Så var det då äntligen dags. Tävlingsdag nummer ett av tre i UKAT 2026 World Cup, det ögonblick jag hade tränat för hela våren och försommaren. Risken för att vara en smula överladdad föreligger alltid, åtminstone i mitt fall. Det hade emellertid gått bra så långt och kvällen innan hade som jag beskrev i del 1 fallit väl ut.
Nu var det torsdag morgon. Sömnen hade väl varit sådär och när mobilen talade om att gå upp var jag inte vidare värst utvilad. Fast ändå laddad måste medges. En riktigt bra italiensk dubbel espresso ordnade tillvaron till det bättre.
Klubb-banéren börjar komma upp
Upplägget var sådant att första dagens tävlingar innebar "Games" i olika varianter. Ett utmärkt sätt att starta i mitt tycke då det lämnar de "tyngre" grenarna som Walk Back och långdistans till senare. Särskilt det sistnämnda och med yxa kan faktiskt göra att man exempelvis sträcker sig och då är det mesta efter det kört. Bra att genomföra sist med andra ord.
Ytterligare en morgonpigg kastare, Angelo Krebs a k a flying_blades på IG som ville ha några kast innanför västen före frukost
Själv valde jag att starta med Siluett kniv. Idén var att den kändes mindre viktig för mig än exempelvis "Hunter" där jag hade en silvermedalj från förra VM att försvara. Sagt och gjort, jag kastade in mig med mitt set rotationsknivar, Le primitif rotation från Zitoon Knives. Det kändes efter omständigheterna, jag var en smula spänd, rätt bra. Men jag noterade att tavlorna under natten blivit något hårdare. Det var som sagt varmt även om inte solen hunnit värma ordentligt än.
Tyvärr visade det sig att det inte gällde tavlorna som utgjorde siluetten. De hade uppenbarligen hängt uppe längre och därtill var de inte använda. Ofta används plankor till den här grenen men här var det ändträtavlor staplade på höjden. Jag gjorde nybörjarmisstaget att vilja ha en gren avklarad på morgonen så jag var igång. Men det gjorde att jag gick ut som fjärde man och tavlorna var dessvärre ovattnade och framförallt riktigt hårda nya som de var. Inslitna tavlor är som bekant väsentligt mjukare.
Det gjorde att jag fick en smula panik. Mitt första av tre provkast satt knappt i tavlan. Det andra var hårdare med träffade en extra hård yta och STUDSADE baklänges ut igen! Fan, fan, fan var vad jag tänkte. Mitt problem är att de här knivarna är tämligen tjocka och det gäller särskilt spetsen efter det att jag slipat ned dem över tid. Det trots att jag vässat dem inför VM. I original är de längre och framför allt spetsigare.
En bedräglig tavla som skulle visa sig bli min nemesis
Därefter gick det åt skogen för att var ärlig. Jag nyttjade mer kraft, vilket förvisso gjorde att knivarna satt men även att siktet på de två första kasten var ca 10 cm för högt. Det överkorrigerades i tredje kast och min första -10 p var ett faktum. Det var inte förrän under de sista kasten jag funderat ut tavlan med tre raka fullträffar men då var det så dags. Slutresultat blev därför just -10 poäng. Ett uselt resultat och inte alls den inledning jag tänkt mig. Dessvärre påverkar sådant även den totala rankingpoängen som räknas på alla moment. Exempelvis gav det här resultat plats nummer 100. Jag återkommer i ett senare inlägg med samtliga mina placeringar och ranking.
En sådan inledning är bara att glömma och sedan sikta på nästa gren. Dagen var ju inte över än! Som sådan valdes "Speed Throw". En rotationsgren vilket var idén men prestigelös för mig då jag endast kastar det på mästerskap eftersom jag inte kan träna i förväg, knivar för ändamålet saknas. Mitt mål var att slå 13 sittande knivar som var det tidigare personbästa. men det lyckades inte utan samma resultat tangerades igen! Men det var jag inte missnöjd med.
När virvlande redskap ändå var aktuellt klarades även siluett yxa av efter en stunds inkastning. Även det gick sådär, men förväntningarna på mig själv var inte höga. Jag är en riktig nybörjare på yxa.
Någon som är väsentligt mycket bättre än mig på yxa är Simon Wall från Sverige
Värre var det då med de nästkommande två grenarna som jag faktiskt vill prestera väl i. Det handlar om Nine target men främst Hunter där jag som sagt hade en medalj att försvara. Inte heller det föll väl ut. Jag kastade dugligt vilket innebar 33 poäng vilket till slut gav mig en 8e placering. Åt medaljerna kunde jag inget göra den här gången. Det kändes en smula snopet måste erkännas.
Men det skall tilläggas att banan var både märklig och en smula trist. För det första var den inte varierad alls. Den bestod enbart av avsågade stubbar men olika lutning på snittet. Inget som avvek utöver det. Men värre var att alla förutom ett eller två var långdistansmål (6-8 meter) vilket definitivt gav dem som kastade hårt en stor fördel. Sedan blev det inte bättre av att ett visst fusk förekom trots att detta påpekades för arrangören. De vågade dock inte säga till.
I den här grenen är det nämligen meningen att du inte skall få se och framförallt inte öva på banan före genomgången. Men några fiffiga deltagare kom på att om man går och hämtar Coutanque-tavlor som skulle användas senare under dagen och lägger upp dem i olika vinklar på en fotbollsplan och sedan tränar en halvtimme så blir det bättre. Det märktes delvis på prispallen!
Plankan eller Nine target som den egentligen heter blev en sisådäraffär för mig. Medelpoäng gav en medelplats. Det vills säga tjugotvå poäng och en 21a plats. Men en eloge till Zusanna från Tjeckien som lyckades slå alla oavsett klass genom att sätta ALLA poäng. Vete tusan om det hänt förut!
En Hunter-bana som inte alls föll mig i smaken
En annan gren jag aldrig tränat på och endast kastat en gång är rörligt mål. Det märkes då mitt resultat på 19 poäng räckte till en 41a plats. Inte mycket att säga om det. Möjligen att jag skall kasta No Spin istället för rotation nästa gång.
Detsamma kan sägas om Duel fast med den skillnaden att jag där var riktigt nöjd. En gren jag inte tränar och endast kastat med maskin två gånger tidigare. Min personbästa sänktes från 1.48 s till 1.32 s vilket gav en 17e plats. De sexton bästa gick vidare till de riktiga duellerna.
Morgondagens utmaning väntade runt hörnet, både bokstavligt och bildligt!
Så var då tävlingarna igång och berg- och dalbanan hade börjat. Något dugligt resultat som i Speed throwing, Hunter, även om det var under förväntningarna och Nine target blandades med bottennapp som siluett kniv samt personbästa i Duel.
Känslan var dock att koncentrera mig på morgondagen då det var dags för mina tänkta paradgrenar i Walk Back kniv men framförallt No Spin, både Walk Back och precisionskastning. Det var nu all min träning skulle avspegla sig var det tänkt.
Kanske de inte leder till Rom nuförtiden men i alla fall till Italien. Det var där eller närmare bestämt i staden Carpi och Hotell Garbada i dess utkant som årets stora knivkastningsevenemang ägde rum. Flera hundra kastare från ett tjugotal länder drabbade samman för att göra upp om äran och medaljerna. Allt under U.K.A.T.s regler. Det finns andra organisationer men såvitt jag vet ingen lika stor och som täcker lika många länder.
Det känns plötsligt avlägset där jag nu sitter i min lilla trädgård för en stunds "vapenvård". Faktum är att del av ärren i form av rost sitter i sedan resan. Jag har inte använt mitt tävlingsset Pathfinders sedan dess. Men väl träningsuppsättningen får väl tilläggas. Jag blickar redan framåt mot nästa helg och SM som avgörs då.
Äntligen var det dags!
Men först skall alla intrycken från Italien smältas och några av dem sättas på pränt. Ett bestående intryck var förstås värmen. Den var påtaglig men inte extrem när själva tävlingarna ägde rum men klättrade stadigt veckorna efter det till att nå kring fyrtio grader eller strax därunder när vi lämnade Pisa. Det är några grader för mycket för mig personligen kan konstateras.
När anlände var det emellertid någon liten grad svalare än förra året i Tjeckien. Dock talar vi fortfarande om plus trettio grader i skuggan. Någon som inte är så farligt om du ligger under ett parasoll på stranden eller sippar på en kaffe i skuggan. Men en tävlingsdag kanske sträcker sig utöver ett tiotal timmar totalt. Från inkastning till prisutdelning. Av dem tillbringas många i väntan och kastning i direkt sol. Det tar på vätskebalansen och krafterna vilket klart påverkar koncentrationsförmågan.
På grund av värmen och det något längre avståndet avstods egen bil som färdmedel den här gången. Istället flög min fru och jag från Köpenhamn till Bologna där vi plockade upp en hyrbil. Det var för övrigt vår första kontakt med nämnda värme. Bolaget som tvättade bilarna åt hyrbilsfirman hade nämligen temporärt, får man hoppas, slarvat bort just den bilen vi skulle ha. Så det blev två och en halv timmes väntan innan en annan kunde kvitteras ut.
Alla resor börjar någonstans. Den här med lokalbussen från kvarteret ned till Växjö station
Inte egen bil den här gången
Sedan gick det raskare. Från Bologna till Carpi är det inte många mil och trafiken var förhållandevis lugn. Väl framme var det dags att inkvartera sig i ett enkelt men väldigt stort hotellrum. Ett som tack och lov hade bra AC.
Hotell Gabarda i Carpi är återigen skådeplatsen för en stor knivkastartävling
Vy från hotellrummet. Tävlingsbanorna befinners sig femtio meter till vänster bakom en häck. Tyvärr kunde man inte gå där då man kom direkt in i kastriktningen så det blev en halv kilometes omväg
Det var nu redan kväll och efter att ha sagt hej till vänner samt både gamla och nya bekantskaper var det dags för för mig att känna lite på måltavlorna. Jag hade redan läst mig till att materialet skulle vara vit poppel. Ett synnerligen bra träslag så länge det är färskt och vattnat. Det skulle sedemera ställa till en hel del problem skulle det visa sig.
Uppvärmningsarenan befanns sig i en svalkande allé som dock käkade knivspetsar till fruktost om du missade
Uppvärmningstavlorna var av lite enklare slag
Men inte den här första provkastningen. Nu var tavlorna nya. Uppvärmningsarenan var lagd i en allé vilket både skänkte skugga samt en hel del sten på marken. Det senare upptäcktes efter en kort stund då ett missat kast gjorde att en av mina splitter nya No Spin-knivar hamnade på marken och därmed var den första spetsen körd. Inte mycket men ändå, jag som tänkt hålla dem i toppskick. Så bra höll den planen.
Tavlorna var dock lika mjuka och fina som jag hoppats på och inkastningen kändes mycket bra. Jag testade mina tre knivset. Jag hade ett för No Spin som också skulle fungera till games som Hunter och Plankan samt två för rotationskastning. Dels ett för Walk Back och så ett annat set för långdistans och sju meter precision. Jag återkommer till varför. Sedan medfördes ytterligare en kniv med fodral för Quick Draw/Duel.
Dags att låta mina Pathfinder leda vägen ännu en gång
Alla knivarna bet bra i tavlorna. Humöret var på topp och stämningen lika god som vanligt. Som jag brukar säga, det blir något visst i luften när man samlar många människor med samma intresse på en liten yta. Sedan spelar det ingen roll om det gäller motorsport, en musikfestival eller knivkastning.
För att fira det hela anmälde jag mig till Coutanque-turneringen och köpte en T-shirt. Sedan kände jag mig redo. Mest för att äta men ändå.
Förutsättningan inför de kommande tre dagarna såg mycket goda ut. Särskilt som jag faktiskt hade tränat en hel del inför begivenheten. Som jag skrivit om tidigare här på bloggen hade jag till och med smygtränat på värme så gott det går i Sverige. Mycket mer kunde jag inte göra vid den här tidpunkten.
Men den här tillställningen skulle bli en berg- och dalbana för mig skulle det visa sig. Något jag ämnar förtälja om i del två.
Det har varit och är lite tyst här på bloggen för närvarande. Det är inte för att jag tappat intresset för knivar eller så utan snarare tvärtom. Det är faktiskt rätt hektiskt på den fronten. Ett flertal nya knivar har anlänt på sistone. Därför kommer både nyheter och för mig nya knivar att presenteras inom en inte alltför avlägsen framtid. Det är både märken jag presenterat förut men även ett par helt nya bekantskaper här på bloggen.
Men det som för stunden tar mycket tid har varit förberedelser. Förberedelser inför stundande UKAT VM i knivkastning som äger rum i slutet av den här veckan.
Snart är det VM i italienska Carpi
Det har inneburit att min tid mest ägnats åt knivkastning och inte så mycket mer. Därför har faktiskt del II av mina sista äventyr på Soulhrower Open i Arboga fått dröja lite. Men både den och rapporter från Carpi i Italien kommer förstås senare. Det kan ni vara säkra på.
En brottsling återvänder ofta till brottsplatsen brukar det hävdas. Det gäller tydligen även knivkastare. Förra året missade jag den här tävlingen men i år hade jag möjligheten att närvara. Det var äntligen dags för årets första av tre tävlingar för min del, Soulthrower Open i Arboga.
En tävling som första gången jag deltog innebar digert internationellt motstånd. Det skulle tyvärr visa sig vara väsentligt mindre av det inslaget i år. Världens tillstånd och individers ekonomi sätter käppar i hjulen för många.
För ovanlighets skull hade jag inte med mig min kära fru utan det här blev en solotrip. Det innebär att den 480 km långa bilresan från Småland till Västmandland blev lite längre och segare än vanligt. Men med ett par stopp gick det väl. En rejäl kopp kaffe gör alltid susen. Vägen upp var ren transport så de extra små vägarna valdes bort. Emellertid var semestertrafiken mest på väg åt andra hållet varpå vägarna var tämligen fria från fordon.
Ett aber fanns, det var över trettio grader varmt när jag startade och vår bil saknar AC. Den har förvisso en knapp som det står A/C på men det enda som händer om man trycker på den är att en grön lampa börjar lysa. Snyggt men inte särskilt svalkande.
En välbehövlig paus i trakterna av Askersund, närmare bestämt Hammarsundsbron. Många timmar i en bil varmare än 30 grader kräver sin tribut
Väl framme checkade jag in på ett för mig nytt Air B'n'B i centrala Arboga hemma hos en synnerligen sympatisk äldre herre som visade sig vara konstnär med brokigt förflutet. Han hade även en försynt liten hund som visade sig hamna i centrum för min uppmärksamhet ett tag senare.
Det andra stoppet var Arboga sportkastningsklubbs inomhusarena. Efter lite socialiserande och hälsande på människor man inte sett sedan förra året var det dags för något av en överraskningstävling. Helgen startade nämligen med en rivstart vilket innebar duell-kastning mer eller mindre på stående fot.
Det var här hunden kom in i bilden. Jag hade nämligen vare sig träningskläder eller bälte på mig. Två saker som är bra att ha om man skall kasta kniv. Skjortor tenderar att bli trånga kring armarna när man kastar och utan bälte kan man inte bära knivfodral vilket är ett krav i den här specifika grenen. Så det var bara att spurta tillbaks till boendet på andra sidan stan som tack och lov inte är så stor för att ordna tillkortakommandet.
Kruxet var bara att Lady, som värdens hund heter, satsade på dörren när jag kom och smet ut! Panik var vad jag kände. Hunden var nämligen mycket osäker på främlingar då det var en räddad gatuhund från Irland. Som tur var lyckades jag på något vis övertala jycken att inte rymma vidare och jag kunde leda in henne igen. Hon är så gammal att jag fick hjälpa henne upp för trappan.
Två skägg duellerar, Pehart mot Karlsson
Därefter blev det blandad uppvärmning/workshop. Det senare särskilt för mig som inte har tillgång till några maskiner för tidmätning och aldrig övat "quick draw". Principen är inte svår men det finns många detaljer att fundera kring. Tips och råd är därför välkomna för en nybörjare som jag. Men generellt gick det bra, både på uppvärmning och kastning. Konstateras går att jag är relativt säker men i sammanhanget långsam. Jag missar sällan men fort går det inte. Därmed hade jag inget med täten att göra, något jag å andra sidan inte förväntade mig heller. Finalen bestod av kampen mellan skäggen. Faktum är att pallen sorterades efter längden på ansiktsbehåring. Därmed har jag även avslöjat att herr Soultrower själv faktiskt inte vann tilllställningen utan kom tvåa. Längst skägg har Rickard och kortast Simon.
Efter tävlingen samtalades det över ett par pizzor och kinamat. Diverse ämnen avklarades och jag hann också med ett besök på företaget som ligger i samma lokaler som Arboga SK, Bra Billigt. De håller på att ta fram ett sortiment av kastknivar som jag fick känna och klämma på. Det fanns flera intressanta modeller varav jag fick kasta med någon. Det var en variant av en Seax som jag tror på.
En av de modeller som nyligen tagits fram av Bra Billigt ihop med ASK
Men då folk är trevliga och jag har svårt att vara mittemellan så rann tiden iväg. Det var dags att bege sig mot en säng och ta sats mot morgondagens aktiviteter. Det skulle bli mer än förväntat skulle det visa sig.
På lördagens schema stod bland annat Walk Back i både kniv och No Spin samt diverse Games. De flesta kände jag till men det ingick även något som kallades "Mystery Game" som förstås väckte viss nyfikenhet. Annars var det Mountain man, Speed throwing, Double bit, siluettkastning och plankan. Utöver det skall även distanskastning i båda knivgrenar samt grundspel i Coutanque klaras av. Ett synnerligen digert program med andra ord.
Sedan skulle det sedvanligt tävlas i yxa på söndagen, det var så det var tänkt i alla fall. Verkligheten såg dock lite annorlunda ut.
Det finns olika sätt att mäta tid. Eller det finns det väl egentligen inte utan snarare handlar det om i vilken enhet den skall mätas i och hur det skall gå till. Från de gamla Babylonierna har vi fått ärva systemet med att utgå från 60 bland annat när vi delar in saker i sekunder och minuter. Det är ett sätt att göra det på.
För tillfället räknas dock min tid i knivkastningsenheter. En liten enhet utgör då cirka tre timmar. Det är ett träningspass. Istället för månader används tid mellan tävlingar.
Först kom våren, den var dock sen då kung Bore dröjde sig kvar. Men från och med början av mars kunde jag börja träna. Vår och försommar har således ägnats åt grundträning inför de tävlingar som skulle gå av stapeln. Den första, Soulthrower Open, är nu avklarad och därmed är period ett avklarad. Period två är kortare och mer intensiv.
Den inleddes den 1a juli och avslutas med U.K.A.T.-VM i italienska Carpi i slutet av den här månaden. Därefter tager period tre vid och den avrundas med SM i Arboga tredje helgen i augusti.
Meken i Arboga, skådeplatsen för Soulthrower Open 2026
Men det är att gå händelserna i förväg och det ämnar jag inte göra. För det första skall jag dröja kvar vid den gångna helgens tävlingar. Det kommer att ske i ett par inlägg.
Vid sidan om knivkastning händer det dock en del ytterligare här på bloggen. Inte minst har mitt intresse för att vara utomhus tagit fart i takt med att vädret varit fint. Det har också lett till ett ökat intresse för knivar av den typ som då kan vara aktuella. Vi talar om knivar med många olika namn som friluftsknivar, bushcraft-knivar, överlevnadsknivar etc. Jag har redan presenterat två knivar på det temat från spanska Joker kallade Ranger och Bush Camp Knife.
Sommaren är inte bara knivkastning, den kan vara båtturer med brorsan också!
Redan nu kan det dock avslöjas att det inom kort anländer ytterligare ett par knivar från dem fast med ett helt annat uttryck. Omväxling förnöjer som bekant.
Vidare väntar jag ett par modeller från Civivi och dem skall jag förstås visa och sedan blir det någon recension. Närmast är en spetsig liten sak från SRM, en kniv jag blev mycket förtjust i skulle det visa sig.
Det är dock tveksamt om jag hinner så mycket mer. Tidsoptimisten i mig får ge vika för en smula realism.
Nu skall jag njuta vidare av sommaren. På återseende!
Om april var fullständigt galen sett ur knivkastningssynpunkt med nästan nittio timmar spenderat med en kastkniv i handen så har maj varit något lugnare. Fast inte med särskilt mycket måste medges. Det skiljer bara några timmar utslaget över alla dagar. Men det märkte jag först nu när jag summerade allt.
Sommarbild redan i maj. Den för mig nya TacticalEdged.Dojo Spike DC
Det finns förstås flera orsaker till det myckna kastandet. Inre motivation är en sådan, ett begrepp som jag diskuterat en hel del på en idrottsledarkurs jag deltar i. Men även yttre faktorer bidrar. I slutet av den här månaden väntar Soulthrower Open och månaden efter kommer årets stora höjdpunkt, U.K.A.T.-VM i italienska Carpi . Därefter avundas min tävlingssäsong med SM i Arboga i augusti.
Förutom att olika typer av motivation funnits så bidrar förstås den märkliga våren till goda förhållanden. Där jag befinner mig har vi i princp haft sommarvärme och uppehåll nästan hela månaden. Antal regntimmar är lätträknade. En välsignelse för kastare men kanske inte lika uppskattat av naturen och de som lever av den. Det börjar bli torrt nu.
En annan orsak till färre kast är det här som jag lade några timmar på. Men efter att fått alla mina första bidrag underkända pga sandaler (!) vete tusan om jag har lust att fortsätta
Som brukligt är vid det här laget summeras kastningen med lite siffror.
För maj blev det:
86 timmar, fördelade på
26 pass, vilket resulterade i ca
31 800 kast
Således blev det ett pass mindre i maj jämfört med april vilket nästan exakt förklarar skillnaden i tid. Så det kan slumpa sig!
Antalet kast blev dock färre och det är inte så konstigt. I början av månaden kastades det mer Walk Back och precisionskastning med tillhörande poängräkning vilket drar ned "tempot". Jag har även kastat lite mer distans vilket även det ger färre kast per tidsenhet. Man måste gå längre sträckor helt enkelt.
Men, det är viktigt att påpeka, antalet kast är ingen värdemätare i sig och inget jag fäster så mycket uppmärksamhet vid. Det är mest en intressant aspekt.
Uppvärmning är viktigt i alla sammanhang. Men här utförs det grenspecifikt
Listan över de mest använda knivarna ser den här månaden ut som följer:
Throwingzone Pathfinder: 7504
Zitoon Le primitif Rotation: 5304
Zitoon No Reload: 2185
Zitoon Le Rafale: 2185
Zitoon Le primitif NS: 2050
Zitoon Commemorative Dagger: 1955
Bullseye Blades Nobu:1857
TacticalEdged.Dojo Spike DC: 1185
Acejet Merlin Kiridashi: 945
Zitoon Philippe: 555
Utöver det har det även tillkommit några yxkast. Det handlar om ca 1600 kast med custom Ceratops från Throwingzone.
I topp ligger som vanligt mina tävlingsknivar i No Spin, Pathfinder från Throwingzone. Nummer två är lika konsekvent mitt favoritset för Walk Back rotation, Zitoons Le primitif rotation. Med på listan har även ett par nya knivar smugit sig in. Acejets Merlin Kiridashi är testobjekt för kommande recension och detsamma kan sägas om TeDojos Spike DC.
Utveckling
Ni vet hur saker och ting har en tendens att gå i vågor och hur man plötsligt når en ny platå? Det var lite av vad som hände i början av den här månaden känns det som. I den vevan lyckades jag slå några personliga rekord igen.
Det första var att jag ÄNTLIGEN fick till 105 p från tre meter rotationskastning. Det inte mindre än två gånger dessutom. Innan har jag haft många 104 poängare men nu är den förbannelsen bruten.
Därtill har jag putsat mitt PB Walk Back rotation. Upp från 265 p till 268 p!Det är jag förstås mycket nöjd med. Fast mer nöjd är jag med att serierna ofta hamnar över 250 p nu. Nu siktar jag på att passera 270 poäng. Det vore n fin milstolpe.
Mest nöjd är jag dock med min kross av mitt förra No Spin-rekord. Där ökade jag från 237 till 248 poäng som är mitt nuvarande personbästa på träning. Nästa mål är naturligtvis 250 poäng. En rund och snygg siffra.
Av bara farten lyckades jag även kasta 92 p från 5m precision/No Spin.
Nu återstår bara att fortsätta på den inslagna vägen och blanda "volymträning" med kvalitet och mental avslappning på vägen mot nya mål.
Bor man i Sverige så lever man delvis för juni, juli och augusti. Det är sedan gammalt. Fast med den klimatutveckling som är så vete tusan. Särskilt inte som hela maj bjöd på närmast sommarvärme här nere i södern och därtill sol större del av tiden.
Men skönt är det, i alla för mig. Dels gillar jag att vara ute i skog och mark och det är så mycket mer komfortabelt om vädret är fint. Dels kastas det mycket kniv för stunden.
Det är nämligen mycket som lockar i den vägen. Inte minst som jag är tränare för VXO Sportkastning, idrottsföreningen VAIS senaste sektion. Det ger mycket att se andra lära sig och utvecklas. Det går i en rasande fart kan konstateras. Själv tränar jag dessutom så mycket jag bara orkar inför stundande tävlingar.
Först ut är en internationell tävling fast på hemmaplan. Fast hemmaplan och hemmaplan, det är kring 400 km till Arboga eller så. Men rätt nära i alla fall. Det är dags för Soulthrower Open i slutet av månaden. Nästa månad är det sedan dags för den riktigt stora begivenheten. Då skall jag och ett antal personer till hålla den svenska fanan högt i U.K.A.TsVM i Carpi, Italien. Sedan avrundas min tävlingssäsong med SM i augusti. Men jag lär återkomma till ämnet, det kan ni vara säkra på.
Al Mar SERE Operator
Med andra ord kommer en del av innehållet här på bloggen styras av knivkastning. Inte minst som det tar så mycket tid att resten av tillvaron får klämmas in där den får plats.
Men som vanligt kommer det att bli några recensioner av främst fällknivar, bland annat från märken som QSPoch Al Mar.
Framförallt kommer det dock att bli månaden då jag presenterar nyheter från ett märke som jag tidigare bara äger en enda kniv från, spanska Joker. Den kniv jag har är en klassisk Navaja. Men de knivar som är på ingående är väsentligt mycker modernare. Eller i alla fall delvis. Ni får se! Men roligt skall det bli i alla fall. Särskilt som det anknyter till det jag inledde med att tala om, vädret. Eller snarare vad man kan göra utomhus om vädret är fint.
De som lever på varmare breddgrader förstår inte det där, fokuseringen på väder. De tittar ut och vädret är i nio fall av tio som det brukar, soligt. Ibland blåser det, ibland inte och endast sällan regnar det. Uppe i kalla nord förhåller det sig på ett annat vis.
Men nu skiner solen så snart är det dags för att ut och kasta igen!
Det här inlägget kanske mest vänder sig till de som kastar kniv. Eller kanske inte när jag tänker efter. Det kan också tänkas beröra alla som strävar mot något, som satt upp ett personligt mål eller hoppas förbättra sig inom ett område. Må det sedan vara idrott eller något annat. Känslan av att ha uppnått ett delmål, att känna att man förbättras och når en ny nivå finns alltid där. Den är synnerligen behaglig och ger ökad lust att fortsätta.
I det här fallet handlar det om något som är enkelt och kvantifierbart. Då jag för tillfället tränar hårt och mycket för att bli en bättre knivkastare så är det vad det handlar om. Vissa moment kan vara något diffusa men själva tävlingsmomenten är det inte. Då kan en siffra på ett papper bli en bekräftelse på att man är på väg åt rätt håll. Nu har jag fått ytterligare en sådan siffra.
Träningsområdet för Växjö Sportkastning vid VAIS-torpet
Vad som hände var att jag för ett par dagar sedan fullkomligt krossade mitt gamla träningsrekord i Walk Back. Och för er som inte är insatta kan jag berätta att det är den gren som ger titlar som "svensk mästare" eller "världsmästare". Sedan kan man ta medaljer i andra grenar också men de väger inten lika tungt. I Sportkastning är det medaljer i Walk Back i de tre disciplinerna kniv, No Spin och yxa som är de mest åtråvärda.
Och eftersom en del gillar att trycka ned andra och jag fick någon förmäten kommentar sist jag var sprudlande glad efter att ha förbättra mitt förra rekord så kan jag direkt säga att jag är mycket väl medveten om att vad som görs på träning och vad som åstadkoms på tävling är två olika saker.
Men jag brukar lägga till att om du inte ens kan prestera en viss poäng på träning under lugna förhållanden så kan du defintivt inte göra det under stress i en tävlingssituation. Man måste börja någonstans. Det handlar om två ting, att höja sin topp och sedan att framförallt höja bottennivån. Men det är en annan fråga.
Så här såg poängserien ut. Den innhåller en nolla och en genomklappning på de sista tre kasten men annars en rätt hög och jämn nivå!
Nu handlar det om resultat. Förra gången var ökningen blygsam, från 235 p till det som nyligen var PB 237 p. Det roliga är att jag aldrig riktigt vet det där förrän jag kommer hem och sammanställer siffrorna. Visst jag ha på känn vartåt det lutar men veta kan jag aldrig.
Men som sagt, jag slog till med 248 poäng igår! En höjning med elva jäkla poäng.
Det är f-n inte illa! Särskilt inte när det troligen blivit ett par poäng högre om det varit någon annan än jag som räknat. För att jag inte skall få glädjeresultat så väljer jag nämligen det lägsta alternativet om poängen är osäker.
Resultatet är jag stolt över då närmare 250 poäng i No Spinfaktiskt är bra med alla mått mätt! Det är dessutom bara tjugo poäng efter mitt bästa resultat i rotationskastning (PB 268 med Zitoon Le primitif rotation)
Mina favoriter, Throwingzone Pathfinder
Knivarna som användes och används mest är förstås mina favoriter, Pathfinderfrån franska Throwingzone.
Nu blev jag så taggad så jag bestämde att det blir ett rejält träningspass även imorgon.
/ J - a k a "The Swedish Chef", eder kastare i cyberspace
Nu är det dags att prata knivkastning igen. Ett intresse som tagit över allt mer kan konstateras. Förra månaden blev helt galen! Lite sporrad var jag förstås och kanske även en smula stressad över det faktum att vi hade en riktig Fimbul-vinter här och jag såg mina kastvänner och tillika konkurrenter träna på och dokumentera allt på sociala medier. Antingen för att de kan kasta inomhus eller bor i ett sådant klimat att det går ändå.
Men så kom då äntligen våren även hit. Mars anlände och kastningen började sent om sider. Som jag skrev i min förra summering ledde det till 63 timmars kastning och ca 28 000 kast. De siffrorna är nu krossade!
Det senaste tillskottet till kastknivssamlingen, Merlin Kiridashi från Acejet
Det nästan konstant fina vädret kombinerat med att jag i väntan på mina studier är arbetssökande har givet goda förutsättningar för knivkastning. Särskilt när det kombineras med en stor motivation grundat både i viljan att träna och det faktum att jag numera är tränare för ett gäng glada knivkastare i Växjö Sportkastning. Det sistnämnda är mycket roligt och stimulerande. Såpass att jag nu påbörjat en idrottstränarkurs.
Så här blir måltavlorna efter ett tag. Den här är både vänd och mycket snart "genomkastad". Inom kort kommer den att se ut som en frityrmunk. Redan nu går det endast med svårighet att kasta rotation mot mitten
Då återstår att se vad kastningen blev i siffror. De lyder*:
27 pass
som gav ca 90 timmar
vilket resulterade i ca 40 000 kast
Antalet kast per träning varierar förstås kraftigt beroende på vad som huvudsakligen tränas. Grundträning på korta avstånd med 6-9 knivar ger många kast. Distanskastning med en eller ett par knivar i taget ger förstås betydligt färre kast. Detsamma gäller tävlingsträning då alla resultat skall noteras mellan varje omgång.
Del två av min presentation av AceJet Merlin Kiridashi. Förmodligen den första i världen. Den hittas på min mycket primitiva Youtube-kanal.
Topplistan sett till nyttjade knivar ser ut så här:
Throwingzone Pathfinder: 11 163
Zitoon Le primitif Rotation: 6 654
Zitoon No Reload: 3435
Zitoon Le primitif NS: 3048
Zitoon Le Rafale: 3015
Zitoon Philippe: 2290
Bullseye Blades Nobu: 2133
Zitoon Commemorative Dagger: 1595
Acejet Excalibur: 1490
Fördelningen är inte så konstig då Pathfinder är mina tävlingsknivar i No Spin och Le primitif är valet för rotationskastning. De tre nästkommande knivmodellerna kastas mycket och tillsammans då jag använder dem för "volymträning". Mitt nuvarande val för längdkastning samt 7m precision är Bullseyeblades Nobu. Även om de har konkurrens från 7m av Lanceur de L'âmes Dague de Compétition. Påpekas kan att alla kast med Philippe är kastade från fodral till mål.
Den här månaden blev det mest grundträning av främst två skäl. Dels för att det behövs men dels för att inte slita ut för många tavlor. Tavlan på bilden ovan var en poängtavla för några veckor sedan och den är vi snart igenom.
Därför har jag inte vare sig gjort eller förbättrat särskilt många resultat inför kommande U.K.A.T.VM i italienska Carpi i sommar.
Men en ökning och en putsning blev det. Mitt nuvarande PB i distanskastning (träning) är nu 17,25 m med rotationsteknik. Sedan förbättrade jag resultatet även i min huvuddisciplin No Spin och det var inom den tyngsta grenen Walk Back. Mitt tränings-PB är nu förbättrat från 235 p till 237 p
Mer tävlingsträning med fokus på Walk Back, Precision 3/5/7 m samt olika "Games" blir det om någon månad. Dessutom skall jag addera Yxa till mixen. Men först måste jag fixa skaften till både mina Norse Hawks och mina custom Ceratops från Throwingzone.
Närmast blir det förutom grundteknik och tränande av andra även lite "recensionskastande" av knivar som skall avhandlas här på bloggen men också AIM Games K24 Flying Car Madness. Mer om det vid ett annat tillfälle!
/ J - träningsglad
*Mer exakt var det 89 timmar och 45 minuter och 39179 kast
Tämligen snart är det dags för en händelse som åtminstone jag sett fram emot under en tid. Jag talar om kommande måndags premiärträning med nystartade Växjö Sportkastning.
Vi kan stolt meddela att den senaste sektionen inom Växjö Allmänna Idrottssällskap - VAISdärmed är aktiv.
Fyra dagar kvar, nedräkningen är i full gång!
Tja, eller kommer att vara från och med måndag nästa vecka i vilket fall som helst även om jag råkar ha tjuvstartat.
Platsen för begivelsen är förstås vackra fyllerydsskogen där man hittar VAIS-torpet. Det råkar vara en osedvanligt trevlig klubbstuga. Nedanför den finns ett par ängar som hittills nyttjats mest för dragkamp men nu även för sportkastning.
VAIS klubbstuga - VAIS-torpet
Och där nere på ängen som delas med dragkampare återfinns träningsbanorna
För den som inte vet är sportkastning det svenska samlingsnamnet för kniv- och yxkastning som tävlingsform. Utöver de två huvuddisciplinerna så finns det två separata delar inom knivkastningen, en med rotation och en utan. På engelska kallas de "Rotational" respektive "No Spin". Vidare finns ett flertal olika grenar respektive "games" att delta i.
Det kan påpekas att yxorna som används i det här fallet inte är de mer traditionella "Double Bits" - stora dubbeleggade yxor utan mindre kastyxor. De kallas ibland tomahawks även om det snarare rör sig om bältesyxor och rena kastyxor rent historiskt. Men kärt barn har som bekant många namn.
Utöver det kommer vi även att ägna tid åt ett spel kallat "Coutanque". Den språkkunnige kan lista ut att det rör sig om en ordlek där man använt det franska ordet för kniv, coutau och slagit samman det med petanque eller boulle som det också heter. Boulle med knivar helt enkelt! Därmed har du ett spel för alla, några förkunskaper behövs inte.
Bullseye fullt av No Spin-knivar
När vi ändå är inne på förkunskaper kan det sägas att några sådana inte behövs alls. Övningarna kommer att anpassas efter deltagarnas nivå och träningen går att justera så att såväl nybörjare som vana kastare får ut något.
Utrustning i form av kastknivar finns inledningsvis till låns. Vill man sedan fortsätta rekommenderas att man skaffar sig ett eller flera egna set beroende på vad man vill satsa på framöver. Det finns en uppsjö olika märken och modeller att välja på och innan man bestämmer sig finns möjlighet att pröva på olika typer och varianter.
Är ni intresserade är det bara att dyka upp på måndag 20e april, någon föranmälan behövs inte. Har ni frågor går det bra att höra av sig via mail: vaxjosportkastning@gmail.com eller lämna en kommentar på facebook.
/ J - inte bara skribent utan snart även tränare
PS. Växjö Sportkastning hittar du förstås även på Instagram!
Det här är inte bara summering av en månad med knivkastning utan tillika den första för året. Än så länge är vare sig jag eller Växjö Sportkastning så lyckligt lottade att vi kan kasta inomhus. Men det jobbas även på det kan jag avslöja. Det är emellertid att gå händelserna i förväg.
Mars blev lite speciellt i år då det först var vargavinter, även här nere i södern, för att sedan gå direkt på vår. Det ser fortfarande lite märkligt ut då vi haft några veckor i sträck med mestadels sol men inte en tillstymmelse till grönt någonstans. Ja, sedan fick vi även lite aprilväder en månad i förväg med något snöfall och lite regnskurar blandat med solskenet.
Fast när jag tittar tillbaka i träningsdagboken så ser jag att kastningen faktiskt inte började förrän i mars även föregående år. Å andra sidan kunde det då kastas långt in i december vilket inte varit möjligt den här vintern. Det har lett till mer ringrost än vanligt.
Throwingzone Pathfinder, mitt förstaval för No Spin
Men glädjen över att kasta har definitivt infunnit sig även om jag i skrivande stund är tvungen att pausa på grund av ryggsmärtor. Det kan ha något med det ett och ett halvt ton måltavlor jag lastat in och ut ur vår lilla bil. Det går liksom inte att vräka in dem i bilen utan man måste luta sig något framåt och försiktigt lägga ned dem. Det är väl inte det mest lyckade ur ergonomisk synvinkenl när man håller en träbit med en vikt kring 70-80 kg som är våt och utan handtag.
På något vis var det dock värt det då jag och vi äntligen har tavlor att kasta på. Därför kommer det inte att dröja länge innan reguljär träning skall startas.
Innan ryggproblemen blev det dock en del kastat, närmare bestämt:
20 pass
vilket totalt gav 63 timmar
och cirka 28 600 kast
Det blev med andra ord en rejäl rivstart på kastsäsongen för min del. Men som jag skrivit tidigare, jag har en del att hämta igen då kollegor och konkurrenter tränar både inomhus och i klimat som tillåter kastning året om. På den punkten ligger jag i lä.
Kast med mina "Nazgul", mina nio No Spin-knivar från Zitoon Knives
De knivar som nyttjats mest är de som jag också ämnar tävla med i VM så småningom. Det är främst Le primitif rotation och Pathfinder för rotationskastning respektive No Spin. För långdistans lutar det än så länge åt Bullseye Blades Nobu.
Bra träffar från 7 m med Bullseye Blades Nobu
Men jag kastar förstås en del med andra knivar också särskilt när jag kastar "volymkastning" No Spin. Topplistan ser ut ungefär som följer så här långt:
Throwingzone Pathfinder: 5415
Zitoon Knives Le primitive rotation: 3960
Zitoon Knives Le Rafale: 3224
Zitoon Knives No Reload: 3224
Zitoon Knives Le primitive NS: 3194
Zitoon Knives Philippe: 2654
Bullseye Nobu: 2289
Acejet Excalibur: 1129
Lanceur de l'âme Tangetsu: 455
Anledningen att tre av No Spin-seten från Zitoon Knives har så lika siffror är för att jag oftast kastar dem samtidigt. Jag kallar dem för Nazguls, de nio!
Idag blir det som sagt inget kastat så månaden kan som sagt summeras enligt ovan. Hoppas att ryggen och vädret tillåter lite kastning redan imorgon!
Den som inte är knivkastare och som inte har lidit brist på bra tavelmaterial under en tid har nog svårt att förstås glädjen över en gigantisk hög med kubbar liggande vid kanten av ett avverkningsområde.
Särskilt om du vet att just den här specifika högen granbitar är avsedd för dig och det är bara att lasta in. Dessutom råkade vara så att när jag granskade kubbarna såg jag att de flesta var mycket bra sågade. Fast det är klart, det är här är gjort med maskin och inte för hand. Bladet på en skördare är rätt rejält och går igenom vid första försöket vilket lämnar en snygg yta.
Förresten, "bara" att lasta in kanske var att ta i. De är mellan 55-60 cm i diameter och vikten ligger väl mellan 65-80 kg styck eller så. De flesta, mest amerikaner, hade nog tänkt att en pickup hade varit ett måste. Men det visade sig att mellan 5-6 stycken åt gången får plats in en liten Peugot 207.
En hög med blivande måltavlor
Den lilla bilen ligger rätt stadigt på vägen med närmare ett halvt ton tavelmaterial i bagaget
Nu kan det väl påpekas att det inte är några längre sträckor som skall köras. Men tre vändor blev det. Därmed rycker den första faktiska träningen med Växjö Sportkastningsklubb (VAIS) allt närmare. Snön är borta, nu finns någon form av ledare, det vill säga undertecknad, en plats att vara på och så den sista pusselbiten, något att kasta på.
Fast, det var en sanning med modifikation. Något att kasta med är inte så dumt det heller. Till att börja med får jag låna ut ett antal kniv-set för deltagare att pröva med. Eftersom jag har några stycken för det det goda med sig att nybörjare inte omdelbart behöver bestämmas sig. Det enda som återstår är ett datum och några som vill kasta!
Senare finns på agendan att köpa in några lämpliga nybörjarknivar samt yxor. Men det gäller att få deltagare först så det finns en ekonomi. Allt har sin tid. Projektet därefter blir att få tag i virke till att bygga ett par riktiga tavelställ. Till att börja får mina egna gamla trefötter duga.
Acejet är ett märke som inledningsvis främst fokuserade på att tillverka knivar för No Spin-kastning. Något som de blev mycket kända för.* De hoppade inte på tåget för rotationsknivar direkt. Därför var den här kniven blott deras tredje försök. Innan dess kom Spinner Bowie och Maximus, knivar jag tidigare recenserat här på bloggen. Annat är det nu då de i dagarna står i begrepp att lansera en rejäl satsning på just rotationsknivar. Det skall bli spännande att se vart det landar.
Det första som kan sägas om den här modellen är att den är snygg att se på, särskilt i det här utförandet. Det var det första jag föll för får väl erkännas. Den heter, vilket rubriken redan skvallrat om, Acejet Achilles. Den här versionen har dock ett längre och tämligen beskrivande namn skulle det visa sig. Det här utförandet är döpt till Acejet Achilles Shadow Vintage.
Acejet Achilles
Anledningen till det är förstås att den här kniven finns i flera olika utföranden. Till att börja med kan den fås i standarutförande eller som "spinner" dvs med ett hål på mitten i syfte att kunna lekas med bättre. Sedan kan du välja mellan att få den med eller utan läderhandtag samt vilken färg stålet skall ha.
Inget av det svarar dock på hur den känns att kasta med och det ämnar jag bena ut lite närmare här.
Utseende och mått
En sak som du som kastare förr eller senare måste ta ställning till är vilken typ av kastkniv du föredrar då det finns ett antal grundmodeller. Två av de vanligaste är Bowie-inspirerade knivar eller som här de som grundas på en dolk av något slag. Sedan finns fler men de lämnar vi därhän för tillfället.
Det draget är förstås det första som kan ses, det andra är den slående färgkombinationen mellan det vita handtaget (nåja, när det var nytt i alla fall) och det mörka stålet. Det är även de två detaljerna som ger kniven dess fulla namn som sagt.
Det svarta eller kanske mer lilaaktiga stålet kallas i Acejets katalog för "Shadow Steel". Dess vara eller icke vara kan diskuteras av praktiska skäl. Men det är mycket snyggt, särskilt när knivarna är nya.
Men det innebär att den är svärtad i en nyans som påminner om svart/lila/gun metal beroende på hur ljuset faller. Snyggt att se på men det har sina nackdelar. Något som snabbt upptäcks om man exempelvis missar tavlan eller får en snedträff och måste leta rätt på kniven bland löv och gräs. "Shadow" stämmer då den smälter in extremt väl bland skuggor och skiftningar.
Som alla beläggningar slits den dessutom efter hand vilket kan ses på bilderna. Den enda märkningen på kniven är som vanligt Acejets logotyp snyggt laseretsad på bladet.
Snygga att se på men korta, tjocka och lätta är nog den bästa sammanfattningen av utseendet
Den andra delen av färgkombinationen består av det handtag som åstadkommits med en lång lädersnodd som är lindad kring och igenom handtaget. Det kan för övrigt fås i tre olika nyanser. Vitt som här, alternativt brunt eller svart.
Den tredje detaljen som är uppenbar är att Achilles är genombruten. Det gäller både blad och handtag. Om det är bra eller dåligt kan även det diskuteras. Mer om det senare. Vad det gör är nämligen att det lättar knivarna och frågan är om det behövts.
De är förvisso maffiga 8 mm i tjocklek men i gengäld mäter de inte mer än 12" eller 30,5 cm på längden vilket är kort för en rotationskniv. Bredden är som mest 35 mm precis framför det symboliska fingerskyddet. Däröver är kniven 43 mm bred.
Sammantaget gör det dock att kniven väger in på relativt låga 325 g och det är med läderhandtag. Det gör att den tillhör det lättare gardet av rotationsknivar.
Material
Acejets främst nyttjade material är ett tjeckiskt stål med beteckningen 14260. Det återkommer i princip i alla modeller även om det finns avvikelser i katalogen numera som exempelvis D2.
Fjäderstål är ett utmärkt material rent generellt när det kommer till kastknivar som ställer lite speciella krav jämfört med en standardkniv. Anslagskraften ger kraftiga vibrationer och knivarna träffar diverse tavlor och mål med olika hårdhet. Det sliter på vilken kniv som helst och då har vi inte ens talat om missar än! Förutom rena bredsidor och snedträffar som bryter mot spetsarna så inkluderar det även rikoschetter. De kan hamna nästan varsomhelst vilket kan innebär närkontakt med lite av varje som betong, asfalt, sten och inte minst andra knivar. Det kräver sin tribut.
Den här liksom de flesta av Acejets kastknivar tillverkas i tjeckiskt 14260 fjäderstål
Av det skälet börjar kastnivsstål ungefär som vilket knivmaterial som helst men i processen av härdning och värmebehandling brukar det Rockwell-tal (HRC) som i andra sammanhang skryts med om det är över 60 i de här fallen ligga kring femtio. Allt för att få en mer hållbar produkt. Skulle man mot all förmodan lyckas knäcka en bit 8 mm tjockt fjäderstål med rätt härdning så erbjuder Acejet livstids garanti. Du får en ny kniv helt enkelt. Nu har jag emellertid mycket svårt att tänka mig att det är någon större kostnad för dem. Det lär inte vara många som går av på det viset.
Sedan bör man som köpare vara medveten om att mycket få professionella kastknivar är rostfria så de tarvar en del underhåll.
Att kasta
Achilles sägs vara en rotationskniv men det kan direkt sägas att av de tre modeller som var aktuella när den här släpptes så är det här den mest allround-betonade.
Jag har som knivkastare utvecklats en hel del sedan mina första recensioner av den här typen av knivar och har vid det här laget många hundra tusen kast bakom mig. Det avspeglar sig förstås i hur jag betraktar verktygen eftersom jag nyttjar alla typer av tekniker. Därför kan jag direkt säga att Achilles inneboende egenskaper gör den mer till en mångsysslare än en specialist.
På kortare distanser är Achilles ett precisionsinstrument. Det här var mina absolut första kast med den här kniven i höstas
En egenskap jag genast ställde mig en smula tvivlande inför och som sedan skulle visa sig stämma var spetsens utformning. Achilles har en mejselslipning men "eggarna" är endast kosmetiska och bredden på spetsen är hela sju millimeter och dessutom vidgas bladet relativt snabbt. Redan efter 4 cm är det två centimeter brett och då är det inte en slipad kniv vi talar om utan en överdimensionerad skruvmejsel. Sammantaget ger det här en rätt dålig penetrationsförmåga.
Men vikten känns bra, balanspunkten hittas 16 cm från spetsen alternativt 14 cm från handtagets slut beroende på hur man ser på saken. Tämligen neutral med lätt bakvikt vilket är utmärkt!
- Rotationskast
Det är faktiskt inom det här området som Achilles uppvisar sina största svagheter gentemot andra knivar med samma uttalade inriktning märkligt nog. Men det som den tappar här tar den igen på andra områden skulle det visa sig. Vad jag menar är att Acejet Achilles inte är helt lättkastad från andra avstånd än tre meter.
Från korta avstånd, dvs tre och fyra meter (1 och 1,5 varvs rotation) är det här nämligen rena precisionsinstrumentet. Eftersom kniven är lätt och kort snurrar den mycket kvickt. Det är en fördel från tre meter då kniven inte behöver accelereras på något vis utan hinner runt ändå. Dessutom gör det att flygvinkeln känns mycket rak. Något som sedan bekräftas på längre distanser där det är en faktor. Därtill är kraften tillräcklig från nära avstånd för att få bra träffar även på halvdåliga måltavlor. Så långt inga bekymmer utan snarare tvärtom. Det ger ett mycket gott intryck.
Mina första trevande kast med Achilles
Dock stöter man på en av knivens egenheter redan från fem meters distans. Achilles snurrar som sagt mycket snabbt vilket i sin tur dels gör att kastet måste ha en strävan mot tavlan snarare än runt för att rotationen skall börja senare än vad en större kniv gör. Men Achilles kräver också stor precision och en mycket rak träff. Annars sätter kniven sig inte. Det gäller särskilt om tavlorna är torra/hårda eller om de är färska vilket gör dem sega eller om de är lätt frusna. Allt annat än perfekta omständigheter stökar till det med andra ord. Orsakerna hittas i relationen mellan knivens vikt och tjocklek samt spetsens utformning.
Achilles har nämligen inga egentliga eggar som tunnar ut bladet och det gör att mejselspetsen är hela 7 mm bred. De flesta knivar för rotationskastning är 5-6 mm tjocka innan de smalnar av. Vid en korrekt träff duger penetrationskraften men vid minsta över- eller underrotation vrider Achilles sig ur tavlan. Det är som om träfibrerna inte förmår hålla kvar det tjocka bladet och kniven faller. I en del fall händer det till och med att kniven studsar baklänges ut ur målet. Det är riktigt irriterande.
En jämförelse mellan två tavlor, en gammal och sliten till vänster och en färskare oanvänd bit trä till höger. I den senare studsar en stor del av kasten mot ytan och när de sätter sig handlar det endast om någon centimeters djup eller så
Det går att kompensera det här fenomenet med något större kraft i kasten men det resulterar i sämre precision. Knivens naturliga rotation kräver en lättare touch så tar man i får man tvinga kniven till rätt snurr och det sker på bekostnad av siktet. Det är det som börjar märkas från fem meter.
På sex och sju meter förstärks det jag beskrivit ovan fast med det undantaget att kniven känns lätt att sätta från sju meter. En stor del av det kan tillskrivas att här är känslan framåt och den raka flykten en fördel. Det förutsatt att du inte nyttjar styrka förstås. Då överroterar kniven lätt. En känsla i kastet som säger MOT tavlan är knepet.
Sedan är jag generellt inte helt vän med det lindade greppet. I mitt tycke ger det för mycket fäste och därmed friktion vilket gör att kniven inte glider ur handen lika lätt som den borde. Särskilt gäller det om lädret blivit det minsta fuktigt av svett, regn eller snö. Då får kastaren nästan släppa kniven vilket inte är bra.
Lädergreppet gör också att kniven känns markant olika beroende på om du kastar med grepp i bladet respektive handtaget. En vanesak men värd att påpeka. Särskilt när dolkar ofta har fördelen att vara mer symmetriska i det avseendet vilket vanligen är en av deras fördelar.
- Half Spin
Det Achilles förlorar på gungorna tar den igen på karusellerna för att traverstera en gammal visa eller enkelt uttryckt, att den inte är fulländad till rotationskastning gör den desto bättre inom andra områden. Half Spin-tekniker (military och instinctive) är goda exempel på det.
Enkelt uttryckt känns det som det främst är de här teknikerna kniven utvecklats för. Greppet vid exempelvis underhandskast från bladet är exemplarisk. Lagom tjockt och den grovlek som kan vara till nackdel när det gäller att få kniven in i tavlan gör här kniven lättare att hålla. Balansen är även mycket god för ändamålet. Den hittas strax framför det tänkta fingerskydddet. Något sämre därvidlag blir nog kniven om lädret avlägsnas.
Sedan gör skåran i bladet som därtill slipats på insidan så den inte känns vass att kniven är extremt bra att indexera i handen. Det gör Military Half Spin till en utmärkt teknik med den här kniven. Tummen hittar lätt sin plats i sidled men även i längsled.
Detsamma kan sägas om Instinctive Half Spin. Spetsens avsmalnande ligger väl i handen och sidan på bladet är så tjock att pekfingret får mycket att vila emot. Det gör kniven lättare att kontrollera.
Det i kombination men en väl avvägd vikt gör Achilles till en suverän kniv för halvrotationstekniker av allehanda slag.
- No Spin
Det är på det här området jag blir mest förbryllad. Förvisso brukar jag hävda att du kan kasta allt med No Spin-teknik. Det gäller även större knivar och särskilt om man använder tekniker inspirerade av R Thorn. Men trots det är sällan större Bowie-knivar bra till det. Den här kniven däremot har till och med en handtagslängd anpassad för ett No Spin-grepp. Särskilt som baksidan av fingerskyddet fungerar utmärkt att placera det i sammanhanget så viktiga pekfingret mot. Skulle man därtill avlägsna läderlindan skulle den känslan förstärkas ännu mer.
Med det sagt är nog Acejet Achilles en av de bästa rotationsknivar jag använt för No Spin. Jag skrev något liknanden om en annan modell "Maximus" och det intrycket består. Båda de här modellerna är tydligt gjorda av ett företag som främst lancerat knivar gjorda för att kasta utan rotation.
Det går således bra att kasta No Spin med Achilles även om den inte slår sina mer specialiserade syskon som Raven eller Stinger-familjerna.
Sammanfattning
Det går inte att förneka att Acejet Achilles Shadow Vintage är en kniv som gör sig bra på bilder. Det är en snygg modell helt enkelt.
Något av problemet med snygga kastknivar är att de oftast inte förblir det när de använts. För eller senare, ofta förr, träffar man andra knivar, hårda ytor, får snedträffar och så vidare. Det leder till att handtag får sina bucklor, blir skavda eller går sönder lite beroende på vad de är gjorda av.
I det här fallet leder kantträffar på tavlor till att lädersnodden som utgör handtag dels lossnar något och dels går av. Ett problem som multipliceras om lädret blir blött. Jag tror att jag limmat ihop de här handtagen minst tre gånger. Det är inte det enda problemet med det här handtaget. Det andra är att jag tycket att det gör kniven något för tjock. Särskilt som skillnaden mellan hur kniven känns att kasta från handtaget respektive bladet blir större. En egenskap som är viktig för rotationsknivar. Åtminstonde enligt mina preferenser.
Sedan var det Shadow steel-fenomenet. Ytan förblir inte blånerad kan jag meddela. Först skavs spetsarna sedan hela kniven. Bästa beviset för det är mina äldre Raven II som närmast är metallfärgade vid det här laget. Riktigt lika långt har det inte gått med Achilles men det beror i gengäld på att det kastats färre kast med dem.** Sedan var det problemet med att hitta dem om du kastar utomhus. Det är aldrig lätt men mörka blad förenklar inte det hela.
Därtill kan läggas att de färgar av sig. Eller åtminstone gör det de vid dåligt väder, det vill säga kallt och blött.
Det här är ändå sett hur en kameralins, verkligheten är värre
Sedan är det här ett resultat av färgen. Jag trodde den skulle vara på bladet, inte på min hand
Som med alla andra modeller från Acejet känns Achilles rejäl, inte minst som den är kraftig med sina åtta millimeters tjocklek. Men jag blev snabbt lite misstänksam mot längden och hur det skulle påverka kastningen och de farhågorna visade sig stämma. Trettio centimeter är kort och strax över trehundra gram är lite i sammanhanget. Resultatet blir en kniv som förvisso blir mycket allroundbetonad, något jag beskrivit tidigare men också att de egenskaper som är önskvärda för en god rotationskniv blir lidande. Exempelvis roterar en mindre kniv inte lika stilla och uppträder inte lika lugnt i luften. Kastaren behöver även ta i något mer från längre distanser vilket kan påverka precisionen negativt.
Här är Achilles i jämförelse med några andra spetsar som tillhör kastdolkar. Den nästan dubbelt så breda kniven till höger har bättre penetration tack vare de tunnare eggarna
En annan detalj jag inte är helt vän med är grovleken på godset och särskilt inte i kombination med spetsens tjocklek. Nu har jag nämligen inte alltid tillgång till perfekta mjuka ändträtavlor utan får kasta på det jag har tillgång till vilket bland annat innebär lövträ och äldre, hårdare tavlor. Då märks det snabbt att med orginalslipning är penetrationen hos de här knivarna inte särskilt god. Om du nu inte träffar helt rakt från kort avstånd förstås. Då uppstår sällan bekymmer.
Men mycket av det bestäms av kastarens preferenser. Föredrar du lättare knivar är det här kanske något för dig. Det positiva det för med sig är exempelvis att det är lättare att träna med dem utan att överanstränga sig och att de påminner mer om andra typer av knivar (läs No Spin) om du växlar mycket mellan stilar.
Acejet Achilles, inte en pretendent till tronen för bästa rotationskniv men en riktigt bra kniv för allround-kastning
Sammantaget tycker jag därför inte att Acejet Achilles Shadow Vintage är den ultimata valet för den som vill ha den bästa kniven för rotationskastning. Särskilt inte i det här utförandet. Välj i så fall hellre en "naken" version och utan det svarta stålet. Inte lika snyggt men väsentligt mycket mer praktiskt.
MEN och det är ett stort men. Vill du ha en mycket välgjord kniv för allround-kastning är det här en gångbar kandidat. Den är nämligen mycket bättre för halvrotationstekniker vare sig du kastar över, under eller från sidan. Därtill går den faktiskt bra att kasta No Spin med om du vill addera den tekniken till din förmåga.
