Mitt Soulthrower Open 2026, del I

En brottsling återvänder ofta till brottsplatsen brukar det hävdas. Det gäller tydligen även knivkastare. Förra året missade jag den här tävlingen men i år hade jag möjligheten att närvara. Det var äntligen dags för årets första av tre tävlingar för min del, Soulthrower Open i Arboga. 

En tävling som första gången jag deltog innebar digert internationellt motstånd. Det skulle tyvärr visa sig vara väsentligt mindre av det inslaget i år. Världens tillstånd och individers ekonomi sätter käppar i hjulen för många. 

För ovanlighets skull hade jag inte med mig min kära fru utan det här blev en solotrip. Det innebär att den 480 km långa bilresan från Småland till Västmanland blev lite längre och segare än vanligt. Men med ett par stopp gick det väl. En rejäl kopp kaffe gör alltid susen. Vägen upp var ren transport så de extra små vägarna valdes bort. Emellertid var semestertrafiken mest på väg åt andra hållet varpå vägarna var tämligen fria från fordon. 

Ett aber fanns, det var över trettio grader varmt när jag startade och vår bil saknar AC. Den har förvisso en knapp som det står A/C på men det enda som händer om man trycker på den är att en grön lampa börjar lysa. Snyggt  men inte särskilt svalkande. 

En välbehövlig paus i trakterna av Askersund, närmare bestämt Hammarsundsbron. Många timmar i en bil varmare än 30 grader kräver sin tribut

Väl framme checkade jag in på ett för mig nytt Air B'n'B i centrala Arboga hemma hos en synnerligen sympatisk äldre herre som visade sig vara konstnär med brokigt förflutet. Han hade även en försynt liten hund som visade sig hamna i centrum för min uppmärksamhet ett tag senare. 

Det andra stoppet var Arboga sportkastningsklubbs inomhusarena. Efter lite socialiserande och hälsande på människor man inte sett sedan förra året var det dags för något av en överraskningstävling. Helgen startade nämligen med en rivstart vilket innebar duell-kastning mer eller mindre på stående fot. 

Det var här hunden kom in i bilden. Jag hade nämligen vare sig träningskläder eller bälte på mig. Två saker som är bra att ha om man skall kasta kniv. Skjortor tenderar att bli trånga kring armarna när man kastar och utan bälte kan man inte bära knivfodral vilket är ett krav i den här specifika grenen. Så det var bara att spurta tillbaks till boendet på andra sidan stan som tack och lov inte är så stor för att ordna tillkortakommandet. 

Kruxet var bara att Lady, som värdens hund heter, satsade på dörren när jag kom och smet ut! Panik var vad jag kände. Hunden var nämligen mycket osäker på främlingar då det var en räddad gatuhund från Irland. Som tur var lyckades jag på något vis övertala jycken att inte rymma vidare och jag kunde leda in henne igen. Hon är så gammal att jag fick hjälpa henne upp för trappan.

Två skägg duellerar, Pehart mot Karlsson

Därefter blev det blandad uppvärmning/workshop. Det senare särskilt för mig som inte har tillgång till några maskiner för tidmätning och aldrig övat "quick draw". Principen är inte svår men det finns många detaljer att fundera kring. Tips och råd är därför välkomna för en nybörjare som jag. Men generellt gick det bra, både på uppvärmning och kastning. Konstateras går att jag är relativt säker men i sammanhanget långsam. Jag missar sällan men fort går det inte. Därmed hade jag inget med täten att göra, något jag å andra sidan inte förväntade mig heller. Finalen bestod av kampen mellan skäggen. Faktum är att pallen sorterades efter längden på ansiktsbehåring. Därmed har jag även avslöjat att herr Soultrower själv faktiskt inte vann tilllställningen utan kom tvåa. Längst skägg har Rickard och kortast Simon. 

Efter tävlingen samtalades det över ett par pizzor och kinamat. Diverse ämnen avklarades och jag hann också med ett besök på företaget som ligger i samma lokaler som Arboga SK, Bra Billigt. De håller på att ta fram ett sortiment av kastknivar som jag fick känna och klämma på. Det fanns flera intressanta modeller varav jag fick kasta med någon. Det var en variant av en Seax som jag tror på. 

En av de modeller som nyligen tagits fram av Bra Billigt ihop med ASK

Men då folk är trevliga och jag har svårt att vara mittemellan så rann tiden iväg. Det var dags att bege sig mot en säng och ta sats mot morgondagens aktiviteter. Det skulle bli mer än förväntat skulle det visa sig. 

På lördagens schema stod bland annat Walk Back i både kniv och No Spin samt diverse Games. De flesta kände jag till men det ingick  även något som kallades "Mystery Game" som förstås väckte viss nyfikenhet. Annars var det Mountain man, Speed throwing, Double bit, siluettkastning och plankan. Utöver det skall även distanskastning i båda knivgrenar samt grundspel i Coutanque klaras av. Ett synnerligen digert program med andra ord. 

Sedan skulle det sedvanligt tävlas i yxa på söndagen, det var så det var tänkt i alla fall. Verkligheten såg dock lite annorlunda ut. 

/ J - eder kastare i etern

Aim Games K21 avslutad!

Så var det över för den här gången. On-line tävlingen Aim Games K21 Caverns of Mars är officiellt avslutad. 

Det resulterade i 992 inskickade bidrag från 296 deltagare. De i sin tur representerade sexton länder, bland andra USA, Indonesien, Skottland, Litauen, Italien, Ukraina, Kanada och så Sverige förstås. 

Flest deltagare kom definitivt från Indonesien har jag noterat. Däribland den totale vinnaren. 

Länge låg jag top tio men något snöpligt förpassades jag därifrån med något dygn kvar av tävlingen

För min del blev det lite nervös väntan mot slutet av den här tävlingen. Jag skickade nämligen in tre bidrag. Det första var enbart för att hamna på resultatlistorna då det i konceptet ingår utlottningar av fina priser bara du är med på listan. Poängen var synnerligen mediokra. 

Bidrag nummer två var bättre och skickade in mig på en 31a plats, något jag var mycket nöjd med. Tämligen omgående började dock vandringen nedåt då allt fler bra resultat ramlade in varpå jag till slut befann mig på fyrtionde plats eller så. Vid det laget hölls den svenska fanan högst av den eminenta Astrid Sundlöf som återfanns på 7e plats. För mig en ouppnåelig placering kändes det som. 

Mitt bästa resultat var 20266 p vilket räckte till en 11e plats

Det finns flera skäl som låg till grund för den känslan där frånvaron av inomhuslokal är en. I mitt fall är det vädret som till mångt och mycket styr hur mycket det kan kastas. Som tur var uppstod en lucka med milt vinterväder. Då drog jag till med mitt bästa resultat, 20266p* vilket förde mig ända upp till sjätteplats vid tiden för inskickandet. Med tanke på vilka namn som deltar i tävlingen och vilka jag då hade bakom mig i listan så kändes tanken svindlande. 

Men sedan började jag sakta glida nedåt. Länge låg jag på åttonde plats. Så jäkla lätt att slå mina poäng var det trots allt inte. Därefter smet ett par stora namn förbi och puttade ned mig till 10e plats. Någon chans att försöka försvara placeringen genom att förbättra mina egna poäng fanns inte. Tavlorna var genomfrusna. Det var särskilt ett namn jag "fruktade" och det var Paul "Big Mac" Maccarone och mycket riktigt, med två dagar kvar puttade han mig ur top tio. 

Knivarna som använts är WL Custom Blade Spinning Butcher by Throwingzone

Emellertid är elfte plats en placering jag dock är oerhört nöjd med. Jag har trots allt bara tränat knivkastning fyra säsonger även om jag började redan i tonåren. Därtill saknar jag möjlighet att träna så ofta jag vill. Jag har vare sig möjlighet att vara inomhus eller nära mitt hem utan måste resa en stund för att komma till min träningsbana. 

Jag måste passa på att tacka Rick "The Rocket" Lemberg för chansen att delta i den här tävlingen. Den är nämligen helt kostnadsfri trots det finns priser att vinna. Mycket gentilt! 

Nu är det dags att ställa om siktet mot no spin och VM kommande sommar. Fast innan dess kommer faktiskt ytterligare en tävling i den här serien kallad K22 Seven Seas. Någonting säger mig att jag kommer att delta även i den.

/ J - "The Swedish Chef", i de här sammanhangen

* Jag har även en film med ett resultat över 17000 poäng som dock inte är inskickad då det är sämre än min toppnotering. Men den hade räckt till en 13e placering även den. 
#knivesandbikes #knivigtvarre

Världsmästare eller ej?

I och med att jag häromdagen satt och skrev på recensionen av en kastknivsmodell kallad Maximus från tjeckiska Acejet började jag fundera kring fenomenet med titlar och medaljer i knivkastning och den tyngd de har eller möjligen inte har. 

Efter ett tags klurande kom jag fram till att fenomenet rätt mycket påminner om hur proffsboxningen samt vissa kampsporter är uppbyggd. Det finns några olika organisationer som delar ut titlarna i båda fall. 

Några sådana i knivvärlden är dessutom tämligen knutna till ett begränsat geografiskt område men delar trots det ut världsmästartitlar. Men det kan väl tilläggas att några är mer väl sedda bland majoriteten av kastarna i världen än andra.* Bland dem kan nämnas IKTHOF och UKAT. 

Flerfaldig mästare? Fyra gånger mästare?

Det som fick mig att haja till var emellertid att jag läste presentationstexten på hemsidan för den aktuella kniven, Maximus. Där skriver Acejet inledningsvis

"We present a knife developed by Adam Čeladín, a five-time world champion in knife throwing".

Vad menas med femfaldig världsmästare?

Den något provocerande frågan blir då, är han det? I det här fallet delar jag inte helt uppfattning med AceJets marknadföringsavdelning i sammanhanget. Jag tycker nämligen att påståendet är problematiskt. Det är inte lögn men i mitt tycke en smula missvisande. 

Låt mig förklara vad jag menar så jag inte bara framstår som missunsam. Hans prestationer finns dokumenterade så det är inte problemet. Men i knivkastning brukar man idag oftast tituleras mästare eller world champion enbart i samband med att ha vunnit grenen Walk Back i respektive disciplin.

Som exempel kan de senaste årens svenska mästerskap i Sportkastning tjäna. Där har jag vunnit just den grenen med den teknik där det handlar om att inte snurra sin kniv. Detta har gjorts två år i rad och jag kan därmed titulera mig dubbel svensk mästare i No Spin-kastning. Det är samma disciplin som Adam tävlar i för övrigt. I rotationskastning var jag i år bronsmedaljör och är därför trea i Sverige för närvarande. Regerande mästare i den disciplinen är sedan flera år Marcus Pehart. 

Sedan är en sak lika för ALLA idrotter och sporter och det är att det kan finnas de som på ett eller annat vis är bättre än den regerande mästaren. Jag är inte med nödvändighet bäst i Sverige på No spin-kastning. Förutom lämpliga egenskaper ingår att man skall vara frisk, hel och närvarande på mästerskapet i fråga. Det hjälps inte att man springer fortare än vinden eller kastar prick bättre än någon annan om det enbart sker när ingen ser på hemma i trädgården. Det gäller också att inte vara skadad vilket är ett bekant bekymmer för många idrottare. Att hålla sig hel är en talang i sig och en som inte alla besitter. 

Men i vilket fall som helst säger jag inte att jag är svensk mästare i silouette-kastning No spin även om jag vann den grenen i år eller att jag är svensk mästare i 3m, 5m och 7m No spin från förra året när även de grenarna fanns på SM-programmet. 

Det är emellertid inte FEL att göra det. Ingen kan förneka att så är fallet. Det är så herr Čeladín får ihop sina fem titlar. Det är inte så att han dominerat sporten totalt och vunnit Walk Back No spin fem år i rad vilket är något man lätt förleds att tro.** Med det sättet att resonera skulle jag plötsligt vara 6-faldig svensk mästare eller något åt det hållet, vilket jag inte är. 

De här rotationsknivarna är designade av en femfaldig världsmästare. Dock inte i just rotationskastning och frågan vilken roll det då spelar?

Sedan finns det förstås guldmedaljörer i alla grenar som det tävlas i respektive "games" som också förekommer på knivkastningstävlingar på både nationell och internationell nivå. Men man säger som sagt inte att man är världsmästare i knivkastning för att man vunnit vare sig "5 m rotationskastning" eller "Speed Throwing" eller "Mountain Man". Då uttrycks det att man är just mästare alternativt bäst i världen följt av vad det nu är för gren. 

Världsmästare eller rekordhållare?

Situationen går delvis att jämföra med friidrottens tiokamp. Är du mästare i det fallet har du vunnit hela tävlingen. Det skulle motsvaras av Walk Back som inkluderar både kort och lång distans i ett. 

Deltagarna säger emellertid inte att de är världsmästare i höjdhopp, 10-kamp. Du behöver inte heller vara bäst i något enskilt moment för att vinna sammanlagt. Det samtidigt som du kan tillhöra världseliten i en av de ingående grenarna och till med ha ett världsrekord i t ex längdhopp utan att vara mästare i tiokamp. På samma vis kan du kasta 19 m i en distanstävling i kniv och ändå inte vara världsmästare i No spin-kastning. Men du är bäst i världen på att kasta långt. 

Men helt överförbar är förstås inte liknelsen beroende på hur tävlingarna i kniv respektive friidrott är uppbyggda. Likheten kanske snarare finns i att man inte kan säga att man är världsmästare i just "friidrott". Ytterligare en liknelse kan göras med de tävlingar i sportkastning där även yxa ingår. Då koras ibland den som är bäst i samtliga grenar sammanslagna enligt ett poängsystem. Men det ligger vid sidan om den här texten där jag fokuserar på enbart knivkastning. 

Auktoritetstro

Den andra invändningen jag har mot användandet av namn på det viset är det lutar åt auktoritetstro i det här fallet. Det är som när ekonomiproffessor si eller så skall uttala sig i media om andra samhällsfrågor än just de vederbörande har studerat. I de fallen väger inte expertens ord tyngre än någon annan påläst persons kommentar.

Översatt till knivar kan sägas att ingen av de medaljer eller titlar Adam vunnit är såvitt jag vet förknippade med det som den här kniven är avsedd för vilket är rotationskastning. Hans prestationer återfinns som sagt inom No spin-kastning. Det är vad han är känd för och tävlar (har tävlat?) i. 

Därmed inte sagt att man inte kan designa knivar ändå. Det är klart att man kan! Men eventuella titlar har inget med saken att göra. Framförallt påverkas inte kvalitén på slupprodukten av dem.  Både du och jag kan formge en god kastkniv då det handlar om andra kvalitéer än hur bra du kastar. Sedan skadar det förstås inte att ha erfarenhet inom området så du kan pröva din produkt under utvecklingstiden. 

Nu vill jag vara tydlig med att det här inte är ett ifrågasättande av vare sig Adams medaljer eller hans kunnande och skicklighet. Det jag ställer mig frågande till är hur man använder titlar från AceJets sida. Det känns lättvindigt och slarvigt i syfte att sälja mer. Budskapet trummas in. Jag tror att hans fem prestationer lyfts fram på varje produktsida minst en gång. 

Det behövs inte, AceJets produkter håller hög nivå ändå även om den här specifika kniven inte är en favorit. Men det är nu en helt annan fråga. 

/ J - svensk mästare i no spin-kastning

* Det jag närmast tänker på är den något udda och smått sekteristiska WKTL. De är amerikanska och har helt avvikande regler och krav på materiel än alla andra. Det har gjort dem mer eller mindre till driftkucku bland alla andra kastare världen över. Särskilt som de likt Base-Ball har en världsliga där enbart nordamerikaner deltar. Möjligen med något enstaka undantag. 

** Därtill var reglerna tydligen annorlunda när det begav sig 2016. Čeladíns längsta kast på nitton någonting meter snurrade nämligen två och ett halvt varv och det får man inte idag. Antingen tävlar du i rotationskastning eller no spin, du får inte byta teknik mitt i tävlingen. Det skulle förstås vara en stor fördel då no spin generellt är svårare än rotationskastning på längre distanser. 

Mycket knivkastning blir det...

Nu blir det en del knivkastningsnörderi då SM-tider är träningstider. I alla fall i mitt fall. Som jag skrev för några dagar sedan hägrar mästerskap i sportkastning. Något som förvisso inkluderar både kniv och yxa fast jag bara ägnar mig åt knivkastning. Delvis beror det på att jag inte har några kastyxor. Det är en brist som får åtgärdas någon gång senare. 

Men knivar har jag och med dem tränas det en hel del. Den här månaden har väder och lite annat ställt till det men förra månaden blev extremt bra med hela åttiotre och en halv timmes kastande. Det bör påpekas att det är ett rekord så tro inte att det ser ut så varje månad. 

Många kast blir det. Här på en mycket hård tavla

På den tiden hinns det med 32 653 kast. Men vem räknar? Hm, jo jag faktiskt. Det är inte så illa att jag räknar 1,2,3 och så vidare. Istället gör jag upp träningsschema där jag exempelvis kastare en "WB 90" som uppvärmning. Det är min egen lilla förkortning som står för 30 kast från 3 m följt av en tävlingsomgång Walk Back som ju är 60 kast på distanserna 3,4,5,6 och 7 meter. Därefter kan följa lite olika kombinationer bereoende på hur det känns för dagen. De dagar jag inte gjort upp en plan vill säga. Kastas det i skogen räknar jag omgångar. Allt plitas ned i telefonen och summeras i en träningsdagbok.

Den här tavlan räddade det mesta!

Poängkastning

Dessvärre tycker jag inte att det gjorts några direkta framsteg i år även om det inte är  helt sant. Men rent resultatmässigt har jag inte nått några extrema toppar så här långt. Vad gäller exempelvis precisionskastning har jag satt upp vissa mål och sedan får man se hur långt det räcker. Jag kan inte påverka hur andra kastar. 

Målsättningarna inför mästerskapen är

• 3 m rotation 100+ poäng
• 5 m rotation 90+ poäng
• 7 m rotation 70+ poäng

På tre meter ligger jag bra till på träning nota bene. Resultaten hamnar nästan alltid kring hundra poäng, 98-102 är vanligast. Tyvärr har jag aldrig satt en fullpoängare än. En dålig serie kan hamna kring 95 poäng och i enstaka fall lägre. 

Rotationskastning är lättare än no spin

Fem meter är en distans där jag är ojämn. Hyfsat bra resultat blandas med betydligt sämre. Femmor mixas med helmissar ibland. Det är lite oförklarligt då jag vet exakt hur jag vill kasta för att uppnå resultat. Där har jag några poäng kvar till målet och framförallt är det lägstanivån som måste förbättras.

Sju meter är fortfarande lite chansartat och den distans där jag faktiskt är sämre än förra året! Även här blandas riktigt bra träffar i bullseye med knivar som återfinns på marken. Det inte bara försämrar resultatet det gör även att självförtroendet sjunker. Det senare är hårdvaluta när man kastar kniv. Bäst hittills i år är blygsamma 66p. Det skrämmer ingen annan än mig själv sett ur tävlingssynpunkt. 

Acejet Stingers från 4 m distans

Målen för no spin är förstås något mer blygsamma. Helt enkelt för att det är en svårare teknik. Det är inte komplicerat att träffa en tavla eller ens ett mål på säg 30 cm. Det som är tuffare är "finprecision" där det handlar om centimeter. Motsvarande mål ser ut som följer

• 3 m no spin 90+ poäng
• 5 m no spin 80+ poäng
• 7 m no spin 65+ poäng

Det är rätt högt ställda mål då mitt PB från 3 m är 96 poäng. Men det brukar ändå hamna i de trakterna när jag slappnar av. Bäst i år är 95 p. Värre är det med både 5 och 7 m, avstånd där jag är väsentligt sämre än förra året på grund av tavelstrul i början av säsongen. Jag har en bra tavla nu men jag är inte ikapp än. Det får bli vad det blir helt enkelt. 

Walk Back

Av någon anledning är jag jämnare när jag går en runda Walk Back än när jag kastar enskilda distanser. Det gäller såväl rotationas- som no spin-kastning. Men de riktiga topparna lyser med sin frånvaro även här. Mitt personbästa är 258 p med snurrande knivar. Inför stundande tävlingar siktar jag mot spannet 230-250 p. Med mina nya knivar har jag redan efter två kastpass fått till 255 poäng som bäst. Jag trivs med dem. Men en är de inte riktigt inkastade. Eller snarare så är jag inte inkastad med dem. 

Mitt nya, inte så hemliga vapen, Spinning Butcher från WL Custom Blade 

För no spin är motsvarande siffror ett mål på 200+ poäng och hitills har jag presterat 195 poäng som bäst i år. Snittet är dessvärre lägre. Det positiva är att den siffran åstadkoms på senaste turen till träningsstället. Men det är svårare att kasta utan snurr som sagt och det kan i sammanhanget påpekas att 197 poäng räckte till guld i årets UKAT VM i Frankrike. 

Övriga grenar

Vad gäller exempelvis "games" som siluettkastning, Speed throwing och Mountain man etc så är det inget jag tränar på. Jag har vare sig tavlor, den sortens knivar eller yxor som jag tidigare påpekat. Därmed har jag heller inga förhoppningar på bra resultat. Det är roligt att ställa upp helt enkelt.

I längdkastning har jag inga högt ställda förhoppningar heller. Men i no spin vore det sympatiskt att komma över tio meter. Men det skall ställas i relation till att mitt PB är blygsamma 10,38 m från förra året och att jag för tillfället inte ens är säker på sju meter. Det känns med andra ord lite som att slå med tärning. Det kan blir bra men det kan även bli så att man kastar ut sig på ingångslängden. Det ligger i grenens natur å andra sidan. 

Rotationskastningen på längre avstånd är knepig även den. Jag brukar sätta kast från 9 m med relativ säkerhet på träning. Längre än så är ren bonus. Det bästa jag gjort är 13,40m. Det är väl ungefär hälften av vad de bästa i branchen kastar. Det ramlar in träffar med relativ frekvens från 11 m men längre än så är svårt för mig. Till saken hör kanske att jag kastar på ändträtavlor som är ungefär hälften av vad en tävlingstavla är i storlek. Så jag måste inte bara kasta långt, jag måste sikta också. 

Träning kontra tävling

Ett oomkullrunkeligt faktum är emellertid att träning inte är tävling. Något jag är mycket väl medveten om. Det gäller inte bara mig utan de allra flesta. 

För att bli bra i något, oavsett vad det gäller är det inte bara talang som måste till. Träning är en nödvändighet liksom förmågan att hålla sig frisk och skadefri för att kunna träna och i förlängningen närvara på tävlingar. Väl där gäller det att prestera när det verkligen gäller. Det är inte det lättaste som många vet. 

Men kan man inte ens göra bra ifrån sig när man kastar själv finns inte en chans att göra det när det skall tävlas heller!

Därför har jag mina mål jag strävar mot och sedan får jag se vad det faktiskt slutar och hur långt det räcker. 

/ J - i träningstagen

PS. Jag gillar att tala om att jag tränar, inte för att skryta utan för att röra om i grytan. Även i andra sporter är det nämligen så att det kan var tabu att tala om. Man skall ligga lågt och antyda att det endast är råtalang som är orsaken till eventuella framgångar och på amatörnivå skall träning mörkas. Ofta sägs det saker som "nä, jag har inte hunnit träna på grund av..." och sedan kan ni fylla i valfri orsak. Det gäller t ex cykling där jag tidigare varit aktiv. Men jag har även träffat på fenomenet i knivkastningskretsar.

Soulthrower Open, del II - Mina tävlingar

Oj, vad tiden går! Sommaren är här och med det lockar mycket utöver att sitta inne och skriva. Knivkastning bland annat! Men här kommer sent om sider en fortsättning på mina äventyr i Arboga härförleden. 

Sedan var det ju tävlingar också. Fast det var inte i den änden det började. På fredagen anlände jag och min kära fästmö till Arboga efter fem timmars bilfärd från vårt Småland. Nästan sedvanligt vid det här laget tog vi in på det lokala Rasta för att få tak över huvudet. Efter incheckning och lite vila begav vi oss till "Meken", idrottsplatsen där Arboga Sportkastningsklubb har sin utomhusarena. 

Vi hade inte någon brådska dit bör tilläggas. Samlingen var officiellt inte förrän klockan fem men framförallt ville vi att regnet skulle avta eller helst upphöra innan vi begav oss. Det fullkomligt vräkte ned någon timme tidigare nämligen. Men tack och lov försvann nederbörden och kvällen blev fin även vädermässigt.

Soulthrower Open på Meken i Arboga

Efter att ha hälsat på de som befann sig på plats ämnade jag ägna mig åt inkastning. Det blev väsentligt mycker mer än jag tänkt mig då den stora skaran kastare inklusive maestro Marcus Pehart själv var ute på jakt efter vikingaspår. De kom först ett par timmar efter planerad tid vilket passade mig utmärkt. 

Tvärtom vad somliga påstår tjänar jag nämligen på mycket inkastning. Det är inte själva kastningen som skall åtgärdas eller läras på plats, det är omständigheterna. Exempelvis har jag inte plana tavlor hemma utan de står på stativ vilket gör att de lutar en aning. Dessutom har jag för tillfället extremt hårda tavlor av björk medan här är tävlingstavlorna av sympatiskt mjuk gran. Det gör stor skillnad kan jag säga. Sedan kastar jag generellt bättre när jag nästan är trött. 

Under tiden vi väntade på att den stora skaran  skulle anlända passade vi andra på att väga in våra knivar. Den här gången hade jag fler än vanligt. Först två set No Spin-knivar beroende på att dagsformen brukar variera och avgöra vilka som passar bäst. I det här fallet var det två modeller från AceJet, Stinger och Raven II Likaså hade jag inte mindre än tre set rotationsknivar. Jag återkommer till varför. 

Walk Back, Rotational

I det här fallet kunde jag lika gärna låtit bli att medföra så många knivar kan konstateras i efterhand. Rotationskastningen gick nämligen åt skogen. En del av det beror på att jag fick för mig att undersöka om jag är en renodlad "Bowie-kastare" eller en möjligen mer av en "dolk-kastare". Därför frångick jag mina förstavalsknivar, Woodpecker från Pierre Cazoulat till förmån för ett par Patriot Dagger från WL Custom Blade. Det gjordes två veckor innan tävlingen så lite tid fanns att justera tekniken. Men det var ändå ett korkat beslut visade det sig med facit i hand. 

Rotationaskastningen blev inte den mjukstart jag hoppats på Foto: Jules Valkyrie

Problemet visade sig vara något jag inte förutsett. Under lugna förhållanden hemma kan jag nämligen kasta ungefär lika bra med båda typerna och faktiskt lite bättre på korta avstånd med Patriot Dagger. Men under tävling visade det sig att min kastning när adrenalin infinner sig blir sämre med dolkarna. De är nämligen lättare och något mindre vilket även medför att marginalerna för en bra träff minskar. Är man spänd ökar därför risken att missa.

Något som omedelbart hände i Walk Back. Ett "drop" redan på första kastet. Sämre inledning kan man inte få! På träning och uppvärmning händer inte det. Där är allt annat än en femma en miss. Det satte tonen för resten av kastningen och jag fick mediokra 180 p någonting vilket gav en sjätteplacering om jag minns rätt. Inte uselt sett till motståndet men resultatet var inte bra.  

Vid mer än ett tillfälle utbrast jag "aldrig mer de här knivarna" på både engelska och svenska och i lite olika tonlägen. Ett löfte jag troligen kommer att hålla. Jag gillar Patriot Daggers rent generellt men de kommer inte att vara mina tävlingsknivar kan konstateras. 

Mina back up knivar, Zitoon Spinning Dagger kunde jag inte ha skiftat till heller då jag lånat ut dem. Ytterligare en fördel med att ha flera set invägda knivar!

Walk Back, No Spin

Anledningen till att jag börjat med rotationskastningen var tavlorna på hemmaplan. Vad jag hittills har tillgång till i år är nämligen ett par extremt hårda och sega björkskivor. Det gör att jag inte kunnat öva de längre distanserna för no spin. Knivarna sätter sig helt enkelt inte i det material jag har haft till förfogande. Det gör de inte ens med säkerhet från tre och fyra meter dessvärre. Det i sin tur försämrar tekniken då jag hemfaller åt mer och mer kraft varefter missarna infinner sig. Det är rätt frustrerande och försämrar både träningslusten och självförtroendet. Det sista är livsviktigt i knivkastning då det ger lugnare mer harmonisk och avslappnad kastning. 

Ja, om det gått så bra i tävlingen. Uppvärmning inför No Spin

Därför tänkte jag mig en mjukstart som inte blev av. När det var dags för no spin var upplägget lite annorlunda. Redan på uppvärmning och inkastning märkte jag att sex och sju meter inte kommer att fungera. På det området har jag backat i jämnhet sedan SM förra året. En tråkig utveckling men nu gällde det att hantera det. Jag valde istället att försöka koncentrera mig på de kortare avstånden tre, fyra och fem meter. Det hjälpte faktiskt en smula. Träffar på de längre distanserna från min sida betraktades som en bonus den här dagen. Alla poäng är välkomna i tävling. Man vet aldrig vad som avgör i slutänden som min kära sambo mycket riktigt konstaterade. 

Resultaten var inget att skryta med då jag slutade på 151 p och jag hoppades på över 200. Men det visade sig att fler än jag drabbades av akuta tävlingsnerver. Flera av de mycket duktiga kastare som fanns på plats presterade även de under vad de är kapabla till vilket gjorde det hela till en jämn och spännande affär. En som jag till slut lyckades vinna!

Games

Under helgen fanns även möjlighet att delta i diverse olika lekar såsom siluettkastning mot midsommarstång samt "the Angled midsommer pole", Speed throwing, Mountain man och även långdistanskastning med både yxa och kniv. Sedan icke att förglömma "Cotanque", dvs knivversionen av Petanque/Boulle. Även de olika lekarna gav blandat fast mest dåliga resultat för min del. Somligt beror mest på bristande kapacitet från mitt håll, annat på tävlingsoerfarenhet. Men en liten del har faktiskt med material att göra. Både de som hittas i tavlorna och det jag höll i händerna. Vi kan säga så här, jag kommer att ha vassare knivar redan till SM. Jag vill inte vara med om att dugliga träffar faller ur tavlan fler gånger. 

Speed Throwing, inget för mig då jag endast gjort det två gånger i mitt liv och inte har möjlighet att öva. Resultat: 11 knivar

Koncentration, mitt första möte med Cotanque. Foto: Jules Valkyrie

Inspiration

Överlag får dock sägas att jag var mer än nöjd med hur saker och ting utföll. Med tanke på de närvarande i kombination med min ringa tävlingserfarenhet så räknade jag inte med några framskjutna placeringar överhuvudtaget. 

Men träning är träning och tävling är tävling och även om det kan låta som floskler så finns det några saker som måste hanteras oavsett vad man ämnar tävla i. En är att vara frisk och därmed kunna träna överhuvudtaget och det andra är att kunna vara närvarande. Sedan gäller det att prestera när det verkligen gäller. Det är inte alla förunnat att ha den förmågan nämligen. 

Mycket glad vinnare i No Spin Walk Back. Foto Jules Valkyrie

Med det i åtanke tränas det rejält inför nästa tävling som i mitt fall blir SM i Arboga nästa månad. Tillbaks till Meken med andra ord. Inte mindre inspirerad att träna är jag av det faktum att de resultat jag normalt presterar i framförallt No Spin hade räckt mycket långt i årets UKAT-VM som gick av stapeln i Vitré, Frankrike för ett par veckor sedan. 

Vinnarknivarna blev återigen Acejet Stinger

Men allra mest inspirerande med Soulthrower Open var att möta alla kastare, såväl gamla bekantingar som nya ansikten. Det är helt enkelt så att många knivkastare är trevliga människor. Därtill blir det alltid en särskilt atmosfär när man samlar många människor på samma yta som delar ett gemensamt intresse. Det gäller såväl musikfestivaler som knivtävlingar. Sedan är det alltid trevligt att få ett ansikte till några av de personer som man annars bara kommunicerat med eller följt på sociala medier. 

Sedan är fördelen med små sporter som den här att möjligheterna att träffa storfräsarna är stor. Den som precis börjat i en gärdesgårdsserie i fotboll kan inte smyga upp och ta ett snack med Zlatan, Messi eller någon annan superstjärna. Det kan man i knivkastning. Sådant är också förbaskat kul. Därför var det lite tråkigt att jag inte hade råd att åka till VM. Men nästa år går det i England så då jäklar blir det åka av!

/ J - nymotiverad

Soulthrower Open, del 1

Ibland är man så till brädden fylld av intryck att man knappt vet vart man skall börja. I alla fall jag och idag är ett sådant tillfälle. Då har jag ändå haft några timmar på mig att sortera helgens händelser. Därför ämnar jag försöka bena ut alla spretande tankar rörande knivkastning i ett par inlägg här på bloggen. 

Det som skall processas är allt som hände under Soulthrower Open som gick av stapeln i Arboga. En knivkastartävling öppen för alla och med internationell prägel. Verkligen internationell skulle det visa sig då de som kom längst ifrån var från USA och Australien! På plats fanns även kastare från Storbrittanien bördiga från både Skottland och södra England samt kastare från Finland, Tjeckien och förstås Sverige. 

Måhända är det inte den största tävlingen i världen sett till antalet deltagare men det kan mycket väl ha varit en av de trevligaste.

Den känslan var något jag diskuterade över kaffet på jobbet då det finns några där som har ägnat sig åt andra mindre sporter och de kände delvis igen sig. Det blir nämligen en viss kamratskap när man ägnar sig åt en mindre sport. Något som jag även är bekant med sedan min tid som ju-jutsu-utövare. Man har chans att träffa och prata med de bästa i världen, något som förstås är helt omöjligt i en större sport som säg fotboll eller liknande. Att den genomsnittlige korpspelaren skulle ta sig en pratstund med Zlatan eller Messi förefaller inte särskilt sannolikt. Men här kan man både få träffa några av de bästa i sitt gebit och ta del av deras kunskap. 

Sedan tror jag faktiskt att knivkastare är ett vänligare släkte än de flesta. Men den iakttagelsen kanske inte är helt vetenskapligt belagd. Men tills dess att någon motbevisar mig kommer jag att hävda att det förhåller sig på det viset. 

De flesta av kastarna i Soulthrower Open 2023

Storleken är inte allt brukar det heta och det stämmer även i det här fallet. Det fanns riktigt duktiga kastare på plats i alla discipliner. Särskilt som de som är bra i en gren ofta tenderar att vara framstående även i flera andra.

Det är möjligen baksidan av små sporter. Förvisso finns det inte tusentals personer att konkurrera med men det finns alltid en topp och den är alltid superb, så även här. Där fanns kastare med världsmästartitlar och vinnare av andra internationella turneringar och priser varvat med gröngölingar som jag. Det gör att som nybörjare får man ibland möta de bästa direkt. Vilket förstås är både en förbannelse och välsignelse sett till resultat. Men det är extremt inspirerande hur som haver. 

Rent sportsligt var jag mest på plats för att lära. Det här är bara min tredje tävling så mer erfarenhet behövs. Förutom de timmar man står och nöter på hemmaplan genom att dunka ett vasst objekt i en bit trä så behövs träning inför själva tävlingssituationen. Det är verkligen något helt annat att prestera när det gäller. Något som många fick erfara och något som jag ämnar återkomma till i ett senare inlägg. 

Det primära målet var att få lära känna fler kastare och få ansikten till de några av de personer som man tidigare endast bytt några ord med on-line eller följer i sociala medier. Det fantastiska var att de var ännu mer sympatiska i verkligheten! Det var därför med både sorg och glädje i hjärtat jag lämnade Arboga för hemfärd. 

Men vi ses snart igen i olika sammanhang. 

/ J - känslosam

PS. I nästa inlägg ämnar jag inrikta mig på själva tävlingen. 

Mitt SM 2022, del 2

 Lördag, den första tävlingsdagen

Som vanligt vill jag ha gott om tid på mig i sådana här sammanhang. Det är något jag tagit med mig från alla motionslopp och tävlingar som genomförts på cykel under åren. Saker och ting händer och understundom behövs tid för att fixa vad det nu är. Men det är mindre punkteringar och mekaniskt krångel i knivkastning har jag noterat. Och sen slipper man att nåla fast nummerlappar på cykeltröjor. Det är ett gigantiskt stressmoment för mig. 

Efter en lugn frukost på Rasta i Arboga där särskilt Mango-smoothien var uppskattad styrdes kosan mot "Meken" där Arboga Sportkastningsklubbs utomhusarena återfinns. Både jag och min sambo ämnade ställa upp i diverse grenar. Sambon var nästan mer nervös än jag då hon inte på grund av skada kunnat träna alls. Och då menar jag egentligen inte träna, utan kasta. Hon hade aldrig kastat kniv tidigare! Faktum är att hon knappt kastat en sten i sitt liv. 

Vädret bjöd på blandad kompott men det var i alla fall uppehåll hela lördagen även om det var extremt kvavt och fuktigt

På plats befann sig förutom arrangörerna några andra morgonpigga kastare. De leden fylldes på efterhand och något senare var det dags för invigningstal av Marcus Pehart följt av nationalsång. Det var trots allt svenska mästerskap!

Sedan var det dags för uppvärmning. Igen, kanske får tilläggas. Jag ville inte ha känslan från gårdagen i bakhuvudet så jag hade redan hunnit med ett hundratal kast före samling. Tavlorna trilskades inte alls den här dagen utan var i mitt tycke närmast perfekta. Inte heller infanns sig panikkänslan från de första kasten från kvällen innan. Både inkastning och uppvärmning gick väl ungefär som väntat. Däremot begicks ett misstag, jag följde inte alls mina vanliga rutiner och det upplägg jag planerat. Det hade varit att föredra. Nu var jag rätt distraherad och splittrad och därmed inte fokuserad alls. 

Sedan kan det talas lite om förväntningar. Jag har varit inne och nosat på området i tidigare inlägg här på bloggen. Det är svårt det här med vad man kan vänta sig. Som tävlande vet du nämligen inte vad de andra deltagarna är kapabla till eller ens vilka som är på plats och hur deras dagsform artar sig. Vad jag kan veta och i viss mån styra är mina egna insatser. Där har noterats att resultaten är rejält förbättrade sedan förra året* men att jag är ojämn. Högstanivån räcker till och är bra men inte alltid konsekvent som sagt. Frågan som återstod var därför tvåfaldig, var dagsformen där och hur långt skulle de resultat som åstadkoms räcka? 

Rotationskastning pågår

Men tävling och träning är nu två HELT skilda saker. Det är märkligt det där. Den sista uppvärmningsbanan och den första tävlingsbanan på Meken ligger några få meter från varandra åtskilda av ett randigt plastband. Ändå kan det gå förträffligt bra att kasta på en uppsättning tavlor och väsentligt mycket sämre på den andra. De kunde ibland lika gärna ha legat i ett annat land eller på en annan kontinent. 

Rotationskastning

En resa till den världsdelen gjordes tämligen omgående. Uppdelningen bestod av rotationskastning på förmiddagen och No spin skulle följa därefter. Jag beslutade mig att börja med kastning från 3 meter. Mest för att den distansen är lättast, inte att vinna i nota bene, utan att komma igång med. Resultatet blev svajigt. Fullträffar varvades med mindre bra träffar. Det var där tävlingssituationen hade inverkan på insatsen. Det sura för mig var att jag inte kände mig nervös alls. Men jag misstänker starkt att jag kastade för fort. Det händer ofta. Man skall inte stressa i knivkastning. 

Att jag skulle ha någon chans på medaljer slog mig aldrig. Därtill var prestatationen för svag i mitt tycke. Men målet var att försöka kvala in till den Walk Back som jag trots allt siktade mot. Den som skulle avgöra placeringarna i svenska mästerskapen. Villkoren den här gången var att endast de tre bästa på de tre distanserna hamnade där. 

Plan B var därför att relativt sett prestera bättre på fem och sju-metersdistanserna. Jag hade nämligen sett att det var fler än jag som hade vissa besvär med dem. Särskilt sju meter som faktiskt är lite svårare än de kortare avstånden om man skall vara ärlig. Där fanns en öppning till att klättra placeringsmässigt. 

Stilstudie av barfotakastare

Jag minns inte exakt hur det gick eller kändes i de insatser som följde. Dagen flöt ihop till en jäkla massa kastande. Varvat med lite vattendrickande och prat följt av mer kastande. Faktum är att det blev så mycket att jag nästan var för trött när det var dags för den sista omgången. Därför har jag heller ingen aning om vilka poäng som åstadkoms från min sida. 

Utöver det var det mycket annat jag ville hinna med. Fotografera både tävlingar, folk och knivar. Skriva noter till Instagram och bloggen, titta på utrustning och prata teknik och material. Det fanns även planer på att uppdatera diverse sociala medier under de här dagarna. Av de planerna blev det intet. Inga noter, färre foton än jag tänkt och inga bilder eller texter till nätet hanns med. För samtidigt försökte jag hålla upp nivån på de olika tävlingsdistanserna och det var prioriterat för mig. 

Tavla för siluettkastning och till höger även ett mål för "Aim Games K19". Det senare får bli ett projekt efter SM

Ja just det, mellan dem så stacks det in ett par grenar till som jag aldrig prövat. Det fanns några lekar, "Games", att ställa upp i. Tre närmare bestämt i form av Speed throw, Siluett-kastning och Mountain man. 

Av dem klarade jag av en på lördagen och det var den från cirkuskastning stammande siluettkastningen. Den stackars, historiskt vanligen kvinnliga assistenten har ersatts av ett par röda prickar som ger minuspoäng om de träffas. Runt dem finns femton mål som skall träffas i tur och ordning. Det var det jag försökte med. Det gick sådär då jag aldrig kastar nedåt i knähöjd där de lägsta prickarna återfinns. En detalj jag får börja träna på! Resultaten från de här lekarna jämte den senare No spin-tävlingen redogjordes inte förrän på söndagen då även alla grenar som inkluderade yxor genomfördes. 

Finalkastning i Walk back Rotational 

Men efter hand stod det klart att det måste gått relativt bra för mig i poängkastningen då jag fick kasta särkastning på sju meter. Den lyckades jag vinna och därmed var en liten silvermedalj klar. Först därefter meddelades att jag även var i final i rotationskastning. Därmed var minst tredjeplats säkrad. Men mycket vill ha mer och jag insåg att med lugn kastning har jag en chans på ädlare valör. Allt annat lika och bara dagsform att gå på ger jag mig själv inte stora chanser att rå på svensk sportkastnings nestor Marcus Pehart. Men i tävling kan allt hända och det skall trots allt kastas först.

Det tog viss tid innan resultaten ramlade in och prisutdelningen kunde hållas i de olika distanserna samt finalen i rotationsteknik. 

Väl där visade det sig att det gått bra. Mycket bra till och med. Mina resultat räckte till silver på både 3, 5 och 7 meter. Ja, och icke att förglömma, silver totalt! Tvåa bakom den "omöjlige" Pehart är inte fy skam. Näst bäst i Sverige låter inte helt dumt. 

Knivarna som användes för att bärga silvermedaljerna är Woodpecker från Pierre Cazoulat

Det var en första "halvlek" som var mer än minnesvärd. Men det är ju egentligen i den andra huvuddisciplinen jag är bäst, åtminstone i relation till andra. Det skulle därför bli extra intressant att tävla i No spin. Det bör sägas att båda teknikerna är något jag lärt mig och tränat på sedan ett par månader innan förra årets SM. Därför sitter ingen av dem direkt i ryggmärgen så att säga. Ett drygt år räcker inte för att nöta in den säkerhet som krävs. 

Efter inmundigandet av en pizza var det så dags att ge sig i kast med den ädla konsten att skicka iväg en bit järnskrot så att den far in i en träbit utan att leka propeller på vägen. No spin väntade. För den disciplinen var upplägget detsamma som för rotationskastningen. Det vill säga först kvalificering och tävling på avstånden 3, 5 och 7 meter varpå de tre med bäst sammanlagd poäng går till final och får en chans att tävla om titeln svensk mästare. 

Jag var laddad och speedad av både för stora mängder kaffe och "hög" på trevlig stämning och samtal med alla gemytliga människor. Mer än redo med andra ord. Om det ämnar jag skriva i nästa del av SM-äventyret. 

/ J - silvermedaljören

*  Mina personliga träningsrekord kan skrivas till 104 p för 3m kniv rotation, 99 p 5m rotation, 70 p 7 m rotation och 258 p Walk Back. Längsta kast 11m. 

Samma siffror för No Spin är 96 p från 3m, 86 p från 5m och 70 p från 7m. Högsta notering för Walk Back skrivs till 219p. Längsta kast No spin är 9,82m.