Knivrecension Spyderco C163 Pingo (Little Big Knives)

-  en charmig avighet

Många fällkniknivsfetischister är säkert bekanta med bakgrunden till varför den här kniven ser ut som den gör. Men för den som inte vet det kan jag berätta att det är de strikta danska knivlagarna som ligger bakom mått och utformning. Med dem i åtanke skred två av vårt södra grannlands stora, Jesper Voxnaes och Jens Ansö  till verket och resultatet av deras ansträngningar och ett samarbete med Spyderco blev den här kniven, Spyderco Pingo.

Det fanns framförallt tre begränsande faktorer att ta hänsyn till:

• Bladet fick inte vara längre än 7 cm
• Enhandsöppning var inte tillåten
• Kniven fick inte ha lås

För ovanlighetens skull har de danska knivlagarna lättats på en punkt sedan dess. Man får numera öppna knivar med en hand. Varför de inte får ha ett lås är för mig en gåta och det återstår att se om och i så fall när man får bruka en elementär säkerhetsfunktion på sin fickkniv. Men det är en annan fråga.

Spyderco Pingo, C163OR

Att det är två skickliga formgivare inblandade märks på slutresultatet. Trots de kraftiga inskränkningarna vad gäller mått och finesser har man lyckats få till en hyfsat gott eggverktyg med ett distinkt utseende. Ytterligare en dimension lades till av herrar designers på frivillig väg och det var att kniven på intet vis skulle se aggressiv ut. Så om en fällkniv kan se vänlig ut så gör den det.

Vad vi har framför oss är således en modern tolkning av en slipjoint. En nygammal tanke som fått ett uppsving på senare tid i och med de knivlagar som förekommer på olika platser i världen. Spyderco var som vanligt tidigt ute och förutom den här har även knivar anpassade till brittisk lagstiftning som "UKPK". Sen jag började plita på den här recensionen har fler stora märken hakat på den nygamla slipjointtrenden som Benchmade till exempel. 

Blad

Bladet på Pingo är tämligen unikt men kan karakteriseras som en "modified Sheepsfoot". Modifierad eftersom bladformen i grundutförande helt saknar buk och därmed har rak egg. I det här fallet har eggen fått sig en rundning vilket dels ger kurvatur med tillhörande skäregenskaper och dels ökar det egglängden totalt sett. Den ursprungliga bladformen hade specifika arbetsuppgifter i åtanke där närvaron av spets kunde skada de öron som skulle märkas, de hovar som skulle rengöras och de nötter som skulle knäppas. Den här versionen har en rudimentär spets.

Fårfot deluxe med buk

Till viss del liknar bladet en förminskad version av ett tidigare samarbete mellan Ansö och Spyderco, Rocklobster. Det övergripande formspråket känns igen även om det här är betydligt mer kompakt som sagt. Det mäter 6 cm på längden, höjden är 2,5 cm och godstjockleken är återhållsamma 2,8 mm. 

Bladet är märkt med en Spindel på en sida och Vox/Ansö på motsatt sida. På ricasson kan läsas Maniago Italy. Bladet har även försetts med ett litet hål då det trots allt är Spydercos signum. Finishen är en tilltalande satin. 

De två upphovsmännen bakom Pingo

Eftersom kniven görs i Italien är stålet vare sig VG10 eller CPMS30V som annars är stapelvara hos Spyderco*. De italiensktillverkade spindlarna baseras istället på N690 som är ett rostfritt stål från Böhler/Uddeholm. Kompositionsmässigt ligger det relativt nära VG10 och har därmed liknande egenskaper. Det innebär ett tämligen rosttrögt stål som trots det inte är överjäkligt att slipa och underhålla. Inga extremegenskaper åt något håll med dagens mått mätt men ett mer än dugligt knivstål. Det kan vara värt att betona i dessa tider då "superstål" på papperet är ett viktigare försäljningsargument än hur kniven faktiskt presterar. 

Är det något jag saknar på Pingo så är den en riktig spets. Jag förstår orsaken som står att finna i bladformens grunder och i tanken om att kniven inte skall se aggressiv ut. Men den spets som finns är inte särskilt effektiv när det kommer till att penetrera förpackningar och dylikt. Den är heller inget du pillar ut en speta med. Sen lider den av samma problem som alla knivar med den här bladformen även då de är utrustade med vassare ände än vad som är fallet här. De kräver en märklig vinkel på handleden för att fungera.

Det här är ett område där formatet faktiskt känns som en begränsning och jämförelsen med en annan Spydercokniv ligger inte långt borta, Dragonfly 2. De är båda FRN knivar i flugviktsklassen men den senare har lås, går att öppna med en hand och framförallt har den en spets att arbeta med. Sen kan i förbifarten nämnas att Pingos brister därvidlag åtgärdats i och med modellen "Spy-DK" som har spetsigare blad men i mitt tycke inte samma geniala handtag. Så där får en avvägning göras mellan vilka egenskaper man värdesätter högst hos en kniv.

Annars är Pingo riktigt bra. Ett fullt flatslipat blad med en väl vald godstjocklek på under tre millimeter gör att de flesta uppgifter som kräver en blad som skär bra går som en dans. Vad man inte gör med den här kniven är förutom att borra med spetsen är att bända och bräcka. En slipjoint med ett frn-handtag utan ram är inte lämpad för det helt enkelt. Det säger sig själv men som recensent i dagens tidevarv kan man inte vara nog försiktig.

Håller man sig däremot till att skära i de vanligaste materialen som kartong, papp, plast och trä så går de flesta arbetsuppgifter att utföra. Visst handtaget är tunt och några större virkesupplag skall inte processas för att kniven skall vara helt njutbar. 

Handtag

I grundutförande är den här kniven försedd med ett enkelt handtag i FRN, "fiber reinforced nylon" eller avancerad plast om man så vill. Inget fel med det då det är ett dugligt material med flera goda egenskaper. Dit tillhör inte en känsla av exklusivitet och det är inte alltid så upphetsande att titta på. 

Inte världens mest upphetsande material men FRN fungerar i nästan alla lägen

På flera andra Spydercomodeller som t ex Delica och Endura har handtagen i samma material försetts med "Bi-directional texture" vilket inte bara bidrar till ökat fäste utan även gör att knivarna ser mer arbetade ut. Det gäller emellertid inte Pingo. Här har man valt ett mindre uttalat våffelmönster och jag tycker nog att det är...tja, tråkigt faktiskt. Det ser aningen plastigt ut vilket det förvisso är också så ljuger gör man ju inte. Sen kunde man låtit bli den blaffiga loggan mitt på handtaget. I relation till vad man har annars är den ovanligt stor. 

Konsten att trolla med mått. Det här handtaget rymmer en hel hand

Den speciella formen på handtaget trollar lite med storleken och gör att kniven faktiskt rymmer alla fingrar. De mjukt rundande kanterna parat med skruvar med mjukt välvda huvuden gör att kniven känns bra i handen.

Finishen får godkänt men inte så mycket mer. Det finns ställen där det slarvats. Ryggfjädern är inte helt i linje med handtagssidorna och skarven mellan ryggfjäder och blad är inte direkt osynlig. 

Öppning och lås

En av grundtankarna med kniven är att den skall vara tvåhandsöppnad vilken den också är. Det finns ett litet hål i bladet. Det är emellertid inte användbart för att fälla ut bladet med. Men det råkar som genom en händelse vara precis lagom stort för att passa ett stort antal tumknoppar på marknaden. Därmed är det inte en helt ovanlig modifiering för dem som vill lägga till enhandsöppning till knivens egenskaper. Sen går det att öppna kniven ruskigt fort ändå eftersom så mycket av bladet är åtkomligt för att nypa tag i. 

Skall man använda terminologi från klassiska "slipjoints" som "pull" så får kniven en fyra. Med det avses hur stort motstånd ryggfjädern bjuder på. Inte särskilt mycket i det här fallet med andra ord. För att fortsätta den inslagna vägen så är "walk and talk" det vill säga känslan när bladet öppnas sympatisk. Inget direkt motstånd förrän man kommer till halvvägsstoppet. Väl ute faller bladet på plats med ett tillfredsställande "klick".

För att inte kniven skall slå igen över fingrarna finns ett halvvägsstopp

Eftersom det är en slipjoint har kniven inget lås men ryggfjädern håller bladet på plats. Den tillhör som sagt inga av de starkare men fullgör sin uppgift och det känns inte som kniven skall slå igen över fingrarna så fort det får chansen. En känsla som förstärks av det faktum att när kniven hålls med alla fingrar på plats vilar pekfingret naturligt på räfflorna på ricasson och hindrar därmed kniven från att kunna fällas ihop. Ytterligare ett tecken på god formgivning. Både Ansö och Voxnaes brukar bjuda på ett par sådana detaljer på varje kniv de designar. 

Att bära

I fickan är Pingo en fluffig dröm. Det sägs ofta om knivar att de "inte känns i fickan" men i det här fallet är det faktiskt sant. En lyckad kombination av litet format även om den inte är slankast i universum, diskret form, avsaknad av vassa hörn och att kniven är lätt gör att den verkligen inte känns. 

Spydercos utmärkta Wire-Clip, flyttbart för att kunna bäras även på vänster sida

Lägg därtill ett wireclip som här är ett utmärkt val. God funktion med lagom spänst och ett utseende som inte drar blickarna till sig vilket är konsekvent på den här typen av kniv.  

Sammanfattningsvis

Pingo är en kniv med mycket personlighet och en form sprungen ur de begränsningar som var aktuella för den specifika marknaden och tidpunkten. Att se reglerna som fackverk att luta sig emot snarare än en begränsande bur visar på stort hantverkskunnande hos herrar Ansö och Voxnaes. 

Pingo, en orginell liten sak

Resultatet är en tämligen praktisk kniv som är en nytolkning av ett gammalt koncept. Materialen är för ändamålet väl valda och byggkvaliteten god om än inte perfekt. Ännu mer praktisk hade den varit i min värld med lite mer spets. Det här med att den inte kan flippas upp med en hand är inget jag saknar. Alla knivar behöver inte vara leksaker. Tvåhandsöppnade slipjoints har burits och fungerat i flera hundra år innan den kullagrade jojon till kniv uppfanns.

Formspråket hos Pingo går igen i en annan kniv som Voxnaes står bakom - Pilar från CRKT.
 Egglängd, spets och buk är i princip identiska

Den här kniven rekommenderar jag för dem som vill ha något i den mindre skolan som inte kostar skjortan men som bjuder på ett stort mått originalitet. Konkurrensen är emellertid hård inte minst från andra Spyderco slipjoints som "UKPK" och "Spy-DK" och från tidigare nämnda Dragonfly 2. 

Vilken man väljer av dem får nog till syvende og sidst vara en fråga om tycke och smak. De är alla bra knivar!

Specifikation:

Längd utfälld: 147 mm
Längd hopfälld: 88 mm
Vikt: 54 g
Bladlängd: 60 mm
Godstjocklek: 2,8 mm
Bladstål: N690Co
Handtag: FRN
Lås: inget, slipjoint

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Italien



/ J - slipjointar

* Även om de är kända för att ha de flesta existerande knivstål representerade i sin katalog