Några tankar om SM i sportkastning 2023

Jaha, då har man varit i Arboga igen. Även om det nu hunnit passera någon vecka sedan dess. Men vägen börjar kännas bekant vid det här laget. Både jag, fästmön och vår gamla Volvo verkar hitta dit. Det går liksom av sig själv. 

För första gången har vi dessutom hunnit se något annat än bara det lokala Rasta samt idrottsplatsen Meken där Arboga Sportkastningsklubb huserar. Mycket av det beroende på att vi kom tidigare än vi annars brukar och dessutom inte hemifrån utan från Malmköping som ligger mer nästgårds än Växjö.

Nu har vi även hunnit se de gamla husen i centrum samt en Arbogaån som var mer än vresig och inte alls inbjöd till bad. Den var "osimmig"

Dock gick det inte att utnyttja det faktum att vi var i tid och tjuvträna lite på banorna och tavlorna dagen innan som tänkt var. Allt var avstängt i syfte att bevara området i största möjliga mån. Nederbörden hade varit riklig även tidigare under veckan fick vi höra. Något vi inte alls betvivlade då det fullkomligt vräkte ned precis när vi ankom hotellet någon timme tidigare. Marken var så vattensjuk att det räckte att stå en stund på gräsmattan för att vattnet skulle börja sippra fram kring fötterna.  

Eftersom ingen var här kanske det gick att vinna på Walk Over? 

Det som kännetecknade inte bara årets SM utan de facto alla gånger jag varit i den här staden är faktiskt vädret. Det innebär konkret att det vräker ned en dag och är sol en dag. Så har det varit ALLA gånger jag varit här hittills. Måhända är det en slump men tillika ett oomkullrunkeligt faktum. 

Det var inte skönt att vara blöt om fötterna en hel dag. Det börjades med skor, sedan gick jag över till sandaler för att i ren desperation till slut gå barfota i eländet

Förutom att jag är svensk och därmed känner mig tvingad att kommentara de meteorologiska omständigheterna satte det även sina spår i de sportsliga resultaten. Förvisso var villkoren lika för alla men vissa grenar är helt enkelt förbaskat svåra att genomföra i extrem väta. 

Det gäller till exempel min specialitet no spin. Knivarna vill liksom inte lämna handen i rätt ögonblick och man kan inte släppa knivar. Men "Speed throw" är värre, knivarna liksom klibbar ihop. Eller att försöka få fäste i den mjuka leran i särskilt yxkastning som tarvar bra fotfäste. Något som för inverkade menligt på alla som deltog i diverse särkastningar på söndagen. Då sken förvisso solen från en närmast klarblå himmel men marken området hade vid det laget antagit samma konsistens som barndiarré och Meken påmindre närmast om valfritt festivalområde. 

Marken ser misstänkt torr ut på bilden. Det är den inte även om solen kom fram på söndagen

Faktum är att det var så blött så man bitvis fick leta efter knivarna. En motivator till att inte missa?

Det fanns ett rikligt antal medaljer och plaketter att kämpa om. Någon kommenterade just det när jag visade den här bilden på Instagram. Förklaringen till varför är faktiskt inte så komplicerad. Först och främst är ju sportkastning indelad i yxa respektive knivkastning. Sedan finns det två olika tekniker inom knivkastning, traditionell/rotationskastning samt no spin. Vidare finns det fyra olika klasser, herr, dam, junior och barn. 

Medaljbordet är dukat!

Sedan gillar vi knivkastare att leka så det finns ett flertal "games" såsom siluett-kastning, mountain man, speed throw och långdistanskastning samt icke att förglömma "Coutanqe". Det sistnämnda är förstås en knivvariant av det urfranska Petanque mer känt som Boulle i Sverige. Börjar ni sedan fundera över guld, silver och brons för respektive gren och kategori så inser ni snabbt varför det blir många. 

Men det går inte att sticka under stol med att vissa priser är mer åtråvärda än andra. Det är nämligen genom placering i "Walk Back" med yxa, kniv och no spin som de svenska mästarna i respektive klass koras. 

Exakt hur det gick för mig ämnar jag förtälja i nästa inlägg rörande Svenska mästerskapen i sportkastning 2023. 

/ J - lergubben