Recension Throwingzone Pathfinder

 

Inledning

Redan i presentationen av Pathfinder så skrev jag något om att man som knivkastare ofta är på väg mot något nytt. Med det avsågs att jag endast tränat knivkastning fyra år och därmed inte hunnit pröva tillräckligt många modeller för att vara helt säker på vad som passar mig bäst. Särskilt inte som jag ägnar mig åt alla discipliner och varianter jag kommer i kontakt med. 

Men att de här skapelserna från franska Throwingzone ligger bra till råder det ingen tvekan om vid det här laget. Särskilt inte som jag nått viss framgång med dem. Några små invändningar har jag men de skall jag redogöra för senare. Men de blev snabbt tävlingsmodellen för No Spin. Det kanske ger en fingervisning om vad jag tycker om dem. 

Utseende och mått

Pathfinder ser inte riktigt ut som alla andra men är inte helt unika då det finns fler modeller på marknaden som har lättats på olika vis. Mer ovanligt är det emellertid på kvalitetsknivar. Ofta hittas de detaljerna på rätt billiga kastknivar som säljs via Amazon och liknande. Där handlar det bara om utseende och därför borras det några hål här och var för att någon tycker att det adderar till coolhetsfaktorn. Det sker ofta utan större finess och resultatet blir därefter. De försvagar mest kniven.

På Pathfionder finns det en helt annan eftertanke bakom designen. Hålen i bladet respektive handtaget är förstås till för att lätta kniven men även för balansens skull. 

Throwingzone Pathfinder

Utseendet är tämligen aggressivt med en spets som lovar mycket. Den effekten förstärks inte minst av det urholkade bladet vilket i sin tur gör att  man riktigt ser tjockleken på godset. I det här fallet är det 8 mm. Knivarna finns även att få i en lättviktsversion för den som föredrar det. De är endast 6 mm tjocka. De väger enligt uppgift 180 gram. Det vill säga något mindre än vad jag vanligen föredrar.

En spets med synnerligen god penetrationsförmåga

Den här kraftigare kniven får vågen att stanna på 240 g. En i mitt tycke optimal vikt för No Spin. Längden är densamma för båda och är 245 mm. Bredden på bladet är som mest 30 mm och på handtaget 28,5 mm. 

Sedan har knivens handtag en distinkt skillnad mellan ovansidan som är närmast rak och undersidan som har en buk. Det gör att man som kastare kan välja hur mycket "kick" du vill ha mot pekfingret när du kastar no spin. 

Material

Flera franska tillverkare har fastnat för svenskt stål kan konstateras. Throwingzone använder sig av Hardox 450. Hardox tillhör en grupp som ibland kallas "slitstål". Typiska användningsområden är schaktblad, tänder till grävskopor, dumperflak och liknande. Det vill säga uppgifter som kräver ett mycket segt och robust material. Således även väl lämpat till kastknivar. 

Materialet är Hardox 450 och tjockleken 8 mm i det här utförandet

Generellt är det mycket hållbart och resten beor förstås på härdning och värmebehandling. Sedan kan väl tilläggas att i det här specifika fallet tillkommer ytterligare ett par faktorer. En är faktiskt tillskärningen då den sker med laser och här finns det några extra snitt att ta hänsyn till i och med hålet ibladet. Hur varmt materialet blir och hur det påverkar hållbarheten på sikt kan man fundera kring. Risken för att stålet blir sprött finns alltid när det hettas upp. Särskilt när det inte är särskilt mycket gods kvar närmast spetsen. 

Skulle olyckan kan vara framme och kniven av det skälet spricker eller till och med går av kan det vara tryggt att veta att Throwingzone lämnar livstids garanti på sina produkter. 

Att kasta

Som många andra började jag kasta no spin med knivar som är baktunga. De har fördelar som att de till en viss del hjälper till att stabilisera sig själv i luften. Men samtidigt kan jag nu efter några år uppleva att de inte känns lika dynamiska som en mer neutralt balanserad kniv. Det är bland annat av det skälet jag utforskar alternativ.

Pathfinder är emellertid inte de första knivar som drar åt det hållet som jag kastat med. Jag har tidigare använt bland andra Biting Metal Bug Osetr, Acejet Appache och Excalibur och modeller från Zitoon som No reload och The Devil's Claw. De är alla rätt neutralt balanserade. 

Pathfinder är riktigt bra för precisionskastning

Det här här ytterligare ett steg i utforskningen av den typen av knivar. Pathfinder är lika tjocka som djävulsklorna men rätt mycket lättare. Precis de egenskaper jag var på jakt efter. Särskilt efter att ha fått panik på SM förra året då ett antal knivar ramlade ur tavlan under uppvärmningen för att kombinationen lite hårdare tavla/tyngre knivar inte var helt lyckad. Det fick mig att byta modell i sista sekund och det är inte ett framgångsrecept rent generellt. 

Några av mina första kast och intryck av Throwingzone Pathfinder för snart ett år sedan

Till det skall läggas att spetsen på Pathfinder är aggressiv så penetrationsförmågan är mycket god. Det trots att den tillhör det tjockare gardet. Det gör att man kan använda den här kniven även mot plankmål, det vill säga den typ som ofta återfinns i långdistans- och siluettkastning. Vis av erfarenheten har jag dessutom vässat dem något.  

- Rotationskast

Pathfinder är comme si comme ca på det här området skulle kanske en fransman säga. Med det menar jag att det förstås går, särskilt som kniven har god balans men det är ändå en rätt kort kniv och spetsens utformning gör att den inte är särskilt väl lämpad för att greppa där. Den är för spetsig helt enkelt. 

Men vill du som kastare ändå kasta några kast då och då med rotationstekniker så sätter inte den här modellen några käppar i hjulet men det märks tydligt att den inte är gjord för det. 

- Half Spin

För att vara en no spin-kniv är Pathfinder inte särskilt bra till halvrotationstekniker i mitt tycke. Kontrasten blir tydlig då den här typen av knivar annars brukar vara det. Särskilt gäller det knivar med tyngdpunkten förskjuten mot handtaget till som Arrow-liknande modeller. De och dolkar är vanligen extra väl lämpade för uppgiften. Särskilt om de har smala blad som är lätta att greppa. 

Men Pathfinder är för det första neutralt balanserad samt i sammanhanget relativt kort. Redan där blir förutsättningarna mindre optimala för den här sortens teknik även om det sistnämnda mest spelar in på lite längre distanser. Särskilt gäller det underhandskast. 

Det som emellertid gör att jag inte gärna kastar half spin med den här modellen är förstås hålet i bladet. Det återfinns precis där jag vill placera tummen från flera avstånd. Det tvingar mig att antingen hålla mycket långt ut på spetsen alternativt flytta handen långt upp, nästan in på handtaget. Det ger inte de valmöjligheter jag söker. Hålet gör dessutom att "släppet" känns konstigt då de distinkta insidorna av bladhålet glider mot fingrarna. 

Därmed passar inte Pathfinder mig för den här typen av kastning. Det går förstås då ytterst få föremål med en spets är omöjliga att kasta men min rekommendation är att låta bli då det inte är särskilt roligt. 

- No Spin

Men allt Pathfinder inte är när det handlar om varierande rotationstekniker tar de igen när det skall kastas no spin. Det är naturligtvis det som kniven är designad för. För att vara den i Henrys mening optimala kniven för just det ändamålet. 

Jag kan inte säga att de är den ultimata kniven då jag inte testat alla men jag kan intyga att den är mycket mycket bra. Vad som kan anses vara bäst är dessutom något som i högsta grad varierar beroende på din personliga teknik. Där finns inte en modell som passar alla exakt lika väl. Det är också därför det finns rätt mycket olika utseenden på kastknivar. 

Detaljer som påverkar är exempelvis ditt grepp, hur mycket side-arm respektive över axeln du kastar, hur högt eller lågt ditt "släpp" är och hur mycket kraft du använder. Men även om du kastar med mycket pekfingerkick eller mer med en slide-teknik och så vidare. Det finns många  faktorer att ta hänsyn till. 

Sedan spelar även avståndet roll. Skall kniven nyttjas mest för precisionskastning på kortare avstånd alternativt användas för att försöka slå rekord i långdistanskastning? Eller tänker du dig en allroundkniv god för det mesta? 

Några av de tidigaste kasten med Throwingzone Pathfinder. Jag har sedan dess slipat på tekniken

Med det i bakhuvudet skulle jag säga att Pathfinder är bra till de flesta typer av no spin-kastning men att den inte passar mig helt optimalt när det gäller långdistans. Nu kan det låta lite paradoxalt när jag faktiskt vann SM i den disciplinen i år med just den här modellen. Men det hänger mer på att jag är  relativt säker på Walk Back-distanser (3 till 7m) och att avståndet för att vinna i år inte var så mycket mer. 

Men just i den disciplinen vill jag nog ha en något längre kniv och kanske baktung ändå. Jag är inte helt färdig med den processen och lär återkomma till ämnet. 

Men för precisionskastning är Pathfinder riktigt häftig. Känslan att ha en kniv som känns kraftfull men ändå lätt är påtaglig när man testar den första gången. Jag uppskattar att ha en rejäl yta för pekfingret att vila emot när jag skall trycka till och det hittar du här. Behärskar du tekniken flyger den här modellen mycket rakt på korta avstånd och är lätt att beräkna parabel på längre distanser. Sedan missar man ändå men det är en annan fråga och inte knivens fel. 

Sedan är spetsen precis så effektiv som den ser ut. Det är inte många tavlor som den här kniven inte sätter sig i. Till och med "Plankan" vilken kanske är den svåraste av grenar när det kommer till den biten. Men jag har vässat mina knivar en smula. Inte mycket men jag har smalnat av den del som utgör eggen i relation till hur de ursprunglingen är slipade. Det ger en lite klenare spets men ännu bättre penetration om inte tavlorna är perfekta. Som kastare vill man inte missa poäng för att knivar och yxor ramlar ur måltavlan. 

Sammanfattning

Min personliga utveckling inom no spin har lett mig in på en spännande resa. Den startade med att jag nyttjade främst baktunga knivar till att röra mig mot mer neutralt balanserade diton. Jag har även kastknivar i olika dimensioner från tre till tio millimeters tjocklek men föredrar fortfarande att kasta med no spin-knivar som är 8 mm tjocka. Även om jag måste erkänna att det finns utmanare som endast mäter 6 mm.

I det hänseendet är förstås Pathfinder perfekt. Det jag söker är nämligen den tilltagna yta som finns för pekfingret att ta spjärn emot samtidigt som jag inte vill dras med den vikt som ofta är förknippat med den grovleken. Som sagt, knivar över 260 g tillhör inte favoriterna. Särskilt inte när man skall träna. Ett kast går bra och även hundra brukar jag säga, däremot inte tusen kast. Då ramlar armen av till slut. Risken för tennisarmbåge och andra skador ökar markant. 

Pathfinder är kniven som är regerande svensk mästare

Men även några VM-medaljer inklusive ett guld bärgades i år med Pathfinder

Jag talade lite inledningsvis om framgångar och med det avsåg jag bland annat att jag precis avslutat ett SM i sportkastning där Pathfinder hjälpte mig att försvara titeln som svensk mästare i no spin med ett guld i Walk Back. Det kompletterades med ytterligare två guld i Siluett respektive Långdistanskastning. Tidigare i sommar bärgades ett silver och ett guld från U.K.A.T. VM i Tjeckien med samma knivar. 

Med andra ord har jag lärt mig att hantera dem tämligen väl även om jag är långt ifrån färdig eller fullärd. 

Throwingzone Pathfinder rekommenderas till den som vill ha en av de bästa kastknivar som finns för no spin

Därmed torde det vara bevisat att det här är riktigt bra kastknivar. Det är snarare hos kastaren begränsningarna återfinns. Därmed kan jag bara säga att Pathfinder är bland de bästa no spin-knivar jag prövat. Sedan är frågan om jag skulle rekommendera dem till en nybörjare eller ej. Den är svår då viss bias föreligger. Kanske inte då det inte är den mest lättkastade modellen är det ärliga svaret. Å andra sidan är det bra att ha något riktigt bra att börja med eftersom det gör processen enklare. Så jag ändrar mig, köp dem!

Priset direkt från Throwingzone är för närvarande 140€ för ett set om tre knivar alternativt 50€ om du vill köpa till en reservkniv. 

Throwingzone

Specifikation:

Stål: Hardox 450

Längd: 240 mm

Bredd: 30 mm

Tjocklek: 8 mm

Vikt: 240 g

Balanspunkt: 14/10 cm från spets/handtag

/ J - Flerfaldig Svensk mästare och U.K.A.T.-guldmedaljör i no spin

#knivesandbikes #knivigtvarre

Ny kniv - Lanceur de l'âme Tangetsu

Fransk mat är något jag ofta är i kontakt med eftersom jag arbetar som kock. Franska knivar likaså, mest för att jag är knivkastare och tämligen tidigt hittade ett märke eller snarare en man vid namn Pierre Cazoulat*. Därefter följde såväl Throwingzone och Zitoon Knives.

Därför är steget inte så långt till att testa några knivar från ytterligare ett litet franskt knivmärke. Jag får väl kalla dem alla "entusiastmärken" då de alla drivs av personer som faktiskt kastar kniv själva.

Lanceur de l'âme är namnet på det här märket och modellen är döpt till det japansk-klingande Tangetsu.

 Lanceur de l'âme Tangetsu

Enligt presentationstexten är den här kniven utvecklad inför ett franskt mästerskap i No Spin. Det kan jag tro då tjockleken på endast 4 mm ger en totalvikt kring 240 gram vilket är lämpligt. Däremot är kniven alltför lång för min smak. Tangetsu mäter hela 275 mm på längden vilket är mycket för en kniv inom den disciplinen. 

Däremot såg jag framför mig att den kan vara utmärkt som allround-kniv med blandat kastande i åtanke. Något som även det framhävs på hemisidan. Det jag brukar kalla "Supermix" då jag kastar med flera olika knivar från varierande avstånd och med ett flertal tekniker.

Nu ingår den hur som haver i arsenalen!

/ J - övar på sin franska

* Pierre Cazoulat Woodpecker var bland de första finare kastknivar jag kastade med.

#knivesandbikes #knivigtvarre

Recension - Throwingzone Scalpel

 

Inledning

"Och nu till något helt annat" som Monty Python brukade säga. I det här fallet Guillaume Henry's "Babies" som han kallar dem eller The Scalpel. De görs av franska Throwingzone och är kastknivar med ett tämligen unikt utseende. De har förutom namnet lånat sin form från just kirurgverktyg. Frågan som genast infinner sig är hur så utseendemässigt unika knivar känns att kasta med?

Throwingzone Scalpel

Utseende och mått

Formen på de här knivarna skiljer sig från det mesta i kastknivsväg kan snabbt konstateras. De är längre, smalare och lättare än många andra. Men den som är insatt i kastknivsvärlden och kan sin historia gör snabbt associationer med andra föremål som klassiska bo shuriken, eller raka kaststjärnor som den motsägelsefulla namnet blir på svenska. Det handlar om klassiska japanska kastvapen som ofta är mycket lika en förvuxen spik eller nagel. 

En egenskap de här knivarna inte delar med sin namne är grovleken. Här är det 6 mm Hardox 550 som är aktuellt

De varierar i längd men om man tar en av de längre och sedan adderar utseendet från en skalpell så får man Throwingzone Scalpel. Längden är 29,5 cm och höjden som mest är strax över två cm kombinerat med en tjocklek på 6 mm vilket ger en så låg vikt som 205 g. Vanligen hade jag sagt att det är för låg vikt för min smak men det kanske inte gäller i det här fallet?

Guillaume Henry eller Abeille Métallique som han kallas i knivkastarkretsar och på Youtube strävade uppenbarligen efter en lång och slank design. Med ett så specifikt utseende följer även en unik känsla när de kastas. 

Material

Stålet som används i de här knivarna känns igen från andra knivar tillverkade av Throwingzone och för övrigt även några andra franska tillverkare och det är Hardox. I det  här fallet med tillägget 550. Gruppen av stål från svenska SSAB är höghållfasthetsstål och återfinns i tämligen extrema applikationer annars. De används till bland annat dumperflak, schaktblad och rivkrokar till bulldozers och tänderna på grävskopor och liknande. 

Det är med andra ord ett synnerligen hållbart material vilket utgör en god grund för en kastkniv. Att de är därtill är 6 mm tjocka gör att de inte går av i första taget. 

Finishen kan fås i två varianter, "Classic" som är en matt grå eller en något ljusare borstad version. Oavsett version bör köparen vara medveten om att Hardox är långt ifrån rostfritt. Så en viss "vapenvård" i form av inoljning och liknande tarvas med jämna mellanrum. Annars kommer inte bara patina utan rost som ett brev på posten. Förlåt, som ett email. 

Att kasta

Att de här knivarna är avsedda för No spin-kastning kanske inte kommer som någon överraskning för någon efter att ha tittat på dem. Mer förvånande är kanske att de faktiskt är tämligen bra att nyttja även vid rotationstekniker!

Trots sin tämligen extrema form roterar de här knivarna förutsägbart

Det är två saker som gör att de trots det extrema utseendet går att använda även till andra kasttekniker. För det första är Scalpel tämligen långa knivar och för det andra är de tämligen neutralt balanserade. Där skiljer de sig från många No spin-knivar som ofta är baktunga. Eller rättare sagt det finns två skolor. En där knivarna är lite till mycket baktunga och en där de är lätt baktunga till neutrala. Till de första hör knivar av "Arrow"-typ och till den senare skolan kan "Osetr"-knivar räknas. 

- Rotationskast

Det var när jag testade att kasta Scalpel med rotation som jag blev riktigt förvånad. I och med att de är neutralt balanserade återfinns balanspunkten och tillika rotationscentrum nära mitten av kniven. Det gör det mycket lätt att beräkna rotationerna. Eller enkelt uttryckt, Scalpel snurrar ett varv på ca tre meter som de flesta knivar och man behöver inte fundera så mycket på hur snabbt eller sent rotationen skall initieras. 

Dock bör det påpekas att den ringa vikten gör att knivarna roterar mycket snabbt. Därför behövs ingen extra kraft. Från fyra meter blir det extra tydligt. När man håller knivarna i bladet så gäller det att kasta tämligen löst eftersom rotationen trots det blir mycket kvick vilket ger bra kraft i anslaget ändå. 

Spetsar av mejseltyp penetrerar mycket bra

Där kan jag påpeka att ett utmärkande drag för den här modellen oavsett kastteknik är att de träffar måltavlan hårt. Mycket hårt till och med och penetrationsförmågan är riktigt extrem.

Faktum är att de här knivarna fungerar med rotationsteknik ända upp till maximalt tävlingsavstånd för "Walk back" som är sju meter ifall man känner för det. Och eftersom Eurothrowers regler inte alls är lika hårda för rotationsknivar som för de som användas till no-spin så går det utmärkt att använda de här till det ifall andan faller på. Men det är inget jag rekommenderar då knivarna är så pass lätta. De här knivarnas styrka återfinns på annat håll.  

 

- Half Spin

Halvrotationstekniker är heller inget problem med Scalpel. Konstigt vore det annars med tanke på att nästan vad som helst kan kastas på det viset. Men här är det längden som hjälper till genom att göra dem mer stabila i luften än vad de varit annars. Det är den andra stora faktorn utöver vikt som "lugnar ner" knivar under flykten. 

Military half spin är lätt att kasta med de här knivarna. Men det gäller framförallt på kortare avstånd. Åtminstone jag vill ha mer tyngd när avstånden närmar sig eller överstiger fem meter för halvsnurrskast. Däremot fungerar de lika bra för back-hand, sidokast och underhandskast som för vanliga överhandskast. De är därmed mer flexibla än man inledningvis kan lockas att tro. 

- No Spin

Är man novis på området är de här knivarna inte helt lätta att handskas med. Det kan vara lite frustrerande att börja med dem som förstaknivar misstänker jag då de kräver en viss insikt i olika tekniker och grepp. 

Bakändarna är mjukt rundade och försedda med några räfflor för bästa effekt vid själva "släppet"

Eller rättare sagt de går att använda med två olika grundtekniker av no spin. Dels går det att som upphovsmakaren tänkt och som är hans grundteknik använda "slide". Det innebär kast med mjuk handled, en slags piskliknande rörerelse där kastaren låter fingret glida längs med knivryggen för kontroll av kniven. Det är därför det hittas tvärgående räfflor på den här kniven vid handtagsslutet. De indexerar greppet och ger friktion mot pekfingret för bättre tryck vid själva släppet. För den som inte gillar den detaljen kan knivarna levereras utan dem efter kontakt med tillverkaren. 

Den andra grundfattningen är egentligen densamma men här låter man inte fingret glida på samma vis. I alla fall inte medvetet. Greppet är fixerat och även om pekfingret även här glider mot kniven så används det inte aktivt för att trycka till kniven. 

I båda fall fungerar Scalpel utmärkt. Men flykten är inte lugn på det viset som med en tyngre kniv. Det gör i sin tur att alla försök att kasta på kraft istället för teknik är om inte omöjligt så i alla fall mycket svårt. Det är även lätt att kniven vid en "felträff" i själva "släppet" fladdrar i luften och då lär den inte sätta sig. 

Det är också då man upptäcker en annan egenhet hos de här knivarna. De studsar! Och inte lite heller, de är troligen de knivar jag varit med om som har värst rekyl av alla. Kastar du från fem meter kan du efter en miss hitta dem bakom dig efter att du (förhoppningsvis) duckat! Kombinationen av låg vikt, slankt format och stålet gör dem till veritabla fjädrar. I gengäld är de förlåtande när det gäller vinkel in i tavlan. De sätter sig lätt även om de är något över- eller underroterade eller kommer något sidledes in mot tavlan. 

Ett tips är att inte hålla långa vassa knivar med spetsen uppåt om du ämnar kasta tekniskt korrekt. Scalpel stansar ett snyggt och prydligt närmast kvadratiskt hål

En annan egenhet är att de är mycket vassa även om spetsen är av mejseltyp. Det märks om man till exempel följer igenom ett kast ordentligt och samtidigt håller de två andra knivarna i den andra handen. Då kan det hända att man sticker dem i kastarmen! Vi kan också kalla det klantighet från undertecknad. 

Är du mer erfaren och har vant dig vid de här knivarna är de likt sin namne veritabla precisionsinstrument. 

Sammanfattning

Scalpel är inte bara udda sett till utseende utan ger även en tämligen unik men mycket tillfredställande upplevelse när man kastar med dem. När du behärskar tekniken är det svårt att sluta kasta. Det är något med själva känslan som är pedagogisk. Knivarna ger omedelbar respons till kastaren genom att inte alls fungera om du gör fel. I gengäld är de lätta att sätta i tavlan när tekniken väl är på plats. Formen på spetsen gör dessutom att de penetrerar mycket hårt trots den blygsamma vikten. Eftersom det inte krävs mycket kraft att kasta dem kan även precisionen bli mycket hög. 

Scalpel är verkligen precisionsverktyg

Tyvärr måste jag kort nämna att trots att upphovsmannen vunnit både nationella och internationella tävlingar med de här knivarna så kan de komma att bli förbjudna. Ja, bara i tävlingssammanhang och de drabbningar som sorterar under Eurothrowers paraply förstås. 

De tillhör nämligen en kategori knivar som tillsammans med en lång rad andra kommer att bli persona non grata på tävlingar om Eurothrowers nya förslag på no spin-regler får genomslag. Tack och lov syns inga spår av det ännu. 

Scalpel uppfyller förvisso distinktionen om ett "tydligt markerat handtag" som är ett av kraven men i övrigt bryter de mot de flesta parametrar. "Bladet" utgör definitivt inte en tredjedel av knivens längd och bredden är alldeles för liten bland annat. Men jag anser att regelförslaget är smått bisarrt eftersom det inte finns några klara definitioner om vad de menar att en kniv är och det gör att regelverket blir för snävt. 

I vilket fall så är det här inte en kniv enligt dem. Fast jag skulle vilja kontra med att INGA professionella kastknivar är att räkna som knivar i så fall. De saknar nämligen skärande egg och faller därför helt utanför definitionen av vad en "kniv" är.

Så vet du med dig att du skall tävla internationellt så kanske du får avvakta och se vad som händer på den här fronten. Det vore nämligen tämligen surt att träna riktigt mycket för att sedan inte få använda de redskap du vant dig vid. 

Jag gillar Throwingzone Scalpel så mycket att jag sydde ett fodral till dem

Men för den som inte tävlar och söker en unik uppsättning knivar som inte bara bjuder på personlig design utan även på en speciell och sympatisk kastupplevelse är The Scalpel ett riktigt bra val! 

Det är knivar som hjälper dig att utveckla  din no spin-teknik och när du väl uppnått den är de riktiga precisionsinstrument som gjorda för att operera ett bullseye med. För den som är såld på den här typen av knivkastning är de nästan ett måste!

Specifikation:

Stål: Hardox 550

Längd: 29,5 cm

Höjd: 13-21 mm

Tjocklek: 6 mm

Vikt: 205 g

Balanspunkt: lätt baktung, 13/16,5 cm från bakände/framände

/ J - gnolar på "like a surgeon, cut for the very first time..."

#knivesandbikes #knivigtvarre

Ny kniv - Throwingzone Scalpel

Det var med stor förväntan jag packade upp de här knivarna. De har varit efterlängtade ska ni veta! Scalpel som modellen kallas är handgjorda så de tar lite tid att få dem och under tiden hinner man (läs jag) bli otålig.

Anledningarna till mina högt uppskruvade förväntningar är flera. Sedan tidigare har jag mycket goda erfarenheter av knivar från Throwingzone.fr och mannen bakom det företaget, Guillaume Henry. Den första modell jag testade som var designad och tillverkad av honom var Bug Osetr TZ som släpptes under namnet Biting Metal* och dem gillar jag skarpt. Men  jag har även en uppsättning Patriot Dagger från WL Custom Blade som inte bara säljs av Throwingzone utan även görs av dem. Även de är riktigt bra knivar!

Throwingzone Scalpel

Men främst var det Scalpels format som lockade. Det bryter helt mot vad jag vanligen kastar med. De här knivarna är nämligen långa och mycket lätta i relation till det. De flesta andra knivar jag har är betydligt tyngre med en mer kompakt känsla. 

Fast, skall jag vara ärlig har jag sedan tidigare en kniv som ligger mycket nära vad jag tror att jag kan man förvänta sig av de här knivarna och det är Graf Knives modell Corsica. Den väger in på lätta 195 g fördelade på 27,5 cm. Det vill säga rätt nära mått och vikt på de här knivarna. 

Scalpel är gjorda av 6 mm Hardox-stål

Scalpel mäter närmligen hela 29,5 cm med en tjocklek av 6 mm. Det ger en vikt på 203g enligt min våg. När det formater sedan kombineras med det här utseendet med en nålvass spets och en kort egg lever den verkligen upp till namnet, det är en skalpell. 

Nu återstår bara att testa dem också! 

/ J - otålig

#knivesandbikes #knivigtvarre

* Biting Metal är en ordlek som anspelar på kastknivar och Henrys Youtube-kanal där han kallar sig för Abeille Métallique eller metallbiet. 

Ny kniv - Max Knives P21

De här knivarna från franska Max Knives införskaffades inte för att jag tror att de på något vis är de bästa kastknivar man kan få tag på. Istället var motivet tudelat. Dels ville jag ha tag i någon relativt billigt att öva "no spin"-kastning med och dels ville jag ha något relativt litet som skulle gå att använda i min mycket begränsade trädgård.

 

Max Knives P21

Utifrån de premisserna såg inte den här modellen kallad P21 helt illa ut. Det jag är ute efter är en jämn och mjuk rygg på bladet för att kunna använda tekniker där man kontrollerar knivens rotation med pekfingret mot bladryggen. 

Sen får man bortse från det billiga fodralet och det faktum att det billiga nylonsnöret kring handtaget kommer att gå av efter ett par tre kast. Jag har lindat om dylika vid tidigare tillfällen men det spelar ingen roll. Kastar man med flera knivar är det bara en tidsfråga innan det kommer en projektil och skär av snöret. Så ser man någon med sådana handtag som är hela så kastar de endera bara en kniv i taget eller inte alls. Enda sättet att lyckas behålla handtaget är att dränka snöret i epoxy misstänker jag. 

Kniven är förstås något för lätt för att vara optimal med sina 175 g men det är dugligt på kortare avstånd. Längden är 23,5 cm, tjockleken är 4,5 mm och materialet är 440C. Om rostfritt stål i kastknivar kan man säga en del och det kommer jag att göra i senare texter. Kniven är tämligen neutralt balanserat fast med tyngdpunkten förskjuten mot handtaget till vilket underlättar vid "no spin". 

Det här var en modell av ett par som införskaffats så det kommer att följa mer presentationer och så småningom, recensioner på kastknivar. 

/ J - kastar igen

#knivesandbikes #knivigtvarre

Ny kniv - Fred Perrin La Griffe

Klon, eller "La Griffe" på franska är en kniv designad av en mycket färgstark herre vid namn Fred Perrin. Han har en tämligen brokig bakgrund som jag kommer att gå närmare in på i en senare text kring den här kniven. 

La Griffe är en kniv är gjord för att vara så lätt att bära som möjligt enligt devisen "att den bästa kniven är den som man har med sig". Sedam är syftet med den lite speciellt. Även detta kommer att avhandlas mer ingående vid annat tillfälle. Men förutom att vara lättburen är en formen ett resultat av tanken på att man skall kunna använda handen för att greppa med utan att släppa eller tappa kniven. Därav fingerhålet i handtaget. 

Fred Perrin La Griffe Noir

Kniven är en serietillverkad version av Perrins handgjorda customknivar. Tillverkaren är franska Max Knives. La Griffe är i det här utförandet tillverkad av ett tre millimeter tjockt stycke 440C. Det ger en extremt lätt kniv som inte väger in på mer än 37 gram och låga 47 gram inklusive fodral. Sedan finns en begränsad upplaga i D2 för den som föredrar det. 

Kniven mäter 12 cm på längden och det mejselslipade bladet är strax under fyra centimeter långt. I det här utförandet är kniven svart med stentumlad finish. Fodralet är av kydex och leveraras med kedja att hänga kring halsen. 

Sammantaget är det här en mycket intressant liten gynnare som det skall bli roligt att stifta närmare bekantskap med. 

/ J - bättrar på franskan

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Knivrecension Opinel no 8

-  mer klassiskt än så här blir det knappt

Vissa föremål överlever tidens hårt gnagande tand och blir klassiska. Den här kniven är ett gott exempel på det fenomenet. Modellen har funnits sen 1890-talet och lever fortfarande i högsta välmåga och är i Frankrike närmast synonymt med en fällkniv med träskaft. En "Opinel" helt enkelt.  

Det finns förstås andra klassiska fällknivar som fyller samma nisch från andra delar av världen. Enkla okomplicerade bruksföremål som japanska Higonokamis, tyska Mercator, amerikanska Sodbusters, sydafrikanska Okapi och icke att förglömma andra franska mönster som Douk Douk och Laguiole. Men ett snäpp över dem höjer sig ändå Opinel. De är tillsammans med de röda knivarna från det lilla alplandet kanske något av det mest kända som finns i fällknivsväg.

Opinel No 8

De klassiska Opinelknivarna finns i elva olika storlekar från miniatyrvarianten No 2 till veritabla jättar som No 13. Numret betecknar helt enkelt bladlängd i centimeter. Nummer ett och nummer elva har utgått ur sortimentet. Ettan för att den var för liten och nummer elva för att den inte skiljde sig tillräckligt från tio och tolv om jag är rätt informerad. Alla knivarna har samma utseende i grund och botten och det är bara storleken som skiljer dem åt. Lite speciellt är att alla mått ökar proportionerligt vilket gör att de större modellerna inte bara är långa utan även väldigt grovskaftade.

Klassiskt utförande med kolstålsblad och bok i greppet

Eftersom jag inte äger några andra Opinel sedan tidigare siktade jag på en så klassisk kombination som möjligt vilket innebar en No 8 med standardskaft i bok och ett kolstålsblad. Annars kan de fås med rostfria blad med sandviksstål och med olika träslag i skaften. De finns också i hemska moderna varianter med plasthandtag, riktiga vederstyggelser enligt mig. 

Blad

Bladformen återspeglar den historiska traditionen och är en enkel funktionell clippoint. Det ger ett blad med vass spets, en rejäl buk och dessutom en bra portion rak egg att arbeta med. Det förhållandet förstärks av att eggen är dragen ända in till handtaget. 

Ett en rättfram clippoint här i kolstålsutförande

Bladet är märkt med "Opinel" samt deras deras logotyp den "krönta handen" vilken för övrigt är baserad på Savoiens landskapsvapen där kniven tillverkas. Även stålkvalitén är stansad i bladet och i det här fallet lyder texten "Carbone" vilket står för 1075 kolstål. För den som vill ha ett rostfritt stål finns knivarna även att tillgå i det i Frankrike vanligt förekommande Sandvikstålet 12C27.

Knivarna skär extremt bra till följd av både den hela slipfasen och bladprofilen som är tunn och inte lämnar mycket stål bakom eggen. De är fullt konvext slipade från en godstjocklek på endast två millimeter. 

På bladet syns förutom stålsort och namn även logotypen "den krönta handen"

Just det här specifika exemplaret kom dock med en minst sagt halvtaskig egg som var särskilt illa ut mot spetsen där den var komplett slö. Det ger inget bra allmänt intryck, särskilt inte som andra billigare knivar som till exempel våra egna Moraknivar alltid är vassa redan från början. 

Det extremt tunna bladet gör att kniven förstås är ytterst lämpad för att hantera mat i olika former som att skala frukt och rotsaker, skiva korv, skära lök etc. Men jag hade inte valt kolstål om det är sådant arbete man har i åtanke. Det mörknar och får patina men det kan också ge en viss bismak åt mat med syra i.

Annars är Opinel utmärkta för allehanda småarbete som att skära av trådar, kapa snöre, öppna förpackningar, paket och kuvert och andra vardagssysslor.

Det är emellertid ingen täljkniv. Det tunna bladet flexar en aning och att arbeta i trä känns en aning som att försöka snida med en kort filékniv. Däremot biter bladet bra i trä och jag har sett videor där de här knivarna pressas långt över vad man tror att de kan prestera. Så kapacitet finns men det är mer en fråga om att det går i nödfall än att de är bra till det. 

Kartong och papp glider bladet emellertid igenom som om det knappt fanns. När kniven väl var vässad skall väl tilläggas. Här är det närmast handtaget som sätter gränserna istället. 

Handtag

Handtagsformen är ett av de typiska kännetecknen för kniven ifråga. Det är ett nästan helt runt handtag som plattas ut mod bakänden och avslutas med den traditionella "fiskstjärten". 

Materialet i det här fallet är bok men knivarna finns även i något lyxigare utföranden med handtag i träslag som oliv och valnöt. Dessvärre kan de även fås i plast numera. Plast tar enligt mig effektivt bort den charm som finns med den här kniven även om det måhända är praktiskt.

Ett lätt format kvastskaft i bok

Storleken på No 8 är tillräcklig för att man skall få plats med alla fingrar om man inte har allt för stora händer och det är fylligt nog för att fylla handen tämligen väl. Men där upphör de positiva egenskaperna enligt mig. Skall jag vara ärlig är jag inte alls förtjust i den här formen på handtag hur traditionella de än må vara. 

Visserligen finns det de som hävdar att den mänskliga handen är gjord för att greppa kring pinnar men jag hävdar att det trots det finns mer ergonomiska former för knivhandtag samt att händerna för övrigt även är utmärkta att greppa saker som säg - kantiga stenar. Greppet på den här kniven är nästan helt runt och det gillar jag inte. I princip är det ett kvastskaft med avfasad ände. Det gör att det har en tendens till att rulla i handen. 

Ett känt avslut som jag inte är någon vän av

Lägg därtill att det är helt slätt och därmed mycket halt och du har ett handtag som är behäftat med vissa nackdelar. Vad värre är att den bakre kanten faktiskt är närmast kantig vilket känns i alla grepp utom i "hammargrepp". Om kniven används med styrande tumme eller pekfinger på bladet trycker bakänden på handtaget mot handflatan på ett obekvämt sätt. Det går förstås lätt att slipa av och det kommer jag kanske att göra om jag nu bestämmer mig för att använda den här kniven i någon högre utsträckning. 

Öppning och lås

Låskonstruktionen uppfanns på femtiotalet och är med andra ord ett senare tillägg till den ursprungliga kniven. "Virobloc" som den kallas bygger på en dubbel och unik låsring som numera låser bladet såväl i infällt som i utfällt läge. De tidigare varianterna låste enbart bladet i utfällt läge. Konstruktionen är briljant i sin enkelhet och fungerar mycket väl. Det finns ingen tendens till glapp eller spel i bladet när det är låst. 

Virobloc i öppet läge

Även om låset är stadigt och effektivt hindrar bladet från att vika sig så är det inget som skall pressas för hårt. Avståndet mellan pivot och blad samt den korta tangen gör att anläggningsytan mellan blad och handtag är liten och därmed inte så starkt. Rent praktiskt, som jag använder knivar, är det inte av någon större betydelse men kan vara värt att känna till.

Låset placerar metallringen mellan bladet och fingret och för att det skall fallera måste hela kniven ge vika

Eftersom det här är en klassisk fällkniv fälls den ut med två händer. Förfarandet underlättas av en klassisk nagelskåra i bladet. Men för oss nagelbitare kan det vara bra att känna till att det sticker ut tillräckligt med blad för att greppa om i vilket fall som helst. Jag har själv inte upplevt bekymret men det varnas ibland för att handtaget som är av trä kan svälla om det kommer fukt i dem vilket gör kniven nästan omöjlig att öppna. För att undvika dylika komplikationer rekommenderas att man oljar in handtaget med exempelvis linolja. 

Att bära

Det skall sägas direkt att den här kniven är extremt lätt för storleksklassen. Det är också det första man lägger märke till när man greppar en Opinel första gången. Uppgiven vikt för No 8 är 50 gram med en kontrollvägning gav vid handen att den vägde in på ynka 44 g. En så låg vikt är förstås en stor fördel för en fickkniv. Som ofta påpekats - den bästa fickkniven är den man har med sig.  

Däremot är handtaget mycket runt vilket gör att den är tämligen substantiell i fickan trots den ringa vikten och det irriterar mig en smula. Sen är jag inte vän av den kantiga bladtangen som sticker ut i stängt läge och inte heller med den vassa ryggen på bladet. Här märks det att det är en enklare kniv det handlar om. Att åtgärda sånt kräver fler moment i produktionen vilket tar tid och tid är som bekant pengar.

Kniven är därmed inte riktigt så bekväm att bära som jag hoppades på. Den kräver en rätt stor ficka helt enkelt och går man omkring i en stor rock må det vara hänt. Men ned i en vanlig byxficka stoppar man den helst inte. Just nu förvaras den i högerfickan på min mockakavaj.

Sammanfattningsvis

Vad skall man egentligen tycka om en klassiker älskad av miljoner vid det här laget och som blivit utsatt för det mesta och överlevt? En kniv som började tillverkas i slutet av 1800-talet och som fortfarande är i produktion.

Alpregionen Savoien är hemmaplan för den här kniven vilket kan utläsas på skaftet

Jag tänkte sticka ut hakan en aning och säga att jag inte enbart är positivt inställd till den här kniven.

Faktum är att jag inte tror att jag kommer att bära den särskilt mycket. Det är för många detaljer som jag inte uppskattar vilka sammantaget överskuggar de mycket goda skäregenskaperna. Dels är den inte så bekväm att bära som vikten antyder. En såpass lång kniv med knubbig profil liggande löst i fickan tar en del plats. Det fungerar i jackor men inte i byxor till exempel vilket gör att jag inte kommer använda den på sommaren. Sen är den utstickande tangen vass, en detalj jag verkligen inte gillar på knivar generellt och inte i det här fallet heller. 

Väl i hand känns greppet väldigt halt och vill gärna vrida sig i handen eftersom det är närmast runt och sen är det faktiskt inte särskilt bekvämt. Bakänden skär in i handen i alla grepp utom ett vilket känns ytterligt begränsande. Möjligen skulle den kunna hamna i närheten av köket. Men där använder jag fällknivar som paketöppnare och för det öppnas den för långsamt. 

Om estetiken kan sägas att den är enkel och tidlös men bara attraktiv i vissa vinklar. Det som förstör annars eleganta linjer för min del är det tunnliknande handtaget. Betraktas den rakt från sidan är den dock snygg enligt mig. Jag anser att det finns betydligt vackrare knivar i samma tradition som Opinel både från Frankrike, Italien och Spanien. Däremot ger den långa och anrika historien ett visst rosigt skimmer över modellen som jag uppskattar på samma vis som jag tycker om en Mora No 1. 

Men icke att förglömma - den är gjord för att vara en enkel och billig fickkniv. Det var vad Joseph Opinel hade i åtanke och de kriterierna uppfyller den med råge. Faktum är att den är en av de lättaste och billigaste fällknivarna som går att få tag på. Som inte är pakistanskt skräp gjort i bleckplåt kan väl tilläggas.

Sen är förstås minst en Opinel ett måste för knivsamlaren i kraft av sin ikoniska status. Men som fickkniv betraktat? Den är som sagt oerhört lätt, skär bra och kostar inte skjortan* så förvisso får man mycket för pengarna men den känns fortfarande och uppträder i vissa fall som en billig kniv.

Specifikation:

Längd utfälld: 195 mm
Vikt: 50 g
Bladlängd: 80 mm
Godstjocklek: 2 mm
Bladstål: 1075 kolstål
Handtag: Bok
Lås: Virobloc

Producerad av: Opinel, tillverkad i Frankrike


/ J - den tillfällige fransosen


* Casström tar t ex 134 kr för den här kniven när den här texten skrevs.