Fredags-EDC CXVI

Fredagen både kom och gick för min del även om den inte är helt slut än. Det var full fart i köket där jag arbetar vilket fick tiden att flyga. Idag bjöd vi på schyssta högrevsburgare med pommes. Burgarna hade jag kryddat med en smula tabasco, liquid smoke och en hälsosam dos svartpeppar. Jäkligt goda om jag får säga det själv. De serverades med diverse tillbehör som picklad rödlök, cole slaw, burgardressing och en BBQ-sås. Allt gjort i huset förstås inklusive nybakade hamburgerbröd. 

Det har varit en sådan där dag då allt flutit på. En tämligen bra dag med andra ord. Sedan kom jag hem och slappnade av. Det var ett tag sedan men lite kvalificerat hi fi-nörderi stod på schemat. Det är skönt att lägga ifrån sig allt vad telefoner och lurar heter och bara slappna av och avnjuta lite schysst musik i en bra stereo. Hederos & Hellberg blev det idag. 

Nu återstår att se om kvällen artar sig lika väl. För stunden snöar det på tvären vilket inte känns helt hundra måste tillstås. Det här vädret får mig att känna mig kränkt. Oklart av vem, men ändå. 

"Gemensam nämnare"

I fickorna hittas även där en smula glädje. Knivar från italienska MKM kan nämligen muntra upp tillvaron. Huvudbestyckningen bestod av två skapelser signerade Jens Ansø. Därav namnet på bilden. 

En av dem är den för mig helt nya Root. En slip joint jag bekantar mig med inför lite rejält testande inför kommande recension. De första intrycken är att det en charmig och genomsympatisk skapelse. Framför allt skär den bra samtidigt som den är bekväm att hålla i och snygg att se på. 

I en annan ficka hittas den något större Goccia som ni sett här på bloggen tidigare. Förutom designer och tillverkare är även ståltyp densamma för de två knivarna. I bladen hittas exklusivt M390. Utöver de tre punkterna har de  inte mycket gemensamt alls. Storlek, öppningsmetod, lås, handtagsmaterial och bladtyp är olika bara för att nämna något. Udda syskon med andra ord. 

Ha en fortsatt god fredag go' vänner!

/ J - flyter ovanpå

#knivesandbikes #knivigtvarre

Review MKM Goccia

  

-  a solid collaboration between MKM and Ansø

So it is time for the third review of a knife from Italian MKM. The abbreviation stands for "Maniago Knife Makers" and thus is self-explanatory as to where in the world the production of these knives can be found.

 

The designers, on the other hand, are of a more international nature, even if, in this case, we will only go to Sweden's (where I live) southern neighbor Denmark. This time it's Jens Ansø who sat at the drawing board. However, he didn't sit there for long as this is a production version of the Neo custom model. That's why some may find the look familiar.*

With that said, it's time for what is probably the world's first written review of MKM Goccia.

MKM Goccia

Like most knives in MKM's catalog, Goccia can be obtained in several different variations. This particular knife has Canvas-Micarta sides. If you don't like that material, the knife is also available in G10, with a carbon fiber handle, and in several different versions of titanium. The most exclusive also has a Damasteel blade. But already at the time of writing, I think it is sold out. 

Goccia is a production version of Ansø's custom model Neo

Twitter version: MKM Goccia, a knife for those looking for a solid folding knife with Ansø's design language but who don't want or can't pay the prices for a custom knife. 

Blade

Goccia's blade shape is basically simple, it's a drop point. But then it has got that special "Ansø bend" even though there are older and more extreme examples of it in his production. In this case, it is very subdued but it does mean that the back rises slightly before it descends to meet the tip. It gives the blade a little visual extra. Think of an extremely weak Nessmuk influence.

The blade is 85 mm long, 25 mm high at the most and then a full 4 mm thick steel is used. Spontaneously, I can think that it could be somewhat thinner as it is chosen purely for aesthetic reasons.

The finish is a well-made satin. MKM's logo, the text Maniago Italy and steel type can be found on the ricasso. On the opposite side, with the same discreet placement, Ansø's crowned A is found. Overall nicely done.

Goccia boasts a drop point that has been given a typical Ansø touch

The steel is consistently among MKM's better knives, M390 from Böhler/Uddeholm. An excellent choice as it doesn't get much better as long as we're discussing folding knives. Assuming the steel is properly heat treated that is. Sometimes Italian brands have been accused by members of the IKC (Internet Knife Community) of keeping the blades too soft. In this case, the hardness is stated as 58-60 HRC. If M390 is found in the lower region of that range, it is not optimal, but if it is at 60, it is good to go.

In general, it can be said about M390 that it is resistant to rust, which was also the case in this knife, and that it keeps its sharpness very well. That also applies to this knife. In addition, it can be said that the factory edge was really nice with high sharpness while being well-centered and even in height. Something that is not a given even on relatively expensive knives all the time.

However, the blade of Goccia is not the thinnest behind the edge. It varies from 0.6 to about 0.8 mm, which is pretty thick. If you add the rather sturdy blade, the full flat ground is needed for the knife to cut efficiently. Or the knife is not really FFG. The blade has a small flat portion which is a good thing for those using fixed-angle sharpening systems.

The labeling is fairly discreet

The question is why the same geometry was chosen on this folding knife as a fixed blade for survival situations? And what does it do to the performance?

It becomes almost a rhetorical question. Yes, it makes the knife perform less well. Sure, you can cut an onion or a tomato. A sharp edge and an almost completely flat-ground blade take care of that. But is it effortless? No, it isn't. It is noticeable that there is a millimeter too "much" when regarding blade stock and that the knife is thick behind the edge. It is also reflected when cutting cardboard and the like. However, the sturdy edge and solid handle make Goccia unexpectedly likable when carving. Not so much that I want to call this an outdoor knife but it doesn't make a fool of itself in such situations. The same applies to tamp and rope as well as old rubber car mats. So for an EDC knife, it's something of a blue-collar worker if you can put it that way.

The tip, on the other hand, is excellent for detail work. Sharp, but not too thin, and above all, it is "found" where you expect it, along the center line of the knife. This makes it good for both more powerful penetrating cuts such as when puncturing a plastic can and for smaller tasks like prying out splinters.  

Handle

In fact, it is the pattern on the handle that gave the knife its name. Or possibly it was added after the name was a fact. Anyway, Goccia means "drop" in Italian. Now it is more visible on the metal versions of the knife but the sides have been given a step-shaped pattern that rises along the sides and makes them arched. A pattern that mimics rings on the water.

The elegantly shaped sides are then screwed with three T6 screws into a steel frame that is neatly recessed into the sides. It is not lightened in any way, which certainly gives a somewhat heavier knife, but in return makes the knife easier to keep clean because the inside is completely smooth. Speaking of inside, you find the text "made by MIKITA" written on the inside back spacer. A tasteful place to put that information.

A handle whose Micarta sides have been given a milled step-shaped wave pattern

Goccia has attractive details in blasted gray titanium. That material can be found in the collar around the pivot screw, the clip, and not least in the backspacer. The latter also hides the enlarged lanyard hole. It is no problem to put both one and two 550 paracords in there if desired.

The handle is fairly wide and only partially open, as a solid back spacer in titanium takes up the rest

The material used in the sides is in this version green although it is a very light shade of canvas-Micarta. However, the quality is excellent and so is the fit.

The length of the handle is 11.7 cm and the height is 1.8-2.5 cm. It is paired with a thickness of 1.5 cm. A fairly slim handle in height but that is rather wide, in other words.

Goccia is really comfortable in the hand

Despite that, the knife fits well in the hand. Both hammer grips and saber grips feel equally homely and comfortable. In fact, I can't think of any grip that doesn't work with Goccia. It's simply a good handle. When cutting wood and other harder materials, it is also noticeable that the handle is relatively wide, which provides good support for the hand. 

Opening and Lock

The flipper tab is quite educational. It is low and oblong and only has grooves for a better grip on the front. It gives a good indication, literally in this case, of how the finger should be placed. Then just pull straight back and the blade comes out. Downward cannot be pressed, but it is hardly possible to misunderstand the movement either. If you know what a flipper knife is, that is. If you give this knife to someone who is not familiar with the phenomenon, they will not get the blade out at all as it cannot be opened with two hands. The blade is mostly hidden in the handle and there is nothing to grab onto while the blade cannot be shaken out at all. 

The flipper tab works great, as long as you use it exactly as intended that is

The reason is that the detent ball offers considerable resistance. The necessity of it is something that can be debated but is in demand among knife enthusiasts. The result is a flipper tab that requires some force to be activated, but in return provides a very snappy opening. This is thus a knife whose blade is really fast when opened.

Another part of the explanation is of course found in the fact that this knife, like many others, has a blade that runs on ball bearings.

The lock is masterfully executed on this knife

What prevents the blade from closing over the fingers is in this case a liner lock. A rather sturdy variant, I might add. It oozes quality and there is no play in the blade, nor side to side or up or down. Anything else, on the other hand, would have been a disappointment. The lock is fairly easy to disengage without being the best in that regard. 

To Carry

Goccia feels great in a pocket. The curved back means that the only pointy part of the exterior of the knife in the form of the flipper is hidden.

Otherwise, the Micarta is certainly patterned and the material has a certain structure to it, but none of it is course enough to adversely affect how easy the knife is to put into a pocket.

The clip is in titanium, nicely designed but with a drawback

Weight and dimensions also contribute to the Goccia being ok in a pocket. The knife weighs 110 grams and the handle is, as I said, almost twelve centimeters long. Completely reasonable dimensions for a good pocket knife.

The tip is correctly executed, the ramp is good and the space under the clip is spacious. The clip is countersunk and so are the screws. An almost perfect clip if it weren't for the "bumps" you see towards the end that occurred when I bent the clip back twice

The clip belongs to the more exclusive ones. Not so much that it is what is often referred to as a "sculpted" clip, that is, one milled from a single piece of solid titanium. But the material is the same and to be honest I prefer this variant as they are often better in terms of function. This clip belongs to the "deep ride" category, which means that the knife sits deep in the pocket. This gives two advantages, on the one hand, it is more difficult to drop the knife and on the other hand, it is less visible, which can be beneficial in certain contexts. This is achieved by the clip sitting far back on the handle and having a substantial bend. Occasionally such a clip can give rise to discomfort in the form of pressure when the knife is used, but this has been avoided in this case by the handle being long enough so that the clip will not rub against the inside of the hand and cause hot spots. 

It's therefore an excellent clip so far. The tip does not point outwards and cause chafing, while the ramp is sufficient for the fabric to pass under with ease. The same can be said about the space underneath the clip, which has been made larger by the fact that the clip is recessed in the side of the handle and the screw heads are flat.

But then there were two disadvantages. One is that it's not movable so any left-hander might be annoyed. Then it is unfortunately a bit weak, to be honest. By that, I mean that I have already twice accidentally bent it out of position. Then it is enough to remove it and push it back by hand! Neither pliers nor a vise is needed. Unfortunately, this means that if the clip scrapes against something, it tends to bend outwards.

To Conclude

Goccia is a fairly exclusive knife. It is noticeable at all stages, from the design through the choice of materials to the many details that are to be discovered and the production quality. It may not be as unique as its predecessor, Ansø's custom knife Neo, but the lines are of course there.

MKM has built the knife with M390 in the blade and canvas-Micarta in the handle and with details in titanium. That material is found in the collar around the pivot screw, in the enlarged back spacer, and not least in the clip. It just doesn't get much better. It is possible to make it different and more expensive, but not functionally more advanced.

The manufacturing quality is also at a very high level where all the usual boxes can be ticked, such as a good factory edge, a centered blade, and a good fit and finish. The only negative point there is the thin clip that requires some care.

Goccia is probably intended as a solid EDC knife

More details that stand out positively are the pattern milled into the arched sides, the text on the inside of the backspacer, the clip unique to the knife, and the internal blade stop. The bolt is attached to the blade itself instead of being found in the frame, as is usually the case.

The knife also feels well-made when you hold it. The handle shape is simple but functional and the stepped pattern makes the sides swell in a soft way to better fill the hand. The balance is good and is found precisely at the finger choil. 

Should there be any objection to Goccia's design, it's found in how thick the blade is. Three and a half or even three millimeters of stock thickness would have been enough. Four millimeters are for the sake of appearance and actually make the knife somewhat less practical as it impairs the geometry. Something that is reinforced by the fact that this knife, like many, has a more robust than sharp edge with (far too much) steel behind it. This knife would benefit from a reprofile, to be honest.

But it should not be exaggerated. Criticism on that level is something you resort to when everything else is damn well done. Also, Goccia doesn't cut badly by any means. It could only be even better in that particular area. Especially with such a great steel.

MKM Goccia is the EDC knife that almost does better in the forest

Then there's no denying that the MKM Goccia is a damn good-looking knife! It can be seen in the overall style that Jens Ansø is both talented and has been practicing for a few years. The toned-down but elegant lines are emphasized in my opinion by the sober color scheme of this knife where the titanium breaks, albeit barely, against the color of the handle. The overall impression is that it is a very elegant knife.

The MSRP on the website is currently €249.

Maniago Knife Makers

Specifications:

Length Opened 200 mm

Length Folded: 117 mm

Weight: 110 g

Blade Length: 85 mm

Blade Thickness: 4 mm

Blade Steel: M390

Handle: Micarta

Lock: Liner lock

Produced by: Mikita, Made in Italy

/ J - likes his drop 

* In addition, the version of Ziggy that Ansø made together with Fox was much slimmer than the original, and that version is very similar in appearance to this knife.

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Ny kniv - MKM Goccia

Tredje gången gillt heter det ju. Eller kanske är det fråga om en treklöver? Hur som haver, det jag talar om är att det här är min tredje kniv från italienska MKM. Den här modellen heter Goccia vilket enligt hemsidan betyder droppe på Italienska. Förklaringen till namnet hittas i mönstret på handtaget och ackompanjeras av en djupare filosofisk fundering.  

En tredje låda från italienska MKM - Maniago Knife Makers

Det är ingen tvekan om märket 

Den här gången är det en annan dansk designer som är ansvarig för linjespelet. Det är Jens Ansø som varit i farten. Precis som är fallet med hans trogne samarbetspartner Jesper Voxnaes som stått bakom de andra knivarna jag presenterat från MKM så är det lätt att känna igen Jens formspråk. I det här fallet är det ovanligt lätt att härleda då Goccia är en produktionsversion av hans custommodell Neo.

Goccia är den här skönheten döpt till. För designen står Jens Ansø

Goccia finns i ett par olika utgåvor där den största skillnaden är handtagsmaterialet. Det går att välja mellan titan i ett par olika varianter, G10 eller som här, Micarta. Valet grundas i att jag tycker det är ett skönare material än de andra att hålla i helt enkelt. Gemensamt för alla versioner av den här kniven är att man inte sparat på någonting. Micartan är av bästa kvalitet med linne som bas och i bladet hittas Böhler/Uddeholms M390-stål. 

Sedan toppas den knivtårtan med detaljer i titan. Det materialet återfinns i en ring runt pivotskruven, back spacern och wire-clipet. Kniven är en flipper och bladet löper på kullager. 

Den är också lite större än de två tidigare knivarna jag presenterat från MKM. Här mäter bladet 85 mm. Det är en en mycket estetiskt tilltalande kniv som jag förstås kommer att recensera vad det lider!

/ J - samlar på treklöver

#knivesandbikes #knivigtvarre

* Möjligen kan det bli lite förvirrande då det redan existerar en snarlik kniv från Fox Knives kallad Ziggy. Det skall vara en tolkning av Ansös customförlaga med samma namn men då den är slankare är den förvillande lik Neo/Goccia sett till proportioner. 

Fredags-EDC LIX

Jodå solen skiner från en blå himmel och har så gjort hela veckan. Det trots att mörka moln lurar vid horisonten.

Jag hade faktiskt inte tänkt säga någonting på den här bloggen om det ämne som alla ändå talar mest om för tillfället. Ni vet det där viruset. Men något litet är jag tvungen att säga. Det är riktat till alla jävla hobbyforskare (ja, som ändå inte lär läsa det här för all del) runt om i stugorna.

SITT NER I BÅTEN och HÅLL KÄFTEN! 

Inte ni då kära läsare, utan mer sagt ut i cyberrymden sådär i största allmänhet och så förstås till de jag fysiskt stöter på i min omgivning som ägnar sig åt den verksamheten. Men ni kan hjälpa till att sprida budskapet.

De flesta sunda människor begär inte att få gå upp till bryggan på färjan de åker med för att tala om hur kaptenen och rorsman skall sköta sina jobb och berätta hur man egentligen navigerar ett fartyg. Men i dessa tider tycks var och varannan människa vara epidemiolog. Av någon för mig outgrundlig anledning tror folk som varit med i en Facebookgrupp i ett par veckor och ägnat sig åt någon timmes Googlande att de kan mer än de som arbetat med ämnet i hela sina yrkesliv. Låt de människorna sköta sina jobb.

Intressant fenomen det där. Men det hänger ihop med tyckande. Man skall göra det nuförtiden, tycka, om allt och hela tiden. Även om någon väcker dig mitt i natten skall du vara beredd att tycka till om saker. Det spelar ingen roll om du har någon som helst insikt i ämnet eller ej eller ens hört talas om det. Något måste du ändå tycka. Till exempel att Sverige borde gjort si och så för att förhindra spridning av covid-19. Vad i h-e vet du om det? Eller jag för den delen? 

Nu fick jag det sagt och återgår till ämnet.

"Fox X2"

Fredags-EDC var det ja. Svårt att ställa om fokus märker jag. Men det är mycket bärande och testande av knivar parallellt nu för min del. En bunt nya knivar har presenterats här på bloggen och de skall förstås utvärderas. Bland annat är det knivar från Victorinox, Steel Will och inte minst Al Mar.

I en av de tidigare omgångarna ingick de här två från Fox Knives. Det är den Ansø-designade Ziggy och Radius som är designad av Dennis Simonutti. Två mycket sympatiska knivar. Lampan är som synes en Olight, närmare bestämt en Baton S1 Mini. Den införskaffades för att den är extremt kompakt, har de finesser jag behöver inklusive en tryckknapp för aktivering och därtill ett uppladdningsbart batteri.

/ J - INTE medicinkunnig

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Fredags-EDC LVII

Min nya kompis heter Ziggy. Det är trevligt med nya vänner. Även om de är föremål. Jag behöver ingen terapeut, jag kan prata med mina knivar. 

Nej, så illa är det inte även om jag ibland själv undrar hur det står till. Dagen till ära tämligen bra faktiskt. Lite träningsvärk från gårdagens sejour på gymmet men annars så står sig den gamla kroppen också. 

Ziggy och jag

Kniven heter annars mycket riktigt Ziggy och är ett samarbete mellan Fox av Jens Ansø. Förlagan är hans customkniv med samma namn. Jens formspråk finns där med drag av mer extreme blad han formgett fast här i nedtonad version. Även hans karakteristiska mönster på handtaget återfinns här. Materialet är kolfiber. 

Annars den synnerligen sympatiska Pioneer. Victorinox behöver kanske ingen närmare presentation men det här är 2019 års begränsade Alox-upplaga. Att det blev just den och inte en standard förklaras mest av ett mycket bra pris på en utförsäljning. Sen var faktiskt champagne/guld versionen snygg också. För ljuset i tillvaron står Olight S1 mini  för. En riktigt bra ficklampa som kompletterar min Thrulite TiHi. Den senare har nämligen en detalj som det visade sig att jag inte alltid vill ha, det är en "twist" eller vrid-lampa. Olight har en hederlig knapp istället. Det och ett uppladdningsbart batteri. 

Glad fredag på er go' vänner!

/ J - knivviskaren

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Knivrecension Spyderco C163 Pingo (Little Big Knives)

-  en charmig avighet

Många fällkniknivsfetischister är säkert bekanta med bakgrunden till varför den här kniven ser ut som den gör. Men för den som inte vet det kan jag berätta att det är de strikta danska knivlagarna som ligger bakom mått och utformning. Med dem i åtanke skred två av vårt södra grannlands stora, Jesper Voxnaes och Jens Ansö  till verket och resultatet av deras ansträngningar och ett samarbete med Spyderco blev den här kniven, Spyderco Pingo.

Det fanns framförallt tre begränsande faktorer att ta hänsyn till:

• Bladet fick inte vara längre än 7 cm
• Enhandsöppning var inte tillåten
• Kniven fick inte ha lås

För ovanlighetens skull har de danska knivlagarna lättats på en punkt sedan dess. Man får numera öppna knivar med en hand. Varför de inte får ha ett lås är för mig en gåta och det återstår att se om och i så fall när man får bruka en elementär säkerhetsfunktion på sin fickkniv. Men det är en annan fråga.

Spyderco Pingo, C163OR

Att det är två skickliga formgivare inblandade märks på slutresultatet. Trots de kraftiga inskränkningarna vad gäller mått och finesser har man lyckats få till en hyfsat gott eggverktyg med ett distinkt utseende. Ytterligare en dimension lades till av herrar designers på frivillig väg och det var att kniven på intet vis skulle se aggressiv ut. Så om en fällkniv kan se vänlig ut så gör den det.

Vad vi har framför oss är således en modern tolkning av en slipjoint. En nygammal tanke som fått ett uppsving på senare tid i och med de knivlagar som förekommer på olika platser i världen. Spyderco var som vanligt tidigt ute och förutom den här har även knivar anpassade till brittisk lagstiftning som "UKPK". Sen jag började plita på den här recensionen har fler stora märken hakat på den nygamla slipjointtrenden som Benchmade till exempel. 

Blad

Bladet på Pingo är tämligen unikt men kan karakteriseras som en "modified Sheepsfoot". Modifierad eftersom bladformen i grundutförande helt saknar buk och därmed har rak egg. I det här fallet har eggen fått sig en rundning vilket dels ger kurvatur med tillhörande skäregenskaper och dels ökar det egglängden totalt sett. Den ursprungliga bladformen hade specifika arbetsuppgifter i åtanke där närvaron av spets kunde skada de öron som skulle märkas, de hovar som skulle rengöras och de nötter som skulle knäppas. Den här versionen har en rudimentär spets.

Fårfot deluxe med buk

Till viss del liknar bladet en förminskad version av ett tidigare samarbete mellan Ansö och Spyderco, Rocklobster. Det övergripande formspråket känns igen även om det här är betydligt mer kompakt som sagt. Det mäter 6 cm på längden, höjden är 2,5 cm och godstjockleken är återhållsamma 2,8 mm. 

Bladet är märkt med en Spindel på en sida och Vox/Ansö på motsatt sida. På ricasson kan läsas Maniago Italy. Bladet har även försetts med ett litet hål då det trots allt är Spydercos signum. Finishen är en tilltalande satin. 

De två upphovsmännen bakom Pingo

Eftersom kniven görs i Italien är stålet vare sig VG10 eller CPMS30V som annars är stapelvara hos Spyderco*. De italiensktillverkade spindlarna baseras istället på N690 som är ett rostfritt stål från Böhler/Uddeholm. Kompositionsmässigt ligger det relativt nära VG10 och har därmed liknande egenskaper. Det innebär ett tämligen rosttrögt stål som trots det inte är överjäkligt att slipa och underhålla. Inga extremegenskaper åt något håll med dagens mått mätt men ett mer än dugligt knivstål. Det kan vara värt att betona i dessa tider då "superstål" på papperet är ett viktigare försäljningsargument än hur kniven faktiskt presterar. 

Är det något jag saknar på Pingo så är den en riktig spets. Jag förstår orsaken som står att finna i bladformens grunder och i tanken om att kniven inte skall se aggressiv ut. Men den spets som finns är inte särskilt effektiv när det kommer till att penetrera förpackningar och dylikt. Den är heller inget du pillar ut en speta med. Sen lider den av samma problem som alla knivar med den här bladformen även då de är utrustade med vassare ände än vad som är fallet här. De kräver en märklig vinkel på handleden för att fungera.

Det här är ett område där formatet faktiskt känns som en begränsning och jämförelsen med en annan Spydercokniv ligger inte långt borta, Dragonfly 2. De är båda FRN knivar i flugviktsklassen men den senare har lås, går att öppna med en hand och framförallt har den en spets att arbeta med. Sen kan i förbifarten nämnas att Pingos brister därvidlag åtgärdats i och med modellen "Spy-DK" som har spetsigare blad men i mitt tycke inte samma geniala handtag. Så där får en avvägning göras mellan vilka egenskaper man värdesätter högst hos en kniv.

Annars är Pingo riktigt bra. Ett fullt flatslipat blad med en väl vald godstjocklek på under tre millimeter gör att de flesta uppgifter som kräver en blad som skär bra går som en dans. Vad man inte gör med den här kniven är förutom att borra med spetsen är att bända och bräcka. En slipjoint med ett frn-handtag utan ram är inte lämpad för det helt enkelt. Det säger sig själv men som recensent i dagens tidevarv kan man inte vara nog försiktig.

Håller man sig däremot till att skära i de vanligaste materialen som kartong, papp, plast och trä så går de flesta arbetsuppgifter att utföra. Visst handtaget är tunt och några större virkesupplag skall inte processas för att kniven skall vara helt njutbar. 

Handtag

I grundutförande är den här kniven försedd med ett enkelt handtag i FRN, "fiber reinforced nylon" eller avancerad plast om man så vill. Inget fel med det då det är ett dugligt material med flera goda egenskaper. Dit tillhör inte en känsla av exklusivitet och det är inte alltid så upphetsande att titta på. 

Inte världens mest upphetsande material men FRN fungerar i nästan alla lägen

På flera andra Spydercomodeller som t ex Delica och Endura har handtagen i samma material försetts med "Bi-directional texture" vilket inte bara bidrar till ökat fäste utan även gör att knivarna ser mer arbetade ut. Det gäller emellertid inte Pingo. Här har man valt ett mindre uttalat våffelmönster och jag tycker nog att det är...tja, tråkigt faktiskt. Det ser aningen plastigt ut vilket det förvisso är också så ljuger gör man ju inte. Sen kunde man låtit bli den blaffiga loggan mitt på handtaget. I relation till vad man har annars är den ovanligt stor. 

Konsten att trolla med mått. Det här handtaget rymmer en hel hand

Den speciella formen på handtaget trollar lite med storleken och gör att kniven faktiskt rymmer alla fingrar. De mjukt rundande kanterna parat med skruvar med mjukt välvda huvuden gör att kniven känns bra i handen.

Finishen får godkänt men inte så mycket mer. Det finns ställen där det slarvats. Ryggfjädern är inte helt i linje med handtagssidorna och skarven mellan ryggfjäder och blad är inte direkt osynlig. 

Öppning och lås

En av grundtankarna med kniven är att den skall vara tvåhandsöppnad vilken den också är. Det finns ett litet hål i bladet. Det är emellertid inte användbart för att fälla ut bladet med. Men det råkar som genom en händelse vara precis lagom stort för att passa ett stort antal tumknoppar på marknaden. Därmed är det inte en helt ovanlig modifiering för dem som vill lägga till enhandsöppning till knivens egenskaper. Sen går det att öppna kniven ruskigt fort ändå eftersom så mycket av bladet är åtkomligt för att nypa tag i. 

Skall man använda terminologi från klassiska "slipjoints" som "pull" så får kniven en fyra. Med det avses hur stort motstånd ryggfjädern bjuder på. Inte särskilt mycket i det här fallet med andra ord. För att fortsätta den inslagna vägen så är "walk and talk" det vill säga känslan när bladet öppnas sympatisk. Inget direkt motstånd förrän man kommer till halvvägsstoppet. Väl ute faller bladet på plats med ett tillfredsställande "klick".

För att inte kniven skall slå igen över fingrarna finns ett halvvägsstopp

Eftersom det är en slipjoint har kniven inget lås men ryggfjädern håller bladet på plats. Den tillhör som sagt inga av de starkare men fullgör sin uppgift och det känns inte som kniven skall slå igen över fingrarna så fort det får chansen. En känsla som förstärks av det faktum att när kniven hålls med alla fingrar på plats vilar pekfingret naturligt på räfflorna på ricasson och hindrar därmed kniven från att kunna fällas ihop. Ytterligare ett tecken på god formgivning. Både Ansö och Voxnaes brukar bjuda på ett par sådana detaljer på varje kniv de designar. 

Att bära

I fickan är Pingo en fluffig dröm. Det sägs ofta om knivar att de "inte känns i fickan" men i det här fallet är det faktiskt sant. En lyckad kombination av litet format även om den inte är slankast i universum, diskret form, avsaknad av vassa hörn och att kniven är lätt gör att den verkligen inte känns. 

Spydercos utmärkta Wire-Clip, flyttbart för att kunna bäras även på vänster sida

Lägg därtill ett wireclip som här är ett utmärkt val. God funktion med lagom spänst och ett utseende som inte drar blickarna till sig vilket är konsekvent på den här typen av kniv.  

Sammanfattningsvis

Pingo är en kniv med mycket personlighet och en form sprungen ur de begränsningar som var aktuella för den specifika marknaden och tidpunkten. Att se reglerna som fackverk att luta sig emot snarare än en begränsande bur visar på stort hantverkskunnande hos herrar Ansö och Voxnaes. 

Pingo, en orginell liten sak

Resultatet är en tämligen praktisk kniv som är en nytolkning av ett gammalt koncept. Materialen är för ändamålet väl valda och byggkvaliteten god om än inte perfekt. Ännu mer praktisk hade den varit i min värld med lite mer spets. Det här med att den inte kan flippas upp med en hand är inget jag saknar. Alla knivar behöver inte vara leksaker. Tvåhandsöppnade slipjoints har burits och fungerat i flera hundra år innan den kullagrade jojon till kniv uppfanns.

Formspråket hos Pingo går igen i en annan kniv som Voxnaes står bakom - Pilar från CRKT.
 Egglängd, spets och buk är i princip identiska

Den här kniven rekommenderar jag för dem som vill ha något i den mindre skolan som inte kostar skjortan men som bjuder på ett stort mått originalitet. Konkurrensen är emellertid hård inte minst från andra Spyderco slipjoints som "UKPK" och "Spy-DK" och från tidigare nämnda Dragonfly 2. 

Vilken man väljer av dem får nog till syvende og sidst vara en fråga om tycke och smak. De är alla bra knivar!

Specifikation:

Längd utfälld: 147 mm
Längd hopfälld: 88 mm
Vikt: 54 g
Bladlängd: 60 mm
Godstjocklek: 2,8 mm
Bladstål: N690Co
Handtag: FRN
Lås: inget, slipjoint

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Italien



/ J - slipjointar

* Även om de är kända för att ha de flesta existerande knivstål representerade i sin katalog

Dagens bild nr 66 "Gökboet"

Den här kniven har nu flugit vidare till ny ägare vilket jag tidigare skrivit om. Jag vet att den nya ägaren ser den stora rena titanytan som en blank canvas att gå loss på. Jag kom aldrig överens med den här udda fågeln som fickkniv.

Däremot har jag alltid betraktat den som en utmärkt stilstudie. En designetyd om man så vill!

"One Flew over the Cocoos Nest"

Kniven är för den som inte vet ett samarbete mellan den danske formgivaren Jens Ansö och Böker kallad "Albatros". Den är ytterst kompakt och försedd med kraftiga sidor i massiv titan och ett blad som är hela 5 millimeter tjockt vilket är extremt mycket sett i relation till längden. Det parat med en spets som närmast saknas gör att kniven inte hittat ned i fickan särskilt ofta. Den är också komplett usel att bära. Mycket för att clipet gör att kniven sitter högt i fickan och där är den "vinglig" eftersom den är kort och tung. 

Som ni hör inte en fickknivsfavorit för min del. Men på något avigt sätt gillar jag den ändå. För om Albatros kan även sägas att den har personlighet och det är det inte alla knivar som har!

/ J - öppnar buren och låter fåglar flyga

#aliaspostmortem #knivigtvarre