Rörande "Framelocks"

Det här spontaninlägget inspirerades av ett inlägg i Facebookgruppen "Knivsamlaren" där följande fråga ställdes: "Hur kan Sebenzas ännu vara utan en steel insert, när vi ofta ser titanlås brista?"

Jag började med att svara att alla låstyper när de är korrekt utförda, det vill säga följer låsets egna grundprinciper, fungerar för det de är avsedda för nämligen att förhindra att bladet oförhappandes slår igen över fingrarna på användaren. Enligt den tanken har egentligen inga låskonstruktioner problem som innebär att de "brister". Då väljer jag för samtalets skull att bortse från undermåliga material och usel kvalitetskontroll och utan håller mig till själva mekaniken. 

Men på senare tid, vad man nu vill lägga i det begreppet, har diskussionen om olika låskonstruktioners styrka accelererats. Mycket påeldat av inte minst Cold Steel som är ett märke som använder det hårt i sin marknadsföring. För att framhäva styrkan hos olika lås ägnar man mycket tid och möda att vända upp och ned på lås, banka på dem, fästa vikter vid handtag och på andra sätt provocera dem till dess att de ger upp. 

Diskussionen upplever jag tidigare främst ha varit en amerikansk sådan men eftersom forumen är internationella och knivintresset globalt så sprider det sig som ringar på vattnet via forumtrådar, Youtube, Instagram och andra kanaler. Därför uppstår frågor som den här om varför lås "brister". 

På ett plan kan det möjligen vara en praktisk diskussion men mest ser jag det som en teoretisk sådan kring vårt intresse. Inte så lite likt den eviga diskussion om vilken  sportbil som är snabbast i motorkretsar. Ställ frågan och genast dyker det upp olika klasser, definitioner, påståenden och inte minst teoretiska resonemang utifrån motorstyrka, vikt och andra parametrar. Strax därefter kommer anhängarna av de olika märkena att framföra sina åsikter. Så även i knivvärlden! 

Mitt lilla vedträ jag ämnar lägga på brasan är kanske småprovocerande för någon och är som följer:

Jag klurar på om inte det nuförtiden så oerhört populära "R.I.L" även mer känt som "framelock" i grund och botten är en tämligen medioker konstruktion, särskilt när den görs i titan!

Vad menar jag med det? Jo, såvida de inte är perfekt utförda som exempelvis av Reeve själv eller kanske hyllningen "Sage 2" från Spyderco med flera andra högkvalitativa exempel så dras de med en rad brister redan på konstruktionsplanet som måste kompenseras för.

Ett exempel på en framelock som i det här enskilda fallet fungerar perfekt. Det här 

råkar tillhöra en Spyderco Sage 2

Ett är att vinkeln mellan basen på knivbladet och låsarmen måste vara exemplariskt utfört för att inte en rad problem som "lockrock", "lockslip", "stickyness" med mera skall uppstå. Bara att uttrycken finns styrker min tes hävdar jag. Liknande finns inte för en enkel lockback-konstruktion till exempel. De är kända för att möjligen dras med lite spel upp och ned, inget annat. 

Det har heller inget med prisnivå och kvalitet på material att göra. Exempelvis många årgångar av Strider är ökända för att ha sådana problem trots både en väl tilltagen prislapp och "rätt" titanlegering i handtagen. Så sent som igår tog jag del av en video på YT där man hade problem med "stick" på en Spyderco K2 (inslaget hittas på Paul Mannings kanal) så det är inte heller bundet enbart till vissa märken. 

Utöver det så är det ett välkänt faktum att titan mot stål slits snabbt något jag själv erfarit med även andra låskonstruktioner än framelocks för övrigt som linerlocks med titan i ramen. Såväl enklare knivar som min Böker Plus Whale har utvecklat en smula "lockrock" men även dyrare knivar som t ex Benchmade AFCK har samma problem - de slits hårt. 

Så förutom själva geometrin i låset måste även materialet ses över. Lösningen är att på olika sätt försöka kringgå problemet. Ett sätt att göra det är att ha en grövre konstruktion vilket ger mer material. Så resonerar till exempel Reeve med sin Sebenza. Ett annat är att göra ytan på titanet hårdare och ett tredje är att byta ut änden på låsarmen mot stål, att förse den med en "steel insert". I de två första fallen måste man ändå kompensera för slitaget genom att knivarna förses med något som populärt kallas "tidigt lås", helst skall de knappt ha någon kontaktyta alls för att betraktas som optimala. Att låsarmen knappt tar, "early lockup", betraktas som ett kvalitetsmått och inte som en brist konstigt nog. 

Allt detta görs för att undvika ett problem som är rotat i materialvalet. Men problem är ju till för att lösas, inte sant?

Ett annat känt problem som kan uppstå är "översträckning" av låsarmen. Fenomenet uppstår om brukaren tar i för mycket och råkar sträcka metallen över sin "minnesgräns" varpå risken för deformation föreligger. Oftast kan metallbiten helt enkelt böjas tillbaks, det ligger i titanets natur. Men i värsta fall är kniven mer eller mindre körd. Ytterligare ett problem som måste lösas. Det görs på allehanda finurliga vis med så kallade "overtravelstops". De kan vara av "Hinderer"-typ i form av en disk som agerar "lockbarstabilizer" eller lösas med olika förlängningar på själva ståinlägget i låsarmen. Ibland kan en tillverkare tycka att det är nödvändigt med både hängslen och livrem som ZT i den här videon från Apostle P som har försett kniven med dubbla översträckningsskydd. 

Min poäng är att det uppstått en hel rad lösningar på de problem som ramlås i titan dras med vilket därmed visar att grundkonstruktionen har vissa brister som måste kompenseras för.

Som ni kanske förstår är jag inte emot alla ramlås av princip eftersom jag inledningsvis hävdade att alla lås som är korrekt utförda fungerar. Men däremot anser jag inte att "framelocks" är lösningen på allt och tycker kanske att de skulle användas lite mindre ofta av ren slentrian eftersom många tillverkare uppenbarligen inte behärskar tekniken. Det finns många andra, mindre trendiga, låskonstruktioner att tillgå. 

/ J - har inte låst sig

 #knivigtvarre #aliaspostmortem