Honungsgrävlingen är allmänt känd för att vara ett av savannens tuffaste kreatur. Ett djur som inte tvekar att gå framför näsan på långt större lejon och leoparder om den råkar ha vägarna förbi. En liten varelse med lika mycket attityd som den har långa klor och starka käftar. Frågan är om den inställningen även gäller för skapelserna från knivmärket med samma namn?
Den aktuella modellen har det något fantasilösa namnet "Medium Flipper". Det är dock mycket beskrivande, det måste medges. Låtom oss försöka ta reda på om kniven är mer intressant än namnet!
 |
| Honey Badger HB1016 Medium Flipper D2 |
"Medium Flipper" är som sagt ett passande namn då det sydafrikanska märket bjuder på både mindre och större modeller i samma utförande. Det vill säga knivar med drop point-blad och handtag i FRN.
Fast skall jag vara helt ärlig, och det skall man ju, så är namnet om än enkelt faktiskt lite förvirrande ändå. "Medium" är som sagt självförklarande men "Flipper" är det inte. För det första kan den även öppnas via ett bladhål och därmed är det här inte en dedikerad flipper-kniv. För det andra och kanske mer betydelsefulla, alla Honeybadgers knivar öppnas på samma vis med samma kombination av bladhål och flipper. I alla fall än så länge. Det är bara bladformerna som skiljer "Flipper"-serien från kusinerna "Wharncleaver" och "Hook". De har även samma handtagsform och erbjuds i olika storleksalternativ. Modellprogrammet är med andra ord klart som korvspad.
 |
| Honeybadger, savannernas järv och tillika en kniv från Sydafrika |
Blad
Fast just den här modellen kallad "Medium Flipper", har ett snällt format drop point-blad. Det mäter 8,1 cm på längden, är 2,6 cm högt och är 3,5 mm tjockt.
Jag skrev ovan att det finns flera olika bladformer att välja mellan. Faktum är att det finns ytterligare val att göra även efter att du bestämt vilken form du föredrar. Drop point-kniven kan nämligen fås med eller utan "forward finger choil" också. Men väljer du alternativet med ytterligare en fördjupning för fingret får du enklare bladstål på köpet.
Materialet i den här varianten är D2. I den enklare versionen hittas 8Cr13MoV istället. Jag vet inte vad jag föredrar egentligen. Visst, D2 är definitivt bättre när det kommer till att hålla skärpan. Däremot är det inga problem att få 8Cr-stålen lika vassa. Och de har en fördel, de rostar inte. Eller det gör de visst men inte lika lätt som D2 är min erfarenhet.
 |
| Ett åtta centimeter långt drop point-blad |
Bladformen är bland det bästa med den här kniven, det kan sägas direkt. Kanske det är en smula tråkigt eller enkelt rent visuellt. Men du får ett genompraktiskt blad med duglig spets, en liten buk och en del "raksträcka" att arbeta med. Skall man nu göra en kniv i de här materialen kan man lika gärna göra den arbetsför. Det har man lyckats med hos Honeybadger.
Något annat man lyckats med är märkningen. På en sida återfinns logotypen i form av djuret som gett märket dess namn och på den andra sidan kan bladstålet utttydas. Finishen i övrigt är en vertikal, blank satin.
Knivbladet är helt flatslipat vilket trollar med bladgodsets relativa tjocklek. Tre och en halv millimeter till åtta centimeters längd är rätt stabilt.
 |
| Materialet i det här utförandet är D2. Annars fås kniven i 8Cr13MoV |
Förutom att bladprofilen lämpar sig för det var det något med eggvinkeln som gör den här kniven till pizzakartongernas svurna motståndare. Uppmuntrad av detta fick även någon flyttkartong stryka på foten. Medium flipper är riktigt bra till dylika uppgifter. Det gäller således alla fibrösa material.
Till nöds intvingad i ett kök visade det sig att tomater, paprikor och zucchini och mjukare grönsaker vare lätta att hantera. Lite mer motstånd bjöd kålrot på men det var inte förrän morötterna åkte fram som arbetet blev en smula tyngre. Då märks det att bladet är lite tjockare än vad som är lämpligt i det fallet. Särskilt tydligt blir det vid genomgående snitt i tjockare delar. Detsamma gäller lite hårdare äpplen. Men nu är det inte som kökskniv den är konstruerad heller. Men det ger lite vägledning om hur kniven känns och uppträder.
I trä får bladet faktiskt godkänt av mig. Men högsta betyg kan kniven inte få dels för att den likt många andra flatslipade blad med den här typen av primäregg gärna vill glida mot ämnet och inte fästa. Man får justera och vara rätt noggrann med attackvinkeln. Det gäller i torrt material kan tilläggas. Spetsen är dock stark nog för att inte brytas när den bänds loss ur en bit trä eller en planka. I färska grenar är kniven dock utmärkt. Att tälja till en grillpinne är sannerligen inte något problem.
Sen är jag ingen jägare så det området lämnar jag därhän. Särskilt som jag i så fall aldrig skulle välja en fällkniv med kullager i av hygienskäl (eller arbetsmässiga med tanke på rengöringsarbetet efteråt) och definitivt inte en med D2 i bladet. Men bladformen i sig ser jag inte som något problem att använda för att t ex flå och ta ur något litet byte. Speciellt inte när det kombineras med ett handtag med bra grepp och mycket friktion.
Men annars rekommenderar jag den här kniven till något lättare användning på grund av handtagets begränsningar. Om man nu inte bär handskar förstås. Då är det bara att köra på.
Handtag
Handtagen på samtliga knivar i Honeybadgers uppställning så här långt är gjorda i FRN eller Fiber Reinforced Nylon som det lyder utskrivet. Ett starkt och lätt material som gör sig utmärkt till knivtillverkning. Det är lätt att gjuta, det är hårt men ändå inte skört, det klarar att utsättas för olika temperaturer och kemiska ämnen, det är billigt och det går att färga i allsköns olika färger. Just i det här fallet kan knivarna fås i tre ytterligare kulörer utöver svart som här. Grönt, beige och blått är andra alternativ.
Utöver regnbågsvariationerna är det dock en sak som FRN inte är och det är flärdfullt. Det är ett enkelt och fungerande material men inget som skänker en känsla av lyx.
 |
| Handtaget är väl format och tämligen ergonomiskt. Därtill lär det aldrig halka ur handen |
Konstruktionen är annars typisk för många knivar i den här klassen. FRN-sidorna som för övrigt är välvda och bra formade är fästa utanpå en stålram. Den ramen har borrats/frästs ur i syfte att bli lättare. Det är nästan för bra gjort i det här fallet för om du pressar på mitten av handtaget flexar det faktiskt trots den interna ramen. Att ryggen till största delen är öppen utan distanser och endast har en partiell back spacer förklarar varför. Men det spelar inget praktisk roll. Och apropå intern så var just alla inre kanter i stort behov av lite sandpapper. Det gällde insidan på ryggen och även bladskåran.
 |
| Honeybadger Flipper är till största delen öppen i ryggen |
På Medium Flipper mäter handtaget 10,4 cm varav greppytan utgör 9,5 cm. Det ger ytrymme för ett fullt grepp i mitt fall även om det är knappt. Tjockleken är 12 mm och det räcker för att fylla ut handen dugligt. Anledningen till att handen får plats trots att kniven inte är särskilt lång och har en flipperfena har med vinkeln på flippern att göra. Den pekar rakt nedåt och inte bakåt som ibland är fallet. Bra gjort från Honeybadgers sida, särskilt som den följer linjen som fingerurtaget bildar på ett harmoniskt vis vilket ger gott om utrymme för pekfingret.
Mönstret som återfinns på handtagssidorna anspelar på märkets namn då det härmar en vaxkakas sexkantiga form. Det skänker gott fäste och de säger själva på hemsidan att det fungerar även i väta. Det kan jag intyga att det gör. Men jag tycker även att det, särskilt i kombination med att även fördjupningen för pekfingret samt övergången mellan rygg och blad fått extra räfflor, ger för mycket friktion. Fram med sandpapperet som vanligt och efter lite gnidande var kniven mer bekväm att hantera.
Handtaget på Medium Flipper är välformat och det gör att nästan alla grepp är sympatiska. Särskilt gäller det "sabelgrepp" med tummen på bladryggen eller handtagsryggen. Då försvinner nästan clipet in i handen och känns inte så mycket. Jag skriver "nästan" för helt blir du inte av med det. Greppar du kniven lite hårdare och särskilt i hammargrepp orsakar kröken på clipet obehag efter en stunds arbete. Det är en av nackdelarna med att placera clipet så långt bak och något som många clip av deep carry-typ lider av.
 |
| Honeybadger ligger bra i handen i de mer frekventa greppen. Under mer långvarigt arbete känns böjen på clipet mot handen |
Om kniven däremot hålls lite lösare så känns förvisso clipet men orsakar inga problem.
Öppning och lås
Redan inledningsvis slogs fast att Honeybadgers knivar kan öppnas på två vis. Namnet på kniven avslöjar det ena och hålet i bladet ger en ledtråd till det andra. Det som är anmärkningsvärt är att man lyckats få till en kniv där båda metoderna faktiskt fungerar lika väl. Det är mycket sällsynt!
 |
| En flipperfena som är en liten hackspett i fickan men som fungerar förträffligt |
Flipperfenan är lätt åtkomlig och fungerar utmärkt. Den ger bra skjuts åt bladet oavsett åt vilket håll kniven pekar och i vilken vinkel den aktiveras och hur man trycker på den. En delförklaring hittas i god geometri och lagom stor fena. En annan är förstås att även den här knivens blad löper på kullager. Arton stycken kulor närmare bestämt. Ur praktiskt perspektiv tror jag den klarat sig lika bra på glidlager men kniven blir onekligen snabbare så här.
Även bladhålet är utmärkt. Den fasade fördjupningen i vänstersidan leder automatiskt tummen åt rätt håll och i rätt vinkel för att bladet skall kunna fällas ut. Hålet som inte är runt är även det fasat vilket ger en mjukare kontakt med tummen. Själva gången är sedan lätt och kvick. Därför kan bladet även snärtas ut med långfingret för den som föredrar den metoden.
 |
| Liner låset fungerar på det här exemplaret över förväntan |
Låset är i sig inget komplicerat. Det är ett liner lock i stål. Låset faller lätt på plats och är nästan lika lätt att släppa. Anledningen hittas i att fjäderkraften i låsarmen inte är särskilt stor. Det är emellertid försänkningen i motstående handtagsida vilket underlättar åtkomst till låsarmen som både är fasad och försedd med skåror. Det är däför ingen risk att man halkar av den när låset skall lossas. Låsfunktionen på det här exemplaret är mycket bra. Förutom det smidiga hanterandet hållet det bladet på plats som det skall. Inget glapp eller spel. Inte ens efter några "spine whacks" eller press mot bladryggen.
Jag var petig med låset på den här kniven och skärskådade det extra noga och under längre tid än vanligt. Det eftersom min första kontakt med det här märket var en kniv som hade allvarliga problem med låset. Det led av så allvarligt "lock slip", alltså att låsarmen börjar vandra under negativ belastning på bladet att det fallerade helt. Kniven hade inget lås helt enkelt och en enkel stöt mot bladet kunde fälla ihop det. Något jag fick erfara under en fotosejour ute i skogen. Endast tur och bra reflexer hindrade det hela från att gå riktigt illa. Det var heller inte något problem med att stänga kniven utan att släppa låset.
Men några dylika tendenser finns inte alls hos den här kniven och inte heller hos de knivar som återförsäljaren testat så det var ett måndagsexemplar helt enkelt.
Att bära
Honungsgrävlingar lär vara svåra att stoppa i fickan misstänker jag. Även den här kan vara något kärv när det kommer till den biten. Mest för att det är så bra bett i mönstret jag talade om tidigare. Och eftersom det sträcker sig även under clipet bidrar det till högre friktion både när kniven skall dras och stoppas undan. Därtill får adderas att spänsten i det här clipet är mycket god. Tillsammans gör det här att kniven i princip är omöjlig att tappa.
Storleken är typiskt mittfält på spelplanen precis som namnet antyder. Strax över en decimeter i längd, tämligen tunn och med en blygsam vikt på 82 gram. Grammen är därtill rätt placerade så kniven är välbalanserad.
 |
| Ett clip i fjäderstål av deep carry-typ hittas på den här kniven |
Clipet är annars av deep carry-typ så inget av kniven sticker upp ur fickan som synes på bilden nedan. Det är blankt och försett med en liten stiliserad logga i form av en honungsgrävling. Förutom att det är ett starkt clip har det även gott om utrymme under. En sak som möljliggör det är förutom höjden på clipet även att skruvarna som håller det på plats är försänkta. Själva fästet till clipet återfinns i bakänden på handtaget och det kan efter avlägsnandet av en liten metallplatta skiftas från höger till vänster sida.
 |
| Endast ett blankt clip sticker upp |
Det enda jag egentligen har att invända emot clipet är att själva kröken eller böjen är en smula tvär vilket tillsammans med höjden och det något korta handtaget gör att det efter ett tag vill gnaga lite på min hand. Jag misstänker att det inte är fallet med den större modellen med längre greppyta.
Sammanfattningsvis
Med den här kniven ger sig Honeybadger in i ett getingbo av knivar vilket kan vara nog så passande med det namnet. Fast egentligen har de varit igång ett tag. Modellen har funnits på marknaden ett par år vid det här laget och ännu något längre i Sydafrika varifrån märket härstammar.
Men i klassen finns knivar som till exempel Spyderco Delica eller kanske snarare OKC RAT2 och Steel Will Cutjack som är av liknande storlek tillverkade av samma sorts material.
 |
| Honeybadger Medium Flipper, en bra EDC-kniv |
Vad gäller materialet är jag en smula kluven. Jag börjar bli allergisk mot att så många budgetknivstillverkare följer trender och stoppar ett stål som kan rosta i en kniv som skall bäras nära kroppen där det naturligt är varmt och en smula fuktigt. Korkat är min åsikt. Förutom de kinesiska 8Cr-kombinationerna, som även finns i finare varianter för övrigt så existerar t ex 14C28N. Ett i nästan allt bättre stål för fickknivar än D2 i mitt tycke.
Med det sagt så håller stålet skärpan väl i det här inkarnationen. Därtill har det faktiskt inte rostat, än så länge får väl tilläggas. Men så har jag inte glömt kniven med fukt på bladet heller.
Känslan i den här kniven är tämligen solid men det går inte att komma ifrån att det är lyxplast det handlar om. Något som förstärks av mönstret. Sedan vill jag gärna se att tillverkare generellt ägnar ett litet ögonblick av produktionstiden åt att gå över kanter och hörn. Det gäller Honeybadger också. Den här kniven behövde en rejäl omgång med sandpapper. Hur bra friktion du vill ha i greppet är en smaksak men att insidan av FRN-sidorna är närmast vassa är det inte. På samma vis vill man inte ha en plastrasp där pekfingret skall landa när man öppnar kniven. De punkterna kan förbättras.
 |
| En honungsgrävling på besök i svensk skog |
Konkurrenterna jag nämde är erkända och modellerna beprövade så frågan är vad Honeybadger kan erbjuda?
Formgivningen är rättfram och enkel. Förutom att den gör kniven praktisk tycker åtminstone jag att den här grävlingen är tämligen snygg. Men bättre är att kniven faktiskt är lika bra som den ser ut. Bladformen är allroundbetonad och sköter de flesta uppgifter på ett tillfredställande sett. Detsamma gäller handtaget som är bekvämt så länge man inte behöver ta i alldeles för mycket under lång tid. Sen var det själva handhavandet. Den här modellen bjuder på för prisklassen excellent "action". Det vill säga den är mycket lätt att båda fälla ut och ihop.
Och apropå prisklass kommer vi till en detalj som gör den här kniven till en given kandidat till nästa knivköp. Jag talar naturligtvis om priset. Det är där Honeybadger slår de flesta konkurrenter på fingrarna. När man talar om bra budgetknivar krävs förstås inte bara att egenskaperna är tilltalande. Det krävs också att kniven upplevs prisvärd och att priset de facto är lågt.
Honeybadger köpet du i Sverige från Wanderoo.se och de kostar från 369 kr i skrivande stund. För den summan får du mycket kniv helt enkelt.
Specifikation:
Längd utfälld: 185 mm
Längd hopfälld: 104 mm
Vikt: 82 g
Bladlängd: 81 mm
Godstjocklek: 3,5 mm
Bladstål: D2
Handtag: FRN på stålram
Lås: Liner Lock
Producerad av: Honeybadger, tillverkad i Kina
/ J - vän av grävlingar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar