Stål mjukare än...

....barnbajs!

Ja, jag vet att det inte är ett helt korrekt sätt att uttrycka sig. Men jag börjar bli hjärtinnerligt trött på all hype kring vilket stål en (fäll)kniv är gjord av. Tydligen går det inte att sälja en  kniv idag om den inte är gjord av M390 och motsvarande för budgetknivar tycks vara D2.

Jag är inte särskilt förtjust i någon av dem! Låt mig förklara varför. 

Vad det gäller Böhler/Uddeholms M390 och dess amerikanska motsvarigheter Crucible 20CV och Carpenter 204P så blir det alldeles för mycket fokus på kompositionen av stålen i relation till fyra andra och väsentligt mycket viktigare områden. Då tänker jag i tur och ordning på härdning, värmebehandling, bladgeometri och egggeometri. De fyra parametrarna avgör i allt väsentligt hur en knivblad uppträder och inte stålets exakta beståndsdelar. 

Naturligtvis finns det extremer där stålets inneboende egenskaper faktiskt visst spelar roll. Moderna varianter som H1 och LC200 till exempel är rostfria material i ordets rätta bemärkelse och det är till följd av ingredienserna i stålmixen. Det kan till och med argumenteras för att de inte ens är stål i egentlig mening. 

Det är för övrigt av det skälet jag inte alls är lika förtjust i D2 som många andra. Det rostar!! Eller förlåt, "oxiderar" vilket gör att det har en tendens att få mörka fläckar så fort man inte oljar in bladen och pillar med knivarna. Lägg därtill att knivar med D2 inte är särskilt lätta att slipa om man lyckats skrämma upp hårdhetsgraden från tillverkarens sida. Vilket ju är en av fördelarna med stålet, det är trots allt ett verktygsstål. 

Men vad är det egentligen jag har emot M390? I grund och botten INGET! Låter det paradoxalt? Förklaringen är enkel, det är ett jäkla bra stål men de flesta knivtillverkare kan helt enkelt inte hantera det. De får därmed inte fram alla de egenskaper som stålet i sig är kapabelt att erbjuda. Så frågan är då varför jag som konsument skall betala dyra pengar för det? Förutom prestigen att det står i specifikationen till kniven. 

Exempel på hur det kan se ut

Det börjar byggas upp en kunskapsbank kring ämnet sedan ett tag tillbaks driven av några aktiva konton på Instagram och YouTube*. De har har helt enkelt börjat med att förutom att genomföra egna tester även Rockwelltesta stålen själva. Resultaten är i vissa fall skrämmande. Sen kan det tilläggas att många av testerna vederlägger fördomar mot Kinesiska tillverkare men inte är helt snälla mot klassiska tillverkare. 

Några av de mer uppseendeväckande resultaten är till exempel att Spyderco som förvisso laborerar friskt med ståltyper sällan uppnår optimala prestanda  hos dem eftersom de härdar även "superstål" väsentligt mjukare än de borde eller snarare exakt likadant oavsett ståltyp. Men värst är Lionsteel som vid upprepade tillfällen vunnit prestigefulla priser på bland annat "Blade". Många av deras knivblad, framförallt deras M390 är värre än dubbelvikt aluminiumfolie, mjukost eller barnbajs. De är värdelösa helt enkelt!

Håller man en hårdhet under 55HRC, i vissa fall nedåt 50 och i något fall UNDER 50 så vet man f-n inte vad man pysslar med! Som en jämförelse mäter Victorinox som är erkänt mjuka med ett enkelt stål vanligen kring 56HRC.

Vore det en enda kniv vid ett enda tillfälle skulle jag inte reagera. Missar kan göras och utveckling pågår. Men jag vet inte hur många gånger jag fått höra att knivar "bara" har si och så stål. Sist var det i ett samtal kring nya CRK Sebenza 31 där många var besvikna för att de "bara" levereras med S35VN och inte "uppgraderats" i samband med utvecklingsarbetet. Ett stål som CRK för övrigt varit med och tagit fram och som de verkligen behärskar. Detsamma sades om Spyderco Kapara som på samma vis "bara" har försetts med S30V vilket är ett av deras mest frekventerade stål som de vid där här laget kan hantera på ett utmärkt sätt. 

Jag hävdar att det här är en utveckling som drivits fram från tillverkare av fällknivar och främst amerikanska sådana. Det i en ohelig allians av några högljudda knivsamlare av lyxknivar som bryr sig om ingående material än vad de presterar på riktigt.

I Europa är det traditionellt inte lika viktigt med stålsort som försäljningsargument även om den trenden får fäste allt mer även här. Många Spanska märken använder 440-stål, Extrema Ratio harvar på med sitt N690 vilket många amerikanska recensenter avfärdar som mediokert. Och en stor del av Fransk knivproduktion bygger på svenskt stål som 12C27 och senare 14C28N. 

Men en skillnad är att t ex 12C27 just anses vara lätt att arbeta med och värmebehandla. Jag föredrar därför ett optimalt behandlat enklare stål som presterar på topp utifrån förutsättningarna framför ett underutnyttjat överprissatt "superstål"!

/ J - trött


* På YouTube: LuvthemKnives ( t ex https://www.youtube.com/watch?v=1UwLOPDlhlg), Supersteelsteve (https://www.youtube.com/channel/UC76o8bpHyEpBaysM9Pr83Og/videos)
På Instagram: kknives_switzerland, knifesteelnerds, chefcallari,