- liten men naggande god
Ibland behöver man bara något litet. Något litet och gärna väldigt vasst. Det lilla och vassa får dessutom gärna ha en duglig spets. Den där som man kan pilla med när det behövs pillas. Ni vet en sådan kniv.
Dylika små knivar är utmärkta komplement till något större och mer robust som man verkligen kan skära med. Men i praktiken kanske de till och med används mest när det kommer till hur ofta man plockar fram dem. Ett exempel på en sådan som väldigt ofta återfinns på min person är Spyderco Manbug.
Dylika små knivar är utmärkta komplement till något större och mer robust som man verkligen kan skära med. Men i praktiken kanske de till och med används mest när det kommer till hur ofta man plockar fram dem. Ett exempel på en sådan som väldigt ofta återfinns på min person är Spyderco Manbug.
Spyderco MBORE Manbug
Namnet Manbug är en ordlek som baseras på den är en något större och grövre version av Lady Bug (nyckelpiga) som är en av Spydercos minsta modeller. Båda är excellenta komplementknivar men nyckelpigan är aningen för liten för att jag skall få ett bra grepp om den. Manbug är bland de mindre knivarna som klarar av det konststycket.
Sedan är just den här versionen en så kallad Sprint Run. Det är vad Spyderco kallar sina begränsade upplagor. Ett fenomen jag varit inne på tidigare i olika sammanhang. I praktiken brukar det innebära en upplaga om 600-1200 knivar i varje utförande. I det här fallet är det stålet och färgen som skiljer den från en standard light weight Manbug. Sen kan tilläggas att även standardutförandet som ofta hos Spyderco finns i flera utföranden som t ex med handtag i G10.
Vanan eller kanske ovanan att släppa specialutgåvor av grundmodellerna är något som formligen exploderat från Spyderco de senaste åren. Framförallt experimenteras det vilt med ståltyper men även med handtagsmaterial och färger och de knivarna har förstås blivit samlarobjekt.
Sedan är just den här versionen en så kallad Sprint Run. Det är vad Spyderco kallar sina begränsade upplagor. Ett fenomen jag varit inne på tidigare i olika sammanhang. I praktiken brukar det innebära en upplaga om 600-1200 knivar i varje utförande. I det här fallet är det stålet och färgen som skiljer den från en standard light weight Manbug. Sen kan tilläggas att även standardutförandet som ofta hos Spyderco finns i flera utföranden som t ex med handtag i G10.
Vanan eller kanske ovanan att släppa specialutgåvor av grundmodellerna är något som formligen exploderat från Spyderco de senaste åren. Framförallt experimenteras det vilt med ståltyper men även med handtagsmaterial och färger och de knivarna har förstås blivit samlarobjekt.
Twitterversion: Spyderco Manbug, den briljanta komplementkniven
Blad
Bladet på Manbug utgår från en av Spydercos vanligaste grundformer med nära släktskap med exempelvis Delica. En drop point som genom tumhålet får en markant puckel på ryggen som även utgör en ramp att placera tummen på när man håller kniven. Bladformen ger givet storleken på kniven en liten buk, en bit rak egg att skära med samt en mycket bra spets.
Längden på bladet är 55 mm, höjden 21 mm och bladgodsets tjocklek är modesta 2,5 mm. Egentligen inte så klent men då skall man betänka att bladet smalnar av markant mot spetsen till så den grovleken återfinns bara längst in på bladet precis över fingerhålet och mot bladbasen till.
Längden på bladet är 55 mm, höjden 21 mm och bladgodsets tjocklek är modesta 2,5 mm. Egentligen inte så klent men då skall man betänka att bladet smalnar av markant mot spetsen till så den grovleken återfinns bara längst in på bladet precis över fingerhålet och mot bladbasen till.
Litet blad med klassisk Spyderco-profil
Manbug är som de flesta små knivar från Spyderco flatslipad. Därmed inget avvikande i det här fallet. Stålet är som sagt det som verkligen sticker ut på den här kniven.
Eggstålet är ett tämligen ovanligt japanskt stål kallat HAP40. Ett stål som är mycket hårt och ger en egg med ruskigt bra skärpa. Egentligen är det ett verktygsstål/ high speed toolsteel. Det har dessvärre en benägenhet att både rosta och utveckla patina. Därför är det här ett laminerat blad. Kniven är gjord i en San Mai-teknik där man lagt ett segt och mycket rosttrögt stål på utsidan av eggstålet. Materialet där är SUS410. I princip ett diskbänksstål vilket emellertid är mycket väl valt i sammanhanget. Resultatet blir en fickskalpell.
Eggstålet är ett tämligen ovanligt japanskt stål kallat HAP40. Ett stål som är mycket hårt och ger en egg med ruskigt bra skärpa. Egentligen är det ett verktygsstål/ high speed toolsteel. Det har dessvärre en benägenhet att både rosta och utveckla patina. Därför är det här ett laminerat blad. Kniven är gjord i en San Mai-teknik där man lagt ett segt och mycket rosttrögt stål på utsidan av eggstålet. Materialet där är SUS410. I princip ett diskbänksstål vilket emellertid är mycket väl valt i sammanhanget. Resultatet blir en fickskalpell.
Vad gäller fabriksegg är det här utan tvekan en av de skarpaste knivarna jag känt på. Den var helt enkelt fenomenalt vass när den anlände. Stålet håller också tämligen länge och är inte allt för jäkligt att strigla. Det är så jag håller den här lilla kniven vass. Uppgifterna jag utför med den har inte tarvat omslipning trots att jag nu haft kniven några år.
Handtag
Handtaget på Manbug är i den här versionen gjort i FRN. Äldre knivar från Spyderco tillverkade i japan med det här materialet och låstypen var alltid nitade. Till skillnad från dem är det här ett skruvat handtag. Det går således att både demontera kniven om så önskas samt justera pivotskruven om glapp skulle uppstå.
Ett föredömligt format handtag i mycket sträv FRN
FRN står som de flesta kanske vet för Fiber Reinforced Nylon. Ett mycket starkt konstmaterial som är lätt att gjuta och forma. Det är ur praktisk synvinkel ett utmärkt material att göra knivhandtag av men skänker inte kniven särskilt mycket flärd. Vad man kan göra med dem är emellertid att färga dem i nästan vilka nyanser man vill. Den här varianten kallas burnt orange och är specifik för knivar försedda med det här stålet.
Manbug känns förvånansvärt robust trots det ringa formatet
Ytan har försetts med vad Spyderco kallar bi directional texture. Det är en struktur som gör att materialet ger hög friktion åt alla håll vare sig du skär eller sticker med kniven. Ett mönster jag inte helt uppskattar på stora knivar då det i mitt tycke ger för mycket friktion. Så mycket att kniven blir obekväm att arbeta med utan handskar. Men på en så här liten kniv fungerar det utmärkt då det extra greppet behövs.
Kniven har ett fånglinehål och för en gångs skull kan jag tycka att det är en detalj som kanske inte är nöndvändig men väl användbart. En så här liten kniv som bärs löst kan tjäna på något som gör den lättare att fiska upp ur fickan eller ger något lite extra att greppa kring. Med det sagt använder jag ändå inte fånglinor.
Storleken på handtaget räcker precis till för ett två och ett halvt finger om man kan säga så. Men för att vara något du håller med ett så klent grepp är det förvånansvärt bra. Mönstret ger som sagt mycket god friktion och lägg därtill att både ovansidan på handtaget och tumrampen har försetts med räfflor för att ytterligare bättra på greppet. Förutom rampen på ovansidan utgör främre delen av handtaget ett litet fingerskydd. Där återfinns även en fördjupning för pekfingret som följs av ytterligare en fördjupning för långfingret.
Det naturliga blir därför att greppa kniven i ett sabelgrepp eller att hålla den sidledes i nypan. Det går också att lägga ett styrande pekfinger på bladryggen på ett bekvämt vis. Några andra grepp tillåter inte det lilla handtaget.
Kniven har ett fånglinehål och för en gångs skull kan jag tycka att det är en detalj som kanske inte är nöndvändig men väl användbart. En så här liten kniv som bärs löst kan tjäna på något som gör den lättare att fiska upp ur fickan eller ger något lite extra att greppa kring. Med det sagt använder jag ändå inte fånglinor.
Kniven kan i princip fattas i två grepp varav det här är det vanligaste
Storleken på handtaget räcker precis till för ett två och ett halvt finger om man kan säga så. Men för att vara något du håller med ett så klent grepp är det förvånansvärt bra. Mönstret ger som sagt mycket god friktion och lägg därtill att både ovansidan på handtaget och tumrampen har försetts med räfflor för att ytterligare bättra på greppet. Förutom rampen på ovansidan utgör främre delen av handtaget ett litet fingerskydd. Där återfinns även en fördjupning för pekfingret som följs av ytterligare en fördjupning för långfingret.
Det naturliga blir därför att greppa kniven i ett sabelgrepp eller att hålla den sidledes i nypan. Det går också att lägga ett styrande pekfinger på bladryggen på ett bekvämt vis. Några andra grepp tillåter inte det lilla handtaget.
Öppning och lås
Att den här kniven enhandsöppnas via ett hål i bladet kommer nog inte som en överraskning för någon. Det är trots allt en Spyderco. Men det här kan vara den minsta modellen från dem där den finessen faktiskt fungerar. Ladybug kan också öppnas med en hand men bara med ansträngning. På Manbug däremot fungerar det inte bara bra utan utmärkt.
Öppningen står bladhålet för och låser gör Manbug med en back lock
Eftersom kniven är så liten är det även tämligen enkelt med hjälp av lite fingergymnastik släppa låset och fälla in bladet med en hand. Det gör det här till en helt enhandsmanövrerad kniv trots tt det är en back lock.
Låsfunktionen är riktigt bra och snäppet från låsarmen när den faller på plats är förvånansvärt ljudligt. Väl ute hålls bladet utan glapp i sidled eller vertikalt spel. Faktum är att kniven känns extremt stadig för att vara så här liten. Överlag inger den förtroende och känns välbyggd.
Att bära
Tjugo gram. Smaka på det och konstatera därefter att det är lätt för en kniv hur man än räknar. Tjugo gram fördelat på 65mm (längd) x 28 mm (höjd) x 8,5 mm (bredd). En mycket liten och framförallt lätt kniv helt enkelt.
Förutom diskreta yttermått bjuder även Manbug på rundade kanter och avsaknad av vassa hörn. Vidare har man lyckats gömma den annars så förhatliga bakkanten på bladet när kniven är stängd. Något som annars kan sticka ut på en del back locks och orsaka obehag.
Förutom diskreta yttermått bjuder även Manbug på rundade kanter och avsaknad av vassa hörn. Vidare har man lyckats gömma den annars så förhatliga bakkanten på bladet när kniven är stängd. Något som annars kan sticka ut på en del back locks och orsaka obehag.
Manbug saknar clip och det är lika bra det. Så här små knivar riskerar bara att tappas om de förses med den finessen. De sitter för högt upp i fickan och minsta stöt gör att de kan flyga iväg. Särskilt om de är så här lätta.
Kniven förvaras enklast löst i lämplig ficka och där ligger den tills den behövs. Känns gör den inte alls. Möjligen kan den behöva en fånglina för att inte tappas bort. Även om det tack och lov inte hänt mig än.
Kniven förvaras enklast löst i lämplig ficka och där ligger den tills den behövs. Känns gör den inte alls. Möjligen kan den behöva en fånglina för att inte tappas bort. Även om det tack och lov inte hänt mig än.
Sammanfattningsvis
En av de första frågorna jag brukar få i huvudet när jag ser riktigt små knivar är om de är leksaker eller seriösa redskap sin storlek till trots. Ofta är nämligen fallet nuförtiden att de görs mest för att visa att det går. De säljs ofta med argument som "världens minsta flipper" och innehåller mycket titan och superstål. Historiskt har det förhållt sig annorlunda då man helt enkelt skrev med gåspennor. För att vässa dem behövdes just pennknivar eller åtminstone en kniv med ett pennblad på. De behövde helt enkelt inte vara särskilt stora, enbart vassa.
Spyderco Manbug skulle kunna vara en sådan om den haft ett mer klassiskt utseende. Men med moderna attribut som lås, handtag i syntetmaterial och ett laminerat blad med ett avancerat stål i blir den så mycket mer.
Spyderco Manbug skulle kunna vara en sådan om den haft ett mer klassiskt utseende. Men med moderna attribut som lås, handtag i syntetmaterial och ett laminerat blad med ett avancerat stål i blir den så mycket mer.
Spyderco Manbug är en utmärkt liten kniv att komplettera med
Manbug utstrålar kvalité trots materialet i handtaget får man väl säga. Men det är välgjort och bladet har mjuk gång och är centrerat. Övergången mellan blad och låsarm är snyggt utförd vilket oftast är fallet med knivar från Spydercos japanska samarbetspartner. En annan detalj de lyckas väl med är hur väl räfflorna på tumrampen är utförda. Närmast perfektion då de ger mycket bra fäste utan att skinnflå tummen. Sen var kniven mycket väl slipad från fabrik. Det höjer alltid totalintrycket, särskilt när det rör sig om en begränsad upplaga där huvudförsäljningsargumentet är ståltypen.
Förutom att stålet är något extra är handtaget på den här lille rackaren ett av de bättre i den här klassen. Det finns få som kan konkurrera med det i den här storleken. Den jag kan komma på är möjligen ZT 0022 men det är å andra sidan en väsentligt mycket dyrare kniv.
Här märks det också att det här är en kniv med hög precision i tillverkningen. För att vara så liten känns kniven mycket solid.
Här märks det också att det här är en kniv med hög precision i tillverkningen. För att vara så liten känns kniven mycket solid.
Manbug, en riktig fickskalpell
Manbug är en riktig fickskalpell, ruskigt vass med ett tunt och flatslipat blad och därmed kompetent att handha större uppgifter än man kan tro. Visst sätter formatet sina gränser. Jag betraktar det här som en sekundärkniv, en back-up till något större. Men det är en av de bättre. Så söker du något riktigt litet som skär oerhört bra är det här en god kandidat. Eftersom den här specifika konfigurationen är svår att få tag i rekommenderas en variant i brittish racing green med ZDP-189 i bladet.
Specifikation:
Längd utfälld: 113 mm
Längd hopfälld: 64 mm
Vikt: 20 g
Bladlängd: 50 mm
Godstjocklek: 2,5 mm
Bladstål: HAP40/SS410
Handtag: FRN
Lås: Back lock
Producerad av: Spyderco, tillverkad i Japan
/ J - satsar smått
