Knivrecension Opinel no 8

-  mer klassiskt än så här blir det knappt

Vissa föremål överlever tidens hårt gnagande tand och blir klassiska. Den här kniven är ett gott exempel på det fenomenet. Modellen har funnits sen 1890-talet och lever fortfarande i högsta välmåga och är i Frankrike närmast synonymt med en fällkniv med träskaft. En "Opinel" helt enkelt.  

Det finns förstås andra klassiska fällknivar som fyller samma nisch från andra delar av världen. Enkla okomplicerade bruksföremål som japanska Higonokamis, tyska Mercator, amerikanska Sodbusters, sydafrikanska Okapi och icke att förglömma andra franska mönster som Douk Douk och Laguiole. Men ett snäpp över dem höjer sig ändå Opinel. De är tillsammans med de röda knivarna från det lilla alplandet kanske något av det mest kända som finns i fällknivsväg.

Opinel No 8

De klassiska Opinelknivarna finns i elva olika storlekar från miniatyrvarianten No 2 till veritabla jättar som No 13. Numret betecknar helt enkelt bladlängd i centimeter. Nummer ett och nummer elva har utgått ur sortimentet. Ettan för att den var för liten och nummer elva för att den inte skiljde sig tillräckligt från tio och tolv om jag är rätt informerad. Alla knivarna har samma utseende i grund och botten och det är bara storleken som skiljer dem åt. Lite speciellt är att alla mått ökar proportionerligt vilket gör att de större modellerna inte bara är långa utan även väldigt grovskaftade.

Klassiskt utförande med kolstålsblad och bok i greppet

Eftersom jag inte äger några andra Opinel sedan tidigare siktade jag på en så klassisk kombination som möjligt vilket innebar en No 8 med standardskaft i bok och ett kolstålsblad. Annars kan de fås med rostfria blad med sandviksstål och med olika träslag i skaften. De finns också i hemska moderna varianter med plasthandtag, riktiga vederstyggelser enligt mig. 

Blad

Bladformen återspeglar den historiska traditionen och är en enkel funktionell clippoint. Det ger ett blad med vass spets, en rejäl buk och dessutom en bra portion rak egg att arbeta med. Det förhållandet förstärks av att eggen är dragen ända in till handtaget. 

Ett en rättfram clippoint här i kolstålsutförande

Bladet är märkt med "Opinel" samt deras deras logotyp den "krönta handen" vilken för övrigt är baserad på Savoiens landskapsvapen där kniven tillverkas. Även stålkvalitén är stansad i bladet och i det här fallet lyder texten "Carbone" vilket står för 1075 kolstål. För den som vill ha ett rostfritt stål finns knivarna även att tillgå i det i Frankrike vanligt förekommande Sandvikstålet 12C27.

Knivarna skär extremt bra till följd av både den hela slipfasen och bladprofilen som är tunn och inte lämnar mycket stål bakom eggen. De är fullt konvext slipade från en godstjocklek på endast två millimeter. 

På bladet syns förutom stålsort och namn även logotypen "den krönta handen"

Just det här specifika exemplaret kom dock med en minst sagt halvtaskig egg som var särskilt illa ut mot spetsen där den var komplett slö. Det ger inget bra allmänt intryck, särskilt inte som andra billigare knivar som till exempel våra egna Moraknivar alltid är vassa redan från början. 

Det extremt tunna bladet gör att kniven förstås är ytterst lämpad för att hantera mat i olika former som att skala frukt och rotsaker, skiva korv, skära lök etc. Men jag hade inte valt kolstål om det är sådant arbete man har i åtanke. Det mörknar och får patina men det kan också ge en viss bismak åt mat med syra i.

Annars är Opinel utmärkta för allehanda småarbete som att skära av trådar, kapa snöre, öppna förpackningar, paket och kuvert och andra vardagssysslor.

Det är emellertid ingen täljkniv. Det tunna bladet flexar en aning och att arbeta i trä känns en aning som att försöka snida med en kort filékniv. Däremot biter bladet bra i trä och jag har sett videor där de här knivarna pressas långt över vad man tror att de kan prestera. Så kapacitet finns men det är mer en fråga om att det går i nödfall än att de är bra till det. 

Kartong och papp glider bladet emellertid igenom som om det knappt fanns. När kniven väl var vässad skall väl tilläggas. Här är det närmast handtaget som sätter gränserna istället. 

Handtag

Handtagsformen är ett av de typiska kännetecknen för kniven ifråga. Det är ett nästan helt runt handtag som plattas ut mod bakänden och avslutas med den traditionella "fiskstjärten". 

Materialet i det här fallet är bok men knivarna finns även i något lyxigare utföranden med handtag i träslag som oliv och valnöt. Dessvärre kan de även fås i plast numera. Plast tar enligt mig effektivt bort den charm som finns med den här kniven även om det måhända är praktiskt.

Ett lätt format kvastskaft i bok

Storleken på No 8 är tillräcklig för att man skall få plats med alla fingrar om man inte har allt för stora händer och det är fylligt nog för att fylla handen tämligen väl. Men där upphör de positiva egenskaperna enligt mig. Skall jag vara ärlig är jag inte alls förtjust i den här formen på handtag hur traditionella de än må vara. 

Visserligen finns det de som hävdar att den mänskliga handen är gjord för att greppa kring pinnar men jag hävdar att det trots det finns mer ergonomiska former för knivhandtag samt att händerna för övrigt även är utmärkta att greppa saker som säg - kantiga stenar. Greppet på den här kniven är nästan helt runt och det gillar jag inte. I princip är det ett kvastskaft med avfasad ände. Det gör att det har en tendens till att rulla i handen. 

Ett känt avslut som jag inte är någon vän av

Lägg därtill att det är helt slätt och därmed mycket halt och du har ett handtag som är behäftat med vissa nackdelar. Vad värre är att den bakre kanten faktiskt är närmast kantig vilket känns i alla grepp utom i "hammargrepp". Om kniven används med styrande tumme eller pekfinger på bladet trycker bakänden på handtaget mot handflatan på ett obekvämt sätt. Det går förstås lätt att slipa av och det kommer jag kanske att göra om jag nu bestämmer mig för att använda den här kniven i någon högre utsträckning. 

Öppning och lås

Låskonstruktionen uppfanns på femtiotalet och är med andra ord ett senare tillägg till den ursprungliga kniven. "Virobloc" som den kallas bygger på en dubbel och unik låsring som numera låser bladet såväl i infällt som i utfällt läge. De tidigare varianterna låste enbart bladet i utfällt läge. Konstruktionen är briljant i sin enkelhet och fungerar mycket väl. Det finns ingen tendens till glapp eller spel i bladet när det är låst. 

Virobloc i öppet läge

Även om låset är stadigt och effektivt hindrar bladet från att vika sig så är det inget som skall pressas för hårt. Avståndet mellan pivot och blad samt den korta tangen gör att anläggningsytan mellan blad och handtag är liten och därmed inte så starkt. Rent praktiskt, som jag använder knivar, är det inte av någon större betydelse men kan vara värt att känna till.

Låset placerar metallringen mellan bladet och fingret och för att det skall fallera måste hela kniven ge vika

Eftersom det här är en klassisk fällkniv fälls den ut med två händer. Förfarandet underlättas av en klassisk nagelskåra i bladet. Men för oss nagelbitare kan det vara bra att känna till att det sticker ut tillräckligt med blad för att greppa om i vilket fall som helst. Jag har själv inte upplevt bekymret men det varnas ibland för att handtaget som är av trä kan svälla om det kommer fukt i dem vilket gör kniven nästan omöjlig att öppna. För att undvika dylika komplikationer rekommenderas att man oljar in handtaget med exempelvis linolja. 

Att bära

Det skall sägas direkt att den här kniven är extremt lätt för storleksklassen. Det är också det första man lägger märke till när man greppar en Opinel första gången. Uppgiven vikt för No 8 är 50 gram med en kontrollvägning gav vid handen att den vägde in på ynka 44 g. En så låg vikt är förstås en stor fördel för en fickkniv. Som ofta påpekats - den bästa fickkniven är den man har med sig.  

Däremot är handtaget mycket runt vilket gör att den är tämligen substantiell i fickan trots den ringa vikten och det irriterar mig en smula. Sen är jag inte vän av den kantiga bladtangen som sticker ut i stängt läge och inte heller med den vassa ryggen på bladet. Här märks det att det är en enklare kniv det handlar om. Att åtgärda sånt kräver fler moment i produktionen vilket tar tid och tid är som bekant pengar.

Kniven är därmed inte riktigt så bekväm att bära som jag hoppades på. Den kräver en rätt stor ficka helt enkelt och går man omkring i en stor rock må det vara hänt. Men ned i en vanlig byxficka stoppar man den helst inte. Just nu förvaras den i högerfickan på min mockakavaj.

Sammanfattningsvis

Vad skall man egentligen tycka om en klassiker älskad av miljoner vid det här laget och som blivit utsatt för det mesta och överlevt? En kniv som började tillverkas i slutet av 1800-talet och som fortfarande är i produktion.

Alpregionen Savoien är hemmaplan för den här kniven vilket kan utläsas på skaftet

Jag tänkte sticka ut hakan en aning och säga att jag inte enbart är positivt inställd till den här kniven.

Faktum är att jag inte tror att jag kommer att bära den särskilt mycket. Det är för många detaljer som jag inte uppskattar vilka sammantaget överskuggar de mycket goda skäregenskaperna. Dels är den inte så bekväm att bära som vikten antyder. En såpass lång kniv med knubbig profil liggande löst i fickan tar en del plats. Det fungerar i jackor men inte i byxor till exempel vilket gör att jag inte kommer använda den på sommaren. Sen är den utstickande tangen vass, en detalj jag verkligen inte gillar på knivar generellt och inte i det här fallet heller. 

Väl i hand känns greppet väldigt halt och vill gärna vrida sig i handen eftersom det är närmast runt och sen är det faktiskt inte särskilt bekvämt. Bakänden skär in i handen i alla grepp utom ett vilket känns ytterligt begränsande. Möjligen skulle den kunna hamna i närheten av köket. Men där använder jag fällknivar som paketöppnare och för det öppnas den för långsamt. 

Om estetiken kan sägas att den är enkel och tidlös men bara attraktiv i vissa vinklar. Det som förstör annars eleganta linjer för min del är det tunnliknande handtaget. Betraktas den rakt från sidan är den dock snygg enligt mig. Jag anser att det finns betydligt vackrare knivar i samma tradition som Opinel både från Frankrike, Italien och Spanien. Däremot ger den långa och anrika historien ett visst rosigt skimmer över modellen som jag uppskattar på samma vis som jag tycker om en Mora No 1. 

Men icke att förglömma - den är gjord för att vara en enkel och billig fickkniv. Det var vad Joseph Opinel hade i åtanke och de kriterierna uppfyller den med råge. Faktum är att den är en av de lättaste och billigaste fällknivarna som går att få tag på. Som inte är pakistanskt skräp gjort i bleckplåt kan väl tilläggas.

Sen är förstås minst en Opinel ett måste för knivsamlaren i kraft av sin ikoniska status. Men som fickkniv betraktat? Den är som sagt oerhört lätt, skär bra och kostar inte skjortan* så förvisso får man mycket för pengarna men den känns fortfarande och uppträder i vissa fall som en billig kniv.

Specifikation:

Längd utfälld: 195 mm
Vikt: 50 g
Bladlängd: 80 mm
Godstjocklek: 2 mm
Bladstål: 1075 kolstål
Handtag: Bok
Lås: Virobloc

Producerad av: Opinel, tillverkad i Frankrike


/ J - den tillfällige fransosen


* Casström tar t ex 134 kr för den här kniven när den här texten skrevs.