Knivrecension SOG SlimJim XL

- Världens tunnaste AO-kniv

Årets första knivpresentation kommer att avhandla en fällkniv jag haft i min ägo ett tag nu och som trots ohemula mängder mat över helgerna fortfarande är tämligen anorektisk. Senare kommer jag att återkomma med lite nyare ackvisitioner är det tänkt.

För något år sen släpptes en mycket intressant kniv från SOG Knives & Tools döpt till "SlimJim". Som namnet antyder är "SlimJim" en mycket tunn kniv som dessutom har en slank profil. SOG hävdar själva att det är den tunnaste assisterade kniven på marknaden och jag finner ingen anledning att säga emot dem.

Dagens kniv - en nytolkning av gammalt tema

Grundkonstruktionen är intressant men knappast så revolutionerande ny som de för högtryck jobbande reklammakarna lät påskina när den kom. Vad man gjort är att man i princip satt en fjäder i en modern variant av en fransk Douk-Douk eller en tysk Mercator K55. De är också tunna,  tillverkade av en bit stål som är vikt på mitten och hålls ihop av pivotskruven. Och ännu äldre varianter på samma tema hittar du i nästan alla japaners fickor i den klassiska "Higonokamin". Inget nytt under solen som bekant.

SOG SlimJim XL

Men även om kniven inte är fundamentalt nydanande så bjuder den på ett nästan futuristiskt utseende och några detaljer som gör den värd att titta närmare på och jag tänkte här delge er några av mina synpunkter.

Som många knivar idag kan den fås i ett par olika varianter. Den finns i litet eller stort utförande och den kan fås helt i svart eller med satinfinish. Den mindre finns även att få med tantoblad för den som föredrar det. 

Blad

I mitt tycke är det här bladet ytterst elegant och tilltalande rent visuellt och tillika en av orsakerna till att jag fastnade för kniven från början och till valet av just "XL"-varianten. Det är ett långt, slankt blad med en svag recurve-egg och uttalad falskegg på toppen (swedge). Formen är en modifierad clippoint eller en bowie om man så vill.

Det över decimeterlånga bladet är gjort av AUS 8 som väl får betraktas som ett någorlunda mellanklass-stål men inte något mer än så. I allmänhet brukar det att gå att få vasst, men det gäller å andra sidan de flesta metallbitar, motstår rost tämligen bra men är väl inte kända för att hålla skärpan i evigheter. För att kompensera för det är stålet lättslipat som tusan enligt min erfarenhet. 

Smäcker SOG -tolkning av bowieblad

Här kan dock en liten brasklapp kastas in vad beträffar stål. Mycket handlar närmligen om hur den enskilda tillverkaren lyckas med att tillvarata en stålsorts inneboende kvalitéer genom rätt härdning och övrig behandling.* Något som också är viktigt är att matcha rätt stålsort med knivens tänkta användningsområde, bladets form och slipning och tänkta eggvinklar mm. Det är väl här det slarvas mest när det gäller enklare knivar men skam tillsägandes även dyrare diton. Oftast kompenseras bristen på bakomliggande tanke med frikostiga mängder stål i form av tjocka blad, tvära yxliknande vinklar och mycket gods bakom eggen. Allt gömt bakom uttryck som "hard-use" och "overbuilt". Det ger förvisso hållbara blad men de går knappt att skära något med. Jag förutspår att dagens trend med totalt överdimensionerade fällknivar kommer att lägga sig snart. Några har en "kulåhafaktor" andra har mer karaktären av kuriositeter än knivar.

Den fällan har inte SOG fallit i den här gången. Godstjockleken är endast 2 mm trots det relativt långa bladet. Bladet är skålslipat med en tunn och vass spets. SOG har för övrigt som märke gjort sig kända för att ha riktigt bra slipning och egg från fabrik och den här kniven är inget undantag. Den är förutom godkänt vass även försedd med en jämn och symmetriskt slipad primäregg.

En annan fördel med tunna blad och helst bred slipfas på eggen  är att knivar då fungerar bättre även när de inte är helt vassa. Ett utmärkt exempel på det fenomenet är de flesta Victorinoxknivar och det gäller även den här kniven. 

Finishen på "SlimJim"-bladet är en sympatisk borstad satinfinish vilket jag föredrar framför de nuförtiden så populära grå blästrade ytorna. I mitt tycke ger det en mer arbetad känsla och det ger inte samma utmärkta grogrund för korrosion.

Ovansidan av bladet är försett med "jimpings" och även den här delen av bladet har en lätt kurvatur liksom eggen. Den här delen av greppbefrämjande åtgärder på kniven fungerar bra vilket det inte gör överallt för övrigt.

Kniven skär mycket bra i de flesta material och det tunna bladet gör att den fungerar utmärkt till t ex matförberedelser. Men i det fallet är tumpinnarna i vägen eftersom de sitter rätt långt ut på bladet. En i mitt tycke mindre lyckad placering.

Handtag

Handtagets utformning blir naturligtvis starkt begränsat av knivens yttre förutsättningar och det uttalade målet att göra en tunn kniv. För att ge något som fyller ut handen får man bygga något på höjden istället för på bredden. Det lyckas tämligen väl trots allt, greppet är inte helt obekvämt och passar de flesta handpositioner. Men kniven är tunn och det är inget jag skulle vilja jobba med någon längre tid bör poängteras. Den känns också skörare än vad den faktiskt är. Kniven ger en något klen känsla framförallt i sidled eftersom konstruktionen och materialen flexar något. Här tror jag att den mindre varianten är att föredra då den har samma godstjocklek trots att den är kortare vilket borde ge en styvare kniv lateralt.

Ett långt grepp gjort av en bit vikt 420SS

Sen kommer vi till den stora nackdelen med handtaget. Dessa j-a "jimpings", vad är det med framförallt amerikaner och deras besatthet av att göra knivar obekväma genom att förse knivar med räfflor, fräsa ur spår och på andra vis förstöra allt vad handtag heter? Upphöjningarna på sidorna av handtagssidorna fyller förvisso sin funktion och ger lite extra grepp särskilt när man skall fälla ut kniven och det gäller även de på bladet men spåren som är frästa i såväl låsknappen som undre delen av handtaget är rent av vassa och riktigt obekväma, något som understryks av kniven är tunn. Jag gjorde därför som vanligt och slet fram sandpapper och gick lös på delar av handtaget för att göra det möjligt att hålla i ett tag utan att få skav i hela handen.  

Jäkla påfund det där med överdrivet grepp. Nuförtiden skall det vara "jimpings" och taggar överallt

Materialet är ett ark av 420SS stål som stansats ut och vikts till ett handtag. Det är i grund och botten en mycket enkel men genial konstruktion. Det som ger fler delar i det här fallet och inkräktar på den minimalistiska känslan är tillskott av clip, lås, sekundärlås och fjäderassistans. Så slutresultatet blir inte så renskalat trots allt utan mer "high tech".

I det här utförandet har kniven en attraktiv TiNi-finish vilket ger en tämligen sober grå yta. Kniven kan som sagt även fås i helsvart om man så önskar.

Öppning och lås

Att fälla ut den här kniven är inte så enkelt som man kan tro om man är van vid mer lyckade lösningar på assisterade knivar. Initialt var kniven rätt seg och det hände ofta att bladet stannade halvvägs. Den här typen av öppningsassistans bygger på moment men eftersom fjädern i det här fallet inte är särskilt stark och bladet är lätt så blir det inte mycket av den varan. Rörelsen kräver att man hjälper till bra mycket med tummen och i rätt vinkel för att fungera. En manöver som för övrigt kräver övning eftersom kniven är så tunn. Utan clipet att ta spjärn emot går det knappt!**

Min SlimJim fungerar bättre efter en tillvänjningsperiod och en rejäl smörjning. Men fjädern är helt enkelt för klen eller snarare så slutar den hjälpa bladet för tidigt under öppningsrörelsen för att den skall få helt godkänt av mig. Principen borde vara enkel att tillämpa då tekniken knappast är ny. Den finns på alla hederliga gamla stiletter men då med kraftigare fjädrar. Här borde SOG snegla på CRKTs "Outburst"-variant som fungerar bättre. Det ställs högre krav på fjädern i det här fallet p g a låskonstruktionen. En "lockback" kräver mer kraft att låsa jämfört med en linerlock.

Funktionen är även sämre än det fjädersystem som SOG annars använder i sina AO-knivar nämligen S.A.T (SOG assisted technology) som bygger på en spiralfjäderlösning gömd i pivotskruven. Men å andra sidan har de blivit ökända för att ge upphov till glapp i sidled istället vilket förhoppningsvis den här kniven klarar sig ifrån. Klart är att det finns utrymme för förbättringar och det är möjligt att den kortare varianten av kniven är mer alert.

SOG gillar att stansa in sin logga överallt på sina produkter. Det känns överdrivet i mitt tycke

Tumpinnarna fungerar bra när man väl når dem. De är placerade något för nära handtaget för att det skall vara optimalt. Bladbredden är en begränsande faktor men det hade gått att göra något åt handtagets form. Istället har man valt att göra pinnarna utstickande vilket ökar åtkomsten men i gengäld i kombination med det tunna handtaget gör det dem benägna att haka fast i saker och ting och det är en detalj jag kan reta mig på.  

När bladet väl är ute låses bladet med en "lockback" med Al Mar placering av knappen tämligen långt fram på handtaget. Låsets konstruktion är inte helt tillfredsställande, det är förvisso inte "sladdrigt" men det går att provocera fram glapp i höjdled om man greppar bladet och bryter lätt. Det fenomenet försvinner om man aktiverar sekundärlåset vilket inte skall vara nödvändigt. Att låset inte är särskilt starkt är i och för sig inte så konstigt eftersom låsarmen är tunn men i det här fallet handlar det mer om brist på precision.

Vilket för oss in på en helt onödig detalj som återfinns på flera AO-knivar - sekundärsäkringar på låsen. Det betyder bara, hävdar jag, att tillverkaren inte litar på funktionen vilket antingen innebär att de är felkonstruerade från början eller så infantiliserar man användaren. Ett vansinnesexempel på det fenomenet är CRKTs "Autolawks" som inte ens tillåter alternativet att låta bli att använda det. Undrar vilka säkringarna vänder sig till eftersom inga användare tycks uppskatta den detaljen.

Normalt är jag som ni förstår motståndare till de här idiotierna men i det här fallet behövs säkringen bisarrt nog. Dels för att hindra att kniven öppnas i fickan eftersom tumpinnarna sticker ut så mycket utanför handtaget dels för att stabilisera kniven i öppet läge. Det har även rapporterats om många som har problem med att spetsen tittar ut om inte sekundärlåset är aktiverat pga för klen "detent". Det är inget jag upplevt själv men jag är böjd att hålla med om att risken finns. Men det går i och för sig att justera själv genom att bända den lilla metallflärpen på handtaget inåt vilket jag gjort.

SOGs version av extra säkring som skall låsa låset - en metallbit som förs in under låsarmen i stängt eller öppet läge

Ett annat problem var att glidsäkringen på mitt exemplar behövde trimmas med tång eftersom den hade en tendens att låsa varje gång man drog fram kniven ur fickan. Den löpte för lätt i handtaget vilket resulterade i att kniven ofta var spärrad när man skulle fälla ut den vilket tar bort en stor del av poängen med en assisterad enhandsöppnad kniv.

Att bära

Om akilleshälen på kniven är ergonomin och några av detaljerna kring den så kommer vi nu till en av dess större förtjänster. Den här kniven är riktigt bra att bära och försvinner helt i fickan till du behöver den. Och det är en imponerande illusionsakt av en så lång kniv med ett blad på över en decimeter. Vikten på endast 77 gram bidrar förutom den anorektiska utformningen till detta. Stålsidorna ger inte mycket friktion mot tyg och tillsammans med det utmärkta clipet gör det kniven lätt att dra och stoppa undan.

Ett riktigt bra clip med bajonettfattning som döljer kniven helt

Tillsammans med Spydercos "wireclip" tycker jag att det här är ett av de bättre jag stött på. Lagom fjäderspänning och en diskret design. Clipet har bajonettfattning vilket gör att kniven sitter lågt i fickan och därmed knappt syns alls.

Sammanfattning

Att skapa något så extremt som den här kniven innebär förstås att vissa kompromisser får göras. Omdömet blir därför blandat. Somligt är bra och somligt mindre bra. De kvalitetsproblem som några upplevt med att tumpinnarna har ramlat av och att kniven öppnar trots att den är låst är inget jag märkt vilket jag är glad för. Tvärtom är byggkvalitén på mitt exemplar genomgående mycket god med en extra eloge till eggen och skärpan. Undantaget var som sagt glidsäkringen men det var snabbt och lätt åtgärdat. Sen är jag inte överförtjust i att företaget som vanligt gödslar med SOG-loggor överallt även om det här inte är deras mest extrema kniv därvidlag.

Idén att bygga en ultratunn och därmed lättburen assisterad kniv är mycket god. Men ibland känns SlimJim som en inte helt färdig produkt. Eller kanske snarare som en inte så väl genomtänkt kniv trots avancerad formgivning. T ex kunde lösningen med glidsäkringen behöva en översyn och även kombinationen "lockback" och öppningsassistans eftersom det kräver noggrann balans mellan de olika fjädrarna.

Det man har lyckats med är att göra en kniv som praktiskt taget försvinner i en ficka och inte känns alls trots rejäl bladlängd. Med facit i handen hade jag nog föredragit den kortare varianten. Då hade kniven troligen känts mer stabil och förstås blivit än mer lättburen men å andra sidan har det bladet inte samma eleganta linjer.

SlimJim XL för den som vill ha mycket egg till ringa vikt

Den lilla versionen kan köpas i Sverige från t ex knivbutik.se och kostar där 539 kr. Vad den större versionen kan tänkas kosta vet jag inte eftersom jag inte sett den till salu här hemma. Själv köpte jag min från utmärkta kanadensiska "White Mountain Knives" och deras eBaybutik. Det är för övrigt min mest frekventerade nätbutik för tillfället. 

Specifikation:

Längd utfälld: 234 mm
Vikt: 77 g
Bladlängd: 106 mm
Godstjocklek: 2 mm
Bladstål: AUS8, Hrc 56-58
Lås: Lockback
Handtag: Blästrat 420 stål

Producerad av: SOG, tillverkad i Taiwan

Mer teknisk information från SOGs hemsida hittar du här.


* Ett känt exempel är Buck som närmast trollar med sitt 420HC som annars är ett tämligen uselt stål. ** Fler som som upplever detta problem gör sig hörda bl a här


/ J - sätter sprätt på tillvaron