Recension EKA RTG-1

 

- ett seriöst steg mot ett breddat sortiment

Med den här nysatsningen lämnar eller kanske snarare kompletterar anrika Eskilstuna Knivaktiebolag sitt mer traditionella sortiment. Där hittas exempelvis klassiska fällknivsmodeller i Swede-serien och fastbladare av allehanda slag för jakt och annat friluftsliv. Inte minst är G3 "Swing blade" en känd modell bland jägare. 

Moderniseringen har tidigare mest bestått i att några modeller fått andra handtagsmaterial än trä, läs "orange eller svart gummi" även om de sedan mycket länge producerat knivar med plasthandtag också.* Modellerna har dock i huvudsak varit av klassiskt slag med slipjoints och lock backs som bas. Men sedan hände något och man breddade katalogen med ett par mer moderna fällknivar och inte minst den här kniven kallad RTG-1. 

Den får sägas vara EKAs flaggskepp när det kommer till både kapacitet och kvalitet bland fastbladarna vilket gjorde mig nyfiken. Den ser helt enkelt mycket kompetent ut!

EKA RTG-1

Vad gäller nysatsningen måste erkännas att undertecknad, förvisso utan att ha hanterat dem, inte är helt övertygad om vissa av fällknivarnas förtjänster. Särskilt inte efter att ha tagit en närmare titt på vad Classic 8 Titanium erbjuder. Där räknar man i säljtexten t ex upp alla titanets förtjänster och vad det används till men sedan visar det sig att kniven inte är gjord i titan utan i stål med titanbeläggning med allt vad det medför. En synnerligen tveksam text och troligen kniv i mina ögon. Inte heller imponerar designen på T9 som redan på bild uppvisar synbara brister i designen för att nämna ett par exempel. 

Därför var förväntningarna inte särskilt uppskruvade när jag väntade på RTG-1 måste tillstås. Döm om min förvåning då den här kniven är så solid en kniv kan vara och håller en mycket hög standard. 

Men så har EKA också vänt sig till experter på området. Tyvärr görs den här kniven inte i Sverige och några svenska material är inte inblandade heller. Men det näst bästa är att nyttja produktionskapacitet hos de som kan sitt gebit. I det här fallet har man vänt sig till det Idaho-baserade amerikanska företaget Rowen Manufacturing. Det är därför de som tycker sig känna igen stilen på kniven när det kommer till fodral, bladets ytbehandling och handtagsskruvar har rätt. Det är nämligen de som gör ESEEs knivar också! Något som kan spåras i utseendet. 

Kniven kan fås i ett antal olika utföranden där det som varieras är färgen på bladet samt handtagsmaterialet. Endera kommer kniven med G10 i handtaget som den här svarta versionen eller så är det linne-Micarta som används. 

RTG-1 är en robust kniv som klarar det mesta

Twitterversion: EKA RTG-1, en förkortning som skall utläsas "Ready to Go". Namnet beskriver den här svensk-amerikanen på ett bra vis. Den är faktiskt redo att skrida till handling, nästan vad du än kräver av den. 

Blad

Bladformer kan göras mer eller mindre komplicerade. I det här fallet har den eller de som står bakom designen satsat på enkelhet. Det innebär ett droppoint-blad med harmoniska proportioner. Konkret betyder det en längd på 15 cm och en höjd på 3,3 cm. Tjockleken på bladet är 5 mm och det menar jag är väl avvägt för att balansera hållbarhet mot förmågan att skära bra. 

Nu är inte tjockleken allenarådande för prestandan utan där spelar övrig geometri inklusive tjocklek bakom eggen en stor roll. RTG-1 mäter hela 1-1,2 mm där för övrigt. En stadig och hållbar egg men det kräver att den är ordentligt vass för att den skall skära. Givet det och att övergången till de tjockare delen av bladet sker rätt omgående är det här inte en "slicer" som de säger på engelska. Kniven är mer lämpad för att hugga och snitta saker än att skära med.  

I det 15 cm långa drop point-bladet hittas 1095 kolstål

Bladet är fullt flatslipat med en tydlig primäregg (secondary bevel på engelska). Och när jag ändå är inne på ämnet så kan påtalas att fabrikseggen var riktigt bra! Den är både rak och symmetrisk och därtill vass som tusan. Kniven rakade hår utan något som helst motstånd och trots det relativt kraftiga bladet med sin beläggning så gled det genom papper med ett svagt väsande. 

Beläggningen som bladet fått är densamma som hittas på många av ESEEs knivar.** Om den kan sägas mycket och egentligen hade jag föredragit en slätare yta än det som pulverlack ger. Den som finns åstadkommer faktiskt lite motstånd i vissa material. I gengäld är den mycket hållbar och något slitage att tal om har det inte varit tal om under den här tiden. Men får jag välja föredrar jag någon form av DLC.

Stålet som används är ett välbekant kolstål i form av 1095. EKA själva hävdar att det är valt för att det är överlägset rostfria stål när det gäller böjhållfasthet. Med moderna stål är det nog något som kan diskuteras ur ett praktiskt perspektiv men i grund och botten har de rätt och jag ser inga problem med materialvalet. Rätt behandlat är det ett stål som går att få ruskigt vasst och som även uppvisar hög slaghållfasthet. Något som kan vara av godo i den här typen av knivar där viss misshandel kan vara aktuell. Det är också ett stål som är lätt att både underhålla med bryne och att slipa om. 

Avigsidan är att det gärna rostar. Det är därför man valde att belägga bladet med pulverlack och så var det problemet till största delen löst. 

Bladet är täckt med pulverlack för att förhindra korrosion

Originaleggen var som sagt vass men det märks när man använder kniven att stålet är tämligen mjukt. Skärpan måste underhållas tämligen frekvent. EKA anger inte något hårdhetstal utan skriver bara på hemsidan att stålet är "special behandlat". Om vi bortser från särskrivningen säger det inte så mycket men jag antar att det snarare är beläggningen än skärpan som avses. Men i ESEEs egna modeller brukar stålet hållas så mjukt som 55-57 HRC. Vi talar således om "Victorinox-mjukt". Till skillnad från de små fällknivarna skär inte RTG-1 särskilt väl när eggen är slö. 

Det material jag arbetat mest med är förstås trä i olika varianter, både torrt och färskt. För mig är det här som sagt en friluftskniv och en kraftig sådan används förstås till att fixa brasor med. Någon "bushcraftperson" är jag inte så något gnidande av pinnar mot varandra med hjälp av "bow drills" och liknande är inte aktuellt. Men väl huggande av grövre grenar, att spänta ved och ibland spräcka mindre bitar. Till allt detta är RTG-1 en exemplarisk kniv. Den har inte tyngden och storleken för att användas som huggare (chopper) men där använder jag en liten yxa istället. Däremot är den stabil nog för att man skall våga slå på den när den används som kil eller om den skall tvingas igenom hårt trå på tvärs mot fibrerna.  

RTG-1 skär igenom det mesta inklusive bildäck

Nästan lika sympatisk är kniven när det skall täljas. Balansen i kombination med god kontroll och en bra eggvinkel för den typen av arbeten hjälper till. Så för att vara en kniv som räknas till kategorin militär/överlevnadskniv är den inte dum alls för även detaljarbeten. Men det är klart att den inte matchar en mindre kniv för finlir. Men det får alltid göras kompromisser med den här typen av kniv.

Spetsen är relativt tunn för att sitta på en så här robust kniv. Men att den håller har konstaterats genom att jag vid många tillfällen drämt in den i mina kastknivstavlor**** och bänt ut kniven sidledes. I övrigt kan påpekas att penetrationsförmågan är mycket god. Något som understrycks av handtagsform och fingerskydd. Ingen risk att halka här inte. Det gör att man även vågar borra med kniven om det behövs. 

Andra material som kartong och tyg är inga som helst problem att hantera heller. Däremot är det här inte mitt första val för utomhusmatlagning. Visst, en vass egg går att använda men RTG är tjock bakom eggen, bladet grovt och ytbehandlingen hjälper inte till om det skall hackas lök. Men så var det nog inte knivens tänkta användningsområde heller. 

Det ultimata testet för en knivs konstruktion, knivkastning!

En extrem form av misshandel är att kasta en kniv. Förutom eventuella missar uppstår starka vibrationer i kniven vid anslaget vilket kan få vilken kniv som helst att självdestruera. RTG-1 överlevde en stunds kastande vilket är ett högt betyg!

Därutöver har jag faktiskt testat att hugga och skära i bildäck (övergivna sådana kanske skall betonas, bilägarna blir så ledsna annars) samt att skära tjock matta bara för att se hur det känns. Det kan meddelas att kniven klarar det också utan skador på egg eller spets. Detsamma gäller rep av grövre slag. Men där tappar kniven skärpan efter ett tag. Särskilt gäller det lite skitigare tampar som legat i sjön ett tag. I dem finns ofta lite grus. Jag rekommenderar i de sammanhangen varmt att man har med sig ett bryne i fickan. 

Handtag

RTG-1 är en klassisk heltångekniv där stålet är blottat hela vägen från ricasson till pommeln. Den sticker för övrigt ut varpå den kan användas som improviserat slagverktyg. Där återfinns även hål för fånglina. Utanpå sitter handtagssidor av G10 som är skruvade med tre mycket kraftiga bultar. En konstruktion som inte lär gå sönder i första taget. Därtill innebär det att kniven kan demonteras för rengöring om så önskas. Eller för att byta sidor om man känner för det. Jag tror att ett par mörka träskollor skulle passa bra det också. 

Tilläggas kan också att G10 är om inte oförstörbart så i varje fall extremt svårt att ha sönder. Därtill är det motståndskrafigt mot många frätande ämnen också. Både det och det andra alternativet Micarta är därför bra val till den här typen av kniv. 

RTG- är en fulltångekniv med sidor i G10 alternativt Micarta

Till formen är handtaget tämligen kort och grovt

De sidor som kommer original är dock välformade och passar min hand väl. Eller snarare så krävde greppet tillvänjning i mitt fall. Det skiljer sig nämligen från mängden på ett par punkter. Rent generellt är det kortare än många andra*** Den tillgängliga grepplängden är strax över tio centimeter mätt bakom fingerskyddet till slutet på handtagssidorna. Fingerskyddet är för övrigt mycket väl designat och fyller sin funktion väl utan att för den skull inverka menligt på ergonomin. Med det menas att det inte skär in i fingret så fort man sticker med kniven. 

För fästet står en kombination av fingerskydd, ett djupt urtag för fingret komplementerat med räfflor på undersidan av handtaget. Sedan ger själva G10 materialet visst fäste  i sig

Sidorna på handtaget är platta men väl fasade mot kanterna till. Ytan är tämligen slät vilket inte ger mycket friktion men det kompenseras av ett ribbmönster på undersidan. Sedan gör det djupa fingerurtaget att fästet blir väsentligt starkare. Utan det hade jag inte uppskattat handtaget lika mycket. Nu är det bra. 

De vanliga greppen fungerar väl även om handtagsformen krävde en smula tillvänjning från min sida

Tjockleken på handtaget är 22,5 mm men känns grövre, troligen pga av att handtaget är kort som sagt. Trots det fungerar de grepp som används mest. Det gäller såväl vanligt hammargrepp som sabelgrepp med en tumme på de därför avsedda räfflorna på bladryggen. Sympatiskt är även att de omvända greppen är bekväma. Till skillnad från fällknivar så händer det att jag håller en fastbladare som en ishacka eller vänder på eggen om jag skall hugga eller täljer mot kroppen med "draw cuts" när så tarvas. 

Fodral

RTG-1 kommer med ett välgjort Kydex-fodral. Det är av "taco-typ", dvs det består av ett ark Kydex som sedan vikts kring kniven och formats. Därefter har det försetts med nio öljetter vilka både håller ihop fodralet och agerar fästpunkter. Det är således lätt att fästa kniven på vad du nu känner för. Själv använde jag kniven ett längre tag utan bältesfästet. Istället bar jag kniven löst i en väska alternativt fastsatt på utsidan av någon av mina ryggsäckar.  

Det välgjorda fodralet är tillverkat av Kydex och håller kniven i ett fast grepp

Fodralet har mycket god passform vilket gör att kniven sitter tämligen säkert. Men ändå inte så hårt att den är svår att dra. Men skulle jag bära kniven upp och ned skulle jag för säkerhets skull använda den medföljande snodden med draglås för att säkra kniven i fodralet. Den faller inte ut av sig själv eller vid lättare skakningar men vet du med dig att du skall kasta dig ut från ett flygplan, befinna dig kring vatten eller dylikt är extra säkerhet inte dumt. Därför hade jag gärna sett ett kompletterande knäppe på fodralet. 

Bältesfästet består av ett metallclip som är fäst på en avtagbar platta i Kydex

Passformen gör även att kniven är tyst där den sitter. En detalj som är nog så viktig, inte minst för jägaren som behöver smyga. Men även i största allmänhet är det irriterande att bära en skallra på höften. Det slipper  man här. 

Längst ned hittas ett dräneringshål, en detalj som är extra välbehövlig på en kniv försedd med ett blad i kolstål. 

Kniven kan antingen surras fast på utrustning eller ryggsäck som sagt eller kanske vanligare bäras med det medföljande clipet. Clipet är fäst vid en platta av Kydex som gör att man kan bära kniven högt eller som jag föredrar lite lägre på bältet. Det fästes med fyra skruvar av Chicago-typ med gummidistanser mellan. En begränsning är att storleken endast tillåter upp till 50 mm bältesbredd. Det kan vara bra att känna till. Eftersom det är ett stålclip kan det förvisso häktas kring bredare remmar än så men då sitter det inte lika säkert. 

Slutsats

Med RTG-1 har EKA i mitt tycke lyckats väl med målsättningen att bredda och modernisera sitt sortiment. Kniven är av det solida slaget och får räknas till klassen militar/överlevnadsknivar som det brukar heta i främst anglosaxiskt språkbruk. Jag betraktar den som en allroundkniv för friluftsliv av allehanda slag. Men jag har inga problem att se kniven i de de förstnämnda rollerna heller. Designen känns genomtänkt och konstruktionen robust nog. 

Konkurrensen är hård och kommer exempelvis från tjeckiska ANV. Men EKA RTG-1 står sig bra i jämförelse

Konkurrensen är emellertid hård i segmentet. Där finns bland många andra Fällkniven A1, den väl etablerade M07 Sissipuukko från JP Peltonen och inte minst den av mig nyligen recenserade ANV M311 Spelter. Sedan finns alltid ESEE-knivar som exempelvis modell 6 med tanke på släktskapet. 

Men faktum är att RTG-1 står sig väl i jämförelse med andra knivar. Den kan gott leva på egna meriter. Det finns några saker på pluskontot som bidrar till det. 

RTG-1 är en i mitt tycke bra kniv för friluftsliv även om jag gärna kompletterar den här typen av knivar med en fällkniv

För det första kan RTG-1 kvalitetsmässigt mäta sig med det mesta om vi skall räkna knivar i den lite mer robusta skolan. Det här är en enkel men mycket välbyggd kniv. Rowen vet vad de gör och EKA gjorde rätt i att vända sig till dem även om det troligen påverkar prislappen. 

Men det som jag tycker är en av knivens främsta förtjänster är den goda balansen. Det gör att kniven som förvisso inte är enormt stor känns närmast nätt i handen. Att den är kvick och livlig gör den till en fröjd att arbeta med. Särskilt som man på designstadiet valt att avhålla sig från den amerikanska påfundet med "finger choils". Det finns de som fungerar men de undantagen som bekräftar regeln i mitt tycke. Att eggen är dragen nära handtaget gör kniven mer lättarbetad. Det är där precisionen finns och inte minst kraften om man behöver ta och lägga tyngd bakom snitten. 

Formen på handtaget och då inte minst bredden ger god anläggningsyta mot handen och därmed kan man ta i när så krävs. Handtaget på RTG-1 var för övrigt en av de saker som överraskade mig mest. Det känns kort och tjockt men med lite tillvänjning är det bekvämt. 

Sedan är RTG-1 en hållbar kniv. Det är en av försäljningsargumenten och jag är böjd att hålla med dem. Kan man kasta med en kniv utan att den ramlar i bitar efter ett tag är den stabil. Likaså lyckades jag inte böja spetsen trots viss medveten misshandel. 

EKA RTG-1 är en kniv för den som söker en robust kniv för blandat friluftsliv

Med det sagt kan jag inte annt är att rekommendera EKA RTG-1 till den som är på jakt efter en extremt robust kniv för blandat friluftsliv. Sedan skadar det inte heller att den är snygg för att vara av den här typen. 

Specifikation:

Totallängd: 270 mm
Bladlängd: 150 mm
Godstjocklek: 5 mm
Stål: 1095 med beläggning av pulverlack
Vikt: 290 g / 420 g utan respektive med fodral
Handtag: G10
Fodral: Kydex

Producerad av EKA, tillverkad i USA


/ J - ror saker i hamn

* Däribland kan nämnas den svenska designklassikern Swede 38.

** Jag erfarenhet av den sedan tidigare från en liten Candiru. 

*** Som jämförelse kan tas ANV M311 vilken är en liknande kniv med ungefär samma storlek. Där är grepplängden 11,5 cm och sedan är framdelen vinklad vilket gör handtaget längre ändå. Sedan tillkommer ett "forward finger choil" för ännu fler greppmöjligheter. 

**** Materialet är långsamvuxen grov björk. Innan de vattnas är de rätt hårda. En uppgift som jag frekvent använder knivar till är för övrigt att "raka" tavlorna. Det vill säga skära bort allt löst material för att göra dem fastare igen. 

Recension Brisa Nessmuk 125

- en finländsk amerikan?

När jag först presenterade den här kniven så beskrev jag något av dess speciella bakgrund. Nessmuk som modellen kallas är något så unikt som en kniv som ligger till grund för en bladform på samma vis som t ex en Kukri gör. Den här specifika tolkningen av en Nordamerikansk klassiker kommer från vårt östtra grannland Finland. Där hittar man företaget Brisa vars knivar tidigare även var kända under namnet Enzo. Modellen heter Brisa Nessmuk 125.

Brisa Nessmuk 125

Som jag skrev i introduktionen till Nessmuk tar historien avstamp i en drygt 130 år gammal bok om snickeri och camping signerad Georg Washington Sears. En man som i mångt och mycket kan sägas vara upphovsmannen bakom uttryck som "bushcraft", "wilderness survival" och "ultra light back packing" som det heter i modern tappning och anglosaxiskt språkbruk. 

Namnet Nessmuk lär för övrigt betyda "träanka" på Algonquin-språket och skall enligt historien vara namnet på en ung man från Narragansett-stammen som Sears blev vän med och som blev hans mentor när det kommer till jakt, fiske och uteliv.

En nordamerikansk klassiker i finsk tappning. Den skandinaviska kostymen medför handtag i masurbjörk

Twitterversion: Brisa Nessmuk 125, en förträfflig friluftskniv från sjöarna och skogarnas land i öster med influenser från väster. 

Blad

Jag fastslog ovan att det är själva bladformen som gör en Nessmuk. Det där typiska bladet som är bredare framtill än vid handtaget och vars hela egg utgör en lång svepande buk. En annan sak som kännetecknar bladet är den uppåtsträvande ryggen som sedan faller ned för att möta eggen i en stabil spets. För den som tycker att de känner igen stilen är det inte så konstigt. Det är så här en typisk slaktar- eller styckarkniv ser ut. Skillnaden är att Nessmuk-bladet är kortare*, tjockare och med lite annan slipning för att vara mer allround-betonad, läs för att kunna skära i trä. Förklaringen till formen hittas i att en av förebilderna var klassiska flåknivar för vilt. 

Bladlängden återfinns som vanligt med Brisas knivar i namnet, 125 mm i det här fallet. Höjden på bladet varierar mellan 26-35 mm och tjockleken på godset är 3,5 mm. Stadigt utan att bli otympligt. 

Den typiska bladformen är mycket flexibel när det kommer till brukande

Slipningen som Brisa valt är en "nästan-Scandi", det vill säga en sabelslipning som dessutom är hög men istället för att ha "noll-egg" som en äkta skandinavisk slipning så finns här en liten primäregg. Den är till för att avlasta stålet vid tyngre arbeten misstänker jag. Kniven har nämligen en fin flack slipning som kanske skulle vara lite känslig annars. Men frågan är om jag inte kommer att avlägsna den vid den första riktiga omslipningen av kniven. Just den här kniven känner jag inte är särskilt väl lämpad till att hugga med i vilket fall som helst.   

Stålet som hittas i det här bladet passar väl till användningsområdet. Brisa nyttjar ett kolstål i form av 80CrV2. Själva finishen påminner om en "brute de forge" med sina svärtade partier och blankare egg. Färgen härrör från härdningsprocessen misstänker jag. Man bör vara medveten om att stålet inte är rostfritt. Med det sagt har jag inte haft några större problem med fläckar på bladet under testperioden. Den senare delen av den har emellertid varit rekordvarm och torr. Men kniven har även testats i vinterklimat eftersom jag haft den ett bra tag vid det här laget. 

En för mig vanlig arbetsuppgift är att "raka" kastknivsmåltavlor, dvs avlägsna material när det blir alltför mycket löst sådant

Något man kan ha i bakhuvudet när man närmar sig den här kniven är att upphovsmannen hade en närmast "skandinavisk approach" till utrustning för friluftsliv. Det vill säga inte en gigantisk Bowie-kniv som skulle klara allt från att betvinga en björn eller kanske människa till att flå en buffel och hugga ved med. Han föredrog att använda en mindre fastbladad kniv, gärna komplementerad med en yxa och en liten fällkniv och eventuellt även en såg. Detta betraktelsesätt genomsyrar den här designen och styr de tänkta användningsområdena för den här kniven. 

Därför har jag inte ägnat mig åt "batoning" som innebär att man klyver mer eller mindre grov ved med sin kniv. Något som annars är populärt nuförtiden, särskilt på Youtube. Möjligen för att det ser snyggt ut på film och visar att man gör något. Men som sagt, har man en liten yxa** med sig känns det helt överflödigt. Vill man verkligen banka på kniven så rekommenderas både från tillverkarens och min sida att man slipar om eggen.

Däremot har jag bland annat ägnat mig åt att åstadkomma späntved och liknande för brasor. Likaså att tälja och skära till olika ting i trä. Inom de områdena är den här kniven riktigt bra. Den är särskilt gjord för att skära bra men inte för att agera kil. När man späntar ved vill den höga eggen gärna bita i träet istället för att spräcka om ni förstår vad jag menar. När man skall ägna sig åt "feathersticking", något jag för övrigt inte är särskilt bra på så kräver det viss tillvänjning på grund av den flacka eggvinkeln men sedan går det bra. 

Brisa Nessmuk skär mycket bra i trä även om en färsk gren som här inte erbjuder mycket motstånd

Det märks vad kniven är ämnad för när man närmar sig kött, fisk och grönsaker och annat ätbart. Att laga mat utomhus med Nessmuk 125 är en fröjd. Bland annat för att den krökta eggen gör att "rocking cuts" är möjliga och att det inte finns något stort fingerskydd som är i vägen. Att kniven är bra att flå med säger sig självt med den bladformen. Nu har jag inte gjort det eftersom jag inte är jägare men jag har t ex avlägsnat svål från hela fläsksidor och det går som en dans. 

Sedan har Nessmuk sina dolda talanger. En är att man kan smyga fram och hålla i bladet. Det är något som är sympatiskt vid detaljarbete. Greppet påminner dessutom om hur många uråldriga skärverktyg används. Den breda spetsen fungerar dessutom utmärkt som smörkniv! Det är bara att nyttja den breda baksidan av bladet och det går som en dans. Detsamma gäller när man skall röra i en gryta till exempel. Då kan den delen användas utan att knivspetsen kommer i vägen. 

Utöver det kan tilläggas att Nessmuk 125 har en relativt skarp 90 graders vinkel på ryggen vilket gör den användbar som skrapa och ihop med tändstål. Jag har emellertid rundat av delar av den, där jag håller kniven i bladet och mot spetsen till, för att den inte skall kännas så skarp mot handen. Däremellan har jag behållt skärpan för att underlätta för användning ihop med eldstål. 

Handtag

Nessmuk 125 kan som många av Brisas knivar fås med ett par olika handtagsalternativ. De modernare varianterna med Micarta-sidor föll bort för mig då trä kändes mest rätt för modellen. Björken som används är emellertid stabiliserad så det är extremt hållbart. På köpet får man ett snyggt och personligt mönster. Sidorna är fastsatta med två mässingsnitar över ett rött mellanlägg som bidrar med en aning färg. 

Kniven har försetts med ett klassiskt enkelt handtag i stabiliserad masurbjörk i det här fallet

Handtaget är rätt litet måste medges. Det mäter 11,2 cm på längden vilket fungerar i min hand men inte mer. Jag har storlek XL i handskar om det säger något. För de som har större labbar och dem finns det gott om tror jag handtaget är aningen för litet. Tjockleken är annars 1,6 cm och höjden 2,9 cm. Det fyller handen någorlunda men tillhör inte de fylligaste. Ytan på handtaget är något hal men formen är så god att det inte är något jag upplever negativt. Alla ytor är för övrigt föredömligt väl slipade och rundade. Finishen är generellt mycket hög på Brisas produkter är min erfarenhet och den här kniven är inget undantag. 

Alla de vanliga greppen fungerar utmärkt med den här handtagsformen

Sedan kan kniven även greppas i nypan eller t o m i bladet när uppgiften så kräver

Formen är enkel samtidigt som kurvaturen finns där att greppa kring. Handtaget sväller något på mitten och mot änden finns en "näbb" som starkt bidrar till gott fäste. Det gör att alla grepp fungerar och känns bra, det gäller även omvända grepp som när man täljer mot kroppen. Sedan finns som sagt möjligheten att greppa även i själva bladet vilket är ett plus i sammanhanget. Att hålla kniven tight i nypan och arbeta nära handtaget är också effektivt. 

Det kan tilläggas att Nessmuk är en kniv med genomgående tånge vilket gör den extremt stark. Vidare har handtaget försetts med en mässingstub för fästande av fånglina för dem som nyttjar det. Det kan förutom vid huggande vilket inte den här kniven är till för även användas när man är i närheten av vatten. Att se sin dyrgrip falla överbord och försvinna ned i en sjö är inte en uppbyggelig erfarenhet. 

Fodral

I paketet inkluderas ett enkelt med stadigt läderfodral som kan fås med eller utan fäste för eldstål. Det här är versionen utan som synes. Materialet är 2,8 mm tjockt läder som sytts med en kraftig enkelsöm förstärkt med en nit vid öppningen. 

Ett enkelt men stabilt fodral i kraftigt läder är standard

Upphängningsanordningen med dubbla läderöglor gör att kniven kan bäras högt eller lågt på bältet

Passformen får godkänt men är inte perfekt. Kniven sitter aningen löst men det är något som kan åtgärdas genom att blöta lädret och våtforma det kring handtaget en gång till. Fodralet har vid något tillfälle fått kritik för att det inte bara är möjligt utan även tämligen lätt att snitta det när kniven skall tillbaka i fodralet. Angående det säger jag både ja och nej. Försöker du bara stoppa tillbaks kniven genom att trycka den rakt ned föreligger inte bara den risken utan till och med att man skär i sömmen som håller ihop det vikta fodralet. 

Istället rekommenderar jag som med alla knivar av den här typen att man låter ryggen på bladet glida mot framsidan av fodralet när kniven hölstras. Det och att det sker med viss försiktighet. Då fungerar det väl.

Fodralet är av vikt typ

Fästet för bälteshällan är sydd i överkant och nitat med dubbla nitar i underkant. Sedan har en extra ögla adderats för bältet. Det gör att Nessmuk kan bäras både lågt och högt på bältet beroende på preferenser. Personligen föredrar jag att nyttja hänget och låta kniven sitta lägre ned. Jag gillar inte att ha handtag som nästan sticker mig i sidan. Det kan förvisso bero på hur fyllig figur bäraren har. 

Slutsats

Gillar du friluftsliv av varierande slag? Skaffa en Brisa Nessmuk 125 är mitt råd! Ja, det är inte den enda kandidaten till rollen förstås. Brisa själva har flera alternativ som t ex Brisa Trapper 115, bara för att nämna någon. Sedan finns ju alla andra märken. Men där uppe i toppen bland de främsta återfinns den här Finsk-Amerikanska personligheten. En kniv rotad i historien med en modern touch. Till exempel hade inte originalen full tånge och troligen var den fullt flatslipad till skillnad från den här. Ja, och sedan hade inte masurbjörken varit stabiliserad om den gjorts på 1800-talet förstås. 

Den här kniven är förträfflig som allroundkniv, särskilt vid campingliv. Det märks att Sears visste vad han höll på med. Den speciella formen gör att bladet bjuder på tämligen unika egenskaper när det kommer till användning. Det avslöjas inte minst vid utomhusmatlagning samtidigt som det är en bra kniv för träbearbetning och misstänker jag, även vid jakt. Den kanske inte duger som fiskekniv med sin breda främre del och sitt kolstål. Men där skall jag inte låtsas att jag vet vad jag pratar om, för det har jag ingen aning om. 

Materialen är genomgående av god kvalitet för övrigt. Därtill är kniven extremt välbyggd med fin finish och ett välsytt fodral i kraftigt läder. Något jag kommit att förvänta mig från Brisa då det så långt varit fallet med alla knivar jag har från dem. 

Brisa har lyckats att komplettera sin Trapper 115 med ännu en riktigt bra friluftskniv

Förutom att stålet kanske inte är optimalt i närheten av vatten och då särskilt saltvatten så är Nesmuk 125 inte heller kniven att klyva ved med. Men det ser jag inte som en nackdel. I mitt fall beror det på att jag räknar in den här kniven i en trenighet där en liten yxa och en mindre fällkniv ingår. Den kombinationen känns oslagbar sett från ett rent praktiskt perspektiv. Särskilt om det kompletteras med en fällbar såg. 

Om man nu föredrar något helt annat material i handtaget så finns alternativet att custom-bygga sin kniv på Brisas hemsida för den där extra personliga touchen. Annars tycker jag att just den här kombinationen med det delvis mörka bladet, masurbjörk och brunt skinn i fodralet är mycket attraktivt.  

Brisa Nessmuk 125, i en skog vid en sjö, där den hör hemma!

Vill man investera i en Brisa Nessmuk 125 får man för närvarande punga ut med kring 1400 SEK för den här modellen och någon hundralapp mindre för versionerna med Micarta-handtag. Sedan kan du alltid kontakta dem för specialbyggd kniv bara för dig alternativt köpa bladet löst och själv snickra ihop din kniv.

 

Hur du än väljer att göra får du en ruskigt bra kompanjon i skog och mark. Brisa har med den här modellen åstadkommit en av de bättre friluftsknivar jag hanterat. Förutsatt att du inte har gigantiska händer förstås. 

Brisa of Finland

Specifikation:

Totallängd:  230 mm
Bladlängd: 125 mm
Godstjocklek: 3,5 mm
Stål: 80CrV2
Vikt: 169 g/ 282g utan respektive med fodral vägd av mig
Handtag: Stabiliserad björk
Fodral: Läder

Producerad av Brisa, tillverkad i Finland



/ J - spanar åt skogen till

* Även om Brisa snart släpper en "Brisa BigMuk"
** Jag använder en liten bältesyxa från Karesuandokniven kallad Metsämies.

Ny(a) kniv(ar) - Biting Metal Bug Osetr TZ

Låt mig presentera en uppsättning kastknivar från Biting Metal! Sällan har knivar varit så efterlängtade kan konstateras. För tillfället tycker jag nämligen att det oerhört roligt att kasta kniv. Då är nya knivar förstås något som är efterfrågat. Utöver väntetiden blir det lite extra frustrerande när jag faktiskt haft de här knivarna i några dagar utan att kunna testa dem. Det har nämligen ösregnat i de här trakterna. Och när det inte regnar är det kolsvart ute. Men igår och idag fick jag chansen. Första känslan är att de är helt perfekta för mig. De känns helt naturliga för framförallt No spin-tekniker men även för rotationskastning från tre och fyra meter. Mer än så har jag inte kunnat prova men vilken mersmak de ger!

De här franska knivarna är tolkningar av en "Osetr"-kniv. Ett ord som för övrigt betyder stör på ryska.  

Biting Metal Bug Osetr TZ

Biting Metal är Throwing Zones egen husmärke

Den här modellen är extra intressant då den är formgiven av en herre vid namn Guillame Henry. Han är även känd som "Abeille Mètallique" eller metallbiet på Youtube. Där hade han en av de första franska kanalerna inriktad mot instinktiv knivkastning. Den har han inte mycket tid med nuförtiden misstänker jag då han bland annat driver nätaffären Throwing Zone. Förutom att de säljer knivar från kända märken som Cold Steel, Pierre Cazoulat, AceJet och Opus Knives med flera så har de i dagarna även lanserat ett utökat samarbete med ett par av världens bästa knivkastare, tyskarna Werner Lengmüller och Thomas "Tom Tom" Hampich. Därtill tillverkar Throwing Zone yxor och knivar under helt eget märke. Bland andra den här modellen. För att vara mer exakt så är de här knivarna från Biting Metal vilket är deras eget husmärke. 

Ursprunglingen var det här en ren customkniv som faktiskt handsmiddes. Men varefter efterfrågan ökade så var man tvungen att ändra produktionstekniken. Nu skärs knivarna till och slipas fram men det är fortfarande människohänder som står för arbetet. I fällknivsvärlden hade väl knivarna kallats "mid-tech" med modern terminologi. Enkelt uttryckt görs de i små serier till största delen för hand. Det resulterar i enastående kvalitet. 

Namnet Bug Osetr TZ speglar den dubbla bakgrunden med fransk design utifrån rysk inspiration. Typiskt för just den här varianten är det mjukt svängda handtaget. Såväl under som översida har noggrant uträknad kurvatur för att ge bästa kastegenskaper vid no-spin- kastning. Det är främst det knivarna är inriktade mot men de fungerar även utmärkt till de flesta andra tekniker också. Själva grundtypen är mycket flexibel därvidlag. Detsamma gäller den här kniven. 

Som sagt, bara strålande första intryck. Jag återkommer med en recension när knivarna har använts ordentligt!

/ J - hivar knivar

#knivesandbikes #knivigtvarre

Ny kniv - Condor Dismissal

Vad är 14 tum långt, väger in på 330 gram och har ett allmänt elakt utseende? Det råkar vara en adekvat beskrivning av en kastkniv vid namn Dismissal från Condor Tool & Knives. Ett företag som har en gigantisk spännvidd på sitt sortiment. Där hittas allt från svärd och machetes via friluftsknivar och fällknivar till köksknivar. I utbudet ryms även kastknivar och kastyxor.

Bland kastknivarna finns ett flertal modeller för olika kasttekniker vare sig du föredrar "Traditional"/"Full spin"-kastning eller "No spin".

Condor Tool & Knife Dismissal 14"

Dismissal är designad av Condors husdesigner Joe Flowers. Den kommer i två storlekar, en som mäter 12" eller 30,5 cm på längden och så den här större 14"/35 cm. Tjockleken är 5 mm och materialet är 1075. Kolstål är alltid ett bra alternativ till kastnivar eftersom när det hålls hyfsat mjukt så böjer det sig hellre än spricker. Det behövs då kastknivar är de knivar som prövas hårdast av alla knivtyper. Ytan är försedd med ett svart epoxyöverdrag för att skydda mot korrosion. 

Balansen på den här kniven är inte helt neutral utan ligger en smula förskjuten mot bladet till. Det är jag inte van vid så det återstår att se vad jag tycker om det. Jag ämnar återkomma med en serie inlägg om knivkastning och då naturligtvis även en recensionav den här kniven. 

/ J - Birdthrower

PS. Om du önskar bli återförsäljare av Condors produkter, kontakta Knivgrossisten.se

#knivesandbikes #knivigtvarre #condorsverige

Knivrecension Ahti Leuku - En kniv för riktiga män

...eller kvinnor med mycket stora händer!

Ingen medveten sexism här då rubriken refererar till den väl tilltagna volymen på handtaget som exkluderar de med mindre händer och till dem hör vanligtvis kvinnor. Men det ämnar jag återvända till något senare. I den här recensionen skall jag beskriva mitt första möte med knivar från finska Ahti.

Ahti Leuku 18 (9618)

Vad vi har framför oss är en klassisk skandinavisk kniv med rötterna långt upp i norr, i Sápmi faktiskt. På finska en "leuku" eller kanske en "lapinleuku". Där är jag osäker på språkbruket då "lapp" är nedsättande och ett omodernt ord för samer på svenska. På finska kanske ordet har en annan klang måhända. Mer korrekt kanske är stoera niibi? Det lär helt enkelt betyda "stor kniv" och det kan det här sägas vara då den mäter runt en fot i strumplästen. 

Ahti Leuku omgiven av två andara "stora knivar", underst en Lapinleuku från Martiini och överst en 
8" samekniv från Knivsmed Strömeng AS

Kniven är en Ahti, ett märke som tillverkas far och son Reino och Janne Kamppila. De är knivsmeder från Kauhava i Finland. Ett område som förvisso inte ligger lika långt norrut som rötterna till den här knivtypen men som är till brädden fyllt med knivtradition. Det är regionen från vilken även de berömda hästhuvudknivarna kommer och här hittas även Iisakki Järvenpää.

Blad

Den här modellen är en Leuku 18 där siffran står för bladlängden. I det här fallet hela 180 mm vilket är den största i en serie av tre. De andra knivarna har blad på 14 respektive 9 cm.  

Bladet är gjort av ett kolstål som fått ett tillskott av vanadium. Kolhalten är hög (0,8%) och härdningen uppges till höga 59. Ett hårt blad med andra ord vilket borde borga för god skärpevaraktighet. Stålet kommer från Laurin Metalli. 

18 cm kolstålsblad med skandinavisk slipning, enkelt, klassiskt och effektivt

Formen på bladet är traditionell vilket innebär en helt rak rygg med en lång egg att skära med och en liten och mjukt rundad buk upp mot spetsen. Bladformen ger en mycket stark och duglig spets så behövs det exempelvis borras i något så går det utmärkt. Den långa eggen gör det lätt att utföra svepande skär som när man arbetar med kött eller flår djur till exempel. Knivtypen har som bekant mycket lång historia och den har utvecklats för att vara ett allroundredskap för att röja buskar, processa brasved, rensa fisk, flå och stycka djur och tillverka diverse hushållsföremål med. En samisk variant på "multitool" helt enkelt.

Bladet har förstås en "sabelslipning" utan sekundäregg eller vad som på engelska har kommit att kallas "Scandi grind". Det betyder egentligen bara att kniven har en slipfas som börjar ungefär halvvägs upp på bladet. I den här delen av världen är det inte så exotiskt. Alla som sett en Morakniv vet vad det innebär. Finishen på den slipade delen är en halvblank satin. Den flata delen av bladet är mörk och lämnat obehandlat.

Märkligt nog är den stora Ahtin den mest neutralt balanserade av dessa fyra knivar

Kniven var vass redan från början men blev ännu lite bättre efter några drag på en strigel. Annars är slipningen utmärkt, både jämn och symmetrisk*. Redan när man håller kniven känns att den vill gå loss på saker. Något som kanske förvånar när man betraktar Ahtin på avstånd är att balansen är helt neutral. Den återfinns vid övergången mellan handtag och bladfäste. Det gör kniven betydligt kvickare i hand än vad man kan förledas att tro av utseendet med det tilltagna bladet. Det blev även tydligt då den ställdes mot några andra knivar som Mora Companion och Helle Temagami med betydligt kortare blad.

Visst har jag skurit en hel del kartong med kniven, mest för sakens skull och för att är lätttillgängligt. Ahtin gör det med den äran. Den här typen av knivar har nämligen en markant fördel jämfört med många andra fastbladare i motsvarande storlek med annan härkomst. Med det menar jag att många knivar med ursprung i t ex USA och särskilt de med tillägget "camping" eller "survival" är väsentligt tjockare över ryggen. Oftast med över fyra millimeter men inte sällan med både fem och till och med sex millimeters godstjocklek. Här är den tre vilket gör att kniven är väsentligt mycket effektivare i den här typen av material.

Men det är trots allt inte bland flyttkartonger, buntband, pet-flaskor och liknande den här kniven gör sig allra bäst. Det är i skogen med uppdrag att hugga grenar och sly, förbereda brasmaterial och kanske något att äta. Eftersom jag inte är jägare fick kycklingar och några bitar karré med ben på hemmaplan agera stand-in för vilt. Som kanske är bekant för många är "skandinaviskt" slipade knivar inget vidare när det kommer till hårdare födoämnen som rotsaker och fastare frukt som äpplen. Då vill de gärna klyva ämnet istället för att skära. Det gäller även den här kniven. I kött som mer eftergivligt uppstår inte det problemet. Istället biter skärpan i kolstålet riktigt bra. I och med den stabila eggen är det heller inga problem att använda den som improviserad köttyxa och hacka upp kycklingskrov till sås. Grövre än så går jag sällan med knivar om det inte VERKLIGEN behövs. Till det finns andra verktyg. Läs yxor och sågar.

Vid röjning av sly och kvistande av gran är det långa bladet en tillgång

Vid kötthantering är det långa bladet både en tillgång och en liten nackdel. Det är lätt att göra långa snygga snitt, skiva och filea men det är något bökigare med småpill givet knivens mått.

Bättre ändå är förstås kniven när stugknuten passeras och kosan styrs ut i skogen. Att hugga mindre grenar och sly är ren fröjd med Ahtin. Det långa bladet gör det lätt att träffa och balansen att den är kvick och lätt att arbeta med. Det märktes till exempel när jag ordnade sitt- och liggyta av granris. Den är dock inget för tjockare material, därtill har den för liten massa i mitt tycke. Själv upplever jag inte det som ett problem då jag oftast medför en fällbar såg som komplement till mina knivar om jag misstänker att det behövs.

För att vara såpass lätt fungerar den tämligen effektivt att hugga med så länge materialet inte är för grovt

Det går även att spräcka ved med kniven även om det inte är något jag generellt rekommenderar

Däremot går det utmärkt att ägna sig åt viss "batoning" eller på ren svenska - att spräcka ved med den här kniven. Bladet är långt nog för att gå igenom något tjockare grenar och även här är slipningen en tillgång. Men behöver jag verkligen ta i använder jag Ahtins utmärkta egenskaper till att karva till en liten kil i trä att banka på istället. Då riskerar jag inte min dyrbara kniv. En metod som så kallade "överlevnads"-nissar ibland kanske borde fundera på? Apropå överlevnad så är Ahtin inte helt komatibel med eldstål. Till det är ryggen lite för välgjord, slipad och lätt rundad helt enkelt. Vill man få till en kant får man slipa dit en själv någonstans.

Det är inte bara grövre sysslor involverande trä som är roligt med den här typen av kniv. Att spänta ved, göra "feathersticks" eller att avkopplingstälja en stund är en ren fröjd. Vad som kom som en överraskning för mig var att vid arbete med trä är Ahti Leukun bättre än både Helle Temagami och Mora Companion. Två knivar som annars är gjorda just för att vara bra i sådana material. Det är något med eggen, kanske vinkeln, som gör att den biter bättre.

Handtag

Konstruktionen av kniven är liksom formen traditionell med en genomgående "råttsvans"-tånge som är nitad i den bakre plattan på handtaget. Den kompletteras av motsvarande mässingsplatta mellan blad och handtag. Att det är just mässing som använts är inte en slump. Av hävd och tradition skall en äkta samekniv ha något element av mässing då metallen anses helig och motverkar otur och skyddar ägaren bland annat.

Själva handtaget är gjort av masurbjörk som sedan fått en behandling med en linoljeblandning som skyddar mot fukt och smuts. Det är även den som gör handtaget mörkt. Som en bonus förstärker behandlingen den naturliga ådringen i träet vilket gör att varje kniv blir unik till utseendet liksom alla knivar med naturmaterial i handtagen. I Ahtis modellprogram har de rostfria knivarna försetts med ljusa handtag och kolstålsknivarna mörka. Resultatet blir i mitt tycke mycket visuellt tilltalande. En jäkligt snygg kniv helt enkelt. 

Ett väl tilltaget handtag i oljad björk som fått ett litet fingerskydd

Förutom att se bra ut så känns handtaget riktigt bekvämt och stabilt i handen. Särskilt gäller det efter en stunds arbete med kniven. Omfånget och volymen gör handen mer avslappnad eftersom man inte behöver hålla lika krampaktigt hårt som kan vara fallet med tunnare grepp.

Men det är inget som känns helt naturligt från första stund och som sades inledningsvis, det passar inte alla. Min dam prövade den och hennes första intryck var "handtaget är för stort, jag når inte runt". Själv hajade jag till första gången jag greppade kniven. Känslan att inte med lätthet nå runt själva handtaget var en smula ovant. Så små händer har jag inte och särskilt stor kontrast blev det då jag ofta skriver om fällknivar som alltid är tunnare eftersom de skall kunna bäras bekvämt i en ficka. Vad gäller fastbladare är Moraknivar min vanligaste referens och i relation till dem är det här handtaget betydligt mer tilltaget.

I den avslutande plattan syns råttsvanstångens avslutning

Annars känns den varma "träkänslan" igen från många andra bra skandinaviska knivar. Särskilt för utomhusbruk i busväder är trä ett bra material då det inte blir lika jäkla kallt som exempelvis metall. Det händer trots allt att det är vinter eller regnar i det här landet. I det här fallet är träet slipat med inte polerat för att ge bättre fäste, särskilt vid väta.

För svenska och skandinaviska läsare behöver knappt tilläggas att den här typen av knivar vanligen saknar all tillstymmelse till fingerskydd. Just den här modellen har dock en rudimentärt sådant. Anledningen är helt enkelt att det mycket sällan behövs mer. Kniven är gjord för "draw cuts", skär där du drar kniven mot dig. Därför är traditionella skandinaviska handtag bredare baktill istället för framtill. Vill man nödvändigtvis hugga i något med spetsen placeras handen lämpligen på bakkappan. Den metoden är även utmärkt när man vill borra hål i något med spetsen. Fördelen med att inte ha ett stort fingerskydd är att du kan smyga fram handen riktigt nära eggen för småjobb samt att det inte finns något som är i vägen när du skär mot platta underlag.

Fodral

Ahti kommer med ett klassiskt fodral som förutom bladet täcker ungefär halva handtaget. Det är tillverkat av kraftigt läder av god kvalitet. Utförandet och sömnaden är felfri. Utöver sömmen hålls fodralet ihop av två mässingsnitar. Hål för att dränera vatten återfinns i botten.  För att hålla bladet på plats finns en förstärkning av plast invändigt. Det kan behövas med tanke på hur överjäkligt vass kniven är. Fodralet är frihängande och öglan passar för bälten upp till fem centimeters bredd. Att det är frihängande gör också att den här kniven kan bäras tillsammans med en ryggsäck utan att den kommer i vägen för avbärarbältet, något jag uppskattar.

Utseendemässigt är fodralet enkelt och snyggt. Lite dekor har tillförts i form av en örn och något litet mönster som pressats in i lädret.

Läderskidan följer kniven vad gäller rena linjer och enkelhet

Den här typen av fodral har den stora fördelen att de är ur vägen när man sätter sig samtidigt som kniven går att dra även om man sitter på huk till exempel. Att kniven sitter så djupt i fodralet hindrar också att kniven går förlorad. Samtidigt går det faktiskt att dra kniven med handskar eller vantar på. Något som kan vara nödvändigt om vädret är riktigt besvärligt.

Däremot kräver de en viss tillvänjning för de som inte är vana vid den här sortens fodral. Det för att inte skära sönder själva tuben kring skaftet när kniven dras och stoppas undan. Det är feedback jag fått från amerikanska vänner på Instagram och inget jag upplevt själv. Man blir lätt hemmablind när de kulturella glasögonen åker på. På andra mer bredbladiga leukus behöver man till och med klämma ihop "tuben" för att ändra form på den för att få plats med bladet. Det gäller Strömengs knivar till exempel och därför är jag van vid det. På Ahtin kan kniven däremot släppas rakt ned.

Slutsats

Det går än en gång konstatera att när det gäller  blandat friluftsliv av olika slag är knivar av den här typen svåra att trumfa. De bara skär och skär och skär. De är liksom gjorda för det, inga extravaganser eller trendiga påfund. Inga sågtänder, inga s-formade eggar, inga enorma fingerskydd , inga inbyggda hammare och inte ens ryggar specialanpassade för eldstål. Bara ett enkelt funktionellt blad anpassat för att arbeta med kombinerat med ett handtag som fungerar under alla väderomständigheter. Allt annat har med tiden skalats av eller kanske aldrig tillförts designen. Knivtypen har testats av tidens tand som det heter.

Även om en Leuku är ett multiverktyg kan den behöva kompletteras vid matlagning

Något som är typiskt för traditionella skandinaviska knivar är att de här råttsvanstånge istället för heltånge. Det medför att kniven inte blir lika kall att hålla i på vintern och tillsammans med relativt tunna blad och trähandtag gör det att kniven blir lätt. Därför är en samekniv/leuku/stuor niibi inte lika tung som till exempel en Bowie-kniv i motsvarande storlek. Det gör dem lättare och bekvämare att bära under längre tid som vid vandring men ändå kapabla till de flesta uppgifter inklusive tyngre diton. Särskilt tydligt blir det tillsammans med den skandinaviska slipningen. Den gör att kniven biter i trä och det i sammanhanget tunna godset gör att kniven fortfarande går att använda till att rensa fisk, stycka vilt och skära kött och bröd med. Det som offras är att de inte är riktigt lika effektiva till att hugga ved med som en tyngre kniv.

Ahti Leuku, en knivmodell anpassad för skandinaviska förhållanden 

Är då en Ahti Leuku 18 en "kniv för gudar?" Måhända sträcker jag mig inte så långt men väl till att säga att det är en riktigt kompetent allkniv för friluftsbruk. Särskilt den varianten som inkluderar vistelse i skog. Sen kompletterar jag gärna med en mindre kniv**. Den här Ahtin är trots allt 30 cm lång vilket gör den något otymplig för vissa mindre sysslor även om allt går. Sen är inte den här typen av eggar optimala för att hantera mat och utematlagning ingår i mitt friluftsliv. Därtill är slipningen något för kilformad. Därför är en fällkniv som exempelvis en Spyderco Kapara ett bra komplement.

Men till allt som rör övrigt campingliv, vandring eller bara att hantera trä i största allmänhet är den här kniven överjäklig. Ett vasst, uthålligt och väl format kolstålsblad ger en seg egg som inte flisar sig och eggvinklarna är verkligen gjorda för att bita bra i den sortens material. Längden på bladet gör att den klarar även "större sysslor". Det rejäla och väl formade handtaget gör dessutom att man orkar arbeta längre tid utan att bli trött i handen.

Sen skadar det inte att den mörka masurbjörken och den obehandlade finishen på bladet gör att den här kniven är riktigt snygg på ett lite primitivt vis.

Har du inte en traditionell samekniv i arsenalen eller bara önskar en kompetent friluftskniv är det här en mycket bra kandidat. Känner du att brasved hanteras bäst med såg eller yxa rekommenderar jag att du går ned i storlek på blad. Då kanske någon av de mindre modellerna passar ännu bättre.

Specifikation:

Totallängd: 300 mm
Bladlängd: 180 mm
Godstjocklek: 3 mm
Stål: Kolstål, HRC 58-60
Vikt: 232 g endast kniv, 314 med fodral (vägt av mig)
Handtag: Masurbjörk, pommel/frontplatta - mässing
Fodral: läder med invändig plastförstärkning

Producerad av Ahti, tillverkad i Finland


/ J - bygger på sin sisu


* Till skillnad från t ex min samekniv från Strömeng vars slipning lämnade en hel del övrigt att önska med sned spets och olika breda slipfaser på höger och vänster sida. 
** Vilket fler gör och det är orsaken till de klassiska finska "dubbelknivarna".