called Flax. If I'm not mistaken it's a variety of linen Micarta. But since Micarta is trademarked manufacturers of similar materials have to chose other names for their products. But Flax feels and behaves the same way Micarta does. That is soft to the touch and it changes temperature rather quickly. That is a big plus if you live on the latitude I do. Flax doesn't feel as cold as a metal for instance. The material has pores like wood and therefore it gets patina and ages. Moisture and oils from hands and surroundings darken it and the color changes after a while.

The surface also contributes to some friction even if it's nowhere close to something like course G10. But the friction is increased by adding some vertical cut-outs in the sides. Some support is also coming from the grooves on the discreet thumb ramp.

Overall it can be said that I like this handle. The length makes it easy to grip. When holding the knife in saber grip as an example the divot at the back of the handle nicely follows the contour of the hand.

The handle is spacious enough to accommodate most hand sizes

And in the hammer grip, the handle is long enough that the end is sticking out on the other end and not poking the palm of your hand while working. There is a slight pressure from the flipper if you grip the handle close to the blade. A rather common problem associated with flipper knives. But the length of the handle makes it easy to adjust the grip and thereby avoid that problem altogether.

Opening and lock

Locust is mainly a flipper knife which the small shark fin at the back reveals. The flipper tab is quite unobtrusive, it's small and painted black. The knife can be opened both by using a push-button or a light switch motion.

And now this part of the review is going to be very much of a BEFORE and AFTER sort of affair. This particular specimen of the Locust, unfortunately, suffered from the same problem as the first run of this model and that was a weak lock bar pressure. It causes a couple of issues.

First of all the knife wasn't the fastest to open. That is the result of a combination of a large blade, a small flipper tab, and a rather weak detent. That actually made it possible to entirely miss the opening of the blade if you weren't careful and "preloaded" your finger. To be honest the detent was so weak that it gave this knife a third opening method. A faster way to open the knife than the flipper actually. Just a quick flick of the wrist and the blade came flying out.

So it became a gravity knife by accident. Besides safety issues that feature can cause problems in some jurisdictions. I happen to know that such knives are forbidden in Australia for instance.

The positive about the weak detent was that the knife easily could be open using the hole in the blade. I must say though that the resistance wasn't so weak that there was a risk of the knife opening in the pocket. Therefore I was never afraid of being bitten by the Locust.

The flipper tab is discreet, both small and painted black

The knife is equipped with a liner lock in steel. And that presents problem number two. The first generation of this model had some issues with very early lock-up on some knives. So early that there was a significant risk of lock slip. The problem was addressed in version two but unfortunately not entirely solved. The lock does engage and better than the first one but still not sufficient. A lighter smack with the palm of the hand at the blade spine closes the knife. We are not talking "spine whacking" here where you torture a folding knife by repeatedly beat the blade from the wrong direction against a hard surface. No, the knife could be closed without releasing the lock bar. To put it mildly, the lock slip problem was still present.

The somewhat notorious lock after adjustment

Well, what to do? For me, the plan was simple. Firstly I took the knife apart, bent the lock bar to increase the tension and put it back together again. The procedure is rather straight forward and since the lock bar is made out of steel and not titanium you can bend and rebend if necessary without causing andy complications. By the way, the knife is easy to disassemble and reassemble.

Step two was to contact the company and tell them about the problems. But more of that later. I can reveal as much that the response was very good and the whole deal became a positive experience in the end.

But this "surgery" on the small creature solved all the aforementioned problems, at least for this specimen. So far so good.

The knife now opens more reliable due to the snappier detent. The lock-up is secure and not even mild spine whacking causes the lock bar to slip even the slightest. The lock suddenly feels secure and I haven't experienced any problems after tweaking the knife.

The only drawback that remains is that this lock isn't the easiest to release from the beginning and that is slightly less so now with the increased lock bar tension. The space for getting to the lock bar isn't huge. There is a chamfer on the lock-bar itself but no cut out in the handle.

And there is no way you can wrist flick this knife open anymore. That is mostly a positive thing. 

To Carry

This knife is quite large in a pocket. If you are going to carry an almost four-inch long blade stuffed in a somewhat comfortable handle you have to pay something in return. In this case, the slightly odd currency is called "pocket estate". Locust demands its space and at the bottom awaits a little but small "pocket terrorist" in the shape of a shark fin at the back. But that is the "VAT" for the price of using flipper knives if I put it that way. You have to deal with what Mr. Shabazz refers to as "pocket peckers".

The clip is good looking and matches the knife, however...

Locust has a good looking milled titanium clip that matches the handle in color tone. The other version of this knife has a blue anodized clip and here it some sort of gold/champagne-like nuance. Both clips work decently. But they are certainly no masterpieces. The low ramp demands some real pushing before getting the knife in place. Especially if you wear thicker pants like jeans. The space beneath the clip is minuscule too. To pull the knife is easier since there is quite a lot of handle to grab on to**. Flax isn't as coarse as G10 either som the knife glides smoothly out of pocket.

...the function leaves some things to be desired. Space underneath
and the lip is a bit too tight

This clip shows plenty of knife sticking up when in place. The reason can be found in the distinct shape of the handle in conjunction with the need for somewhere to anchor the clip. I have difficulties to see that it could have been solved in another way with this particular design. For the same reason, QSP has skipped the lanyard hole in this model. Something I thankful for and that could have caused even more problems with the placement of the clip. 

To Conclude

This became the knife that was tested several times. Or shall  I say in turns rather? Firstly there was the original version that had those unfortunate problems described above. Besides having av crazy early lock-up the clip wasn't entirely fixed but moved a bit sideways despite the screws being tightened to the max. The latter is not present at all in the second knife by the way. On that version, the lock also engaged later and a bit more secure but the problem with lock slip remained. So the second run of testings had its ups and downs as well.  

Locust is a good larger size EDC-knife

To deal with that problem I tweaked the knife myself by bending the lock bar. That makes for a snappier action by increasing the pressure from the detent ball but most of all the lock bar engages way more secure. The operation was a success, to say the least. None of the aforementioned problems remains and my knives work as they should. QSP took the problems seriously and temporarily stopped the sales of this model and another. I, therefore, have full confidence in saying that I think that the new knives coming out late in November will be free of these kinds of problems. Especially since all other QSP knives I have are problem-free regarding locks and action. It goes for knives in as different price categories as the Parrot and the Mamba for instance. Both have excellent representations of a liner lock in steel.  

It's the blade shape that sells the Locust. A knife for the ones who like slender Wharncliffes

What can be said about the tweaked version of the Locust then? Well, the basic design is really good. Personally, I prefer a somewhat more stout blade when it comes to Wharncliffes but that can be found on other QSP knives and that is, therefore, something I will discuss on another occasion. As it happens I'm testing such a knife for the moment. But for those who like a more slender look, this knife is a competitor.

The action is after treatment not only decent but actually quite good. Some well-placed grooves on the flipper give traction and the blade opens with authority for being as substantial as it is. And that is something you should be aware of. Locust is a rather big knife and nothing for the ones looking for a small knife to cut apples with. More a knife for those who like eating watermelons during there lunch break at work.

On the positive side, the knife is besides having very harmonic lines, quite practical. The slightly curved edge cuts better against flat surfaces than completely straight ones even if the flipper, of course, gets a bit in the way. The pointy appearance of the blade is also both very useful and adds to the overall appearance.

Another thing this knife has going for it is the handle. It is both comfortable and stands out in a crowd by looking a bit unique. The knife justifies its name! It is a locust and it jumped into my collection where it stays for now.

Specification:

Length Open: 8.75" (222 mm)

Length Folded: 4.875" (124 mm)

Weight: 4.1 oz (115 g)

Blade Length: 3.875" (98 mm)

Blade Thickness: 3,5 mm

Blade Steel: VG10

Handle: FLAX on a steel frame

Lock: Liner lock

Produced by: QSP, made in China.

/ J - the hobby entomologist

* I was in contact with the company and they let me know that sales of this model and the Pelican are stopped until further notice. They also said that there will be a new and improved version in November.   

** Even if I personally do think that is a non-issue with the right technique. You don't need a lot of knife sticking out to pull it. You just stick your thumb in the pocket instead, problems solved with ALL knives.

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension QSP Locust

-  kniven som gav blandade intryck

Dags för mig att presentera ytterligare en kniv från QSP. Ett märke som jag upptäckte av en slump och som snabbt blivit en favorit bland de kinesiska nykomlingarna på marknaden. De erbjuder en bra mix av material och kvalitet till överkomliga priser. Den här modellen är döpt till Locust. En närmare titt på handtaget avslöjar inspirationen bakom namnet. Det här är en stor och stadig kniv som erbjuder ett slankt wharncliffeblad och ett rymligt handtag. En EDC-kniv som ger mersmak. Men helt okomplicerat blev mitt först möte med den här modellen inte och om det ämnar jag förtälja. 

QSP 117-A Locust

Den här kniven får nog placeras i mittenfåran av QSPs växande utbud. Den tillhör inte de enklaste modellerna men heller inte toppsegmentet där framförallt bladstålen är ett snäpp mer exklusiva. I Locust bjuds annars på mer än dugliga material i kombination med ett funktionellt blad som kan öppnas på flera sätt. För att tillfredsställa olika smaker finns den i två färgställningar och båda kommer med anodiseade titanclip. Den här varianten har beteckningen "A" vilket innebär ett bruntonat handtag och ett clip som drar åt det guldaktiga hållet. Alternativ "B" har grått handtag och blått clip. 

En kniv med ett tämligen slående utseende

Twitterversion: QSP Locust, gräshoppan som först hoppade snett och därefter rakt in i knivsamlingen och stannade där! 

Blad

En av de saker som säljer den här kniven är bladformen. Om man är en anhängare av slanka lätt modifierade wharncliffeblad vill säga. Det som är modifierat i det här fallet är eggen som är svagt svängd istället för att vara helt rak vilket grundformen bjuder. Krökningen är för liten för att kallas buk men den finns där.

Annars kännetecknas bladet av att det är rätt stort då det mäter nästan en decimeter, närmare bestämt 98 mm på längden. Som sagt är det rätt slankt med en högsta höjd av tre centimer som dock raskt smalnar av till under två och en halv centimer framför knölen och vidare nedåt mot den distinkta spetsen. Grovleken på godset mätte jag till 3,5 mm.

Ett decimeterlångt lätt modifierat wharncliffe-blad till er tjänst

En annan slående detalj är förstås den tvåtonade finishen. Tonade är förresten en underdrift, bladet är faktiskt tvåfärgat med de flata delarna svarta och satin på slipfaserna. Om det kan man tycka lite olika och det gör jag. Det vill säga jag gillar kontrasten men samtidigt är jag inte heller förtjust i det svarta som kan se aningen billigt ut i mina ögon. Men därvidlag kan smaken skilja sig. Till dess försvar kan sägas att beläggningen inte verkar repas allt för lätt.

Stålet är VG10 och finishen markant tvåfärgad

Stålet i Locustbladet är japanskt VG10. Ett dugligt stål i mellanklassen som jag personligen uppskattar för att det i allmänhet är lättslipat smat tar en god egg. Särskilt bra är det i köksknivar där hårdheten i det ofta skräms upp till strax över 60HRC för att uppnå bästa resultat. I fällknivar hålls det ofta mjukare vilket gör att uthålligheten i eggen inte är den bästa. Vad QSP har för hårdhetsgrad i det här bladet vet jag faktiskt inte. Någonstans i mellanmjölksland, det vill säga 58-59 skulle jag gissa på med tanke på hur kniven känns att bryna och strigla.

Bladet är flatslipat till större delen av höjden och skuldran mellan övergången från slipyta till plan yta är så pass diffus att kniven uppträder som ett flatslipat blad. Spetsen är uttalad och bra.

I praktiskt bruk är Locust riktigt sympatisk. Spetsen gör det spetsar skall, det vill säga penetrerar bra. Den är heller inte så klen att den riskerar att gå av. Den nästan raka eggen ger mycket skär att arbeta med. Som vanligt kunde den varit tunnare bakom eggen men samtidigt känns den stark. Något som jag utnyttjat genom att sedvanligt ge mig på alldeles oskylda träklabbar. Och i trä är Locust bra för att ha den formen den har. Handtaget är brett nog för att ge stöd när man tar i lite och det gäller särskilt ytan kring lillfingret.

Följaktligen går mindre tuffa material som plast och kartong utmärkt att hantera. Överlag får kniven godkänt på det praktiska planet. 

Handtag

Locust har fått ett stort och rejält handtag. Det rymmer med lätthet min hand och lite till. Det innebär att även den med stora händer eller handskförsedda diton har tillräckligt med utrymme. Längden på greppytan är hela elva centimeter bakom flipperfenan/fingerskyddet och förstås mer på ovansidan. Bredden på 1,5 centimeter bidrar till att göra kniven bekväm i bruk med mer anlägggningsyta mot handen.

Konturerna är som synes tämligen tämligen enkla med en nästan rak rygg som viker av en smula nedåt mot slutet och en främre fördjupning för pekfingret samt en bakdel som sväller för att fylla handen bättre. Formen har förstärkts med ett mönster som också bidragit till namnet på kniven.

Mjuka former ger bekvämt grepp



Sidorna i Flax är välvda och kniven som synes öppen i ryggen

Liksom andra knivar jag hanterat från QSP är Locust välbyggd. Grunden är en stålram som lättats på båda sidor. De två sidorna är sedan skruvade från två håll in i formade distanser. Det ger ett handtag som är öppet i ryggen. Att man lättar ramar har förresten inte enbart med vikt att göra utan förbättrar även balansen och därmed handhavandet. Här återfinns balanspunkten strax bakom pivotskruven vid fördjupningen för pekfingret. Ramen är även rundad och polerad som sig bör. Inga grova spår efter maskinbearbetningen eller annat slarv.

Kniven var lätt att demontera och sätta ihop igen. Skruvarna är något snålt tilltagna med T6-storlek för clip och sidor samt T8 för pivotskruven men kvaliteten gör att inga problem har uppstått så här långt efter två isärtagningar.  

Ramen är kraftigt lättad vilket inte bara minskar vikten utan
förbättrar även balansen

Kniven har ett speciellt handtagsmaterial. Eller snarare har det ett unikt namn, Flax. Egentligen rör det sig om en variant av linnemicarta men eftersom micarta är ett skyddat namn så får andra tillverkare välja andra namn för liknande produkter. Men det uppträder och känns likadant. Det betyder mjukt och tilltalande mot handen och att det relativt snabbt byter temperatur vilket är en fördel i vårt klimat. Det upplevs inte lika kallt som metall till exempel. Sen har materialet porer, likt trä vilket gör att det åldras och får patina. Fukt från händer och omgivning gör att det mörknar och byter färg en smula med användning.

Ytan bidrar även med en del friktion även om det inte är i närheten av säg en grov G10. Men greppet har förstärkts med frästa vertikala spår. Mer friktion ges även av räfflorna på den rätt diskreta tumrampen.

Överlag kan sägas att jag gillar det här handtaget. Längden gör att det ligger bra i handen och i exempelvis sabelgrepp matchar därför fördjupningen som gjorts på ovansidan mot mjukdelarna i handen. På samma vis sticker det långa handtaget ut en smula när kniven fattas i hammargrepp vilket gör att bakänden på handtaget inte pressar mot handen när man jobbar med kniven. Till komforten bidar även att sidorna är välvda.

Handtaget är långt nog för att ge utrymme för alla händer

Möjligen trycker fingerskyddet får hårt mot pekfingret om man kryper riktigt långt fram på handtaget. Ett ganska vanligt problem på knivar som öppnas med en flipper. Men längden på handtaget gör att det går att justera greppet och därmed undvika problemet. 

Öppning och lås

Locust är främst en flipper-kniv vilket hajfenan på ryggen skvallrar om även om den är tämligen diskret. Diskret därför att den är liten och därtill svartmålad. Den kan användas för att fälla ut bladet både genom att trycka rakt nedåt (push button) eller att dra bakåt (light switch).

Går vi vidare i granskningen är det under den här rubriken som intrycken av den här kniven kan delas in i ett markant före och efter*.

Det här exemplaret led nämligen delvis av samma problem som förstautgåvan och det var för lite kraft i låsarmen vilket medförde ett par svagheter.

För det första var kniven inte världens kvickaste att öppna. Det blir konsekvensen av relativt mycket stål i det långa bladet, liten flipperfena och klent motstånd från "detentkulan". Det gjorde att det faktiskt gick att missa att fälla ut bladet om man inte var bestämd. Faktum är att motståndet var så pass svagt att kniven hade ytterligare ett öppningssätt. Det gick att snärta fram bladet med en knyck på handleden. Något som å andra sidan gick jäkligt kvickt. Locust blev något ofrivilligt en så kallad "gravity knife". Förutom ur ren säkerhetsaspekt kan det utgöra problem i vissa jurisdiktioner. Jag råkar veta att dylika är förbjuda i Australien till exempel.

Det positiva med det nedtonade motståndet från detentkulan var att kniven även med lätthet kunde öppnas stilla med tummen via hålet i bladet Det bör påpekas att motståndet för bladet inte var så klent att den riskerade att öppnas i fickan. Därför var jag aldrig rädd att skära mig på kniven.

Flipperfenan är diskret, både liten och svart

Låser gör kniven med en liner-lock i stål och i den återfanns svaghet nummer två som förstås är intimt förknippad med problem nummer ett. Den första generationen av den här kniven hade i några fall problem med att låsarmen tog alldeles för tidigt med risk för "lock slip" som följd. Problemet är delvis åtgärdat på version två men tyvärr inte helt löst. Låset tar, förvisso mer än tidigare men är fortfarande inte tillräckligt stabilt. En lättare smäll med handflatan på baksidan av bladet fick faktiskt bladet att stänga sig. Vi talar inte om "spine whacking" här, alltså att tortera kniven genom att kraftfullt slå på bladet från fel håll mot hårt underlag, utan att kniven gick att stänga utan att släppa låset. Fortfarande lock slip med andra ord och det var inte bra. 

Det något ökända låset efter justering

Vad gör man då åt det hela? I mitt fall var det en enkel tvåstegsraket. Först demonterade jag kniven, böjde till låsarmen för att öka kraften i den och skruvade därefter ihop kniven igen. Proceduren är inte så komplicerad tack vare att låsarmen är av stål och inte titan. Missar du och böjer för mycket alternativt inte tillräckligt kan du göra om det hela utan risk för haveri. För övrigt kan sägas att kniven var lätt att att plocka isär och sätta ihop.

Steg två var att kontakta tillverkaren och påtala bristerna. Mer om det vid senare tillfälle och inlägg här på bloggen. Jag kan dock avslöja att responsen var mycket god och det hela blev en positiv erfarenhet.

Men operationen löste lyckligtvis alla ovan nämnda problem för det aktuella exemplaret! Kniven öppnar nu mer distinkt på grund av det ökade motståndet från "detent-kulan". Den låser även stabilt och inte ens svagare "spine whack" får den att vandra det minsta numera. Låset känns plötsligt mycket tryggt och jag har inte erfarit några problem efter dissektionen.

De enda nackdelarna som kvarstår är att låset inte är det lättaste att släppa och att den är en aning tyngre att öppna med tummen efter justeringen. Utrymmet för att komma åt låsarmen är inte enormt stort. En fasning har gjorts på själva låsarmen men ingen fördjupning i handtaget för övrigt. Friktionen är inte stor och det ökade trycket från låsamen bjuder mer motstånd än tidigare.

Ja och så går den inte längre att snärta ut hur du än bär dig åt. Det är emellertid positivt. 

Att bära

Den här kniven är rätt stor i fickan. Skall man bära omkring en decimeter knivblad förpackat i ett någorlunda bekvämt handtag får man betala något i gengäld. I det här fallet heter den udda valutan "fickutrymme". Locust kräver sin plats helt enkelt och längst ned väntar en liten men bestämd fickterrorist i form av en hajfena. Det sistnämnda är momsen att betala för flipperknivar om man uttrycker det så. 

Clipet är snyggt och matchar kniven väl men...

Locust har ett snyggt titanclip som matchar handtaget i färgton. Versionen med grått handtag har fått blåanodiserat clip och här har det en champagnenyans. Båda fungerar dugligt. De är emellertid inga mästerverk. Den låga rampen gör att man får pressa lite för att få dem över tjockare tyg och utrymmet under är inte stort. Att dra kniven går smidigare tack vare en hel del att greppa om** och att flax inte är det strävaste materialet. 

...funktionen lämnar en del övrigt att önska. Utrymmet under
samt läppen är för snålt tilltagna

Det här clipet visar rätt mycket kniv när den vilar i fickan. Orsaken hittas i handtagets bestämda form i kombination med att clipet behöver fästas någonstans. På den här modellen har jag svårt att se att det kunnat lösas på annat vis. Av samma orsak har man från QSPs håll avstått från att förse den här kniven med fånglinehål vilket hade ställt till placeringen än mer så jag är tacksam för att man lät bli. 

Sammanfattningsvis

Det här blev kniven jag testade flera gånger. Först ut var ursprungsversionen som dessvärre led av de barnsjukdomar jag beskrivit. Förutom att låset tog för tidigt så var clipet inte heller helt fixerat utan rörde sig en smula i sidled. Det senare var dock åtgärdat på generation två av kniven. På den tog också låset bättre men problemen med att låsarmen gled under negativ belastning kvarstod. Så den andra testrundan hade sina problematiska områden den också. 

Locust gör sig bra som en större EDC-kniv

Sen tweakade jag kniven själv genom att böja till låsarmen i syfte att öka kraften hos detentkulan som återfinns där men framförallt för att göra låset säkrare. Operationen blev en succé. Nu kvarstår inga av de tidigare nämnda problemen. Från QSPs håll ser man allvarligt på saken och stoppade därför försäljningen av den här modellen och ytterligare en för en tid framåt. Jag har därför fullt förtroende för att de knivar som kommer ut i november kommer att vara fria från den här sortens problem. Särskilt som andra knivar från dem varit felfria på området. Det gäller knivar i så skilda prisklasser som Parrot och Mamba till exempel. Båda har utmärkta liner-lås. 

Det är bladformen som säljer Locust, en kniv för den som gillar slanka wharncliffe-blad

Vad kan då sägas om Locust i trimmat utförande? Jo att modellen är riktigt sympatisk. Själv föredrar jag av ett par skäl ett kraftigare blad hos en wharncliffe men det finns på andra modeller från QSP och det kommer jag därför att återkomma till. Jag har nämligen testat en sådan kniv också. Men för dem som gillar den här slankare formen är det här en klar kandidat värd att kika på.

Själva handhavandet är efter behandling mer än dugligt och till och med bra. Räfflor på flippern ger fäste och bladet öppnas med bra snärt för att vara så substantiellt som det ändå är. Och det är något man bör vara medveten om. Locust är en rätt stor kniv och därför inget för den som vill ha en liten fickkniv att skära äpple med. Mer en kniv för den som gillar att äta vattenmelon på lunchrasten.

På plussidan återfinns förutom att kniven har tämligen harmoniska linjer även att bladet är funktionellt. Den lätta svängda eggen skär faktiskt bättre mot plana ytor än helt raka eggar gör även om flippern förstås är i vägen. Den spetsiga formen är en klar tillgång även på det praktiska planet utöver att det ser bra ut. 

För kniven talar även ett handtag som inte bara är bekvämt utan även sticker ut en smula i mängden utseendemässigt. Kniven gör fog för sitt namn! Det är en gräshoppa och den hoppade in i samlingen för att stanna för ett tag.   

Specifikation:

Längd utfälld: 222 mm

Längd hopfälld: 124 mm

Vikt: 115 g

Bladlängd: 98 mm

Godstjocklek:3,5 mm

Bladstål: VG10

Handtag: FLAX (micarta-variant)

Lås: Linerlock

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina

/ J - hobbyentomologen

* Jag var i kontakt med företaget som omgående svarade att de stoppar försäljningen av den här modellen samt Pelican tills vidare och utkommer med en ny och förbättrad version under november månad.  

** Även om jag personligen hävdar att det är helt meningslöst med rätt teknik. Man behöver inte massa kniv som sticker ut för att kunna hala fram den. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre