Ibland är man så till brädden fylld av intryck att man knappt vet vart man skall börja. I alla fall jag och idag är ett sådant tillfälle. Då har jag ändå haft några timmar på mig att sortera helgens händelser. Därför ämnar jag försöka bena ut alla spretande tankar rörande knivkastning i ett par inlägg här på bloggen.
Det som skall processas är allt som hände under Soulthrower Open som gick av stapeln i Arboga. En knivkastartävling öppen för alla och med internationell prägel. Verkligen internationell skulle det visa sig då de som kom längst ifrån var från USA och Australien! På plats fanns även kastare från Storbrittanien bördiga från både Skottland och södra England samt kastare från Finland, Tjeckien och förstås Sverige.
Måhända är det inte den största tävlingen i världen sett till antalet deltagare men det kan mycket väl ha varit en av de trevligaste.
Den känslan var något jag diskuterade över kaffet på jobbet då det finns några där som har ägnat sig åt andra mindre sporter och de kände delvis igen sig. Det blir nämligen en viss kamratskap när man ägnar sig åt en mindre sport. Något som jag även är bekant med sedan min tid som ju-jutsu-utövare. Man har chans att träffa och prata med de bästa i världen, något som förstås är helt omöjligt i en större sport som säg fotboll eller liknande. Att den genomsnittlige korpspelaren skulle ta sig en pratstund med Zlatan eller Messi förefaller inte särskilt sannolikt. Men här kan man både få träffa några av de bästa i sitt gebit och ta del av deras kunskap.
Sedan tror jag faktiskt att knivkastare är ett vänligare släkte än de flesta. Men den iakttagelsen kanske inte är helt vetenskapligt belagd. Men tills dess att någon motbevisar mig kommer jag att hävda att det förhåller sig på det viset.
 |
| De flesta av kastarna i Soulthrower Open 2023 |
Storleken är inte allt brukar det heta och det stämmer även i det här fallet. Det fanns riktigt duktiga kastare på plats i alla discipliner. Särskilt som de som är bra i en gren ofta tenderar att vara framstående även i flera andra.
Det är möjligen baksidan av små sporter. Förvisso finns det inte tusentals personer att konkurrera med men det finns alltid en topp och den är alltid superb, så även här. Där fanns kastare med världsmästartitlar och vinnare av andra internationella turneringar och priser varvat med gröngölingar som jag. Det gör att som nybörjare får man ibland möta de bästa direkt. Vilket förstås är både en förbannelse och välsignelse sett till resultat. Men det är extremt inspirerande hur som haver.
Rent sportsligt var jag mest på plats för att lära. Det här är bara min tredje tävling så mer erfarenhet behövs. Förutom de timmar man står och nöter på hemmaplan genom att dunka ett vasst objekt i en bit trä så behövs träning inför själva tävlingssituationen. Det är verkligen något helt annat att prestera när det gäller. Något som många fick erfara och något som jag ämnar återkomma till i ett senare inlägg.
Det primära målet var att få lära känna fler kastare och få ansikten till de några av de personer som man tidigare endast bytt några ord med on-line eller följer i sociala medier. Det fantastiska var att de var ännu mer sympatiska i verkligheten! Det var därför med både sorg och glädje i hjärtat jag lämnade Arboga för hemfärd.
Men vi ses snart igen i olika sammanhang.
/ J - känslosam
PS. I nästa inlägg ämnar jag inrikta mig på själva tävlingen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar