Knivrecension Benchmade Bugout

- jodå, lika bra som det ryktas

Benchmade Bugout är inte en ny modell vid det här laget. Tvärtom är det troligen en av de mest omtalade fickknivarna överhuvudtaget på senare tid, åtminstone i den värld som utgörs av entusiaster som hänger på internets alla vattenhål för knivintresserade. Jag skulle tro att den tillsammans med modellerna Griptilian och Osborne 940 tillhör Benchmades största försäljningssuccér. Frågan är om den lever upp till sitt rykte? Det skall jag försöka utröna här. 

Benchmade 535GRY-1 Bugout

Att det främsta försäljningsargumentet för den här kniven är dess låga vikt lär inte ha undgått någon. Men det som sålde den till mig är faktiskt ett par andra saker. Vikten har förvisso inflytande på några av dem också. Men det första man kan ta del av från bilder är förstås utseendet och jag tycker den är snygg.

Väl i hand var det istället hur rejäl Bugout känns trots den låga vikten även om t ex Cold Steel Hold Out III faktiskt slår den i den kategorin. Därutöver var det balansen och bladformen som gjorde Bugout oemotståndlig. 

Därmed kan det nog slås fast att jag inte kommer att vara en motvalls kärring utan istället följa den flock som säger att det här är en bra kniv. 

Bugout, en kniv som satt avtryck i EDC-världen

Twitterversion: Benchade Bugout, den lätta kniven som väger tungt. 

Blad

Bugout har en för Benchmade tämligen typisk bladfrom. En drop point med en markant falskegg/swedge som sträcker sig ungefär halva bladets längd. Originalet hade Benchmades vanliga finish med en kombination av stentumling och satin. Problemet var för mig att det kombinerades med ett babyblått handtag vilket var en av anledningarna till att det dröjde innan jag skaffade en. I den här versionen är bladet som synes svärtat eller snarare har det en ytbehandling som ger en grå nyans de kallar "smoked gray chrominum nitride". Det gör att den skiftar färg lite beroende på hur ljuset träffar den. Så här långt håller beläggningen mycket bra mot repor och märken för övrigt. 

Längden på bladet är strax över åtta centimter eller 82,9 mm för att vara exakt. Höjden är 2,4 cm och sen kommer vi till det fantastiska, bladgodsets tjocklek. Här har vi en modern fällkniv som låter bladet vara under tre millimeter. Bladet är endast 2,3mm tjockt! Det vill säga det närmar sig det tunna godset hos t ex Victorinox och andra knivar som skär bra. Den matchar dock inte helt de allra bästa skärmaskinerna på marknaden som är tunnare bakom eggen. Men Bugout är väsentligt tunnare där än vad Benchmade brukar erbjuda så det är ett markant fall framåt. Som jämförelse kan nämnas att BM 943 Osborne är rent bedrövlig på det området. 

Det kan också nämnas att bladet var centrerat på det här exemplaret och att fabrikseggen var mycket vass och överlag snyggt utförd. 

Ett enkelt men mycket stilrent drop point-blad

Stålet är CPM S30V från Crucible. En stapelvara för Benchmade och det är vid det här laget ett stål de verkligen behärskar. I entusiastkretsar, läs "bland stålsnobbar/nördar" betraktas det som en smula föråldrat. Men det är sannerligen inget fel på prestationsförmågan. Särskilt inte när det är väl behandlat och format som i det här fallet. 

Slipningen är flat och mycket hög, så hög att den närmar sig hela bladets höjd men lämnar en liten flat yta mot toppen till. Påpassligt nog så stor att det förenklar för användandet av slipsystem med fasta vinklar som håller fast knivar med någon form av klämmor. 

Benchmade använder sig av S30V som ofta förr och de gör det bra

Väl i bruk är Bugout precis så bra som kan önskas. Ett tunt och därtill väl slipat blad med god geometri klarar det mesta. Med undantag för riktigt tufft arbete. Handtaget är för tunt och flexar faktiskt när man täljer i hårdare träslag har jag noterat. Särskilt tydligt blir det om man skall frigöra bladet efter det att det kilat fast. Men annat var inte att vänta. Att skära lite i färskt trä går däremot bra. Anledningen att jag testat och nämner det hela är att man i början av knivens historia, särskilt i amerikanska omdömen hakade upp sig på namnet "BugOut" vilket skulle antyda överlevnad och apokalyps. Det här är inte den ultimata överlevnadsfällkniven men däremot en förträfflig vardagskompanjon då den skär riktigt bra i saker som plast, kartong, papp, buntband, tejp, krympplast och annat som kan förväntas dyka upp i blandad omfattning. 

Handtag

Bugout erbjuder ett handtag som är 10,7 cm långt, 2,3 cm högt och så tunt som 1 cm. Formen är enkel utan stora åthävor. Sidorna är lätt välvda och de sväller lätt baktill samtidigt som det finns ett rudimentärt fingerskydd. Sidorna har fått ett rutat mönster för ökad friktion och några räfflor finns för tummen ovanpå handtaget vid låset. Annars är kniven lyckligtvis befriad från dylikt otyg. I det här fallet är de dessutom mer av indexerande karaktär än till för ökat fäste.

Ett enkelt och framförallt lätt handtag gjutet i Grivory

I syfte att få ned totalvikten har Benchmade gjort ett par medvetna val. Att välja tunt bladgods och ett lätt handtagsmaterial är det som är mest uppenbart. Därutöver bidrar förstås det slanka formatet men det finns även en dold orsak och det är att kniven saknar ram. Eller snarare är det en mycket liten sådan. Den är precis så stor att den kan härbergera låsmekanismen. Sen är inte sidorna massiva utan har en fackverkskonstruktion för att bli så starka som möjligt i relation till vikten. 

En detalj som är mycket snyggt inkorporerad i designen är fånglinehålet. Ibland eller snarare tämligen ofta i fällknivsvärlden ser de ut som rena efterkonstruktioner. Men inte i det här fallet och det fungerar utmärkt för både en lädersnodd och de så populära 550-skärmslinorna. 

För att ytterligare spara vikt har man låtit konstruktionen vara öppen i ryggen. För att hålla samman kniven finns förutom den justerbara piovotskruven två distanser i ryggen. De är för övrigt guldeloxerade liksom tumknopparna på den här versionen. 

Materialet är Grivory vilket är ett av dessa fiberförstärkta plastmaterial som ofta återfinns i knivhandtag av den här typen. 

Ett enkelt handtag som är mycket bekvämt så länge det inte handlar om tyngre arbeten

Sen kommer vi till styrkan med det här handtaget. Det är enkelheten. Jag tenderar till att återkomma till det men avsaknaden av fördjupningar för alla fingrar, supersträva material och enorma fingerskydd gör allt så mycket enklare. Handtaget dikterar inte för användaren hur det skall hållas. Det medför att alla och då menar jag alla grepp fungerar. Fattningar för småarbeten som att hålla kniven sidledes i nypan eller en bit upp på bladet fungerar lika väl som de starkare greppen "hammargrepp" eller "sabelgrepp". 

Öppning och lås

Att öppna den här kniven är en fröjd. Jag ville bara ha det sagt. Huvudsakligen är det tänkt att man skall använda tumknopparna för ändamålet men den går förstås lika bra att fälla ut genom att använda sig av Axis-låset och gravitationsöppna kniven med en snärt av handleden. Vill man gå i motsatt riktning går det förstås bra att använda två händer också. 

Tumknopparna fungerar utmärkt men är placerade nära handtaget

Tumknopparna är belägna tämligen nära handtaget vilket medför den lilla nackdelen att man måste lära sig att hitta dem. Det trumfas dock av fördelen att de inte är i vägen när man skär. Så de sitter där jag vill ha dem. Sen kan det faktiskt vara svårt att öppna den här kniven långsamt på grund av det. Bladet vill flyga ut när man trycker till. Det är inte helt vanligt med knivar med den här typen av lås då de ger lite fjädermotstånd när bladet rör sig. 

En del av förklaringen bakom den goda funktionen är utmärka glidlager i brons. Jag är glad för att man inte valt att stoppa i underhållskrävande kullager i den här kniven. Den klarar sig utmärkt ändå.

En närbild på Axis-låset

Funktion hos Axis-låset är utmärkt. Det här är en av de bästa versionerna av låstypen jag stött på endast matchat av min Griptilian 551-1. Fjäderkraften hos omegafjädrarna är väl avstämd och symmetrisk vilket gör låset lätt att släppa och den tvärgående låsbulten vill inte hamna på sniskan vilket ibland kan vara fallet med den här konstruktionen. Bladet har dessutom vare sig glapp eller spel och jag är förvånad över hur stabil kniven känns trots de tämligen klena dimensionerna och avsaknaden av ram. 

Att bära

Det vore konstigt om en kniv som siktar på att vara lätt inte vore bra i fickan. Men helt givet är det inte. Knöliga former och vissa material kan förstöra det hela. Men i det här fallet närmar vi oss perfektion. Så mycket högre betyg kan jag inte ge. 

Kniven är lätt med sina 52 g men det är ändå formatet som skänker det där sista. Bugout är tunn men heller inte för hög och lagom lång. Sammantaget ger det förstås liten volym. Och eftersom kniven är överlag välbalanserad så är den även det i fickan. 

Ett av Benchmades mindre clip 

Clipet är perfekt för den här kniven. Det är ovanligt kort så möjligen kan någon tycka att kniven vill släppa från fickan. Med det sagt så har det inte hänt mig. Och då bär jag mestadels den här kniven i högra benfickan på mina byxor där den gungar omkring i takt med att man går. 

Clipet utmärks av god spänst och excellent formgivning. Lagom ramp, väl utformad läpp som inte pekar för mycket utåt och överlag så matchar utseendet kniven i övrigt. 

Det är inte mycket som syns av kniven där den sitter 

Ytterligare ett plus är att clipet liksom tumknopparna och låset är helt ambidextriöst. En utmärkt kniv för både höger- och vänsterhänta med andra ord. Det kan alltid glädja de cirka tio procent det handlar om samt alla andra som av andra skäl vill bära kniven på vänster sida. 

Sammanfattningsvis

Det är bara att konstatera att Benchmade som nästan räknades ut av många för bara några år sedan hämtat sig anmärkningsvärt med modeller som G10-versionerna av Griptilian och 940, flaggskeppet Anthem, Crooked River och slip joint-kniven Proper. Och så den här modellen förstås! Den har redan knoppat av sig och bildar nu en hel familj. 

Jag dröjde tämligen länge med att skaffa den här kniven men när jag väl stod där med en Bugout i handen var även jag såld. Det finns inte mycket negativt att invända mot den här kniven som helhet. På detaljnivå finns alltid saker att anmärka på. Visst kunde materialet flexa aningen mindre och visst kunde bakkanten på bladet sticka ut mindre i stängt läge. Och så är Axis-lås känsliga för sand och grus med sina öppningar i handtaget samtidigt som det finns en liten risk för att fjädrarna skall gå av och så vidare. 

Den låga vikten är den egenskap som framhålls mest som den här knivens styrka. Men jag anser att balans är en lika viktig komponent. Och det här är en mycket välbalanserad kniv. Men det främsta argumentet för mig är ändå att det är en kniv med en annan mycket positiv egenskap. 

Bugout är en utmärkt EDC-kniv

Det känns ibland lite märkligt när man i en knivrecension påpekar något så uppenbart som att kniven skär bra. Men tyvärr är det inte alltid fallet med knivar och då särskilt fällknivar idag. Ofta handlar det om att man siktar på kategorin "hard use", vad det nu är eller så rör det sig om form över funktion. Utseende går först helt enkelt. Därför är det med visst mått av glädje jag kan meddela att Benchmade Bugout inte skär bra utan alldeles utmärkt. Bladet är inte bara tilltalande att se på det fungerar också. 

Sedan tycks det vara nästan obligatoriskt för recensioner eller ens samtal om Bugout att man skall tycka illa om materialet för att man kan tvinga det att flexa* om man pressar hårt med fingrarna på mitten av handtaget. Det har i sin tur lett till att den uppstått en veritabel industri för att tillverka customsidor i alternativa material. De fånigaste enligt mig är varianter i koppar och dylikt eftersom det raderar en av knivens främsta fördelar nämligen det att den är lätt. På köpet får du usel balans med en baktung kniv. 

Samma sak sades dock om Griptilians handtag för övrigt, att de är plastiga. Men jag har verkligen inga problem med den Grivory som används i det här handtaget. Den känns inte alls lika "ihålig" som på t ex Mini Griptilian. Jag betraktar Bugout som en EDC-kniv i det mindre till medelstora formatet och de uppgifter det medför klarar den med glans. Därmed behövs inte någon övrig redundans i styrka när det gäller handtaget. 

Men visst kan sidor i t ex kolfiber matcha vikten på originalet samtidigt som det bibehåller styrkan men då talar vi också om andra prisnivåer. Vad gäller pris ligger Bugout relativt bra till för att vara en Benchmade. I USA vill säga, där får man betala ca 150$. I Sverige får man betala från 1700 kronor och uppåt. Priset är för övrigt också ett bra försäljningsargument då det är billigare än vad de flesta Benchmade-modeller brukar kosta. 

Benchmade BugOut är enligt mig precis så het som det sades 

Användningsområden råder det inte brist på. Eftersom den inte väger något eller åtminstone mycket lite så ligger vandring, camping och annat friluftsliv nära till hands. Själv brukar jag vanligen ha någon form av lätt fällkniv som komplement till en slidkniv när jag är ute och i den rollen är den här utmärkt. 

Men främst ser jag Bugout som en förträfflig EDC-kniv. Den har alla de attribut som är eftersträvansvärda då den både är effektiv att använda, lätt att hantera och perfekt att bära omkring på. Därtill gör linjerna att den faktiskt är snygg också. Men på den punkten kan jag förstå de som byter handtagsmaterial. 

Specifikation:

Längd utfälld: 189 mm
Längd hopfälld: 107 mm
Vikt: 52 g (vägd av mig)
Bladlängd: 82 mm
Godstjocklek: 2,29 mm
Bladstål: CPM S30V
Handtag: Grivory
Lås: Axis


Producerad av: Benchmade, tillverkad i USA


* En recensent gick så långt på Youtube att han sågade hela kniven när den var ny på grund av det


/ J - Imponerad

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre

Knivrecension Spyderco Native 5 LW

-  ytterligare en Spydercoklassiker

Spyderco har som de flesta av er säkert vet ett oerhört stort och brett utbud av knivar. Ett som dessutom förändras snabbt. Nya tillskott puttar ut mindre framgångsrika knivar ur katalogen. Det sker i sådan takt att de börjat med delårskataloger kallat "reveals" för att minska tiden mellan avslöjandet av nya modeller till dess att de kan köpas i butik. Sen släpper de en ständig ström av begränsade upplagor av olika slag utöver det. 

Med det i åtanke kan det vara intressant att notera att det egentligen är ett par modeller som ligger till grund för alla andra.  De kan därför sägas vara derivat av dessa arketyper. I begynnelsen var Worker, deras första modell och ur den föddes modeller som Delica, Endura, Endela och inte minst Military, PM2, Para 3 samt Police 1,2, 3 och 4. Men även småknivar som Manbug och Ladybug samt flippers som Mantra 1 och 3 är sprungna ur samma källa. Förutom bladhålet kännetecknas de av "knölen" som det bildar viket ger en tumramp och starkt påverkar den övergripande bladformen. Den klassiska Spydercoprofilen som är både älskad och hatad i knivvärlden. Resten av världen känner inte till den kan väl tilläggas.  

En annan och inte lika stor gren på släktträdet är Native-familjen. Utmärkande för dem är att de saknar den berömda knölen. Länge var Native ensam anfader även om den fick sina "CQI"*-tilllägg den också. De har hunnit till version fem vid det här laget. Den gavs förstås ut i lyxversioner med titan- och kolfibergrepp och olika stålsorter som de plägar göra. Sedan kom en större version i Shaman och nästan samtidigt en mindre kallad Lil' Native i två olika utföranden följt av en bjässe i Native Chief.

Modeller kommer och modeller går endast grundtyper består. Idag skall vi kika på lättviktsversionen av Native 5.

Spyderco C41BK5 Native 5

Basmodellen av Native presenterades 1997 och har ingått i Spydercos sortiment sedan dess. Den version vi är framme vid nu, nr 5 kom 2012 och har inte ändrats därefter även om varianter som sagt finns.

Ursprungsmodellen lockade aldrig mig då jag helt enkelt inte gillade hur den såg ut. Utseendet förstärktes av en nitad konstruktion och framför allt av ett sabelslipat blad med en gigantisk falskegg. I mina ögon såg designen klumpig och grov ut. Mitt förhållande till Native-serien var därför länge svalt och sen "drabbades" jag av en Shaman. Sedan följde tack vare Spyderco Sverige även en Lil' Native och så den här. Nu måste medges att det är annan ton i skällan. Jag gillar mina infödingar numera.  

En grundversion av Native 5 med S30V blad. Lättutviktsutförande med FRN i handtaget ger tillägget "LW" till namnet

 Twitterversion: Native 5 LW, ibland är enklast helt enkelt bäst

Blad

Ovan talade jag om grundformer. Det gäller både knivarna som helhet och hur bladen ser ut. Hos Spyderco återfinns en enorm variation på grundtemat med diverse utflykter i exempelvis regionala knivmönster världen över. Men några varianter är särskilt tydliga och förutom den något mer kantiga varianten hos worker-derivaten är "lövformen" återkommande. Den finns exempelvis i Sage-serien men också här hos Native även om den är mjukare då kniven helt saknar puckelrygg. Det här bladet har dessutom fått sig en antydan till falskegg men inte så överdriven som i gamla tider.

Just det här bladet mäter 7,5 cm på längden varav eggen står för 6,1 cm. Resten är stulet av det "50/50-choil", det vill säga fördjupning för pekfingret, som återfinns vid bladbasen. Bladgodset är modesta 3,2 mm vilket känns balanserat. Tunt nog för att hålla ned vikt och göra kniven hanterbar men tjockt nog för att vara stabilt. Finishen är en standard satin som är välgjord som vanligt när det handlar om Spyderco. 

Bladformen känns delvis igen men avviker en smula från Spydercos standard då det saknar knöl

Bladstålet är inget som sticker ut i det här sammanhanget utan är Spydercos förstahandsval för knivar gjorda i Colorado, amerikanska Crucibles CPM S30V.

Annars finns Native i snart sagt varje ståltyp som Spyderco kan erbjuda inklusive S110V. S30V är inte i närheten av de teoretiska musklerna. Men det är ändå ett förbaskat bra stål på de flesta parametrar. Är man inte extremt kräsen utan använder sin kniv till dagligdags utan att ständigt testa den lär du inte märka skillnaden vill jag nog hävda.

Eggen får nästan godkänt. Vass och centrerad men inte helt jämn i höjd som synes

Bladformen är en tämligen allroundbetonad sådan. I grund och botten är det ju en drop point och inte en särskilt extrem sådan heller. Den fulla flatslipningen gör att den glider igenom de flesta material utan större problem. Det som skulle kunna förbättras och det gäller många av Spydercos knivar är att de faktiskt kunde varit tunnare bakom eggen. Att en kniv är helt flatslipad innebär inte per automatik att de också är tunna på rätt ställe, inte ens om bladgodset är nedbantat det med. Något man lätt kan förledas att tro. Som en passus kan nämnas att jag heller inte heller hade haft något emot en skålslipad kniv från dem som omväxling.

Men tyvärrr skall knivar säljas till alla och hellre än att ha häcken full med reklamationer väljer man att förekomma det med kraftigare, mer hållbara blad på bekostnad av funktion. Ett förfarande som är vanligt i branchen vad det verkar.

Native 5 är med det sagt fortfarande en jäkla bra kniv att attackera de flesta småsysslor med. 

Handtag

Utmärkande för den här versionen av Native är att den är lätt. Fattas bara annat med det namnet. Mycket av det kan tillskrivas handtaget och dess konstruktion. Det består av två sidor FRN (fiberförstärkt nylon) och saknar invändigt ramverk. De är sedan sammanfogade med skruvar till skillnad från de tidigaste generationerna av Native som var nitade. Det gör att du kan ta isär kniven för rengöring eller annat underhåll om du så önskar. I ryggen hittas förutom låset en backspacer som även den är av FRN. Det är således en sluten kontruktion.

Handtaget i FRN-material är bekvämt på ett något kantigt vis

Greppet på Native är förvånansvärt stort när man väl håller kniven. En aning kantigt men det fyller handen väl. Något annat som är tydligt när man håller i kniven är hur mycket friktion handtaget ger. Spydercos patenterade "bidirectional"-mönster parat med effektiva räfflor på bladryggen gör att kniven sitter där den sitter. Särskilt när kniven erbjuder ett genereröst urtag för fingret. Eller egentligen två eftersom den även har ett "50/50-choil", alltså en främre fördjupning för pekfingret som delvis utförs av bladet om du vill smyga närmare det du arbetar med. Till den utformningen av handtag förhåller jag mig generellt något ambivalent. Det fungerar på den här kniven och är faktiskt en av de detaljer som definierar den så att det finns är ingen överraskning.

Men det för också med sig flera nackdelar. Du får till exempel väldigt lite egg i relation till storlek på kniv. Ett annat problem är att du tvingas använda det om du till exempel skall skära i mjuka material som presenning, tyg eller t o m kartong. Annars kan du ge dig på att det du skär fastnar eller hakar i den fördjupningen. Sedan finns en tredje nackdel som mer är knuten till den här specifika modellen. Clipet som knappt känns i hammargrepp till exempel känns desto mer om du kryper längre fram på handtaget. Spetsen på clipet hamnar då rakt mot mjukdelarna i handen. Något som mest känns om man tar i och greppar kniven hårt skall tilläggas.

En balanserad bredd som fyller handen relativt väl
samtidigt som kniven är smidig i fickan

Själv har jag aldrig varit någon större vän av extrem friktion i knivhandtag vilket alltid leder till att jag går över viss G10 med sandpapper och samma gäller den här typen av grepp. Det gällde t ex min Manix 2 LW och Benchmade Minigrip också. Jag har märkt att fenomenet först är kännbart när greppytan ökar. På små knivar som Manbug och Dragonfly 2 är det inte något som irriterar utan ger bara gott fäste. Om man arbetar med handskar på misstänker jag att det är av godo men det är inget jag normalt ägnar mig åt.  

Med kniven i hammargrepp ökar räckvidden men ger mindre kontroll
och en fördjupning som kan fastna i saker och ting



Sabelgrepp och nyttjande av "forward choil" ger bättre kontroll



Native 5 LW är utmärkt även när den greppas i nypan



Eller för den delen med ett finger på ovansidan av bladet

En annan fråga som kan disktueras är fånglinehål och deras nytta eller förbannelse. Frågan är varför alla tillverkare envisas med dem? Sett till syfte så borde de mest återfinnas på mycket små knivar - för att fiska upp dem ur fickan alternativt förlänga greppet. Eller på knivar tänkt att användas till sjöss eller för att att hugga stora vedklampar med. Det här är ingetdera.

Men den vid det här hos Spyderco väl etablerade lösningen att placera hålet genom fästet för clipet är smart så till vida att man får plats med båda utan att ställa till med det "clipgate" som Spyderco lyckats med på flera nya modeller. I de fallen har placeringen av hålet tvingat clipet att placeras på mindre bra ställen. 

Öppning och lås

Bladet på Native 5 LW fälls förstås ut med hjälp av ett öppningshål. Rörelsen är lätt och smidig trots att kniven är en backlock vilket annars innebär mer motstånd än vad en liner- eller ett ramlåskniv bjuder. Den är också mjuk i gången trots att kniven något överraskande helt saknar lager! Kullager finns inte men inte heller några glidlager i brons eller ens plast. Här har man valt att nyttja nylonet i handtaget istället och dess inneboende hala egenskaper och låta bladet ha kontakt med en höjd kant på insidan av skollan. En enkel men välfungerande lösning som dessutom ger en kniv som är stabil i sidled.

Native 5 är en klassisk back lock eller kanske snarare "mid lock" med tanke på placeringen

Väl ute känns bladet mycket stabilt utan spel eller glapp men om sådant skulle uppstå i sidled kan bladet justeras till skillnad från äldre tiders versioner. 

Låset som ligger bakom stabiliteten är en backlock som med ett rejält och förtroendeingivande snäpp faller på plats. Kniven känns trots att den till stora delar består av plast tämligen solid. Den är inget jag skulle hamra in i ett träd och använda som stegpinne men för vardagligt användande är styrkan mer än tillräcklig.

Det är också lätt att släppa låset och eftersom kniven har fördjupningen för pekfingret kan kniven lätt fällas ihop med en hand. Den gör nämligen att eggen inte träffar fingret efter det att låset släppts. 

Att bära

Native 5 LW briljerar i en ficka. Kniven är lätt, har rundade former och inget som sticker ut. Det finns inte så mycket mer att säga. Sjuttio gram är lätt, ryggen lätt välvd och öppningshålet ger vare sig fenor eller tumknoppar som sticker ut. Det gör att man slipper något som kan haka i annat och minskar försås yttermåtten. Längden är strax över decimetern och den är så tunn som 11 millimeter. 

Ett enkelt och välbekant clip som hyser den trevliga egenskapen att det fungerar som ett sådant

Clipet är kanske det mest framgångsrika Spyderco åstadkommit, det är deras "skedformade" clip. Ja, det och deras "wire-clip" förstås. Det här clipet är inte helt diskret stort och blankt som det är men ur funktionsperspektiv finns inte mycket att invända. Kniven hålls på plats, den kan dras och stoppas undan utan besvär och läppen är väl tilltagen för att matcha de flesta tygkanter. Sen finns alltid små detaljer att notera som hur Spyderco valt att ha sin logga exakt där clipet möter handtagssidan. Smart eftersom det ger en slät yta för tyg att glida emot. Det borde andra lära sig av *host host* Cold Steel. 

Sen kan clipet flyttas till vilket hörn av handtaget som önskas. Spets upp- eller ned, vänster eller höger spelar ingen roll, kniven kan bäras hur som helst. Det ihop med hålet i bladet och låstypen gör kniven helt ambidextriös till glädje för de cirka tio procent av befolkningen som är vänsterhänta.

I clipet har dessutom hålet för fånglinehålet dolts som sagt. Det gör att kniven sitter djupare i fickan än den annars skulle ha gjort. Något som Spyderco fått kritik för gällande några av deras senaste modeller. Märkligt hur man tycks ha glömt hur man gör i de fallen. Men trots det är det ingen "deep carry" utan en bit av handtaget sticker upp vilket är till fromma för dem som inte vet hur man drar en kniv utan måste ha mycket att greppa om. 

Sammanfattningsvis

Native 5 LW är en kniv som konkurrerar en smula med ett par andra Spydercomodeller varav en är Sage 1. Det även om den är planerad att utgå ur sortimenten till 2020. Den kniven är snarlik i format och vilken av dem man väljer blir förstås en smaksak. En smaksak som mycket handlar om vilken låstyp du föredrar och din inställning till bladformer påminnande om löv. Särskilt som Sage snart kommer i en lättviktsversion den också. Då blir skillnaderna ännu mindre modellerna emellan.

Sen konkurrerar den med sig själv. Native finns nämligen i en G10-version med stålram också. Den modellen är dock väsentligt tyngre och förutom att den i mitt tycke ser bättre ut så kan jag inte riktigt påstå att jag tror den har några praktiska fördelar över den här. Den ökade hållbarheten tror jag mer återfinns på ett teoretiskt plan och möjligen ett psykologiskt. Personligen skulle jag nog dock föredra känslan i det materialet.   

Ibland är det enkla gott nog. Grundversionen av Native med S30V-stål i bladet, ja och en liten espresso förstås

Den här kniven har fått mig att fundera på varför jag missade den här grenen av familjen så länge? Det är en riktigt bra representation av en Spyderco. Minst lika bra som den klassiska Delica vill jag nog hävda. Prestandamässigt skiljer det inte så mycket dem emellan men den här fyller handen bättre och jag tror att hålets placering skrämmer de icke Spydercofrälsta mindre.

Egentligen har jag inga större negativa invändningar att komma med. I alla fall inga som rör materialval, konstruktion eller tillverkningskvalitet. Inställningen visavi den här kniven handlar mer om vad du söker. FRN och ett stort skedclip avger inte direkt lxyvibbar men det fungerar och det här är en praktiskt inriktad kniv. Sen kan jag personligen klara mig med lite mindre rivjärn i handen men det är lätt löst med lite artificiellt slitage med fint sandpapper.

Sen kan tilläggas att det här inte är kniven jag väljer om jag skall ta i så svetten lackar i pannan. Det är till det storebror Shaman finns. Native 5 är i det här utförandet en lättviktskniv och det gäller användning också. Men samtidigt skulle jag gärna vilja se vad för vansinnigheter som skulle knäcka den. Normal knivanvändning lär inte göra det i alla fall. 

Native - en modern Spydercoklassiker av en orsak

Det är på goda grunder Native 5 blivit en evergreen i Spydercos digra katalog. Den har ett bekvämt handtag, bra stål även i grundutförande, utmärkt bladform och ett säkert lås samt ännu säkrare clip. Det här är en slitvarg som därtill är lätt och därför diskret till dess att du behöver den som det brukar stå i reklamen. Men det stämmer faktiskt. Så söker du dessa egenskaper och kanske är lite ny i Spydercosvängen är det bara att slå till! I den här versionen är den för övrigt en av deras billigare knivar och du kan få den för kring 1300 kr i skrivande stund.

Ibland är enklast bäst även om jag verkligen inte skulle ha något emot den superlyxiga versionen med handtag i kolfiber.

Länk till Spydercos produktsida hittar du här!

Specifikation:

Längd utfälld: 177 mm

Längd hopfälld: 102 mm

Vikt: 71 g

Bladlängd: 75 mm

Godstjocklek: mm

Bladstål: CPM S30V

Handtag: FRN

Lås: Back lock

Producerad av: Spyderco, tillverkad i USA

/ J - studerar Spyderco-träd

* CQI betecknar Spydercos utvecklingsprogram och står för Constant Quality Improvement. Det innebär att de med jämna mellanrum uppgraderar gamla modeller varpå de får ett nytt generationsnummer.

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension Spyderco C241CF Kapara

-  en äkta Spyderco!

Det är alltid en lång väntan för oss entusiaster från det att de stora märkena lanserar sina kommande knivar till dess att de faktiskt kan köpas i butiker av oss vanliga dödliga. Oftast sker presentationerna på de stora mässorna i USA som "Blade" eller "Shot Show" som går av stapeln tidigt på året. Allt för att hålla intresset uppe och locka fler köpare förstås. I Spydercos fall förhåller det sig lite annorlunda. De är också närvarande på mässorna men brukar ge en förhandsvisning av planderade modeller för en skara entusiaster redan under deras "Amsterdam Meet" där Spyderco-fans faktiskt kan känna och klämma på prototyper och tidiga versioner. Därefter presenteras de på forum och diskuteras ofta livligt. Men den utdragna väntetiden kommer man inte ifrån*. Så var även fallet med 2018 års modeller där dagens kniv, Kapara, ingår. Den kom ut under årets sista klämtande minuter och blir därför en av de första knivarna jag kikar på för 2019.

Spyderco C241CF Kapara

Kapara är resultatet av ett samarbete mellan Spyderco och den australiske knivmakaren Alistair Phillips. Modellen grundas på hans customkniv "Redback". Båda namnen avser för övrigt samma lilla giftiga spindel från landet där nästan allt i naturen kan döda dig. Spindeln har en röd till rödbrun markering på ryggen som går igen både i namnet och designen på kniven som av den orsaken fått en röd back spacer. 

Dubbelt passande, en kniv döpt efter en spindel tillverkade av Spyderco

Den här kniven är mycket väl genomtänkt med ett uttalat syfte. Alistair var ute efter att skapa en fickkniv som matchade hans egna behov. En kniv för vardagsbruk men som även var lämpad för köksbestyr och då främst hantering av frukt och grönt. För att uppnå det måste viss tanke skänkas åt både generell utformning och mer specifik sådan rörande bladgeometri och ergonomiska hänsynstaganden. Det var en tanke som tilltalade även mig eftersom det på något vis kräver att man ger blanka tusan i "hard use", vad fanken det nu är och istället gör en kniv som faktiskt skär saker. Det brukar vanligen vara en bra grund för EDC-bruk också. Åtminstone i min värld. 

Blad

Bladet på Kapara är tämligen distinkt med sin uttalade lätt böljande rygglinje. Den har i och för sig en ovanligt liten knöl för att vara en Spyderco men för att pekfingret skall ha någonstans att vila uppstår en andra våg och därav formen på bladet. Eggprofilen känns igen från knivar som exempelvis Spyderchef även om den modellen är mer extrem. Eggen på Kapara har en kortare rak del nära handtaget men annars utgör i princip eggen en enda lång svag buk som kröker sig från handtaget mot spetsen. 

Längden är väl tilltagen med sina 91 mm och bladet är ovanligt smalt med sina 28 mm på bredaste stället över puckeln. I enlighet med vad kniven är designad för hålls godstjockleken ned till 3 mm, vilket för övrigt inte är extremt tunt får väl tilläggas. Från den tjockleken har bladet som tämligen ofta är fallet med knivar från Spyderco, flatslipats.

Ett knivblad med lätt böljande rygglinje. Ett allroundblad som passar väl även som allkniv i köket

Materialet överraskar ingen då det är Spydercos sedvanliga CPM S30V. Förvisso är de kända för sina  många stålsorter och experimenterande inom området men det brukar vara förbehållet specialutgåvor av diverse slag. Det finns de som beklagar sig över att Kapara "bara" erbjuds i S30V och menar att de för priset åtminstone borde få S35VN eller liknande. Om det kan jag säga att det inte ens är belagt att det är någon större prestandaskillnad mellan de två stålen och att det snarare verkar vara avhängigt hur de värmebehandlas och framför allt härdas.

Med det sagt kan konstateras att bladet verkar prestera i paritet med vad S30V från Taichung brukar göra. Det vill säga utmärkt på det hela stora taget. Det återstår att se hur det uppträder på längre sikt och efter att ha slipats om. Det är något jag inte behövt göra under testperioden. Det är fabrikseggen som använts här. Som vanligt sköts lättare knivunderhåll med strigel och några drag på ett stål i det här hushållet. 

Stålet är S30V som dragits ut till över nio centimeter och fått en full flatslipning

Kapara är en ren fröjd att arbeta med i alla sammanhang där den hittills testats. Handtaget, något vi kommer till senare, medger många olika typer av grepp vilket tillsammans med det smala bladet och god balans ger en kvick kniv. Med det menas att det är lätt att skifta mellan olika fattningar men framförallt att det går ändra riktning med bladet snabbt. En detalj som är extra viktig när Kapara brukas i köket. Lägg därtill att balansen är utmärkt och du får en allmänt lättarbetad kniv. Egenskaper som förstärks av bladets specifika form ger möjlighet att placera ett styrande pekfinger ovanpå bladet både bakom knölen eller framför den för mer precis kontroll. 

Sedan är bladet lågt placerat i relation till handtaget för att komma åt att skära mot platta ytor som exempelvis skärbrädor. Den svepande buken möjliggör även  den typen av "rocking cuts" som man annars gör med kockknivar. Nu är det inte bara i köket man har nytta av det. Försök själv skära mot en platt yta om du har en flipperkniv med markerad fena. Särskilt med de idag så populära wharncliffebladen. Med dylika knivar är det svårt att komma åt med annat än spetsen eller yttersta delen av bladet. Så är inte fallet med Kapara. Här kan du utnyttja den egglängd som faktiskt finns vilket är något jag annars saknar på många moderna fällknivar.  

Handtag

Konstruktionen på Kapara utgår från en traditionell stålram som lättats en smula genom att vara urborrad eller snarare fräst. Den har sedan skruvats ihop med två skruvar genom en backspacer i G10. Pivotskruven ser ut som en trestjärnig specialskruv men i mitten återfinns tacknämligt ett huvud för standard torx i storlek 8. Utseende och funktion i ett.

De polerade och välvda sidorna av kolfiber är riktigt bekväma att hålla i

Utanpå på ramen hittas en av de saker som det på förhand talats en hel del om, skollorna av massiv kolfiber. Spyderco är annars kända för att använda ett laminat med G10 i botten med ett tunt lager av den mer exklusiva kolfibern ovanpå. Här är sidorna alltså solida och tillika fint arbetade och välvda. Kvaliteten på materialet är utmärkt, fritt från blåsor eller jack. Det skänker mer flärd till kniven men även utmärkt komfort. 

Handtaget är nämligen extremt ergonomiskt och fungerar i alla grepp inklusive omvända dito. Det är kombinationen av tillräcklig längd, välvda sidor men framför allt den krökta ryggen som ger den goda greppkomforten. Nu skall tilläggas att det här handtaget troligen inte är för alla. Det är långt nog för de flesta storlekar på händer men det är tämligen slankt. För att åstadkomma volym har Phillips istället valt att låta kniven kröka rygg. Ett knep som inte är helt ovanligt bland skickliga knivmakare. Men det gör att om du försöker greppa handtaget med en större hand och kanske en handske på kommer det inte att fylla handen. Det medför att den här kniven inte är särskilt väl lämpad för tyngre arbeten under längre tid. Det går förstås men det finns utan tvekan bättre kandidater för de uppgifterna. Skall man tälja till exempel så behövs ett grepp som är bredare och fyller handen bättre.

En flirt med originalet är den röda backspacern som anspelar på namnet "redback"

Särskilt bekvämt är handtaget i "sabelfattning" med tummen bakom knölen som för övrigt inte har några "jimpings"/räfflor. Det är ett medvetet grepp från formgivarens sida då han inte vill ha något som i onödan kan samla skräp av bland annat hygienskäl. Ett annat grepp som fungerar extremt väl är när långfingret placeras ovanpå bladet i därför avsedd fördjupning för mer kontroll. Det eller olika varianter på grepp där kniven hålls i "nypan". Här märks det att Phillips klurat på hur köksknivar känns att arbeta med. Det är också här det blir påtagligt varför handtaget faktiskt inte gjorts grövre eller snarare högre än vad det är. De här greppen hade inte fungerat lika väl då! Av samma skäl är alla lösningar inkluderande en standard flippermekanism omöjliga. De hade varit i vägen helt enkelt. 

Öppning och lås

Kapara är en kniv vars blad löper på bronsbussningar men vad beträffar gångens mjukhet skulle det lika gärna kunnat vara kullager. Det bevisar än en gång min tes om att kullager egentligen är helt onödiga på fällknivar. Det enda de gör är att minska anläggningsytan mot bladet** och i förlängningen kräva underhåll. När man tillverkar knivar så väl som de gör i Taichung blir resultatet utmärkt även utan dem.

Bladet öppnas förstås genom Spydercos signum, ett hål i bladet. Placeringen gör att det går utmärkt att komma åt från båda håll så både höger- och vänsterhänta kan känna sig tillfreds. Det går också att öppna den här kniven på flera sätt som brukligt är med den här typen av lås. Du kan smyga fram kniven med hjälp av tummen i en lugn kontrollerad rörelse, det går att snärta fram bladet både med tumme och en s k "Spyderflick" med långfingret och sen går det förstås släppa låset och låta gravitationen göra sitt.

Hålet kommer inte som någon överraskning och med Taichung-tillverkningen följer även rätt vassa kanter, 
distinkta kan det uttryckas om man är välvilligt inställd

Kanterna på hålet är något skarpa som de ofta är när knivarna kommer från Spydercos Taiwanfabrik. Störs du av det rekommenderar jag att man tar lite sandpapper och bryter kanten något. Personligen har jag till skillnad från ett par framgångsrika YT-recensenter inte några generella problem med detta då det enligt mig tvärtom gör att man inte riskerar att halka ur öppningen om man öppnar kniven kvickt. Men i det här fallet måste medges att de var på gränsen till för skarpa vilket ledde till att jag har rundat av dem. 

Låsfunktionen sköts av Spydercos eget tillskott till låsfaunan kallat "Compression lock". Låset beskrivs ibland som ett upp- och nedvänt linerlås vilket är helt felaktigt. Det finns rent funktionsmässigt faktiskt inga likheter alls dem emellan. Det här låset är beroende av av att en låsarm kilas fast mellan ett bladstopp och bladtangen. Mekanismen är enkel och utförandet i det här fallet utmärkt! Något annat hade å andra sidan förvånat mig. 

Låsarmen på ett compression lock kilas fast under stoppinnen 
som synes på bild. Utförandet är utmärkt på Kapara

Det enda smolket i glädjebägaren är att låset kräver 
finmotorik för att nås

Det enda jag har invändningar emot både vad gäller systemet som sådant och den här specificka kniven är kraven på finmotorik. Samma grundkritik som jag även riktar mot exempelvis Axislås och andra Bolt-Action lås för övrigt. De kan vara fippliga att hantera. Särskilt gäller det om man är kall eller våt om fingrarna och lite valhänt. Annars är såväl själva låsfunktionen som möjligheten att släppa låset exemplariskt. Eller förresten, anläggningsytan hade behövt vara lite större för att vara helt optimal på Kapara. Det slanka skaftet möjliggör dessvärre inte det om inte eggen skall titta fram i öppningen. "Lekfaktorn" är även skyhög för den här sortens lås för den som gillar att nyttja fickkniven som stresskulor eller jojo. 

Att bära

Om jag uttrycker mig så här gällande hur kniven uppträder i en ficka: En vikt på 94 gram, endast 13 mm tjock, välvda polerade kolfibersidor, ovanligt slank för att vara en Spyderco - 34 mm där den är som högst och som grädde på moset - ett wire clip. Vad tror ni slutsatsen blir? Svaret är givet, den här kniven är suverän även när den inte används. Det går att ha olika uppfattningar om utseendet på Spydercos "wire clip" men knappast om funktionen. När den som här paras med ett underlag som både är mjukt och dessutom välvt gör det att kniven blir mycket lätt att dra och stoppa undan. Utöver det så är clipet riktigt väl fungerande även när kniven vilar i fickan. Det är ingen risk att du tappar din dyrgrip. 

Spydercos wire-clip gör precis vad som förväntas. Håller kniven säkert på plats samtidigt som kniven är lätt att komma åt

Sammantaget kan konstateras att det finns Kwaiken-liknande knivmodeller som är ännu slankare totalt sett men det bör noteras att det inte är över hålet som den här kniven är som bredast i hopfällt läge. Det slimmade formatet tillsammans med avsaknaden av flipper gör att kniven tar liten plats i fickan på alla håll utom längden. Handtaget mäter tolv centimeter på den ledden.

Väl i fickan är det inte mycket som syns av kniven

Sen har Spyderco låtit bli att begå den dödssynd de har kritiserats för på flera modeller som är samtida med den här. Nämligen att låta positionen på fånglinehålet bestämma vart clipet kan placeras. Här förhåller det sig tvärtom. Wireclipet är fäst på rätt ställe för att fungera som tänkt  och kan även skiftas mellan höger och vänster sida. Sen är det även vinklat så att när kniven sitter i fickan vill den "tippa" inåt mot bakkanten av fickan till. Det gör Kapara än mer diskret. Fånglinehål finns men det sitter mot ryggsidan till. 

Sammanfattningsvis

Superlativen har i olika former haglat över Kapara sen den släpptes. Frågan för mig att försöka besvara blir då om den är så bra som det framställs. Jag är nog så tråkig i det fallet att jag vill stämma in i hyllningskören och säga att den är PRECIS så bra, givet några förutsättningar. En är att du vet vad du köper. Den här kniven är nog inte riktigt "var mans kniv" trots allt, därtill är den för specifik. Den är rätt stor eller snarare lång och hålet är något som jag vet avskräcker en del på rent estetiska grunder. Sen är handtaget för slankt för att fylla alla händer vid alla typer av brukande. Tänk jakt och vantar vintertid till exempel.

Kapara i svensk skog. Det är är kanske inte där australiensiska spindlar gör sig bäst men den överlever där med

Som underrubrik valde jag "en äkta Spyderco" eftersom när Kapara formgavs har verkligen devisen "form follows function" fått råda. Det känns som om Spyderco och Alistair Phillips delar vissa grundläggande tankar om hur man konstruerar en bra kniv. Först funderar man på vilket blad som fungerar bäst för uppgiften man har i åtanke och sedan hur man gör ett ergonomiskt handtag som matchar det. Först därefter handlar det om utseende. 

Eftergifter till det senare har skett genom att använda exklusiv kolfiber som material i handtaget och att lysa upp tillvaron med en röd backspacer. Den är för övrigt halvt genomskinlig, något som upptäcks om man placerar en ficklampa mot den. Några har dock reagerat på att backspacern i den här versionen inte är klarröd som originalet.

Sammantaget tycker jag att utseendet är lyckat det med. I mina ögon är Kapara elegant med sina slanka utdragna former och förföriskt glittrande kolfiber. En snygg kniv helt enkelt.

Spyderco Kapara, en riktig fullträff. Snygg, lätt och en riktigt effektiv skärmaskin

Utöver det kan sägas att Kapara är mycket lätt för sin storlek då den väger in under hektot trots att den erbjuder över nio centimeter blad. Men framförallt är kniven välbalanserad. Det är en egenskap jag generellt värdesätter högre än absolut vikt i gram. Det påverkar nämligen i hög grad hur en kniv känns och uppträder i hand. Ibland kan lite övervikt trollas bort på det viset.

En liten brasklapp vill jag däremot kasta in när det gäller epitetet "fällbar kökskniv" som hörs ibland. Kapara kan även agera kökskniv men förväxla den därför inte med en äkta kökskniv. Det misstaget gjorde Spyderco med den Slyszdesignade "Spyderchef" i och med namnvalet. "Chef knife"/kockkniv,  är inte alls vad det handlar om utan snarare skall Kapara i så fall jämföras med en skalkniv eller en allkniv/Petty och inget annat. Som sådan är den dock utmärkt- för att vara en fällkniv nota bene. Fällknivar är och förblir inga bra köksknivar. 

Byggkvaliteten återfinns där uppe i toppen bland det bästa som Spyderco kan erbjuda. Det placerar den i samma kategori som andra Taichung-tillverkade knivar som Hungarian, Slysz Bowie och Sage 2 bara för att nämna några. Materialen skäms inte för sig de heller och de känns väl valda i sammanhanget.

Det här är en kniv både för Spydercoentusiasten som är ute efter äkta "Spyderkänsla" och den som bara söker en bra EDC-kniv. Den är inte helt billig men Kapara är en ruskigt kompetent fickkniv som fungerar till nästan allt utom möjligen att bända och bräcka med. Det vill säga exakt vad upphovsmannen Alistair Phillips föresatte sig när han skapade förlagan. 

Jag kan även tänka mig att den utseendemässigt kan tilltala ett flertal icke Spydercofantaster med sin slanka bladform, rätt återhållsamma knöl på bladet och sitt kolfiberhandtag.

Den är inte bara bra, den är snygg också!

Länk till Spydercos produktsida


Specifikation:

Längd utfälld: 210 mm
Längd hopfälld: 119 mm
Vikt: 94 g (vägd av mig)
Bladlängd: 91 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: Crucible CPM S30V
Handtag: Kolfiber på lättad stålram
Lås: Compression-lås

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Taichung, Taiwan



/ J - Spydercofierad

* Även om Spyderco för att minska den och den frustration det ibland kan medföra genom ett nytt förfarande för 2019. 

**Vilket tarvar diverse speciallösningar som t ex nållager eller "multi row bearings". De kräver dock inte mindre underhåll utan snarare mer.

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Fredags-EDC XIX

Fredag igen. Tiden går och endast knivar består. Eller det vete tusan men det är klart att samlar man på flintknivar så. Minns att mina första svärföräldrar hade några riktigt fina sådana, av museikvalitet upphittade i Danmark på femtiotalet. Brukade känna och titta på dem och beundra hantverket. De kunde sina saker på stenåldern också. Välbalanserade och riktigt vassa. Inte illa efter några tusen år! 

Idag är det lite modernare. Inte mindre än 2 x CPM S30V. Jo, det råkar vara det i den här versionen av Techno även om jag har för mig att CTS XHP är vanligare. 

"Sturdy Carry"

Dagen till ära bär jag två knubbisar. Förutom Spyderco Techno har en Shaman hittat sin plats. Den är och förblir en favorit som ständigt återkommer. En jäkla sympatisk bekantskap helt enkelt. Sen får de båda samsas med en liten Leatherman som hänger i en bälteshälla. Det är saxen jag vill åt. Allt skall inte skäras av helt enkelt. 

Det här skrivs på en lunchrast och efter den är det dags att bege sig ut i värmen igen. Växjö ståtar med över trettio grader i skuggan även idag. Inte som förra veckans värmerekord då termometern var uppe och snuddade vid 34 jäkla grader! Det händer bara inte att den är staden ligger i topp i sol- och värmeligor. Normalt återfinns vi i botten i samma division när det gäller nederbörd som Borås och någon mätstation i Lappländska fjällen. 

Intressant är att det enligt prognoserna uppges att "imorgon blir det svalare". Det har det sagts hela veckan och det har inte inträffat än. Runt tjugofem har utlovats. Rena svalkan vilket vore ytterst välkommet. 

/ J - halvsmält

Knivrecension Spyderco C223G Para 3

-  är krympt succé fortfarande succé?

Först ut i serien som sedermera skulle bli en av Spydercos bäst säljande var modellen "Military" vilken är en minst sagt tilltagen fällkniv. Den upplevdes dock för stor för många varpå den mindre Paramilitary senare släpptes som komplement. I alla delar betraktades emellertid inte formatändringen som helt lyckad vilket ledde till att storsäljaren Paramilitary 2 kom till. Mellan versionerna ändrades bland annat ett par detaljer i hur handtaget var utformat. 

Den har sedan släppts i ett otal varianter och utseenden med avseende på stålkvaliteter, handtagsmaterial och färger. Men även PM 2 är något för substantiell för vardagligt bruk/EDC i mångas ögon. Det är det hålet som skulle fyllas av kniven som fick namnet Para 3 var det tänkt. 

Spyderco C223G Para 3

Något som väckte min nyfikenhet var att se om man än en gång lyckats krympa storleken på en kniv utan att förlora det som är modellens själ och orsaken till framgången från första början. Det finns genom historiens gång både lyckade och och mindre framgångsrika exempel på dylika försök. 

Para 3 blev till slut namnet efter en längre tids sökande under vilket man från Spydercos sida bland annat vände sig till sin lojala fan-base på Internet för konsultation. Meningen var att det både skulle anknyta till föregångarna men även ge ett mindre "militant" intryck minns jag att det sades på olika forum. Parallellt hävdades det att det var en kniv som inte direkt skulle ses som en fortsättning utan en ny modell.

Storfamiljen, längden krympte och fånglinehålet växte efterhand

Vad vi har framför oss är således en fickvänligare och åtminstone namnmässigt mindre militant version av Para Military 2. Att den blev mindre går lätt att konstatera men hur bra blev den egentligen?

Twitterversion: En god och välbyggd kniv med en touch av identitetskris

Blad

Bladet känns igen, fattas bara annat, det har bara blivit kortare. Inte så värst mycket faktiskt men någon halvtum, 12 millimeter för att vara exakt. Vad man däremot inte minskat är grovleken då bladet faktiskt är grövre än storkusinen! Para 3 mäter 3,7 millimeter över nacken och en PM2 3,5 millimeter. Således är det ett grovt litet blad vi har att göra med. Funktionen räddas av att det smalnar av rejält mot spetsen till. 

Det är även distinkt rent utseendemässigt eftersom puckeln som bildas av Spydercohålet är tydligare än på många andra modeller då det är ett fullstorlekshål på 14 millimeter som klämts in i det mindre bladet. Så spontant misstänker jag att de som har något emot Spydercoknivars utseende tycker extra illa om den här modellen. 

Eggens kurvatur följer annars en vanlig formel för Spyderco. Den är faktiskt i princip helt identisk med Sage-seriens lövformade blad. Det innebär en svag buk och en skarp spets. 

En välbekant bladform i ett välbekant stål

Stålet är i grundutförande Spydercos mest använda, CPM S30V. Men det finns redan nu en modell med CPM S110V och känner jag märket rätt så kommer det under modellens livslängd släppas ett otal varianter och kombinationer.* Om det här stålet är inte mycket att orda. Det är ett utmärkt stål för fickknivar och i Colorado behärskar man hanteringen av det till fulländning vid det här laget vad beträffar härdning och värmebehandling. Resultatet är ett slitstarkt stål med balanserade egenskaper.  

Para 3 skär bra. Fattas bara annat då det är ett av Spydercos främsta kännetecken som märke. Den egenskapen kommer sig av en full flatslipning, ett beprövat stål och att bladet inte är toktjockt bakom eggen trots den väl tilltagna godsdimensionen.

Upphovsmännens Sal och Eric Glessers signaturer jämte upphovsplanet

Extra tydligt blir det när man ger sig i kast med cellulosaprodukter. I papper tunt och tjockt, papp och kartong är kniven oerhört effektiv. Det kortare bladet ger förträfflig hävstång när man tar i. Det märks även när man närmar sig trä. Färska grenar klarar Para 3 mer än galant. I det fallet är flatslipade blad inte någon nackdel. I virke och torkat trä klarar den sig inte lika bra som säg en bra "skandinavisk slipning" men annat var inte att vänta. Spetsen har jag inte provocerat och jag rekommenderar inte någon att göra det om man nu inte vill testa Spydercos bytespolicies. Spetsen på PM2 är ökänd för att vara nålvass/känslig och även om spetsen på den här kniven är något stabilare är det inte ett bräckjärn. 

Som kökshjälpreda är Para 3 inte så vidare värst bra. Visst ett vasst flatslipat blad skär dugligt men den är inte i närheten av sina mindre knubbiga släktingar som Spyderco Delica eller Chaparall. Därtill är bladet för tjockt helt enkelt. 

Inte oväntat är området där den är bäst små snabba EDC-sysslor som de nu kan se ut för olika individer: Skala en frukt, skära av ett rep, kapa till en kartong, spetsa en blompinne, skära bort en etikett från klädesplagg, tälja en grillpinne, peta bort snö från fruset cykellås, öppna förpackningar, sprätta fönsterkuvert, dela en bit tyg eller vad det nu kan vara. Förutom att den skär bra så bidrar att den är mycket lätt att fälla ut och ihop. 

Handtag

Ett av handtagets mest dominerande drag är ett gigantiskt fånglinehål eller snarare tub som jag mer ser som en eftergift till alla älskare av utsmycknad på sina knivar snarare än ett praktiskt övervägande. Tyvärr får jag väl tillägga eftersom det drar ned helhetsintrycket på hela kniven. Dels ser det fult ut i och med att det är så oproportionerligt stort även om det är det minsta problemet. Det här är trots allt en brukskniv. Värre är att det tvingar fästena till clipet längre ned på handtaget vilket gör att det sticker upp väldigt mycket kniv ur fickan. Faktum är att den minsta kniven i serien syns lika mycket som sina väsentligt större syskon när den inte används. Det är ett stort minus i mina ögon.

Para 3 bjuder på: stålram, G10-sidor, Torxskruvar, öppen i ryggen, saker vi kommit att förvänta oss

Konstruktionen känns annars igen. En stålram försedd med skollor/sidor i G10 skruvat med en distans jämte pivotskruv och fånglinetub. Resultatet är en stabil konstruktion med öppen rygg där  också låset återfinns. Kniven kan förstås demonteras och för det krävs torxnycklar i storlek 8 och 10. Något som ställer till det är att tuben för fånglinan är pressad in i sidorna och inte skruvad.

Som vanligt kan kniven fås i flera varianter och den ursprungliga svarta har fått sällskap av en "digi camo" i gröna toner och den lilablå nyansen som utmärker S110V versionen.

I sann Spydercoanda är handtaget ergonomiskt men det tilltagna clipet är ibland ivägen

I hand är kniven både bekant och främmande. Det är en medlem i Military-familjen men den känns inte som storebror. Komforten är överlag mycket god och alla grepp passar. Men likt skor och handskar passar alla plagg inte alla personer lika bra. Det gäller också knivhandtag och i min hand gör sig clipet påmint då och då. Det är stort och därför påtagligt. I något grepp förbättrar det till och med ergonomin, som när kniven hålls i "sabre grip". Men om samma grepp fattas med pekfingret i därför avsett "choil" så skaver clipet.

Öppning och lås

Som tidigare sagts är det ett ovanligt stort hål vi talar om som agerar öppningsmekanism. Det är också i sin helhet placerat utanför handtagssidorna vilket gör det mycket lätt att komma åt. Som vanligt höll jag på att säga kan kniven öppnas på ett flertal vis. Stillsamt med tummen vilket är det kniven är byggd för eller alternativt kan bladet snabböppnas antingen med en snärt av tumme, långfingret - en så kallad "Spydieflick" eller genom att släppa låset och låta kniven agera "gravityknife". 

Para 3 är försedd med glidlager i brons och i det här utförandet bevisar de varför lager på knivar egentligen är överflödiga. Bladet öppnas med lätthet och faller igen av sin egen vikt. 

Hålet är av samma dimension som på PM2 men ser större ut p g a det mindre bladet. Lättåtkomligt hur som haver

En av knivens tydligaste igenkänningstecken är låset. Det rör sig om Spydercos egna "compression lock". En variant som ibland lite slarvigt kallas ett omvänt linerlås vilket det inte är. Skillnaden är rätt stor i och med att låsarmen i det här fallet inte bara möter baksidan på bladet utan även kilas fast mellan detsamma och stoppbulten. Det innebär att för att låset skall fallera krävs att man endera belastar bladet åt fel håll tills dess att handtaget ger upp eller att man lyckas skrynkla ihop metallen vilket är i princip omöjligt.**

Compressionlock fungerar här som alltid utmärkt för att hålla bladet på plats

Funktionen är förträfflig då den låser stabilt utan spel och glapp och därtill gör kniven helt ambidextriös. Låsarmen är relativt lätt att hitta och släppa så även på det området är det utmärkt. Som en passus kan tilläggas att det även gör kniven till en utmärkt stresskula/jojo eller valfri leksak för den som ser det som en egenskap värd att beakta.  

Att bära

Som fickkniv får inte Para 3 idel lovsånger från mig. Den dras med vissa brister som jag starkt misstänker kommer att åtgärdas vid något tillfälle i enlighet med Spydercos uttalade policy om kvalitetsförbättring. 

Det jag har invändningar emot är att den inte alls bärs som en liten kniv. Tvärtom och i jämförelse med PM2 är den förvisso en halv tum kortare men där slutar fördelarna. Bredden i fickan är densamma och det är även grovleken på handtaget. Men det egentliga problemet är clipet eller snarare hur det är placerat. Valet av Spydercos "skedclip" kombinerat med fånglinehålet gör att det är mycket kniv som sticker upp ur fickan. Alldeles för mycket för att passa åtminstone mig. 

Vilken är vilken? Minst kniv syns nästan mest

Något av problemet kanske kunde ha undvikits om man valt att använda samma lösning som på Delica eller Endura där fånglinehålet går genom clipet. Men då hade hålet behövt vara mindre och därtill ändrar det på hur clipet är positionerat och därmed den generella ergonomin. Det senare är något som visar på hur komplext det är att designa knivar. Det är inte alltid att bara ändra en mindre bra detalj. Risken är att nya problem uppstår någon annanstans. 

Min lösning på att kniven syns mycket är att jag oftast bär den som komplementkniv löst i en ficka och inte använder clipet alls. Kniven väger bara 96 gram så där stör den inte mycket. 

Sammanfattningsvis

Det här är en kniv jag har lite svårt att få grepp om, ja rent bildligt då. Para 3 kan upplevas som något identitetslös. Med det avses inte att kniven är dålig på något vis utan mer att den inte riktigt vet vad den vill. Ett påstående som måste utvecklas misstänker jag. 

För att frigöra sig från "Military"-knivarna så kortades namnet ner till "Para". Meningen var att det skulle markera att det handlar om en helt fristående modell och inte en uppföljare. Men då borde den kanske döpts till Para eller kanske Para 1? Som det är nu pekar namnet i kombination med utseendet som är lätt att härleda tydligt på släktskapet bakåt.

Vilken föredras, Sage 5 eller Para 3? Mest en fråga om utseende

Samma lätta förvirring råder kring det exakta användningsområdet eller kanske snarare vart den passar in i Spydercos modellprogram menar jag. 

Den är nämligen i profil lik de klassiska Endura både vad beträffar egg- och handtagslängd och tillhörande puckelrygg på bladet. Men den är förstås kraftigare med tjockare blad, starkare handtagsmaterial och ett på papperet stabilare lås. Den är även något kortare än Endura. Så likheterna är i det fallet inte alltför ansträngande och därmed kan den frigöra sig från det oket. 

Men så var det en annan modell som släpptes innan Para 3, nämligen Sage 5. Den kniven har också ett compressionlås, G10/CF-sidor, identisk egglängd, full flatslipning, samma stål som grundmodellen av Para 3 samt ett "forward choil". Och eftersom den har tunnare blad så skär den faktiskt något bättre och den är både lättare samt tunnare i fickan. 

En på många vis solid kniv men som krigar om uppmärksamheten trots sitt mindre aggressiva namn

Så kanske riktar sig Para 3 renodlat mot den som bestämt sig för "Militaryplattformen" men som söker ett mer lättburet alternativ utan att betrakta alternativen. 

Det du får om du köper den här kniven är en stabil liten rackare som skär riktigt bra och på sant Spydercovis är tämligen ergonomisk i de flesta händer. Materialen och byggkvaliteten är på topp och där finns inga invändningar alls. 

Vad du också får är en kniv som syns rätt mycket om du bär den med clipet fastsatt i byxfickan och det mycket på grund av ett fånglinehål så stort att du utan problem kan köra armen genom det. Så för älskare av fånglinor med därtill hörande smyckeskultur torde den vara perfekt. Den är också lite grövre än sin släkting Sage 5 och kanske är mer stabil även om jag mest tror att den fördelen återfinns på ett teoretiskt plan.

Nu kan det låta som jag inte gillar Para 3 men det gör jag. Jag har bara svårt att riktigt placera den i knivuniversum. Den är nämligen inte heller så mycket mindre än sin föregångare att jag tycker det spelar någon roll i min ficka. 

Frågan som skulle besvaras är om succén krympt tillsammans med längden. Njae säger jag och med det avses att jag tror den kommer att sälja väl särskilt när de olika sprintrun-versionerna börjar komma. Men jag förutspår att den aldrig kommer att motsvara den förlaga den inte sägs följa. 

Länk till tillverkarens produktsida

Specifikation:

Längd utfälld: 184 mm
Längd hopfälld: 109 mm
Vikt: 96 g
Bladlängd: 75 mm
Godstjocklek: 3,8 mm
Bladstål: CPM S30V
Handtag: G10 på stålram
Lås: Compressionlock

Producerad av: Spyderco, tillverkad Golden, Colorado


/ J - vill också krympa



* Texten hann inte färdigställas förrän modeller utrustade med extremstål som S90V, M390 och Cruwear dök upp. 

** Naturligtvis har Cold Steel som vanligt lyckats med det men det struntar jag högaktningsfullt i av det enkla skälet att deras så kallade tester är helt värdelösa ur ett praktiskt perspektiv och enbart gjort för att framhålla deras egna produkters förträfflighet.

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre