Soulthrower Open, del II - Mina tävlingar

Oj, vad tiden går! Sommaren är här och med det lockar mycket utöver att sitta inne och skriva. Knivkastning bland annat! Men här kommer sent om sider en fortsättning på mina äventyr i Arboga härförleden. 

Sedan var det ju tävlingar också. Fast det var inte i den änden det började. På fredagen anlände jag och min kära fästmö till Arboga efter fem timmars bilfärd från vårt Småland. Nästan sedvanligt vid det här laget tog vi in på det lokala Rasta för att få tak över huvudet. Efter incheckning och lite vila begav vi oss till "Meken", idrottsplatsen där Arboga Sportkastningsklubb har sin utomhusarena. 

Vi hade inte någon brådska dit bör tilläggas. Samlingen var officiellt inte förrän klockan fem men framförallt ville vi att regnet skulle avta eller helst upphöra innan vi begav oss. Det fullkomligt vräkte ned någon timme tidigare nämligen. Men tack och lov försvann nederbörden och kvällen blev fin även vädermässigt.

Soulthrower Open på Meken i Arboga

Efter att ha hälsat på de som befann sig på plats ämnade jag ägna mig åt inkastning. Det blev väsentligt mycker mer än jag tänkt mig då den stora skaran kastare inklusive maestro Marcus Pehart själv var ute på jakt efter vikingaspår. De kom först ett par timmar efter planerad tid vilket passade mig utmärkt. 

Tvärtom vad somliga påstår tjänar jag nämligen på mycket inkastning. Det är inte själva kastningen som skall åtgärdas eller läras på plats, det är omständigheterna. Exempelvis har jag inte plana tavlor hemma utan de står på stativ vilket gör att de lutar en aning. Dessutom har jag för tillfället extremt hårda tavlor av björk medan här är tävlingstavlorna av sympatiskt mjuk gran. Det gör stor skillnad kan jag säga. Sedan kastar jag generellt bättre när jag nästan är trött. 

Under tiden vi väntade på att den stora skaran  skulle anlända passade vi andra på att väga in våra knivar. Den här gången hade jag fler än vanligt. Först två set No Spin-knivar beroende på att dagsformen brukar variera och avgöra vilka som passar bäst. I det här fallet var det två modeller från AceJet, Stinger och Raven II Likaså hade jag inte mindre än tre set rotationsknivar. Jag återkommer till varför. 

Walk Back, Rotational

I det här fallet kunde jag lika gärna låtit bli att medföra så många knivar kan konstateras i efterhand. Rotationskastningen gick nämligen åt skogen. En del av det beror på att jag fick för mig att undersöka om jag är en renodlad "Bowie-kastare" eller en möjligen mer av en "dolk-kastare". Därför frångick jag mina förstavalsknivar, Woodpecker från Pierre Cazoulat till förmån för ett par Patriot Dagger från WL Custom Blade. Det gjordes två veckor innan tävlingen så lite tid fanns att justera tekniken. Men det var ändå ett korkat beslut visade det sig med facit i hand. 

Rotationaskastningen blev inte den mjukstart jag hoppats på Foto: Jules Valkyrie

Problemet visade sig vara något jag inte förutsett. Under lugna förhållanden hemma kan jag nämligen kasta ungefär lika bra med båda typerna och faktiskt lite bättre på korta avstånd med Patriot Dagger. Men under tävling visade det sig att min kastning när adrenalin infinner sig blir sämre med dolkarna. De är nämligen lättare och något mindre vilket även medför att marginalerna för en bra träff minskar. Är man spänd ökar därför risken att missa.

Något som omedelbart hände i Walk Back. Ett "drop" redan på första kastet. Sämre inledning kan man inte få! På träning och uppvärmning händer inte det. Där är allt annat än en femma en miss. Det satte tonen för resten av kastningen och jag fick mediokra 180 p någonting vilket gav en sjätteplacering om jag minns rätt. Inte uselt sett till motståndet men resultatet var inte bra.  

Vid mer än ett tillfälle utbrast jag "aldrig mer de här knivarna" på både engelska och svenska och i lite olika tonlägen. Ett löfte jag troligen kommer att hålla. Jag gillar Patriot Daggers rent generellt men de kommer inte att vara mina tävlingsknivar kan konstateras. 

Mina back up knivar, Zitoon Spinning Dagger kunde jag inte ha skiftat till heller då jag lånat ut dem. Ytterligare en fördel med att ha flera set invägda knivar!

Walk Back, No Spin

Anledningen till att jag börjat med rotationskastningen var tavlorna på hemmaplan. Vad jag hittills har tillgång till i år är nämligen ett par extremt hårda och sega björkskivor. Det gör att jag inte kunnat öva de längre distanserna för no spin. Knivarna sätter sig helt enkelt inte i det material jag har haft till förfogande. Det gör de inte ens med säkerhet från tre och fyra meter dessvärre. Det i sin tur försämrar tekniken då jag hemfaller åt mer och mer kraft varefter missarna infinner sig. Det är rätt frustrerande och försämrar både träningslusten och självförtroendet. Det sista är livsviktigt i knivkastning då det ger lugnare mer harmonisk och avslappnad kastning. 

Ja, om det gått så bra i tävlingen. Uppvärmning inför No Spin

Därför tänkte jag mig en mjukstart som inte blev av. När det var dags för no spin var upplägget lite annorlunda. Redan på uppvärmning och inkastning märkte jag att sex och sju meter inte kommer att fungera. På det området har jag backat i jämnhet sedan SM förra året. En tråkig utveckling men nu gällde det att hantera det. Jag valde istället att försöka koncentrera mig på de kortare avstånden tre, fyra och fem meter. Det hjälpte faktiskt en smula. Träffar på de längre distanserna från min sida betraktades som en bonus den här dagen. Alla poäng är välkomna i tävling. Man vet aldrig vad som avgör i slutänden som min kära sambo mycket riktigt konstaterade. 

Resultaten var inget att skryta med då jag slutade på 151 p och jag hoppades på över 200. Men det visade sig att fler än jag drabbades av akuta tävlingsnerver. Flera av de mycket duktiga kastare som fanns på plats presterade även de under vad de är kapabla till vilket gjorde det hela till en jämn och spännande affär. En som jag till slut lyckades vinna!

Games

Under helgen fanns även möjlighet att delta i diverse olika lekar såsom siluettkastning mot midsommarstång samt "the Angled midsommer pole", Speed throwing, Mountain man och även långdistanskastning med både yxa och kniv. Sedan icke att förglömma "Cotanque", dvs knivversionen av Petanque/Boulle. Även de olika lekarna gav blandat fast mest dåliga resultat för min del. Somligt beror mest på bristande kapacitet från mitt håll, annat på tävlingsoerfarenhet. Men en liten del har faktiskt med material att göra. Både de som hittas i tavlorna och det jag höll i händerna. Vi kan säga så här, jag kommer att ha vassare knivar redan till SM. Jag vill inte vara med om att dugliga träffar faller ur tavlan fler gånger. 

Speed Throwing, inget för mig då jag endast gjort det två gånger i mitt liv och inte har möjlighet att öva. Resultat: 11 knivar

Koncentration, mitt första möte med Cotanque. Foto: Jules Valkyrie

Inspiration

Överlag får dock sägas att jag var mer än nöjd med hur saker och ting utföll. Med tanke på de närvarande i kombination med min ringa tävlingserfarenhet så räknade jag inte med några framskjutna placeringar överhuvudtaget. 

Men träning är träning och tävling är tävling och även om det kan låta som floskler så finns det några saker som måste hanteras oavsett vad man ämnar tävla i. En är att vara frisk och därmed kunna träna överhuvudtaget och det andra är att kunna vara närvarande. Sedan gäller det att prestera när det verkligen gäller. Det är inte alla förunnat att ha den förmågan nämligen. 

Mycket glad vinnare i No Spin Walk Back. Foto Jules Valkyrie

Med det i åtanke tränas det rejält inför nästa tävling som i mitt fall blir SM i Arboga nästa månad. Tillbaks till Meken med andra ord. Inte mindre inspirerad att träna är jag av det faktum att de resultat jag normalt presterar i framförallt No Spin hade räckt mycket långt i årets UKAT-VM som gick av stapeln i Vitré, Frankrike för ett par veckor sedan. 

Vinnarknivarna blev återigen Acejet Stinger

Men allra mest inspirerande med Soulthrower Open var att möta alla kastare, såväl gamla bekantingar som nya ansikten. Det är helt enkelt så att många knivkastare är trevliga människor. Därtill blir det alltid en särskilt atmosfär när man samlar många människor på samma yta som delar ett gemensamt intresse. Det gäller såväl musikfestivaler som knivtävlingar. Sedan är det alltid trevligt att få ett ansikte till några av de personer som man annars bara kommunicerat med eller följt på sociala medier. 

Sedan är fördelen med små sporter som den här att möjligheterna att träffa storfräsarna är stor. Den som precis börjat i en gärdesgårdsserie i fotboll kan inte smyga upp och ta ett snack med Zlatan, Messi eller någon annan superstjärna. Det kan man i knivkastning. Sådant är också förbaskat kul. Därför var det lite tråkigt att jag inte hade råd att åka till VM. Men nästa år går det i England så då jäklar blir det åka av!

/ J - nymotiverad