Visar inlägg med etikett superstål. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett superstål. Visa alla inlägg

onsdag 6 maj 2020

Knivrecension Spyderco Manbug

-  liten men naggande god

Ibland behöver man bara något litet. Något litet och gärna väldigt vasst. Det lilla och vassa får dessutom gärna ha en duglig spets. Den där som man kan pilla med när det behövs pillas. Ni vet en sådan kniv.

Dylika små knivar är utmärkta komplement till något större och mer robust som man verkligen kan skära med. Men i praktiken kanske de till och med används mest när det kommer till hur ofta man plockar fram dem. Ett exempel på en sådan som väldigt ofta återfinns på min person är Spyderco Manbug.

Spyderco MBORE Manbug Sprintrun
Spyderco MBORE Manbug 


Namnet Manbug är en ordlek som baseras på den är en något större och grövre version av Lady Bug (nyckelpiga) som är en av Spydercos minsta modeller. Båda är excellenta komplementknivar men nyckelpigan är aningen för liten för att jag skall få ett bra grepp om den. Manbug är bland de mindre knivarna som klarar av det konststycket.

Sedan är just den här versionen en så kallad Sprint Run. Det är vad Spyderco kallar sina begränsade upplagor. Ett fenomen jag varit inne på tidigare i olika sammanhang. I praktiken brukar det innebära en upplaga om 600-1200 knivar i varje utförande. I det här fallet är det stålet och färgen som skiljer den från en standard light weight Manbug. Sen kan tilläggas att även standardutförandet som ofta hos Spyderco finns i flera utföranden som t ex med handtag i G10.

Vanan eller kanske ovanan att släppa specialutgåvor av grundmodellerna är något som formligen exploderat från Spyderco de senaste åren. Framförallt experimenteras det vilt med ståltyper men även med handtagsmaterial och färger och de knivarna har förstås blivit samlarobjekt. 


Twitterversion: Spyderco Manbug, den briljanta komplementkniven


Blad


Bladet på Manbug utgår från en av Spydercos vanligaste grundformer med nära släktskap med exempelvis Delica. En drop point som genom tumhålet får en markant puckel på ryggen som även utgör en ramp att placera tummen på när man håller kniven. Bladformen ger givet storleken på kniven en liten buk, en bit rak egg att skära med samt en mycket bra spets.

Längden på bladet är 55 mm, höjden 21 mm och bladgodsets tjocklek är modesta 2,5 mm. Egentligen inte så klent men då skall man betänka att bladet smalnar av markant mot spetsen till så den grovleken återfinns bara längst in på bladet precis över fingerhålet och mot bladbasen till. 

Droppoint
Litet blad med klassisk Spyderco-profil


Manbug är som de flesta små knivar från Spyderco flatslipad. Därmed inget avvikande i det här fallet. Stålet är som sagt det som verkligen sticker ut på den här kniven.

Eggstålet är ett tämligen ovanligt japanskt stål kallat HAP40. Ett stål som är mycket hårt och ger en egg med ruskigt bra skärpa. Egentligen är det ett verktygsstål/ high speed toolsteel. Det har dessvärre en benägenhet att både rosta och utveckla patina. Därför är det här ett laminerat blad. Kniven är gjord i en San Mai-teknik där man lagt ett segt och mycket rosttrögt stål på utsidan av eggstålet. Materialet där är SUS410. I princip ett diskbänksstål vilket emellertid är mycket väl valt i sammanhanget. Resultatet blir en fickskalpell. 

Vad gäller fabriksegg är det här utan tvekan en av de skarpaste knivarna jag känt på. Den var helt enkelt fenomenalt vass när den anlände. Stålet håller också tämligen länge och är inte allt för jäkligt att strigla. Det är så jag håller den här lilla kniven vass. Uppgifterna jag utför med den har inte tarvat omslipning trots att jag nu haft kniven några år. 


Handtag


Handtaget på Manbug är i den här versionen gjort i FRN. Äldre knivar från Spyderco tillverkade i japan med det här materialet och låstypen var alltid nitade. Till skillnad från dem är det här ett skruvat handtag. Det går således att både demontera kniven om så önskas samt justera pivotskruven om glapp skulle uppstå.  

Handtag i FRN
Ett föredömligt format handtag i mycket sträv FRN


FRN står som de flesta kanske vet för Fiber Reinforced Nylon. Ett mycket starkt konstmaterial som är lätt att gjuta och forma. Det är ur praktisk synvinkel ett utmärkt material att göra knivhandtag av men skänker inte kniven särskilt mycket flärd. Vad man kan göra med dem är emellertid att färga dem i nästan vilka nyanser man vill. Den här varianten kallas burnt orange och är specifik för knivar försedda med det här stålet.

Manbug känns förvånansvärt robust trots det ringa formatet


Ytan har försetts med vad Spyderco kallar bi directional texture. Det är en struktur som gör att materialet ger hög friktion åt alla håll vare sig du skär eller sticker med kniven. Ett mönster jag inte helt uppskattar på stora knivar då det i mitt tycke ger för mycket friktion. Så mycket att kniven blir obekväm att arbeta med utan handskar. Men på en så här liten kniv fungerar det utmärkt då det extra greppet behövs.

Kniven har ett fånglinehål och för en gångs skull kan jag tycka att det är en detalj som kanske inte är nöndvändig men väl användbart. En så här liten kniv som bärs löst kan tjäna på något som gör den lättare att fiska upp ur fickan eller ger  något lite extra att greppa kring. Med det sagt använder jag ändå inte fånglinor.

Kniven kan i princip fattas i två grepp varav det här är det vanligaste


Storleken på handtaget räcker precis till för ett två och ett halvt finger om man kan säga så. Men för att vara något du håller med ett så klent grepp är det förvånansvärt bra. Mönstret ger som sagt mycket god friktion och lägg därtill att både ovansidan på handtaget och tumrampen har försetts med räfflor för att ytterligare bättra på greppet. Förutom rampen på ovansidan utgör främre delen av handtaget ett litet fingerskydd. Där återfinns även en fördjupning för pekfingret som följs av ytterligare en fördjupning för långfingret.

Det naturliga blir därför att greppa kniven i ett sabelgrepp eller att hålla den sidledes i nypan. Det går också att lägga ett styrande pekfinger på bladryggen på ett bekvämt vis. Några andra grepp tillåter inte det lilla handtaget. 


Öppning och lås


Att den här kniven enhandsöppnas via ett hål i bladet kommer nog inte som en överraskning för någon. Det är trots allt en Spyderco. Men det här kan vara den minsta modellen från dem där den finessen faktiskt fungerar. Ladybug kan också öppnas med en hand men bara med ansträngning. På Manbug däremot fungerar det inte bara bra utan utmärkt. 

Back Lock
Öppningen står bladhålet för och låser gör Manbug med en back lock


Eftersom kniven är så liten är det även tämligen enkelt med hjälp av lite fingergymnastik släppa låset och fälla in bladet med en hand. Det gör det här till en helt enhandsmanövrerad kniv trots tt det är en back lock.

Låsfunktionen är riktigt bra och snäppet från låsarmen när den faller på plats är förvånansvärt ljudligt. Väl ute hålls bladet utan glapp i sidled eller vertikalt spel. Faktum är att kniven känns extremt stadig för att vara så här liten. Överlag inger den förtroende och känns välbyggd. 



Att bära


Tjugo gram. Smaka på det och konstatera därefter att det är lätt för en kniv hur man än räknar. Tjugo gram fördelat på 65mm (längd) x 28 mm (höjd) x 8,5 mm (bredd). En mycket liten och framförallt lätt kniv helt enkelt.

Förutom diskreta yttermått bjuder även Manbug på rundade kanter och avsaknad av vassa hörn. Vidare har man lyckats gömma den annars så förhatliga bakkanten på bladet när kniven är stängd. Något som annars kan sticka ut på en del back locks och orsaka obehag.

Manbug saknar clip och det är lika bra det. Så här små knivar riskerar bara att tappas om de förses med den finessen. De sitter för högt upp i fickan och minsta stöt gör att de kan flyga iväg. Särskilt om de är så här lätta.

Kniven förvaras enklast löst i lämplig ficka och där ligger den tills den behövs. Känns gör den inte alls. Möjligen kan den behöva en fånglina för att inte tappas bort. Även om det tack och lov inte hänt mig än. 



Sammanfattningsvis


En av de första frågorna jag brukar få i huvudet när jag ser riktigt små knivar är om de är leksaker eller seriösa redskap sin storlek till trots. Ofta är nämligen fallet nuförtiden att de görs mest för att visa att det går. De säljs ofta med argument som "världens minsta flipper" och innehåller mycket titan och superstål. Historiskt har det förhållt sig annorlunda då man helt enkelt skrev med gåspennor. För att vässa dem behövdes just pennknivar eller åtminstone en kniv med ett pennblad på. De behövde helt enkelt inte vara särskilt stora, enbart vassa.

Spyderco Manbug skulle kunna vara en sådan om den haft ett mer klassiskt utseende. Men med moderna attribut som lås, handtag i syntetmaterial och ett laminerat blad med ett avancerat stål i blir den så mycket mer. 

Spyderco Manbug är en utmärkt liten kniv att komplettera med


Manbug utstrålar kvalité trots materialet i handtaget får man väl säga. Men det är välgjort och bladet har mjuk gång och är centrerat. Övergången mellan blad och låsarm är snyggt utförd vilket oftast är fallet med knivar från Spydercos japanska samarbetspartner. En annan detalj de lyckas väl med är hur väl räfflorna på tumrampen är utförda. Närmast perfektion då de ger mycket bra fäste utan att skinnflå tummen. Sen var kniven mycket väl slipad från fabrik. Det höjer alltid totalintrycket, särskilt när det rör sig om en begränsad upplaga där huvudförsäljningsargumentet är ståltypen.

Förutom att stålet är något extra är handtaget på den här lille rackaren ett av de bättre i den här klassen. Det finns få som kan konkurrera med det i den här storleken. Den jag kan komma på är möjligen ZT 0022 men det är å andra sidan en väsentligt mycket dyrare kniv.

Här märks det också att det här är en kniv med hög precision i tillverkningen. För att vara så liten känns kniven mycket solid. 

Manbug en utmärkt liten komplementkniv
Manbug, en riktig fickskalpell

Manbug är en riktig fickskalpell, ruskigt vass med ett tunt och flatslipat blad och därmed kompetent att handha större uppgifter än man kan tro. Visst sätter formatet sina gränser. Jag betraktar det här som en sekundärkniv, en back-up till något större. Men det är en av de bättre. Så söker du något riktigt litet som skär oerhört bra är det här en god kandidat. Eftersom den här specifika konfigurationen är svår att få tag i rekommenderas en variant i brittish racing green med ZDP-189 i bladet. 


Specifikation:

Längd utfälld: 113 mm
Längd hopfälld: 64 mm
Vikt: 20 g
Bladlängd: 50 mm
Godstjocklek: 2,5 mm
Bladstål: HAP40/SS410
Handtag: FRN
Lås: Back lock

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Japan


/ J - satsar smått

fredag 14 juni 2019

Stål mjukare än...

....barnbajs!

Ja, jag vet att det inte är ett helt korrekt sätt att uttrycka sig. Men jag börjar bli hjärtinnerligt trött på all hype kring vilket stål en (fäll)kniv är gjord av. Tydligen går det inte att sälja en  kniv idag om den inte är gjord av M390 och motsvarande för budgetknivar tycks vara D2.

Jag är inte särskilt förtjust i någon av dem! Låt mig förklara varför. 

Vad det gäller Böhler/Uddeholms M390 och dess amerikanska motsvarigheter Crucible 20CV och Carpenter 204P så blir det alldeles för mycket fokus på kompositionen av stålen i relation till fyra andra och väsentligt mycket viktigare områden. Då tänker jag i tur och ordning på härdning, värmebehandling, bladgeometri och egggeometri. De fyra parametrarna avgör i allt väsentligt hur en knivblad uppträder och inte stålets exakta beståndsdelar. 

Naturligtvis finns det extremer där stålets inneboende egenskaper faktiskt visst spelar roll. Moderna varianter som H1 och LC200 till exempel är rostfria material i ordets rätta bemärkelse och det är till följd av ingredienserna i stålmixen. Det kan till och med argumenteras för att de inte ens är stål i egentlig mening. 

Det är för övrigt av det skälet jag inte alls är lika förtjust i D2 som många andra. Det rostar!! Eller förlåt, "oxiderar" vilket gör att det har en tendens att få mörka fläckar så fort man inte oljar in bladen och pillar med knivarna. Lägg därtill att knivar med D2 inte är särskilt lätta att slipa om man lyckats skrämma upp hårdhetsgraden från tillverkarens sida. Vilket ju är en av fördelarna med stålet, det är trots allt ett verktygsstål. 

Men vad är det egentligen jag har emot M390? I grund och botten INGET! Låter det paradoxalt? Förklaringen är enkel, det är ett jäkla bra stål men de flesta knivtillverkare kan helt enkelt inte hantera det. De får därmed inte fram alla de egenskaper som stålet i sig är kapabelt att erbjuda. Så frågan är då varför jag som konsument skall betala dyra pengar för det? Förutom prestigen att det står i specifikationen till kniven. 

Exempel på hur det kan se ut


Det börjar byggas upp en kunskapsbank kring ämnet sedan ett tag tillbaks driven av några aktiva konton på Instagram och YouTube*. De har har helt enkelt börjat med att förutom att genomföra egna tester även Rockwelltesta stålen själva. Resultaten är i vissa fall skrämmande. Sen kan det tilläggas att många av testerna vederlägger fördomar mot Kinesiska tillverkare men inte är helt snälla mot klassiska tillverkare. 

Några av de mer uppseendeväckande resultaten är till exempel att Spyderco som förvisso laborerar friskt med ståltyper sällan uppnår optimala prestanda  hos dem eftersom de härdar även "superstål" väsentligt mjukare än de borde eller snarare exakt likadant oavsett ståltyp. Men värst är Lionsteel som vid upprepade tillfällen vunnit prestigefulla priser på bland annat "Blade". Många av deras knivblad, framförallt deras M390 är värre än dubbelvikt aluminiumfolie, mjukost eller barnbajs. De är värdelösa helt enkelt!

Håller man en hårdhet under 55HRC, i vissa fall nedåt 50 och i något fall UNDER 50 så vet man f-n inte vad man pysslar med! Som en jämförelse mäter Victorinox som är erkänt mjuka med ett enkelt stål vanligen kring 56HRC.

Vore det en enda kniv vid ett enda tillfälle skulle jag inte reagera. Missar kan göras och utveckling pågår. Men jag vet inte hur många gånger jag fått höra att knivar "bara" har si och så stål. Sist var det i ett samtal kring nya CRK Sebenza 31 där många var besvikna för att de "bara" levereras med S35VN och inte "uppgraderats" i samband med utvecklingsarbetet. Ett stål som CRK för övrigt varit med och tagit fram och som de verkligen behärskar. Detsamma sades om Spyderco Kapara som på samma vis "bara" har försetts med S30V vilket är ett av deras mest frekventerade stål som de vid där här laget kan hantera på ett utmärkt sätt. 

Jag hävdar att det här är en utveckling som drivits fram från tillverkare av fällknivar och främst amerikanska sådana. Det i en ohelig allians av några högljudda knivsamlare av lyxknivar som bryr sig om ingående material än vad de presterar på riktigt.

I Europa är det traditionellt inte lika viktigt med stålsort som försäljningsargument även om den trenden får fäste allt mer även här. Många Spanska märken använder 440-stål, Extrema Ratio harvar på med sitt N690 vilket många amerikanska recensenter avfärdar som mediokert. Och en stor del av Fransk knivproduktion bygger på svenskt stål som 12C27 och senare 14C28N. 

Men en skillnad är att t ex 12C27 just anses vara lätt att arbeta med och värmebehandla. Jag föredrar därför ett optimalt behandlat enklare stål som presterar på topp utifrån förutsättningarna framför ett underutnyttjat överprissatt "superstål"!



/ J - trött


* På YouTube: LuvthemKnives ( t ex https://www.youtube.com/watch?v=1UwLOPDlhlg), Supersteelsteve (https://www.youtube.com/channel/UC76o8bpHyEpBaysM9Pr83Og/videos)
På Instagram: kknives_switzerland, knifesteelnerds, chefcallari, 




torsdag 22 september 2016

Stålsnobberi


Ett inlägg på ett Spydercoforum häromdagen föranledde följande tankar från min sida angående knivstål. Det som slog mig var att stålsnobberiet i vissa fall gått över styr, ja enligt mig då kanske skall förtydligas. Men låt mig förklara vad jag menar.

Man efterfrågar maximal prestanda oavsett vad knivens tänkta användningsområde är. Lite som att säga att det är nödvändigt med Bugatti Veyrons W16-motor för att åka och handla när det faktiskt är sämre än nästan alla andra förekommande alternativ. Att man sen "villhöver" vissa saker är en helt annan fråga. 

Sakfrågan handlade om en karambit, ni känner till modellen - liten kniv av modellen tigerklo med ursprung i sydostasien och därifrån rätt spridd. Som så ofta härstammande från ett jordbruksredskap i form av en liten handskära men därifrån även parallellt utvecklad som ett rent vapen i regionen. Sedermera en populariserad "självskydds"- och samlarkniv, numera oftast fällbar och mycket spridd i bildform inte minst genom TV- och datorspelsvärlden. 

Det aktuella stålet, Spydercos japanska VG10



Det som eftersöktes i tråden var ett "uppgraderat stål". På en karambit? Smaka på de orden igen och ställ sedan frågan, varför? Till saken hör att den aktuella kniven, SpyderHawk redan är försedd med VG10 i bladet så det är ingalunda ett lågbudgetstål modell zinkbleck.

Exakt vad är det som skall göras med en fällbar karambit med ett blad på sex centimeter som tarvar att det håller skärpan längre och är hårdare eller slagtåligare än VG10?

Kniven är ju helt värdelös till allt utöver a) samlande b) tränandet av former (som inte tarvar vasst stål alls) samt c) kartongöppnare. Även om kniven mot förnuft och sans skulle användas till "självskydd" är VG10 synnerligen väl valt. Det står emot korrosion orsakat av blod tämligen väl vilket är tydligt i köksknivsapplikationer. Troligen hamnar det på bladet efter att någon viftat för mycket med kniven framför spegeln och satt den i sitt eget lår. 

Men det pekar på en intressant utveckling som jag vill belysa: det jag väljer att kalla "Stålsnobberi". Det är förstås en synnerligen löst hållen term, inte exakt på något vis men ändå talande och med det avser jag:


fenomenet att vilja ha ett visst stål i bladet oavsett 
vad kniven är tänkt att användas till. 



Med ökad prislapp kommer förstås kravet på bättre material. Till viss del jag kan förstå fenomenet och jag är inte helt oskyldig själv. Som vanligt blir det tydligt om man överdriver. Jag har heller ingen lust att betala tusenlappar för en kniv med handtag i enkel plast och ett 420J stål för att dra saken till sin spets. Men det finns en gräns åt andra hållet också. När "villhöver" närmast övergår i dumhet. Smörknivar blir inte bättre i CPM S110V för att raljera lite. Plast eller ene är att föredra. Men ni förstår kanske vad jag menar? Det händer frekvent att folk vill se vissa stål i knivar trots att de för ändamålet kanske till och med är sämre än billigare alternativ. 

Gränsen för vad som anses "fint" flyttas dessutom hela tiden. Inget konstigt med det. Utvecklingen rör på sig, oklart om den går "framåt" men ändå. Det märkliga är att det som var bra igår inte ens anses fungera idag.


Snabbkurs i stålevolution hos moderna fällknivar


Låt mig exemplifiera delar av utvecklingen för stålanvändning i framför allt fällknivar genom följande nedslag:

Amerikanska 440C var länge betraktat av många som ett "top of the line"-stål. Ett av customknivmakare mycket omhuldat stål som än idag används tämligen flitigt på den fronten. Men gemene man tycks blanda ihop det med 440A av någon anledning och tror därmed att det är mycket simpelt sett till egenskaper vilket inte stämmer. Därför kan det inte stå på ett fällknivsblad längre oavsett hur lämpligt det är eller ej. Det förknippas med "billigt" och därmed "inte lika bra".

Samma öde rönte Takefus VG10 som tidigare betraktades som ett "superstål" och nu av många (på knivforum o dyl nota bene) anses mediokert vilket det sannerligen inte är. Inte för det ändamål det togs fram d v s trädgårdsredskap och sedermera köksanvändning. Det är ett ypperligt stål för kockknivar. Blir vasst som tusan, är relativt lätt att slipa och är rosttrögt. Det är inte alls lika vanligt i "high end-knivar" längre även om det återfinns i knivar från Spyderco gjorda i Japan, Kizers Vanguard-serie och många Böker Plus-modeller för att nämna några.

Spyderco arbetar med många stålvarianter, från topp: 8Cr13MoV, HAP40/410, CPM S30V, HAP40/410, VG10


Samma öde rönte japanska Hitachis ATS-34 som i princip är detsamma som Crucibles 154CM för övrigt. Det senare fick ge vika till förmån för pulvervarianten CPM 154. Det är således viktigt i vilken ordning du hittar bokstäverna C och M när det gäller Crucibles stålsorter eller snarare om det ingår ett P eller ej. Det är det som avslöjar om det är ett pulverstål eller inte. 

Därefter kom eran när S30V var kejsare på tronen och bland många stora knivtillverkare som använde det flitigt bland sina toppmodeller syntes inte minst Spyderco. Fast mest känd för det är förstås CRK då stålet togs fram genom ett samarbete mellan Chris Reeve och Crucible.

Det är ett riktigt bra allroundstål enligt min mening men idag talas det oftare om CPM S35VN istället. Mycket beroende på att nya kinesiska "lyxmärken" som Reate, Kizer, Stedemon, WE-knives med flera använder det som stapelstål i sina fällknivar. Det återfinns även numera i den kända CRK modellen "Sebenza". Nu är CRK kända för att vara en smula konservativa så de lär troligen inte byta i första taget oavsett vad som dyker upp på stålhorisonten.    

Men andra "finmärken" måste förstås vässa argumenten (!) ännu lite mer. De lyder ofta:

Crucible: CPM 20CV, CPM S90V, CPM S110V,

Böhler/Uddeholm: M390. Elmax, Sleipner,

Carpenter; CTS 204P

och

Hitachi: ZDP-189!



Superstål, CPM-20CV från Crucible Industries


Ytterligare ett känt högkvalitativt stål, Elmax från Böhler/Uddeholm


Det finns förstås fler sorter och variationer på stålkartan och det hela är lite av en snårskog att orientera i. Särskilt när tillverkarna ofta kopierar varandra när det kommer till komposition. Från början var t ex Hitachis ATS-34 en kopia av 154CM som ett tag blev mer populär än föregångaren som då legat i träda ett tag. Därefter vaknade intresset för det amerikanska stålet åter till liv och inte minst återfinns det bland många Benchmademodeller.

På samma vis ligger amerikanske Carpenters 204P väldigt nära det europeiska M390 i komposition och dök som genom en händelse upp efter det att Böker/Uddeholms framgång var ett faktum. Deras N690Co är i sin tur ett svar på japanska VG10 och så vidare. 

Knivstål må inte stå för några enorma volymer hos tillverkarna. Men det för med sig en viss prestige kan jag misstänka. Det handlar mycket om produktutveckling och att visa framfötterna. Sen finns det ju fler applikationer att nyttja dem i än bara fickknivar förstås.


Tillbaks till sakfrågan 


På det hela taget är egentligen stålvalet av mindre intresse då många tillverkare genast förstör ett ståls inneboende kvalitéer genom att förse dem med eggar som inte tar tillvara på dem. Alltför många faller offer för den rådande "overbuilt"-trenden. Det vill säga de överdimensionerar knivarna för säkerhets skull bara för att det säljer inte för att de annars skulle gå sönder. Visst finns det klara mottrender också, men ändå.

Med usel geometri, för mycket stål bakom eggen och för tjocka blad skär knivar inte bra! Vad spelar det då för roll att det är "SUPERSTÅL" som CPM S35VM, S90V, S110V eller M390 i eggen? Enklare, billigare knivar med bättre skäregenskaper springer ändå åttor kring dem när det kommer till användbarhet. 

Därmed inte sagt att jag inte uppskattar en del av egenskaperna som följer med dessa stål. De har många kvalitéer som jag tycker om som extrem skärpevaraktighet och förmågan att ta en skarp egg samtidigt som de ändå inte påverkas så lätt av korrosion.  

Men det finns även tydliga  nackdelar och det är främst två jag tänker på. De är närmast hopplösa att underhålla annat än med diamantstenar och slipsystem med fasta vinklar. Att försöka skärpa en kniv härdat bortåt eller över 60HRC görs inte med lätthet. Har de dessutom en s-formad egg/recurve eller en kombinations/compound-egg så blir det ännu mer komplicerat.

Därtill ökar priset på knivarna eftersom materialen förstås är dyrare i sig samt att de är mer svårbearbetade under tillverkningsprocessen. Det är den största invändningen jag har eftersom det spär på prisspiralen uppåt. Särskilt när de används slentrianmässigt i någon form av mellaprissegment där alla idag verkar sträva mot att bli "mid-tech".    

Visst finns det knivar som tjänar på uppgradering av stål. Ett av de mer talande exemplen tycker jag Cold Steels övergång till CTS XHP från AUS8 är. Många av deras modeller är gjorda för att brukas och då tjänar de på ett stål som håller skärpan längre även om det som tidigare sagts skall balanseras mot hur svåra de blir att underhålla. Men när rena stötvapen som "Ti Lite alu" uppdateras på kuppen får det lätt ett löjets skimmer över sig. Vad exakt skulle man göra med den kniven som tarvar mycket uthållighet? Ta en närmare titt på eggvinklarna på det bladet och minst ett ögonbryn kommer hissas om du vet något om knivar. 


Vad vill jag ha sagt med detta?



Det jag efterlyser är att man i ännu högre utsträckning använder sig av för uppgiften lämpliga stål snarare än sådana som gör sig bra på en specifikation eller är modenycker.

Historien visar att det går bra att "trolla" med tämligen enkla stål med rätt behandling. Buck är kända för hur de med hjälp av P Boss härdat sitt 420HC och Al Mar har mycket bra knivar i AUS8. Många köksknivar, framför allt Tyska, är gjorda i enkla rostfria stål som Krupp 1.4116. Japanska diton har inte sällan odefinierade "Kromstål" av olika slag eller VG5 eller VG10 i eggstålen när de inte förses med kolstålsvarianter som "White- och Bluesteels"*. Sedan kan tilläggas att nästan hela den franska produktionen av regionala knivar är försedda med endera kolstål eller 13c26 och 12c27-stål från Sandvik och de fungerar förträffligt bra både i bruk och på bild.

Al Mar förvaltar egenskaperna hos AUS-8 mycket väl


Hur ett stål härdas och vilken geometri och slipning som är aktuell spelar större roll än stålsorten i sig vill jag nog hävda. Inom rimlighetens gräns förstås. 


Vad skulle jag då stoppa i nämnda karambit?

Om man ser till hur de är tänkta att användas så är det några egenskaper jag skulle eftersträva:

  • Det skall vara mycket motståndskraftigt mot rost. Jag vill ha ett stål som inte får fläckar och rostar eftersom kniven troligen kommer bäras ofta och mycket nära kroppen och därmed utsättas för fukt och svett. Alternativt samlas det på knivtypen och då ligger kniven i ett skåp varpå stålsort är närmast av akademiskt intresse. 
  • Det skall vara estetiskt. Det är viktigt att det går att behandla så det ser bra ut. Det gör inget att det är lätt att få till olika finish på materialet: satin, polerat eller blästrat beroende på tycke och smak.  Är utseendet viktigt? Jo faktiskt och särskilt på den här typen av kniv. Återigen, om det inte viftas med den så är samlandet huvudfunktion. Och ja, jag anser det vara ett legitimt användningsområde. Det jag vänder mig emot är när man låtsas att samlarknivar är något annat.**
  • Behöver det skära alls? Jodå, det är trots allt en kniv vi talar om även om vissa av skapelserna inom genren endast med tvekan kan sammankopplas med knivar. Eggföremål ligger ofta närmare till hands som benämning. Men de behöver inte ha extremt hållbara eggar eller bli riktigt vassa. Stålet behöver därför inte vara särskilt hårt, bättre då om det tål en smäll eller två. Således bör det vara slagtåligt/segt och hellre rulla eggen än chippa den. Det är svårare att reparera om det saknas stora bitar. Vafalls, vad menas? Jo, serru om man faktiskt kommer åt något med kniven och den är mycket mycket skarp riskerar alltid eggen att skadas, det gäller särskilt om man övar med den och kanske till och med tappar kniven, trots ringen. Då behöver eggen återställas och det kan bli besvärligt med "superstål". Därför är ett mjukare, segare stål att föredra. 


Med det konstaterar jag att en karambit går utmärkt att tillverka i flera material. 

  • Billig lösning: 420J2 eller 440A. Lätt att bearbeta, rosttrögt. Det går att göra snyggt men håller inte skärpan om du så andas på det men vad spelar det för roll? Sen kan man vara historiskt korrekt och då ligger ett enklare kolstål eller till och med ett återanvänt stål nära till hands. Många äldre asiatiska bruksknivar är gjorda av gamla lastbilsfjädrar.
  • Mediumdyr lösning: Varför inte VG10 som var aktuellt från början. Du kan skära med kniven om du nu vill öppna en många buntar kartonger eller självförsvarsdöda massor av rep. 
  • Dyrt: Dräm till med titan som i en Tora Tactical Knives "Dragon". Kniven kan i princip inte användas praktiskt alls trots karbidegg. Materialet uppfyller dock flera andra kriterier, främst är det extremt lätt, tål slag och rostar inte i vanlig mening. Sammantaget en bra klo för "självförsvar". Nackdelen är att det inte kan fås i vilken finish som helst och därmed tappar i utseende. Dock synnerligen gångbar för den som gillar rå titan eller de varianter det kan anodiseras till. 
Ett modernt material att göra Karambits i, titan


Men vad som är helt meningslöst är att stoppa i ett "superstål" som skär bra och länge som M390 eller ZDP-189. Sprödare, känsligare och helt fel oavsett vad somliga tycker. 

En brasklapp: Man kan förstås ha vilka material man vill i vilka knivar som helst. 

Men då kallas det för "konstknivar" eller "artknives" och samma människor som samlar på karambits och flipperknivar värjer sig ofta mot att sammanföras med de överarbetade tårtglaserade knivarna med guld och glitter på som även de samsas i den genren. Men trots allt är det just vad de är. För hur man än vänder och vrider på det är inte en kniv med Chad Nichols damascus i bladet, mammutbete eller zirconioum i scollorna och timascusclip bruksföremål. Du kan möjligen om du anstränger dig hitta några som använder en dylik kniv. Men det blir en smula anekdotisk bevisföring. De är för dyrbara helt enkelt.

Det användandet av (överdrivet) dyra material gör är att det driver upp prisnivån generellt. För den med begränsad budget är det alltid ett tråkigt scenario. Därför är jag blir glad när jag ser tillverkare som använder "lämpligt" stål i sina knivar. Alltså ser till användningsområde och helhet inklusive pris istället för att blicka mot trender och det senaste.

Samtidigt finns det klara fördelar med dagens "knivlandskap". Det har aldrig funnits så mycket att välja på och marknaden sväller för varje dag. Där återfinns knivar för de flesta smaker och plånböcker och för varje trend uppstår till slut en mottrend.

Därför kan många områden ses växa parallellt som "titanframelockflippersonbearings", "overbuilt tanks", "bushcraft", "traditionals", "frictionfolders", "ethnic" och så vidare. Det är en utveckling jag finner glädje i.



/ J - tycker till igen


* Vi bortser här från specialvarianter som "Super Blue"
** Ett lysande exempel är Microtechs "Jagdkommando". Den säljs med mystiska argument om "sårkanalers storlek" och hur svårt det är att sy igen hål orsakade av den. Med andra ord hur "farlig" den är. Kniven eller vad den skall kallas omges med myter påspädda av folk som inte vet vad de talar om. Mycket komiskt då den aldrig använts någonstans till någonting. Det är en kul skrivbordsprodukt som även är ett mycket gott hantverk för att demonstrera tillverkningsskicklighet. Och som sådan är det ett utmärkt, i vissa ögon ett häftigt samlarobjekt. Gott så, det räcker. Men snälla låtsas inte att det är något annat. 

 #aliaspostmortem #knivigtvarre