Report from UKAT World Cup 2026, part four

And so, the final day began. That sounds rather serious—and perhaps, in a way, it was. I remember thinking that in a few hours, this adventure would come to an end. It felt a bit bittersweet and slightly strange, given how long I had been looking forward to this world championship.

It was almost over: the 2026 World Cup in Carpi, Italy

This Saturday’s agenda focused primarily on long-distance throwing across the various disciplines—something I am notoriously bad at. Partly, I lack the technique, though in my defense, I should add that I have never really practiced it much. I did train for this aspect leading up to the World Championships, but the problem is that I throw at standard end-grain targets rather than a wooden plank; consequently, my target area at home is only about 60 cm in diameter. That compares to the 100 cm stipulated by the rules. In plain terms, this means that when I train, the task is just as much about aiming as it is about managing the rotation and achieving distance.

The order of events was the same as before. Knife was up first. Unlike at the Swedish Championships, there was a practice lane in Carpi right next to the actual competition target. However, the practice target was a wooden plank, whereas the competition target consisted of a massive board made of a type of wood unknown to me. I started with a quick warm-up session on the designated practice lane over by the avenue, as I needed to switch to a different set of knives for this event. For this, I use my "Nobu" knives from Bullseye Blades; they have a very pleasing flight path and are long enough that I find the rotation relatively easy to calculate. Over in the field, the rest of the warm-up went well. After two or three rounds, I managed to stick a knife from a distance of about 15.80 meters—right around my personal best. I probably couldn't hope for much more than that. If I could repeat that performance, it would be a good day.

Time for another warm-up

Then it was time to compete. Like most people, I had to wait in a long line, as there was only one competition target and the event can take some time since you need to think a bit between throws. Furthermore, measuring takes longer than tallying up points in precision throwing.

Knife

As usual, I start with a "safety throw" from the minimum permitted distance. At the World Championships, that’s seven meters, and at the Swedish Championships, it’s four meters.* My first throw was a stick. At least I was up and running now, having qualified for the next zone. Usually, the nine-meter mark is just a stepping stone with these knives, as the throw needs to be exactly the same as the seven-meter one to succeed. Yet, somehow, I managed to miss two throws. It was likely down to nerves, though the fact is I don't remember exactly why. To make up for it, I landed a hit on my first attempt from the 7–10 meter range, scoring 11.27. Everything went according to plan; I always choose that distance (11.30–11.40 m) so I can throw by the handle. The next zone—13–16 meters—was secured. Now was the time to improve my score with the last two throws in the current zone. First came a miss, followed by a stick from 12.75 meters. That somewhat unusual distance requires you to give a little thought to the speed of the knife's rotation.

My result in long-distance knife throwing

However, I had now reached the distances where I usually struggle, even in practice. Things often come to a halt around the 13.50-meter mark, and that was the case this time as well. After hitting 13.29 meters on my second throw, I couldn't go any further. While I certainly qualified for the 16–19 meter range, three failed attempts at 17.5 meters brought my performance to a close. 

It was a bit frustrating to have thrown further during the warm-up, but on the other hand, it wasn't a bad result by my standards. It was enough for a somewhat surprising 8th-place finish, which I am pleased with.

No Spin

You might think that, since I am primarily a no-spin thrower, this is a favorite discipline of mine. But I can reveal that isn't the case. My personal best in practice is a modest 11.30 meters, and even shorter in competition. I don't stand much of a chance here. Fortunately, the no-spin event starts at shorter distances than the knife event, so the first zone is 4–7 meters. I managed a throw of 4.48 meters there just to play it safe—meaning I qualified for the next zone.

But that was when the major debacle began. I quickly made a throw that missed. There was nothing unusual about that, except that someone over at the judges' table raised an objection. I didn't understand why, but after listening to the Italian for a while, it became clear they claimed I had made too many throws. It was completely baffling. On the contrary, I still had one throw left within the zone. The UKAT rules are simple: you get three throws per zone, and the longest one counts. If you miss all three, you’re out; if you land one, you advance to the next zone. Furthermore, the competition director had reiterated these rules during the briefing on Thursday morning before the event started. But apparently, they had decided to change the rules *during* the competition—likely because the organizers were running well behind schedule and wanted to speed things up. It was starting to get dark by then. Now, you would automatically move to the next zone as soon as you landed a knife. 

In the end, knives were thrown in the dark, illuminated by car headlights.

It is absolute madness for two reasons. First, the differences in distance become enormous. Imagine throwing a knife from 7.05 meters and then not getting another throw until the 10-meter mark. It’s like raising the bar by thirty centimeters at a time in the high jump. 

The second reason is that you simply do not change the rules in the middle of a competition! I grew increasingly vocal and annoyed; people were arguing in Italian, and I tried to find someone who spoke English since they were talking right over my head. Even when someone finally translated what I was saying, the officials still looked completely baffled. That part was handled terribly—especially since I had to wait nearly twenty minutes before I could continue.

I was angry then, and that’s never good. However, I managed to land the second throw from 7 meters. Fueled by pure anger, I unleashed a "power throw"—much like throwing a baseball—and managed to stick the final knife from 7.81 meters. Then I threw myself out of the competition at the 10-meter mark, as I basically always do. I really can't throw long distances using the No-Spin technique. It’s worth mentioning in passing that the result was good enough for 16th place. 

Axe

There isn't much to say about the axe throwing. It went about as well as it possibly could. What is remarkable is that, at the moment, I throw the axe roughly the same distance as the knife. After five throws, I finished at 13.67 meters in 22nd place. I am actually pleased with that ranking. The competition is absolutely teeming with skilled axe throwers from many countries—competitors I simply cannot beat. But I threw about as well as I currently can, which was the goal. 

Amidst everything else, I managed to play a few matches of Coutanque over those three days—including a debut in the brand-new doubles format, where I teamed up with Flora from Julitta. We managed to win one match and put up a good fight in two others (which we ultimately lost), meaning we didn't advance past the group stage. Still, we had fun—though it’s worth noting that this game is hardly our top choice when it comes to training.

Some final thoughts

It turned out to be a strange World Championship for me. The knife throwing went worse than expected—and by that, I mean relative to the amount of time I’d actually put into training and the results I usually achieve there. Even allowing for the pressure of competition and nerves, I should have thrown better. After all, I proved at the three-meter distance that it is actually possible! That gold medal was what saved my championship.

Happy gold medalist facing tough competition from Russia and China, among other countries

It has nothing to do with anyone else, nor with medals. However, it was one of the few results that truly reflected my capabilities. I usually score just over 100 points in No Spin, and allowing for the standard "competition deduction," I should have scored slightly higher—but that was ruined by an inexplicable "drop." Still, when I threw to my full potential, a good ranking followed.

To summarize my overall performance: first, it is worth noting that you earn points in every event—even those you don't actively compete in or train for. That is something to take into account. As it stands, however, I am ranked number 21 on the UKAT ranking list.

The medal and the knives used to win it: Throwingzone Pathfinder

In the individual events, my best placements were:

• 1, 3m No Spin
• 8, Hunter 
• 8, long distance knife
• 11, 3 m knife
• 12, Walk Back No Spin

I should also mention a 21st-place finish in Speed ​​Throwing, even though I only compete in that event at the World and National Championships because I lack the opportunity to train for it. I also set a personal best in another event I don’t train for: Duel. I improved my qualifying time to 1.32 seconds, securing 17th place; the top 16 advanced to the actual duels.

After returning home

Now that I’m back home after my vacation and a couple of intense weeks—including a new training course and wrapping up my sports instructor certification—it’s time to start throwing again. Or rather, I do throw every now and then, in addition to my training with VXO Sportkastning.

Oh, and I almost forgot: there was also a Swedish Championship a month or so after I returned from Italy. It went pretty well, and I managed to become the Swedish champion in both No-Spin and knife throwing this year. That was a little while ago now, but perhaps I should write something about that, too.  

/ J - over and out 

* The reason is that everyone should be able to participate.

** It’s a bit like the fact that I didn’t become "Best Thrower" at this year’s Swedish Championship, even though I won both Walk Back No Spin and Walk Back Knife—making me the Swedish champion in both knife and no-spin disciplines this year. You might assume that makes me the best knife thrower at the championship, but that’s not the case. You might wonder why; well, for instance, I don’t throw Double Bit, which—for some strange reason—is included in this championship. The axes are incredibly expensive, and few people throw them these days, yet the event still counts toward the total score.

En rapport från UKAT VM 2026, del fyra

Så begynte den sista dagen. Oj, vad det lät allvarligt och det kanske det var på sätt och vis. Om några timmar skulle det här äventyret ta slut minns jag att jag tänkte. Det kändes en smula vemodigt och lite märkligt då jag gått och sett fram emot det här världsmästerskapet så länge.

Snart var det över, 2026 års VM i italienska Carpi

På programmet hittades den här lördagen företrädesvis längdkastning i de olika disciplinerna. Något jag är notoriskt dålig på. Dels har jag inte tekniken men till mitt försvar skall tilläggas att jag aldrig övat särskilt mycket på det. Dock har det förekommit träning på momentet inför VM men problemet är att eftersom jag kastar på vanliga ändträtavlor och inte ett plank så är träffytan där hemma kring 60 cm i diameter. Det skall jämföras med de 100 cm som reglerna stipulerar. Det betyder i klartext att när jag tränar så handlar det nästan lika mycket om att sikta som att hålla koll på rotationen och kasta långt.

Ordningen var densamma som tidigare. Först ut var kniv. Till skillnad från SM så fanns i Carpi en övningsbana bredvid själva tävlingstavlan. Det var dock ett plankmål till skillnad från den andra som bestod av en gigantisk skiva att för mig okänt träslag. Först blev det en kvick inkastning på ordinarie uppvärmningsbana borta i allén då jag byter knivset till den här grenen. Här är det mina Nobu från Bullseye Blades som gäller. De har en  mycket sympatisk flykt och är långa nog för att jag skall tycka att rotationen är relativt lätt att beräkna. Borta på åkern gick sedan den fortsatta inkastningen bra. Efter ett par tre vändor lyckades jag sätta en kniv från ca 15,80. Det är där någonstans mitt personbästa ligger. Så mycket mer var nog inte att hoppas på. Kunde jag upprepa det skulle det här bli en bra dag. 

Dags för uppvärmning eller snarare inkastning igen

Sedan var det dags att tävla. Jag liksom de flesta fick vänta i en rejäl kö eftersom det bara fanns ett tävlingsmål och grenen kan ta lite tid då man måste fundera lite mellan kasten. Dessutom tar mätningen längre tid än det tar att räkna poäng vid precisonskastning. 

Kniv

Som vanligt brukar jag sätta ett "säkerhetskast" från minsta tillåtna avstånd. På VM är det sju meter och på SM fyra meter.* Mitt första kast satt. Nu var jag i alla fall igång och kvalificerad för nästa zon. Vanligen brukar nio meter vara en transportsträcka med de här knivarna då kastet skall vara exakt som på sju meter för att lyckas. Men på något vis lyckades jag missa två kast. Troligtvis handlade det om nerver men faktum är att jag inte minns varför. I gengäld drog jag till med en träff i första försöket från 7-10 meter, det mätte 11,27. Allt enligt plan, jag väljer alltid det avståndet (11,30-11,40 m) för att kunna kasta från handtaget. Nästa zon, 13-16 meter, var säkrad. Nu var det läge för att bättra på resultatet med de två sista kasten i nuvarande zon. Först en miss och sedan ett stick från 12,75 m. Det något udda avståndet kräver att man klurar lite på hur fort man roterar kniven.

Mitt resultat i långdistans kniv

Nu var jag emellertid framme vid de längder där jag brukar missa även på träning. Ofta tar det slut kring 13,50m. Det gjorde det även den här gången. Efter att i andra kastet uppnått 13,29 meter var det stopp. Förvisso klar för 16-19 meter men tre misslyckade försök från 17,5 m avrundade min insats. Lite surt att jag kastade längre på uppvärmningen men å andra sidan var det inte ett dåligt resultat med mina mått mätt. Det räckte till en något överraskande 8: e plats vilket jag är nöjd med.

No Spin

Nu kan man tro att eftersom jag främst är No Spin-kastare så är det här en favoritgren. Men jag kan avslöja att så inte är fallet. Mitt personbästa på träning är blygsamma 11,30 meter och ännu kortare på tävling. Här har jag inget att hämta. Turligt nog börjar No Spin på från kortare distanser än kniv så första zon är 4-7m. Där drog jag in ett kast på 4,48 för att vara på den säkra sidan, det vill säga klar för nästa zon. 

Men det var nu det stora debaclet började. Jag kastade snabbt ett kast som missade. Inget konstigt i det förutom att någon borta vid domarbordet hade invändningar. Jag förstod inte varför men efter att ha lyssnat på italienska ett tag framgick att de menade att jag kastat för många kast. HELT obegripligt. Tvärtom hade jag ett kast kvar inom zonen. UKAT-reglerna är enkla, du har tre kast inom varje zon och det längsta av dem räknas. Missar du alla tre är du ute, sätter du ett är du vidare till nästa zon. Dessa regler hade dessutom upprepats vid genomgång av tävlingsledaren på torsdag morgon innan tävlingarna startade. Men tydligen hade de UNDER tävlingens gång bestämt sig för att ändra reglerna, troligen för att arrangörerna låg långt efter tidsschemat och ville skynda på tävlingarna. Det började mörkna vid det här laget. Nu skulle man automatiskt flyttas till nästa zon så fort man satte en kniv. 

Till slut fick det kastas i mörker i ljus av bilstrålkastare

Det är komplett vansinne av två skäl. För det första så blir avståndsskillnaderna enorma. Tänk att du sätter en kniv från 7,05 meter och sedan får du inga mer kast förrän på 10 meter. Det är som om höjdhopp skulle höja med trettio centimeter i taget. Det andra är att man ändrar fan inte regler under pågående tävling!! Jag blev alltmer högljudd och irriterad, folk diskuterade på italienska, jag försökte få fram någon som kunde engelska då de pratade över huvudet på mig. När någon kom och översatte vad jag sade men funktionärerna såg de fortfarande ut som frågetecken. Den biten var uselt skött! Särskilt som jag fick vänta i nästan tjugo minuter innan jag fick fortsätta. 

Då var jag arg och det är aldrig bra. Emellertid lyckades jag få in det andra kastet från 7 m. På ren ilska kastade jag ett "power-kast", lite som att du kastar en baseball och lyckades dra in den sista kniven från 7,81. Sedan kastade jag ut mig på 10 meter, som jag i princip alltid gör. Jag kan verkligen inte kasta långt med No Spin. Resultatet räckte till en 16e plats kan väl nämnas i förbifarten. 

Yxa

Om yxkastningen är inte mycket att orda. Den gick ungefär så bra som den kan. Det anmärkningsvärda är att jag kastar ungefär lika långt med yxa som med kniv för tillfället. Efter fem kast slutade jag här på 13,67 m och en 22a plats. Placeringen är jag faktiskt nöjd med. Tävlingen formligen kryllar av duktiga yxkastare från många länder och dem kan jag inte slå. Men jag kastade ungefär så bra som jag kan för närvarande vilket var målet. 

Vid sidan om allt hade jag under de här tre dagarna hunnit spela några matcher Coutanque inklusive en premiär i det helt nya dubbelformatet där jag parade ihop mig med Flora från Julitta. Vi lyckades vinna en match och bjuda bra motstånd i två som vi dock förlorade vilket gjorde att vi inte avancerade efter gruppspelet. Men kul hade vi och då skall väl sägas att vi knappast har det här spelet som första val när det tränas. 

Några sista tankar

Det blev ett märkligt VM för min del. Kastningen gick sämre än förväntat. Med det menar jag i relation till hur mycket tid jag faktiskt lagt på träning och de resultat jag brukar prestera där. Även med avdrag för tävlingssituationen och nerverna så borde jag kastat bättre. På tre meter visade jag ju att det faktiskt går! Det var också den guldmedaljen som räddade mitt mästerskap. 

Glad guldmedaljör med tufft motstånd

Det har inget med någon annan att göra och inte heller med medaljer. Men det var ett av få resultat som var i paritet med vad jag kan. Jag kastar vanligen strax över 100 poäng i No Spin och med vanligt "tävlingsavdrag" borde jag legat något högre men det förstördes av en obegriplig "drop". Men när jag kastade som jag kan kom även en god placering.

Skall hela min insats sammanfattas ser den ut som följer. Först kan sägas att man får poäng på alla delmoment, även de man inte kastar i eller tränar.** Det är något man får ta i beaktande. Men för närvarande är jag nr 21 på UKATs rankinglista.

Medaljen och knivarna som användes för att bärga den, Throwingzone Pathfinder

I de individuella grenarna blev mina bästa placeringar:

• 1a, 3m No Spin
• 8a, Hunter 
• 8a, långdistans kniv
• 11a, 3m kniv
• 12a, Walk Back No Spin

Därtill kan nämnas en 21a plats i Speed Throwing trots att jag enbart kastar det på VM och SM eftersom jag saknar möjlighet att träna. Ett personbästa sattes även i en annan gren som jag heller inte tränar och det är Duel. Jag förbättrade min kvaliceringstid till 1.32 s vilket gav en 17e plats. De 16 bästa gick vidare till själva duellerna. 

Efter hemkomst

Väl hemkommen efter semester och ett par intensiva veckor med en ny utbildning och slutförande av min idrottsledarkurs så är det nu dags att börja kasta igen. Eller det gör jag lite då och då utöver träningen med VXO Sportkastning. 

Sedan höll jag på att glömma, det var även ett SM någon månad efter hemkomsten från Italien. Det gick rätt bra och jag lyckades bli svensk mästare i både No Spin och kniv i år. Det var också ett tag sedan men kanske skulle jag skriva något om det också.  

/ J - over and out 

*Anledningen är att alla ska kunna vara med. 

** Det är lite som det faktum att jag inte blev "bästa kastare" i årets SM trots att jag vann både Walk Back No Spin och Walk Back kniv vilket gör att jag är svensk mästaere i både kniv och no spin i år. Då kan man tro att man även är bästa knivkastare i SM men icke då. Varför kan man undra, jo jag kastar exempelvis inte Double Bit vilket av någon märklig anledning ingår i det här mästerskapet. Yxorna är svindyra och få kastar idag men ändå räknas grenen in i totalpoängen. 

New Knife - Civivi Over Yonder

It is well known by now that Civivi is a generally competent company that knows what it is doing. They are going from strength to strength regarding precision in every stage of manufacturing. The edges are sharp, whereas the edges and corners of the handle are not. The locks are smooth and easy to operate, and the knives often snap open with impressive speed. Overall, the technical aspects tend to be of a very high standard.

The criticism sometimes leveled at Civivi operates on a different level—namely, that new models are released too frequently. Sure, I understand part of that criticism, but you aren't obliged to buy them all, and there is no denying that it increases the chances of finding a favorite that suits you perfectly. However, for that to happen, the design still needs to be appealing or stand out in some way; otherwise, there is a risk of it getting lost in the crowd. In this particular configuration, this model managed to stand out enough to make me take a second look. Then, of course, there is another factor at play—one that regular readers of the blog can probably guess.

Civivi Over Yonder

As mentioned, the model is called "Over Yonder," and the reason I had high expectations is, of course, that I own—and have previously reviewed—its little brother, the "Yonder." Naturally, both knives were designed by Zac Whitmore, though in this instance, it might look a bit like simply printing out the original sketch and stretching it! Jokes aside, however, scaling existing models up or down isn't that simple. Finger grooves might no longer fit, a clip that didn't cause hotspots suddenly does, and so on—certain factors have to be taken into account.

The Over Yonder measures just over nineteen centimeters—specifically 191.2 mm, according to the website. I usually round off figures, but this means, roughly speaking, that it is a little over two centimeters longer than the original. The question I aim to answer is whether that extra bit makes a difference. The blade length has increased to 85 mm, yet the thickness remains an exemplary 2.2 mm. That is thin for a modern folding knife. Combine that with the thin grinds Civivi typically employs these days, and it is clear that this knife will cut exceptionally well. The blade steel is a capable budget option: the widely used 14C28N. For those unfamiliar with my writing, I should mention that this is one of my favorite steels among the more basic varieties. The blade features a flat grind and a satin finish, with a shape best described as a Spey Point. It is also worth noting that the blade is approximately three centimeters tall, which creates a well-balanced look.

The handle is the standout feature of this particular model. As is typical with Civivi, there are other options available, but I wanted something a bit more "flashy," so I was drawn to this material—G10 combined with aluminum foil. The effect is reminiscent of the shimmer found in genuine abalone or mother-of-pearl. Above all, it wasn't black. There’s nothing wrong with black, of course, but I already own quite a few knives like that.

On the new Over Yonder, the handle measures 106 mm in length, 11.6 mm in thickness, and a maximum of 25 mm in height. The differences compared to the smaller model aren't huge, but they transform it from a small EDC knife into one that leans more towards the medium-sized category. The result is a knife that sits better in the hand and feels more suited to slightly heavier tasks. At the same time, given its profile and thin blade, it isn't a heavy-duty workhorse; the weight reflects this too, coming in at just 87 g.

Over Yonder is what I believe will be another hit for Civivi

The blade deploys via thumb studs, and the locking mechanism is Civivi’s version of a cross-bar lock. The action—whether deploying the blade, the feel of the lockup, or the experience of closing it—maintains the brand's customary top-tier quality. If you have never tried a knife from this company, this is a great place to start. However, I am getting ahead of myself; I will save the final verdict for the full review. That said, much of the tactile experience comes down to well-designed and well-positioned ambidextrous thumb studs, combined with a lock that has just the right tension—its omega springs are finely tuned to provide a satisfying snap upon opening. It is also worth noting that the blade rides on ceramic ball bearings and that, naturally, alternative opening methods are available for those who prefer them. These include a "flick" with the index finger and, notably, disengaging the lock bar, which also secures the blade in the closed position.

There is no doubt that this is a highly capable knife, well-suited to a wide range of tasks. Then there is the design. I like it because the proportions feel harmonious; it has a look that is both practical and stylish, while the handle material adds a little something extra.

For me, this knife was a "no-brainer"—it was an easy decision to go for it. That was largely because I liked the original model but felt it was a bit too small. We’ll see if I still feel the same way later on.

Civivi Knives

/ J - convinced

#knivesandbikes #knivigtvarre

Report from UKAT World Cup 2026, part three

And so, the second day of competition began. Friday’s breakfast was a repeat of the day before, rounded off with a robust double espresso. I hoped that my knife throwing that day would be just as strong as the coffee—and leave a pleasant aftertaste.

That hope also implied a desire to put the previous day behind me. Did that happen? Well, that’s hard to say. Considering I did walk away with a medal in the end, I suppose I shouldn't be entirely dissatisfied; not everyone comes home with one. Yet, the journey there and the way things unfolded leave me feeling less than fully content. There was so much more potential, especially given how much I had trained. Overall, my performance was abysmal. My throwing went up and down like the wildest amusement park ride.

Selected equipment: Throwingzone Pathfinder for no-spin, Zitoon Le Primitif (rotational) for walk-back, and Bullseye Blades Nobu for long-distance throwing. For the duel, the Zitoon Dague Commemorative was chosen. 

But that is getting ahead of things. First thing in the morning—before breakfast—I had already made a few practice throws in a virtually empty warm-up area. The feel was far from perfect, yet decent enough; it was mostly just to get my muscles and throwing arm moving. The actual warm-up throws took place later, right before each specific discipline. After all, there is a difference between standard knife throwing, drawing and throwing from a sheath, No-Spin, and axe throwing. It was hot, so a physical warm-up was hardly necessary; it was more about getting my mind in the right place and mulling over a few details.

I had decided on my sequence beforehand. I would start with the precision distances for knife throwing, then move on to the "walk-back" phase. The plan was to repeat that same order for No-Spin and axe throwing.

The calm before the storm: an empty competition arena in Carpi, Italy

It quickly became apparent that the heat was intense and that some people were struggling with it. As I mentioned in an earlier post, I had trained in similar conditions, so it didn't affect me too badly. Still, just like everyone else, it drained my energy, and fatigue eventually set in. Initially, however, I was actually over-excited without even realizing it.

Rotational

There isn't much to say about the first stage, the 3m rotation. I scored a few points below my usual training average, resulting in a score of 98. However, even my best training scores wouldn't be enough for gold at this level. I don't struggle to hit the target at that distance, but maintaining concentration for the duration of the event is difficult; usually, I score between 101 and 103 points back home. The result was good enough for eleventh place.

From the next distance, 5 m, 69 points were scored, which is a result best forgotten. It is simply not feasible. Bullseye fives were mixed in with some ones and twos and no less than three zeroes. Piss poor result for me as I should have been around ninety points. Therefore, I was no better than 29th in the competition.

I fared somewhat better at the 7-meter mark, finishing in 15th place. This was despite four major blunders in the form of dropped knives. I don’t usually drop any, even though my groupings can be a bit scattered at this distance. The worst part was that the very first throw was one of those drops; it set the tone for my mood and, consequently, the rest of the session.

My plan was for a solid performance at 3.5 and 7 meters to lay a strong foundation for the upcoming "Walk Back." Since I had already started dropping knives at the 5-meter mark, there were already significant cracks in that foundation.

This had an immediate impact, and the first half, in particular, went completely off the rails. For instance, in the second round, I shot a 3-5-1 sequence from three meters and scored only TWO points from seven meters in that same set! That is remarkably poor for me; from three meters, it should be 5-5-5—nothing else. I tightened up my game a bit after that, but by then, it had already gotten into my head. I just wanted to get it over with; the joy was completely gone. My final score was 175—compared to the 240–250 I usually throw in practice, and my personal best is even higher than that.

A time of waiting—soon it’ll be my turn.

That left two disciplines: one I barely master and am a complete novice at—meaning expectations were very low—and one where I am a multiple-time Swedish champion and already held two World Championship medals. Namely, Axe and No-Spin, respectively. One was a relaxed event, while the other actually carried a fair amount of prestige.

No Spin

No Spin was the first of the two disciplines. However, the throwing order was changed—mostly because I was feeling unsure and wanted more practice throws on the competition targets before the 3-meter round, where I was defending last year's performance.

But it turned into a nightmare. It didn't start too badly: scores of 5, 4, and 4 on the first three throws from 3 meters. Not perfect, but not unusual when nerves come into play; there is always room for improvement in later rounds. Then came scores of 4, 4, and 4—slightly lower than my target for the 4-meter distance, but still a perfectly acceptable result. After that, things went downhill fast. A mental collapse meant I simply couldn't throw effectively from the longer distances that day. Everything seized up; my average score from 7 meters ended up being just 1.1 points!

Throughout the competition, I managed to hold it together for the short distances but faltered on the longer ones. By the end, I was barely reaching the target. All my technique had vanished, all my training seemed undone, and I couldn't solve the problem right there on the spot. I felt truly disheartened.

I was disappointed, yet I tried to hold onto the fact that I had, after all, scored some points from the 3- and 4-meter marks. That was what I could focus on as the time came for the big effort. I was there to defend the gold medal I had won in the Czech Republic in 2025. In other words, I had more to lose than to gain.

In practice, I usually score around 100–102 points; last year, I scored 95 at the World Championships. Here, the score was a bit lower. I don’t know exactly why. It was a combination of me being tense and the targets—which were actually very good—becoming really hard when the sun beat down on them all day. What dragged the score down was a "three" and—the worst part—a dropped knife! Despite that, I suppose you could say I managed a score of 93.

A certain sense of calm settled over me. I didn’t know then what that score would be enough for, but at least I could say I had put in a decent performance. I can’t control what everyone else does.

If I had hoped that this would carry over to the other two events, I was disappointed. A measly 53 points and a 15th-place finish in the five-meter event is nothing I intend to brag about. The seven-meter event turned into a complete farce. After a while, I was so disheartened that I basically stopped throwing. The result was laughably low: 13(!) points and 34th place. Does anyone know a good sports psychologist?

Axe

My performance in this area is best described simply as a statement of fact. I haven’t done much axe throwing in my life—just over a year, really—and I haven’t had the best conditions for training, either. In the precision event, I scored 68 points from 3 meters, 58 points from 5 meters, and 25 points from 7 meters, placing 70th, 57th, and 65th respectively. In the "Walk Back" event, I scored 184 points; this was a bit of a letdown, as I had hoped to beat my own modest competition record of 213 points—a goal that was entirely realistic but ultimately missed.

In the evening, it was time for the World Championship dinner.

After the throw, I was a bit downcast at first. It felt like I had truly missed my chance. Throughout the spring and summer, I had certainly had every opportunity to train extensively, and a good deal of that training had gone well. In particular, I had worked on a couple of things that had now let me down—specifically, the No-Spin distance event.

At the same time, I had successfully defended my gold medal in that very discipline. For the second year running, I was the gold medalist, which implies that, at my best, I am likely capable of throwing No-Spin with a certain degree of precision.

What remained for Saturday were the Coutanque event and the long-distance competitions across all disciplines. That—along with some concluding thoughts—will be covered in the final part.

/ J - on the roller coaster

Ny kniv - Civivi Over Yonder

Att Civivi är ett företag som generellt är kompetenta och vet vad de gör är bekant vid det här laget. Beträffande precision i tillverkningens alla moment går de från klarhet till klarhet. Eggar är skarpa, kanter och hörn på handtaget är det inte. Låsen är smidiga och lättanvända och ofta blixtrar det till när knivarna skall fällas ut. Överlag brukar de tekniska aspekterna hålla mycket hög standard.

Kritiken som ibland riktas mot Civivi hamnar på ett annat plan. Att det släpps nya modeller för tätt helt enkelt. Visst, jag förstår delar av kritiken men du är inte tvungen att köpa alla och det går inte att förneka att chansen att hitta en favorit som passar just dig ökar. Men för att det skall gälla måste designen ändå locka eller sticka ut på något vis. Annars finns risken att de försvinner i mängden. Den här modellen lyckades sticka ut tillräckligt i just det här utförandet för att jag skulle titta på den en gång till. Sedan finns förstås ytterligare en faktor som spelar in. En som vana läsare av bloggen nog kan gissa sig till.

Civivi Over Yonder

Over Yonder heter modellen som sagt och att jag hade höga förväntningar beror förstås på att jag äger och tidigare har recenserat lillebror Yonder. Båda knivarna är förstås designade av Zac Whitmore, även om det i det här fallet mer kanske handlar om att skriva ut skissen på papper och sträcka ut den! Skämt åsido, så lätt är det inte att vare sig förstora eller krympa befintliga modeller. Handtag med fördjupningar för fingrar som inte passar längre, clip som inte orsakade skav gör plötsligt det och så vidare. Vissa hänsyn måste tas.

Over Yonder mäter strax över nitton centimeter, närmare bestämt 191,2 mm om vi får tro hemsidan. Jag brukar avrunda men det betyder i runda slängar att den är lite drygt två centimeter längre än originalet. Frågan jag skall försöka besvara är om den lilla biten gör någon skillnad? Bladet har vuxit till 85 mm på längden men tjockleken är föredömliga 2,2 mm. Det är tunt för en modern fällkniv. Om du kombinerar det med hur tunna Civivi brukar slipa sina fällknivar nuförtiden förstår ni att den här kniven kommer att skära mycket väl. Bladstålet är ett kompetent budgetstål i det så ofta använda 14C28N. För er som inte brukar läsa mina texter kan jag säga att det är ett av mina favoritstål av de enklare varieteterna. Bladet är flatslipat och har fått en satinfinish. Formen är närmast en Spey Point. Det kan nämnas att bladet är omkring tre centimeter högt vilket ger god balans åt utseendet.

Handtaget är det som sticker ut på det här exemplaret. Som vanligt med Civivi finns fler alternativ men jag önskade något lite mer "blingigt" så blicken drogs mot det här materialet som är G10 som kombinerats med aluminiumfolie. Effekten påminner om skimret som kan fås från äkta abalone eller pärlemor. Framförallt var det inte svart. Inget fel med det men jag har rätt många av den sorten.

På nya Over Yonder är handtaget 106 mm, tjockleken 11,6 mm och höjden 25 mm som mest. Skillnaderna från den mindre är inte enorma men det förvandlar en liten EDC-kniv till en mer mediumbetonad EDC-kniv. Resultatet blir en kniv som faktiskt ligger bättre i handen och känns mer ämnad åt något tyngre uppgifter. Samtidigt är det ingen grovjobbare med den profilen och det tunna bladet. Vikten pekar åt det hållet också då den är så låg som 87 g.

Over Yonder är vad jag tror blir en ny succé för Civivi

Bladet fälls ut med tumknoppar och låsningen sker med Civivis variant av cross bar-lås. Funktionen både vad gäller att få fram bladet, känslan när det sitter fast samt hur det är att fälla in igen håller sedvanlig toppkvalitet. Har ni aldrig provat en kniv från det här företaget kan ni börja här. Men det är lite att gå händelserna i förväg. Det slutgiltiga omdömet lämnar jag till recensionen. Men mycket av känslan när kniven manipuleras kan härledas till väl -designade och -placerade dubbelsidiga tumknoppar, ett lagom starkt lås vars omegafjädrar är trimmade väl för att ge bra snärt till öppningen. Sen kan tilläggas att bladet löper på keramiska kullager och att det naturligtvis går att öppna kniven på alternativa sätt för den som föredrar det. Med det avses pekfingersnärt och inte minst genom att lossa låsarmen som även håller bladet på plats i infällt läge.

Det råder ingen tvekan om att det här är en mycket kompetent kniv som passar väl till många olika typer av arbetsuppgifter. Men så var det det där med designen. Jag tycker om den för att känns harmonisk i proportioner, den ser "praktisksnygg" ut samtidigt som handtagsmaterialet skänker något lite extra.

För mig var den här kniven vad man ibland kallar en "no brainer", det var bara att slå till. Det grundades mest på att jag gillade ettan men tyckte att den var något för liten. Nu skall jag se om jag står fast vid de orden lite senare.

Civivi Knives

/ J - övertygad

#knivesandbikes #knivigtvarre

New Knife - Civivi Incindie

It has been a while since I showcased something new from Civivi; I believe the last one was the Buster FG back in November of last year. Keeping up with their rapid production pace is impossible—the sheer number of new models is simply too great. However, here on the blog, I will be presenting a small but hopefully interesting selection of relatively new folding knives.

First up is this model, called the Incindie. What drew me to this particular knife was the combination of flair and function. The blade shape looks practical, and the handle appears comfortable. The fact that it features a Damascus blade paired with a light-colored handle was the icing on the cake; it was those contrasts that won me over.

For those who don't care for that level of extravagance, the knife is also available in all-black or with a green handle paired with either a black or stone-washed blade. The materials remain the same.

When you buy a Civivi, it comes with a pouch, a cleaning cloth, and a few other odds and ends.

Starting with one of the decorative elements, the Incindie features a spear-point blade made primarily of 14C28N steel. Its shape gives the blade a feel akin to a dagger. A prominent fuller runs along the length of the blade. A detail easily overlooked on this dark version is that the blade also features a false edge.

However, the most striking aspect is neither the shape nor the steel itself, but rather the fact that it is a laminated blade incorporating layers of 93-layer Damascus steel. Civivi has further enhanced this effect by pairing a dark blade finish with high-polish Damascus, creating a truly striking contrast.

The blade length is just over 88 mm, and the height is 35 mm; this gives you an idea that it is not exactly a small knife. The blade thickness is a relatively modest 3 mm. What might not be apparent from the photos is that the blade features a hollow grind. This results in a very fine, thin edge, even though the grind itself does not extend particularly high up the blade.

Civivi Incindie

The handle complements the blade through a combination of dark and light tones. The material used is G10, specifically in a color known as "ivory," and the result turned out exactly as I had hoped. I can also reveal right away that the handle is comfortable. It measures 114 mm in length, 13 mm in thickness, and has a maximum height of 26 mm. This results in a knife with a total length of 202 mm and a weight of 108 g.

The knife opens via a flipper tab, and—as is the case with most Civivi folding knives—the blade runs on ball bearings and is tuned to perfection. It features a "button lock," a locking mechanism that has recently gained significant popularity across many brands. Generally, these locks perform excellently and provide a secure lockup while remaining very easy to operate. However, I have actually encountered instances where they failed; after all, there are many small parts that must work in unison, and the tolerances are tight. This is precisely the area where Civivi excels; their fit and finish are second to none.

Overall, the Incindie feels just as solid as any other Civivi knife in that regard. There are no sharp edges or corners, and both the locking mechanism and the opening action work perfectly. Furthermore, the factory edge is excellent. Now, the main thing left to see is whether that praise holds up after some use.

How good does the Damascus blade look after some heavy cutting? Does the handle retain that creamy hue after use? Does the lock still function after being operated hundreds of times? As always, there are plenty of questions, and I’ll return with answers to most of them in a review!

Civivi Knives

/ J - fell for the look

#knivesandbikes #knivigtvarre

Dagens bild nr 293, "Doodle Monster"

"Akrasia" är grekiska och är ett underbart uttryck som avser skillnaden mellan vilja och genomförande. Särskilt när det handlar om saker som du vet är bra för dig! Du vet att du skulle må bra av att gå ut och röra på dig men ändå blir du kvar i TV-soffan. 

Slår det en an en ton hos dig? Jag misstänker att det känns bekant. Motståndet som ibland växer från ett dike att kliva över till en veritabel ravin att korsa. Du vet att det är bra för dig att motionera i någon form. Men något förvandlar startsträckan till en oerhört lång väg. Fast egentligen börjar alla resor, även de på väg mot bättre mående, med ett litet steg. Kliché javisst men ändå sant. 

Just den här specifika kniven har egentligen inte med saken att göra. Fast när jag tänker efter kanske den ändå har det. Den får representera de knivar som väntar på sin tur att recenseras här på bloggen. Saker jag borde göra men inte förmått mig till 

The "Doodle Monster, Raccoon from Vosteed

På ett vis är det dock ingen god representant då den här kniven kallad Raccoon från Vosteed är en av de senare tillskotten. För den nyfikne kallas mönstret för Doodle Monster och återfinns på några serier från dem. Det är ett lekfull tolkning av hur man kan designa knivhandtag. Jag uppskattar den då det är ett avsteg från allt "tactical black" men ändå inte skär i ögonen som trenden med "Dessert Warrior"-tema. För er som inte vet var det en ordlek på "Desert Warrior"-ökenkrigare och reaktion mot all ökencamoflage som var populär ett tag. Efterrättstemat innebar en rosa bas med vad som liknar färgglad strössel över som en munk eller annat bakverk.

Raccon är en av Vosteeds mest populära knivar och det på goda grunder. I förbifarten kan nämnas att knappen ni ser inte är kopplat till en "button lock". Den här kniven ar istället en knappkontrollerad top liner lock vilket inte är lika vanligt. J

ag tycker om den här modellen kan erkännas och det kommer att avspegla sig i den framtida recensionen. Men ni vet, akrasia!

/ J - vill mycket... 

#knivesandbikes #knivigtvarre

Ny kniv - Civivi Incindie

Det var ett tag sedan jag presenterade något nytt från Civivi, sist ut tror jag var Buster FG i november förra året. Att hänga med i deras höga produktionstempo är inte möjligt, därtill är antalet nya modeller för stort. Här på bloggen kommer emellertid att följa ett litet men förhoppningsvis intressant axplock av fällknivar som är relativt nya.

Först ut är den här modellen kallad Incindie . Anledningen till att den här specifika kniven väckte mitt intresse var kombinationen av flärd och funktion. Bladformen ser praktisk ut och handtaget föreföll bekvämt. Sedan att det är ett damaskblad parat med ett ljust handtag var grädde på moset. Det var de kontrasterna som övertalade mig.

För den som inte uppskattar den extravagansen finns kniven i helsvart eller med grönt handtag kombinerat med svart eller stentumlat blad. Materialen är desamma.

Med på köpet när du köper en Civivi följer ett fodral, torkduk och lite annat smått och gott

Om jag börjar med ett av de dekorativa elementen så har Incindie ett spear point-blad gjort av 14C28N som huvudstål. Formen gör att bladet närmar sig en dolk i känsla. Längs bladet löper en markant fuller (blodskåra/ränna på svenska, oklart varför). Något som knappt uppfattas på den här mörka varianten är att bladet även har en falskegg.

Men det är förstås inte vare sig form eller stål som är det mest slående utan förstås att det är ett laminerat blad där några av lagren utgörs av 93 lages damaskstål. Därtill har man från Civivis sida förstärkt effekten genom att ha ett mörkt blad med högblank damask. Det förstärker kontrasten vilket är mycket slående!

Längden på bladet är strax över 88 mm och höjden 35 mm. Då förstår ni också att det inte är en helt liten kniv. Tjockleken på bladet uppgår till relativt modesta 3 mm. Vad som kanske inte framgår av bilder är att bladet är skålslipat. Det ger en mycket tunn och fin egg trots att slipfasen inte är den högsta.

Civivi Incindie

Handtaget matchar bladet på det sättet att jag valde en kombination av mörkt/ljust. Materialet här är G10 men i en färg kallad "ivory". Resultatet blev precis som jag hoppats på. Handtaget är bekvämt kan jag för övrigt avslöja direkt. Det är annars 114 mm långt, 13 mm tjockt samt 26 mm högt som mest. Det ger en kniv med en totallängd av 202 mm och vikten hamnar på 108 g.

Kniven öppnas med en flipper och som med majoriteten av fällknivar från Civivi löper bladet på kullager och är trimmat till perfektion. Låset är det är fallet ett "button lock". Det är en låstyp som på senare tid fått stort genomslag bland många märken. Generellt är de mycket väl fungerande och låser väl samtidigt som de är mycket enkla att hantera. Men jag har faktiskt stött på de som gått sönder, det är trots allt många små delar som skall fungera ihop och toleranserna små. Just den biten är något som Civivi vanligen är experter på. Deras fit and finish står inte någon efter.

Överlag känns Incindie lika stabil som alla andra Civiviknivar på det området. Det finns inga vassa kanter eller hörn och såväl låsfunktion som öppning fungerar perfekt. Därtill är fabrikseggen riktigt bra. Nu återstår mest att se om alla de hyllningsorden kvarstår efter en tids användning.

Hur snyggt är damaskbladet efter man skurit lite hårt med det? Håller handtaget den där cremefärgade nyansen även efter användning. Fungerar låset efter det använts ett antal hundra gånger? Frågorna är som vanligt många och jag återkommer med svar på de flesta i en recension!

Civivi Knives

/ J - föll för utseendet

#knivesandbikes #knivigtvarre

En rapport från UKAT VM 20236, del tre

Så begynte då tävlingsdag nummer två. Fredagsfrukosten blev en repris på gårdagen. Således avrundades den med en rejäl dubbel espresso. Förhoppningen var väl att min kastning den kommande dagen skulle bli lika stark som kaffet och lämna en god eftersmak i munnen. 

En förhoppning som även innebar att gårdagen skulle glömmas. Blev det så? Nja, det vete tusan. Med tanke på att det trots allt blev en medalj till slut skall jag väl inte vara helt missnöjd. Det är inte alla som kommer hem med en sådan. Men vägen dit och hur det gick till gör att jag inte är helt tillfredsställd ändå. Det fanns så mycket mer att hämta, särskilt givet hur mycket jag tränat. Generellt var min insats usel. Kastningen gick upp och ned som den värsta åktur på en nöjespark.

Vald utrustning: Throwingzone Pathfinder för No Spin, Zitoon Le primitif rotation för Walk Back och Bullseye Blades Nobu för långdistanskastning. För Duel valdes Zitoon Dague commemorative. 

Men det är att gå händelserna i förväg. Redan på morgonen innan frukost hade jag skickat iväg några kast på en närmast tom uppvärmningsarena. Känslan var långt från perfektion men ändå duglig. Det var mest för att få igång musklerna och kastarmen. Den riktiga inkastningen gjordes senare inför varje moment som krävde en ny disciplin. Det är trots allt skillnad på att kasta kniv, kniv från fodral, No Spin och yxa. Varmt var det och någon uppvärmning av musklerna behövdes knappast, det är mer för att få tankarna på rätt plats och fundera lite kring detaljer. 

Min ordning hade jag bestämt i förväg. Det skulle börjas med precisionsdistanserna i kniv för att sedan glida över till walk back. Den turordningen skulle därefter upprepas med no spin och yxa var det tänkt. 

Lugnet före stormen, en tom tävlingsarena

Snabbt gick det att konstatera att värmen var påtaglig och att det fanns de som inte mådde bra av den. Jag hade som nämnts i tidigare inlägg övat på liknande förhållanden så det bekom mig inte så illa. Men som för alla andra sög det ändå musten ur mig och tröttheten infann sig till slut. Men inledningsvis var jag snarare övertaggad utan att märka det.

Rotationskastning

Första delmoment, rotation 3m finns inte så mycket att säga om. Jag kastade några poäng under vad jag brukar på träning vilket resulterade i 98 poäng. Men inte ens mina bästa träningsresultat räcker till guld på den här nivån. Jag har inte svårt att träffa på det avståndet men väl att bibehålla koncentrationen den tid det tar vilket brukar ge mig mellan 101-103 p. Resultatet räckte till en elfte plats.

Från nästa distans, 5 m sattes 69 poäng, vilket är ett resultat bäst att glömma. Det är inte gångbart helt enkelt. Bullseye-femmor blandades med någon etta och tvåa och inte mindre än tre nollor. Skitdåligt resultat för mig då jag borde legat kring nittio poäng. Därmed blev jag därför inte bättre än 29a i grenen

Något bättre placering blev det på 7m där jag slutade på en 15e plats. Det trots fyra rejäla plumpar i protokollet i form av drops. Vanligen brukar jag inte ha någon även om träffarna ibland spretar från den här distansen. Det värsta var att det allra första kastet var en av dem. Det satte tonen för humöret och därmed resten av kastningen.

Min plan var att en solid insats från 3,5 och 7 meter skulle lägga en god grund för kommande Walk Back. Eftersom jag redan börjat med drops från fem meter fanns rejäla sprickor i den grunden.

Det avspeglade sig genast och framförallt första halvan gick åt skogen. Exempelvis satte jag serien 3 5 1 från tre meter i andra omgången och TVÅ poäng från sju meter i samma vända! Anmärkningsvärt uselt för att vara mig. Från tre meter skall det vara 5 5 5 och inget annat. Därefter skärpte jag mig något men då hade det redan satt sig på psyket. Jag ville mest bli klar, glädjen var som bortblåst. Slutpängen blev 175 att jämföra med de 240-250 jag brukar kasta på träning och personbästa är högre än så. 

Väntans tider, snart dags för min tur

Därefter återstod två discipliner. En jag knappt behärskar och är helt novis i vilket innebär väldigt låga förväntningar och en där jag är flerfaldig svensk mästare samt hade två VM-medaljer sedan tidigare. Det vill säga yxa respektive No Spin. En avslappnad del och en som faktiskt innebär en del prestige.

No Spin

Först ut av de två var No Spin. Dock ändrades kastordningen. Mest för att jag nu kände mig osäker och ville ha fler kast på tävlingstavlorna innan det var dags för 3m där jag skulle försvara förra årets insats. 

Men allt blev till en mardröm. Det började inte så illa, 5 4 4 i de tre första kasten från 3m. Inte perfekt men heller inte helt ovanligt när nerverna spelar in. Det går att förbättra i senare omgångar. Sedan 4 4 4 vilket är något lägre från 4m än vad jag ska. Det är dock fortfarande ett helt godkänt resultat. Sedan gick det snabbt utför. Någon mental kollaps gjorde att jag verkligen inte kunde kasta från de längre distanserna den här dagen. Allt låste sig, snittet från sju meter slutade på 1,1 poäng! 

Under hela tävlingen höll jag ihop de korta distanserna och misslyckades på de längre. Till slut kom jag knappt fram till tavlan. All teknik var som bortblåst, all träning ogjord och jag kunde inte lösa problemet där jag stod. Jag kände mig verkligen uppgiven. 

Besviken var jag men försökte ta fasta på att jag trots allt fick en del poäng från 3 och 4 meter. Det var det jag kunde fokusera på när det nu var dags för den stora insatsen. Jag skulle försvara min guldmedalj från Tjeckien 2025. Med andra ord fanns mer att förlora än att vinna. 

På träning brukar jag sätta kring 100-102 poäng, förra året blev det 95 p på VM. Här blev det några färre. Exakt vad det beror på vet jag inte. Men att jag var spänd i kombination med att tavlorna som egentligen var mycket bra, blev riktigt hårda när solen sken på dem en hel dag. Det som sänkte resultet var en "trea" samt, det hemska, en droppad kniv! Trots det får man väl säga, blev det 93 poäng. 

Ett visst lugn infann sig. Jag visste inte då vad de poängen skulle räcka till men jag kunde åtminstone säga att jag gjort ett dugligt resultat. Vad alla andra gör kan jag inte påverka.

Om jag hoppats att det skulle smitta av sig på de två andra distanserna så blev jag besviken. Ynka 53 p och en 15e plats från fem meter är inget jag ämnar skryta om. Sju meter blev rena farsen. Efter en stund var jag så uppgiven att jag i princip slutade kasta. Resultatet blev skrattretande lågt med 13(!) poäng och en 34e plats. Känner någon en bra sportpsykolog?

Yxa

Insatserna på det här området är mer av ett konstaterande. Jag har inte kastat särskilt mycket yxa i mitt liv, läs ett drygt år och har inte haft de bästa förutsättningarna för att träna yxa heller. Poängen i precisionsmomentet blev 68 p från 3m, 58 p från 5m, respektive 25 p från 7m poäng vilket belönades med platserna 70, 57 och 65. I Walk Back blev det 184 poäng vilket var en liten miss då jag hoppats slå mitt eget blygsamma tävlingsrekord på  213 p. Ett mål som var fullt rimligt men missades.

På kvällen var det dags för VM-middag

Efter kastningen var jag först lite moloken. Det kändes som jag verkligen missat min chans. Den här våren och sommaren hade jag verkligen haft alla möjligheter att träna mycket och tämligen stor del av det hade gått väl. Särskilt hade jag tränat på ett par saker som nu fallerat, distans No Spin.

Samtidigt hade jag försvarat mitt guld i samma disciplin. För andra året i rad var jag guldmedaljör vilket innebär att jag i min bästa stunder troligen kan kasta No Spin med viss precision. 

Det som återstod inför lördagen var dels Coutanque och långdistans i samtliga discipliner. Det och lite samlade tankar kommer i den sista delen.

/ J - i berg och dalbanan