"JIMPINGS"

Nu skall det sväras en stund. Både i "kyrkan" och bokstavligen. Håll i era imaginära hattar så kör vi!

Det skall sväras över en företeelse som spridit sig närmast pandemiskt i knivvärlden och vars ursprung till stor del återfinns i det stora landet i väster. En inte underskattad del av eländet kan nog tillskrivas den fordom, kanske även nu, så populära YouTube-recensenten "Nut'n'Fancy" som använde ordet "Jimping" i var och var annan mening i sina talrika recensioner en gång i tiden. 

I amerikanska recensioner och presentationer pratas det allt som oftast om "traction plans" i någon form. Det är något varje kniv med självaktning måste ha tydligen. Annars tycks knivarna likt en korsning mellan en sprattlande ål och en insåpad banan hoppa ur händerna och attackera både ägarna och omgivningarna. 

För att uppnå dessa "traction plans" så förses om inte hela så halva knivarna med knottror, räfflor, fördjupningar och annat tjafs. Allt för att flirta med skrivbordskrigarna, "mall-ninjas" för jag förstår sannerligen inte vad de skall vara bra för. Faktum är att jag avskyr företeelsen. "Hatar" är ett för starkt ord som inte skall användas om knivrelaterade ämnen. Men jag gillar dem verkligen inte! De kan förvandla nästan vilken kniv som helst till en brevpress i mina ögon.  

Det är ett jäkla mode och inget annat. Det är fult och har FÅ praktiska applikationer. Jag förstår inte vad de skall vara bra för helt enkelt. Viss indexering i handen möjligen men det uppnås enkelt på många andra vis. 

Få se nu, yxskaft, hackor, spadar, räfsor - har de genom historiens gång försetts med en massa jädrans räfflor för att inte plötsligt flyga ur handen vid arbete? Hur bekvämt skulle det vara att hantera en spräckyxa ett par timmar med ett sådant skaft? Jag menar tekniken att förse ett handtag med lite räfflor är knappast raketforskning och borde annars "uppfunnits" och implementerats för länge sedan.

Varför skall då små fällknivar och medelstora campingknivar ha "traction plans" - i värsta fall försedda med ytor så sträva att det gör ont i händerna av att hålla i dem mer än en minut och som formligen äter textilier i kläder till frukost.

Jo, argumentet är att det krävs fäste för att användaren skall känna sig säkrare. Ett ytterst teoretiskt resonemang med liten empiri bakom. 

Yrkesknivar - hur ser de ut om ni tänker efter? Knivar för kockar, fiskrensare, styckare och slaktare. Inte fan har de handtaget fulla av onödiga detaljer som gör dem sämre att jobba med. Moraknivar, täljknivar - hur har de traditionellt varit utformade, är handtagen översållande med räfflor? Nej, de är korrekt gjorda istället.

Men vad tusan - ingen "traction plan", livsfarligt den här kniven kommer att 

flyga ur handen så fort den används!

Jag har själv arbetat inom styckeri- och charkbranchen och där kan jag meddela att det bitvis är EXTREMT halt. Det är vatten, fett, ister, köttsaft, njurtalg, leverjuice och inte minst ledvätska överallt. Jag kan säga att ett när man bandsågat fläskbog ett tag så är matarbordet oerhört halt och man får se upp så man inte sätter underarmen i sågklingan. Har knivarna från Bahco och Frosts mängder med "jimpings" för att klara dessa förhållanden? Nej, det har de inte! 

Till och med de flesta dykarknivar konstrueras utan skiten. Och jag tror bestämt att de är ämnade att användas såväl med handskar som där det är en smula, hm, ska vi säga fuktigt.

Här en dykarkniv från Cressi-Sub. Finns någon "Traction plan" - nej, den fungerar ändå. Även

som ostronkniv kan jag meddela

Återstår då någon form av "taktiska" argument. Dem ger jag ännu mindre för. Det är ju för tusan inte det 99,99% av världens knivar används för även om många små och stora barnrumpor drömmer att de är "tactical operators" där de sitter och klämmer bakom datorskärmen. Sen återfinns ju fenomenet på massa fällknivar, allt från små fickknivar till små och medelstora fällknivar. De är knappast aspiranter för att bli framtidens "Fairbairn-Sykes" eller "Ka-Bars" och därmed skriva in sig i historien som stridsknivar. Så i det sammanhanget blir det bara fånigt att nämna ord som "tactical". Men det är klart i det stora landet i väster kan man ju inte nämna en knivjäkel i en recension utan att blanda in uttryck som "self defence capabilities" och "tactical application". Även annars sunda recensenter känner sig ofta föranledda att nämna att knivar kan tjäna en sådan roll. Varför då? Klart att du kan hacka i någon med en fällkniv om du så känner dig nödd och tvungen.

Men exakt vilka räfflor den har på bladryggen eller handtaget för bättre kontroll lär knappast spela någon avgörande roll för en superstressad amatör med adrenalinet pumpande ur öronen som försöker öva finmotorik i en paniksituation, tro mig!

Så varför finns de? Barnsligt flörtande med skrivbordskrigare är vad det är. Jag ser gärna att de försvinner från åtminstone hälften av ALLA knivar. Behåll några för utseendets skull och de mindre varianter som fungerar om ni känner för det kära formgivare men sluta för tusan upp med att göra det av ren slentrian.

/ J - föredrar korrekt utformade handtag

PS, Jo, det finns de som fungerar också. Ofta mindre grova, korrekt placerade och sparsamma. Den Spyderco Paramilitary 2 jag råkar ha i fickan för ögonblicket är ett bra exempel på när det är korrekt utfört.