"Throw Back"

 

 - knife throwing in retrospect

We have arrived at the time of the New Year columns. At least the beginning of the short but intense season for that phenomenon. Now you are expected to sum up the past year, preferably in the form of some New Year's candy with funny elements. Such occurs in most contexts in all media. I don't know if it's the right form for me. But maybe it's a good idea anyway?

We'll try, first, let's get a short overview of the "knife-throwing year of 2023"

Next year's competition knives for rotational, Spinning Butcher from WL Custom Blade and Throwingzone

The year that passed didn't quite go as planned. In general, it can be said that there was a little less throwing and a little more spread in terms of results than what was planned.

This year's efforts in numbers

With the same presentation as last year, it can be stated that my third year as a practicing knife thrower offered:

• 326 hours, divided into
• 94 sessions, which resulted in 
• 128026 throws

Now, of course, the numbers are not quite exact. Rather, some throws can be added here and there. Spontaneous trips in the forest are not included, for example. It's not so bad that I keep track of exactly every throw. But I do count during all practice sessions. Or rather, I keep a training diary. I happen to think it's interesting.

Otherwise, it can be stated that there are about 25,000 fewer throws and 63 hours less compared to 2022. It depends on both weather and time. Above all, the result is distributed over significantly fewer sessions. In addition, they are divided into trips to my throwing range and forest walks that include knife throwing. There are 62 training sessions and 32 more "free throwing" in the woods. This should be compared with 161 training sessions in 2022.

Most likely the set that will be used in the next season when it comes to No Spin. The Devil's Claw from Zitoon Knives.

In terms of personal bests of various kinds, not much has happened. I want to be clear that the numbers are training results and not competition results. They tend to differ quite significantly. A phenomenon that everyone who has competed is familiar with.

• Walk back (3-7m), rotational is still 258 p
• Walk back (3-7m), No Spin hasn't increased either but stays at 219 p

Points, Rotational Throwing:

- 3 m: 104 p, not yet a 100% hit

- 5 m: 99 p, same as before

- 7 m: 80 p, here, too, the maximum result is unchanged

Points, No spin:

- 3 m: 96 p

- 5 m: 86 p

- 7 m: 70 p

Longest throw, rotational: 13.40 m.

Longest throw, No spin: 10.38 m

The longest throws in the rotational discipline have improved by a couple of meters from last year but are still nothing to write home about. If something is going to be written in that context, around 20 m or so is needed. My results are certainly not competitive. No spin I haven't had the opportunity to improve at all. Rather, I was worse at the longer distances this year. A lot because I've not been able to practice that type of throwing due to injuries and major problems with the target material. The targets were simply too hard to stick a knife in from longer distances no spin. A simple but brutal fact.

Competitions

In addition to training, there have also been competitions. However since I couldn't afford to go to France for this year's UKAT WC, there were two events that I participated in. It was this year's Swedish championships and Soulthrower Open. A very sympathetic gathering I must say!

Winner, No Spin Walk Back Soulthrower Open 2023

In terms of results, I ended up slipping down one place in the SC hierarchy in rotational throwing and became a bronze medalist in Walk Back. However, I kept my place as number one in No Spin and can therefore still call myself the Swedish champion in the discipline. In addition, I took some plaques in games with the same technique. Something tells me that more will be required if that position is to be maintained next year as well. I managed to achieve the same lucky placement in No Spin in the Soulthrower Open. That time in international competition. Something I'm more than happy with. It was surprising, to say the least. 

The Throwing Year 2024

It remains to be seen how it will play out. My powers of clairvoyance are very limited, I have noted. However, the first thing that happens next season is the online competition "Aim Games K20" which starts in January and lasts for three months. Fortunately, it may well be added that I don't have the opportunity to throw indoors and thus am completely dependent on the weather. Snow and too much cold cause problems and mean zero knife-throwing for me. In addition, I have to get hold of suitable material for a competition target. So my eventual participation and results are not solely dependent on my own performance but are heavily influenced by external circumstances.

Medals to defend and improve at the Swedish Championships 2024

If there will be Swedish Championships and Soulthrower Open again this year, the plans are to try to defend my titles there. It won't be easy, I can say. Not least from the latter competition, there are opponents hungry for revenge. Some of them are actually better than me, I firmly claim. But I intend to invite them to a dance anyway. In the same way, I have a great desire to participate in the WC organized by UKAT, which will take place in England later this year. But for it to work, I need both money and time.

Other than that, I'll see how much time I can spend on knife throwing There are also big plans to return to cycling training and it is impossible to escape the fact that both activities require a lot of time.

/ J - the throwoholic

Soulthrower Open, del II - Mina tävlingar

Oj, vad tiden går! Sommaren är här och med det lockar mycket utöver att sitta inne och skriva. Knivkastning bland annat! Men här kommer sent om sider en fortsättning på mina äventyr i Arboga härförleden. 

Sedan var det ju tävlingar också. Fast det var inte i den änden det började. På fredagen anlände jag och min kära fästmö till Arboga efter fem timmars bilfärd från vårt Småland. Nästan sedvanligt vid det här laget tog vi in på det lokala Rasta för att få tak över huvudet. Efter incheckning och lite vila begav vi oss till "Meken", idrottsplatsen där Arboga Sportkastningsklubb har sin utomhusarena. 

Vi hade inte någon brådska dit bör tilläggas. Samlingen var officiellt inte förrän klockan fem men framförallt ville vi att regnet skulle avta eller helst upphöra innan vi begav oss. Det fullkomligt vräkte ned någon timme tidigare nämligen. Men tack och lov försvann nederbörden och kvällen blev fin även vädermässigt.

Soulthrower Open på Meken i Arboga

Efter att ha hälsat på de som befann sig på plats ämnade jag ägna mig åt inkastning. Det blev väsentligt mycker mer än jag tänkt mig då den stora skaran kastare inklusive maestro Marcus Pehart själv var ute på jakt efter vikingaspår. De kom först ett par timmar efter planerad tid vilket passade mig utmärkt. 

Tvärtom vad somliga påstår tjänar jag nämligen på mycket inkastning. Det är inte själva kastningen som skall åtgärdas eller läras på plats, det är omständigheterna. Exempelvis har jag inte plana tavlor hemma utan de står på stativ vilket gör att de lutar en aning. Dessutom har jag för tillfället extremt hårda tavlor av björk medan här är tävlingstavlorna av sympatiskt mjuk gran. Det gör stor skillnad kan jag säga. Sedan kastar jag generellt bättre när jag nästan är trött. 

Under tiden vi väntade på att den stora skaran  skulle anlända passade vi andra på att väga in våra knivar. Den här gången hade jag fler än vanligt. Först två set No Spin-knivar beroende på att dagsformen brukar variera och avgöra vilka som passar bäst. I det här fallet var det två modeller från AceJet, Stinger och Raven II Likaså hade jag inte mindre än tre set rotationsknivar. Jag återkommer till varför. 

Walk Back, Rotational

I det här fallet kunde jag lika gärna låtit bli att medföra så många knivar kan konstateras i efterhand. Rotationskastningen gick nämligen åt skogen. En del av det beror på att jag fick för mig att undersöka om jag är en renodlad "Bowie-kastare" eller en möjligen mer av en "dolk-kastare". Därför frångick jag mina förstavalsknivar, Woodpecker från Pierre Cazoulat till förmån för ett par Patriot Dagger från WL Custom Blade. Det gjordes två veckor innan tävlingen så lite tid fanns att justera tekniken. Men det var ändå ett korkat beslut visade det sig med facit i hand. 

Rotationaskastningen blev inte den mjukstart jag hoppats på Foto: Jules Valkyrie

Problemet visade sig vara något jag inte förutsett. Under lugna förhållanden hemma kan jag nämligen kasta ungefär lika bra med båda typerna och faktiskt lite bättre på korta avstånd med Patriot Dagger. Men under tävling visade det sig att min kastning när adrenalin infinner sig blir sämre med dolkarna. De är nämligen lättare och något mindre vilket även medför att marginalerna för en bra träff minskar. Är man spänd ökar därför risken att missa.

Något som omedelbart hände i Walk Back. Ett "drop" redan på första kastet. Sämre inledning kan man inte få! På träning och uppvärmning händer inte det. Där är allt annat än en femma en miss. Det satte tonen för resten av kastningen och jag fick mediokra 180 p någonting vilket gav en sjätteplacering om jag minns rätt. Inte uselt sett till motståndet men resultatet var inte bra.  

Vid mer än ett tillfälle utbrast jag "aldrig mer de här knivarna" på både engelska och svenska och i lite olika tonlägen. Ett löfte jag troligen kommer att hålla. Jag gillar Patriot Daggers rent generellt men de kommer inte att vara mina tävlingsknivar kan konstateras. 

Mina back up knivar, Zitoon Spinning Dagger kunde jag inte ha skiftat till heller då jag lånat ut dem. Ytterligare en fördel med att ha flera set invägda knivar!

Walk Back, No Spin

Anledningen till att jag börjat med rotationskastningen var tavlorna på hemmaplan. Vad jag hittills har tillgång till i år är nämligen ett par extremt hårda och sega björkskivor. Det gör att jag inte kunnat öva de längre distanserna för no spin. Knivarna sätter sig helt enkelt inte i det material jag har haft till förfogande. Det gör de inte ens med säkerhet från tre och fyra meter dessvärre. Det i sin tur försämrar tekniken då jag hemfaller åt mer och mer kraft varefter missarna infinner sig. Det är rätt frustrerande och försämrar både träningslusten och självförtroendet. Det sista är livsviktigt i knivkastning då det ger lugnare mer harmonisk och avslappnad kastning. 

Ja, om det gått så bra i tävlingen. Uppvärmning inför No Spin

Därför tänkte jag mig en mjukstart som inte blev av. När det var dags för no spin var upplägget lite annorlunda. Redan på uppvärmning och inkastning märkte jag att sex och sju meter inte kommer att fungera. På det området har jag backat i jämnhet sedan SM förra året. En tråkig utveckling men nu gällde det att hantera det. Jag valde istället att försöka koncentrera mig på de kortare avstånden tre, fyra och fem meter. Det hjälpte faktiskt en smula. Träffar på de längre distanserna från min sida betraktades som en bonus den här dagen. Alla poäng är välkomna i tävling. Man vet aldrig vad som avgör i slutänden som min kära sambo mycket riktigt konstaterade. 

Resultaten var inget att skryta med då jag slutade på 151 p och jag hoppades på över 200. Men det visade sig att fler än jag drabbades av akuta tävlingsnerver. Flera av de mycket duktiga kastare som fanns på plats presterade även de under vad de är kapabla till vilket gjorde det hela till en jämn och spännande affär. En som jag till slut lyckades vinna!

Games

Under helgen fanns även möjlighet att delta i diverse olika lekar såsom siluettkastning mot midsommarstång samt "the Angled midsommer pole", Speed throwing, Mountain man och även långdistanskastning med både yxa och kniv. Sedan icke att förglömma "Cotanque", dvs knivversionen av Petanque/Boulle. Även de olika lekarna gav blandat fast mest dåliga resultat för min del. Somligt beror mest på bristande kapacitet från mitt håll, annat på tävlingsoerfarenhet. Men en liten del har faktiskt med material att göra. Både de som hittas i tavlorna och det jag höll i händerna. Vi kan säga så här, jag kommer att ha vassare knivar redan till SM. Jag vill inte vara med om att dugliga träffar faller ur tavlan fler gånger. 

Speed Throwing, inget för mig då jag endast gjort det två gånger i mitt liv och inte har möjlighet att öva. Resultat: 11 knivar

Koncentration, mitt första möte med Cotanque. Foto: Jules Valkyrie

Inspiration

Överlag får dock sägas att jag var mer än nöjd med hur saker och ting utföll. Med tanke på de närvarande i kombination med min ringa tävlingserfarenhet så räknade jag inte med några framskjutna placeringar överhuvudtaget. 

Men träning är träning och tävling är tävling och även om det kan låta som floskler så finns det några saker som måste hanteras oavsett vad man ämnar tävla i. En är att vara frisk och därmed kunna träna överhuvudtaget och det andra är att kunna vara närvarande. Sedan gäller det att prestera när det verkligen gäller. Det är inte alla förunnat att ha den förmågan nämligen. 

Mycket glad vinnare i No Spin Walk Back. Foto Jules Valkyrie

Med det i åtanke tränas det rejält inför nästa tävling som i mitt fall blir SM i Arboga nästa månad. Tillbaks till Meken med andra ord. Inte mindre inspirerad att träna är jag av det faktum att de resultat jag normalt presterar i framförallt No Spin hade räckt mycket långt i årets UKAT-VM som gick av stapeln i Vitré, Frankrike för ett par veckor sedan. 

Vinnarknivarna blev återigen Acejet Stinger

Men allra mest inspirerande med Soulthrower Open var att möta alla kastare, såväl gamla bekantingar som nya ansikten. Det är helt enkelt så att många knivkastare är trevliga människor. Därtill blir det alltid en särskilt atmosfär när man samlar många människor på samma yta som delar ett gemensamt intresse. Det gäller såväl musikfestivaler som knivtävlingar. Sedan är det alltid trevligt att få ett ansikte till några av de personer som man annars bara kommunicerat med eller följt på sociala medier. 

Sedan är fördelen med små sporter som den här att möjligheterna att träffa storfräsarna är stor. Den som precis börjat i en gärdesgårdsserie i fotboll kan inte smyga upp och ta ett snack med Zlatan, Messi eller någon annan superstjärna. Det kan man i knivkastning. Sådant är också förbaskat kul. Därför var det lite tråkigt att jag inte hade råd att åka till VM. Men nästa år går det i England så då jäklar blir det åka av!

/ J - nymotiverad

Soulthrower Open, Part I

Sometimes you are so overwhelmed with impressions that you hardly know where to start. At least me and today is such an occasion. Then I still had a few hours to sort out the weekend's events. Therefore, I intend to try to clarify all the thoughts regarding knife throwing in a couple of posts here on the blog.

 

What will be processed is everything that happened during the Soulthrower Open that took place in Arboga. A knife-throwing competition open to everyone and with an international touch. Truly international it would appear as those who came the furthest away were from the USA and Australia! There were also throwers from Great Britain with backgrounds from both Scotland and southern England as well as throwers from Finland, the Czech Republic and of course Sweden.

It may not be the biggest competition in the world in terms of the number of participants, but it may well have been one of the nicest.

That feeling was something I discussed over coffee at work as there are some there who have been involved in other minor sports and they partially recognized themselves. There is a certain camaraderie when you engage in a minor sport. Something that I am also familiar with since my time as a Ju-Jutsu practitioner. You have the chance to meet and talk to the best in the world, something that is of course completely impossible in a major sport such as football or the like. That the average player would have a chat with Zlatan or Messi does not seem very likely. But here you can both meet some of the best in their field and share their knowledge.

Then again, I actually think knife throwers are a friendlier breed than most. But that observation may not be completely scientifically substantiated. But until someone disproves me, I will maintain that it is so.

Most of the participants in Soulthrower Open 2023

Size is not everything, as the saying goes, and that is also true in this case. There were really good throwers present in all disciplines. Especially as those who are good in one discipline often tend to excel in several others as well.

It is possibly the flip side of small sports. Sure there aren't thousands of people to compete with but there's always a top and it's always superb, so here too. There were throwers with world championship titles and winners of other international tournaments and awards interspersed with newbies like me. This means that as a beginner you sometimes have to face the best in your first competition. Which of course is both a curse and a blessing in terms of results. But it is extremely inspiring either way.

In terms of sports, I was mostly there to learn. This is only my third competition so more experience is needed. In addition to the hours you stand and enjoy at home pounding a sharp object into a piece of wood, training is needed for the competition situation itself. It's really something else to perform when you have to. Something that many experienced and something that I intend to return to in a later post.

The primary goal was to get to know more throwers and get faces of some of the people with whom you had previously only exchanged a few words online or followed on social media. The amazing thing was that they were even more likable in real life! It was therefore with both sadness and joy in my heart that I left Arboga for the journey home.

But we will see each other again soon in different contexts.

/ J - feeling emotional

PS. I nästa inlägg ämnar jag inrikta mig på själva tävlingen.