Många backar små

- Blir snart till en hel ås

Mer cykling i hallonsåsen, f'låt på Hallandsåsen. Ordlekarna från bilresan med barnen sitter kvar i huvudet. 

Dag två i Båstad och jag hade på känn att jag behövde inspektera mitt tämligen slitna bakdäck innan avfärd. Det var tur att jag gjorde det för backtur nummer ett hade gjort processen kort med det som var kvar av slitbanan och korden  lyste genom gummit på ett ohälsosamt sätt. Av någon förunderlig anledning hade jag tänkt längre än näsan räcker den här gången och faktiskt packat ner det extra backdäck jag köpte i höstas. Ett Schwalbe Ultremo med den trevliga egenskapen att det går att trycka 145 psi eller tio kilo om man nu känner för det. 

Däckskola: så här skall det inte se ut!

På diverse sociala medier hade jag sett att även andra skulle köra backträning den här dagen. Jag hade väl inte direkt något val om jag inte skulle köra raka vägen över slätten till Laholm. Naturen ser ut som den gör här vilket föranledde mig att lämna staden via Lyavägen och upp mot Nivå 125 och sen förbi kafé utsikten och ned i stan igen. Första vändan över åskanten var därmed avklarad. 

Första vändan upp på åsen var benen fortfarande någorlunda kompatibla med sin uppgift. På avstånd syntes regnskyar

Så långt var allt väl men utan tvekan satt gårdagens höjdmeter kvar i benen. De var rejält stumma. Pulsklockan sade dock tvärtemot andhämtningen att tempot var lugnt. Vid närmare inspektion sade den  faktiskt att jag var död. Ingen puls alls. Batteriet i sändaren har troligen gett sig. Jag körde vidare i tillvaron - pulslös.

Lördagens korta fyramilarunda i Båstads närhet

Efter att ha segat mig upp på åsen igen via Karstorpsvägen och fortsatt mot Häljarp så insåg jag att min mentala bild av hur jag svischade uppför backarna inte riktigt stämde överens med verkligheten. Snarare sniglade jag mig upp som ett mellanting mellan långsam mollusk och en disktrasa. Inte elegant alls. 

Vägen fortsätter uppe åsen för att sedan passera en av de många golfbanorna som det går tretton på dussinet här. Varningsskylt fanns men jag var ändå inte beredd på att faktiskt få en golfboll mindre än en halvmeter från huvudet. Den landade med ett plopp strax innan vägkanten. Där låg den som ett illa värpt påskägg. Emellertid undrade jag vad fanken den gjorde där. Knappast idealspår eller vad det nu heter i golf. Det var en bit från fairway. Förresten vad hade gjorts om de träffat mig i huvudet? Droppat bollen eller spelat från arg cyklist?

Suddigt, men det går att läsa "GRD 18"

Efter att ha susat ned för den vidunderligt vackra Italienska vägen svängde jag direkt höger innan rondellen och tog in på den smått besvärliga Erikstorpsvägen. Där blev det överjävligt direkt. Men min utväxling och framförallt mina ben tog det emot. Jag försökte snegla ned mot datorn och fick där förklaringen, 18 jäkla procent i motlut inledningsvis upp till högerkurvan. JO, det är mycket. Extra mycket när man sen skall starta igen med skoskydd på i den backen. 

Uppe på åsen för tredje gången insåg jag väl att den här turen inte skulle bli så lång. Särskilt inte som vindsnurrorna och vimplarna förtäljde att vinden från havet inte bara var kylig utan frisk och mot mig. 

Bäst jag cyklade där och snirklade mig förbi Birgit Nilsson museet vidare mot Kattvik så noterade jag att det var fåglar i luften. Faktum var att lärkjävlarna drillade. De får inte blandas ihop med kråkfan har jag förstått. En sådan höll för övrigt på att skita mig i huvudet när jag passerade en gårdsplan.

Förra året slog jag personligt hastighetsrekord på svensk mark i backarna ned mot havet och hårnålen i Kattvik med 81,5 km/h. Nu tog jag det desto lugnare. Njöt av utsikten och solen.

Regn åt Halmstadhållet till

Efter att vilat mig en stund i sida/medvind utmed havet och konstaterat att vattennivån var låg gav jag mig i kast med dagens sista backe. Från Norrvikens trädgårdar och upp mot Italienska vägen. Det var inte lättare den här gången heller. Femton procent mot som brantast. Det blev sista gången uppför den här turen. Sen susade jag hem vilt kryssande mellan alla stockholmare i sina lyxbilar.

Rundan blev på fyra mil och bjöd på 657 höjdmeter enligt cykeldatorn.

Frågan är om det blir några backar på nästa tur eller om jag kör längs med havet istället.


/ J - fågelÅskådare

Maj maj måne, jag kan lura dig till Skåne

- Chickenrace del 1

Jo, jag är väl medveten om att det inte är maj riktigt än. Såväl almanacka som min cykelform säger att det är för tidigt för det. Om inte annat så påminner mig vädret och inte minst temperaturen om detta oomkullrunkeliga faktum även om solen strålar från en tämligen blå himmel i skrivande stund. I alla fall här vid kusten. Vädret var för all del fint även i normalt regniga Växjö när jag lämnade inlandet för havet och Båstad. 

Påsken är tydligen här. Ris i Växjö

Mest är jag här för att hälsa på svärföräldrarna och fira påsk men det är svårt att inte ta med sig en velociped eller två när det finns så mycket fin cykling i trakterna. Därför fick racern följa med även i år för lite påskcykling. 

Inte helt varmt under natten. Ankorna hade frusit fast

Solen kan dock inte dölja det faktum att det fortfarande är rätt kallt på nätterna. Ett par tre minus har det tydligen varit inatt. I den lilla dammen på gården hade ankorna frusit fast. De riktiga ankorna nere vid hamnen gick upp ur vattnet och satte sig på gräsmattan. Det är ändå en talande bild. 

Uppe på åsen låg det snö här och var i skogen

Ytterligare bevis på de kylslagna nätterna hittade jag senare uppe på åsen där snön låg kvar här och var i skuggorna. Men det är att gå händelserna i förväg. 

Don't be a chicken -  Påsken handlar ju ändå om ägg tänkte jag med Johan Glans påskstand-up i åtanke när jag kände på temperaturen inför första rundan. 

Kyla kräver mest bra kläder. Så efter lite funderande paltade jag på mig vad jag trodde var rätt mängd och sorts persedlar, pumpade däcken och oljade kedjan varpå jag med viss bävan sneglade upp mot åsen där den tornade upp sig över mig. De första riktiga backarna för i år väntade högst bokstavligt runt hörnet.  

Stålhäst på grönbete

För att få en rivstart gav jag mig av ut från Båstad i riktning mot Förslöv. Som det slumpar sig råkar den vägen gå via Nötte backar vilka får betraktas som en maffig uppvärmning. Där mötte jag några cyklister på väg åt andra hållet. Det var inte annat än att jag avundades dem. Jag konstaterade snabbt att backformen är någon annanstans än här. Det var tungt och inte hjälper min nuvarande utväxling på cykeln till heller. Men upp kom jag med viss möda och utför bar det så småningom. 

På andra sidan väntade havet igen och utsikten över Kullen som avtecknade sig mot horisonten där på andra sidan bukten. Efter en stunds irrande på Bjäre vände jag inåt landet varpå jag fick vinden i ryggen och susade vidare mot Margretetorp. Planen var att ta gamla riksvägen därifrån till Östra Karup. Det innebar andra passagen uppför åsen och en vidunderligt vacker väg dit. Särskilt lite senare på våren när vitsipporna börjar blomma. Det är lite för tidigt för det än. 

 Kullen i fjärran vid ett hav lika blått som himlen

Efter att ha passerat motell Hallandsåsen susade jag nedför gamla riksvägen till Östra Karup. På parkeringen såg jag några cyklister som höll på att iordningställa utrustningen inför dagens äventyr. Framför mig såg jag en ostkroksrygg tillhörande en dansk cyklist i rött. Jag körde ikapp honom utför uppbackad av moder natur och hennes lagar. Jag vågade emellertid inte satsa hårt utför eftersom den stadiga vinden från havet låg på från sidan och fick cykeln att kännas vinglig i farter över sextiofem. 

 Lyavägen efter Östra Karup. Här lutar det runt 10% uppför

Nere i byn vek jag av direkt vid kyrkan och började klättra uppför igen. Tänkte som jag alltid gör när jag passerar här att det är ett rätt trevligt samhälle med sin pittoreska kyrka, den livliga bäcken och sluttningen med bokskog. Det är bara motorvägen som hörs på avstånd som stör intrycket av idyll. 

Efter en kortare klättring vek jag av in på Lyavägen och fortsatte uppåt för i mitt tredje toppbesök på åsen för dagen. Backen är jobbig, mest rak och lutar 8-11%. Det kändes i benen. Fellut. 

Men det som kastas upp kommer också ned. Tydligen gäller det även cyklister så jag susade så småningom i god fart ned mot Båstad igen. Och bara för att jävlas med mina egna ben svängde jag av in på Karstorpsvägen av bara farten. Och jag som bara var ett par hundra meter från målet. Så nära men ändå så långt borta. 

Tillbakablick halvvägs uppför Karstorpsbacken på väg ut ur Båstad. Laholmsbukten i fonden

Det var inte helt sant får medges. Faktum är att jag för att göra det ännu jobbigare och för att få fler höjdmeter rullade ned till havet och tog sats därifrån. Sen cyklade jag upp till toppen av den här delen av åsen vilket är runt 180 m ö h och tog sen Tarrabacken hem. 

Där kördes det longboard. Utövarna måste ha någon form av dödslängtan eftersom den som mest lutar runt fjorton procent, har kurvor och fordonstrafik. Jag zick-zackade ned förbi Buena Vista med bromsarna nästan låsta för att inte bowla ned några trendriktigt klädda skatare.

Årets första backrunda kunde till slut summeras med 56 kilometer och på den sträckan samlade jag ihop 837 höjdmeter. En kilometer hade sett snyggare ut men det orkade jag inte. 

/ J - på vårjakt