Knivrecension Spyderco Paramilitary 2

- En legend har landat

Trots att det finns viss redundans vad gäller recensioner och presentationer av den här kniven följer här ytterligare en för att fylla kvoten även på svenska. Därför ger jag er dagens pjäs i flera akter: Spyderco Paramilitary 2, Blackout. 

Frågan är om det finns någon kniv som inte heter Sebenza i förnamn som är mer omtalad på knivforum och andra ställen på internet än Spydercos Paramilitary 2? Jag tror ärligt talat inte det. Med rätta anses den av många vara världens bästa fällkniv allt taget i beaktande även om sådana uttalanden naturligtvis inte är en sanning som gäller för alla. Återigen så pratar vi nu om knivar som är överkomliga för de flesta och inte om s k "midtechs" och customknivar som kostar från 300-400 dollar och uppåt.

Det finns förstås mer specialiserade knivar som är bättre inom respektive användningsområde och Paramilitary 2 (härefter "PM 2") kanske inte är lika lättburen som en Dragonfly 2, inte lika exklusiv som en Sebenza eller en bättre jaktkniv än Pro Hunter men alla egenskaper sammanvägda är den mycket svårslagen som allroundfällkniv.

Spyderco C81GBK2, Paramilitary 2

Att jag så småningom skulle införskaffa ett exemplar var därför ingen högoddsare. Jag har haft min "Military" sen många år tillbaks och varit mycket nöjd med den med några få undantag. Jag har aldrig varit helt förtjust i det överdrivet stora handtaget då jag sällan använder kniv med handskar på vilket är en del av tanken bakom den konstruktionen och den är för stor att bära någon annanstans än i skogen och på fjället i alla fall med gott samvete. Så när familjen ynglade av sig och en mindre version presenterades var det förstås intressant men det var en sak som irriterade mig. Den stora "knölen" längst bak på handtaget vilken alltid stört mig även på originalet, så mycket att jag funderat på att slipa ned det, var kvar på Paramilitary även om storleken på kniven krympt. Dessutom stack bladtangen upp så där förtretligt när kniven var hopfälld vilket jag avskyr och betraktar som en stor plump i protokollet. Så av de anledningarna blev jag aldrig riktigt sugen på första generationens Paramilitary. Därtill var den relativt dyr. 

På version två är både knölen på handtaget och bladtangsproblemet borta och ytterligare små men tydliga förbättringar har gjorts på greppet och kniven som helhet. Paramilitary var mest en nedkrympt version av Military medan PM 2 är ett exempel på lyckad utgång av vad Spyderco kallar "CQI - Constant Quality Improvement".

En tämligen frekvent recenserad kniv, här i mörk kostym bredvid storebror

I grund och botten finns det fyra varianter av den här kniven där bladet kan fås endera i svart utförande eller i satinfinish och handtaget svart eller med camouflagefärgat "digicam"-mönster. Sen har det som vanligt gjorts ett otal tillfälliga upplagor i diverse exotiska stål som S90V och CTS-varianter och förstås med handtag i olika färger samt material som kolfiber och titan. Det är ett ytterst briljant drag av Spyderco att göra på det viset eftersom det gör det mer spännande för riktiga "hardcore-samlare" och naturligtvis genererar högre försäljning i största allmänhet.

Paramilitary även i grundutförande är inte helt lätt att få tag på trots att det verkligen inte handlar om någon begränsad upplaga. Men däremot lär det förhålla sig så att fabriken i Colden Colorado för stunden helt enkelt har maximerat sin produktionskapacitet och att den i skrivande stund pågående utbyggnaden inte är klar än. En av orsakerna till utbyggnaden lär vara den här kniven.

Tillgång och efterfrågan är också förklaringen till min helsvarta variant. Det var helt enkelt den som råkade finnas tillgänglig. Svarta blad är inte min preferens annars även om jag har några stycken i samlingen. Det här är dock min första med "DLC-coating".

Blad

Formen på bladet är lätt att känna igen med sitt stora öppningshål och det speciella utseende det skapar. En klassisk Spyderco droppoint som är helt flatslipat ("FFG") med en tydlig sekundäregg och som avslutas med sylvass spets. Spetsen är något uppdragen jämfört med förlagan och det ger aningen mer buk än andra Spydercomodeller som t ex Delica/Endura-serierna, Calypso eller Dragonfly. Utseende på bladet med sitt hål och "knöl" är inte något som alla uppskattar men är Spydercos mest kända signum. Själv tycker jag att det gör bladen intressanta och skapar just en "personligt" utseende om man nu kan uttrycka det så om en kniv.

Ja, de omtalade spetsarna på Military-knivarna är aningen känsliga. De är tunna och närmast nålvassa vilket är en fördel vid nästan alla tillfällen och arbeten. Men det är klart att man kan inte hugga in dem i en trädstam och gräva ut något, då kommer kniven att gå sönder. Jag rekommenderar inte heller att den tappas utfälld på hårda underlag vilket jag för övrigt inte gör med någon kniv. Men för de som letar efter fällbara spett att släpa omkring på istället för något med egg så rekommenderar jag att leta annorstädes. 

Spydercohålet skapar en för de flesta knivfantaster välbekant profil - att älska eller hata

Bladet är märkt med den Spydercoklassiska inskriptionen Colden Colorado, U.S.A, Earth - bara så man inte misstar sig på tillverkningsplanet och därtill både Sal och Eric Glessers signaturer. På motstående sida finns den laseretsade loggan och på ricasson texten: "Spyderco och CPM S30V" vilket för oss in på bladstålet. Det är det utmärkta och av Spyderco ofta använda rosttröga S30V stålet från amerikanska Crucible i pulverstålsversion.

Det primära på en kniv är förstås bladet och hur den skär. Och i det här fallet briljerar PM 2 på de flesta områden med få undantag. Och bakom det finns flera faktorer förutom stålkvalitén som godstjockleken i bladet, flatslipningen och eggprofilen.

Den relativt breda sekundäreggen är ett smart drag då det utnyttjar S30V-stålets egenskaper och gör stålet tunnare ned mot eggen vilket kombinerat med flatslipningen gör att kniven skär bättre. Mer av stålet ligger också emot slipstenen när du slipar vilket underlättar den proceduren. Det finns de som menar att Spydercos härdning av det här stålet är mjukare än andra märkens men det är inget jag kan uttala mig om. Jag har inte slipat PM 2 än men väl storebror Military och den tar rätt lång tid att slipa eller reprofilera om man nu skulle vilja det. Stålet är hårt vilket bidrar till att eggen håller skärpan länge på bekostnad av att det tar något längre tid att slipa. Det kan tilläggas att liksom de flesta knivar från Spyderco jag äger så var fabrikseggen riktigt bra.

Tjockleken på godset i bladet (3,5mm) är väl avvägt vilket gör kniven stark utan att bli tung. Ryggen på kniven är relativt kantig vilket gör att den kan användas ihop med eldstål om så önskas även om det lär slita på ytbehandlingen.

Svart blad där stålet fått en ytbehandling med "DLC"- Diamond Like Carbon

Finishen på det här bladet är något som kallas "DLC" vilket utläses Diamond Like Carbon och inte "Coating" vilket en del fått för sig. Det är min första erfarenhet med detta material och det skall bli intressant att se hur det håller. Det skall i all enkelhet vara det bästa som finns i ytbehandlingsväg och sopa mattan med tefon och alla andra varianter. Färgen på bladet är närmast antracit och faktiskt riktigt snygg för att vara svart.

Handtag

Konstruktionen är en robust öppen konstruktion som hålls ihop i fyra punkter av pivotskruven, tuben för fånglinehålet och två förstärkningsdistanser med skruv varav den ena är bladstoppet. Kniven har urborrade "liners" i stål som är försänkta i G10-sidorna vilket ger en mycket stark men ändå lätt kniv. Därtill gör detta kniven tunn vilket är bra, känslan skiljer sig inte mycket åt från en Endura i fickan så kniven är lättburen trots det långa handtaget.

Paramilitary 2 har ett mycket bra handtag som erbjuder många greppmöjligheter

Handtaget är sedvanligt Spydercokurvigt och ergonomiskt om än inte perfekt. Det finns knivar som är bekvämare men inte många som ger samma antal greppmöjligheter med bibehållen komfort. Helt naturligt faller handen med  tummen på rampen bakom knölen på bladet och i det greppet är kniven mycket bekväm. Detsamma gäller om handen flyttas fram eller om man greppar den i "nypan" för att nyttja bladet genom att skära i sidled. Något som förbättrat greppet avsevärt i mitt tycke jämfört med första generationen PM är att "knölen" längst bak på handtaget försvunnit eller snarare tonats ned. Det ger mer utrymme för lillfingret.

  

En annan skillnad jämfört med tidigare är att tangen är jämn med handtaget i hopfällt läge vilket framförallt är bekvämare men även mer estetiskt tilltalande.

En detalj som syftar till att ge fler greppvarianter är det främre urtag ("choil") som finns mellan blad och handtag. Det är en 50/50 variant där halva utrymmet för pekfingret formas av bladet och den andra halvan av handtaget. Det gör det möjligt att krypa närmare bladet i greppet för ökad precision när så behövs. Men det hade kanske inte varit nödvändigt om kniven varit i avsaknad av ricasso och "choilen" från början? Men det är en smaksak och vad det gör utöver att ge fler greppalternativ är att du får en extra säkerhetsdetalj som hindrar att bladet slår igen över fingrarna av misstag.

Materialet i greppet är som så ofta G10 och har precis rätt yta och strävhet i mitt tycke. Inte så grovt att det river upp fickor och hud men ger bra fäste om händerna är kalla och blöta. Alla kanter och hörn är avfasade vilket gör att kniven känns "mjuk". Som de flesta andra moderna fällknivar kan PM 2 demonteras i sin helhet. Även om jag inte förstår vitsen med att göra det så ofta som somliga youtubare verkar föredra. Det tycks råda en uppfattning om att en kniv inte kan rengöras om den inte plockas isär i sina beståndsdelar. Det är väl om kniven används till jakt jag kan tänka mig att det är aktuellt och då finns det bättre alternativ som en fastbladare till exempel.  

Äntligen slipper man utstickande bladtang. Även detaljer som fånglinehål, placering av clips och handtagets längd har finslipats sen version ett

Sen vill jag utbryta i ett högt Halleluja angående en detalj - om man nu ska ha "jimpings" på knivar så är det så här de skall utformas! De gör att kniven känns som gjuten i handen utan att för den delen äta upp skinnet så fort man använder kniven. Särskilt de på baksidan av tumrampen känns välgjorda. Annars vill jag som vanligt passa på att säga att jag avskyr dylika påfund generellt men här fungerar de faktiskt utmärkt.

Hål för fånglina stort nog att stoppa in en arm i

Hålet för fånglinan består av en ståltub och är väsentligt grövre än de på föregångarna Military och Paramilitary. Diametern är så stor att jag tror allt inklusive en mindre bogsertross passar där eller åtminstone den 550 fallskärmslina** som är mest populär för dylika ändamål. Utmärkt för den som gillar att inte tappa sin kniv till havs till exempel.

Öppning och lås

Kniven öppnar nu mycket lätt och smidigt efter en kortare innötningsperiod. Den var aldrig seg men det fanns visst motstånd i den när jag fick den. Pivotskruven kan justeras men jag kände inget behov av det. Bladet löper annars på bussningar i brons vilket bidrar till den mjuka öppningsrörelsen. PM 2 kan för övrigt öppnas på ett flertal olika vis. Den kan flippas ut likt Benchmades Axislock om man håller in låset, den kan "Spydiedroppas", snärtas ut via tumhålet eller helt enkelt fällas ut lugnt och stilla om man inte vill skrämma någon - alla alternativ är möjliga. Öppningen sker förstås via ett tumhål, det är ju trots allt en Spyderco, och i det här fallet är det ett extra stort sådant (14 mm) vilket är ett arv från storebror Military. Det gör det enklare att komma åt både i mörker, kyla, under stress och med handskar på.

Spydercos signum - öppningshålet, här i 14mm utförande

Låset är ett tämligen ovanligt sådant - ett s k "Compressionlock" vilket är ett Spydercopatent. Det är starkare än motsvarande linerlock för dem som är intresserade av det och utseendemässigt ser det ut som en inverterad linerlock där låsarmen råkat hamna på ovansidan av handtaget istället för på undersidan. Konstruktionen är något av ett mellanting mellan "Linerlock" och "Axislock". Den består av ett fjädrande stålblad som en linerlock men det kläms mellan bladbasen och stoppinnen som ett axislock. Fördelarna är ett lås som är lätt att komma åt, klarar slitage bra och är mycket starkt. Det är också en mycket lätt konstruktion jämfört med andra starka lås som t ex Cold Steels Tri-Ad lock.

Compressionlock - ett av mina favoritlås

En fördel till med att det återfinns på ovansidan är att det är omöjligt att få fingrarna emellan handtag och egg när man stänger kniven vilket kan vara fallet annars. Utmärkande är annars att det lätt att komma åt och det gör bladet väldigt smidig att fälla in.

En liten nackdel är att det faktiskt gör lite ont efter ett tag att fippla med låset eftersom det är rejäl spänst i fjädern. Resultat: öm pekfingertopp. En linerlock släpps vanligen med tummen som är betydligt starkare. Sen krävs lite tillvänjning då det är möjligt att låset nyper lite i den köttiga delen av handen om man inte håller kniven på rätt sätt när den öppnas. Det är dock en vanesak.  

Paramilitary 2 låser för övrigt bra och har ingen glapp eller spel i utfällt läge. Och vad bättre är att det inte heller finns något flex mellan blad och handtag eller i kniven som helhet vilket kan vara fallet med vissa fällknivar även om låset i sig är bra. 

Att bära 

Spydercos kända skedformade "timglasclip" kanske inte det mest estetiska men funktionen är utmärkt vilket kanske är naturligt då det trots allt var Spyderco som uppfann clipet från början.

I det här fallet innebär det att spänsten är lagom för att göra kniven lätt att hala fram samtidigt som den håller kniven i ett fast grepp så den inte tappas. Finishen är svart liksom blad och skruvar på den här kniven men inte med DLC som bladet utan med en yta som verkar anodiserad.

Ett vid det här laget välkänt clip

Med tanke på att det här faktiskt är en rätt stor kniv är den förvånansvärt enkel att bära. Den är lätt, tunn och inte extremt bred för att vara en Spyderco bör väl tilläggas.

I all enkelhet är kniven en fröjd att bära. Den märks knappt vilket är ett bra betyg.

Sammanfattningsvis

Det här är en kniv som skulle kunna presenteras under "Den perfekta fickkniven"-serien men det enda som talar emot det är att den ibland upplevs som aningen för stor för det även om det tänkta användningsområdet är "EDC". 

Men det här är verkligen en utmärkt fällkniv. Stort blad nog för att klara i princip allt och litet nog för att vara smidig att skära med och lätt att bära . En tunn spets och en bra buk ger goda allroundegenskaper. Kniven är vass och skär bra. Ett bra stål med god härdning garanterar att eggen håller. Ytterligare en riktigt stor fördel är att kniven är mycket lätt i relation till sin storlek och att den goda balansen gör att den känns mindre än vad den är.

Inget fel på ursprungsmärkningen här inte

Utseendemässigt kan det konstateras att PM 2 inte är vare sig ett skönhet eller ett odjur. Den är inte elegant men inte heller helt överdimensionerad som många andra knivar nu för tiden. Den är däremot en rasande effektiv skärmaskin och det är där den briljerar.

Summeringen kan göras kort - köp kniven, den är bra! Om du bara skall ha en Spyderco är det här klart en av kandidaterna som bör övervägas.

Specifikation:

Längd utfälld: 210 mm
Vikt: 106 g
Bladlängd: 87 mm
Godstjocklek: 3,5 mm
Bladstål: CPM S30V
Lås: Compressionlock
Handtag: G10

Producerad av: Spyderco, tillverkad i USA

Mer information från Spyderco hittar du här!


/ J - paranöt

* Återfinns på andra Spydercomodeller som t ex "Salsa", "Yojimbo" och "Lil Tempest"
** "US550" står för hur många pounds hållfasthet som linan klarar.